"
I
Korpmyrberget fanns fyra hemman, Enars, Antons, Oskars och Ottos. Ottos låg i
mitten, det var omgärdat av de andra tre.
Vart hemman var två hundra hektar, där rågångarna
gick var fyrkantiga stenar ställda.
Enar och Anton och Oskar var gifta och hade barnhopar,
Otto var ogift och barnlös, han var grov och skrynklig i ansiktet som en arbetshandske.
Hemmanet
var den enda varelse som stod honom nära, han kände hemmanet lika väl som sin
egen kropp, han var torr och ofruktbar .
Om han hade någon
glädje i livet så var det hemmanet.
Korpmyrberget l:
l.
Så det var icke
att förvånas över att han ville att hemmanet skulle växa och utvecklas, det är vad
vi vill ska ske med dem vi älskar .
Han började flytta rågångsstenarna, han gjorde det
försiktigt och i hemlighet och om nätterna, några fot bara, han bar dem mot
låren knäande och vickande.
Om jag endast är försiktig, tänkte han, då kommer
Enar och Anton och Oskar aldrig att märka något, ingen kan väl minnas så noga
var rågångarna går, icke på kvartstummen, jorden och världsalltet omdanas ju
oavbrutet men så sakta och tövande att vi ingenting förnimmer , vikar växer
igen, bäckar ändrar sitt lopp, träd faller och ruttnar, berg sjunker och djup
står upp.
Men till sist blev ändå Enar och Anton och Oskar
misstänksamma. En stenhög som Enar jämt hade trott var hans hade med ens blivit
Ottos. Och Antons stig ned till Korpmyrtjärn gick nu genom Ottos skog. Och ett
par ofantliga tallar som Oskar glatt sig åt ända sedan barndomen hade vandrat
bort och stod en dag på Ottos mark.
Och
de rådgjorde med varandra.
Men
om det hade varit någon annan än Otto. Och om man med visshet hade vetat var rågångarna
verkligen skulle gå.
Om Otto hade varit sådan att det ginge att tala vid
honom.
Och
om det hade gällt livet.
Så de
enades om att vänta och se, det kunde ju också vara en sjukdom som Otto
drabbats av, detta flyttande av rågångsstenar, någon sorts ingivelser.
Men då fyra år gått började Otto lägga under sig
deras åkerjord.
Då
skrev de ett brev till lantmäteriet i Ume. Det var nödvändigt att rågångarna
får Korpmyrberget 1: 1 på nytt vart utstakade.
Och en dag i september kom lantmätaren, det var till Otto
han kom, i en skinnväska hade han lantmäterikedjan och tuben och mätbordet och
pennorna och linjalen och de övriga verktygen, det var en lugn och stillsam
lantmätare, han hade ballongbyxor och benlindor och håret var benat med
linjalen.
Två skiftesgodemän skulle tillkallas sade han, men
Otto sade att det var väl ingen brådska, först måste han lantmätaren få en
matbit.
Så Otto kokade kornmjölsgröten och tog fram mjölken
och lingonen, sedan satte han sig på vedbänken och betraktade lantmätaren.
Han åt sakta, han såg inte ut att äta av hunger utan
därför att det var hans skyldighet, han höll vänstra handen utbredd och blick
stilla på bordskivan och han satt rak och styv i stolen, han såg ut som en
sjutumsspik, och han böjde sig inte fram då han åt men ändå spillde han inte
och han åt i fyrkant, han gjorde raka kanter med skeden, han hade lagt gröten
mitt i tallriken, och han putsade den och gjorde hörnen alldeles räta och sedan
åt han försiktigt och lika mycket från var sida så att gröten hela tiden var
fullkomligt fyrkantig, också den sista skeden kornmjölsgröt var fyrkantig.
Du äter i fyrkant, sade Otto. Det har jag aldrig sett förr.
Om man på en enda punkt släpper
in oordningen i sitt liv, sade lantmätaren, då är man förlorad.
Är du lika
samvetsgrann med allting du gör, sade Otto.
Jag
är en människa med ryggrad, sade lantmätaren, än har jag aldrig tagit ett steg
eller gjort ett handgrepp på en slump.
Det är givetvis en stor lycka, sade Otto, att vara
oberoende av slumpen.
Om man ger ett lillfinger åt slumpen så tager han
genast hela handen, sade lantmätaren. Har man tagit slumpen i båten så far man
även ro honom i land.
Så du tänker vara
som noggrann med den här förrättningen i Korpmyrberget, sade Otto.
Jag
ska göra allting nytt, sade lantmätaren, jag ska staka varenda rågång så som
den var från begynnelsen.
Du tycks då säkert veta vad som är meningen med ditt
liv, sade Otto.
Livet är
fullkomligt meningslöst, sade lantmätaren. Det är därför ordningen är
oundgänglig.
Jag tror, sade
Otto, att livet har en mening.
Om livet självt
hade en mening, sade lantmätaren, då skulle inga lagar och rågångar behövas.
Då insåg Otto att lantmätaren var en omöjlig
människa, han skulle omintetgöra alla de små förbättringar av ägogränserna som
det kostat sådan möda och så många år att skapa, han var utan medlidande och
misskund, för honom var det ena hemmanet lika heligt som det andra.
Så att när de kom ut på gården gick Otto till
vedboden och hämtade klyvyxan och dräpte honom, han var ju tvungen,
lantmätaren hade just öppnat den väldiga väskan, Otto dräpte honom i hemlighet,
och sedan bar han honom till dyngkasen, att göra sig av med en lantmätare är
icke så alldeles enkelt, och han grävde ner honom styvt tre fot.
"
Så börjar en berättelse ur
Legender av
Torgny Lindgren,
1986. Lindgren utvecklar det hela till en veritabel skröna där en ny potatissort ser dagens lj
us. Som född i Raggsjö är Lindgren en kännare av den västerbottniska mentaliteten. Västerbotten säger sig vara berättarnas län, ett varumärke som kanske kan stämma. Ursäkta oss värmlänningar!
Skälsten vid Rådingelyckeskäl.
Foto: Folke Fleetwood 1931 eller 1933.
Kolla
HÄR hur man kan inventera en trakts gränsstenar idag. Jag är djupt imponerad av att historielösheten inte breder ut sig helt. Här i bygden var
råstenen från 1860-talet mellan två grannbyar längs
gammvägen fallit i glömska men tro´t eller ej, den blev kvar efter dikningen i fjol. Jajamensan! Utmärkt. Hur många vet var
femstenaröse finns här i byn, tro? Det är något helt annat än råstenar eller rösen mellan olika hemman.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om Legender, Torgny Lindgren, berättarnas län, skröna, råstenar, potatis, historielöshet, kunskap
