Jan Brauner
DALEN - LJUSET
Pastell
.
.
7 oktober 2011
Doors
Två dörrar har plockats fram från en skum och undangömd plats. De har varit nerplockade sedan 1972 då ombyggnaden av bottenvåningen här i huset begyntes.
Jag lättar på den ena som har masonite med en del flagad färg. Där under kommer 1910-talets färgsättning fram. Kraftigare gulockra med härligt synliga penseldrag.
Och på andra sidan blågrå med liten skiftning i spegelprofilen mot grönblå. Det är första gången sedan 1948 som de här färgerna kommer fram i ljuset, själv har de alltid varit fördolda för mej. Då jag bodde här reflekterade jag aldrig över att masonite som täckte de gamla speglarna, sådana frågor fanns inte i mitt intresse då dörrarna plockades bort och ersattes med helt släta 70-talsdörrar.
Tanken är väl att de ska få tillbaka sin plats i bottenvåningen framöver. Men det är inte bara att damma av dem. Spegelprofilerna på dessa halvfranska dörrar har hyggits/hyvlats bort för att underlaget för masoniten ska bli slätt. Hur gör man enklast för att får tillbaka en profil tro? List? Ska man strunta i det hela?
Men det är väldigt roligt att se sekelskiftets dörrar med sin typiska spegelindelning och färgsättningen, denna färgsättning som gör mig glad. Men minst lika glad blir jag av den gulflammade masoniten.
Jag har ju tänkt få bottenvåningen att övergå från 70-talsinredning till det som fanns tidigare. Samtidigt blir 70-talet mer aktuellt ju längre tid som går. En del yngre besökare suktar redan över en del av 70-tals materialen här. Jag tar mej funderare nu och då. Men kommer nog att framhärda att huset är från 1913 och det är inget fel att föra tillbaks bottenvåningen till den tiden, särskilt som jag vet hur det var möblerat då och har kvar många av möblerna dessutom.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om spegeldörrar, halvfranska dörrar, masonite, funkis, köksdörr, korsbyggnad
De här dörrarna har jag vuxit upp med, de fanns i mormors och morfars hem i bottenvåningen i huset där generationsboende pågick. Jag gillar den gula flammade ytan, blank av fernissa formodar jag. Båda dörrarna har en gul sida och en vit. Den gula sidan vette mot köket, den vita mot kammaren respektive farstun.
Dörrarna kläddes in med träfiberskivor 1948 då renovering pågick, äkta Masonite från Rundviksverken.
Tanken är väl att de ska få tillbaka sin plats i bottenvåningen framöver. Men det är inte bara att damma av dem. Spegelprofilerna på dessa halvfranska dörrar har hyggits/hyvlats bort för att underlaget för masoniten ska bli slätt. Hur gör man enklast för att får tillbaka en profil tro? List? Ska man strunta i det hela?
Men det är väldigt roligt att se sekelskiftets dörrar med sin typiska spegelindelning och färgsättningen, denna färgsättning som gör mig glad. Men minst lika glad blir jag av den gulflammade masoniten.
Jag har ju tänkt få bottenvåningen att övergå från 70-talsinredning till det som fanns tidigare. Samtidigt blir 70-talet mer aktuellt ju längre tid som går. En del yngre besökare suktar redan över en del av 70-tals materialen här. Jag tar mej funderare nu och då. Men kommer nog att framhärda att huset är från 1913 och det är inget fel att föra tillbaks bottenvåningen till den tiden, särskilt som jag vet hur det var möblerat då och har kvar många av möblerna dessutom.
Filipssons kök. Foto Sune Jonsson
Så här var stämningen i morfars och mormors kök. Fast dörrarna var placerade bredvid varandra, den ena gick till farstun och den andra till kammaren. Det handlar om det vi kallade en halvkôrsbônning eller åttaknutsbônning.
..
Kanske har även andra bloggare åsikter om spegeldörrar, halvfranska dörrar, masonite, funkis, köksdörr, korsbyggnad
5 oktober 2011
Thermo
På en loppis i mellansverige hittade jag i förra veckan en Thermo-skål från Bo Fajans för en femma. Skålen hade inte den tjusigaste av kulörer enligt mej, men med det priset blev den min trots allt. Thermo formgavs av Allan Ebeling på 1920-talet då han var konstnärlig ledare för företaget.
Thermo tillverkades under lång tid och inköptes hit av mamma på 50-talet tre Thermoskålar. De har lite gladare kulörer, nämligen blått, grönt och gult. De är av den minsta storleken, djupstämplade 1510 undertill, Thermo tillverkades i minst två storlekar till och i vinrött. Den klassiska spillkumen har fått ge form åt skålarna.
Så finns tallrikar ur "de mjuka formernas servis" i skåpet, min barndoms vardagsporslin med tallrikar, djupa och flata, såssnipa, karotter, upläggningsfat. Formgivare var Wilhelm Kåge för Gustavsbergs porslinsfabrik. På helgerna användes ibland djuptallrikarna "Grå ränder" till kompotten. Både de mjuka formernas servis och Grå ränder är samma former men den ena med dekor, den andra utan. De mjuka formernas servis fanns i rent vitt och brutet vitt åt det gula hållet. Den brutet vita inköptes på 50-talet, på 70-talet kompletterades med rent vita tallrikar i samband med att tillverkningen av denna tillfälligt återupptogs. Servisen återfinns även med flera andra dekorer.
Jag växte upp med dessa mjuka former tillsammans med besticken Thebe formgivna av Folke Arström 1944. Vackra vardagsvaror var folkhemmet bra på.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om Thermo, Allan Ebeling, Bo Fajans, de mjuka formernas servis, Grå ränder, Wilhelm Kåge, Gusavsbergs porslinsfabrik, Thebe, Gense, Folke Arström, vackrare vardagsvara, folkhemmet
4 oktober 2011
Kaffetår med förvirring
Vita dahlior i mängd kan vara vackert. Här är höstbordet med ny duk i 50-talsstuk. Kaffe med äppelkaka vankas.
Kanske har även andra bloggare åsikter om kaffeservis, fältspatporslin, Signe Persson-Melin, À la carte, Primeur, Rörstrands porslinsfabrik 1980
De kaffekoppar med assietter jag köpte som nyutexaminerad och äntligen med fast lön var Signe Persson-Melins "A la carte" och "Primeur", ett fältspatporslin för Rörstrand. Med fältspatporslin kunde kopparna bli smäckra, kanten, med den orage randen, mot munnen är elegant tunn. Kaffet blir gott, gott! Jag köpte även ett halvt dussin assietter med mönster av ljusblå streck, typisk 80-tals postmodernistisk färgsättning. Nu är detta vardagsporslinet i morfars hus.
Nu är det saker som jag inte förstår med märkningen av porslinet. Samtliga kaffekoppar är märkta Rörstrand Sweden A la carte VDN P555, samtliga kaffefat utom två har samma märkning. De två som skiljer ut sig men inte på annat sätt än genom märkning har stämplats Rörstrand Sweden Primeur Signe Persson-Melin (namnteckning) VDN P880. På samma sätt som samtliga assietter, både vita och ljusblå.
Varför i hela världen är två av kaffefaten märkta Primeur och inte A la carte?
Båda serviserna Primeur och À la Carte lanserades 1980. Vad är det för skillnad på dem? Färger? Varför är märkningen på mina en sådan salig blandning?
.
.
3 oktober 2011
Välkomnande
Detta kallas piasavakvast men är det ändå inte. Piasava är fibrer från en palm, ett naturmaterial, och kvasten på bilden har borst av plast. Blå plast!
Men jag gillar den faktiskt. Det är väl den glada färgen. Och att denna plast inte försöker föreställa något annat. Tummen upp!
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om piasavakvast, sopkvast
Men jag gillar den faktiskt. Det är väl den glada färgen. Och att denna plast inte försöker föreställa något annat. Tummen upp!
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om piasavakvast, sopkvast
2 oktober 2011
Norralalada
Vi körde förbi ett hus till salu i Norrala i somras. Inte bara ett hus förresten, utan ett hus ihopbyggt med lagården som vanligt i den trakten samt ytterligare ett nyare bostadshus i vinkel mot detta långa. Det var öppet och bar att knalla in.
Trönö gamla kyrka med spåntak och spånklädd klockstapel ligger i denna socken, inte alls långt härifrån. Jag fantiserar och tror att kyrkorådets ordförande mycket väl kan ha bott i denna stora bondgård och vid någon omläggning av kyrkans spåntak blev det ett antal stavspån över och de spikade han på sin timmerlada som ligger väl synlig intill landsvägen och synlig inifrån huset. Det bör ha gett ytterligare status även om det är bara är spån på två väggar, kanske räckte de inte till mer...
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om Norrala, Trönö gamla kyrka, spåntak, stavspån, timmerlada, hus till salu
Hur fint som helst.
Kolla in denna lada!
Så tänker jag. Spåntäckningen är riktigt risigt ruinvacker på gaveln.
Den här ladan har jag fotograferat många gånger, sommar som vinter, analogt och digitalt. Norrala hade ett projekt för 10-15 år sedan då de många ladorna här intill fick en rejäl renovering, så icke denna..
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om Norrala, Trönö gamla kyrka, spåntak, stavspån, timmerlada, hus till salu
1 oktober 2011
Men vart tog de vägen?
Det var länge sedan man såg en skördetröska i byn. Minns ni de här "skalbaggarna" som for omkring i sakta mak på åkrarna? Den första jag minns var gul, gul som sädesåkrarna. I mina föräldrars lilla jordbruk anlitade vi alltid någon utifrån som skördade samtidigt som andra i byn också gjorde slag i saken med hjälp av samma skördeman.
Kanske har även andra bloggare åsikter om skördetröska, höst, sädesåker, korn, havre, höstskörd, småbruk, jordbruk 60-tal
Här i byn odlas inte norrlandsgrödorna korn eller havre längre.
.
.
29 september 2011
♥ Mitt i prick ♥
Mannen kom hem med ett brunt paket som han hämtat ut på paketutlämningen igår kväll efter jobbet. En bok om båtar trodde jag som förmodade att det var till honom själv. Men det visade sig vara den bästa av kärleksgåvor till mej. Den här boken ville han ge mej genast så jag inte själv skulle inse att den finns och därmed köpa den.
Wow, vilken gåva! Så mitt i prick! Jag kunde inte ha blivit gladare. För det var en alldeles, alldeles nyutkommen bok om KOR. Ja, Kor - en kärlekshistoria… äntligen säger jag bara. Jag började läsa vid middagsbordet och blev helt tagen. Boken är bra. Boken är precis vad som behövs skrivas om kor just nu. En bok jag inte är förmögen att skriva själv men den är precis vad jag anser behövs. En kärlek till kor som jag i glimtar själv försöker förmedla via min blogg…
Fotografi av Roine Magnusson ur boken Kor
Kärleksfulla foton av Roine Magnusson, texter av paret Mats och Åsa Ottosson. Akvareller av Mats Ottosson. Kor- en kärlekshistoria är utsedd till Årets Pandabok 2012 av Världsnaturfonden WWF.
Läs den och förstå din bakgrund, du svensk, du världsmedborgare. Den är inte en romantisk tillbakablick utan förankrad i nutiden.
HÄR kan ni se ett bra samtal om boken. Lyssnansvärt! Vad tror du händer med en generation som aldrig satt sin fot i en lagård?
Jag vet inte om det är helt i sin ordning att göra som jag gör nu – att ta med bokens inledning här på bloggen. Det blir rätt mycket text. Här är den:
- om en närhet som gått förlorad
Han står vid fäboden i Hisvåla utanför Leksand med grova skor, murarskjorta och mösskärmen varm av solsken. Det regnade häromdagen men nu håller fägatans fuktiga jord på att torka upp. Flugor surrar, kanske sitter en gulsparv på gärdsgården och sjunger. Snart kommer det att börja damma.
Bredvid honom står en fjällko med huvudet lutat mot hans höft. Högernäven, garvad av väder och kroppsarbete, ligger ömt placerad på kons fräkniga kind. Hon blundar. Med tummen stryker mannen lätt över hennes ögonbryn. Det kan vara en omedveten trygghetsgest i en ovan och generad situation. Att stå inför en fotograf hörde inte till vanligheterna i en by i Dalarna vid förra seklets början.
Fotografiet är inte noggrant planerat. Det är ett fruset vardagsögonblick bara, fångat i flykten. Kon är ingen tillfällig rekvi sita, det framstår snarare som självklart att hon står vid hans sida. Den där närheten mellan dem är inte spelad, den finns där. De hör ihop.
Han heter Olof, och han var Mats farfars far.
Dock behöver vi inte gå långt tillbaka i vår bakgrund för att det ska börja dofta ko.
Doften kommer från skilda håll i landet: Tes ås och Markhaga i Ryssby i Småland. Jönses- och Flygargården i Ullvi i Dalarna. Fjälberg nära Döviken i Jämtland.
De har mycket gemensamt, dessa smågårdar nära skogen. Inte minst de hårda arbetsförhållandena, långt hårdare än vi någonsin upplevt.
Gårdarna har något annat gemensamt också. På ingen av dem finns det kor idag.
I Ullvi, den by där Olof levde hela sitt liv, fanns det 103 kor år 1828, utspridda på 50 gårdar. Det var en utpräglad jordbruksbygd. Alla luktade fäjs, det var inget konstigt med det, konstaterade man i studiecirkeln som skrev byns historia häromåret.
Man mjölkade för hand till 1945 när Erkers skaffade byns första mjölkmaskin. Snis Petter i Hälla hämtade mjölkkrukorna med häst. Man buffrade djuren till fäbodarna om somrarna, och tog korna till tjur hos Bruskes, Djäkenjerkers eller Hedlunds Johanna när det var dags för betäckning. En dag hade tjuren i Bruskes redan fått påhälsning av två kor när en bybo kom med en tredje.
Oj, oj, oj, de' ä' omänskli' ! klagade Bruskmor.
Ännu 1942 fanns det 116 kor i Ullvi. Femtio år senare hade bara två gårdar mjölkkor och 1997 såldes den sista mjölkkon i byn.
Samma sak hände överallt i landet. I Småland gav Hugo på Markhaga upp efter en osedvanligt regnig sommar när kläderna aldrig hann torka från den ena dagen till den andra. Han njöt av att i fortsättningen ta sin matlåda och cykla till fabriken i Ljungby om mornarna. Så bekymmerslöst.
I Döviken i Jämtland brukade Asas farmor och farfar, Otto och Engla, ett litet nybygge som Ottos far brutit. Sommartid betade korna på skogen på andra sidan Fjälsjön och varje morgon rodde man över till sommarladugården för att mjölka. Efter mjölkningen gick korna till skogs igen, och kom tillbaka lagom till kvällsmjölkningen. Utom ibland om sensommaren. Då kunde djuren stanna på skogen fram till sena kvällen och äta kosvamp. Det var inget att göra åt saken. Det var bara att ro tillbaka och sätta sig att vänta, man hörde skällan över sjön när korna behagade komma.
Varje dag cyklade Otto genom skogen till landsvägen med mjölken. Han och Engla fick pris för den utmärkta mjölkhanteringen och skötseln av djur och ladugård, det var de stolta över. Men det blev slitigt i längden, det vart ju aldrig några pengar över. Till slut bestämde de sig. Det fick bli fosforfabriken i Alby i Dalarna, där svågern redan jobbade.
I skogens och bergens tideräkning varade jordbruket i Fjälberg bara ett ögonblick, sedan slöt sig skogen igen. Nu är det bara älgarna som sätter klövspår i myrmarkerna runt sjön.
Flykten från landsbygden var början på ett nytt liv - för Hugo i Småland, för Otto och Engla i Jämtland och för alla andra i samma situation. Det pekade uppåt. Det skulle bli bättre, det skulle bli mindre slit, mer pengar, ett tryggare liv. Engla tyckte det var himmelriket att det kom en löning var fjortonde dag, i ur och skur. Hon levde upp i stan, började gå på kurser och umgås.
Folk såg samhället öppna sig framför dem. Man behövde inte vandra samma kostig varje dag. Man kunde gå åt nya, oväntade håll, bygga något för barnen och barnbarnen så att de skulle kunna utbilda sig och skaffa framtidsyrken.
Det låg kanske till och med en doft av äventyr i vinden när Sveriges småbönder lämnade sina gårdar.
Men Engla grät den dag korna leddes från Fjälberg för sista gången.
Det finns berättelser som våra överallt - ihågkomna eller glömda.
Svenskarna är så gott som mangrant före detta bönder, vi kommer från ett liv på landsbygden vare sig vi kommer från Dalarna, Jämtland, Småland eller Kurdistan. Någonstans bakom oss, sällan särskilt långt tillbaka, finns det kor. Och någonstans på vägen har någon - en farmor, en farfars far - lämnat korna och startat ett annat slags liv.
Och här står vi, och märker knappt själva vilket gigantiskt epokskifte vi varit med om på ett fåtal generationer.
För några år sedan hörde vi en fin berättelse på radio. Det var en akademiker från Stockholm, kanske var han historiker, som befann sig i ett kök hos en äldre kvinna i det norrländska inlandet. De möttes på varsin sida om en djup klyfta i ålder och kultur, men med ömsesidig nyfikenhet på varann. Hon var förbryllad, nästan lite deltagande:
- Men är det inte ensamt i Stockholm, utan kor?
Jo, sett från hennes utsiktspunkt har Sverige blivit ett ensammare land.
Vi dricker visserligen fortfarande mjölk (även om den helst ska vara utblandad med kaffe och heta något på italienska) och det finns fortfarande hundratusentals kor i landet (även om de inte är lika många som förr). Men vi har förlorat dem ur sikte, de finns inte längre i vår närhet.
Korna samlas i stora besättningar hos ett fåtal bönder på ett fåtal gårdar. I mellanrummen i det tidigare nyttolandskapet, i hagar där kor inte längre betar, växer ett slags nöjesfält fram. Det blir golfbanor istället för betesmarker, ridhus istället för ladugårdar. I vårt eget hemlandskap, Sörmland, är antalet hästar numera större än antalet kor .
Man kan nästan låtsas som om det inte finns några kor längre. Ingen doft av ladugård, inga surrande flugor. Det går utmärkt att köpa mjölk och smör i fyrkantiga paket, leva hela sitt liv utan att lägga handen på en mule, utan att känna lugnet från en idisslande solvarm ko, utan att ha varit i en ladugård.
Det går alldeles utmärkt. Men blir det inte lite ensamt?
♥
Det här är en bok som handlar om kor och människor. Men mest om kor.
De har erbjudit oss sina tjänster i nästan tiotusen år, fött oss, stött oss, hållit oss sällskap.
Det minsta vi kan göra i gengäld är att se dem.
Wow, vilken gåva! Så mitt i prick! Jag kunde inte ha blivit gladare. För det var en alldeles, alldeles nyutkommen bok om KOR. Ja, Kor - en kärlekshistoria… äntligen säger jag bara. Jag började läsa vid middagsbordet och blev helt tagen. Boken är bra. Boken är precis vad som behövs skrivas om kor just nu. En bok jag inte är förmögen att skriva själv men den är precis vad jag anser behövs. En kärlek till kor som jag i glimtar själv försöker förmedla via min blogg…
Fotografi av Roine Magnusson ur boken Kor
Kärleksfulla foton av Roine Magnusson, texter av paret Mats och Åsa Ottosson. Akvareller av Mats Ottosson. Kor- en kärlekshistoria är utsedd till Årets Pandabok 2012 av Världsnaturfonden WWF.
Läs den och förstå din bakgrund, du svensk, du världsmedborgare. Den är inte en romantisk tillbakablick utan förankrad i nutiden.
HÄR kan ni se ett bra samtal om boken. Lyssnansvärt! Vad tror du händer med en generation som aldrig satt sin fot i en lagård?
Jag vet inte om det är helt i sin ordning att göra som jag gör nu – att ta med bokens inledning här på bloggen. Det blir rätt mycket text. Här är den:
Akvarell ur boken Kor av Mats Ottosson
"Är det inte ensamt i Stockholm, utan kor?
- om en närhet som gått förlorad
Han står vid fäboden i Hisvåla utanför Leksand med grova skor, murarskjorta och mösskärmen varm av solsken. Det regnade häromdagen men nu håller fägatans fuktiga jord på att torka upp. Flugor surrar, kanske sitter en gulsparv på gärdsgården och sjunger. Snart kommer det att börja damma.
Bredvid honom står en fjällko med huvudet lutat mot hans höft. Högernäven, garvad av väder och kroppsarbete, ligger ömt placerad på kons fräkniga kind. Hon blundar. Med tummen stryker mannen lätt över hennes ögonbryn. Det kan vara en omedveten trygghetsgest i en ovan och generad situation. Att stå inför en fotograf hörde inte till vanligheterna i en by i Dalarna vid förra seklets början.
Fotografiet är inte noggrant planerat. Det är ett fruset vardagsögonblick bara, fångat i flykten. Kon är ingen tillfällig rekvi sita, det framstår snarare som självklart att hon står vid hans sida. Den där närheten mellan dem är inte spelad, den finns där. De hör ihop.
Han heter Olof, och han var Mats farfars far.
□
Vi som skrivit den här boken arbetar till vardags i en ombyggd ladugård på den sörmländska landsbygden men vi är inte bönder, har aldrig varit. Vi skvättmjölkar ord och skriver artiklar och böcker .Dock behöver vi inte gå långt tillbaka i vår bakgrund för att det ska börja dofta ko.
Doften kommer från skilda håll i landet: Tes ås och Markhaga i Ryssby i Småland. Jönses- och Flygargården i Ullvi i Dalarna. Fjälberg nära Döviken i Jämtland.
De har mycket gemensamt, dessa smågårdar nära skogen. Inte minst de hårda arbetsförhållandena, långt hårdare än vi någonsin upplevt.
Gårdarna har något annat gemensamt också. På ingen av dem finns det kor idag.
I Ullvi, den by där Olof levde hela sitt liv, fanns det 103 kor år 1828, utspridda på 50 gårdar. Det var en utpräglad jordbruksbygd. Alla luktade fäjs, det var inget konstigt med det, konstaterade man i studiecirkeln som skrev byns historia häromåret.
Man mjölkade för hand till 1945 när Erkers skaffade byns första mjölkmaskin. Snis Petter i Hälla hämtade mjölkkrukorna med häst. Man buffrade djuren till fäbodarna om somrarna, och tog korna till tjur hos Bruskes, Djäkenjerkers eller Hedlunds Johanna när det var dags för betäckning. En dag hade tjuren i Bruskes redan fått påhälsning av två kor när en bybo kom med en tredje.
Oj, oj, oj, de' ä' omänskli' ! klagade Bruskmor.
Ännu 1942 fanns det 116 kor i Ullvi. Femtio år senare hade bara två gårdar mjölkkor och 1997 såldes den sista mjölkkon i byn.
Samma sak hände överallt i landet. I Småland gav Hugo på Markhaga upp efter en osedvanligt regnig sommar när kläderna aldrig hann torka från den ena dagen till den andra. Han njöt av att i fortsättningen ta sin matlåda och cykla till fabriken i Ljungby om mornarna. Så bekymmerslöst.
I Döviken i Jämtland brukade Asas farmor och farfar, Otto och Engla, ett litet nybygge som Ottos far brutit. Sommartid betade korna på skogen på andra sidan Fjälsjön och varje morgon rodde man över till sommarladugården för att mjölka. Efter mjölkningen gick korna till skogs igen, och kom tillbaka lagom till kvällsmjölkningen. Utom ibland om sensommaren. Då kunde djuren stanna på skogen fram till sena kvällen och äta kosvamp. Det var inget att göra åt saken. Det var bara att ro tillbaka och sätta sig att vänta, man hörde skällan över sjön när korna behagade komma.
Varje dag cyklade Otto genom skogen till landsvägen med mjölken. Han och Engla fick pris för den utmärkta mjölkhanteringen och skötseln av djur och ladugård, det var de stolta över. Men det blev slitigt i längden, det vart ju aldrig några pengar över. Till slut bestämde de sig. Det fick bli fosforfabriken i Alby i Dalarna, där svågern redan jobbade.
I skogens och bergens tideräkning varade jordbruket i Fjälberg bara ett ögonblick, sedan slöt sig skogen igen. Nu är det bara älgarna som sätter klövspår i myrmarkerna runt sjön.
Flykten från landsbygden var början på ett nytt liv - för Hugo i Småland, för Otto och Engla i Jämtland och för alla andra i samma situation. Det pekade uppåt. Det skulle bli bättre, det skulle bli mindre slit, mer pengar, ett tryggare liv. Engla tyckte det var himmelriket att det kom en löning var fjortonde dag, i ur och skur. Hon levde upp i stan, började gå på kurser och umgås.
Folk såg samhället öppna sig framför dem. Man behövde inte vandra samma kostig varje dag. Man kunde gå åt nya, oväntade håll, bygga något för barnen och barnbarnen så att de skulle kunna utbilda sig och skaffa framtidsyrken.
Det låg kanske till och med en doft av äventyr i vinden när Sveriges småbönder lämnade sina gårdar.
Men Engla grät den dag korna leddes från Fjälberg för sista gången.
Det finns berättelser som våra överallt - ihågkomna eller glömda.
Svenskarna är så gott som mangrant före detta bönder, vi kommer från ett liv på landsbygden vare sig vi kommer från Dalarna, Jämtland, Småland eller Kurdistan. Någonstans bakom oss, sällan särskilt långt tillbaka, finns det kor. Och någonstans på vägen har någon - en farmor, en farfars far - lämnat korna och startat ett annat slags liv.
Och här står vi, och märker knappt själva vilket gigantiskt epokskifte vi varit med om på ett fåtal generationer.
För några år sedan hörde vi en fin berättelse på radio. Det var en akademiker från Stockholm, kanske var han historiker, som befann sig i ett kök hos en äldre kvinna i det norrländska inlandet. De möttes på varsin sida om en djup klyfta i ålder och kultur, men med ömsesidig nyfikenhet på varann. Hon var förbryllad, nästan lite deltagande:
- Men är det inte ensamt i Stockholm, utan kor?
Jo, sett från hennes utsiktspunkt har Sverige blivit ett ensammare land.
Vi dricker visserligen fortfarande mjölk (även om den helst ska vara utblandad med kaffe och heta något på italienska) och det finns fortfarande hundratusentals kor i landet (även om de inte är lika många som förr). Men vi har förlorat dem ur sikte, de finns inte längre i vår närhet.
Korna samlas i stora besättningar hos ett fåtal bönder på ett fåtal gårdar. I mellanrummen i det tidigare nyttolandskapet, i hagar där kor inte längre betar, växer ett slags nöjesfält fram. Det blir golfbanor istället för betesmarker, ridhus istället för ladugårdar. I vårt eget hemlandskap, Sörmland, är antalet hästar numera större än antalet kor .
Man kan nästan låtsas som om det inte finns några kor längre. Ingen doft av ladugård, inga surrande flugor. Det går utmärkt att köpa mjölk och smör i fyrkantiga paket, leva hela sitt liv utan att lägga handen på en mule, utan att känna lugnet från en idisslande solvarm ko, utan att ha varit i en ladugård.
Det går alldeles utmärkt. Men blir det inte lite ensamt?
♥
Det här är en bok som handlar om kor och människor. Men mest om kor.
De har erbjudit oss sina tjänster i nästan tiotusen år, fött oss, stött oss, hållit oss sällskap.
Det minsta vi kan göra i gengäld är att se dem.
"
Här är förlagets hemsida. nedan en tabell ur boken:
Så tycker många svenskar att kor är:
.
Så tycker många svenskar att kor är:
Trivsamma 63%
Snälla 49%
Tålmodiga 34%
Söta 31 %
Vackra 23%
Kloka 20%
Lustiga 12%
Illaluktande 12%
Dumma 8%
Läskiga 7%
Heliga 1%
Källa: Kobarometern 2007, SvenskMjölk.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om Kor, en kärlekshistoria, Mats och Åsa Ottosson, Roine Magnusson, kossor, nötboskap, kreatur, kräka
28 september 2011
Hus med mönster
Vad roligt att få veta att detta lilla pappershus har fasader med mönster av Bengt Orup. Det visste jag inte då jag vek ihop det av ett gratis vykort på 90-talets början. Ni vet, sådana där marknasföringskort som fanns på var och varannan restaurang på den tiden. Fatta att jag gillar huset - det finns fortfarande kvar, bevarat och medflyttat :-)
Att det är Bengt Orups mönster Profiler för Perstorp laminat fick jag veta genom att läsa om Femtitalsjakten:s fina nygamla kök med en länk till ett inlägg hos Porslinsbloggen.
Att läsa andras bloggar är nyttigt. Tänk att man ständigt lär något nytt. Uppväxt som jag är med ett par höga glas Strikt som användes som vaser här hemma, är det intressant att se andra områden som Bengt Orup var verksam inom.
.
.
26 september 2011
Kvällsstund
I sommarstugan från 1956, eller unga familjens "undantagsstuga" kanske jag ska säga, lades en korkmatta på golvet.
Korkmattan har fernissats ett antal gånger sedan dess och gulnat. Ett år användes stugan som torkria för kornet. Korkmattan tog stryk av fukten.
Flanellpyjamasen är borta.
Korkmattan är kvar. Fortfarande. Tapeten tapetserades över på 70-talet. Mammas kusin Alfred, som var målare, målade samtidigt om snickerierna. Men mycket är sig likt. Ännu.
Utom jag.
Och jag funderar på vad jag ska göra med korkmattan, linoleummattan. Den är ju inte märkvärdig med intrikat mönster som en wiltonmatta som de tidiga korkmattorna hade. Men den är dock mönstrad. Och på originalplats. Den har en stor upphöjd längsgående bula som blivit söndertrampad efter året som torklada. En ny bula uppstod för kort tid sedan på ett annat håll. Ska jag byta till dagens linoleum utan annat mönster än melerat? Går det att fixa till den befintliga mattan? Att det antagligen måste bli egenjobb i så fall torde stå klart, här i trakten finns nog ingen golvläggare som vill åta sig en så konstig uppgift. Om det över huvud taget finns någon golvläggare i kommunen numera. Beslutar jag att byta golvmatta blir det med sorg i hjärtat. Riv skiten tänker nog de flesta ;-)
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om sommarstuga, 1950-tal, korkmatta, fernissa, linoleum. tapet, byggnadsvård
Jag hittade en oanvänd tapetrulle långt in i ett överskåp. Fram trädde barndomens väggmöster. Diskreta löv i grått. Jag och moster tapetserade över detta på 70-talet med stora solgula blommor jämnt fördelade bland utspridda mindre brandgula blommor.
En pyjamasprydd liten flicka har fångats på foto en sommarkväll i sommarstugan på sena 50-talet.
Flanellpyjamasen är borta.
Korkmattan är kvar. Fortfarande. Tapeten tapetserades över på 70-talet. Mammas kusin Alfred, som var målare, målade samtidigt om snickerierna. Men mycket är sig likt. Ännu.
Utom jag.
Och jag funderar på vad jag ska göra med korkmattan, linoleummattan. Den är ju inte märkvärdig med intrikat mönster som en wiltonmatta som de tidiga korkmattorna hade. Men den är dock mönstrad. Och på originalplats. Den har en stor upphöjd längsgående bula som blivit söndertrampad efter året som torklada. En ny bula uppstod för kort tid sedan på ett annat håll. Ska jag byta till dagens linoleum utan annat mönster än melerat? Går det att fixa till den befintliga mattan? Att det antagligen måste bli egenjobb i så fall torde stå klart, här i trakten finns nog ingen golvläggare som vill åta sig en så konstig uppgift. Om det över huvud taget finns någon golvläggare i kommunen numera. Beslutar jag att byta golvmatta blir det med sorg i hjärtat. Riv skiten tänker nog de flesta ;-)
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om sommarstuga, 1950-tal, korkmatta, fernissa, linoleum. tapet, byggnadsvård
24 september 2011
Vad skulle Rosseau ha sagt
Är naturen god? Är naturen ond? Har naturen över huvud taget någon egenskap i form av godhet eller ondska?
Är det inte vi människor som får naturen att bli det det ena eller det andra i våra händer? Får naturen att reagera på våra insatser och ingrepp...
Jodå, jag vet att det är en slogan, en reklamtext av Arla det här. En fyndig text i Bregott-paketen. Som man vill spilla över på företagets image..
Jodå, jag vet att det är en slogan, en reklamtext av Arla det här. En fyndig text i Bregott-paketen. Som man vill spilla över på företagets image..
22 september 2011
Att förena nytta med nöje
En socken med uråldrig historia.
En runsten.
En kyrkoruin.
En radby.
.
.
En runsten.
En kyrkoruin.
En radby.
En kulturgeograf.
En arkeolog.
En arkitekt.
Medeltida kalkbruk skymtar fram i kyrkoruinens lavklädda mur.
.
En väldigt nöjsam arbetstisdag.
.
.
21 september 2011
Love, peace and understanding
En egenhändigt gjord tavla för flickrummet på 70-talet syns på fotot. Hippierörelsen var stark. Love, peace and understanding är det som gäller. Rättvisa är ett honnörsord. Rättvisa och alla människors lika värde var också något som inskärptes i min uppfostran i ett litet jordbrukarhem. Utan att ha läst någon sociologisk undersökning i frågan vill jag nog påstå att det är vanligast att i de lägre samhällsklasserna pränta in alla individers lika värde.
När jag tittar påden här "tavlan" kommer jag att tänka på dikten Jeg vælger mig april av Bjørnstjerne Bjørnson som jag gillat från första stund. Från början med tanke på det nyckfulla aprilvädret där ett garail kan komma just som solen värmer som mest. Det vädret tycker jag mycket om.
Jeg vælger mig april!
i den det gamle falder,
i den det ny får fæste;
det volder lidt rabalder-
dog fred er ej det bedste,
men at man noe vil.
Bjørnstjerne Bjørnson
1832-1910
Men ju äldre jag blir desto mer ser jag, och uppskattar, fortsättningen av första versen och tänker: finns det något värre än männsikor som saknar vilja, som följer med strömmen, som är medlöpare, som lyder utan att ifrågasätta och undersöka bakomliggande orsaker till dekretet, påbudet. Vare sig det är regering, myndigheter, maktmänniskor, byahövdingar, lärare eller you name it, som önskar underkastelse och lydnad.
Nej, det gör det verkligen inte!!! Det finns inget värre. Och absolut inget farligare.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om Bjørnstjerne Bjørnson, love, peace and understanding, lika värde, människovärde, självständigt tänkande, lydnad, robot, medlöpare
4 x love
När jag tittar påden här "tavlan" kommer jag att tänka på dikten Jeg vælger mig april av Bjørnstjerne Bjørnson som jag gillat från första stund. Från början med tanke på det nyckfulla aprilvädret där ett garail kan komma just som solen värmer som mest. Det vädret tycker jag mycket om.
Jeg vælger mig april!
i den det gamle falder,
i den det ny får fæste;
det volder lidt rabalder-
dog fred er ej det bedste,
men at man noe vil.
Bjørnstjerne Bjørnson
1832-1910
Men ju äldre jag blir desto mer ser jag, och uppskattar, fortsättningen av första versen och tänker: finns det något värre än männsikor som saknar vilja, som följer med strömmen, som är medlöpare, som lyder utan att ifrågasätta och undersöka bakomliggande orsaker till dekretet, påbudet. Vare sig det är regering, myndigheter, maktmänniskor, byahövdingar, lärare eller you name it, som önskar underkastelse och lydnad.
Nej, det gör det verkligen inte!!! Det finns inget värre. Och absolut inget farligare.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om Bjørnstjerne Bjørnson, love, peace and understanding, lika värde, människovärde, självständigt tänkande, lydnad, robot, medlöpare
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)