Lokalkännedom

Det kom en kommentar på inlägget "Rykten med sanningshalt?".

Jag tar med kommentaren här så att ni bloggläsare inte missar den. Jag känner inte den som skrev men det känns bra att veta att någon fler bryr sig. Båda är vi utflyttade och ser på vår hembygd med andra ögon än om vi bott kvar. Båda arbetar vi inom kultursektorn.

Anonym 
22 oktober 2014 09:44

Jag har länge läst din blogg med stort intresse men aldrig kommit mig för att kommentera, förrän nu. Precis som du är jag utflyttad akademiker (jobbar med kulturhistoria i huvudstaden), men åker då och då hem för att hälsa på familjen.

Väl hemma tar jag ofta en riktig långpromenad för att titta till mina favorithus i trakten. Förvånas alltför ofta av de många ovarsamma om- och tillbyggnader som görs. Troligtvis finns en välvilja i att modernisera, men vidare tankar på materialval eller kring husets stil, omgivning och historia finns inte. Prislappen och utbudet på byggvaruhusen styr i alltför hög grad.

Bland annat har jag förfasats över att det gamla sjukhemmets (Utåkersvägen i Levar) fantastiska funkisentré har ändrats totalt. Den mjukt svängda skiffertrappen har ersatts med en kantig trapp i tryckimpregnerat virke. Ledstängerna används numera som blomlådor. Det vackra sekelskifteshuset i Levar med eternitfasad bytte ägare för ett par år sedan varpå 40-talsköket direkt slängdes ut, originalfönstren byttes mot underhållsfria dito med löstagbart aluminiumspröjs och eterniten täcktes med liggande panel. De gamla fönstren återanvändes till ett växthus/orangeri på tomten. Ett i två färger putsat hus från 50-talet dära Vall'n bytte även det ägare för ett tag sedan. Originaltrappen byttes ut och den vaniljgula putsen vid entrén målades vit.

Jag skulle kunna fortsätta länge med exempel på förvanskningar som gjorts de senaste åren, men nöjer mig med att, precis som du, konstatera att en rivning av Wäringstamshuset till förmån för parkering inte alls skulle öka en eventuell inflyttning till orten och kommunen. Jag håller helt med om att det istället behövs bra skola och omsorg, ett estetiskt tilltalande samhälle, kultur och ett gott företagsklimat. Tyvärr inser nog många av Nordmalingsborna inte detta och tror att det inte finns någon värdefull kulturhistoria i bygden.

Fortsätt skriva som du gör. Det är fler som tycker som du!

Mvh, Maria

*****************

Denna skönhet dära Vall´n finns beskriven HÄR.

Flerfamiljshuset på Kyrkogatan syns till höger på vykortet från 1960-talet. 

Och det är inte det att jag är en nostalgiker som vill att allt skall vara precis som det var förr. 

Det finns nog de som läser den här bloggen som tror det.

Lena Sundström beskriver känslan av att uppskatta något bökigt förgånget så bra i en krönika i DN idag.

.

.

Sommarminne

En kvällsutflykt till en vacker och kuperad ångermanländsk by. I bygdegården serverades rikligt med hembakta kakor, bullar och bakelser.

Till det en utställning av vår bygdefotograf Sune Jonsson som länsmuseet lånat ut. Bilden visar Sune Jonssons porträtt av småbrukarna Tea och Albert Johansson, Nyåker, Nordmaling församling, 1956. Så såg människor och landskap ut när jag var barn. Tänk att jag levt ett sådant liv. Den ålderdomligaste av världar, den bästa möjliga för min del.

Så många gamla övergivna skolor med vacker faluröd panel och bevarade fönster blir bygdegårdar.
Vissa med glada och samarbetande människor. En sådan är Sunnansjö gamla skola som under en sommarvecka varje år blir populärt café. Den traditionen tackar vi för!
.
.

Avkoppling, friluftsliv och skogsbruk

Det var mycket dis, regn och duggande under senaste "Norrlands"vistelsen. Det blev en hel del inomhusarbete men då solen kom fram blev det avkopplande skogsarbete. Ett arbete så olikt det skrivbordsarbete som annars är vardag. Vi tycker om att tillsammans röja i vår skog. I den skog där morfar högg rotposter till sitt timmerhusbygge. Den skog som stigen till fäboden passerar. Den skog som vi inte enbart ser som ett kapital att föra ut från hemmanet.

Det är troligt att jag ser på vår skog annorlunda än mina grannar gör. För mig är träd något mer än blivande timmer, brädor, massaved och bränsle. I min skog är mellanrummet mellan stammarna också viktigt och marken såväl som luften. Och då ska gudarna veta att jag är ingen "skogsmulle". Skogen är för mej något platsspecifikt, något med mervärde om den sköts som en naturskog. Levande materia som får ytterligare en värdedimension jämfört med en planterad kulturskog. Kulturskog som för övrigt är en väldigt dåligt valt benämning på en monokultur, en plantage, men stämmer väl in i dagens skogsbruk som enbart befrämjar hög avkastning.

Jag tror min syn stämmer en hel del med morfars syn på naturen. Det är ytterst svårt att komma i samspråk med jämgamla i byn om de här frågorna. Av det drar jag slutsatsen att vi tycker diametralt olika. Någon som vet vad en låga i skogen är?

 Frusna trattisar - en följd av skogsarbetet :-)

"Jag tyck inte heller om markberedning" sa en 80-åring till mej då vi röstat om markberedning skulle ske på vår fäbodmark eller om vi skulle plantera själva. Han och majoriteten röstade nej till markberedning. Men styrelsen hade sett till att det redan var markberett då omröstningen i samfälligheten skedde. Vi har här att göra med en styrelse med mycket låg civilisationsnivå.Inte enbart män ingår i den.

I senaste SkogsEko från Skogsstyrelsen finns en artikel om jämställdhet i skogen. (Ja, jag vet. Sådant måste en statligt producerad tidskrift ta upp.) I artikeln framgår något som inte är nytt men likväl är intressant. Där hänvisas till ett "annat relativt nystartat forskningsprojekt, Plural (SLU och Umeå universitet) som lyfter fram flera aspekter av mångfald. De kan se hur skogsägarprofilen håller på att förändras på olika plan: fler kvinnor, fler utboende än åbor och allt fler med högre utbildningsnivå. Med denna förändring kommer också en annan syn på skogsbruket. Till exempel visar forskningen att kvinnor tänker mer socialt, miljömedvetet och ekologiskt."
(...)
"Många av dagens skogsägare utför heller inte själva jobbet utan sköter det från skrivbordet. Det gör att du istället måste vara skicklig på beställning, uppföljning och på att läsa avtal."

Jag tror inte att alla hemmansägare i byn som säljer virke idag har avtal med Norra Skogsägarna som här i byn ser ut att vara den enda köparen av skog. Det brukar nog vara som man senast gjorde inom bysamfälligheten då fäbodallmänningen kalhöggs - ett telefonsamtal från Norra och avverkningen påbörjas utan skriftligt avtal. Körskador och dåligt utfört arbete bryr sig varken entreprenör eller köpare om. Så det blir markägaren som blir lidande om man inte har kontrakt med t ex krav på återställning av marken inskrivet.

I byn finns totalt 36 hemman varav sju (7) ägs av utbor medan resten av hemmansägarna bor i byn. Nio (9) stycken av dessa 36 hemman ägs av enbart kvinnor (mitt hemman räknar jag t ex inte eftersom jag äger det tillsammans med min man), sju (7) av dessa kvinnor är åbor (bor i byn) varav åtminstone två (2) har eftergymnasial utbildning. Törs jag påstå att jag är den enda av kvinnorna som engagerar mig i hur vi hemmansägare förvaltar vår egendom. Jo, det törs jag. Jag är utbo.

Tänk om vi kvinnor, även åbor med akademiska examina, kunde låta bli att tiga och därmed samtycka till de dumheter som (männen i) styrelsen beslutar utan att vi får säga vårt åsikt. För det är väl inte bara jag bland oss som tänker socialt, miljömedvetet och med längre framtidstänk än näsan räcker? Som ser vårt gemensamma ägande av natur inte enbart i reda pengar utan som en förvaltning för framtiden? Okej, visst ser jag svårigheten att bryta ett patriarkal struktur där kvinnor låter sig ingå enbart som jasägare, som accepterar denna odemokratiskt  pådyvlade roll utan att ifrågasätta, ja till och med om de sitter i samfällighetens styrelse. Det här måste vara en klassresenärs dilemma i ett nötskal.

Det brukar hävdas att utbildning ger ett kulturellt kapital. Är det verkligen så? Om man bor kvar på den lilla hemorten? Hur visar det sig i dagens samhälle, på den norrländska landsbygden, i en liten by? I små orter med stark Jantelag. Ahhh, det här är frågor som intresserar mig mer och mer. Därför blir det mer skrivet i frågan framöver.
.
.

Ambulerande stadsarkitekt

Min hemkommun har en ambulerande stadsarkitekt stationerad i Umeå. Stadsarkitekten har konsultavtal med Nordmalings kommun. Detta innebär att han, ja det är en man,  kommer till Nordmalings kommun oregelbundet, kommer då han blir kallad. Genom det egna företaget i Umeå, har han utrednings- och projekteringsuppdrag för kommunerna. Företaget upprätthåller för närvarande stadsarkitekttjänsterna i åtta kommuner i Västerbottens län, nämligen i:
Bjurholm
Lycksele
Malå
Nordmaling
Norsjö
Robertsfors
Vindeln och
Vännäs.
Tidigare även stadsarkitekttjänsterna i Dorotea, Storuman, Vilhelmina och Åsele. Arealen är mycket omfattande. /Tillägg: Det är nästa hela länet utom Umeå och Skellefteå. Hur kan en eller två arkitekter klara av att sätta sig in i respektive kommuns problem? För mej belyser detta tydligt "Norrlandsproblemet"./

Genom stadsarkitekttjänsten drar man även in uppdrag till sin arkitektbyrå. I sammanhanget tänker jag på stadsarkitekterna Gunnar Leche i Uppsala och Erik Hahr i Västerås som under många verksamma år skapade vackra torg, platser och byggnader i respektive stad vilket naturligtvis är en haltande jämförelse med N-ling både vad gäller tidsanda och storlek på orter.

I N-ling har stadsarkitekten genom sitt kontor i Umeå bland annat gjort detaljplanen för Nordmalings hamn (= Notholmen) samt ritat nya resecentrat för Botniabanan under 2000-talet. Botniabanan är en bra grundförutsättning för arbetspendling in och ut från tätorten. 

Hur ska de små Norrlandskommunerna få en samhällsplanering med stadga och kontinuitet? Det är inget ovanligt med stadsarkitekter på konsultbasis i små kommuner. Hur ska en egen platsspecifik identitet kunna växa fram då stadsarkitekten har många olika kommuner att biträda? Hur ska en identitet och kultur som ger råg i rygg kunna växa fram? Jag blir ofta ledsen när jag vid mina besök ser vad som händer i kommunen, i tätorten och på landsbygden. Skulle jag kunna flytta tillbaka hit, skulle jag kunna leva här numera...

Samhällsbyggnad handlar om översiktsplanering, detaljplanering, om bostäder att flytta in i, om service, skolor, tilltalande tätorts- och landsbygdsmiljö, offentliga byggnader, varierat kulturutbud och kommunikationer. För att samhällsbygget ska bli bra måste det finnas någon som värnar helheten och allmänhetens intressen. Detta är stadsarkitektens roll och det tar tid att sätta sig in i förutsättningarna för varje enskild kommun.

HÄR kan man läsa i en bransch- och medlemstidskrift om fyra Bergslagskommunen som gått samman med en kommunöverskridande bygg- och miljöförvaltning med en anställd stadsarkitekt. De små kommunerna är Lindesberg, Nora, Hällefors och Ljusnarsberg. De här kommunerna värnar helheten. Och de har fått en starkare röst i förhållande till Örebro, residensstaden.

* * *
Och nu har Norrlandspodden kommit med två nya avsnitt. Det ena heter Lösningarna på Norrlandsproblemen. Programmet kommer inte ner på planeringsnivå men tar upp mycket annat lyssnansvärt.

.

Rykten med sanningshalt?

Det går rykten på bygden att byggnaden där Wäringstams Ekipering är inrymd på bottenvåningen och lägenheter finns på de två övriga våningarna - ska rivas! Om det är sant vet jag inte, men jodå, det sägs att byggnaden numera ägs av Coop och där ska bli parkeringsplatser för Konsum!!! Parkeringsplatser finns redan nu på tre sidor om Konsumbutiken, den ena finns bakom Wäringstams.

Vissa rykten brukar ha sanningshalt. Kanske är det endast jag som tycker att det är "skalitt" om den habila, rena funktionella 60-talsbyggnaden rivs. Kanske tycker de flesta att en parkering blir mer storstadsmässig och ger en kick åt samhället. Kyrkovallens centrum är till stor del förändrat under 70-talet, kanske är nästa rivningsvåg på gång...

Här framför Konsumentrén finns några p-platser. Många fler finns på de två andra sidorna.

Kommunpolitikerna försöker locka fler boende till Nordmaling. Det går inte så bra. Man tecknar sig inte för köp av nya lägenheter som planeras på Notholmen. Politikerna vill naturligtvis ha personer med hög inkomst för att skatteunderlaget ska bli större. Det innebär välutbildade människor som kräver bra skolor för sina barn, god boendemiljö OCH ett estetiskt tilltalande samhälle. Tillgång till natur räcker knappast.

Wäringstams - med sin neonskylt - är långt vackrare än en asfalterad parkeringsplats. Är det bara jag som tycker det tro? Wäringstams har det mesta ;-) Dessutom finns få neonskyltar kvar i Nordmaling. Svenska Handelsbankens blå fribokstäver finns kvar, Näslunds konditoris neonskylt är paj och det verkar inte som ägarna är intresserad av att hålla denna intakt. Blomsteraffärens skylt är borta. Finns någon fler dära Vall´n? Neonskyltar är populära på andra ställen, se HÄR om storstadsneon och tävlingar som anordnas.

 

Mitt emot Coop Konsum ligger det som förut var Häggströms kiosk med trista ljuslådor som lyses upp av lysrör inuti, långt från stiliga neonskyltat. Ni vet en sådan där liten kiosk som man stod utanför och handlade från genom en lucka. Så småningom byggdes den till och blev en kiosk man gick in i för att köpa godis, glass, "röka", tidningar mm. Sedan några år tillbaka har en uteplats byggts  och numera kallas det restaurang och pizzeria. Med fullständiga rättigheter. Jajamensan. Lite otroligt är allt det enligt mitt sätt att se. Vallens enda alkoholserverande "restaurang". Den i omgångar tillbyggda lokalen tycker jag inte är vacker.

Klockstapeln skymtar långt där bakom, den vackraste äldre byggnadsverket i hela Nordmaling. Den är skyddad enligt kulturmiljölagen så den rivs inte hur som helst vill jag tro. Det är på grund av den och 1400-talskyrkan som en skylt med "kringla" finns vid E4, en sevärdhet.

Det här är således något av Nordmalings centrum. Inte märkvärdigt på något sätt, en glesbygdskommuns största tätort. Idag är invånarantalet i kommunen 7000, 3000 färre än då jag var barn. Det är inte så värst många så man har inte råd att tappa ytterligare.

Här inne i det detaljplanelagda samhället måste kommunen ge rivningstillstånd eller bygglov för att man ska få riva respektive bygga. Tillåt inte rivning av Wäringstams byggnad för en parkeringsplats om sådana planer finns. Det utarmar. Fram för mer skönhet och kultur! Det attraherar människor att flytta hit.

.
. vll ja

Interiör

En interiör att vila ögonen på. Väggar och tak relativt nymålade/konserverade. Möbler med härliga skavanker.

Idag tog jag fram en kökssoffa som varit undanstuvad sedan 1948, det innebär att jag aldrig sett den tidigare. Den soffan sov min mamma och moster skafötters i då de var små.
.
.

Serent

 

Till fönstren har jag sytt dragkorvar som lagts mellan rutorna för att täta inför vinterns vindar. Stearinljusens lågor brinner klart och rent.

 

En katt kurar på duntäcket.

Någon har kommit igång med släktforskning genom ett abonnemang hos SVAR. Dataskärmens blå ljus lyser, timmen kan bli sen och det är inte jag som letar uppgifter ikväll.

Lugnet lägger sig vid mörkrets inbrott. Värmen från vedkaminen sprider sig i hela huset. Det är njutbar höst.

.
.

"Socker är billigt och näringsrikt"

Synen och användandet av socker har verkligen genomgått en förändring under förra seklet. En sockerlåda med fast kniv för att göra småbitar av toppsocker fanns i hemmen under förra sekelskiftet (1800-1900) och numera på många hembygdsgårdar. I början av 1900-talet blev socker en stapelvara i de svenska hemmen. Innan dess var honung ett vanligt sötningsmedel men när de inhemskt odlade sockerbetorna övertog det importerade rörsockret sjönk priset på socker som då blev tillgängligt för gemene man.

Nu pågår en utställning om Socker på Nordiska museet.

Socker ansågs först som en  nyttig och näringsrik föda, billigare än både potatis och bröd. Staten såg att näringen kunde ge många människor sysselsättning och gav den särskilt stöd.

"Socker är billigt och näringsrikt" sa den unge pojken som skulle komma att bli min far och drog upp ett urklipp från sockerpaketet ur bröstfickan och visade sin syster. Så stod det på Svenska Sockerfabriks AB, SSA:s, bitsockerpaket en gång i tiden. Min pappa gillade socker och åt tydligen en hel del som barn. Hans äldre syster Ingeborg tyckte inte om hans vana och sa gång efter annan till honom att lägga av. Till slut ledsnade Clas, klippte ut texten på bitsockerkartongen och hade den till hands i bröstfickan. Varför skulle någon vilja hindra honom att äta något näringsrikt  :-)  Det var på den tid som socker verkligen ansågs enbart positivt att äta.

Mina föräldrars och min generation har olika förhållande till detta sötningsmedel. På 50-talet hade man insett effekterna av stort inmundigande av socker och Medicinalstyrelsen ville ha sockerskatt och lanserade "lördagsgodiset" med hjälp av en upplysningskampanj. Numera har socker som födoämne övergått från att vara lyx för rika fram till 1800-talets slut till en livsfarlig fälla idag då läsk med självklarhet dricks till maten. Sockret har gjort en omvänd klassresa.

.
.

Jakten på nutiden

Igår lät jag mig inspireras av berättelserna ur arkiven. Just igår mötte jag människor, händelser och livsöden genom domstolsprotokoll från ett par år under 1800-talets mitt.

I Landsarkivet i Västernorrlands residensstad finns norrländska handlingar. Till exempel domsutslag från Nordmalings- och Bjurholms tingslags häradsrätt. Just domböckerna för de två år efter 1800-talets mitt som jag gick igenom är ännu inte  digitaliserade så det är till att sitta med bomullshandskarna på, bläddra försiktigt och läsa handskrift. En skön höstruggigt regnig semesterdag kan inte tillbringas på ett bättre sätt enligt mitt sätt att se ;-)

Tvisterna handlade t ex om:

energifrågor  = stöld av vedbrand
stöld av byggvaror = olovlig avverkning
rågränser, ägogränser
torpkontrakt
penningfordringar
vanvård av djur
olovligt fiske
snöplogning
muntliga testamentens giltighet
misshandel
olovlig utskänkning av brännvin

Det finns mycket att lära om hembygden, få insikter i. Att analfabetismen bland befolkningen var utbredd kände jag sedan tidigare. De flesta åtalade skrev under med bomärke och hade en skrivare till hjälp för övriga formuleringar och det var ju tur. Dessa skrivare med högre utbildning skrev ofta en tydligt läsbar skrift som går bra att tyda.

Och jag har sagt det förr -  det bästa sättet att förstå sin samtid är att känna till hur livet levdes förr. Hur förhöll sig människor till varandra under olika tidsepoker jämfört med idag? Arkiven sitter inne med många svar.




.
.

Halvt dagsverke

 En av tre stora aspar. Röta. Tickor. Fällning.

 Kvistning.

Kapning. Eldning.

 

Snipp, snapp, snut. 

Så var sagan slut.

.

.

Solnedgångsbelysning

Mer naturromantik kommer här.

I ena lillfönstret står nu en lampa med målad glasskärm och lyser. Glaset har ett rätt slarvigt målat naturmotiv med två uddar som skiljs åt med en smalt sund. På ena udden står en liten röd stuga. Stugan med skogsbryn speglar sig i vattnet. Svartbruna träd syns som silhuetter mot himlen. Ena glashörnet har gått sönder någon gång i "mysbelysningens" historia och har lagats utan större försök att döljas. Glasskärmen står i en fot av fernissat ljust trä som har svulstigt motiv med fransk lilja och akantusslingor. Ingenstans står något om tillverkare.

Nyligen målade jag glödlampans stora röda prick som bleknat, lite rödare. Annars blir det ju ingen röd solnedgång över vattnet. Men jag tror nog jag får måla ytterligare rött. I det ruggiga höstvädret är det här en ljuspunkt :-)

Den här armaturen var jag väldigt fascinerad över som barn. Finns det inte någon klubb för kitschiga 40-talslampor? Där skulle jag vilja vara medlem. Ibland ser man sådana här lampor med älgar.
.
.

Vad en visp kan vara

En handvevad visp av trä och stål ligger på lit-de-parade i sommarstugan. Det är föregångaren till den likaledes handvevade turbovispen Cyklon av plast och stål från Nilsjohan. Således nedgraderades den gamla vispen med trä i skaftet till att brukas i sommarstugan då den nya köptes in kan jag tro. Så gjorde man på den tiden och därför finns många spännande föremål i gamla sommarstugor. Sommarstugor som nu kallas fritidshus.

Här ligger vispen Cyklon på arbetsbänken i masoniteköket. Vispen Cyklon är röd och grann som så många andra accessoarer i 50-tals köket. Röd plast och svenskt rostfritt stål var det som gällde då. Made in Sweden. Nowhere else.

Innan dess fanns ståltrådsvispar, typ luffararbete, här i huset. De kunde man köpa av gårdfarihandlare som knackade på. Det är en otrolig skillnad på lättheten att vispa grädde med den ena eller andra. Och dessförinnan användes en björkvispar av skalade fina björkkvistar som bands ihop vid midsommartid. Alla svensktillverkade, ja till och med närproducerade. Visst har jag ett par sådana, den ena har pappa gjort för att visa hur man gör. Nu använder de flesta elektricitet för att vispa, elberoende som vi är.

.

.

Stockholmare kontra lantisar

Det här är ett gammalt uttalande av en stockholmsk politiker som ni nog har hört förr. Så här tycktes det 1998. Hur är läget idag tror ni?



Även om Anna KB gjort avbön finns nog tänkandet i grunden kvar.

Sedan ett par år tillbaka bor 50% av jordklotets människor i städer. År 2070 säger prognoserna att siffran ökat till 70 %. Stockholm är inget undantag. Vad innebär det för landsbygden? En stor granplantage? Med AKB:s synsätt är väl inte landsbygdens befolkning något att satsa på.
.
.

Stad och landsbygd

Tänker en hel del på skillnaden mellan stad och landsbygd. Den intresserar mig. Den oroar mig. Det pågår en hel del diskussion om detta, särskilt nu efter valet då landsbygden äntligen kom upp på tapeten i riksmedierna. Vilken framtid har Norrland i det perspektivet?

Lyssnar på Obs i P1 om talet om storstadsnorm och sveket mot landsorten. Men vad handlar konfliktlinjen stad-land om egentligen? Och vad projicerar vi för värden på begreppet landsbygd 2014? Och hur blev Södermalm symbolen för makten?

Är makten över tanken viktigare än makten över medlen?

Där sägs mycket bland annat detta: om samhället behöver landsbygden kommer landsbygdens status att höjas. Programledaren tar exempel från Skåne och verkar inte ha en aning om förhållandena i "Norrland". Är det inte rätt typiskt!

Det talas om gentrifiering - om flykten från landsbygden och synen på att människor utan drivkraft och mål blir kvar. Det som kallades "braindrain".

En så här j-a romantisk bild använder Obs P1 för att visa på landsbygd i sitt program.

Det här är stadsbons sommarschablon för att åka till "landet".

Så trött jag blir.
Inte ser landsbygden så här levande ut överallt.

Tjugofem år på Södermalm och Gärdet påverkar. Det gör även 15 år i byn, ja säg 19 om gymnasietiden med helgerna i byn räknas in. Nu bor jag på landsorten inte alltför långt från storstan. Jag står med en fot i vardera levnadssätt. Jag vägrar välja sida. Jag går itu av ledsnad då jag ser hur det (inte) fungerar i "Norrland".
Jag jämför bland annat:

Svealandsbanan kontra Botniabanan
regiontillväxt
arbetstillfällen
utbildningsnivå
ut- och inflyttning
naturexploateringar
utbetalt EU-stöd till jordbruket
lokaltidningarnas bevakning

och hur detta påverkar människors mentalitet. Eller stolthet över sin bygd och självkänsla som jag tidigare skrivit om. Det borde riks- och lokalpolitiker och varför inte bygdeföreningarna tala mer om.
.
.

Naturromantik

En skärbräda från 40-talet kan jag tro, eller är det 30-tal? Den har alltid funnits i mitt liv och saknar ekonomiskt värde men den fascinerar mig genom den romantiska bild den visar upp med en stuga vid skogens bryn med sädesfält i förgrunden. En sådan naturromantisk tolkning man gjorde av tillvaron då. Också. Vi svenskar är fortfarande rätt mycket naturälskande, även om det ser ut att ha minskat, men det tar sig inte uttryck i massproducerade skärbrädor med glödgade motiv precis.

När jag ser skärbrädan tänker jag på Barndomshemmet som tillhör min föräldragenerations sentimentala slagdängor. Det förvånar mig att Harry Brandelius sjöng in den så sent som 1959. Men andra versioner fanns sedan tidigare.

Där som sädesfälten böja sig för vinden
och där mörkt grön granskog lyser bakom dem,
står den röda lilla stugan invid grinden
som i forna tider var mitt barndomshem.
Det var sol och sommar över gröna hagar
när som artonåring jag därhemma var.
Och de minnen som står kvar från dessa dagar
är de bästa och de vackraste jag har.

Ifrån landet uti väster tanken glider
hem till kära gamla Sverige då och då.
Fast det nu har svunnit många, långa tider
barndomshemmet har jag aldrig glömt ändå.

Hela texten finns här och är en översättning av Paul Dresser´s "On the Banks of Wabash". Originalversionen spelades in första gången 1897.

Det finns kända skribenter som skrivit om sången. Här är en sann humorist. Någon som bloggar om skärbrädan har jag dock icke träffat på.

Köpa och sälja

Du äger mark.
Det finns en spekulant på en del av den.
Den presumtive köparen har tagit kontakt med dig och undrar om du vill sälja, köparen kontaktar samtidigt Lantmäteriet som på en karta markerar den av köparen tilltänkta arean och beräknar den i antal hektar. Enligt uppgift från köparen lämnar lantmätaren även en skriftlig uppgift om hur mycket det kan vara lämpligt för köparen att betala för marken.

Köparen begär därefter skriftligt ett möte med dig. I samband med detta lämnar den presumtive köparen ett eget nertecknat papper med uppgifter om area och vad denne tänkt betala dig. Men du får inte se något papper från Lantmäteriet eller något juridiskt dokument.

Du säger ja till försäljningen utan att ha sett Lantmäteriets dokument med tomtens utbredning eller föreslaget pris.
Du begär inte information om din väg, som du vet passerar tvärs genom området, ingår i köpet, alltså om du säljer ifrån dig rättigheten till den eller om ett servitut upprättas. Du som säljare kontaktar inte Lantmäteriet själv, du vet inte vem lantmätaren som sades ha genomfört avstyckningsförslaget är, du bara säger ja till allt utan att ställa en enda fråga.

Vad är information?
Vad är tilltro?
Hur vet du att du inte blir lurad?
Hur vet du att du inte kommer att stå där med långnäsa en gång i framtiden?

Så går fastighetsförsäljning och fastighetsköp till i den "norrländska" bysamfällighet jag är medlem i, i "Grundby".
Åter igen ser jag skillnad på hur olika det fungerar i olika landsändar. Skulle en bostadsrättsförening på Gärdet i Sthlm (som sorterar under samma samfällighetslag) sälja under sådana här förhållanden? Nej!
Det är skillnad.
På stad och land. Jag tror att staten vill ha det så.
.

Tidigare händelser om fastighetsförsäljning och köp i "Grundby" går att läsa om HÄR och HÄR.
.
.

Folkhemmets funkis-arkitektur

Besökte bekanta kvarter i Sthlm alldeles nyss.

 

 

YK-huset (Yrkeskvinnornas Klubb) från 1939.

 Ingen flerfamiljshus i folkhemmet utan hiss...

... samt arkitekten Sven Wallanders uppfinning sopnedkast, standard bland HSB:s hus från 30-talet.

Då balkongplattorna fick konstruktiva hållfasthetsproblem har olika lösningar, både bra och mindre bra, sett dagens ljus. Oftast byts balkongfronter och balkongräcken i samband med renoveringarna. Grova aluminiumräcken var vanligt att byta till på 70- och 90-talet, kanske som bilden ovan med frontplåt i annan korrugering/profilering än den ursprungliga. Nu har en del byggnaders renvering renoverats "tillbaka". De flesta balkongfronter har inte den här i sammanhanget grälla kulören.

Många av balkongerna hade ursprungligen sinuskorrugerad (vågformad) frontplåt, även slät var vanlig. Överliggarna var ofta smala järnrör målade i frontens kulör. Vissa finns kvar som original idag. Entrépartierna som i många fall bytts till eloxerad aluminium från 70-talet byts nu tillbaks till trä eller rostfritt.

Mitt funkisboende varade mitt i livet. Min lägenhet hade balkong över hörn, öppen spis, laboratoriekök, Reda glasbehållare, mörka Pello-strömbrytare, golv i hall och fönsterbänkar av Ekebergsmarmor, inbyggt badkar med det typiska gröna väggkaklet och ljusgrå golvklinker, inbyggd tvålkopp av porslin, Dahlénskåp och flera tidstypiska detaljer. På Gärdet bodde flera av mina vänner, några fortfarande.

Minns lägenheten som min kompis hade köpt lägenhet i kollektivhuset på John Ericssonsgatan på Kungsholmen med mathiss rätt upp från restaurang Salzer i bottenvåningen. Lägenheten hade en okonventionell planlösning. En annan av mina kompisar bodde i ett av de vackra "Per Albin-radhusen" Ålsten. Funkisarkitektur i sin prydno.

***

Här nedan visar ett par svartvita fotografier vilken vacker villa med släta masonitfasader som uppfördes i hembygden i samma anda under samma tidsperiod. Huset finns i Mo men är panelat sedan länge.

 

Titta vilken fin funkisvilla.

 Jag hann fotografera det fina lilla uthuset med pulpettak som syns på bilden ovan bostadshuset i ren funkisstil innan det panelades någon gång vid millennieskiftet. Tillhörande ladugård är byggd i konventionell byggstil.

Samma vackra funktionalistiska villa uppe i högra hörnet från ett annat väderstreck.

Flygfotohistoria har bilder från hela landet från 1957 och några bilder på hus med släta masonitefasader härifrån, det är bara att leta fram dem.

På landsbygden hemmavid byggdes flera villor med ljusmålad masonite som skulle ge en förnimmelse av slätputs, jämför med husen på Gärdet ovan. De hus jag minns är rivna eller så har de panelats med lockpanel. I länsmuseets inventering "Masonitesamhället Rundvik. Ett projekt inom Det moderna samhällets kulturarv" från 2006 står att i jämförelse med inventeringen 1985 "kan konstateras att ca 50 % av de byggnader som för 20 år sedan hade fasaderna klädda med Masonite idag är klädda med träpanel, vanligtvis lockpanel."

Insikten av att bevara det byggda moderna kulturarvet skiljer sig åt mellan stad och landsbygd. Jag har tyckt att det inte borde behöva vara så men måste ge mig för verkligheten.
.
.

Bygdemedel

Den 13 september 2014 skrev jag om bygdemedel, om Pengar från skyn.

Det ser ut som en tanke :-) att vindkraftsbolaget några dagar senare, den 17 september 2014 skrev på sin hemsida om hur bygdemedel från Gabrielsberget använts:

"Bygdemedel är ett bidrag som vindkraftsbolaget betalar ut och som ska fungera som ett stöd för utveckling av bygderna närmast vindkraftparker. Utbetalningarna sker till bildade föreningar som får ett årligt belopp vilket är baserat på föregående års produktion. Därefter kan den som har en idé vända sig till den lokala föreningen med en ansökan om ett bidrag som ska utveckla eller förbättra något som berör bygden.

På Gabrielsberget har fyra ekonomiska föreningar bildats: A(...) Vind Ek. förening, N(...) vindkraft Ek. förening, A(...) Bygdemedel Ek. förening och L(...)utveckling Ek. förening.

Föreningarna har bland annat fått in ansökningar om upprustning av bygdegård, upprustning av slakthus, lekpark, grusning av väg, hissinstallation, inköp av diskmaskin till bygdegård och bidrag till en trivselkväll. Flertalet av projekten har blivit realiserade bland annat har en luftvärmepump installerats i Lögdeås bagarstuga, en snövält har köpts in, en grillkåta har uppförts och nya impregnerade stolpar till slakthuset har köpts in.
(...)
Svevind tycker det är härligt att se vilket engagemang det finns för byarnas utveckling och är stolta över att vara en liten del i den!"

Observera att det som beskrivs som ansökningar inte har genomförts. Bolaget beskriver även att 4 vindföreningar bildats i Markbygden utanför Piteå i Norrbotten. Då ska man veta att där planeras 1101 vindkraftverk på statliga Sveaskogs mark. Arealen är 450 kvadratkilometer jämfört med Gabr.bergets 40 kraftverk på 8 kvadratkilometer. I Markbygden har ännu endast en förening fått bygdemedel eftersom få kraftverk uppförts i nuläget i det som ska bli Sveriges största vindkraftindustri.

Här syns grillkåtan som byggts för bygdemedel.

Det är den rödfärgade oktogonen uppförd intill älgslakthuset i grannbyn som jag skrev om tidigare.

Jag anser det olyckligt att vindkraftprojektet har delat bygden även då det gäller det som var tänkt som positiv återbäring och kompensation för störningar. Bygdens intresseförening som bildades på 90-talets slut för att samla byarna i en gemenskap och locka fler boende till bygden, har inte längre samma status då pengar nu finns i 4 föreningar som inte samarbetar. Det synliga resultatet blir väldigt splittrat, varken hackat eller malet. En grillkåta här, några impregnerade stolpar där. Så mycket bättre om det gått att ta större tag till bygdens bästa.

Det talas äntligen om stad kontra land efter valet. Skillnaden mellan stad och landsbygd syns tydligt då det gäller dels hur mycket bygdemedel energiproduktionen ger tillbaks till bygden, dels vad pengarna läggs på.

Ingen storstadsbo skulle gå med på att få så liten kompensation vill jag påstå. Här kom bolaget med ett förslag, en liten procentandel av energiproduktionen. Människorna bockar och tackar och ställer inte krav på högre ersättning. Kommunpolitikerna håller sig undan. På nätet läser jag om en bygdegårdsförenings ordf. i en annan del av "Norrland" som är tacksam över att man nu kunnat köpa in en projektor till bygdegården för störningspengarna. En projektor! För att landsbygden ska fortsätta leva måste landsbygdsborna, både politiker och privatpersoner, börja ställa krav, börja ryta, börja ta för sig. Ta rejält betalt för råvaran vind, mineraler, skog. Så enkelt är det. Och så svårt. Jag vill verkligen tro på landsbygden, varför i all världen skulle jag annars engagera mig i vad som händer i min hembygd!!?

Men hur statiskt och strukturellt förlamande det fungerar i min hembygd har vindkraftprojektet lärt mig. Ett sådant samhälle går inte framåt hur många grillkåtor som än byggs!

.

.

Röksvamp

Den första gången jag åt svamp plockad hemmavid var en högsommardag under slåttannan. Det var juli månad och rätt som det var hittade pappa ett antal vita bollar bland det slagna gräset då vi höll på att hässja. Han tog upp dem och senare ställde han sig i köket och skar dem i skivor varefter han stekte dem i smör i stekpannan och bjöd slåttannsfolket.

Detta var något nytt för mej:
- att pappa ställde sig vid spisen för att fixa mat.
- att äta svamp.
 Smaken var väldigt annorlunda och den tilltalade mig.

Röksvamp var ju annars något mörkbrunt i bollform som vi barn trampade på för att "röken" skulle välla ut. Det var jättekul! men vi hade även hört att om röken, sporerna, nuddade huden kunde man få vårtor. Så lite försiktiga var vi allt ;-)

Bilderna kommer från svampklubben.

Aldrig att jag minns att familjen gick ut i skogen för att plocka svamp om hösten. Nej, det var blåbär eller lingon som plockades. Eller hjortron. Svamp - det var för korna ;-) För stadsbor och andra samhällsgrupper gällde något annat.
.
.

Välanvänt

På spiselkransen står minikitteln av järn där avbrända tändstickor läggs. Som alltid. Solstickor kan man fortfarande köpa. Är det inte lite gammeldags? Lite 50-tal? Att inte använda tändare alltså. Men - det är tändstickor som går åt här. En tändsticka är cirka 47–48 mm lång, de små askarna har måtten 58×36×17 mm och jag har ett långvarigt förhållande till de där sakerna.

Min lekkamrats pappa rökte pipa och det blev många tomma tändsticksaskar i deras hem. De sparades i skafferiet och togs fram för lek ibland. Vilka härliga byggnadsverk och torn vi gjorde. Och vilket tjut och magilningar när tornen rasade. Det var barndomens "stand in" för legobitar.

Det blir många svenska stickor av en asp. Stickor tillverkas enligt Swedish Match´s hemsida i Sverige och Brasilien. Har ni besökt det intressanta Tändsticksmuseet i Jönköping?

Som tändstickor, är dom. Brinner härligt och slocknar fort. Kvar blir bara svidande rök, som ligger kvar i luften även när den inte syns. 

Dom är som tändstickor. Som bränner en på fingertopparna om man håller för länge. Men om man inte tänder dom, då får man aldrig uppleva den känslan. Riktig vänskap. 

Då samlar man bara på sig dom, i en hög. I en ask. I en vänskaps ask. Som små torra vänner.

Dom är som tändstickor, vänner. Eller kanske inte alla vänner. Kanske finns det någon för alla som alltid brinner? En tändsticka som inte slocknar. 

Dom finns. 

 Av: Tjej 17

.
.