Stad konta land

Staden är centrum             Landsbygden är periferi
Staden är universell          Landsbygden är specifik
Staden är aktiv                  Landsbygden är passiv
Staden är självständig       Landsbygden är beroende
Staden är kulturen             Landsbygden är naturen
Staden är vetenskaplig      Landsbygden är magisk
Staden är möjligheter        Landsbygden är problem
Staden är allmän               Landsbygden är särskild
Staden är modern              Landsbygden är eftersatt

Påståendena är obekväma på så sätt att platser ofta innefattar båda värdena, ex både potential och problem.

Landsbygden konstrueras ofta som en motsats till staden, där stadens påstådda egenskaper är sådana som vi har lärt oss vara eftersträvansvärda och det som får stå modell för det önskvärda tillståndet. Och den reella konsekvensen av dessa konstruktioner blir tyvärr inte sällan:

* Staden är närande och landsbygden tärande.
* Därför ska staden bestämma.
* Det säger sig självt.

Texten ovan är hämtad från bloggen Härifrån.
__________________________

Är det så?
Stämmer utsagorna?
Om det är så - kan mönstret brytas?
Vill vi att mönstret ska brytas?
Om utsagorna inte stämmer - kan vi landsbygdsbor gemensamt förändra synen på landsbygden?

Vänstra bilden lånad härifrån. Högra härifrån.

.
.

#min landsbygd

 

 Klickbara bilder

En vårvinterdag på #minlandsbygd.

I mars 2014 startade Jordbruksverket kampanjen #minlandsbygd på Instagram. Syftet har varit att ta del av vardagen på landet men också att uppmärksamma den variation av landsbygder som finns i Sverige.

I denna bok finns ett urval av bilder från Instagramkanalen. En sak har bilderna gemensamt - de visar varför människor väljer att bo på landsbygden. Det kan vara djuren, familjen, friheten, ett drömhus, landskapet eller något helt annat. Bildernas kreativa kvalitet är överväldigande och vi är glada över av att så många delat sina bilder av landsbygden med oss.

Vi vill se mer bilder av landsbygden och vi vill att andra också ska göra det!

Titta gärna i bilderboken som kan njutas av (och laddas ner om man vill) på Jordbruksverkets hemsida.

På hemväg en vårkväll i min by.

Många fler vindkraftverk finns till vänster utanför bilden.
Ännu för ljust för att se den rödblinkande hinderbelysningen.

Dessa två bilder, eller liknande, finns inte med i bilderboken #minlandsbygd. De platsar inte in i den syn Jordbruksverket vill ge av varför man vill bo på landsbygden. Men de här bilderna visar också en sanning om landsbygden. Det är tur att det finns människor som tycker om denna vy annars skulle landsbygden här dö ut.

.
.

Vindkraftbolag har fått böta

Apropå vår lokala vindkraftsindustri med 40 kraftverk på Gabrielsberget så gick det att läsa detta i Västerbottens-Kuriren för ett drygt år sedan. Det vindkraftsbolag som för närvarande är verksamt i Nordmaling är Svevind AB men det framgår inte i den fullständiga texten.

Vindkraftsbolag får böta

 Nordmaling 15 november 2013
...Ett vindkraftsbolag med en park i länet måste... böta en stor summa för en rad arbetsmiljöbrister. Det... Arbetsmiljöverket om utdömande av vite. Summan de måste böta är...

Den här artikeln hittade jag inte i papperstidningen men det kan inte handla om något annat än denna händelse på Gabrielsberget då olja i lite större omfattning läckte ut i marken som måste saneras.

VK har under 00-talet uttryckligen velat skaffa sig en miljövänlig profil. Kan det vara därför som man är så njugg med att berätta lite djupare om negativa händelser i samband med det som kallas miljövänlig och grön elproduktion? Den vinge som lossnade på ett av vindkraftverken i Hörnefors var inte heller VK på hugget med att informera om annat än som en digital notis baserad på konkurrentens artikel. Folkbladet skrev en saklig artikel om olyckan.

Tillägg: Bergsplatåns myrmarker är tillrinningsområde för dricksvattentäkter nedanför berget.
.
.

Folk som vågar och vill något

På andra sidan länsgränsen gryr opinionen mot vindkraftsexploateringar. I småbyar vågar människor trotsa företag och kommun för att protestera mot planerade exploateringar av stora skogsområden. I lilla Ramsele demonstrerade man den 14 februari mot stora vindkraftsprojekt i skogarna.

Imorgon lördag den 21 mars 2015 ska det demonstreras i Sollefteå. Heja på engagerade ångermanlänningar!!! Ni som tycker något, ni som vägar något. Här finns bloggen Snurrigt - vindkraftsmotstånd i Ångermanland.

Själv minns jag det i tidigt skede månghövdade men med tiden minskande synliga motståndet mot projektet med 40 vindkraftverk på Gabrielsberget. Något samarbete kring en demonstration var inget att tänka på. Den lokala journalisten satt i knäet på regerande kommunalråd och vågade inte skriva särskilt mycket. Jag jämför med Öviks Allehanda! Människor blev hotade och var reellt rädda. Bybor hotade bybor. Tror ni bygden och kommunen har utvecklats till följd av de 40 vindkraftverken?

Det är skillnad på länen Västerbotten och Västernorrland. I Västerbotten finns en stark styrning från enda staden att räkna med - Umeå. Skellefteås inflytande är marginellt. Det innebär dåligt samarbete på alla nivåer, det är en dålig grogrund för demokrati med stark styrning. I en liten kommun i periferin blir det förödande för invånarna. Samarbete är ganska okänt enligt mitt sätt att se, man följer den starkastes vilja och diktatur utan att knysta, även de som skulle kunna räknas som "kulturelit". Det är en dålig förutsättning för förnyelse och utveckling. Här väntar fler kraftverk på att byggas, större och högre än de nuvarande. Det är när åsikter bryts som man kommer framåt.

I Västernorrland finns ingen dominerande stad utan många små. Härnösand är residensstad men inte största stad. Sundsvall, Örnsköldsvik och Sollefteå är andra städer - makten är inte koncentrerad. Min syster framförde denna åsikt då vi diskuterade läget och människors engagemang i AC i allmänhet och i vår födelsekommun i synnerhet. Hon har bott i Västerbotten, Västernorrland och Jämtlands län och jämför dessas olika strukturer.

I en bok som jag hittar i bokhyllan hemma, säkerligen pappas inköp, har norrländska dialekter vetenskapligt behandlats genom berättelser, ordspråk och förklaringar. Ett av ordspråken från Nordmalings kommun skrivs som så:

Prosä´ss vä bola´ga ä sôm å piss mot vere, man få alltehopen på´-sä.

I den miljön är jag född och uppvuxen. Jag vet att ett sådant undergivet ordspråk aldrig skulle uppstå i många andra län och städer. Boken jag hämtat talesättet ur heter: Övre Norrlands bygdemål. Berättelser på bygdemål med förklaringar och en dialektöversikt samlade och utgivna av Karl-Hampus Dahlstedt och Per-Uno Ågren, Umeås Vetenskapliga Bibliotek 1954.

Läs på Second Opinion om du vill:
Vindkraften hotar allemansrätten i skogen

Jag är glad över människor som vågar ha en åsikt. Zoombies är faktiskt farliga. Man vet aldrig var man har dem.
.
.

Mejeriprodukter att gilla

Har laddat med "norrländska" mejeriprodukter och ägg för tillvaro i Arla-land.

 

I Arla-land finns varken fil eller enlitersmjölk i "tegelstenspaket". Det saknar jag. Skulle gärna gynna Norrmejerier vid varje köptillfälle om det hade gått men se det är omöjligt. Men mer av ideologiska skäl än pga "tegelstens"-förpackningarna.

Den fräcka förpackningsdesignen på 1-litersförpackingen av mjölken (om man nu absolut ska ha skruvkork) är stapelbar fram till försäljningsstället. Bra på utflykter kan den förpackningen vara om man är latteälskare.

Alla enliters förpackningar av Arlas mjölk säljs som ovan. Företaget påstår att det är väldigt miljövänligt med skruvkork av hårdplast. Det betvivlar jag. Arla håller på att bli ett elefantiasis-företag. Milko köptes upp 2011 dels av Arla och Milkos mejeri i Grådö köptes upp av Coop. Grådömjölken är ett alternativ då det gäller mjölk om man bor i Arla-land. Dalarna är ju nästan "Norrland". Grädden därifrån är dock inte helsvensk. Det dansk-svenska mejeriföretaget Arla Foods har förgreningar i Belgien, Danmark, Luxemburg, Storbritannien, Sverige och Tyskland.

Produkterna från Gefleortens mejeri går inte att köpa i Mellansverige. Och varför gynna Skånemejerier - de där nere klarar sig nog ändå. Men hur det går för "Norrland" i framtiden är osäkert. Det där var ju inte så vetenskapligt utrett men ungefär som jag tänker om mejerierna i dagsläget. Förändringens vindar blåser hela tiden.

.

.

Öppet hav

Kvarken har öppet vatten över till Finland i mitten av mars vilket är ovanligt. Här är utsikten från Salusand, bästa badstranden sommartid. Och under vinterhalvåret, vid lämplig väderlek, vindsurfarnas paradis. Udden där borta är Fillingen.

Några få spröda isbitar sågs på en kort sträcka av den långa sandstranden.

Se även andra fotografers bilder från Salusand.
.
.

Bergtagen

Undrar hur många byggnader här i landet som är murade av vacker grönblå-skimrande slaggsten? Varje järnbruk med masugn bör väl ha sådana och många masugnar har det funnits i landet som en gång producerade slagg som avfallsprodukt. Tjusigare avfall får man leta efter. Man blir trollbunden och nästan bergtagen vid en närmare titt.

Masugnsslagg användes från mitten av 1700-talet som byggnadsmaterial. Att bygga hus av slaggflis introducerades i Sverige på 1760-talet av bergsrådet Anton von Swab. De var hållbara och ingen professionell murare behövdes vid bygget.

Men det var gruvmätaren Erik Geisler som utvecklade tekniken att gjuta block eller "slaggtegel", som murades i förband och gjorde husen ännu stadigare. Innan slaggen hann stelna tappade man ut den i formar för att gjuta den till block. Både bostadshus och industribyggnader byggda av slaggsten kan man än idag se vid gamla järnbruk. De sista slaggteglen tillverkades så sent som på 1950-talet i Sandviken. I Bergslagen kallas de blå slaggstenarna för bergslagssten så klart.

 Analogt blir benämningen här i bygden Olofsforssten.
.
.

Prommis

Tog en promenad.
Ut i naturen.
I solskenet.

 

Det finns inte långa sträckor av den här "tätortsnära" skogsvägen som går genom gammal skog.

Allt här är s.k. bondskog.

Det mest intressanta kan tyckas vara det man finner när man kommer nära. Tallbark med lav ger ett härligt mönster, furans flagor ger ett mönster med mersmak.

En träruin i form av en hölada står intill en igenväxt lägda. De är ingen ovanlig syn här i landskapet.

På väg ner mot bebyggelsen passerar jag en av de fyra parstugor som fortfarande ståtar i byn. Den har tre fönsteraxlar och ingång mot söder som brukligt hos den traditionella bebyggelsens mangårds-byggnader som huvudsakligen var vända i öst-västlig riktning.

Så här såg det ut 1957. Vägen upp mot "Gålmyra" rundade då knuten på parstugan, vägen hade ännu inte fått dagens sträckning.

Här en annan av parstugorna. Den är större, har entré mot söder och är fem fönsteraxlar lång.

Här är den på ett flygfoto från samma år - 1957. Jag skulle kunna skriva väldigt mycket till om de här parstugorna men det får anstå.

Väl nere på Riks13 finns två hölador av brädkonstruktion. De är numera de enda kvarvarande av ett större antal som fanns här på den öppna marken mitt i byn då jag var liten. De lever rätt farligt vill jag nog tro.

 

De ersätts inte ens av "de vita plastbollarna". Här är ratade bollar på hög.

Vägen var ett AK-arbete (arbetslöshetskommitténs beredskapsjobb) och Riksväg 13 invigdes 1942 under 2:dra världskriget. AK-vägar är kända för att långa sträckor drogs spikraka precis som här.

Mitt emot ladorna tillåts skogen vandra ner på den yta som sedan 1700-talet varit öppen. Det som min familj kallade Radden som jag förstår är en gammal omskrivning av rödningen, rödjningen, den yta som nybyggarna röjde och slet hårt för att få till åkermark. Här fanns länge en liten plätt obrukbar mark där det växte aspar. Asparna syns till höger som de högsta träden framför solen. Den trädbevuxna ytan har nu utökats och där finns granar, tallar och andra lövträd.

På 1646 års karta över byn var inte Radden uppodlad. Men redan 1771 hade skogen fått ge vika för åkermark på stor del av ytan. Byn bestod av 6 hemman vid denna tid.

Redan 1794 hade gårdarnas antal ökat till 10 och 1819 fanns här 12 st hemman som utökats till 17 gårdar vid laga skiftet som genomfördes 1865-1869. Man förstår att mark behövdes för att föda invånarna. Vid sekelskiftet 1900 hade byn som störst andel åkermark. Ändå var det för lite och unga människor tvingades att emigrera till Amerikat för sin utkomst. Idag finns här drygt 30 hemman så ni förstår att hemmansklyvningarna varit många under 1900-talet. Skogen har börjat återta den mark den berövats och  i framtiden  kommer naturligtvis naturen att ta tillbaka det människorna under en tid kultiverat.

300 år av öppet landskap är en bråkdel i Jordklotets historia.
.
.

Landskapets förändring

Jag har lätt att bli engagerad och intresserad då jag får inbjudningar av den typ som kommer längre ner.

Men, de senaste åren, då jag insett hur det fungerar här uppe i norr, ja även i kustlandet som sägs ska vara mer levande än inlandet, blir jag ledsen av tillståndet här. Tillståndet för människors livsvillkor och landskapet här handlar, precis som överallt annars, om den politik som bedrivs, javisst, både nationell, regional och lokal. Men även människornas eget engagemang! Allvarligt talat tycker jag många gånger att man har sig själv att skylla då initiativförmåga och lite "djävlar anamma" saknas. Man konstaterar bara att det är som det är. "Jag vill leva i lugn och ro. Jag orkar inte engagera mig." Så där som det lätt låter på mycket små orter som anser sig vara del av en samhällsutveckling som inte går att påverka. Att valdeltagande är lägre i små kommuner med låg utbildningsnivå är en vetenskaplig sanning. Fler invånare i storstäder tror att man kan förändra sin tillvaro - därför röstar man. Att detta har med utbildning att göra är även det statistiskt belagt.

En av verkningarna blir att jordbrukslandskapet växer igen då åkermarken inte betingar något högre värde. Visst är det väl onödigt att det satsas på Norrland då det gäller öppna landskap och landskapsvård. Vem orkar bry sig? Satsa på Götaland och Svealand, ja särskilt Mälardalen där en stor del av storstadsborna lever sina liv. Norrland är marginellt och kan användas för exploateringar. Vem bryr sig?

Ur boken Skånes landskap i förändring. Foto: Sven Persson.

Kanske borde jag gå på Europa Nostras seminarium för att träffa individer med min egen inställning till landskapet. Ibland behöver man omges av människor med samma tankar och livsinställning för att överleva. Även om de är från Skåne och Storbritannien.

 

EUROPA NOSTRA SVERIGE

Temakväll: Det gröna kulturarvet och förändringar av landskap

Torsdagen den 19 mars, kl 18.00 - 21.00, Skeppsholmen

Kvällen inleds med en presentation av världsarvet Studley Royal Park & Fountains Abbey i Yorkshire av Michael Ridsdale. Parken är en av få stora 1700-tals anläggningar i den engelska stilen som överlevt i sin ursprungliga form och med en av de mest spektakulära vattenträdgårdarna i England. Ruinen av cistercienserklostret Fountains Abbey bildar en harmonisk helhet av byggnader, trädgårdar och landskap.

Sven Persson visar bilder från det skånska landskapet tagna på 1950-talet och nutida bilder tagna på exakt samma plats, som tydligt visar på stora förändringar. En förändring som fortgår och där det är viktigt att minnas vad som skett för att kunna påverka vad som kommer att ske. Avslutningsvis gör Anders Larsson en exposé som börjar med vad som händer med jordbruksmarken världen över för att sedan bryta ner detta på en europeisk och nationell nivå. Hur värderar vi våra odlingsresurser inom t ex den fysiska planeringen idag?
 .

18.00 Samling med ett glas vin och tilltugg

18.30 Europa Nostra - Sverige ordf. Carl von Essen, hälsar välkommen

18.35 Michael Ridsdale, National Trust. Studley Royal & Fountains Abbey - Past, Present and the Future

20.10 Sven Persson/N, professionell landskapsfotograf. Skåne - ett landskap i förändring.

20.30 Anders Larsson, SLU Alnarp. Jordbruksmarken - kulturens vagga - men ointressant idag?

21.00 Avslutning

Plats: Hus 28, Kungl Konsthögskolan, Holmamiralens torg 8, Skeppsholmen.

Mindre hus vid vattnet, söder om Konsthögskolans huvudbyggnad.

Anmälan: Obligatoriskt, senast 17 mars, ordforande@europanostra.se eller Carl v Essen tel 070-53 63 007

Avgift: 150 kr. Betala gärna i förväg till EN-Sverige, PG 30 37 76-9

EUROPA NOSTRA - SVERIGE

.
.

Förgröningsstöd - nytt från EU för i år

 Jordbruksverket berättar om årets nyhet:

Det här är förgröningsstödet

Hur mycket pengar du får i förgröningsstöd beror på hur mycket dina stödrätter för gårdsstödet är värda.

Du ska ha ett visst antal grödor på marken

Ett av villkoren för att få förgröningsstöd är att du ska ha ett visst antal grödor på din mark. Hur många grödor du ska ha beror på hur många hektar åkermark du har och var i landet du har din jordbruksmark.

Det finns krav på så kallade ekologiska fokusarealer

Om du har mer än 15 hektar åkermark ska ha minst 5 procent av din åkermark som så kallade ekologiska fokusarealer.

Sverige ska bevara permanenta gräsmarker

I förgröningsstödet finns regler om att Sverige ska behålla en viss andel betesmarker och marker som har använts för vallodling eller träda minst 5 år i rad.

 

Tror ni detta påverkar min hembygd? Oss hemmansägare med jordbruksmark?
Här i byn finns endast vall. Hölägdor säger vi. Det var länge sedan korn, havre eller rödklöver såddes. Mycket av höet slås och får ligga kvar. Det tas inte om hand. Det innebär att skogsplantering skulle ge markinnehavet mer återbäring i förlängningen. Gran är vanligast att plantera på åkermark men andra trädslag finns att välja på. Planterar man inte kan man låta marken slya igen och sedan glesa ut efter 25-30 år för att få lövskog. Det finns exempel på detta här.

En alternativ framtidsprognos är att f.d. jordbrukare med maskinpark blir de som håller lägdorna öppna genom att ta betalt för att köra med betestugg.

Som realist tror jag att jordbruket i norra Norrland och i denna kommun kommer att tyna bort om inget häpnadsväckande sker. Nästa generation arrendator/-er kommer inte att vilja hålla på med att slå lägdorna. Det hävdas från den del håll att downshiftng (frivillig enkelhet) är framtiden för landsbygden. Alltså relativt unga driftiga stadsmänniskor flyttar ut från stan för att bruka jorden och bli självförsörjande på det jorden ger. Vissa bloggar om det. Jag läser med uppskattning.

Före min tid som bloggare blev jag tillfrågad av Petter som driver tidningen ÅTER om att skriva en artikel, vilket jag gjorde. ÅTER är en fantastiskt tidskrift att prenumerera på, den säljs inte i vanliga tidningskiosken. Nu läser jag den på bibliotek och intresserar mig mycket då artiklar om t.ex. skogsskötsel publiceras. Jag har sedan bloggens början haft en länk till Alternativ.nu i marginalen, det är ÅTERs forum för självhushållare på nätet. Läs den gärna!

Här är två nordliga downshifting och självhushållnings-bloggar:

Klovsta 1 mil från Sollefteå (Y)
Tvärålund 3,5 mil från Umeå (AC)

De har olika inriktning och bevekelsegrunder men samma rötter i downshifting och självhushållning. Människor som lämnat ett fast boende nära eller i en stad  och etablerat sig på landsbygden. På 70-talet kallades de "gröna vågare". Här uppe sågs sådana människor som underliga kufar. Idag skulle många kalla det tillbakagång och bakåtsträvande. Det är ju det liv som levdes för 50 år sedan här. Kanske väljer jag ändå att plantera skog på åkermarken. Var finns det landsbygdsparti som ser till de här jordbrukspolitiska frågorna?
.
.

Läs även andra bloggares åsikter om förgröningsstöd, EU, jordbrukspolitik, downshifting, självhushållning, ÅTER, alternativ.nu, Petter Bergström

Folk är folk

Jag köpte seriemagasinet Sofia i en stad härom dagen. En av alla romska EU-migranter sålde den till mig. Det var en ung kille som talade väldigt lite av mitt språk. Jag frågade vad den kostade , han pekade på cirkeln med priset 100:- angivet. Jag fiskade upp sedeln ur plånboken och gav honom. Han blev hjärtinnerligt glad, gladare än vad jag kunde förställa mig. Av hundralappen får han behålla 75:- som jag skulle tro går till familjens gemensamma pott.

Jag fick ett album om romernas situation under andra världskriget med polska Sofia Taikons berättelse som underlag.

Jag har så mycket jag vill berätta om från min barndom här i byn. Men jag har så många färdiga och halvfärdiga inlägg om annat som jag först tänkte publicera här på bloggen. Om familjen Eriksson vill jag berätta sen. Många kallade dem "tattar-Erikssons" och de bodde i en timrad enkelstuga mitt i byn som revs någon gång på sent 60-tal/tidigt 70-tal. Jag vet inte om minnet sviker mig men jag tycks minnas att de i kökets hörn mot kammaren fanns murstocken med en öppen härd. Lagades maten över öppen eld? Var det verkligen så? Jag var ju inne där nu och då så jag borde komma ihåg. Familjen bestod av mamma, pappa och tre barn som gick i samma skola som jag och mina jämnåriga. Den familjen var rätt utsatt vill jag tro.
.
.

Berget Fuji

 凱風快晴

Fuji i rött, sydlig vind, klar morgon.

Jag har bytt motiv på bildskärmen.
Det blev denna här.
Det är en av vyerna i en förnämlig svit med 36 vyer av berget Fuji av japanske konstnären Hokusai som levde 1760-1849. Se mer här om du är intresserad av japansk konst och inte sett dem tidigare. Bläddra, klicka och förstora för att se de många detaljerna. En parafras på detta skapade arkitekten Lasse Holmer då han på 1980-talet målade 36 akvareller av Multråberget. Fatta att jag gillar Ångermanland...

Tillägg för behövande: Multråberget ligger nära Ångermanälven i Sånga och Multrå församlingar, Sollefteå kommun, Västernorrlands län, Ångermanlands landskap, Mellersta norrland.  Norrland är en del av Sverige. Residensstad i Y-län är Härnösand, största stad är Sundsvall. Båda dessa städer ligger vid kusten. För upplysnings skull till alla svea- och götalänningar;-)
.
.

Bukettbinderi

Gick en kort tvåtimmarskurs i bukettillverkning. Jag valde att göra en bukett, inte en uppsättning med hjälp av osis. En låg bukett går bra att ha mitt på ett matbord utan att den skymmer sikten, man kan se varandra över blommorna.

Ville göra en låg kompakt bukett med manschett. Inte helt symmetrisk. De limegröna kryssen fick ange tonen eftersom jag gillar de gröna knapparna skarpt. Till sommaren och hösten blir det de egna trädgårdsblommorna som blir växtmaterial. Längtar. Normalt blir buketterna mina lite mer naturliga och inte så hårt styrda som den här.

Ikebana nästa...
.
.

Lutfisken med Carl och Elsa

En del funderingar har jag haft om teckningen med Carl och Elsa ur Lutfisken årgång 1937. Genom att söka på internet fick jag lite fakta bakom bilden där en kvinna lämnar sin frihet för en gyllene bur. Tänkte bilden kunde passa så här omkring internationella kvinnodagen, teckningen visar en motsats till kvinnors och mäns jämställdhet.

Klickbar bild.
 Livet på en pinne för en krona.

Carl och Elsa

var

 Carl Bernadotte junior och Elsa von Rosen.

Prins Carl var sju år yngre än Elsa då han gifte sig för första gången 1937 och hon för andra gången. Då Elsa von Rosen inte var av furstlig börd, miste Carl sin svenska prinstitel och ställning i tronföljden. Dottern Madeleine föddes 1938. Äktenskapet slutade med skilsmässa 1951. Elsa von Rosen återtog då sitt flicknamn.  Elsa dog 1991, Carl 2003.

.

.

Läs även andra bloggares åsikter om Lutfisken, prins Carl, Elsa von Rosen, internationella kvinnodagen

Internationella kvinnodagen 8 mars

År 1858 kom en kunglig förordning som sa att en ogift kvinna som fyllt 25 år kunde anmäla till domstolen att hon ville bli myndig. Gifte hon sig blev hon dock omyndig igen. Prinsessan Eugénie (1830-1889), dotter till Oscar I och drottning Josefina, var en av de första kvinnorna i landet som ansökte om att bli myndigförklarad vilket även godkändes. Eugénie var ogift och sjuklig under hela sitt vuxna liv och ansåg att det gav henne möjlighet att leva ett självständigt liv! som tonsättare och konstnär.

Eugénie Charlotta Eugenia Augusta Amalia Albertina av huset Bernadotte

Min morfarsmors ogifta moster Ulrika, Smör-Ulla var troligen den första kvinnan som blev myndigförklarad här i byn. Det skedde 1862 efter att hennes far Jacob skrivit till häradsrätten och begärt hennes myndigförklarande.  Det var endast 4 år efter förordningens genomförande och "Ullis" var då 54 år gammal. Pappa Jacob dog samma år varvid Ulrika fritt kunde bestämma över de egendomar hon ärvde. Vilken förutseende far hon måste ha haft och vilken viljestark kvinna hon själv måste ha varit! Ulrikas mor Ulrika Christiansdotter dog tre år senare (1865), 84 år gammal - utan att vara myndig.

"Ullis" behövde ingen förmyndare vilket både ogifta och gifta kvinnor annars var tvingade att ha vid den här tiden. För gifta kvinnor var det mannen som var förmyndare, för änkor utsågs en manlig förmyndare snarast efter mannens död. Så var det för min morfarsfarmor Catharina Eskilsdotter som blev änka vid 34 års ålder. När hon två år senare gifte om sig krävdes förmyndarens tillstånd, en man i grannbyn.

Jag önskar jag hade ett fotografi av Ulrika. Jag har skannade bilder ur några fotoalbum där jag anar att hon finns med - men inget namn finns angivet på alla de porträtt som finns mellan pärmarna. Så hon förblir anonym till utseendet.

Några viktiga årtal i Sveriges kvinno- och jämställdhetshistoria.

"Vad duktig du är" kan jag som mogen kvinna få höra ibland vilket jag tycker är ganska pinsamt. Den som säger det ser mig som ”en duktig kicka” trots min ålder. Hen måste ha haft väldigt lågt ställda förväntningar på min kapacitet. Orden kan till och med innebära ett nedvärderande av den "berömmande" själv eftersom hen med all säkerhet kunde vara lika ”duktig” om hen försökt. Ty det handlar ofta inte om krångliga saker jag utfört - som jag ser det. Det säger något om att hen inte hade räknat med att jag skulle lyckas klara det jag nu gjorde. Är jag kanske onödigt kritisk?

Läs mer om komplimanger.

 

Jag köper en mimosakvist till mig själv inför internationella kvinnodagen.

En tradition jag tagit med mig från Italien.

.
Läs även andra bloggares åsikter om internationella kvinnodagen, 2015, kvinnans myndighetsålder, komplimanger, kvinnohistoria

En kvinnlig parafras

Det här är en välkänd teckning utförd av Leonardo da Vinci som på 1400-talet avbildade den vitruvianske mannen. Manskroppen med utsräckta armar och ben är inskriven i en cirkel och en kvadrat. Teckningen har fått namn efter den romerske arkiteten Vitruvius som influerade renässansmänniskorna och därmed Leonardo med de proportionsregler han nertecknat i "Tio böcker om arkitektur" under första århundradet efter Kristus.

När jag läste arkitektur ingick det att lära sig människans proportioner eftersom det som byggs kretsar kring just detta. Människan är menad att som nyttjare av arkitekturen stå i centrum - människan är alltings mått. Gamla mått visar genom sina benämningar en del av detta: famn, fot, tum...

***

Så här i tiden omkring den internationella kvinnodagen kan det vara lämpligt att visa en parafras på det gamla konstverket men inte en motbild.

Skillnaden är att det är kvinnan som står i centrum, inskriven i en cirkel och en kvadrat. Och med fler armar för att klara av alla de sysslor hon beräknas hinna med i hemmet. Det är Jennifer Hawkins som tecknat den vitruvianska kvinnan :-)
Kvinnohistoria i årtal finns här.


Läs även andra bloggares åsikter om internationella kvinnodagen, vitruvianska kvinnan, Jennifer Hawkins, vitruvianske mannen, Vitruvius
.
.

Peak trafik?

Så här slipper vi ha det längs gammvägen, Kustlandsvägen, grusvägen genom byn. Det är på så sätt helt klart en fördel med att bo på landsbygden.

Hur många gånger har jag inte suttit i bilkö in eller ut ur huvudstaden. Det är inget att yvas över.
Infarten ser ofta ut så här i rusningstrafik, med eller utan snö. Roligare kan man ha än att sitta i bilkö eller över huvud taget köra på motorvägar. Tänker jag. Och gläds över att morfars hus ligger vid den gamla anrika grusvägen.

Sverige har 9,5 miljoner invånare.
Stockholm hade 0,364 bilar per invånare år 2014.
Rikssnittet var 0,47 bilar per invånare.
Sundbyberg hade landets lägsta biltäthet med 0,28 bilar per invånare.
Malung-Sälen hade landets högsta: 0,69 bilar per invånare.

På landsbygden behövs i regel bil även om något annat skulle välkomnas av mig och många andra. Numera går det att åka tåg norrut igen med Botniabanan. Resecentrat dära Vall´n, som invigdes 2010, ligger några stenkast från centralorten. Den tidigare järnvägsstationen i Nyåker, som lades ner 1996, låg tre mil bort. Jag tog ofta tåget förut därför att jag gillar det sättet att resa. Att färdas och sova samtidigt är maxat. Ett dygn innan gick det att beställa "ringbil", en taxi som samordnade körningarna från järnvägsstationen i Nyåker till var som helst i kommunen. Till ett överkomligt pris. Kommunens service var väl utbyggd vill jag påstå. Flyget nyttjade jag sällan eftersom resan till och från flygplatserna tar lång tid och väntan i dessa miljöer är hur tråkig som helst. Inte är det miljövänligt heller för den delen.

Senast jag åkte med Botniabanan ditta Vall´n hade jag sett till att jag skulle anlända innan sista bussen från resecentrat gick hemöver. Nu blev tåget försenat (vilket jag förstår är rätt vanligt) och när insikten om att bussen skulle missas slog till, så befann sig tåget strax norr om Sundsvall. Därför ringde jag till taxi dära Vall´n och beställde en körning. Svaret blev: "Nej, vi kör inte efter klockan 21 på kvällen. Ring taxi i residensstaden för framkörning". Så otroligt helgalet! Drygt fem mils framkörning. Detta kallar jag glesbygdsservice.Och jag är inte den enda som råkat ut för detta!

Vi var två som klev av tåget. Den andra blev hämtad men skulle åt motsatt håll mot mitt. Jag gick mot två äldre personer som stod utanför entrén för att fråga om de skulle åka åt mitt håll.

De två visade sig sköta vakthållningen på resecentrat. Under kvällstid anlitas pensionärs-organisationerna PRO och SPF mot viss ersättning. Två pensionärer finns alltid tillsammans på resecentrat till klockan 21.30 då dörrarna låses automatiskt från central ort. Jag fick veta detta och att de skulle åt mitt håll. Jag erbjöds skjuts hem till dörren. Här i norr kan man verkligen finna de allra mest älskansvärda människor! Snacka om att jag hade tur som en liten idiot den gången. Samtidigt gör det mig oerhört ledsen att landsbygden så ofta får känna av nerdragningar och indragningar av service, både kommunal som privat.

(Jag förmodar att taxi dära Vall´n får in de pengar som behövs för att gå med tillräcklig vinst genom körningar dagtid av sjuktransporter till NUS, Norrlands Universitetssjukhus.)
.
.

Skolmognadsprov

Då jag var liten fick barn genomgå ett test i sexårsåldern för att se om de var skolmogna. På 1970-talet togs skolmognadsprovet bort och ersattes med inskolning. Bland oss barn pratades det om att det bland annat gick ut på att vi skulle rita ett hus. Det bör ha varit de ett-två år äldre barnen som berättade för oss yngre. Huset skulle ha en skorsten och på samma teckning skulle man rita en flaggstång med flaggan i topp. Vi fick veta att det var viktigt att komma ihåg att rita röken från skorstenen och flaggan så att de blåste åt samma håll! För att visa att man förstod det där med hur vinden verkar. Jag skulle ge ganska mycket för att få höra oss småbarn snacka omkring detta, nästan förstagluttare som var ivriga att få börja skolan. Så gulliga vi måste ha varit. Och så spända inför detta första steg i att bli "stora".

Hur det nu var behövde jag aldrig göra det där skolmognadsprovet. Jag är född sent på året och det var antagligen menat att jag skulle börja som sjuåring. Har faktiskt ingen aning om varför det på kort tid beslutades att jag skulle börja som sexåring. Som jag minns det fick föräldrarna bara höra beslutet av min blivande fröken och sedan vidarebefordrade de beskedet till mig. Hur och varför det blev beslutat, om föräldrarna deltog i diskussionen har jag ingen aning om. Det var helt andra tider då vad gäller föräldrarnas inblandning i barnens skolundervisning. Inte frågade jag då och nu är det för sent att fråga. Men det blev bråttom att skaffa skolväska minns jag.

Nåväl, i ganska så stor hast började jag skolan som sexåring. Gissa om det var en rätt stor besvikelse att jag aldrig fick göra det där provet som det hade talats om och som vi barn gruvat oss för. Jag som var inställd på att rita rök och flagga blåsande åt samma håll!

Skolmognadsprov i Adolf Fredriks folkskola 1950, Stockholmskällan

Jag som, när jag var ännu mindre, trodde att vinden skapades genom att träden ruskade sina löv och barr :-) . 
.

Tysk ôm bena

Att vara "tysk ôm bena" är ett gammalt uttryck som pappa nämnt några gånger i samtal om dialekt och historia. Och i hembygdsboken hittar jag storyn om Clara Margareta Sandman och hennes "högfärdsfasoner". Har kontrollerat personuppgifterna mot kyrkböcker. Varje historia är värd att berättas.

Clara Margareta, som föddes 1846, var dotter till bonden Nils Johan Sandman d.ä. (född 1800) och hans hustru Margareta Catharina Renbom. Dottern hade varit i Stockholm och lärt sig till sömmerska och i samband med detta lagt bort en del av sin dialekt. Hon var nu åter hemma i fädernebyn och hade ett ärende till kronobåtsman no. 163 Brömster, som brukade lagga (tillverka laggkärl). Väl framme vid båtsmanstorpet på Sandarna träffade hon hans gumma och frågade efter "tunnbindare Brömster". Gumman, som inte var van med dylikt tal, titeln tunnbindare användes inte här, svarade "Stackarn alldeles va du ha vorte tysk ôm bena, no känn ja väl däg no, du ä ju borta Sannmans skenläjda du!"

Hon som beskrivs som "gumman" var båtsman Brömsters hustru Gustava Andersdotter, född 1823. Hon gifte sig 1851 med Johan August (Sjögren) som fick soldatnamnet Brömster den 18 maj 1848 då han som 19-åring blev antagen som ordinarie båtsman.

Uttrycket "tysk om benen" skulle betyda att Gustava ansåg den hemflyttade kvinnans uppförande eller tal som lite förmer, lite nedlåtande, kanske nedsättande, på grund av att den hemmavarande inte hade samma erfarenheter. Om det sedan är så att den unga sömmerskan ville förhäva sig eller om det var Jantelagen som fick motparten att försöka trycka ner hemvändaren i skorna kan man fråga sig. Själv är jag nog böjd att tro det senare. Ni vet - ingen ska tro att hen kan något mer än någon annan! Så fungerar det än idag här i kalla nord.

 Här finns ovan nämnda personer i husförhörslängden från 1853-63.

Det här var den tid innan engelskan blivit världsspråk. Tyskan var "de lärdas" språk utöver latinet. Att vara "tysk om benen" skulle innebära att någon svängde sig med kunskaper som var ovanliga i byn, sådant som låg utanför invånarnas bekvämlighetszon.

Så - har något förändrats över tid? Det finns så många exempel på jantelagens nutida verkningar här i landet, jag tar ett. För inte länge sedan läste jag en intervju med författaren Åsa Larsson som inte kunde tänka sig bo kvar i barndomens och uppväxttidens Kiruna eftersom likriktningen och jante var så total. Det går att förstå att det är en av anledningarna till att landsbygden dräneras. Åsa valde att bosätta sig i mellersta Sverige, i Strängnäs.
.
.

Att tyck´s vara

Här lånar jag ett inlägg rakt av från Åke Catos blogg. Det är humor med en väldigt allvarlig underton.

"

Rommar riket och GT

februari 15, 2014

I senaste numret av magasinet Neo berättar historieprofessorn Dick Harrison om sina studenters kunskapsnivå och om deras behandling av det svenska språket:
För det första kan många av mina studenter inte stava till imperiet. De skriver ”rommarriket” eller,  ännu värre, särskrivet som ”rommar riket”. Dess mest ryktbare individ stavas inte  Caesar utan ”Ceasar” och den titel som namnet utvecklades till stavas i omkring en tredjedel av tentamenssvaren ”kjesare”.

På frågan vad personen ifråga skall ha uträttat har jag fått svar som går ut på att han förde krig i Sydafrika och därigenom orsakade imperiets undergång. Till övriga hårresande svar hör uppgifterna att andra puniska kriget föranleddes av att Kongo invaderade Italien och att dess fälttåg leddes av katarer (det vill säga av medeltida kättare i Sydfrankrike.). På en tentamensfråga om det antika Roms och Greklands grannländer fick jag en gång en redogörelse för inkariket i Peru.

Kjesaren

Häromdagen förelades komikerna i TV 5:s förvirrade och förvirrande serie En clown till kaffet (för övrigt i ett avsnitt där spalten hade den tveksamma, för att inte säga obefintliga, äran att medverka i gamla klipp) ett kryss, där ingen av deltagarna visste vad förkortningen GT – av någorlunda allmänbildat folk utläst Gamla Testamentet – stod för. Den skarpa gissning som kom upp var – Gin & Tonic!

 

Ibland är man glad för att man slipper vandra på jorden så särskilt länge till. Eller låt oss säga sär skilt.

"

Läs bloggposten i original här på  Åke Catos blogg. Bodde Åke här skulle man nog säga att han "tycks varra" som stoltserar med sina kunskaper. Längre tillbaka i tiden sa byborna om den som i deras ögon förhävde sig att vederbörande "var tysk om bena". Där Jantelagen är stark bör var och en rätta in sig i ledet och låtsas att det felaktiga är det rätta även om man vet bättre. Enklast så. Det är just det där jag är emot när jag märker att människor med "fattaskift" inte säger ifrån, bara jamsar med. Det skulle få obehagliga konsekvenser i skapt läge. Det är de goda människornas tystnad som är farlig.


Är kunskap mackt?
Och snobbigt undrar jag: hur kan man inte kunna svaret "Nattvakten" i På spårets final? ;-)  

.
Läs även andra bloggares åsikter om Åke Cato, är kunskap makt?, studenter, okunskap, bildning