Tivoli

Lite hembygdshistoria, nämligen den första tidningsartikel tog upp ett vindkraftsprojekt här vid länsgränsen. Det var den 30 oktober 2003 och jag var rätt nybliven hemmansägare. Samrådet hade tillkännagetts i september och innehållet var chockerande.

Klicka på bilderna för större text.

Den som höll i kontakten med tidningen var Robert. Hans kompis samt hans kusin Anna med sambo ställde upp för intervju eftersom de inte tyckte att vindkraftverk skulle förbättra levnadssituationen i byn där nyss blivit bofasta.

Robert, då miljöinspektör i Örnsköldsvik, engagerade sig starkt och var i samma veva med och bildade "Nätverket för Aspfjällets bevarande", senare "Föreningen för Gabrielsbergets bevarande".

Hur bakbundna journalister kan vara ses i detta svar från VK:s journalist på plats i Nordmaling. Man bör minnas att det här var den då största planerade landbaserade vindkraftsparken i landet.

 

Snart nog upphörde Robert med sitt engagemang, något som vi övriga förstod var tvång. Sådant förekommer. Alla i byn är rädda för att stöta sig med "toppskiktet". Då slutade förstås även R:s släktingar att engagera sig. Jag har aldrig tidigare upplevt en sådan koncentrerad rädsla på en så liten ort. I och med denna rädsla för att uttrycka sin åsikt förstår man att här finns heller ingen demokrati. De barn som växer upp här under de här förhållandena, blir de verkligen självständiga individer med egna viljor eller lär de sig enbart att hålla med makten? Det blir lätt så om man vill leva kvar i byn och vill man inte finna sig i det flyttar man härifrån.

***
Numera har VK dragit in de lokala journalisterna. Två Umeå-baserade journalister ska bevaka nästa samtliga av Västerbottens kommuner förutom Umeå, Skellefteå, Malå och Norsjö. Det innebär att två, säger 2, journalister numera bevakar Bjurholm, Dorotea, Lycksele, Nordmaling, Robertsfors, Sorsele, Storuman, Sävar,Vilhelmina, Vindeln, Vännäs, Åsele.

Snacka om medieskugga för landsbygden.

För "Norrlands" del är det stor risk för att landsändan framdeles kommer att fortsätta att bli exploaterad och även fortsätta att betraktas som koloni av politiker och av landets övriga invånare. För att man över huvud taget ska kunna börja ändra på en struktur måste man inse att den finns och förstå hur den fungerar. Jag ser hur man arbetar emot stora exploateringsprojekt på andra håll och styrks av att det faktiskt finns "norrlänningar" som vågar och orkar. Jag följer också med intresse "Norrlandsparadoxen" på Facebook.

Men visst bör man vara nöjd med att bo i en del av landet där det förhåller sig annorlunda, både vad gäller människors vilja att offentligt tycka till samt lokaltidningars granskning av politiker och projekt. Det är rätt stor skillnad på mentalitet mellan landsbygd i norr och söder.
.
.

Bygga vid vatten

Notholmen igen, nu 2016.
Jag skriver om detta då det är intressant att följa den här processen.
År 2012 gick kommunen ut med att en storsatsning på bostäder vid Notholmen planerades, Notholmen Strand kallat.

Förslaget med Notholmen Strand från 2012 reviderades. Den här illustrationen ovan fanns i VK i december 2013. Idag är de två höga husen längst bort vid kajen ute ur leken. Bostadsrätterna i punkthuset blev alltför dyra för att kunna säljas. Enbart trädäcket/träkajen byggdes om än av tveksam kvalité. På andra platser skulle lokaltidningen ta upp fuskbygget och folk skulle rasa över de förmodade skattepengarnas användning. Inte här. Träkajen nyttjas av nu av kommuninnevånarna som utflyktsmål, kommunen har hägnat in med betongsuggor runt om träkajen och där finns ett bord med fasta bänkar.

För bostädernas del gäller nu tvåvånings byggnader med 52 kooperativa hyresrätter, en upplåtelseform som är mycket tilltalande. En boendeform som för min del är mest känd från Stockholms Kooperativa Bostadsförening som bygger arkitektritade hus med bra material. Att man valt två våningar beror nog på att bostäder i två våningar inte kräver hiss och byggkostnaden kan hållas nere.

Flerfamiljshusen presenteras med gavlarna mot vattnet och den nedlagda masonitefabriken och  SCA:s sågverk i Rundvik samt Gabrielsberget. De flesta huskropparnas långsidor med de stora glasytorna vänder sig från fjärden.

"Här bor du i ett drömläge omgiven av vacker natur och med havet som närmaste granne! Notholmens kooperativa hyresrätter erbjuder dig ett hem för livskvalité. Här bor du havsnära med lyxig närhet till fiske, småbåtshamn och kommunikationer." Hemnet-annons

Kommunen hamnade i fjol på plats 262 av 290 i Fokus rankingslista över kommuner som är bäst att bo i. Kanske kan den här satsningen hjälpa till att bättra situationen? Med Botniabanan, som sägs vara nyckeln till kommunens framgång, finns möjlighet till arbetspendling till de två städerna på 5 mils avstånd.

I flera år har en emaljskylt suttit väl synlig nära köpcentrat Lekatten, halvvägs mot Notholmen.

 

Där, vid ungbjörkarna, är platsen för den tänkta etableringen.

Här är vyn mot Gabrielsberget dagtid, i mörker blir den något annat nämligen en mängd väl synliga blinkande röda lampor. Kanske kan sådant attrahera bostadsspekulanter.

Nere till höger skymtar den nya träkajen, nu med betongsuggor som skydd mot körning med motorfordon. Jag följer processen med intresse.

Tidigare skriverier i ämnet Notholmen:

1. februari 2012
2. augusti 2012
3. maj 2013

.
Kanske har även andra bloggare åsikter om Notholmen, Nordmaling, kajen, strandnära boende, havet, Bottenhavet, Nordmalingsfjärden, industriverksamhet, vindkraftverk, Gabrielsberget, utsikt, industrialiserat landskap

Kulturhistorisk betong

Ett antal staketstolpar står längs gammvägen, Kustlandsvägen, vid det övergivna huset i byn som förfaller. Det timrade bostadshuset är flyttat från Knösen, byns äldsta del. Byggnaderna på gårdstunet har av länsmuseet klassats som kulturhistoriskt värdefulla.

Obetydlig detalj? Nej!

Staketstolparna och de två grindstolparna ser ut som den på bilden, det vill säga mycket förtjusande!
De är gjutna i grov betong med samma design som trästolpar. Märlor av smitt järn är ingjutna för att staket med träspjälor ska hakas på. Någon slags armering borde finnas i stolparna som är snedskurna upptill och med långsidorna avfasade 45 grader utom längst upp och nederst. Precis som på stolpar interiört och exteriört runt föra sekelskiftet, som på min veranda i Mellansverige. Formen fick hänga med i det nya materialet - är det inte jättegulligt!

Och som grädde på moset har en gul lav etablerat sig på de där stolparna. Jag tror det är en sorts vägglav, Xanthoria parietina. Så smakfullt av den att etablera sig just där :-)

Kanhända är de här stolparna gjutna i grannbyn. Där fanns ett konstgjuteri med betong som råvara och i Mo startade Hjalmar Forsberg år 1955 en takpannefabrik som gjorde takpannor av grå cement. Företaget växte fort och hade som mest ett 20-tal anställda. Forsberg gick i pension 1980 och sålde då företaget, den nya ägaren lade ner tillverkningen redan året därpå. Betongpannorna finns fortfarande på mindre tak i bygden och är väldigt smakfulla.

Allt det där är kulturhistoriskt intressanta delar som så lätt slängs på tippen, väldigt mycket trots en positiv kulturhistorisk värdering.

Det sägs att byggnadsvård håller på att bli en klassmarkör. Att det endast är människor med insikt (ska antagligen tolkas som intresse, bildning eller utbildning) som värnar sina äldre hus och sin kulturhistoria. Jag skulle vilja att det påståendet vore osant. Ändå är det är en hel del som pekar ditåt. Mot min egen bakgrund med en uppväxt i ett enkelt småbruk i norra "Norrland", skulle jag gärna se att de människor som bor och verkar här skulle se värdet av bevarandet av fysiskt påtagliga byggnader, interiörer och konstruktioner men också av vår gemensamma historia som finns ingjuten i byggnader, landskap och lämningar. Är man stolt över det man har, om än sprunget ur enkla förhållanden, och glad i sin bygd ger det ringar på vattnet långt utanför bygden för framtiden.

Det kan faktiskt handla om sådant som betraktas som mycket obetydliga detaljer. Hur dumt det än låter i mångas öron.
.
.

Nu är glada julen slut

Hej tomtegubbar slå i glasen och låt oss lustiga vara...

Speldosan har dragits upp för sista gången och ligger i lådan för julsaker. Det var härligt så länge det varade.
.

Läs även andra bloggares åsikter om speldosa, Tjugondag Knut, jul, hej tomtegubbar slå i glasen, tradition
 

Tilltalande

Det här är en av de vackraste vyerna E4 passerar i Ångermanland. Bilden tagen i farten, den är suddig men kommer ändå med här. I dalen ligger lador med nockarna i nord-sydlig riktning, den vita snön lyser på taken. Högre upp ligger bostadshusen.

Jag passar på att fota medans ladorna ännu står kvar. Många lador har jag sett ruttna eller rivas längs E4 under de otaliga år jag använt denna kommunikationsled.
.
.

Galet vackert med rimfrost

Rimfrost, isrosor, hittar jag mellan rutorna på övervåningen. Där finns det fönster med enkelglas och ett extra innanfönster, isrosorna sitter på ytterrutornas insida. Vackert är ordet. De isbelupna rutornas skönhet kan vi med gamla fönster få uppleva.

”Isbelupna äro mina fönster.

Kom och titta på dem båda två!

Du kan aldrig tro, hvad vackra mönster

Vinterns andar ritat deruppå.

 

Kan en mästare med konstens penna

Få en stjerna som den här? O, nej!

Kan en sådan spets du få som denna,

Med brodér-nål? Nej, det kan du ej.

 

Jag just tycker mig en smul förmögen:

Nya taflor komma hvar dag.

 

Det är väl! Men bladet kan sig vända

Rutans verld är av en skör natur:

Hela herrligheten dränks kanhända

Innan qvällen i en vattenskur.”

 

Elias Sehlstedt (1808 – 1874) fångade ögonblicket!

De bleka solstrålarna får tillvaron att skimra lite extra. Jag njuter fullt ut..
.

Vintermotiv

Klickbara bilder för förstoring.

Detta är vägen som går från Vallens centrum och ner mot kajen, Notholmen. Vykortet finns med i ett inlägg jag skrev nyligen. Där skymtar i mitten taket på den medeltida salskyrkan, den fristående klockstapeln i gattet till höger om kyrkan samt komministergården, den sk "Lugna hamnen", det ljusa huset till höger med långsida med frontespis vänd mot fotografen. Vägen kantas av inhägnader, några är kanske snöskydd.

Det här är samma vy på Trettondagsafton 2016. De små trähusen är rivna och har fått ge rum för större byggnader av olika karaktär, material och kulör när samhället växt. Den bruna centrumbyggnaden vill jag minnas kom till på sent 1970-tal eller möjligtvis på 80-talet. (Det är så här att Vall´n är inte min hembygd så jag har inte antecknat och lagt på minnet så mycket av det som hänt här.)

Det nya köpcentret "Lekatten" byggdes för si så där 30 år sedan. Det finns till höger utanför bild men Systembolaget som uppfördes samtidigt syns som en gul kub med lanternin till höger. Innan det byggdes beställdes starkvaror till pappershandeln dit de kom med Umebussen och kunde hämtas ut. Systembolagets försäljning går säkerligen runt men de övriga butikerna i köpcentrat lever farligt. Ingen av de som var med från starten finns kvar, idag finns en djur- och foderaffär, övriga lokaler har fått andra funktioner.

Här är komministergården uppförd och urskiljer sig som en stor byggnad med sexdelad plan.

Vykort bårtta Vall´n: fyra personer är på väg mot Notholmen, två till fots och två per cykel. Komministergården finns inte ännu men ett annat stor byggnad med gaveln mot fotografen syns.Bondgårdar i form av timrade parstugor ligger i samhället. Faktiskt finns några kvar ännu och även ladugårdar. Det finns även några fina gamla uthus kvar men vi får se hur länge det där gamla blir kvar.

 

Bilden som detta vykort visar upp tycker jag också om. Ett agrart municipalsamhälle med kyrkan som högsta byggnad trots att den inte har torn. Samt alla dessa vackra staket och inhägnader som håller kreaturen ute från grödor och odlingar. Vilken annorlunda känsla det vore att vandra omkring i vykortet, höra ljud, känna lukter och se de här fina gårdarna med sitt förmodligen sprudlande folkliv. Man var ju ute och rörde sig så mycket mera förr utan att vara omsluten av en plåtlåda.

Här fanns flera tygaffärer, skräddare, senare herr- och damekipering , skomakare, senare skoaffärer, caféer, bokhandel, guldsmed med egen tillverkning, modist, hemslöjdsaffär, Sibyllas korvkiosk, cykelaffär, två bensinstationer inne i samhället (den sista försvann på 90-talet), färghandlare (minns ni när man köpte dilutin på lösvikt i medhavd glasflaska med skruvkork?), frisörer. Idag finns en bråkdel av utbudet kvar. Ska man storhandla åker man till Ume eller Ö-vik. Småorternas service dör ut eftersom privatbilismen ger möjlighet till längre resor. Så här är läget i hela landet. Staden är normen.

Byggnaden med Wäringstams ekipering så centralt belägen, ska rivas och ge plats för en asfaltyta med p-platser för Konsum. Varför går inte nordmalingsborna och protesterar mot skeenden, mot beslut offentligt? Varför finner man sig i allt? Är det det som är skillnaden mellan stadsbor och landsbygdsbor just i den här delen av landet? Vill man inte ha ett vackert centrum som lockar ortsbor och turister? Den enda gången jag vet att en stark viljeyttring visades bland invånarna var när några byskolor skulle läggas ner och 100-150 personer demonstrerade.

 

Varför kan inte KF-fastigheter flytta Konsum till Lekattens köpcentrum, som en bekant sa helt privat när vi sågs nyligen. Det var väl ingen dum idé. En utökad asfaltöken gör samhället mindre attraktivt. Var håller den ambulerande stadsarkitekten till?

.

De elva Christiansdöttrarna

Christian Göransson (1730-1793) och hans hustru Maria Andersdotter (1745-1827) drev ett gästgiveri i Rickleå, Västerbotten. I familjen föddes elva barn. Samtliga  var flickor:

Anna 1763
Catharina 1766
Brita Stina 1767-1791
Magdalena 1769
Maja Greta 1771
Stina 1772
* Maria Margareta 1774-1846 (72 år)
Anna Lena 1779-1787
* Ulrika 1781-1865 (84 år)
Ewa 1784-1786
Sophia 1784-1784
* Ewa Maria 1786-1851 (64 år)

Man kan ana föräldrarnas stora önskan om att få en son som kunde bli arvtagare till gården och kanske driva bondgården och gästgiveriet vidare. Det patriarkaliska tänkandet var starkt vid den tiden det begav sig. Kvinnorna blev aldrig myndiga utan endera underställda sin far eller sin make. Föräldrarna skulle utrusta varje dotter med hemgift och en flicka blev då en belastning för föräldrarna som skulle bekosta detta samt stå för kostnaderna vid döttrarnas bröllop. Tre av Christians och Marias döttrar dog som barn.

Gästgivare Göransson avlider som 63-åring år 1793. Det får nog betraktas som en normal livslängd vid den tiden. Hans hustru Maria Andersdotter var vid hans frånfälle 48 år.

Några av döttrarna kan jag följa till Nysätra och till Umeå. De tre yngsta döttrarna som når giftasvuxen ålder hamnar, av någon anledning som jag inte har svar på, i min hemby, mer än 100 km från födelseorten. Det var en lång sträcka då man förflyttade sig till fots eller med hästskjuts eller alldeles eventuellt längs kusten med båt. Dessa flickor är markerade med asterisk (*) ovan. Hur Maja Greta letade sig hit vet jag inte.

Men jag tror mig förstå att Maja Greta lockar hit sina yngre systrar som tar tjänst som pigor på bondgårdar. Jag kan i en husförhörslängd finna Ulrika som piga i sin syster Maja Gretas familj, man kan tolka uppgifterna som att hon kom redan 1795, i så fall två år efter faderns bortgång. Därefter ser jag hur Ewa Maria "tjent piga" i systern Ulrikas unga familj tills hon själv gifter sig.

Klicka för tydligare kartbild.

Kartan är från 1819, alltså före laga skiftet. Som synes ligger endast två bondgårdar utanför den dåvarande bybildningen. Det är de två längst söderut, alltså längst till vänster på kartbilden.

De tre systrarna Maja Greta, Ulrika och Ewa Maja Christiansdotter kom alltså att gifta sig här i byn. Först ut var Maria Margareta som vid 26 års ålder gifte sig med bonden Johan Sandman år 1800 på hemman numro 2. Ulrika är 22 år då hon den 28 mars 1804 gifter sig med Jacob Isaksson som precis ska tillträda halva hemmanet numro 1. Som 23-åring blir Ewa Maria bondmora på hemmanet numro 4 då hon gifter sig med bondsonen Jacob Ersson. Alla kom som gifta att bo inom synhåll från varandra. De gick olika öden till mötes, den yngsta sägs ha fått en abrupt död.

De tre systrarnas hem är markerade med blå ringar. Längst till vänster är bondgården som tillhör hemman numro 4 med en ångermanländsk korsbyggnad, uppe till höger hemman numro 2 och nere till höger hemman numro 1 som bestod av parstugor lite oegentligt kallade Västerbottensgårdar. Det är några hundra meter mellan bostäderna, de hade synbar kontakt sinsemellan. Byggnaderna finns inte kvar idag utan har ersatts eller helt försvunnit. Och det inte på grund av krig och förödelse även om stridslinjen i kriget mot ryssarna 1808-1809 inte alls låg långt härifrån.

Modern till de tre flickorna, Maria Andersdotter, bodde som änka hos dottern Ulrika Christiansdotter och mågen Jacob Isacsson. Hon dog där av ålderdom 1827 och var då 82 år, en rätt ansenlig ålder vid denna tid.
.
.

Den ljusa stjärna

Hit till den här italienska staden skulle jag något år vilja åka för att uppleva staden en julig vecka. Varför inte veckan med Trettondagen? Kometen, den ljusa stjärnan, som hoppar ur den romerska amfiteatern ut på torget är så fantasifull och julig. Visar vägen för de tre vise männen som snart anländer om hörnet.
.
.

Att föda 19 barn på 27 år och begrava 13 av dem som spädbarn

Julledigheten är enda tillfället då det går att sätta av mycket tid till släkt- och hembygdsforskning. Inget annat arbete väntar. Det är roligt att kunna sitta länge och leta i arkiven, särskilt som det är lättsamt nu när mycket går att hitta digitalt. Men tidsödande är vad det är. Digitaliserade bouppteckningar upptäckte jag idag. Än finns det mycket att forska fram.

***

Det tog mycken tid att få fram alla uppgifter ur husförhörslängder, födelse- och dopböcker samt död- och begravningböcker när det gäller den familj som brukade hemmanet numro 1 under 1700-talets andra hälft. Jag ville kontrollera alla uppgifter som jag fått på annat sätt genom att gå till källmaterialet. Att sedan förstå hur livet på gården, i byn, i socknen, i landet tedde sig är näst intill omöjligt förutom glimtvis. Men med en sammanställning av antalet barnafödslar och antalet begravningar av spädbarn som skedde inom familjen inser man barnadödlighetens dilemma och hur barn var viktiga som pensionsförsäkring, de skulle försörja föräldrarna på deras ålderdom.

Vy för ett par dagar sedan, då solen tittade fram ett ögonblick på eftermiddaren, mot den del där de första gårdarna låg tätt samman innan laga skiftet och hemmansklyvningar bredde ut byns bostadshus. Där borta bodde Isac och Kerstin som gifte sig1754.

Bondeparet Isac Pärsson och Kerstin ( eller Christina/Stina) Mattsdotter fick 19 barn:

Elisabet 1755-1756

Helena 1757-1803

Per 1758-1763

Elisabet 1759-1759

Matts/Mattias 1760-1836

Anna 1761-1761

      tvilling med

Christina 1761-1761

Isak 1762-1763

Per 1763-1763

Jonas 1764-1765

Johan 1765-1765

Christina 1767-1830

Isak 1768-1768

Per 1770-1770

Anna Brita 1772-1811

Östen 1774-1774

Per 1775-1775

Isak 1779-1827

Jacob 1782-1862

De sex barn som är markerade med fet stil nådde vuxen ålder.

Barnbegravningar inom familjen Pärsson:

Begravning 18 juli 1756:                   

Elisabet föddes 2/10 1755 och dog 7/7 1756. Ålder 1 år, 10 månader.

Begravning 22 juli 1759:

Elisabet 30/3 1759 och dog 5/7 1759. Ålder 3 månader gammal.

Båda tvillingflickorna begravdes den 12 juli 1761:

Anna 11/6 1761 och dog 30/6 1761. Ålder 19 dagar gammal.

Christina 11/6 1761 och dog 7/7 1761. Ålder 26 dagar gammal.

Begravning 4 april 1763:

Per 8/4 1758 och dog 22/3 1763. Ålder 4 år, 11 månader.

Begravning 16 juni 1763:

Isak 7/8 1762 och dog 8/1 1763. Ålder 5 månader.  

Begravning 13 september 1763:

Per 1/9 1763 och dog 11/9 1763. Ålder 1 månad.

Begravning 20 januari 1765:

Jonas 4/10 1764 och dog 12/1 1765. Ålder 3 månader.

Begravning 15 december 1765:

Johan 7/11 1765 och dog 30/11 1765. Ålder en knapp månad gammal.

Begravning 2 oktober 1768:

Isak 12/6 1768 och dog 29/11 1768. Ålder 3 månader.

Begravning 11 november 1770:

Per 6/9 1770 och dog 31/10 1770. Ålder knappt 2 månader.

Begravning 31 juli 1774:

Östen 22/1 1774 och dog 25/7 1774. Ålder 6 månader.

Begravning 12 mars 1775:

Per 16/2 1775 och dog 1/3 1775. Ålder 1 månad.

Dödsorsakerna var "magsjuka, magont, uppkastning, okänd barnsjukdom" mm. År 1763 hade man begravning 4 april, 16 juni och 13 september. Per, som begravdes i april var 4 år, nästan 5, och kanske en söt och ivrigt nyfiken liten pojke. Men flertalet av de barn som dog hade inte fyllt ett år.

De barn som nådde vuxen ålder dog i följande ordning:

Helena 26/1 1757-1803. Ålder 46 år.

Anna Brita 21/4 1772-17/4 1811. Ålder 39 år.

Isak 29/1 1779-1827. Ålder 48 år.

Christina 9/6 1767-1830. Ålder 63 år.

Matts/Mattias 23/4 1760-1836. Ålder 76 år.

Jacob 3/6 1782-15/7 1862. Ålder 80 år.

Föräldrarna Isak och Kerstin blev 55 respektive 76 år gamla. Det var sönerna Matts (28 år), Isak (9 år) och Jacob (6 år) som ärvde hemmanet; Matts 1/2 och de andra två 1/4 vardera. År 1800 sålde Isak sin fjärdedel till Jacob. Bröderna Matts/Mattias och Jacob kom att äga var sin halva av hemmanet numro 1. Modern Kerstin bodde med den äldste sonen Mattias familj. Jacob gifte sig 1804 med Ulrika från Rickleå och de kom att bli min morfarsmormorsfar och mfmmm.

Där borta till vänster ligger gården kvar där allt det där utspelade sig.

.
.

I brist på snö

Här finns inte snö i sån mängd att marken täcks av det vita vackra. Om jag minns rätt är det första gången som det är barmark in på ett nytt år. Däremot minns jag två julaftnar på 80-talet då snö var bristvara. Jag reste upp från snölöshet för att fira jul med familjen åsså saknades snö även här. Men innan nyårsafton hann "hela världen" vit.

Det är mulet och olustigt så jag muntrar upp mig med "flingorna " i fönstret istället. Ett substitut som naturligtvis inte kan ersätta det kalla vackra. För att se positivt på vädret är det också bra hembygdsforskarväder :-)
.
.

Naturstilleben

Made by nature. 

Arranged by me.

Plus några färgstarka papier-maché-svampar. Inte plast.

Obetydligheter från skogen.
Det här tycker jag är intressanta små miniatyrlandskap.
Skulle man titta på varje del i mikroskop skulle det bli ytterligare fina dimensioner.
Lika spännande som ett nytt år som står för dörren - 2016 e Kr.

Här är spännande, intressant och stimulerande läsning. Sådana tankeväckande och diskussionsskapande skriverier hoppas jag få läsa även kommande år.
Gott Nytt!

.
.

Vinter på kyrkovallen

Klickbar bild

En gång i tiden såg vägen från nuvarande kajen, eller Notholmen som platsen numera benämns, ut så här när man närmade sig absoluta centrum. Där i fonden syns kyrkan och i gattet till höger om den syns den vackra klockstapeln. Det vita huset till höger med frontespis är det som under många år var komministergården, kallad "Lugna hamnen". Kyrkan köpte fastigheten 1925 om jag har rätt uppgift och sålde densamma 2014.

Under 1930-talet byggdes en ny prästgård, avsedd för församlingens kyrkoherde och med pastorsexpedition. Den "nya" prästgården ligger en bit höger om kyrkan. (Den gamla timrade är numera församlingshem och en av flyglarna är hembygdsmuseum.)

Exakt när bilden är tagen vet jag inte. Det finns äldre bilder med samma vy utan "Lugna hamnen".
.
.

Radioapparaten

Som litet barn satt jag i finrummet i den röda fåtöljen med vacker färgglad antimakass och lyssnade på barnprogram i väntan på tomten. Jag satt rakryggad i klänning med benen med de tjocka strumporna rakt utsträckta som det blir när man är kort. Kanske var skorna röda, jag tror det. Och alldeles intill stod den klädda granen och strålade av de 16 julgransljusen av märket Luma.

Barnprogrammet fick väntan att kännas mindre lång. I huset var allt julstädat, nya dofter omgav mig, mörkret föll, ljus tändes inomhus och allt var pirrigt spännande och speciellt. Föräldrarna var fullt upptagna med annat, mamma kanske var i lagårn för att stell kossorna. Det var jag, radion och granen och den förtätade stämningen för att det var julafton och därmed en förväntan så eljest än de andra dagarna på året.

 

Faktiskt kan jag känna den fina stämningen också nu för tiden trots erfarenhet av många jular.
Ha en fin jul!
.
.

Frukttårta

Här kommer något jag inte skriver om här  på bloggen - ett nutida recept. En tårta bakad helt utan ugn och väldigt lätt att göra. Receptet gäller för 8 bitar. Glutenfri är den och har räddat mig några gånger då vänner med glutenallergi kommit på spontanbesök. Mixa och frys in botten, färdig att använda och garnera när som helst.

Botten:

• 2 dl mandel
• 1 dl saltade, rostade solroskärnor
• 1 dl russin
• 2 dl torkade aprikoser
• 1 tsk malen kanel
• 1 msk koncentrerad apelsinjuice

Garnering:

• 1 dl vispgrädde
• 1½ dl turkisk yoghurt (kan smaksättas med kardemumma eller vanilj)
• 2 apelsiner
• 25 g nougat

Gör så här:

Mixa mandel, solroskärnor, russin, aprikoser och kanel lite grovt. Rör i apelsinjuice. Klä en form med löstagbar kant, ca 24 cm i diameter, med plastfilm. Platta ut blandningen i formen. Låt den stelna i frysen ca 1 tim. Vispa grädden och rör i yoghurt. Skala apelsinerna (gärna blodapelsiner) och skär klyftorna i mindre bitar. Hyvla nougaten. Ta ut kakan, ta bort plastfilmen och lägg kakan på ett fat. Garnera med yoghurtgrädde, apelsinklyftor och nougat.
.
.

Sardinen ;-)

Visst är staden härlig. Kanske främst för kulturutbudet om ni frågar mig. I samma andetag som jag skriver det kan jag hålla med diktaren i hans beskrivning av de underjordiska kommunikationerna. Bilderna borde vara fyllda med människor men så var den inte denna morgon då de togs.

 

 

 Sardinen på tunnelbanan
Jag vill inte tvätta mig med den där tvålen.
Jag vill inte borsta mig med den där tandkrämen.
Jag vill inte ligga i den där bäddsoffan.
Jag känner inget behov av det där toilettpapperet.
Jag är inte intresserad av den där försäkringen.
Jag tänker inte övergå till ett annat cigarrettmärke.
Jag har ingen lust att se den där filmen.
Jag vägrar stiga av vid Skärholmen.
Sardinen vill att burken öppnas emot havet.

Ur Under tiden (1972) av Werner Aspenström.

.
.

acceptera

acceptera är titeln på en svensk debattbok och propagandaskrift för funktionalismens idéer. Den kom ut 1931, året efter att funktionalismen fick sitt genombrott på Stockholmsutställningen. Boken behandlar arkitektur, bostadsfrågor och stadsplanering och även funktionalism som en livsåskådning. De sex författarna argumenterar för att den nya tidens funktionalistiska formspråk måste accepteras. Den bostad som inreddes på övervåningen i morfars hus år 1950 är en frukt av de här tankarna, den bostad där jag växte upp. 1982 köpte jag mitt exemplar av acceptera.

acceptera är ett viktigt dokument i och med att där skapas tanken om folkhemmet som stod sig långt fram i tiden. Människorna skulle bort från det som ansågs som det fattiga jordbrukarsamhället, till något nytt med yrkesarbetande män och kvinnor. Småbarnen skulle samhället tar hand om under föräldrarnas arbetstid och fostras till dugliga samhälls-medborgare. Barnkrubbor växte fram. I städerna.

Författarna till debattboken acceptera som utgavs 1931 var 5 arkitekter och en konsthistoriker. Från vänster: Sven Markelius, Uno Åhrén, Gunnar Asplund, Eskil Sundahl, Wolter Gahn och Gregor Paulsson.
.
. 

Statistik och kossor

I kommunen där jag bor permanent har vi 84 nötkreatur per 1000 invånare, alltså 0,084 nötkreatur per person, kunde jag läsa i en undersökning som gjorts och som presenterades i lokaltidningen denna oktober. Till nötkreatur räknas kor, tjurar, kvigor och kalvar. I länets nötkreaturtätaste kommun finns 573 kossor per 1000 invånare, alltså 0,573 per invånare.

Borgholms kommun på Öland har flest kor per invånare. I sju kommuner finns inte någon ko alls; det är skånska Bjurlöv nära Malmö och sex kommuner i Stockholmstrakten.

När jag läste detta blev jag intresserad av antal djur per invånare i Nordmaling.

Där fanns 2050 stycken nötkreatur 2013 om jag tolkat och räknat statistik från Jordbruksverket rätt. (Inom parentes sagt fanns det 3293 nötkreatur i kommunen år 2003.)

Fotografi av Roine Magnusson ur boken Kor

Antal invånare i N-lings kommun var 7085 personer år 2014.

Detta gör 2050/7085= 0,289 nötkreatur per invånare. Jämför detta med siffran 0,084 som jag skrev var läget i min sydligare hemkommun. Alltså har Nordmaling fler betande tamboskap per invånare, något som verkar märkligt i mina ögon. Har jag tolkat statistiken fel?  Från min gård i norr ser jag numera aldrig någon ko. Inga djur finns i de närmaste byarna runt omkring. Från min bostad i Mellansverige ser jag ofta kor.

Räknar vi om det i nötboskap per kvadratkilometer blir det lite annorlunda. Då har min nuvarande hemkommun 6,8 djur per km2 och N-ling har 1,7 stycken. Alla kommuners areor hittar man på nätet.

Tamboskap håller landskapet öppet. Inte enbart genom att beta utan också för att de behöver hö och foder under vintern, åker och vall måste skördas.

Här är de som var de sista mjölkbönderna i bygden och som jag skrivit om tidigare. Nu finns ingen. Alltså noll kor per capita just här.

Entusiaster och mjölkbönder

Joel & Ingrid

Sista paret ut

Aina & Henry

Jordbruksverket har en blogg, Jordbruket i siffror. Där kan man till exempel se i vilka län det fanns flest mjölkkor per hektar åkermark år 2014. I Västerbotten finns många kor.

Men man ska ha i åminnelse att i de delar av länet där (trä)industrin varit stark fanns många små jordbruksenheter vilka slogs ut på 70-talet om inte förr. Mannen arbetade heltid inom industrin medans kvinnan (så kallad hemmafru) skötte jordbrukets dagliga göranden och man har nöjt sig med ett litet jordbruk som komplement. I den miljön har jag växt upp, något som var väldigt trivsamt för mig som barn.
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om mjölkbönder, nötboskap, öppet landskap, skörd, kor, regionala skillnader