19 december 2015

Statistik och kossor

I kommunen där jag bor permanent har vi 84 nötkreatur per 1000 invånare, alltså 0,084 nötkreatur per person, kunde jag läsa i en undersökning som gjorts och som presenterades i lokaltidningen denna oktober. Till nötkreatur räknas kor, tjurar, kvigor och kalvar. I länets nötkreaturtätaste kommun finns 573 kossor per 1000 invånare, alltså 0,573 per invånare.

Borgholms kommun på Öland har flest kor per invånare. I sju kommuner finns inte någon ko alls; det är skånska Bjurlöv nära Malmö och sex kommuner i Stockholmstrakten.

När jag läste detta blev jag intresserad av antal djur per invånare i Nordmaling.

Där fanns 2050 stycken nötkreatur 2013 om jag tolkat och räknat statistik från Jordbruksverket rätt. (Inom parentes sagt fanns det 3293 nötkreatur i kommunen år 2003.)
Fotografi av Roine Magnusson ur boken Kor

Antal invånare i N-lings kommun var 7085 personer år 2014.

Detta gör 2050/7085= 0,289 nötkreatur per invånare. Jämför detta med siffran 0,084 som jag skrev var läget i min sydligare hemkommun. Alltså har Nordmaling fler betande tamboskap per invånare, något som verkar märkligt i mina ögon. Har jag tolkat statistiken fel?  Från min gård i norr ser jag numera aldrig någon ko. Inga djur finns i de närmaste byarna runt omkring. Från min bostad i Mellansverige ser jag ofta kor.

Räknar vi om det i nötboskap per kvadratkilometer blir det lite annorlunda. Då har min nuvarande hemkommun 6,8 djur per km2 och N-ling har 1,7 stycken. Alla kommuners areor hittar man på nätet.

Tamboskap håller landskapet öppet. Inte enbart genom att beta utan också för att de behöver hö och foder under vintern, åker och vall måste skördas.

Här är de som var de sista mjölkbönderna i bygden och som jag skrivit om tidigare. Nu finns ingen. Alltså noll kor per capita just här.
Joel & Ingrid

Aina & Henry

Jordbruksverket har en blogg, Jordbruket i siffror. Där kan man till exempel se i vilka län det fanns flest mjölkkor per hektar åkermark år 2014. I Västerbotten finns många kor.

Men man ska ha i åminnelse att i de delar av länet där (trä)industrin varit stark fanns många små jordbruksenheter vilka slogs ut på 70-talet om inte förr. Mannen arbetade heltid inom industrin medans kvinnan (så kallad hemmafru) skötte jordbrukets dagliga göranden och man har nöjt sig med ett litet jordbruk som komplement. I den miljön har jag växt upp, något som var väldigt trivsamt för mig som barn.
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Hejsan, trevligt att få besök!

Alla ni knapptryckare som hittat min blogg och vill kommentera - ni ska veta att jag tycker om uppfriskande och konstruktiva kommentarer... ja, allas åsikter!

Om du inte har en egen blogg eller en g-mailadress, klicka i Anonym så kan du skriva en rad ändå. Men skriv ditt namn i kommentaren :-)

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...