.
.
16 december 2015
Fårad mark
Plöjda tegar är bland det bästa jag vet på hösten. Att ha dem i sin absoluta närhet ger en sådan ro i kroppen. Naturen vilar. Vackert är med frost, pudersnö och decembersol.
Fortfarande plöjer bönderna i delar av landet sin åkermark. I hemkommunen i norr är åkermarkens brukande för spannmål på upphällningen. Det här var senaste gången jag såg plöjda fåror i byn. Ett förändring i det tysta. Den slutliga övergången från den agrara eran till något annat, vad det nu är...
.
.
.
.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inte plöjer man åkermarken som man gjorde förr i tiden.
SvaraRaderaDe plöjer ju inte sina åkrar ända ut i kanterna utan det lämnas ju en bra bit kvar mot dikeskanten och för var år som går blir kanten allt bredare.
Inte var det som när Olle skötte sina åkrar med kärlek och omtanke.
Han slog med lie efter dikesrenen och efter bäcken höll han slyn borta.
Men så växte det också massor av smultron längs vägkanten.
Ljumma sommarkvällar gick vi och plockade smultron som träddes på strån eller la dem i en liten kopp.
Doften av färska smultron, söta och djupt röda...
samtidigt som myggbetten kliade på sönderskrapade knän och benen som var fulla med spring.
Det känns gott att tänka på det när det är -10°C ute.
Caroline C
Du beskriver så fint den tidigare generationens id, Caroline. Pappa slog dikesrenarna med lie långt upp i åren. Smultron och många andra örter växte på vägrenen. Flera av dem är nu borta.
RaderaOm en (eller två) generationer minns ingen. Då är det antikvarierna på museerna som kan berätta hur det var genom att ha läst sig till det. Då lär man sig teoretiskt om jordbrukssamhället på universitetsnivå. Och vi som lever nu låter den levande praktiska kunskapen om jordbrukarlivet tas ifrån oss. Många utan att fundera över det som sker.
Tack för vänligheten! Din blogg inspirerar mig och får mig att minnas så många saker som jag en gång upplevt.
SvaraRaderaIbland känner jag mig som ett vandrande arkiv när man bär på så många minnen.
Det är mycket som försvinner när generationer dör undan och ingen vet längre hur det egentligen var. Alla bär ju på sin egen historia och ingens historia är den andra lik.
Jag tycker även om att bevara gamla matrecept där vissa rätter har gjorts generationer bakåt i tiden. Det känns mäktigt att veta att kvinnor före mig gjort samma maträtter som jag gör idag.
Det får du gärna skriva om när det passar dig eller du kanske har skrivit om det tidigare i din blogg?
Caroline
Kanske var det för att skriva mina minnen jag började blogga men kom sedan även in på nutiden i byn. Som klassresenär är barndomens liv och grupptillhörighet så olika mitt nuvarande liv.
RaderaVarför inte börja blogga Caroline? Det går att logga och bara låta de som du själv bestämmer, läsa det skrivna. Är du också 50-talist?
Mat har jag inte skrivit mycket om mat, bara lite under etiketten "mat". kanske blir det mer. Just nu står kalvinnerlår, som legat 4 dygn i saltlake, i ugnen på svag värme för att bli julens torkade kalvkött. Vi hade kalvkött istället för skinka då jag var barn. Urgammal tradition har jag förstått, innan skinkan blev vanlig.
Min livssituation som den är nu, finns det inte plats för egen blogg.
SvaraRaderaKanske i framtiden när allt fått ett avstånd...
Jag är en 50 -talist och många av den generationen rycker på axlarna och lägger inte så mycket energi på vissa saker. Känns det igen?
Intressant att läsa om kalvköttet. Det finns så mycket annorlunda mat i vissa delar av landet och det var därför jag tog upp det här med maten.
Caroline
Om det känns igen - ja!!! Man ropar hallå och det ekar tomt.
RaderaNätting har jag nog inte skrivit om kom jag på. Ska bli någon gång.
Jag håller med, plöjd mark är vacker. Ofta blir det så vackert färgspel (eller vad jag nu ska kalla det). Jag kan stå och titta länge, men har nog aldrig försökt mig på att fota.
SvaraRadera