Är miljardsatsningar på vindkraft räddningen för glesbygden?

Ett evenemang på Oasen dära Vall´n gick av stapeln i måndags den 18.

Journalisten Arne Müller och fotografen Erland Segerstedt har rest runt i Norrland i spåren på de stora investeringarna i gruvor och vindkraft som gjorts under det senaste årtiondet. Det visar sig att de storstilade löftena och prognoserna om jobb och utveckling inte alla gånger har täckning i verkligheten. 

Utbyggnad av förnyelsebar elproduktion är angeläget. Samtidigt har de löften och förhoppningar som spritts om vad vindkraftutbyggnaden kan betyda för den lokala ekonomin i Norrlands glesbygdsområden inte infriats och det har uppstått konflikter med bland annat rennäringen. Utbyggnaden av vindkraften  är alltså en ganska komplicerad fråga.
Välkommen att delat i diskussion efter föreläsningen!

Detta missade jag. Tyvärr, tyvärr, tyvärr.

(Arne Müller har skrivit boken Norrlandsparadoxen och driver en facebook-grupp med samma namn.)

Nu börjar exploateringarna av Norrland att ifrågasättas. Denna gång av Naturskyddsföreningen som inte tog ställning då de 40 vindkraftverken på Gabrielsberget planerades. Ornitologerna i Västerbotten (VOF) och Ångermanland (ÅOF) engagerade sig den gången och ska ha tack för det stödet! Fortfarande finns det mycket att skriva om detta vindkraftsprojekt och dess genomförande och efterverkningar här i kommunen.

.
.

Ljuv sommartid

Snart är vi framme i den grönskande årstid som de flesta här i landet tycker om. Här är bilder från en fin junidag på en fin plats.

Frodighet är bara förnamnet.

Det här är en vacker boplats, en omhuldad herrgård på landsbygden mitt i det vackra Mälardalen. När vi, ett gäng arkitekter, var här på styrelsemöte, frågade T. helt apropå och med den ålderns rätt efter mötet, om vi visste hur man målar kanten på fönsterfodren, var färgbytet sker. Vilka flera än nördiga arkitekter funderar över detta? Svaret är väldigt praktiskt och resultatinriktat, svaret är självklart för äldre yrkesmålare :-)

En hårdgjord yta med gräs i stenskarvarna. En alldeles för sällan använd markbehandling, särskilt i privata sammanhang.

 

Här bor någon som tycker om att arbeta med landskapsrum. Se hur odlingslandskapet tar vid utanför häcken med öppning som markerar den privata sfären. Detta landskap var det som min pappa uppskattade mest av alla landets landskap. Ett landskap med blandlövskog och stor öppen åkermark. Här finns 1,2 miljoner invånare på 8 388 km². I mitt födelselän bor cirka 213 000 invånare på 15 538 km². Båda landskapen har format mig och med tiden förändras min inställning till de båda landskapstyperna.

***
Nu kom jag att tänka på engelska landskapsparker, ett ideal som uppstod på 1700-talet. I England skulle där bakom häcken ha funnits ett "haha-dike". Jag var med ett gäng konsthistoriker på resa i Irland. När vi besökte en av herrgårdarna och stod där och tittade ut över ägorna och fåren som betade utbrast en av deltagarna  "I can´t see the haha-ditch". Det tyckte jag och en kollega var jättekul så vi fick oss ett gott skratt.

Ett haha-ditch eller aha-ditch är en vertikal barriär som ska ge en obruten vy över landskapet där bakom. Det ska alltså inte förnimmas. Min första upplevelse av detta engelska landskapsparks-trix var på ensamresa till Stourhead i Wiltshire där jag vandrade omkring en hel dag. Fåren betade i pastoral idyll där borta utan att komma åt växterna i parken. Jag gick närmare och såg till sist - diket. Och förstod tanken. Det är alltid mest lärorikt att förstå tankarna bakom en genomförd idé själv, utan att få den förklarad för sig. Vilken aha-känsla ;-) Det jag läst om i konstvetenskapen fick där och då kropp. Älskar sådana aha-upplevelser.
.
.

Årets berättarkommun

Nordmaling har utsetts till Årets berättarkommun 2016 i Västerbotten. Heja - berättande och integration ska ske genom att försöka lyfta fram invandrares berättelser. Hoppas det lyckas.

Berättarfestivalen är ett arrangemang i Berättarnas stad Skellefteå där många myndigheter och kulturinstitutioner medverkar: Kultur Skellefteå, Skellefteå museum, Västerbottens museum och Västerbottensteatern i samverkan med lokala arrangörer och med stöd av Skellefteå kommun, Region Västerbotten och naturligtvis EU-medel i ett projekt med namnet Kulturturism i Berättarnas stad.

HÄR finns det gedigna programmet.

Barmark i april

Vi har barmark redan i april. Fast tjälen har inte släppt taget. Om det kommer ett garail som på fotot, försvinner den snön fort. Jag tycker om lugnet med fjolårsgräs och snöflingor. Men så annorlunda det är med barmark redan nu jämfört med decennier tillbaks. Se bara.

Kan förtälja att i fredags landade den första tranan för året på lägdorna mitt i byn. Min syster som var på besök, hade aldrig sett en trana där på lägdorna mitt i byn förut. Det förvånar mig. Några tranor brukar ta paus på sin väg norrut och på hösten på flytten söderut. Förr, då det fanns många stora pärlann i byn, kunde de äta upp sig på potatisarna för att klara den låga flytten. Till odlarnas förtret. Något tranpar kan häcka ibland ute i Fjärdänget. I fjol vår besökte jag drygt 15 000 tranor vid Hornborgasjön. Coolt!
.
.

Gammart gval?

En gammal solbränd stuga
Fönster med skönt ojämnt glas med blåsor samt tunna spröjsar
Gardinkappa och halvgardiner innanför rutan
Med ålderns rätt existerar stugan fortfarande för någon framsynt person inser värdet i den
Respekt!
För stugan
För dess bevarare
För de som bodde här och som gått före och berett väg för oss
Respekt!

Stugan finns långt från min hemkommun men fortfarande i Ångermanland

Gammalt Nybygge

Timmervägga grå.
Som spåntake.
Döra omåle.
Brostega snespike.
Pirige blommer
i fönstre.

Pumpen skrik.
Mopeden skamfile.
Kon geck nerse´
bortpå myra
åre som va.
Hönsa gå å spröte
runt huggkubben.
Krusbärsbuska
full mä mjöldagg.
Mornomt mä diskvattne
åt geta.

Birger Norman
ur UTANIKRING. Dikter på ångermanländska, 1976.

Fick den av pappa samma år den kom ut. Kanske för att jag inte skulle glömma min dialekt där borta i huvudstan.

En vägstens innebörd

Jag är mycket förtjust i gamla vägar, deras sträckningar och det som hör ihop med äldre tiders vägväsende. Under en resa till det vackra jordbrukslandskapet i Bråbygden passerade jag den här vägstenen.

Grusvägen slingrade sig fram genom välskött skog och efter en kurva uppenbarades den här ristade stenen och intill denna skylt. Jag stannade och läste.

Alla jordägare var förr skyldiga att delta i de allmänna vägarnas underhåll. Stenen är ett gränsmärke som utvisar den punkt varifrån ett halvt hemman i Valstorp haft skyldighet att underhålla vägen på en sträcka av 497 alnar söderut. (Omkring 300 meter.)

1734 års lag stadgar att landsvägs bredd skall vara 10 alar inklusive diken och renar och att vägen skall: "årligen fyllas och höjas, så at vatten därå ej stannar".

Om någon slarvade med vägunderhållet kunde Kronobetjänten "med våld hans vägstycke bättra för lego och taga av honom ut som tredskas". Brast underhållet vid en bro och någon kom till skada löd lagtextens bud till den skadeståndsskyldige: "gälde läkarelön och halv fårabot".

Holmen skog satte upp skylten med denna lärorika information och ser även till att vägstenen har markerats och behålls intakt.

Tänker på gränsstenen vid gamm´vägen /Kustlandsvägen (foto ovan) samt på Plogbacken hemmavid som var gräns för byarnas snöröjning i gången tid. Hur många känner till denna vår gemensamma hembygdshistoria?

När jag nyss börjat blogga och skrivit lite om gamm´vägen sa Anki, uppvuxen här i byn och lärare på grundskolan i Lögd´ (nu nedlagd) då vi träffades under en byastämma, att hon använde lite av det jag skrev i undervisningen i sin klass. Det var ju kul. Tanken är helt rätt, det gäller att börja med barnen för att bygga upp en positiv känsla för hembygden.

Och jag tycker än mer att det är oerhört viktigt att det finns ett "sällskap" här som tar tag i de här grundläggande hembygdskunskaperna för att göra folk stolta. Litegranna historieskrivning har vi att värna om kan jag fortfarande tycka. Den hembygdsförening som fanns har övergått till att bli en bygdegårdsförening vars mål är att hålla en allmän samlingslokal öppen för alla. Inget mer.

Under den här våren har jag varit på två föredrag om historiska vägar i min nya kulturtäta mälarhembygd som släktforskarföreningen arrangerat i stadsbibliotekets samlingslokal. Gamla kommunikationsleder är livet ;-)
.
.

Kaktusrabatt att minnas

Den här stadens platsbundna marknadsföringen gillar jag. Inte digital, blinkande, rörlig, inte tryckt på papper utan arrangerad med levande växter, med suckulenter. Har man väl sett den en sommar minns man den här före detta textilindustristaden, åtminstone gör jag det. Stan är placerad på kartan!

 

 

Ett bra, vackert och stillsamt sätt att placera sin stad på kartan tycker jag.

Ohhh, om de egna kaktusarna kunde bli så här välmående!

Varje sommar planteras ett nytt tema. Kanske svänger jag förbi där denna sommar och beskådar årets tema.

Minns ni hur man i bilismens barndom och långt framöver brukade ha en välkomnande rabatt med blommor planterade vid infarten till många städer. Med stadens namn i olikfärgade penséer t ex och gärna stadsvapnet i färggranna blommor. Stadsträdgårdsmästarna hade fullt upp. Jag saknar välkomnandet med levande växter. Starkt lysande diodskyltar attraherar mig inte alls på samma sätt.
.
.

Om bildning

BRILJANT SKRIVET OM BILDNINGSBEGREPPET (relaterat till TV-serien Liv och Horace i Europa.)

"

Det första steget med bildning är trots allt inte bildningsresor, utan att man måste arbeta på att ta in all den information som behövs för att bildas – via böcker eller andra medier. Programserien inleds med att Horace säger några ord om de bildningsresor överklassens män och kvinnor fick åka på i gamla dagar, och att dessa program ska vara en version av dessa resor. Det han dock glömmer att säga är att de som åkte på dessa bildningsresor redan var bildade. De ville bara få möjlighet att se allt det de har läst om.

Steg ett för att bli bildad är trots allt: läs, läs, läs, lyssna lyssna, lyssna, och läs lite till. Det handlar om att läsa historia, se dokumentärfilmer, plöja sig igenom en stor mängd litteratur- såväl fack- som skönlitteratur och själv dra slutsatser ur eller göra tolkningar av exempelvis skönlitteratur och poesi som ingår i den klassiska bildningen. Och detta slutar inte med att man har tagit sin universitetsexamen, utan det fortsätter hela livet, så man inte stannar kvar vid samma intellekt som man hade då man slutade skolan.

(...)

Du kan ha en genetisk ursäkt till att inte vara ”vacker” men du har aldrig någon ursäkt till att vara obildad.

Jag kan ofta uppfatta okunniga och obildade personer som ointelligenta, bimbos eller himbos, men det är egentligen fel. Dessa personer är inte ointelligenta, utan intellektuellt underutvecklade, på grund av brist på intellektuell utveckling och brist på bildning (bara för att man är smart behöver man inte automatiskt vara bildad). Bildning är till för att stärka våra intellekt och därigenom stärka oss som samhällsmedborgare. Är man bildad och van vid att tolka och förstå innebörden, eller förstå bakgrunden till, olika texter, är man också mycket svårare att dupera och manipulera. Så att vara bildad är alltså ett väldigt starkt demokratiskt vapen. (...)

"

Men hur sant är inte detta! Det är en skarp och efterlängtad analys, det var ju skit att det inte var jag som formulerade det :-)

Jag har sett tre av programmen och kan bara instämma i bloggarens fullständiga recension av programserien och bildningsbegreppet. Men blogginlägget är väldigt relevant utan att förknippas med tv-serien. Intolerans och inskränkthet kan minskas med bildning vill jag tro. En gång i tiden var en önskan om bildning stark inom arbetarklassen och folkrörelser med bildningsförbund startades. Nyfikenheten ger bildning och håller en människa ung i intellektet. Bildning gör det mindre lätt att bli lurad, förledd. Bildning är ett måste för ett demokratiskt samhälle. Hur sant är inte detta!

Läs hela blogginlägget HÄR.

 . .

  Detta kan vara början på en bildningsresa.

Med ålderns rätt

Jag är så innerligt glad över att äga några stora, gamla träd. Den här ser jag från mitt hus.

Här går nötväckan upp och nerför stammen på jakt efter goda kryp under vintern. I toppen sitter koltrasten och visslar under aprilkvällar och kattugglan hoar härifrån mörka nätter i februari och tidighöst. Sidensvansflocken stannar till här och sprödkvittrar på väg till rönnklasarna intill. På senhösten trillar ekollonen ner med ett ljudligt bombardemang på tegeltaket.

Här trivs småkryp och organismer, så bra för den biologiska mångfalden. Frostiga vinterdagar står kronan som en gloria då kvistarna i motljus träffas av solens strålar. Månskensnätter syns eken med sin vida krona som svarta grafiska tecken mot den starkblå himlen. Ibland har Karlavagnen parkerat där ovanför.

Mina ekar har sett det småbrutna odlingslandskapet förändras, de har sett människor leva och dö. De har levt så mycket längre än jag, minst 150 år längre tidsrymd än lilla jag.

Det inger respekt!
.
.

Spela kula

Vi spelade kula på torget en dag,
en liten folkskolegrabb och jag.
 
Jag hade väl femti, han hade fem.
Vi spelte. Och han förlorade dem.

Han snorade till och gav mig en blick,
då jag visslade överlägset och gick.

Men jag ångrade mig, när jag kom till vår port,
och tyckte det var något fult, jag gjort.

Jag gnodde tillbaka. Men ingenstans
kunde någon säga, var grabben fanns.

Jag skämdes. Jag tror, jag skäms för det än,
när jag ser dem spela kula igen.

Och jag ville ge, jag vet inte vad,
för att en gång få se den grabben glad.

Men nu är han säkert en stor, grov karl,
som släpar och sliter – jag vet inte var.

Och visste jag det, förslog det ej stort.
Man kan aldrig ändra det fula man gjort.

Man kan inte lämna kulor igen
och trösta pojkar, som stelnat till män.

Spela kula

av Sten Selander

ur Staden och andra dikter, 1926

Sten Selander föddes 1891 och dog 1957, medlem i Svenska Akademien från 1953. Dikten "Spela kula" är kanske hans mest kända. Lär mer om honom HÄR eller googla för att hitta än mera.
.

.

Tryggare kan ingen vara

Det är inte klokt men nu har jag hört ett nytt argument för att bo på landet.
I veckan kom det.
I de urbana och tätbefolkade miljöerna är det troligare att en terrorattack sker - än i glesbefolkade rurala miljöer. Såklart. Det är tryggare att bo på landet helt enkelt. Som exempel gavs Vindeln där hen med denna profetia varit på besök. Tanken att det är obehagligt med stora folksamlingar, som till exempel på Friends Arena, finns ständigt där enligt hen. Jaha. Så var det uttalat. Glesbygden ger trygghet. Varför vill då huvuddelen av befolkningen till städerna?

Bild lånad här

.

.

Stadsfåglar är smartare än lantisar

"Den som lever i stadsmiljö är smartare än den som bor på landsbygden. Så ser det ut att vara i alla fall om man är en fågel, närmare bestämt en barbadosfink. Det visar en ny studie som presenteras i tidskriften Behavioral Ecology.

Kanadensiska forskare lät undersöka två grupper av arten, den ena med fåglar som bodde i stadsmiljö, den andra med landsbygdsfåglar. Det visade sig att den förra gruppen både var bättre på problemlösning – en mycket viktig egenskap för djur i det vilda – och hade ett starkare immunförsvar.

Forskarna tror att en förklaring är att stadsfåglarna genom sin anpassning till stadsmiljö blivit bättre på att utnyttja resurser på ett mer gynnsamt sätt."

Denna nyhet publicerades den 22 mars 2016  i Västerbottens-Kuriren (och i flera andra dagstidningar som har TT som nyhetsleverantör).
 

Bild på barbadosfink härifrån.

Jaha minsann, är det så det är. Gäller detta även andra djur?
Undrar varför man har med en sådan nyhet med en sådan rubrik? Någon baktanke tro... Har svårt att veta hur jag ska förhålla mig.

Koltrastporträtt härifrån.

För övrigt gissar jag att koltrasten blev utsedd till vår nationalfågel efter nationell omröstning både 1962 och 2015 därför att den är så märkbar i städerna där många bor. Den trivs där lika väl som på landsbygden och förgyller de blånande aprilkvällarna. Undrar just hur det är med smartheten bland koltrastarna?
.
.

Om engagemang

Jag tycker om människor som engagerar sig för sina medmänniskors bästa, som engagerar sig men inte bara för egen vinnings skull. Människor som vågar ta ställning och inte bara flyter med. Det får mer än gärna vara kvinnor som säger sitt.

Gothtjejen Nemi citerar Winston Churchill.

"Har du fiender? Bra.

Det betyder att du har kämpat för något, någon gång i ditt liv."

.

.

Mumma för en byggnadsvårdare

Detta är ett hus som är uppfört på 30-talet. Det här gör en byggnadsvårdare glad att se. Ett stuprör med skarpa böjar, ett falsat stuprör tillverkat av en kunnig plåtslagare. Inte som dagens stuprör med spagettiböjar. Vi ser även en vattkupa i form av en omvikningskupa och en ny svart! hängränna. Hm.

Titta vilken omtänksam utformning vindskivan har fått samt panelens avslutning uppåt. Fasadpanelen i form av lockläkt är dessutom målad med linoljefärg. Bara det!

Det här finns inte på många ställen i hembygden därför blir jag extra glad att över huvud taget finna det någonstans. Det är ju omtänksamhet om sådana här detaljer vi byggnadsvårdare tittar på och vill ha. Jag har föreskrivet stuprör med skarpa böjar på ritningar sedan 80-talet. Då var de tvungen att tillverkas av en plåtslagare för varje projekt. Nu kan de köpas färdiga.

Det är alltför lätt att "älska" ett hus med själ  till döds: byta fönster, byta avvattningssystem, byta kulör till något som inte passar ålder och hustyp, byta färgtyp, byta ytterdörr, byta takmaterial. Det finns oerhört många sådana exempel.

Sen ska tilläggas att vanligast vid sekelskiftet och innan dess var att inte använda avvattning från taket över huvud taget. Regnet droppade ner på marken från den väl tilltagna takfoten / takskägget. Med en rejäl stenfot och gräs fram till den blir det inga stänk på fasaden. Så är det på morfars hus. Inga hängrännor och inga stuprör har någonsin funnits på det huset - den balansen ska jag inte rubba då den fungerat i etthundra år. Många väljer att sätta avvattningssystem på äldre hus utan urskiljning. Det kan då hända att marken rubbas och på de ställen där vattnet tas ner (ofta vid de 4 knutarna) blir det vattensjukt och grundstenarna ger med sig. Då har man verkligen skapat sig ett problem.
.
.

Lapa sol

Tog en solskenspromenad idag på lunchen bland kvittrande fåglar.

Och där låg den stilla och lapade sol i fjolårsgräset. En liten rackare som har rätt att existera jämsides med oss människor. Jag har blivit biten två gånger av huggormar men tycker verkligen inte att de ska utrotas.
.
.

Påsken

Påskhelgen har kommit och gått. Skön har den varit. Ledigt har jag haft hela stilla veckan. Dymmeloxe blev jag men icke skärfis.

Ägg och kaviar. Gravad lax. Kallrökt lax. Egna sillinläggningar. Lammstek. Vitlökscreme. Potatisgratäng. Citrontårta. Memma med vispgrädde. Besök hos släkt. Besök av vänner. Konstrunda. Arbetade lite med nybygget. Spika. Måla med äggoljetempera. Promenera i vårsolen. Mässa med vacker musik. En fin påskhelg.
.
.

Hönan och ägget

Detta är en stor del av vad som finns kvar av det interiöra kulturarvet här i byn. Det finns således bara ytterst små rester av det som var, det finns inte alls många fysiska lämningar.

* Blommig tapet, gråmålad stol (kimrök kanske) med svartmålad (järnoxidsvart) sits som var så vanligt i hela landet, mönstrad korkmatta.
* Lerklinad vägg med rosa limfärgsmålning.

Förmodligen tycker inte ägaren att det är något att yvas över. Det där kan snart vara borta om det inte är det redan.

Då grannbyns kvarvarande korsbyggnad restaurerades för att bli något slags museum, hittade man i det gamla köket en lerklinad innervägg med stänkmålning. Så gammal yta var intet man sett tidigare. Man beslöt att tapetsera om men lämna en inramad lucka (bakom en tavla) så det går att titta in på en liten bit av den lingon+mjölkfärgade stänkmålade ytan. Japp.

Ja, som född här i byn är det väl rätt underligt att jag kommit in i den bransch jag har. Eller så är det just för att det finns så lite kvar här hemma i bygden som jag ville veta och lära mer från andra delar av landet och världen! I de facebookgrupper om byggnadsvård jag är med i översköljs man med bilder på vackra gamla hus som tas om hand. Det finns en stor mängd kulturarv kvar i landet - någon annanstans än här. Så viktigt att förstå vidden av att sköta det som ändå finns kvar. Låta bli att föröda genom att riva och "modernisera" och byta ut helt i onödan, inte markbereda bort rester av människoliv, att ... På andra ställen i landet är högsta önskan att behålla en järnspis, här tvekar man inte över att riva ut en. Så olika är det i vårt avlånga land.

Man måste vara stolt över sin bakgrund för att förstå vad man har. Eller hur?
Man måste ha kunskap och vilja att värna om vad man har för att kunna vara stolt. Eller hur?
Vad är hönan och vad är ägget?

Kultur och kulturhistoria kan bära ett samhälle framåt, in i framtiden. Läs om hur ekonomi är ett medel, kultur ett mål.

GLAD PÅSK!

.
.

Saknad tvättstuga

Bilden på en ytterligare en av byns tvättstugor (som jag tror funktionen har varit) är funnen. Den är byggd intill en liten bäck till höger, en rännil som inte finns markerad på dagens karta. Ingen av tvättstugorna som finns kvar i byn har (kvar) skorsten vilket annars är ett kännetecken för hus med den funktionen. Liksom för smedjor som även ligger avsides från gårdsbebyggelsen och om möjligt nära ett vattendrag.  Den här byggnaden är äldst av de tre jag skrivit om.

Där, till vänster, ser ni det timrade lilla huset invid en av byns äldsta vägar. På Stenklyfts karta från 1640-talet är vägen markerad, då en smal väg för kärror. Det är den äldsta kartan som finns över byn (finns inte med här i inlägget).

Det vindkraftsbolag som har uppfört kraftverk i byn, ville använda denna väg, som längre upp övergår i en skogsbilväg från 1980-talet (Fäbodvägen), för transporter vid anläggandet. Var det någon i byn som protesterade mot detta? Få satte sig in i vad som planerades, man trodde på byns starke män som förnekade att så planerades. Den som var väl insatt i projektet och förstod att läsa och tolka handlingarna insåg vad som planerades. Detta avstyrdes av några av oss här i den bildade föreningen mot vindkraftsprojektet, det var vi som talade för våra byars bästa under förhandlingarna med Mark- och miljödomstolen. Domstolen lyssnade till oss bland annat när det gällde tillfartsvägarna till förtret för tillskyndarna av vindkraftsprojektet.

Klicka på kartorna för förstoring.

Laga skifteskartan från 1865-69. Vid den rosa ringen ligger idag tvättstugan. Kanske är det samma byggnad idag som den på kartan.

Här har vi lantmätare Sellins karta över byn från 1819.

Här har jag prickmarkerat vägen genom byn med blått.

Fram till laga skiftet ingick den sträcka av Kustlandsvägen som rundar Hallberget inte i byn. Den sträckan tillhörde grannbyn och är ovan markerad med heldragen blå linje. Vägen upp mot äldsta delen av byn är prickmarkerad blå. Ungefärlig sträckning av Riks13 från 1942 är rosamarkerad. I samband med att Riks13 anlades skars den gamla vägen av och den sköts sedan dess av olika fraktioner i byn. Jag var gammal innan jag förstod att det ursprungligen var samma väg.

Flygbild från 1957 över gården som tvättstugan tillhör. Den lilla bäcken rinner till höger utanför fotot där även tvättstugan finns. Här bodde Axel och Fanny Lindgren då jag var barn.
.
.

Ritual

Mormor

När hon sagt gonatt till TV:n
tände hon varje kväll ljusen
på den gamla sekretären,
 tvårummarens altare.

Där stod Helges kort,
nu lyser hans ansikte.
Hon smuttade på glaset med
portvin,
som man gör vid en
nattvard.

Bara de finaste minnena
fick vara i rummet,
de andra fanns i
sängkammarns smutspåse.
-Helge, min man, sa hon
enkelt, snart ses vi hos Gud,
så skönt det skall bli
att slippa hyran och stöket i 
världen.

            PER RAGNAR

        DIKT I DAG
             Dagens Nyheter 11 augusti 2008

.
.

Skuggor och borta

 

Bakfaster
Kakfaster
En informant om förr i väla
1919 - 2016

.

.