Livet på landet

Detta fotografi tycker jag mycket om. Det är taget långt innan jag föddes. Pappa syns med en kalv. De ser ut att trivas mycket bra ihop. Människa och tamboskap känner varandra, djuren har namn.

Man ser också morfars hus med ursprunglig panel och korspostfönster från 1913. Rullgardinen är halvdeles nerdragen, eftermiddagssolen ligger på in i kammaren. Gardinerna är vita, och hänger slätt utan omtag. Vid fönstret står en piedestal och på den en ytterkruka. Det är nog den i vitt och grönt jag minns.

Jodå, det här är fotat ungefär samtidigt. Spåntak förstås, numera finns det kvar under lerteglet. Och titta på den vackra skorstenen med krön. Murad mer lertegel under nock. Pardörr med speglar och överljus som entré. Men smak för moderniseringar gällde här precis som på de flesta andra ställen här i bygden.

Här står min mormorsmor Amanda, född 1866, i den nya funktionalistiska dörröppningen. Året kan vara 1949 och Amanda hälsar på äldsta dottern, min mormor. Amanda dog 1950.

Den nya glasade entrédörren med med karosseripanel flyttades senare till sommarstugan som stod klar 1956 och där sitter den än. Man ser också den nya gjutna betongbron och stålrörsräcket - så mycket funkis som det kan bli. Supermodernt då!

.

.

Arkitekturskolan KTH

Var en dag i veckan på studiebesök till nya Arkitekturskolan på Campus KTH. Den tilldelades Kasper Sahlin-priset 2015.

Strikt men formad och anpassad till omgivningen. Cortenstål och glas, fur och betong interiört. Böjda former rakt igenom.

Trapphus kan man alltid få spektakulära foton av.

Där inne på ritsalarna på tre plan råder ett befriande kreativt kaos. Man känner hur fantasin flödar... Fler och fler ritar för hand igen även om datorerna dominerar. Ateljéer och föreläsningssalar är andra utrymmen i skolan. De samutnyttjas vilket jag har lite svårt att förstå hur det ska fungera bra. Ateljéerna för teckning, kroki, målning, skulptur ska samsas med stolar och duk för bildvisning.

Det är en spännande utbildning med en ämnesblandning med t ex konstruktion, hållfasthetslära, skulptur, arkitekturhistoria, samhällsplanering, projekteringsmetodik, materiallära.......  Konst och vetenskap i en härlig blandning.

 

Det här är plan 2 av de totalt 6 våningarna. HÄR finns ritningar på samtliga våningsplan.

Verkstan är välutrustad. Det syns inte på bilden men maskinerna var välutnyttjade så här en kväll inför terminsslutets inlämningstider när modeller fabriceras. Här finns allt ifrån äldre typer av snickerimaskiner till 3D-skrivare.

Och jag påminns hur jag som 19-åring för första gången i livet mötte en sådan här miljö. Gissa om det var inspirerande, en helt annorlunda tillvaro än jag då var van vid.
.
.

Kammarmusik

 

Det var hit vi kom i slutet av kyrkogårdsturen. Biljetter var bokade till en konsert med kammarmusik. Den gjorde oss alls icke besvikna, tvärtom. Det var det en vacker, rolig och värdig avslutning på dagen med musik av Biber, Halvorsen och Mendelssohn.

Jag var väldigt förtjust i närkontakt med den här skapelsen.

Soluret visade rätt tid men normaltid så klart. Knorren där uppepå förstår jag inte vad den vill visa, är inte tillräckligt insatt solursfunktioner. Men helheten är mräkvärdigt vacker.

 

Huvudbyggnaden är ett slott i empirestil. Mittpartiet är i två våningar och tympanongaveln bärs upp av sex kolonner av palladianskt snitt med joniska kapitäl. Byggnaden uppfördes omkring 1810 med den italienske arkitekten Giacomo Quarenghi. Han var  annars var verksam i S:t Petersburg. De envåniga flygelbyggnaderna och parken ritades av Fredrik Blom, den svenske stjärnarkitekten under empiren.

(När den här byggnaden, som ritades av Blom för Karl XIV Johan, skulle rekonstrueras efter en brand var det första uppdraget som nyutexaminerad arkitekt som jag hade förmånen att delta i. Det var väldigt lärorikt och första rent praktiska kontakten med klassicistisk arkitektur. Jag hade sökt mig till ett arkitektkontor som arbetade med restaureringar och på den vägen har det fortsatt.)

Vi hade verkligen tur med vädret under hela denna resa i det gröna.
.
.

En tur i det gröna

Små grusvägar, vitsippor och stengärdsgårdar. Odlad mark och skog. Vi gjorde den årliga kyrkogårdsresan en av de lediga dagarna i Kristi Himmelsfärdshelgen. När naturen är som nyvackrast.

Vid första stoppet växte mängder av gullvivor utanför kyrkogårdsmuren. Graven vi såg till lite särskilt hade ännu inga blommande växter. Men de kommer med tiden.

Vid nästa stopp i den lilla staden var graven helt i sin ordning. För några år sedan var gravstenen borttagen trots att gravrätten är betald till in på 2020-talet och skötseln likaså. Då blev det liv i luckan ska ni tro och min man fick snart kyrkogårdsförvaltningen att sätta tillbaka stenen. Han är nästan värt en bragdmedalj för det :-)

Den här kyrkogården med utsikt över odlingslandskapet är min favorit. Bakom gravstenarna finns en hög stödmur och många meter nedanför ligger åkermarken. Här ligger ingen av makens anhöriga begravd men i socknen föddes en av hans anmödrar. Här var läge att äta den medhavda matsäcken.

På andra sidan kyrkan försvinner de runda berghällarna klädda med mossor ner i underjorden vars yta är klädd med gräs och bellis. Där bak i bilden skymtar den tidigare fattigstugan.

Jodå, visst har den lilla putsade kyrkan en kyrktupp uppe i det blå.

Vid nästa stopp ligger gråstenskyrkan också högt i landskapet och där borta skymtar sjöns vattenyta. Grusgångarna är väl hävdade med strikta kanter mot gräset. Alla de här kyrkogårdarna är välskötta och trevliga att besöka vare sig man har ett ärende eller bara vill få en lugn stund i vacker parkliknande omgivning. Bänkar finns utsatta lite här och där.

Visst tittar man sig omkring vid de här besöken. Och så kanske man ser en speciell gravvård som den här. Läser närmare och ser att Evelina Crosby var född på Saint-Barthélemy 1810 och död på Skepsta den 16 juni 1900. Här måste gömma sig ett annorlunda människoöde! Saint Barthélemy är en ö i Karibien som i nästan 100 år (1784-1878) var koloni under Sverige. Jodå, vi har också varit en kolonialmakt.

Väl hemma googlar jag och finner lite information om Evelina. Här till exempel. På familjebilden på trappan är Evelina " kvinnan i vita förklädet längst till höger. "Mimmie" som Evelina Crosby kallades, var mulatt född i svenska kolonin St Barthélemy och gavs i bröllopspresent till sin matmor J.G. Austins hustru Emma, född Wilday. (...) Evelina flyttade till Sverige och Skepsta på gamla dagar och lärde sig tala svenska."

Alltså en före detta slavinna som kan ha trivts med sitt öde och flyttade med sin matmor, som hon tjänat länge, till Sverige. Kanske skedde flytten då St Barthélemy upphörde att vara svensk koloni?

Gravvården finns inventerad i gravstensinventeringen. Den inventeringen är ännu långt ifrån fullständig men har ändå varit till hjälp i släktforskningen.

 

På en annan gammal kyrkogård finner vi en nutida titel bland alla kyrkvärdar, prostar, bönder, militärer, skräddare och adelsmän. Detta är den första gravvården jag sett med titeln "programmerare". Så nutida.

Dagsturen avslutades här med en kvällskonsert.
.
.

Pointillism

Björkarnas musöron till blad bildar i motljus en pointillistisk målning direkt i naturen. Allt är fint och åter igen ovant den här tiden på året.

Soluret på den ännu obefolkade sommarstugetomten visar sen,
tvekande vår. I skogskanten pågår ett bra program, det heter Saven
stiger, och förutom träden medverkar också bland andra en större
hackspett, två rödvingetrastar och ett oräkneligt antal rödmyror.
Det är en dokumentär, alla föreställer sig själva. Tidsöverdrag är
fullt tänkbart, rentav kraftigt sådant. Mera avlägsna nyheter utgår i
så fall och sänds vid ett senare tillfälle.

Per Helge

.
.

Feedback

När jag hade skrivit om grodor och våtmarker i förra inlägget började jag läsa bloggar jag har i blogglistan. Och titta där - Margaretha med den helsköna och bildande bloggen På livets trassliga bastmatta hade också skrivit om grodor och hur skyddsvärda de är. Kolla själv!

Och så fick jag ett mms igår kväll från norr  med bildbevis på att paddorna kommer att förmera sig i hemkommunen. Tack G!

Jomen - visst är det trevligt att få mejl eller mms av de som läser bloggen men inte kommenterar direkt.
.
.

Grodor

Grodor är beroende av både land-  och vattenmiljöer för att överleva. De lägger ägg i vatten men lever på land som vuxna. Det är därför viktigt att det finns vatten här och där i odlingslandskapet. Jag läser i en skrift från Jordbruksverket som heter "Lärkor och lador". Och minns grodrom och grodyngel i stordiket vid skolan i Lögd och pölen vid sandtäkten upp vid Degermyra´ samt alla grodorna som man mötte under slåttannan.

Grodrom i ett dike fångad på bild för ett år sedan vid platsen för bilden nedan. 
Upptäckten gjorde mig riktigt glad.

Våtmarker är en typ av oas i odlingslandskapet. De har genom årtusendena get färskt gräs och hö till husdjuren. Utan våtmarker hade stora delar av Norrlands inland förmodligen inte kunnat ge foder till nybyggarnas kor, getter och får.

Till våtmarkerna i odlingslandskapet hör öppna diken, fuktängar, kär, stränder utmed sjöar, bäckar och åar, sötvattens- och havsstrandängar, källor och slåttermyrar. Vattenmiljöerna har stor betydelse för växt- och djurlivet. Öppna diken och vattendrag är viktiga som spridningsvägar för många arter. Här i byn finns fortfarande många öppna diken. Och platsen där myrhöet torkades ingår i det markinnehav bysamfälligheten har att vårda och sköta men det är knappast någon idag som vet vad marken en gång användes till.

Vattnets utbredning i odlingslandskapet har minskat dramatiskt sedan 1800-talets början. För att få ny odlingsmark har våtmarker dikats ut och sjöar sänkts. Sjön med den glittrande vattenspegeln här i byn sänktes i två omgångar, först i slutet av 1800-talet sedan på 1920-talet. Nu är den knappt ens ett minne hos någon. Arealen är numera skogbeväxt till största delen. Det var en kort period i tillvaron som där var brukad åkermark. Eftersom så många våtmarker försvunnit är det viktigt att värna om de vattenmiljöer i vårt avlånga land som finns kvar idag. Därför anläggs nya våtmarker på sina håll i landet, Götaland och Svealand och några i södra Norrland.

Kulturminne?

Länge leve naturen och med den groddjuren. Men det är sannerligen inget som är självklart.

Vilka de nationella miljömålen är kan man läsa längst ner HÄR.

Så här skriver länsstyrelsen i AC om miljömålet Myllrande våtmarker:
"Utvecklingen går långsamt när det gäller skydd, återställning och ökad hänsyn till våtmarker. Våtmarkers kulturhistoriska värden uppmärksammas knappast alls och våtmarkernas miljötillstånd försämras troligen långsamt men kontinuerligt."

 Om miljömålet Ett levande odlingslandskap:
"Det behövs fler insatser, framför allt för att bevara biologisk mångfald och kulturmiljö. En fortsatt satsning på kompetensutveckling när det gäller skötsel som gynnar kulturvärden och den biologiska mångfalden är viktig, men försvåras av minskade resurser till detta område."

Vi får se hur det går för grodorna framgent. Glad blev jag över grodrommen i diket förra året.
.
.

Finfin överloppsbyggnad

Har ni sett en så fint liten uthusbyggnad? Jag har passerat rätt många gånger nu och för några år sedan blev den upprustad. Det var nog mest målning som behövdes. Målning av det svarta gamla plåttaket, slamfärg på väggpanel och vit linoljefärg på knutar, foder, fönster och snickerigarnityr. Kanske fick skorstenen sig en översyn med.

Jag tror att detta är en tvättstuga. Från förr. Som vårdas. Som står kvar och är älsklig långt ute på landsbygden i Mellansverige. Intill en krokig gammal väg som jag gärna kör som t ex på väg hem från backsipps-utflykten i helgen.
.
.

Värmen kom

Till Kristi Himmelsfärdshelgen kom värmen. Det blev en tur till åsen med de många blommande backsipporna.

 

 Allt grått ludd är just backsippor i kvällssolens motljus. Ganska så fantastiskt faktiskt.

 

Området är naturreservat och betas av kor senare under säsongen. Förra årets lämningar finns kvar. Jag gillar verkligen ko-rúsen, kobajsblaffor Och jag är glad över att bo i ett landskap där det finns kor, där jag ser kor, där jag hör kor. Så ensamt det vore annars :-) 

Den gamla döda eken får stå kvar här vid ett annat fornminne. Den gör sitt jobb även som död. Här i barken och i mulmen som bildas i håligheter, trivs insekter. Eken gör storverk bara genom att finnas. Dessutom är den ett landmärke där den står vid en bro, en passage som var viktig redan vikingatiden, därav en hällristning på platsen.

Och till sist en nära titt på de rosablommande frukträden i parken.

Detta med rosablommande träd på offentliga platser verkar vara något som varje större ort med självaktning numera kan visa upp om man finns i de växtzoner där träden klarar vintern. Inspirerade från körbärsblomning i Japan och i Kungsan. Det är verkligen sockersött och vackert.

I bergstemplet
betraktar vi skatterna
-
Regn av körsbärsblom.

    Kyoshi

TV var inte grejen

Nu när varje individ väljer att titta på film och tv oberoende av tablåerna är det svårt att komma ihåg hur man såg på televisionen i dess barndom. Den introducerades med reguljära sändningar här i landet 1956. Då var sändningarna svartvita och bara en kanal fanns. TV2 kom 1969 och färg-tv ett år senare.

Någon gång in på 60-talet införskaffades de första tv-apparaterna här i byn. Men inte i vår familj. Vi fortsatte med högläsning och berättande på kvällarna. Det var mamma som stretade emot. Ibland tittade jag på tv hos lekkamrater. Men minns inte att jag saknade att vi inte hade egen tv-apparat.

Jag minns en gång att ett par yngre skolkamrater försökte reta mig när de insåg att vi inte hade en tv hemma, men jag var sådan att jag inte tog åt mig av mobben. Inser att jag måste ha varit en ganska stark liten flicka som kunde stå emot grupptryck. Det är ju som bekant särskilt på små orter och i byar som likriktning och gruppnormen är särdeles stor.

När en tv-apparat slutligen inhandlades hade det blivit juli 1971. Jordbruket hade lagts ner den våren och jag skulle i augusti flytta till stan för att gå på gymnasiet. Naturligtvis blev det som mamma anat. Varje kväll bänkade sig pappa framför tv:n och såg i princip allt som sändes. Så hade nya vanor skapats, familjegemenskapen förändrades. Själv var hon mån om att planera sitt tittande hela sitt liv. Hon var ingen slötittande soffpotatis precis.

I svarta vaxböcker finns räkenskaper från 1950- till 1990-tal. Här kan man se att i juli 1971 finns en TV mottagare för 1100 och en antenn för 295 kronor upptagna.

Någon tv ägde jag inte de fyra första decennierna av mitt liv och det var inget jag saknade på något sätt. Det gick så bra utan. Då "alla" snackade om Dallas på 80-talet frågade jag grannen i lägenheten intill om jag kunde komma in och se ett avsnitt. Bodde i Sthlm då. Javisst gick det bra. Så då fick jag en bild av vad det handlade om - JR, Sue Ellen och de där typerna. Men det räckte med detta enda avsnitt för min del.

I kulturkretsar har tv ansetts lite lågstatus och gör väl så fortfarande. Inte för inte kallas apparaten för dumburken, ett sätt att hålla befolkningen i schack. Att skaffa sig egna upplevelser och få egna intryck genom teaterföreställningar, konserter, på konstgallerier och museibesök har lockat mig mer och har under mängder med år varit lättåtkomligt genom boende i storstan. Det handlar kanske om att inte vilja låta sig pådyvlas andras åsikter via rörliga bilder med prat. Fast idag, då tablå-tv är ur spel, kan vi sakna den tid då gemensamma samtalsämnen serverades oss via tv.

Där jag tittar som mest på tv är nog i morfars hus där pappas tjock-tv fortfarande står till buds.

Flykten från Sverige

Vem vet vad som väntar i framtiden. Här är ett tankeexperiment:

Fru Purjos inlägg gjorde att jag kom att lyssna på detta.
.
.

Tandläkarhuset då

Det var jättekul att få dessa berättelser om tandläkarminnen som kommentarer i förra inlägget. Tack för det! Nu ska jag beskriva huset där mitt första tandläkarbesök gick av stapeln. Det var alltså hos Folktandvården en även en privat tandkliniker fanns på den tiden.

Det här är alltså den byggnad dära Vall´n där Folktandvården en gång  hade sina lokaler. Det är en rejäl och habil arkitektur. Jag har inte kollat upp det men antar att huset byggdes på slutet av 50-talet. Entrén till FTV var den mellan butikerna med stora skyltfönster. Jag förmodar att folktandvårdens lokaler i huset ovan var provisoriska och därefter byggdes om till lägenheter. Någon gång runt 1970 byggdes det nya centrumhuset där FTV fick skräddarsydda lokaler en trappa upp.

 

Det gula teglet håller stilen. Här med färgat fogbruk. Kåken är gediget murad med gult tegel som torde komma från Skåne. Murtegel är, i motsats till fasadtegel, en del av konstruktionen och väldigt slitstarkt. Ett traditionellt material, i detta fall svenskproducerat som det flesta av byggmaterialen var ända in på 60-talet, en svensk guldålder.

Stenbeklädda entréer ger en lite mer gedigen känsla.

Ett senare entréparti av eloxerad aluminium drar ner intrycket. Tyvärr. Här fanns förut en entréport av ek med tjusiga daghandtag och tryckplatta på insidan av dörren. Trappstegen av granitblock med infällt skrapgaller blev kvar. Så bra.

Idag finns inte de där trevliga affärsverksamheterna på gatuplanet längre. Ingrids Mode (modist) och vad mer som nu fanns där minns jag inte. Tillagda ramper av sträckmetall som här brukar vara skrangliga. Bakom insynsskyddet i skyltfönstren till vänster huserar det kommunala fastighetsbolaget.

Husen intill är det som inrymde Wäringstams ekipering som nu töms för att rivas för att bli Konsum/Coops bilparkering och på andra sidan låg ett fint trähus, där Hemslöjden en gång hade sina lokaler. Detta brann för några år sedan och har ersatts av något helt annat.

Fönstren är bytta men ser ganska okej ur trots allt, åtminstone på avstånd. Det sitter fina fallskydd av vitmålad metall vid fönstren med låg bröstning. Lägenheterna torde vara trevligt och funktionellt disponerade där bakom fasaden. Och ljusa.

De fanerade lägenhetsdörrarna ser ut att vara original. Titta på dörrens brevinkast. Där ska de där vita plastbokstäverna finnas. Högsta mode bland folkhemsboende hipsters. Så snyggt! Det är fullt möjligt att komplettera med originaldetaljer när någon del gått sönder. Finns att köpa på Byggfabriken, kolla HÄR.

Så har vi den typiska färgstarka randen från det postmodernistiska 80-talet som avgränsar stänkmålad yta med den enfärgade ovanför handledaren. Den färgsättningen kan jag vara utan. Väggarna är dock fortfarande putsade utan senare påklistrad vävtapet. Ett stort plus. Trappräcken och handledare, kalkstensgolv och kalkstenstrappor håller den goda standarden från byggtiden.

Här ett exempel från en mellansvensk stad där högra porten återställts till ek och den vänstra av aluminium väntar på att återställas. Vad är vackrast tycker ni? Jag är av åsikten att människor påverkas medvetet eller omedvetet av sin omgivningen. Vad tror ni?

Bilden nedanför på namntavla för trapphus kommer från Byggfabrikens hemsida.

Tandläkarpositivism

Minns du ditt första tandläkarbesök? Jag kommer ihåg glimtar av mitt första. Min allra första dagboksanteckning kom att handla om detta besök, men anteckningen är kortfattad för det tog tid att skriva.

Teckning: Lisen Adbåge

Mamma och jag tog bussen in till Vall´n efter att kallelse kommit och jag var 7 år. Vi gick in genom en port på Kungsvägen, uppför kalkstenstrapporna och genom en dörr där man möttes av en speciell lukt. Inte god, inte otäck - bara speciell. Vi satte oss i ett väntrum med glasade väggar mot entréhallen om jag minns rätt. Jag minns inga andra som väntade, åtminstone inga barn.

Tandsköterskan i vit rock kom ganska snart och ropade upp oss/mig. Mamma och hon stannade och pratade litegrann.

Jag gick in i ett rum med öppen dörr och satte mig i tandläkarstolen där. Sicken en... Därifrån hörde jag hur tandsköterskan undrade vart flickan tog vägen? Hon trodde jag hade tandläkarskräck och därför hade gömt mig. Men nej, mamma visste var hon hade mig mentalt och anade att jag gått in i behandlingsrummet. Och där satt jag och stirrade storögt på alla instrument. Snacka om att vara nyfiken, de där verktygen var ju så annorlunda än vad jag sett tidigare i pappas verkstad. Haha... Något annat speciellt minns jag inte förutom att den manlige tandläkaren sedan kom och bad mig gapa.

Nä, tandläkarskräck vet jag inte vad det är. Ändå är det efter ett tandläkarbesök jag svimmade för första gången i mitt liv. Då hade jag dragit ut två visdomständer, något som alla (jämnåriga) sagt mig gick förskräckligt till och gjorde obehagligt ont. Men det gick det hur bra som helst förutom lite knak - men ont gjorde det inte. När jag sedan skulle lämna kliniken svimmade jag. Bara för att det gått så bra och att alla obehagliga berättelser inte infriades. Haha... Av detta är det lämpligt att dra lärdomen att inte tro på andras berättelser helt urskiljningslöst ;-)

Här är byggnaden vid Kungsvägen dära Vall´n där Folktandvården en gång  hade sina lokaler.
.
.

Inget skrammel alls

På den guldfärgade skattkistan sitter den trulige Joakim von Anka och vaktar slantarna. Tror han. Sparbössan användes av mig en gång i tiden.

Kul att hitta den igen. Trots att den är fullständigt tom ;-)
.
.

Kolonin "Norrland"

Så här stod det i ett utskick från N-lings kommun 2003:

"Vindkraftsutbyggnaden å Gabrielsberget är den största chans som getts Nordmalings näringsliv, sedan John Jennings anlade järnbruket i Olofsfors.

Då som nu, en ny epok i näringslivet med framtida utvecklingsmöjligheter.

Detta ger våra företagare, oavsett bransch, en fantastisk möjlighet att skapa tillväxt i kommunens näringsliv och därmed sysselsättning i Nordmaling.

Företagarna i Nordmaling

Sven Lundberg,  ordf.              Walther Holmgren, v. ordf."

Klicka för att läsa kommunens hela vinklade utskick.

Där, överst till höger, skriver Företagarna i N-ling om kommunens största chans i nutid. Tror ni de spådde rätt?

*****

Jag läser på nätet att det pågår forskning om maktrelationer i en förhandlings- och planeringsprocess för utbyggnad av vindkraft. Några av de spännande och intressanta frågeställningarna är:

- Maktrelationer i en förhandlings- och planeringsprocess för utbyggnad av vindkraft

Det finns en vilja hos vindkraftsföretagen att erbjuda "lokala nyttor". En del av dessa är vilseledande och det lokala (politiker och invånare) är inte bra på att hantera dessa.

Är det så att vindkraftsexploateringar oftare får avslag i områden med stark socio-ekonomisk* ställning?

Absolut svarar jag. Tror inte man får Nobelpris för att komma fram till detta. Socioekonomiskt svaga områden blir lättare överkörda. Där saknas t ex ofta verktyg för att bjuda seriöst motstånd, kunskap om projektgång, om vad offentlighetsprincipen innebär, medieträning saknas mm.


- Lokalisering av vindkraft och dess koppling till lokalbors socio-ekonomiska situation.

Hur fördelas den fysiska påverkan av vindkraftutbyggnad mellan olika segment i befolkningen? Är påverkan jämn mellan människor med olika socio-ekonomisk bakgrund eller finns det miljörättviseargument ** i förhållande till vindkraftsutbyggnad?

** Miljörättvisa är ett perspektiv som fokuserar på konflikter, makt och rättvisa kopplat till miljöfrågor. Särskilt fokuseras vilka grupper i samhället (lokalt och globalt) som generar miljöproblem och vilka som drabbas av dessa. Stor vikt läggs vid att uppmärksamma problem samt att fler grupper ska kunna delta i, och påverka, processer som påverkar vår gemensamma miljö.

* Med socioekonomisk ställning avses en persons ställning i samhällets strukturfunktionella system. Definitionen av en persons socioekonomiska ställning grundar sig på uppgifter om personens huvudsakliga verksamhet, yrke, yrkesställning och näringsgren.

Socio-ekonomisk gruppindelning som används vid folkräkningarna sedan 2001:

Grupp	Beskrivning
1	Högre företagsledande och akademiska yrken
2	Lägre företagsledande och akademiska yrken
3	Yrken på mellannivå
4	Småföretagare och egenföretagare (ej akademiker)
5	Lägre arbetsledande och tekniska yrken
6	Halvrutinyrken
7	Rutinyrken
8	Aldrig arbetat eller långtidsarbetslösa

* 

 

Ur Aftonbladet den 14 juni 2015. Klicka på bilden för förstoring.

"Föreställningen om Norrland har förändrats över tid. För några hundra år sedan sågs regionen som en mytomspunnen plats, vild, otillgänglig och farlig, men också präglad av fattigdom, nöd och svält. Landsändan har också länge setts som en underutvecklad del av Sverige, en koloni som behöver styras av en centralmakt. Som Axel Oxenstierna konstaterade under stormaktstiden: ”I Norrland hafva vi ett Indien!”.

Under 1800-talet började stat och näringsliv satsa på Norrland, med sågverksindustrier, gruv- och skogsnäring. Samtidigt började norrlänningar flytta till Stockholm."

Sveriges maktelit i Stockholmsområdet behandlar Norrland idag på samma sätt som rikskansler Oxenstierna på 1600-talet. Trots det finns i min hemby ett starkt stöd för vindkraftsbolagen, markägare arrenderar ut skogsmark till mycket låg ersättning, låg sett ur ett Stockholmsperspektiv. Alltså sett från ett socio-ekonomiskt starkt administrationscentra .

På nära håll följer jag andra vindkraftsexploateringar. Ett skogsbolag ville uppföra ett antal vindkraftverk nära mina vänners hus i Dalarna. I området har många masar och kullor sina fritidshus, människor som flyttat för att skaffa sig utbildning, gjort klassresor, men vill ha kvar band till hemorten. Många av dessa personer gjorde gemensam sak och opponerade sig, tillsammans med grannar. Man deltog som åhörare vid kommunfullmäktiges sammanträde då frågan skulle upp till beslut. Trycket var stort på politikerna som valde att säga nej till bolaget.

Här finns tankar från förra året.
.
.