Fäbodstinta

Och så här går det för den som vill hålla en del av vårt kulturarv, som jag nämnde i förra inlägget, vid liv: läs om utrotningshotad mångfald.

 Smörtillverkning och silning av färskmjölk.

Båda bilderna ovan kommer från Karl-Tövåsens fäbod.

Fäbodlivet saknade elektricitet, allt gjordes för hand. I dagens Sverige kan byråkratin vara svår och hård och omöjliggöra att detta visas upp. Så klart att Sverige rankas lågt då det gäller bevarande av vårt kulturarv. Fäbodar var en viktig del i Nordsveriges jordbrukssystem under lång tid.

*

Även här i byn har vi en fäbod men den är inte levande. Inga originalbyggnader finns kvar här, inga kreatur vistas här sommartid, inga redskap finns här som visar på livet förr men här finns en flaggstång av stål ;-)

Detta är läget i den byggnad som ska föreställa lagårdsbyggnad. Välkommen hit för att förstå hur livet tedde sig här på fäboden (nu var jag ironisk).

Det finns inget försök att visa dåtidens levnadssätt och inte heller byggmetoder. Modernt fogskum har använts helt slentrianmässigt. Att göra studiebesök till "levande" fäbodar skulle kunna ge idéer, eller hur! Och det här är faktiskt ett nutida utflyktsmål, ganska välbesökt tror jag också. Så olika landsändarna förhåller sig till det egna kulturarvet.

Här ett par besök jag gjort till fäbodar i Hälsingland och Dalarna.
.
.

Näringslära

Här är ett svartvitt fotografi från 1940-talet. Min mormor, morfar och äldsta dottern som ska komma att ta över det lilla jordbruket står där med redskap som användes vid slåttannan. Framför dem står en vän och inkomstkälla i jordbruksnäringen.

 

Det här sättet att leva livet kommer aldrig tillbaka. Inget av morfars och mormors barnbarnsbarn har växt upp med jordbruk, de bor i städer eller i dess omedelbara närhet. 

Tror ni att de:

- vet skillnad på hö och halm, på kviga och ko, på räfsa och kratta, på lagård och stall, på korn och råg, på råmjölk och kärnmjölk, på separator och mjölktråg...

- har ätit egenproducerat kött eller fläsk eller druckit mjölk från egna djur, ägg från egna höns, ätit bröd bakat på eget mjöl, har hässjat hö, har släppt ut korna på sommaren, har känt en varmmjuk ko eller en sträv kalvtunga mot sin hand.

- är rädda för kor och tycker att de luktar illa, tror ni de förstår sambandet mellan naturgödsel och skörd, mellan betad mark och öppet landskap

- vägrar att äta kött även det som kommer från svenska kor som betat på naturmark

- vet att kor älskar skogskovall och ratar smörblommor

- vet skillnaden på klövdjur och hovdjur 

- vet att människorna förr flyttade ut från vinterhuset till en sommarbostad på gården på samma sätt som kreaturen flyttade till fäbodvallen och i senare tid släpptes på skogen sommartid och på kvällen kom hem till sommarladugårdarna

Antagligen inte.

Och det finns så mycket mer kunskap som försvunnit på ett par generationer. Barnbarnsbarnen har kommit bort från ursprunget och vem av dem som reflekterar över det. Det är kulturhistorikerna och antikvarier som tar över vetandet, kulturhistoriker som liksom morfars barnbarnsbarn själva sällan eller aldrig kommit i praktisk och direkt kontakt med jordbrukarlivet utan har som yrkesinriktning att teoretisera över det agrara livet förr.

Här i socknen, i Norrlands kustland, levde man under 1900-talet på små jordbruk, ofta som en extra inkomstkälla till ett arbete vid sågverksindustrin. Innan hemmansklyvningarna började vid förra sekelskiftet fanns här större jordbruksenheter som kunde försörja en hel familj samt drängar och pigor. Hemmansklyvningarna fick till följd att, när jordbruket rationaliserades efter andra världskriget, de små enheterna först lades ner. Sågverket och masonitefabriken gav här den flesta arbetstillfällena.

Den pågående och "obevekliga" urbaniseringsprocessen och den gällande storstadsnormen gör att det finns ingen nytta i dag med att veta vad en smörkärna är, hur den ser ut och vad används den till. Är kunskap om sitt ursprung, sina rötter, något värt? Är kunskapen  nödvändig? Ja det kan man fundera över. Det gör jag.

Landskapsplanering

Läste ni också i dagstidningen en TT-intervjun med Pettsons och Findus´ skapare i samband med bemärkelsedagen? Alltså intervjun med arkitekten Sven Nordqvist på hans 70-årssdag.
Han bodde tidigare på uppländska landsbygden men har flyttat till Södermalm på äldre dagar. Hans motivering till flytten till staden löd så här:

”Det är det gamla svenska landskapet som inspirerar mig. Därför blir jag bedrövad när jag ser hur det förändras, med kalhyggen och granplanteringar och inga kor som är ute och betar längre.”

Jag kan förstå honom.

Nu har även tidskriften Arkitekten publicerat en artikel om jord- och skogsbrukets betydelse för vårt land, för ekonomin, matförsörjningen och "biverkningarna" som i bästa fall innebär att landskapet vårdas och underhålls. "Jordbrukslandskapet utarmas i takt med att lantbruksföretagen blir färre. Naturbetena som är kärnan till biologisk mångfald och attraktivitet växer igen. Och en enkelspårig klimatpolitik riskerar att elda på utvecklingen." Jovisst, det där har varit välkänt länge. Rubriken lyder Sverige missar målet om ett rikt jordbrukslandskap. Det var ju bra att det togs upp i arkitekternas branschtidskrift, i planeringssammanhang. Under så många år har bästa jordbruksmarken använts till att bygga småhusområden, villamattor, i hela landet.

Visst bör vi minska vår köttkonsumtion från storskalig köttindustri för klimatets skull. Men ät kött från svenska naturbeten för allan del! Det är en välgärning. Nötkreaturen har dissats under 00-talet då det påstås att idisslande kor släpper ut stora mängder metan. Well well, de behövs för den svenska öppna betesmarken och därmed den biologiska mångfalden. Här finns en liten diskussion i frågan.

Här kan man tala om metanproduktion. Störst och värst men inte bäst för djur, miljö eller klimat.

Djur som mår bra och inte avlas/odlas fram i fabriker är en välsignelse säger jag. Ät kött från småskaliga djurhållare och välj svenska mejeriprodukter (inte så lätt som man kan tro) och behåll det öppna landskapet! Att vara vegetarian eller vegan innebär inte enbart plus för vårt land och absolut inte för vår norra landsända.

Vi hade getter i vårt permanentboende i några år. De betade på grannens mark i bostadens omedelbara närhet. Jag är mån om att hålla den gamla betesmarken öppen och getter är utmärkta för det så vi valde att satsa tid och pengar på detta. Getter är lättskötta och trevliga djur men man får se upp var man har getabocken ;-)  Roligt var det hur som helst och vackrare blev det. Det bästa är om de kan röra sig på en stor inhägnad yta med stenar och nivåskillnader där det växer sly och träd med lågt hängande grenar som de kan äta av om de ska göra nytta som landskapsvårdare. Efter några år blir då ytan som en landskapspark. Långt tillbaka gick de på skogen.

Jag saknar de där djuren men får väl vänta tills jag blir dagledig innan jag kanske kan satsa igen. Då kanske det blir ett par kor...

I höstas, då vi röjde lite sly, fick jag höra ett förslag från en passerande man född i byn och liksom jag inte permanentboende här. Han menade att bysamfälligheten (vi hemmansägare) skulle kunna skaffa får och låta dem beta på allas våra ägor för att hålla byn öppen. Kanske ska jag anmäla mig som en av herdarna framöver?  :-)
. 
.

Vad kan detta vara?

Det här är ett stort föremål som jag inte vet det ursprungliga användningsområdet för. Si så där 2 meter lång och cirka 60 cm (1 aln) bred.

Något ska förvaras (och kanske fraktas) i den kan jag tro. Det här är inget som jag minns använts på gården då jag var barn utan måste vara äldre än så.

Uppbyggnaden består av en ram av trä där brädorna fästs med nådade spikar i tvärslåar infällda i ramen. Det finns utstickande handtag i alla fyra hörn både upptill och nertill.

 

Ja,vad kan det vara? Varför är den sparad? Så förargligt att jag inte tog reda på det då tid ännu fanns. Kan det vara en sädesbinge? Jag har inte ens fantasi nog att komma med fler förslag. Internet är inte så utvecklat (i dagsläget) inom det kulturhistoriska området så det går att bildsöka ett föremål och få svar. Åtminstone misslyckas jag nu och då med det. Tänk om det funnits en gammal person i byn att fråga eller varför inte en hembygdsförening...

.
.

Tillägg: Nu är föremålet identifierat, se länk. Det är något annat än Albins uppfinning till mänskligheten, se kommentarer ;-)

Ers´mäss

Här sitter en liten knodd på en utbredd filt på gårdstunet. På ett gårdstun som de såg ut innan gräsklipparna kom till byn. Fint tycker jag. Året bör vara 1943. Där bakom går Kustlandsvägen, gamm´vägen, förbi. Precis som idag. En gunga hänger från en trädgren. Barnet har många äldre systrar så gungan användes flitigt vill jag tro. Pojken på bilden bor idag på samma gård där fotot är taget. Men i ett hus byggt på 70-talet.

Längst mot gamm´vägen står en stor rönn. Rönnar var mycket vanliga gårds- och alléträd här i norr för gammalt. Idag är de betydligt färre. Tyvärr - tycker jag som gillar hur det såg ut för i väla. Mycket var mer estetiskt, inte så våldsamt och naturligtvis anpassat till omgivningen. Planterade klotpopplar finns det nog fler av numera än planterade rönnar här i bygden. Dock inte just här där man har den goda smaken att behålla gamla vanlig trädsorter. Även en rönn. De snabbväxande klotpopplarna är ett nytt inslag i floran precis som contorta-tall. Ett minne av 1970-talets trädgårdslook, det årtionde då de började dyka upp. De växer precis som arkitekter ibland brukar rita träd för att "lulla till" ett perspektiv, ni vet :-)

 Idag har grannen namnsdag. Grattis! säger jag.

Idag är det Eriksmässa. Runt Ers´mäss kommer en kallperiod enligt gamla tiders årstidspraxis. Det kallades Ersmäss-gnäll´n. Efter det är det bara järnnätterna runt den 6 juni som kan ge frost. Sen är det fritt fram för sommaren.
.
.

Chockartat

Igår fick jag en smärre chock då jag öppnade kuvertet med den handskrivna adressen som kom med posten. Nä, det kunde bara inte vara sant det jag såg - det kunde inte vara sant. Men det var det.

Däri fanns protokollet från årsmötet i samfälligheten för skogsbilvägen!!!! Det här är stort ska ni veta!

Årsmötet hölls i mars och jag kunde inte delta. Det är inte var dag som någon skickat ut ett protokoll från ett årsmöte i någon av de fyra föreningar jag är med i i mitt nordliga hemland. Aldrig att bysamfällighetens styrelse, Kustlandsvägens styrelse, bygdegårdsföreningens styrelse eller skogsbilvägens styrelse någonsin skickat ut protokoll till medlemmarna. Förr fick jag inte ens kallelse till samfälligheternas årsmöten men mot La Famiglias vilja drev man (jag) igenom det eftersom lagen står på min sida.

Men nu kom ett välkommet protokoll från samfälligheten för skogsbilvägen. För första gången i historien. DET HÄR ÄR STORT!!! RIKTIGT STORT.

Det brukar väldigt ofta vara otydligt vad som beslutats, medlemmarna vet inte, minns inte, har inget protokoll att gå tillbaka till och inte heller minns styrelserna så väl, vilket innebär att det är allmänt förvirrat och även odemokratiskt på många sätt i föreningarna. Av okunskap ibland, av beräkning ibland, gör styrelserna så här. Att hålla inne information är ett av många sätt att härska, behålla makten. Att gå till sekreteraren och be att få läsa protokollen ses med oblida ögon, man får en känsla av att göra något brottsligt. Så illa är det. Det är horribelt att det ska vara så. (Jag har insett hur det är att leva i en diktatur.) Så fatta hur j-a glad jag blev igår för ett protokoll på ett A4-ark.

Det måste vara så att den nye sekreteraren har föreningskunskap och använder sig av den. Kan det vara så att La Famiglias makt börjar minska i denna förening, att styrelsen inte slaviskt och utan reflektion följer deras direktiv. Kan det vara så? Att det börjar så smått bli lite mer d-e-m-o-k-r-a-t-i-s-k-t. Trots att Fru Famiglia sitter i valberedningen och alltid väljer in personer i styrelserna som normalt står direkt i familjens tjänst. Jag bidar tiden an.

Tack Nils!

En  tulipanaros direkt från min trädgård..

.

Kanoten

Sommarnöjet som barn var att paddla den här kanoten. En masonitebåt som pappa tillverkade då han insåg att vi barn var glada att röra oss på vatten, närmare bestämt på bäcken som rinner genom byn.

Det började med att vi barn en sommar gick ner till bäcken på platsen för farbror Kalles och tant Hildurs tvättbrygga. Vi, det var min syster och jag samt våra tre kusiner som med föräldrarna kom varje sommar för att umgås och hjälpa till med slåttannan. Där från tvättbryggan brukade vi mata gräsänderna eller ta oss ett bad. En dag hade vi ordnat en "båt". Båten var en låda, typ sockerlåda, med plast inuti. Inuti! Pappa tillkallades för att han skulle se vår farkost. När två av oss hoppade i den tog den så klart in vatten i springorna och plurrade. Haha... Så blev det hur många gånger vi än försökte, vi hann inte ens över den smala bäcken innan båten stod på botten. Vi kom något lite längre när plasten täckte lådan på utsidan :-) Som tur var var det grunt där.

 

Det var naturligtvis där som pappa insåg att han skulle bygga det som kom att bli "kanoten". Han hade ju viss vana av båtbyggeri.

Det här kan mycket väl vara jungfrufärden med pappa bakom kameran.

Här sitter jag i aktern med en paddel. Flera somrar hade vi nöje av den där farkosten, ja även tillsammans kompisarna i byn när kusinerna åkt söderut efter att ha varit med om slåttannan. Det lektes båttaxi, det gjordes upptäcktsfärder, det paddlades både hit och dit. Hur häftigt var det inte att ensam sitta i aktern och paddla sig fram med fören stående högt upp mot himlen. Då var kanoten lättmanövrerad kan jag lova.

Visst har jag paddlat något lite vidare omkring med "riktiga" kanadensare och kajaker, t ex på Öreälven ner till Örträsksjön och sett bävrar på 70-talet eller paddlat runt Norrbyskär och senare med kajak från Norrbyskär till Snöan i mångata. Då för att övernatta i ett vindskydd och dagen efter se de märkliga labyrinterna och titta in i fiskekapellet. Men så långvarigt roligt som med masonitekanoten har jag aldrig haft.
.
.

Livet på landet

Detta fotografi tycker jag mycket om. Det är taget långt innan jag föddes. Pappa syns med en kalv. De ser ut att trivas mycket bra ihop. Människa och tamboskap känner varandra, djuren har namn.

Man ser också morfars hus med ursprunglig panel och korspostfönster från 1913. Rullgardinen är halvdeles nerdragen, eftermiddagssolen ligger på in i kammaren. Gardinerna är vita, och hänger slätt utan omtag. Vid fönstret står en piedestal och på den en ytterkruka. Det är nog den i vitt och grönt jag minns.

Jodå, det här är fotat ungefär samtidigt. Spåntak förstås, numera finns det kvar under lerteglet. Och titta på den vackra skorstenen med krön. Murad mer lertegel under nock. Pardörr med speglar och överljus som entré. Men smak för moderniseringar gällde här precis som på de flesta andra ställen här i bygden.

Här står min mormorsmor Amanda, född 1866, i den nya funktionalistiska dörröppningen. Året kan vara 1949 och Amanda hälsar på äldsta dottern, min mormor. Amanda dog 1950.

Den nya glasade entrédörren med med karosseripanel flyttades senare till sommarstugan som stod klar 1956 och där sitter den än. Man ser också den nya gjutna betongbron och stålrörsräcket - så mycket funkis som det kan bli. Supermodernt då!

.

.

Arkitekturskolan KTH

Var en dag i veckan på studiebesök till nya Arkitekturskolan på Campus KTH. Den tilldelades Kasper Sahlin-priset 2015.

Strikt men formad och anpassad till omgivningen. Cortenstål och glas, fur och betong interiört. Böjda former rakt igenom.

Trapphus kan man alltid få spektakulära foton av.

Där inne på ritsalarna på tre plan råder ett befriande kreativt kaos. Man känner hur fantasin flödar... Fler och fler ritar för hand igen även om datorerna dominerar. Ateljéer och föreläsningssalar är andra utrymmen i skolan. De samutnyttjas vilket jag har lite svårt att förstå hur det ska fungera bra. Ateljéerna för teckning, kroki, målning, skulptur ska samsas med stolar och duk för bildvisning.

Det är en spännande utbildning med en ämnesblandning med t ex konstruktion, hållfasthetslära, skulptur, arkitekturhistoria, samhällsplanering, projekteringsmetodik, materiallära.......  Konst och vetenskap i en härlig blandning.

 

Det här är plan 2 av de totalt 6 våningarna. HÄR finns ritningar på samtliga våningsplan.

Verkstan är välutrustad. Det syns inte på bilden men maskinerna var välutnyttjade så här en kväll inför terminsslutets inlämningstider när modeller fabriceras. Här finns allt ifrån äldre typer av snickerimaskiner till 3D-skrivare.

Och jag påminns hur jag som 19-åring för första gången i livet mötte en sådan här miljö. Gissa om det var inspirerande, en helt annorlunda tillvaro än jag då var van vid.
.
.

Kammarmusik

 

Det var hit vi kom i slutet av kyrkogårdsturen. Biljetter var bokade till en konsert med kammarmusik. Den gjorde oss alls icke besvikna, tvärtom. Det var det en vacker, rolig och värdig avslutning på dagen med musik av Biber, Halvorsen och Mendelssohn.

Jag var väldigt förtjust i närkontakt med den här skapelsen.

Soluret visade rätt tid men normaltid så klart. Knorren där uppepå förstår jag inte vad den vill visa, är inte tillräckligt insatt solursfunktioner. Men helheten är mräkvärdigt vacker.

 

Huvudbyggnaden är ett slott i empirestil. Mittpartiet är i två våningar och tympanongaveln bärs upp av sex kolonner av palladianskt snitt med joniska kapitäl. Byggnaden uppfördes omkring 1810 med den italienske arkitekten Giacomo Quarenghi. Han var  annars var verksam i S:t Petersburg. De envåniga flygelbyggnaderna och parken ritades av Fredrik Blom, den svenske stjärnarkitekten under empiren.

(När den här byggnaden, som ritades av Blom för Karl XIV Johan, skulle rekonstrueras efter en brand var det första uppdraget som nyutexaminerad arkitekt som jag hade förmånen att delta i. Det var väldigt lärorikt och första rent praktiska kontakten med klassicistisk arkitektur. Jag hade sökt mig till ett arkitektkontor som arbetade med restaureringar och på den vägen har det fortsatt.)

Vi hade verkligen tur med vädret under hela denna resa i det gröna.
.
.

En tur i det gröna

Små grusvägar, vitsippor och stengärdsgårdar. Odlad mark och skog. Vi gjorde den årliga kyrkogårdsresan en av de lediga dagarna i Kristi Himmelsfärdshelgen. När naturen är som nyvackrast.

Vid första stoppet växte mängder av gullvivor utanför kyrkogårdsmuren. Graven vi såg till lite särskilt hade ännu inga blommande växter. Men de kommer med tiden.

Vid nästa stopp i den lilla staden var graven helt i sin ordning. För några år sedan var gravstenen borttagen trots att gravrätten är betald till in på 2020-talet och skötseln likaså. Då blev det liv i luckan ska ni tro och min man fick snart kyrkogårdsförvaltningen att sätta tillbaka stenen. Han är nästan värt en bragdmedalj för det :-)

Den här kyrkogården med utsikt över odlingslandskapet är min favorit. Bakom gravstenarna finns en hög stödmur och många meter nedanför ligger åkermarken. Här ligger ingen av makens anhöriga begravd men i socknen föddes en av hans anmödrar. Här var läge att äta den medhavda matsäcken.

På andra sidan kyrkan försvinner de runda berghällarna klädda med mossor ner i underjorden vars yta är klädd med gräs och bellis. Där bak i bilden skymtar den tidigare fattigstugan.

Jodå, visst har den lilla putsade kyrkan en kyrktupp uppe i det blå.

Vid nästa stopp ligger gråstenskyrkan också högt i landskapet och där borta skymtar sjöns vattenyta. Grusgångarna är väl hävdade med strikta kanter mot gräset. Alla de här kyrkogårdarna är välskötta och trevliga att besöka vare sig man har ett ärende eller bara vill få en lugn stund i vacker parkliknande omgivning. Bänkar finns utsatta lite här och där.

Visst tittar man sig omkring vid de här besöken. Och så kanske man ser en speciell gravvård som den här. Läser närmare och ser att Evelina Crosby var född på Saint-Barthélemy 1810 och död på Skepsta den 16 juni 1900. Här måste gömma sig ett annorlunda människoöde! Saint Barthélemy är en ö i Karibien som i nästan 100 år (1784-1878) var koloni under Sverige. Jodå, vi har också varit en kolonialmakt.

Väl hemma googlar jag och finner lite information om Evelina. Här till exempel. På familjebilden på trappan är Evelina " kvinnan i vita förklädet längst till höger. "Mimmie" som Evelina Crosby kallades, var mulatt född i svenska kolonin St Barthélemy och gavs i bröllopspresent till sin matmor J.G. Austins hustru Emma, född Wilday. (...) Evelina flyttade till Sverige och Skepsta på gamla dagar och lärde sig tala svenska."

Alltså en före detta slavinna som kan ha trivts med sitt öde och flyttade med sin matmor, som hon tjänat länge, till Sverige. Kanske skedde flytten då St Barthélemy upphörde att vara svensk koloni?

Gravvården finns inventerad i gravstensinventeringen. Den inventeringen är ännu långt ifrån fullständig men har ändå varit till hjälp i släktforskningen.

 

På en annan gammal kyrkogård finner vi en nutida titel bland alla kyrkvärdar, prostar, bönder, militärer, skräddare och adelsmän. Detta är den första gravvården jag sett med titeln "programmerare". Så nutida.

Dagsturen avslutades här med en kvällskonsert.
.
.

Pointillism

Björkarnas musöron till blad bildar i motljus en pointillistisk målning direkt i naturen. Allt är fint och åter igen ovant den här tiden på året.

Soluret på den ännu obefolkade sommarstugetomten visar sen,
tvekande vår. I skogskanten pågår ett bra program, det heter Saven
stiger, och förutom träden medverkar också bland andra en större
hackspett, två rödvingetrastar och ett oräkneligt antal rödmyror.
Det är en dokumentär, alla föreställer sig själva. Tidsöverdrag är
fullt tänkbart, rentav kraftigt sådant. Mera avlägsna nyheter utgår i
så fall och sänds vid ett senare tillfälle.

Per Helge

.
.

Feedback

När jag hade skrivit om grodor och våtmarker i förra inlägget började jag läsa bloggar jag har i blogglistan. Och titta där - Margaretha med den helsköna och bildande bloggen På livets trassliga bastmatta hade också skrivit om grodor och hur skyddsvärda de är. Kolla själv!

Och så fick jag ett mms igår kväll från norr  med bildbevis på att paddorna kommer att förmera sig i hemkommunen. Tack G!

Jomen - visst är det trevligt att få mejl eller mms av de som läser bloggen men inte kommenterar direkt.
.
.

Grodor

Grodor är beroende av både land-  och vattenmiljöer för att överleva. De lägger ägg i vatten men lever på land som vuxna. Det är därför viktigt att det finns vatten här och där i odlingslandskapet. Jag läser i en skrift från Jordbruksverket som heter "Lärkor och lador". Och minns grodrom och grodyngel i stordiket vid skolan i Lögd och pölen vid sandtäkten upp vid Degermyra´ samt alla grodorna som man mötte under slåttannan.

Grodrom i ett dike fångad på bild för ett år sedan vid platsen för bilden nedan. 
Upptäckten gjorde mig riktigt glad.

Våtmarker är en typ av oas i odlingslandskapet. De har genom årtusendena get färskt gräs och hö till husdjuren. Utan våtmarker hade stora delar av Norrlands inland förmodligen inte kunnat ge foder till nybyggarnas kor, getter och får.

Till våtmarkerna i odlingslandskapet hör öppna diken, fuktängar, kär, stränder utmed sjöar, bäckar och åar, sötvattens- och havsstrandängar, källor och slåttermyrar. Vattenmiljöerna har stor betydelse för växt- och djurlivet. Öppna diken och vattendrag är viktiga som spridningsvägar för många arter. Här i byn finns fortfarande många öppna diken. Och platsen där myrhöet torkades ingår i det markinnehav bysamfälligheten har att vårda och sköta men det är knappast någon idag som vet vad marken en gång användes till.

Vattnets utbredning i odlingslandskapet har minskat dramatiskt sedan 1800-talets början. För att få ny odlingsmark har våtmarker dikats ut och sjöar sänkts. Sjön med den glittrande vattenspegeln här i byn sänktes i två omgångar, först i slutet av 1800-talet sedan på 1920-talet. Nu är den knappt ens ett minne hos någon. Arealen är numera skogbeväxt till största delen. Det var en kort period i tillvaron som där var brukad åkermark. Eftersom så många våtmarker försvunnit är det viktigt att värna om de vattenmiljöer i vårt avlånga land som finns kvar idag. Därför anläggs nya våtmarker på sina håll i landet, Götaland och Svealand och några i södra Norrland.

Kulturminne?

Länge leve naturen och med den groddjuren. Men det är sannerligen inget som är självklart.

Vilka de nationella miljömålen är kan man läsa längst ner HÄR.

Så här skriver länsstyrelsen i AC om miljömålet Myllrande våtmarker:
"Utvecklingen går långsamt när det gäller skydd, återställning och ökad hänsyn till våtmarker. Våtmarkers kulturhistoriska värden uppmärksammas knappast alls och våtmarkernas miljötillstånd försämras troligen långsamt men kontinuerligt."

 Om miljömålet Ett levande odlingslandskap:
"Det behövs fler insatser, framför allt för att bevara biologisk mångfald och kulturmiljö. En fortsatt satsning på kompetensutveckling när det gäller skötsel som gynnar kulturvärden och den biologiska mångfalden är viktig, men försvåras av minskade resurser till detta område."

Vi får se hur det går för grodorna framgent. Glad blev jag över grodrommen i diket förra året.
.
.

Finfin överloppsbyggnad

Har ni sett en så fint liten uthusbyggnad? Jag har passerat rätt många gånger nu och för några år sedan blev den upprustad. Det var nog mest målning som behövdes. Målning av det svarta gamla plåttaket, slamfärg på väggpanel och vit linoljefärg på knutar, foder, fönster och snickerigarnityr. Kanske fick skorstenen sig en översyn med.

Jag tror att detta är en tvättstuga. Från förr. Som vårdas. Som står kvar och är älsklig långt ute på landsbygden i Mellansverige. Intill en krokig gammal väg som jag gärna kör som t ex på väg hem från backsipps-utflykten i helgen.
.
.

Värmen kom

Till Kristi Himmelsfärdshelgen kom värmen. Det blev en tur till åsen med de många blommande backsipporna.

 

 Allt grått ludd är just backsippor i kvällssolens motljus. Ganska så fantastiskt faktiskt.

 

Området är naturreservat och betas av kor senare under säsongen. Förra årets lämningar finns kvar. Jag gillar verkligen ko-rúsen, kobajsblaffor Och jag är glad över att bo i ett landskap där det finns kor, där jag ser kor, där jag hör kor. Så ensamt det vore annars :-) 

Den gamla döda eken får stå kvar här vid ett annat fornminne. Den gör sitt jobb även som död. Här i barken och i mulmen som bildas i håligheter, trivs insekter. Eken gör storverk bara genom att finnas. Dessutom är den ett landmärke där den står vid en bro, en passage som var viktig redan vikingatiden, därav en hällristning på platsen.

Och till sist en nära titt på de rosablommande frukträden i parken.

Detta med rosablommande träd på offentliga platser verkar vara något som varje större ort med självaktning numera kan visa upp om man finns i de växtzoner där träden klarar vintern. Inspirerade från körbärsblomning i Japan och i Kungsan. Det är verkligen sockersött och vackert.

I bergstemplet
betraktar vi skatterna
-
Regn av körsbärsblom.

    Kyoshi

TV var inte grejen

Nu när varje individ väljer att titta på film och tv oberoende av tablåerna är det svårt att komma ihåg hur man såg på televisionen i dess barndom. Den introducerades med reguljära sändningar här i landet 1956. Då var sändningarna svartvita och bara en kanal fanns. TV2 kom 1969 och färg-tv ett år senare.

Någon gång in på 60-talet införskaffades de första tv-apparaterna här i byn. Men inte i vår familj. Vi fortsatte med högläsning och berättande på kvällarna. Det var mamma som stretade emot. Ibland tittade jag på tv hos lekkamrater. Men minns inte att jag saknade att vi inte hade egen tv-apparat.

Jag minns en gång att ett par yngre skolkamrater försökte reta mig när de insåg att vi inte hade en tv hemma, men jag var sådan att jag inte tog åt mig av mobben. Inser att jag måste ha varit en ganska stark liten flicka som kunde stå emot grupptryck. Det är ju som bekant särskilt på små orter och i byar som likriktning och gruppnormen är särdeles stor.

När en tv-apparat slutligen inhandlades hade det blivit juli 1971. Jordbruket hade lagts ner den våren och jag skulle i augusti flytta till stan för att gå på gymnasiet. Naturligtvis blev det som mamma anat. Varje kväll bänkade sig pappa framför tv:n och såg i princip allt som sändes. Så hade nya vanor skapats, familjegemenskapen förändrades. Själv var hon mån om att planera sitt tittande hela sitt liv. Hon var ingen slötittande soffpotatis precis.

I svarta vaxböcker finns räkenskaper från 1950- till 1990-tal. Här kan man se att i juli 1971 finns en TV mottagare för 1100 och en antenn för 295 kronor upptagna.

Någon tv ägde jag inte de fyra första decennierna av mitt liv och det var inget jag saknade på något sätt. Det gick så bra utan. Då "alla" snackade om Dallas på 80-talet frågade jag grannen i lägenheten intill om jag kunde komma in och se ett avsnitt. Bodde i Sthlm då. Javisst gick det bra. Så då fick jag en bild av vad det handlade om - JR, Sue Ellen och de där typerna. Men det räckte med detta enda avsnitt för min del.

I kulturkretsar har tv ansetts lite lågstatus och gör väl så fortfarande. Inte för inte kallas apparaten för dumburken, ett sätt att hålla befolkningen i schack. Att skaffa sig egna upplevelser och få egna intryck genom teaterföreställningar, konserter, på konstgallerier och museibesök har lockat mig mer och har under mängder med år varit lättåtkomligt genom boende i storstan. Det handlar kanske om att inte vilja låta sig pådyvlas andras åsikter via rörliga bilder med prat. Fast idag, då tablå-tv är ur spel, kan vi sakna den tid då gemensamma samtalsämnen serverades oss via tv.

Där jag tittar som mest på tv är nog i morfars hus där pappas tjock-tv fortfarande står till buds.

Flykten från Sverige

Vem vet vad som väntar i framtiden. Här är ett tankeexperiment:

Fru Purjos inlägg gjorde att jag kom att lyssna på detta.
.
.