Chiaroscuro

Julikväll.
Skuggverkan på den drygt 40 år gamla tapeten i vardagsrummet.
Trots att det var färgstarkt 70-tal med färger som orange, grönt och brunt valde mamma ljusa tapeter. Så kan omtanke också se ut - välja bort det modernaste. Pappa hade dålig syn, såg dåligt med sitt enda seende öga. Med en ljus omgivning gick det bättre att se, att läsa. Kontrasten mellan ljust och mörkt underlättade. Det var samma tanke i köket som är ovanligt ljust för att vara 70-tal.

Jag minns och förstår och tänker plötsligt på Caravaggio.
.
.

Pampigt som sig bör

Här är kyrkan där mannen som menade att Norrland var en svensk koloni ligger begravd. I Norrland finns de naturresurser som kan exploateras och skickas söderut för bearbetning. Jäders kyrka i Södermanland lät Axel Oxenstierna (1583-1654), stormaktstidens mäktigaste man, bygga till för att bli den egna begravningskyrkan. Fiholms slott i samma socken tillhörde Axel Oxenstierna som anlitade den tidens kändisarkitekt Nicodemus Tessin d ä att rita de flygelbyggnader i renässansstil som där uppfördes.

Oxenstierna betraktas som den som grundade den svenska statsapparaten och lät indela landet i län, de administrativa enheter som i huvudsak fortfarande gäller.

Kyrkans tornspira ritades av Helgo Zettervall och kom på plats 1880.
.

Omgivningens betydelse

De här spannmålsodlingarna har jag som närmsta granne i mitt boende i Mellansverige. I år är jag omgärdad av frodigt växande sädesfält, det är grönt och skönt och levande, bra för välbefinnandet.

Här ovan är utsikten mot söder. Där, längre bort ovanför bildslutet, går kor och betar.

 Västerut.

Norr. Där längre bort vid strandängarna går köttdjur som håller landskapet öppet.

 

Öster.

 Vårvetet håller på att axgå. Det sker snabbt nu.

Det känns allt lite vemodigt att under sommarsemestern åka norrut till min hemby där jordbruket går på sparlåga. Ingen odlar spannmål längre och alltså plöjs inte åkrarna, inga nötboskap finns där. Att detta, som jag skrev för några år sedan, var sista gången marken plöjdes visste jag inte då.  Min och andras mark "arrenderas" ut fritt och för intet, lägdorna (vallen) slås men gräset får ligga kvar. En del av min mark sköts inte alls längre - där börjar sly växa upp men troligtvis betalas EU-bidrag ut trots det. En utvecklingsby är det inte.

Är man intresserad av att bo på landsbygden och samtidigt inte vill se nedmontering av det öppna och levande landskapet är nog hemkommunen inte något bra bostadsval. Men finns kanske annat som gör att man kan se framtiden an med tillförsikt?
.
.

Fara på väg

Varning för älg i Finland.

Varning för älg i Norge.

Älgvarning i Sverige.

De här trafikskyltarna fann jag under veckans besök på Trafikverkets väghistoriska samlingar. Vägars historia har så många olika aspekter.
.

Som i en roman

Efteråt gick han upp ensam, gick barfota i dagen ner mot ängen. Hässjorna stod uppradade. Han förde handen in i höet, försiktigt som inunder Ingegärds linne, och mot troerna.
     Det var torrt, höet. Bara några troer hade knäckts av tyngden och där fanns fukten, men det mesta var kruttorrt. Det rök om hans arm när han trängde in den i hässjan.
     Han skuggade ögonen med handen och tittade upp mot himlen och solen.
     Det bådade gott arbetsväder.
     Daggen mot fötterna. Tungt klev han i sin jord, kände det stubbade gräset mot sina fotsulor. Han sträckte på sig, gäspade och höll ut sina armar som ville han omfamna gården, lagården, vagnslidret och ängarna runtom.
     I köket var kaffet klart. Ingegärd hade ställt fram hans kopp och när hon slog i, la han sin hand på hennes höft.
-    Det är kruttorrt, idag börjar vi.
     Han drack kaffe på fat, blåste med sockerbit i mun. Hon satt med en vit handduk om huvudet mitt emot.
     Morgnarna var likadana.
     Det var kaffet, en kort, samlande stund för att driva sömnen ur ögonen innan lagården.

Ur romanen "Dagsmeja" av Bo R Holmberg, 1989.

Det här är en så vacker och för mig välkänd beskrivning av småbrukarnas liv då höet var hässjat och hade torkat några dagar, så jag kan inte låta bli att förmedla den. Mer finns här.

Hässjor i Sörfors av Jean Ragnar.

.

Synonymer

Jag funderar en del nuförtiden på vad inskränkthet egentligen innebär och beslutar mig för att konsultera en ordbok samt internet för att få synonymer till ordet. Detta ord, denna företeelse, denna inställning till livet har ju påståtts vara det som karaktäriserar småstaden och landsbygden.

I ordboken läser jag: begränsad, snäv; som har starkt begränsad fattningsförmåga, dum, trångsyn.

På internet hittar jag följande synonymer till inskränkthet:
1. begränsning
2. dumhet, enfald, intolerans, fördomsfullhet, trångsynthet

Eller här:
1. Betydelse: enfaldighet [n]
godtrogenhet, lättrogenhet, dumhet, omdömeslöshet, oförstånd, dårskap, fånighet, fåraktighet, enfald

2. Betydelse: enfald [n]
obegåvning, dålig omdömesförmåga, klent förstånd, oförnuft, okunnighet, stupiditet, dumhet.


 Jaha. Aha.


Alltså motsatsen till nyfikenhet, öppenhet och intresse av att lära nytt.
.
.

Jag längtade aldrig efter att bo i staden

Jag längtade aldrig efter att bo i staden.
Jag var tvungen att flytta till rikets huvudstad eftersom det var närmaste utbildningsort inom det yrke som intresserade mig. Stockholm låg närmast "Norrland". Göteborg och Lund än längre bort.

Numera finns utbildning även i Umeå. När jag ser tillbaka tycker jag det var bra att det alternativet inte fanns på den tiden. Då hade jag inte fått tillräckligt med nya input, träffat så många oliktänkande, inte pluggat med lantmätare och konstruktörer, mina tankar hade antagligen inte fått brytas mot andra discipliner på campus eller andra kulturer på samma sätt som det blev.

Jag skulle antagligen till stor del ha haft samma normer som i hemkommunen, varit tvungen att anpassa mej till den patriarkala normen, inte kunnat bryta mig loss helt. Om jag blivit kvar. Det hade varit förskräckligt.

Så jag har inte samma minnen och referenser som den här bloggaren som tidigt längtade från landet till staden. Men jag förstår honom och hans ställningstagande.

Jag längtade aldrig bort, längtade aldrig efter att bo i storstaden. Ändå kan jag konstatera att av de platser där jag bott har jag bott längsta tiden i huvudstan. Så blev det utan starkt önskemål från min sida. Men nu vill jag leva på landsbygden. Igen.
.
.

Kärleksfull forskning

Hembygdsforskning utav Guds nåde. Så glad och tankfylld jag blir av att läsa detta om Sticke-Marja: se HÄR.

Detta är någon annans hembygdshistoria, någon långt härifrån, någon på västkusten. Någon som ser ut att älska sin hembygd och de människor som verkat och verkar där.

Fotot av Sticke-Marja från Tjörnbos blogginlägg. 

(Har inte frågat om lov.)

Tänker på kvinnor i min by som till exempel a´Lill-Emma och a´Baba Kajsa. 
Går minnet av dem till eftervärlden?

.

.

Skönt

Grönt är skönt så klart. Midsommar är underbart.

Regn är skönt.
Regn är avklopplande.
Regn passar mig just idag.
Jag läser Min fantastiska väninna av Elena Ferrante. Om kvinnlig vänskap och kreativ rivalitet. Boken är den första i en svit om fyra - Neapelsviten.

Neapel är nog den stad jag tycker bäst om i Italien, utbredd offentlig livsglädje och skräckkramande camorramaffia jag inte hade kunnat förställa mig utan att vistas där.

Må de andra delarna i Neapelsviten översättas till svenska snart.
Det regnar...

Slå med lie den 7-8 juli

Ängsskötsel sommaren 2016

INBJUDAN TILL KURS

Välkommen till en tvådagars slåtterkurs! Kursen vänder sig till dig som vill arbeta med ängsskötsel i form av lieslåtter.

Ängsmarken är en av de naturtyper som minskat allra mest de senaste hundra åren. Genom att sköta ängarna på ett traditionellt sätt kan många ängsväxter överleva, men det är svårt att hitta slåtterkunniga personer som vill vara med och sköta dessa marker.

Därför bjuder vi in dig som vill arbeta med lieslåtter men som inte har den praktiska erfarenheten, eller dig som vill bättra på din teknik.

Kursledare är Kjell Gustafsson från Ängagärdets Natur och Kultur i Växjö, aom titulerar sig själv ”lieman”. Hans mål med kursen är att ingen åker hem utan att ha blivit expert. Kjell har under många år varit flitigt anlitad av både länsstyrelser och olika naturorganisationer i hela landet.

Tid:  7-8 juli 2016 kl. 9-16
Plats: Västernorrland, vi återkommer om plats
Anmäl dig till annika.carlsson@lansstyrelsen.se senast den 4 juli 2016
Inga förkunskaper krävs.

Kursen är gratis!

Länsstyrelsen i Västerbotten ordnar inga kurser i slåtter och liehantering. Så passa på att kursa i  Västernorrland! Jag har varit på kurs där anordnad av länsstyrelsen med samma tema och "lieman" och har bara gott att säga om kurserna. En utopisk tanke: så kul det vore om vi blev fler i bygden som slog med liar. Inom kort börjar slåttannan i mitt mellansvenska boende. På båda boplatserna använder vi liar på vissa ängsytor för att bevara floran.

HÄR finns beskrivning på kursens innehåll.
.
.

Gud är god

Visst är det en sanning :-)

Trevlig midsommar!

.
.

Suprematism

Den ryske konstnären Kazimir Malevich skapade 1918 en målning ”White on white” eller som den svenska titeln lyder ”Vitt på vitt”.

Белое_на_белом - Vitt på vitt

Minns en gång då jag var liten att pappa berättade om en ryss som en gång målat en tavla med en vit kvadrat på vit botten. Det talades om den då pappa var liten (han föddes 1917, året före Malevich målning) och "alla" i sågverkssamhället Rundviksverken tyckte det var riktigt konstigt,  konstigaste av konstigt. Jag tror knappast någon hade sett konstverket avbildat och absolut inte i verkligheten. Såg man något annat än vitt? Jag själv föreställde mig då en helvit tavla men var fanns fyrkanten?

Då vet ni hur min kulturella bakgrund ser ut.

För mej är den här händelsen underbart typisk för hur synen på "modern konst" kunde te sig under (första halvan av) 1900-talet. Kanske är det därför den där konstberättelsen fastnat i minnet. Det är intressant att jämföra konst, mode, musik och arkitektur ute i världen och se, höra, läsa om det samtida som gällde här i socknen. Det kan bli verkliga krockar och insikt och förståelse av olika verkligheter och världsbilder.
.
.

Två favoriter

via GIPHY

Jag tycker mycket om Piet Mondrians (1872 - 1944) konst. Här en komposition i hans anda utfört som ett 15-spel som också kan vara roande om ni frågar mej.
.
.

Memory-spel

Minns ni det här minnesspelet?

(De här bilderna kommer från Internet.)

Här i huset finns fortfarande ett spel med alla bildbrickor kvar. Än idag tycker jag att det är kul att spela det här Alga-spelet. Det är väl använt och vissa kort har fläckar på baksidan vilket gör att det är lättare att lägga på minnet var kortet ligger. Är det fusk, tro ;-)

Bilderna ger flashbacks till långt tillbaka och vilka associationer jag gjorde då. Snabbt och lätt att ta fram, en omgång kan vara rätt snabbspelad och lätt att stoppa undan. Kul och bra helt enkelt.
.
.

Hotell Nordin

Här har vi ett vykort med gästgiveriet i Levar taget någon gång från förra sekelskiftet, då hotell Nordin. Ni från kommunen, som läser detta, ser att glasverandan inte finns än, den kom till någon gång på 1930-40-talet.

Klicka på bilderna för förstoring.

Ni ser också hur nära Kustlandsvägen, fortfarande en grusväg, som hotellet låg. Så klart, det var ett gästgiveri och hade bästa annonsläge nära allfarvägen från drottning Kristinas 1600-tal. Det var på grund av vägdragningen som gästgiveriet byggdes där. På början av 1990-talet drogs vägen om och byggnaden ses numera på något större avstånd. Tvärs över den avstängda asfaltvägen går precis norr om Levar hotell ett vitt staket vilket ser märkligt ut.

Här, på den gamla vägdragningen, passerade min mormor ofta på vägen hem. Hon böjde av in på vägen till höger in mot den gamla byn. Det här var alltså hennes barndomsvy vilket är lite fascinerande att tänka på.

Och här har vi än en gång laga skifteskartan från 1832. Gästgiveriets plats är inringad. Vägen mot Umeå fortsätter ut till höger, följer man Kustlandsvägen åt andra hållet (uppåt i bild) kommer man till Kyrkovallen som numera är kommunens centralort. Till vänster om hotelltomten ligger den gamla bondbyn med husen på var sida om vägen.

Edit: Jag ser ju "bara" hus och landskapsrelaterade saker i foton. Se i kommentaren vad lantrasbevarande Pentamom funderar över när hon ser den övre bilden & KOLLA HÄR . Hur intressant som helst!
.
.

Feltryck - Nevar

Det bidde fel, ett misstag gjordes, den mänskliga faktorn spelade ett spratt.

Så det kunde bli. Hade gärna varit med då det begav sig för att få höra kommentarerna då de nytryckta korten packades upp. Fått höra härlig dialekt som pratades. Som man talade ett par generationer bort. Vykortet med Nevar hotell, ett hotell som inte existerar, åtminstone inte i min hemkommun.  Det här vykortet kanske har samlarvärde precis som feltryckta frimärken :-)

 Förstora genom att klicka på bilden.

Gör om, gör rätt - så här ska det vara. Jag gillar verkligen den här fotopunkten med det agrara livet alldeles utanför knutarna. Som det var en gång. Numera är det infrastrukturella fenomen som syns mest härifrån och de fordon som de skapats för. Och ja, den tiden lär också gå över. Jag känner mej skapad för en annan tid.
.
.

Blomsterkrona

En sådan här krona ska jag nog göra när maskrosorna står i sin blomnings höjdpunkt nästa år. Ska bli spännande att se hur den blir då den torkar.

Läste nyss om den på 365 saker du kan slöjda. Vacker, enkel och förgänglig.
(Tycker man om att göra saker med händerna är hemsidan en inspirationskälla.)
.
.

En parstuga från 1600-talet

Kullängsstugan från slutet av 1600-talet ligger nära Askersund. Det är en ovanlig byggnad som har sett nästan likadan ut i 300 år och är sedan 1970 byggnadsminne. Stugan är ett bra exempel på hur en välbeställd mellansvensk bonde kunde bo på den tiden.

"Gården Kullängen nämns första gången 1685. Den var då ett torp under gården Sigredatorp som numera heter Dohnafors. Torpet brukades av bonden Niels sågare. 1698 hade han fyra hus på gården. 1730 fanns betydligt fler hus på gården. Till gården hörde åkrar, ängar, skog och en mosse. Förstukvisten bildas av utskjutande stockar som är en fortsättning av husets innerväggar. Kullängsstugan var bebodd ända fram till 1936. Året därpå skänktes den till Örebro läns museum.

En parstuga

Stugan har två stora rum. Det ena kallades dagligstuga. I det rummet vistades man den mesta tiden. Där lagade man mat, sov och arbetade. Det andra rummet kallades anderstuga. I anderstugan kunde man ha gäster eller duka till fest. Men för det mesta användes den som förråd. Mellan de två stora rummen låg en farstu och en kammare. Parstugan var den vanligaste typen av boningshus på lite större gårdar från 1600–talet till 1850-talet."

Mer att läsa HÄR.

Det är en bjässe till timmerstock som utgör nedersta stockvarvet, syllstocken.

Den förste som guidade mig hit var min far. Han passade på när han besökte mig och jag satt bakom ratten. Sedan har jag varit på återbesök några gånger och då passat på att även besöka Bastedalens kinesiska park som ligger vid Vättern inte så långt från Kullängsstugan, i ett nerlagt kalkstensbrott. Kinaparken är en trägen mans verk. Det är en trevligt att stanna till på de här två platserna samt i lilla Askersund under en sommarutflykt. Det är nära till det mesta i den här delen av landet.
.
.

Vem värnar landsortens kulturarv?

Läs Sara Meidells kulturkrönika "Ett kungligt övertramp som vore välkommet" i Västerbottens-Kuriren den 7 juni 2016. Meidell är rätt träffsäker och gör sig till talesman för landsortsstäderna. Krönikan tar upp den hänsyn som tas till kulturarv i huvudstaden, just i detta sammanhang handlar det om kungens inlägg i debatten om läget av det nya Nobelmuseet som byggherren vill ska ligga på Blasieholmen med följd att ett tullhus från 1876 måste rivas. Kungen undrar om det inte går att flytta nya Nobelmuseet.

Foton från Internet.

Men jag undrar - vem värnar kulturarvet i glesbygden, på landsbygden, i rurala, i agrara sammanhang, på rena rama bonnvischan? Vilken myndighet ser till att vi fattiga "norrlänningar" får vårt kulturarv bevarat? Vilka privatpersoner intresserar sig för sin "fattiga" kulturhistoria? Vem ser till att en gammal torpargrund bevaras eller registreras av kulturmiljövården? Vem startar namninsamling eller överklagar ett beslut om en kulturhistorisk byggnad är i vägen för ett nybyggnadsprojekt? Om en bagarstuga rivs? Vem engagerar sig om Botniabanan byggs över något som tillhör vår historia? Vem ser till att bevara våra sköra samiska lämningar? Eller våra gamla historiska vägdragningar?

INGEN.
.
.
.
.
.
Om vi inte själva gör det.
Just det.
.
.
.
Och gör ingen något fortsätter vår norrländska historielöshet gå i arv och allt det som följer med det.
I Stockholm uppstår debatt, där finns människor som värderar kulturarvet och som har kunskap om lagar och förordningar och har viktiga mediala kontakter. Men i glesbygden då?
.
. 
Hur autentisk är vår landsbygdshistoria?
Vad är en torpargrund värd?
.
.

Öppna byarnas dag

Läser om ett gott initiativ som sker i vårt östra grannland, nämligen Öppna byarnas dag den 11 juni. Vilken idé! Man gör något GEMENSAMT på och för landsbygden med hjälp av EU-bidrag, i ett landsomfattande Leader-projekt. Sen kan de byar som önskar ordna sina egna projekt inom ramen för Öppna byarnas dag - till exempel detta här.

Här i kommunen, länet och landet ser jag endast enstaka projekt som anordnas med Leader-pengar, inget samordnat på bynivå.

Finns en mer levande landsbygd på andra sidan Bottenviken? Är landsbygdsbornas gemenskap större "over there"? Har regionalpolitiken en annan inriktning? Jag önskar vårt grannland en mycket trevlig dag tillsammans med byarna i fokus den 11 juni.

.
.