The Box

Detta är "compact living". I Lådan med storleken 6 x 3,6 meter bodde fyra personer från 1941 och fyra år framåt. Lådan ritades av arkitekten Ralph Erskine till sig själv och familjen. Det är stor liten arkitektur.

Foto härifrån.

Stugan förföll sedermera men återuppbyggdes 1989, då på Lovön. På den tiden kunde man låna nyckeln från Arkitekturmuseet och på egen hand göra ett besök. Det gjorde jag med en arkitektkollega. Det var förmånligt att på egen hand gå omkring och titta på och testa alla finesser som fanns för att dubbelutnyttja ytan. Ett exempel var sängen som hissades upp mot taket för att frigöra golvyta dagtid.

Entrésidan hade staplad ved på sidorna om dörren. Veden eldades i öppna spisen och utgjorde även extra väggisolering där den var staplad.

HÄR finns bra bilder från interiören, länken är värd att klicka på. Och HÄR ännu flera.

Här är en planskiss. Från den tid då man ritade för hand. Ett konstverk i sig enligt min mening. Och som sagt - stor liten arkitektur.
.
.

Händelser i norr

Nu har jag fått en väldigt stor dos av "Norrland" igen. På bara en dag och det var igår.

Skogsägarföreningen hade visning av bygge av skogsbilväg och röjning. Kokkaffe och föredrag om det skogsbrukspolitiska läget samt en del nyttigt om bildande av vägsamfälligheter. Just den sista biten skulle alla hemmansägare i byn ha nytta av. Nämligen vad anläggningslagen och samfällighetslagen säger. Där har jag stött min panna blodig så många gånger i byn. Herregud vilken okunskap det finns. Inte ens med många högskolepoäng bryr man sig om att kolla vad som gäller. Det gör mig verkligt mörkrädd. Vi fick också höra om negativa erfarenheten av Lantmäteriet i AC, och det stämde med vad jag upplevt med de två förrättningar jag varit med om,

Jag hade inte skäggstubben, mustaschen eller kepsen med så jag var lite udda trots att jag försökte smälta in med klädseln för övrigt. Fick härma den manliga imagen genom att nonchalant släntra runt med händerna i byxfickorna för att smälta in ;-)  I den här nordliga skogsägarföreningen påstår vd:n att man arbetar mycket hårt för att jämställdheten mellan könen men det är långt, långt, långt, långt kvar dit. Vi blir fler och fler kvinnliga skogsägare och självklart är pratet om genusfrågan ett led i taktiken att få fler kvinnliga medlemmar, få fler kvinnor att sälja sin skog till skogsägarföreningen. Det här besöket var ett sätt för mej att ta pulsen på föreningen. Vill man få mig att sälja skog till dem får takten i jämställdheten öka astronomiskt.

Som sluttamp bjöds på kött stekt i muurikka på pitabröd. Jag förhörde mig om vilket kött som ingick och fick veta att det var viltskav, mest hjort trodde den kvinnliga! inspektorn som serverade. Gud förbjude att det var renskav, den här föreningen och samerna är på kollisionskurs sedan renbetesmålet i N-ling, vettja.

Jag har varit på flera skogsbruksdagar i Mellansverige men de har varit anordnade av Skogsstyrelsen och därmed mycket mer sakliga. Tittat på olika typer av skogsavsnitt och delats in i grupper som kommit med gemensamt förslag på åtgärder som därefter diskuterats med övriga grupper, suttit i "skolbänken"  och fått lära oss om upphandling av skogsbrukstjänster, åkt till olika skogsbiotoper och talat om lagstiftning, kulturlämningar, markbetingelser, röjning, plantering.

Den här skogsdagen var mest givande om man är intresserad av maskiner och motorer. Fick veta att de som inte är för kalhyggen tillhör de gröna khmererna, höhöhö...

Samtidigt som detta händer håller jag på att avsluta boken Herrarna i skogen av Kerstin Ekman från 2007. En inträngande och eftertänksam genomgång av vad skogen betytt och betyder, hur den förvandlats i vår sinnevärld genom årtusendena och var vi i verkligheten slutligen befinner oss och vägen dit.

Och sen blev det surströmmingsfestande hos mej tillsammans med en kompis. Wow. Årets Oscars var bra, normalt brukar fjolårets strömming vara godare men den här var fin och mild.

Och på kvällen var jag med om något jag inte trodde jag skulle uppleva igen - ett möte med temat "Yttersta tiden". Va!?? Säger inget mer än att dagen var mitt Västerbotten i ett nötskal!
.
.

Brö´fjal

Som född i bagarstugornas land tycker jag om tunnbröd och knäckebröd (spisbröd som vi sa när jag var barn). Men numera bor jag i de mjuka brödens landsända. Där är det icke lätt att få tag i tunnbröd som är bakat med omsorg och inte i en stor industri.

Det här är 40-tal kan jag tro och fotografen Kerstin Bernhard var den som dokumenterade tunnbrödsbaket så fint. Jag förmodar att den här bagerskan använder en lång och smal brödspade.

Den här brö´fjala (brödspade) är några generationer gammal och tillverkad för bak i bagarstugan/bryggstugan/bröjstun som tillhör morfars föräldrahem. Sedan länge är ugnen obrukbar. Den sista som använde denna brö´fjal var min mamma. Diametern är 62 cm och skaftets längd omkring 90 cm. Söderut i landet är brödspadarna så mycket mindre, de ska bara hysa en mjukkake, nåt helt annat än tunnbröd. Jag minns när mamma bakade hos Helga Käck, vars bagarstuga fanns redan 1864 då den ritades inpå laga skifteskartan. Numera är Helga borta, bostadshuset med tomt sålt, mark inklusive bagarstuga såld till en person i en annan by. Bagarstugan ser för varje år ut att behöva allt mer kärlek. Den kommer nog att skatta åt förgängelsen. Hur många av dagens hus här i byn tror ni fanns år 1864? De är lätträknade.

I grannbyn finns en bagarstuga i bruk. Den byggdes på 1990-talet och fyller sin funktion men saknar kulturhistoria.
.
.

Höstfärger

Ännu  har inte frosten slagit till...
.
.

Bygga vid vatten

Att bygga vid vatten är populärt idag. I en liten mellansvensk småstad kom  det här flerfamiljshusen upp förra året. En träbrygga eller kaj löper längs med vattnet för att strosa eller cykla på. Den är alltså inte privat. Vattnet har blivit tillgängligt för alla.

De nybyggda ordinära trähusen har två våningar. Tre likartade längor är väl inpassade i området men de ligger inte parallellt med varandra. Fasaderna är målade med röd slamfärg, taken har grå bandtäckt plåtslagning. Här finns även två punkthus med fyra våningar.

När jag ser de här bostadshusen undrar hur det går i hemkommunen med försöken att bygga strandnära boenden. En träbrygga kom till nere vid gamla kajen men den var felkonstruerad redan från början så den spärrades av. Här kan man läsa om planerna för Notholmen. Alla försök att få till stånd byggande har hitintills inte varit möjligt, ett förslag var liknande det jag fotat ovan med försök att få till stånd kooperativa hyresrätter. Nu har en kataloghusfirma tagit över försöket att bygga bostäder där.

Det är obeskrivligt annorlunda att bo i Mellansverige jämfört med i "Norrland". Det borde inte få vara så stor differens. Här pendlar man med Svealandsbanan om man pendlar. Botniabanan har inte gett riktigt samma effekt vad jag förstår. Det måste till rikspolitiska krafttag för att få hela landet att leva. Utöver regionala skillnader ökar så levnadsvillkoren mellan stad och land stort. Det är vemodigt att fortsätta uppleva gigantismen och på nära håll se skillnaderna, strukturerna.

Edit: Det är det kommunla bostadsbolaget som är/planerar bli byggherre båda fallen.
.
.

Ett ufo till fritidshus

En finfin majdag under andra halvan av 70-talet gjorde vi, några arkitektstudenter och lärare, en studieresa med en liten öppen motordunkande båt ut i Trosa skärgård för att besöka Askölaboratoriet med marinbiologisk forskning men framför allt titta på spännande/vackra/berömda fritidshus, samtliga arkitektritade.

Foto härifrån.

Det här var första stoppet. Simon Spies spännande fritidshus på Torö som invigdes 1969, arkitekt till detta "ufohus" var Staffan Berglund. Jag har inga foton från detta sommarhus och försöker rekonstruera hur jag upplevde det hela med tanke på min bakgrund på västerbottniska landsbygden. Visst var det häftigt, häftigt men riktigt storögd blev jag ändå inte av någon anledning. Kanske för att det var tomt och utan personliga tillhörigheter kvarlämnade i inredningen.

Det jag hade med mig mer av in i framtiden var upplevelsen av och i Gunnar Asplunds fritidshus Stennäs på Lisön från 1937. Där lade jag på minnet detaljer för framtida behov. Arthur von Schmalensees sommarhus i Fiversätra från 1960 var en rödfärgad träbyggnad insmugen i terrängen. Urvalet av besöksobjekt var varierande och välgjord.

Jag kom att tänka på den där härliga försommarresan i Trosa skärgård, med stor spännvidd på arkitekturen, när jag såg den här bilden i juninumret av Arkitekten.

Var det två flygande tefat som i början
av juni kom rullande på släp
genom natten på väg mot Norrsundets hamn i
Gästrikland? Nej, det handlade om två Futurohus
som fraktades ner till hamnen för vidare
transport på pråm.

Futurohusen, den finländske arkitekten Matti
Suuronens futuristiska plasthus från 60- och
70-talen, var tänkta som prefabricerade fritidshus,
lätta att transportera. Ett hundratal tillverkades
och idag finns runt 60 kvar.

Tre hus köptes av försvaret, varav två hamnade
på Norans skjutfält söder om Söderhamn där de
användes som mätstationer vid bland annat raketskjutningsövningar.
De senaste åren har de stått
oanvända och förfallit och nu ska de avyttras. Ett
hamnar på Flygvapenmuseum i Linköping, det andra
säljs till högstbjudande.
– Vi tror vi kan få mellan 250 000 och 2,5 miljoner
kronor för det, säger Johan Danielsson, pressekreterare på Fortifikationsverket.

Text och foto: Torbjörn Wester

.
.

Traktorägg

I år kan man för första året se maskulina traktorägg. De är naturligtvis blå. Sedan tidigare finns kvinnoägg i rosa. Bönder som köper rullar av blå respektive rosa ensilageplast stöder forskning för prostatacancer respektive bröstcancer.

 Men man kan också se spridda vita, kantiga ägg

Eller gamla ruttna ägg

Om jordbrukets traktorägg som vacker upplevelse både för barn och vuxna kan man läsa HÄR.

.

.

Ladugårdssafari

Ni ser ju själva vad som går av stapeln den 28 augusti 2016 kl.14.  Det är något riktigt exklusivt!

LADUGÅRDSSAFARI  I  HEDA

Naturguide Lars Frölich och byggnadsantikvarie Marie Hagsten berättar om ladugårdsliv och flora under tre århundraden.
Vi besöker tre ladugårdar från 1700-, 1800- och 1900-talet i Hedabygden i Ödeshögs kommun och tittar på floran i dess närhet.
Samling: vi träffas vid Heda kyrka för eventuell samåkning.
Ta med fika! Kostnad 50 :-

Ack vore jag där!!! Det känns bra att veta att det finns fler ladugårdsnördar än jag. Snacka om ett länsmuseum med förutseende kunskapsöverföring. Skulle detta vara genomförbart i AC-län?
.
.

Rökt bacon

Har ni provat alspånsrökt JägarBacon till honungs- eller galiamelon? Som förrätt eller en lätt sommarmåltid. Rökt bacon istället för parmaskinka eller bresaola alltså. Gott!.

Tidigare har jag aldrig ätit rökt bacon, bacon som inte behöver stekas utan kan ätas naturell. Tack E. för förpackningen du överlämnade! Jag gjorde även spagetti alla carbonara med denna alspånsrökta bacon, då stekte jag den lätt. Också det smakade bra!

Strömdahla slakteri har den här produkten. Ni som bor i Nordmaling med omnejd kan skatta er lyckliga :-) (Jodå, jag vet att flera av er läser den här bloggen.)

 Foto: Martin Hanner, Spisa.nu

.
.

Riva färg

Ty var och en vet, att blyvitt, liksom krita,högst ogärna mängder sig: med vatten ingår den icke förening, utan stor motspänstighet; och till och med olja blandar den sig icke så benäget, som man torde föreställa sig. Gubben övervann dock färgämnets alla små passioner. Med sin väldiga löpare (rivsten) gjorde han ringar på sin sten i allt större och större varv; och med varje ring hade en ny mängd färgstoft måst dyka in i oljan. Ju mer han rev, ju vitare, ju mera bländande blevo cirklarne. När de slutligen glimmade likt undulationerne i ett stort mjölkfat, började gubben sjunga. "Nu, gode han, skall kimröken i, så blir det pärlfärg utav; och rättarmors stolar skall jag göra så vackra, att ingen törs sätta sig på dem under ett halvårs tid."

Fortsätter läsningen av Carl Jonas Love Almqvist som jag nämnde tidigare, har avslutat läsningen av novellen Målaren som gavs ut 1840.

Jag besökte i juli ett litet hembygdsmuseum i N-lings kommun. Man håller öppet söndagarna i juli och avslutar den sista söndagen med stort tårtkalas varje år. När jag var där startade en konsert med klezmermusik utan att jag visste om att så skulle bli, det gjorde inte besöket sämre :-)

I den f.d. skolan fanns naturligtvis många gamla föremål samlade, där var ordning och reda - alla föremål hade fått inventarie-nummer. Till sin hjälp för detta hade man, då det begav sig, Västerbottens läns museum.

Nå, där fanns målarhällen som syns på fotona: en kvadratisk stenskiva som ser ut att vara kalksten, på en grov benställning av trä. Och en löpare (rivsten) som i detta fall är av trä.

När jag såg den kom jag att tänka på min farfarsfar Israel, född 1855, som kom vandrande söderifrån som liten pojke tillsammans med en målargesäll till Olofsfors bruk. Pojkens arbetsuppgift var att riva färg. Att "riva färg" innebär att finfördela pigmenten jämnt innan de blandades i bindemedlet, t ex linolja. Fram till 1840-talet gjordes det alltid för hand men senare började man successivt mer och mer övergå till maskinell rivning.

Eftersom Carl Jonas Love var bra på folklivsskildringar fick jag genom att läsa Målaren ännu mer inblick i målaryrket under 1800-talet. Tillsammans med målarhällen på Brattsbacka hembygdsmuseum blir förståelsen för farfarsfars ungdomsliv än mer komplett.

"Är det mycket svårt att riva färg?" sade han.

Åja, visst vill det vara sin konst, svarade den åldrige, och drog sina gråa ögonbryn upp i pannan. Det kommer mycket an på vad ämne färgen är utav, fortfor han; somliga materier komma icke så lätt tillsammans, och då får man arbeta med dem. Också måste man förstå sin sak, det är givet; ty annars begriper man honom icke. Umbra skall man riva i ättika, eljest blandar han sig icke, och vet man ej det, tager man ingen ättika. Likaså bevänt är det med allt annat. Vill man icke göra oljefärg, utan endast limfärg, nå, då tager man ingen olja, men likväl måste man döva blyvitten med brännvin, innan man kan få honom att gå in i vattnet. Och så är det med allting. Alla barn i början. Men visst kan man lära sig riva,det förstås, det. Har han aldrig hållit uti en löpare?

Detta är Olof Hanssons målarkista från 1870-1880-talet som finns på Träslottet i Arbrå som även den ger liv åt dåtidens målaryrke.

Till sist en liten berättelse om mitt eget förhållande till färgpigment.

Sommaren 1982 lämnade jag byn, efter att ha hjälpt till med skogsplantering på föräldrarnas skogsmark under en del av semestern, för att ta tåget till skulptörstaden Pietrasanta i Toscana och möta goda vänner som redan hade installerat sig där nere i en lånad lägenhet. Där hade vi några fina veckor med enormt kulturutbud.

I Florens fann vi, intresserade som vi var av att blanda till egen lim-, linolje- och temperafärg, vårt Mecca: Zecchi på Via dello Studio, 19. Som jag handlade pigment på lös vikt!! Det ena var vackrare än det andra och pigmenten var färdigrivna till pulver som är kutym numera.

I Sverige var det då, 1982, inte möjligt för privatpersoner att köpa färgpigment. Färdig linoljefärg förekom, som jag minns, inte heller i färghandeln på den tiden. Det har verkligen gått framåt på den fronten må jag säga!

.

.

Jag kom förbi...

...ett kulturreservat i Östergötland.
Där förbereddes för öppet hus dagen därpå. Redan nu kunde man köpa kaffe med tilltugg, prata byggnadsvård och bese husens interiörer samt åka med vagn efter arbetshästar vilket brukar tilltala barn.

På gården bor även de här hästarna som gick i hagen tillsammans med fåren.

Den narade dörren är vacker i sin enkelhet.

 

Alla byggnader är grå eller bruna - beroende av vilket väderstreck de vetter mot. Obehandlat är träet i alla fall.

 

Men där panelen nyss bytts till ny i ett byggnadsvårdsprojekt lyser träet ljust och "vitt". Härliga kontraster. På gården såldes byggnadsvårdslitteratur.

 

En gång var spåntaket ljust som panelen på fotot ovanför. När det efter ett antal år lagades med nya stickspån blev det fläckigt - de nya spånen "stack ut". För mig tyder det på omtänksamhet då byggnader lagas och materialet inte byts ut helt och hållet eller får stå och förfalla. Underhåll efterhand är grejen framför stora renoveringar!

Det här är trakter där den fotografen August Christian Hultgren (1869 - 1961) levde och verkade. Boken "Bygatan. En vandring genom det förgångna med mästerfotografen August Christian Hultgren" finns i hyllan. I Ydre bibliotek finns ett Hultgren-museum.

 

Det här är mangårdsbyggningen, eller byggningarna. Det är ju en dubbelgård. Den vänstra delen är bebodd idag, den högra är museum. Det var inte als folktomt som man kan tro av bilderna.

 

Gården är av götisk typ - gårdstunet avdelat med ett lågt staket, ett hägn, mellan mangård och fägård. Läs mer om Smedstorps dubbelgård.
.
.

Laddade batterier

Årets semestersegling är avslutad. Manskapet var rätt nöjda, de tio dagarna hade varit till belåtenhet förstod jag då jag mötte upp. Lite regn först sista dagen då även sensommarvindarna blåste upp och luften blev kylig. Jag hoppas den sista kullen tornseglarungar som nu piper under takteglet hinner med flytten söderut.


Höstvisa
Text: Tove Jansson
Musik: Erna Tauro

Vägen hem var mycket lång och ingen har jag mött,
nu blir kvällarna kyliga och sena.
Kom trösta mej en smula, för nu är jag ganska trött,
och med ens så förfärligt allena.
Jag märkte aldrig förut, att mörkret är så stort,
går och tänker på allt det där man borde.
Det är så mycket saker jag skulle sagt och gjort,
och det är så väldigt lite jag gjorde.

Skynda dej älskade, skynda att älska,
dagarna mörknar minut för minut.
Tänd våra ljus, det är nära till natten,
snart är den blommande sommaren slut.

Jag letar efter nånting som vi kanske glömde bort
och som du kunde hjälpa mej att finna.
En sommar går förbi, den är alltid lika kort,
den är drömmen om det man kunnat vinna.
Du kommer kanske nångång, förr’n skymningen blir blå
innan ängarna är torra och tomma.
Kanske hittar vi varann, kanske hittar vi då på
något sätt att få allting att blomma.

Skynda dej älskade, skynda att älska…

Nu blåser storm därute och stänger sommarns dörr,
det är för sent för att undra och leta.
Jag älskar kanske mindre än vad jag gjorde förr
men mer än du nånsin får veta.
Nu ser vi alla fyrar kring höstens långa kust
och hör vågorna villsamma vandra.
En enda sak är viktig och det är hjärtats lust
och att få vara samman med varandra.

Skynda dej älskade, skynda att älska…
.
.

Ett hus i Västerbotten

Ett stämningsfullt hus i Västerbotten fångat under en av sommarens utfärder. Det finns nå´n slags stilla frid över byggnaden. Det står tyst. Inga människor i rörelse. Gräset växer vilt.

I min egen by råder en slags tystnad. Inga glada skratt från människor som träffs och äter eller fikar gemensamt. Sällan hörs röster från barn eller vuxna. Uteplatserna flyttas till mindre synliga platser. Träd planteras och ger insynsskydd. Om inte sly hindrar sikten. Men somrarnas motorverktyg för att hålla gräset stången kör igång nu och då. Det är sommarens ljud numera.

Efter besök i den här inlandsbyn där huset på bilden står körde jag över länsgränsen. Den vackraste sträckan jag såg var den mellan Getingstabodum och Rullnäs. Det ångermanländska landskapet var omhändertaget, brukat, sjöarna Bodum och Gissjön blänkte i kvällningen, byggnaderna som passerade revy verkade omtyckta, de var inte hårt ombyggda så vitt jag hann se. Och där såg jag en grupp människor som satt tillsammans, åt och skrattade. Det kändes härligt men ovanligt.
.
.

Roslagsmahogny

Så fick jag då äntligen nytta av den dalbrända fintjäran som finns i en burk här då sommarstugans nya handledare/överliggare fick ytbehandling. Den gamla var rötskadad och på den hade en vattenbaserad smörja strukits på för sisådär 30 år sen. Då sommarstugan stod klar 1956 ströks Cuprinol på men dagens C. är en helt annan blandning förstod jag efter kontakt med företagets kemist som förespråkade ännu en vattenbaserad produkt. Den valdes bort.

Jag blandade till roslagsmahogny av dalbränd trätjära, kokt linolja och balsamterpentin. 1 dl av vardera, lätt och snabbt gick det. Sen var det bra att stryka på blandningen på handledaren, även det var snabbt gjort, inom ett år blir det ett par strykningar till tänker jag.

Gissa om det luktar gott med trätjära i blandningen?!!

1 del 100 % trätjära. Den måste gå att blanda med terpentin eller lacknafta.
1 del linolja, kokt eller rå
1 del terpentin eller lacknafta

Blanda tjära och olja ordentligt innan terpentinet tillsätts. Ytan som ska strykas ska vara torr och ordentligt rengjord och som med all målning är grundarbetet det viktigaste för att slutresultatet ska bli bra. Blandningen påförs med en pensel eller plafondpensel. Roslagsmahogny är tunnflytande och har en laserande effekt och tränger ner djupt i träet vilket ger en vattenavvisande yta. Traditionellt har blandningen använts till ytor som varit utsatta för väder och vind, som bryggor, sjöbodar, båthus och båtar. Ytan kan i solsken bli dammtorr på ett dygn men tar längre tid att torka på djupet. Det är klokt att vara försiktig om ytan ska beträdas innan den torkat helt, då detta påverkar det slutgiltiga resultatet. Generellt torkar ytan på 3-4 veckor. En liter roslagsmahogny räcker till ca 6-12 kvm, beroende på om underlaget är hyvlat eller ohyvlat.

Receptet finns på Skansens hemsida, se länk.

.
.

Cykeltur i sensommaren

Jag tog en cykeltur i mina sydligare omgivningar.

 Vetefälten mognar alltmer och cykeln är stadig och rejäl på både asfalt- och grusvägar.

 Likaså mognar grönfodret

 Havrefälten kommer lite efter

 Sista semestersöndagen rör sig inte många båtar på sjön

Men på strandängarna gonar sig kalvarna  med sina trygga mammor, kossorna, alldeles i närheten.
Det är störtskönt att bo och leva på en levande landsbygd.
.
.

Normlöst

Har ni läst Michael Pollans bok En andra natur med underrubriken "En trädgårdsodlares bildningsväg"? Om inte - gör det.

När jag ser den här teckningen tänker jag på hans berättelse om uppväxten i ett amerikanskt medelklassamhälle och hans fars medvetna avståndstagande från normen som där fanns. En underbar beskrivning är vad det är!

Klaus Pitter - Cartoonist Appreciation Group

.

.

Ljus utan eld

Sommartid. Ljusstaken står fortfarande framme. Stearinljusen glöder av solstrålarna.
.
.

Gräslikt

Gräsmattor, deras skötsel och existens är också kulturhistoria. Visst är vi svenskar influerade av de engelska smaragdgröna utomhusmattorna men hur ska vi se på dem som företeelse på en bondgård eller på torpets gårdstun? Hur ska vi förhålla oss till blomsteräng, lieslåtter, cylindergräsklippare och åkgräsklippare med rotor.

Lotte Möllers Trädgårdens natur tar upp trädgård ur många aspekter, är ingen trädgårdshandbok utan ger en idéhistorisk genomlysning av trädgårdsbegreppet. Åkgräsklippare nämns aldrig, de hade inte spridit sig över landet då boken gavs ut 1992.

Här ett utsnitt ur kapitlet EN GRÄSLIG HISTORIA:

" Ingen har betytt lika mycket för den moderna trädgårdens utveckling som engelsmannen Edwin Budding. Han levde på 1800-talet och var förman på en textilfabrik i Stroud, där maskinen som användes för att klippa yllety­gerna täta och jämna bestod av en cylinder, försedd med spiralknivar.

Borde inte samma typ av konstruktion kunna fungera även på gräs? Ludd som ludd, tänkte mr Budding och konstruerade med hjälp av sin vän ingenjör Ferrabee den första gräsklippningsmaskinen. Med den inleddes en revolution av trädgårdsskötseln och synen på trädgården. Tidigare hade gräsmattan varit slottens och herresätenas gröna statussmycke. Tack vare gräsklipparen blev den så småningom var mans, eller åtminstone varje trädgårdsodlares, egendom.

1830 presenterades uppfinningen i tidskriften The Gardener's Magazine. I patentansökan framhölls att "den gentleman som använder den får en roan­de, nyttig och hälsosam motion". Man kan notera att den maskinella gräs­klippningen redan från början ansågs vara en manlig angelägenhet. Mor skötte blomsterrabatten, far klippte gräset. Så var könsrollsmönstret på 1800-talet, och så är det i stort sett fortfarande. Gräsklipparen har inte heller förändrats mycket, åtminstone inte den handdrivna. Men motorgräsklipparen, som kom på 1940-talet, fungerar efter rotationsprincipen. Det innebär att den sliter av gräset, till skillnad från Buddings cylinderklippare som skär av det fint som en sax. Ro­torklipparens brutala sätt att förkorta grässtrået efterlämnar en sargad snitt­yta, som ger gräsmattan en lätt vissen färgton. Finsmakarna avskyr den och hävdar att en cylinderklippt gräsmatta är oändligt mycket vackrare. Och skyll inte på att orken inte räcker till! Det går att köpa motordrivna cylindergräsklippare, om man är beredd att betala ett par tusenlappar mer än för en vanlig rotorklippare. För ett otränat öga kan det vara svårt att avgöra med vilken sorts maskin en gräsmatta är klippt. Men har den tydliga, raka ränder är den cylinder­klippt. Dessa stripes, är lika nödvändiga för den äkta engelska gräsmattan som pressvecken för citygentlemannens byxor.

Buddings uppfinning blev ingen omedelbar succé. Fram till slutet av 1800-talet slogs de flesta gräsmattor med lie, och det räckte inte med att göra det ett par gånger varje säsong. I Daniel Mullers Trädgårdsskötsel - en av 1800-talets mest spridda trädgårdshandböcker - konstateras att "vid varm och fuktig väderlek måste gräsplanen slås två-tre gånger i veckan".

Sedan skulle den sopas för att få bort ogräsfrön och dessutom vältas, dvs köras över med en tung vält, för att ytan skulle bli fast och jämn. Den arbetskrävande skötseln begränsade gräsmattans utbredning. Grus­gångar, blomsterrabatter och grönsakssängar var grundingredienserna i de flesta trädgårdar. Men när gräsklippningsmaskinen så småningom bör­jade spridas, innebar det också en demokratisering av gräsmattan. De nya villakvarterens och egnahemsområdenas framväxt accompanjerades av gräsklipparens smatter. Säkert föraktades den av den gamla trädgårdskul­turens företrädare, och bekymrade samtal måste ha förts om hur avsky­värt den lät, hur fult den klippte och hur vulgära de människor var som skaffade sig denna nymodighet. Tidigare hade herrskapsfolket brukat kla­ga över gräshuggarnas envisa vana att väcka dem i arla morgonstunden genom att slipa sina liar. Men slipstenens möte med lien lät nu som lju­vaste musik i jämförelse med oljudet från gräsklipparen.

När kostnaden för arbetskraften steg och allt färre behärskade konsten att slå gräsmattor med lie blev emellertid också de mest traditionsbundna trädgårdsägare tvungna att skaffa sig en gräsklippningsmaskin. I dag är den oumbärlig och gräsmattan har blivit en självklar beståndsdel i varje träd­gård, även i klimat som lämpar sig bättre för kaktusodling eller renbete än för mjukgröna sammetsmattor. Ibland kan det rent av förefalla som om trädgårdsskötsel är liktydigt med grässkötsel. I ett nybyggt villaområde i Bergslagen såg jag i somras träd­gårdar som skilde sig från den omgivande terrängen enbart genom att det i dem växte gräs, medan marken utanför tomtgränserna var täckt av lilje­konvalj, daggkåpor och förvildade krolliljor. Jag hör inte till dem som anser att naturen alltid är överlägsen det som trädgårdsodlaren kan åstad­komma, men i det här fallet var det uppenbart att där naturen slutade, där började fantasilösheten.

Men gräsmattan har inte bara blivit trädgårdens mest självklara detalj utan också den mest bekymmersamma. Det räcker med en blick på kemi­kaliehyllan i närmaste trädgårdscenter för att inse den saken. Mossdödare, ogräsmedel, konstgödsel och ständiga mödor krävs för att förverkliga drömmen om den perfekta gräsmattan.
Och om den förverkligas är den en katastrof, åtminstone ekologiskt sett. För fjärilar, bin, fåglar och ängsblommor är den ungefär lika gästvän­lig som en öken. Gräsmattan är en helt igenom artificiell företeelse. I naturen förekommer grässlätter bara om marken är för torr för att träd skall kunna växa där eller om betande djur håller annan växtlighet borta. Men den "naturliga" gräsmattan, antingen den nu kallas savann, stäpp, äng eller prärie, är ett under av artrikedom jämfört med en välskött villagräs­matta, där till och med lågväxande örter som tusenskönor och veronika stämplas som hemska ogräs.
(…)
En blomsteräng i stället för den kortklippta gräsmattan har närmast blivit en modefluga under de senaste åren. Medeltidens trädgårdstrend kommer tillbaka, men det kan vara svårare än många tror att åstadkomma en trädgårdsäng. Man skall i princip göra precis tvärtom jämfört med anläggningen av gräsmatta. Jorden skall vara eländigt mager. Inte en gnut­ta näring får tillföras den. Det stimulerar nämligen de grova, glupska gräs­en som tränger undan den sprödare ängsfloran.

Har man en gammal gräsmatta kan man gå en genväg och helt enkelt inte klippa gräset så ofta och inte så kort som tidigare och sedan vara noga med att räfsa bort det avklippta gräset, så det inte förvandlas till ny näring. Det ger en chans åt de blommor som levt mer eller mindre inkognito i gräsmattan att växa upp. Prästkragar, rölleka och johannesört kan spontant dyka upp i ängsgräsmattan. Man kan hjälpa den på traven genom att sätta lökar av kungsängsliljor och gammaldags narcisser och plantera in gullvi­vor, smörblommor, käringtand, åkervädd, styvmorsviol, blåklocka (som bara trivs i den magraste av jordar), gulmåra och andra vildblommor."

Nedan några foton från 40-tal till 60-tal med gräs från vårt gårdstun.

 

 

Här på gården införskaffades den första gräsklipparen i juli 1972 enligt hushållets loggbok. Den var handdriven och kostade 121 kronor. Korna, som inte längre fanns, behövde inget hö. Efter det blev sig inget likt :-o
.
Läs även andra bloggares åsikter om gräsmatta, gårdstun, rotorgräsklippare, cylindergräsklippare, åkgräsklippare, lie, lieslåtter, ängsblommor, sommaräng, arbete, nöje