Om pionens liv

Här en text om åldrar som fått mej att se på pioner på ett annat sätt.

En period i mitt liv bodde jag i ett lantligt hus där ena långväggen kantades av skära pioner. Gud, som jag var tokig i dessa blommor! Inte bara för deras skönhet och bedövande narkotiska doft utan därför att jag tänkte att som deras liv borde allas vara.

Först den slutna, hårt knutna knoppen. Sen det försiktiga, nyfikna öppnande, ett blad i taget. Färgen är ljuvt rosa som insidan av ett stort snäckskal. Nästa morgon står hon då där fullt utslagen, yppigt vacker och självmedveten, utmanande i sin prakt men sen dröjer det inte länge förrän hon börjar överdriva. Hon tappar alla hämningar, skamlöst vräker hon ut sig så att vi alla kan titta rakt in i hennes innersta, hemliga rum. Det är gult.

Och mycket kort därefter är allt över. Slarvigt och snabbt faller alla bladen.

Från överdådigt vidöppet liv rakt ner i den definitiva döden på gruset där skor trampar på mig, föser undan mig med klacken. Så att jag inte ska ligga där och skräpa.

 Jag är förvisso en utblommad pion av Kerstin Thorvall

.

Grönskande sommarmitt

 

Bland det trevligaste som finns är att ordna till fest i sommarens mitt och smycka lokalen med grönskande skönheter, duka med vackert porslin och glas. Och textilier på metervara till de långa borden. Maten är viktig men jag tycker mest om att vara med och planera den, laga till får gärna någon annan göra. Förutom desserten som jag gärna åtar mig.Så blev det också denna sommarmitt.

Vikingaliv

Får jag presentera Kata, den vikingatida storgårdens härskarinna, rekonstruerad efter ett skelett funnet i en grav i Varnhem. Kata dog omkring 1040 då hon var 30-35 år gammal, inget ovanligt vid den tiden. Det var så mycket ovanligare att uppnå dagens pensionsålder.

En roadtrip förde mig till Västergötland. Till bland annat Varnhem där det lilla museet "Kata Gård" invigdes i maj. Museibyggnaden är ett skydd över den framgrävda kyrkoruinen. Inga åthävor, inte speciellt intagande men med en stark form. Inuti inget spektakulärt, kyrkoruinen talar. Ruinen förklaras via en skärmutställning med text i två förklaringsnivåer. Den tilltalade mig som gillar att läsa och som hade god tid på mig, men är man där med barn finns det inte mycket som fångar barnens intresse. Rekonstruktionen av vikingakvinnan, samt artefakter från utgrävningen, fanns att se i Västergötlands museum i Skara.

Det är populärt med vikingar nu. Och silikonrekonstruktioner byggda på skelettfynd och DNA-tester. Jag är inte specialintresserad av vikingatiden men kommer jag i dess väg är jag öppen för nya forskningsresultat. Sen tonåren finns Jan Fridegårds "Trägudars land" och de två andra böckerna i trilogin om Holme i minnet. Det måtte ha varit en stark läsupplevelse.

Fiskaren "Eymund"

This is Eymund the fisherman, our first Viking to be recreated from an actual skeleton of a Viking found in Fishergate, York.

Omkring 1993 mötte jag den första rekonstruerade silikonmannen. Det var fiskaren "Eymund" i York under en studieresa med förvaltare av statliga kulturmiljöer. I Jorvik Vikingcentre i York, England, satte man sig i en vagn och blev transporterad runt en slinga och fick info via högtalare. För min del lite väl  mycket hallabaloo och marknadsanpassat, typ spöktåget, men säkert intresseväckande för många. Museet fanns under ett stort köpcenter/shoppingcenter och byggde på de arkeologiska utgrävningar som gjordes där inför grundläggningen av gallerian.
*
I april i år invigdes det privata museet Vikingaliv i Stockholm.Även där ska en rekonstruerad vikingmänniska finnas enligt uppgift.
*
Annars är väl Björkö/Birka i Mälaren en riktigt kända och intressanta vikingaplatsen in situ med arkeologiska utgrävningar som gett oss en bild av vikingatida liv. Där är det platsen som är det viktiga. En båtutflykt dit ger dessutom fina naturupplevelser. Svenska staten tar tillfället i akt med stort vikingaintresse och nyöppnar restaurangen Särimner på Birka.
.
.

Kan man förstå...

... en människa från en annan tid. Kan man mötas över ålders- och tidsgränser? Kan man göra det?

Jag mötte den här kvinnan förra veckan. Vad är bättre än en semestertripp för att upptäcka Sverige och träffa okända människor och få höra om deras levnadsförhållanden? 
.
.

Mansplaining

Mansplaining betyder att nedlåtande förklara något för en person som redan känner till det, eftersom personen förutsätts vara mindre vetande. Omedveten eller medveten härskarteknik?

Tänk, denna benämning kände jag inte till sedan tidigare - men fenomenet mycket väl. 

Karlkunskap?

Fråga:
Som kvinna på snart 30 år har jag under årens lopp ofta mött män som tror sig veta lite bättre, till exempel i fråga om träning (jag tränar regelbundet), juridik (jag är utbildad jurist), politik (är intresserad av och har läst statsvetenskap) eller journalistik (jag jobbar som journalist), för att nämna några exempel. Om en professor i juridik eller statsvetenskap vill ge ett gott råd så tar jag förstås gärna emot det, men när kafégästen bredvid eller för den delen kollegan, oinbjudet vill tala om hur landet ligger inom något av det som skulle kunna kallas mina expertområden så misstänker jag att jag utsätts för vad som brukar kallas mansplaining.

Oftast blir jag förvånad och villrådig i stunden och tror jag inte att det speciellt ofta är illa ment från den andres sida. Men tillrättavisandet/rådgivningen (oftast från män) lämnar ändå en lite bitter eftersmak och tacksamheten infinner sig så gott som aldrig.
Har Magdalena Ribbing någon strategi att dela med sig av för oss som upplever detta fenomen?

Svar:
Det du beskriver är onödigt, inte särskilt ovanligt och alltid lika trist, ett uttryck för en del mäns behov av att få visa sig duktiga. Man kan säga att det är barnsligt, omoget, självupptaget – men det hjälper ju inte mot den irritation som man naturligtvis känner inför denna mansplaining. Ordet är en sammanfogning av engelskans man och explain, och brukar beskrivas som ett sätt av (vanligen) män att i översittande ton förklara för kvinnor vad dessa redan vet. En amerikansk författare, Rebecca Solnit, skriver om detta att det är en kombination av övertro och okunskap. Vem vill ha det?
Mitt förslag är att du som hövlig medmänniska lyssnar en kort stund på den mansplainande mannens utläggning, men ganska snart avbryter och säger ”det är snällt av dig att vilja undervisa mig, men jag har som jurist/journalist gedigen kunskap om detta, vi pratar om något annat föreslår jag.”
Eller något åt det hållet, alltså artigt påpeka att du besitter egna kunskaper och inte behöver mannens information. Han kämpar för att få ett övertag vilket är något som ingen kvinna behöver finna sig i. Men det är oftast bäst taktik att vara vänlig och bestämd, sämre blir det med bitska tonfall och syrliga kommentarer. Sådana kan i värsta fall få mannen att känna sig kallad att ge en tillrättavisning (”du behöver väl inte bli sur för att jag berättar det här?”) En del män och kvinnor som uppfattar sig själva som en himmelsk gåva till mänskligheten, i detta fall män till kvinnor. De kan med fördel tas ur den villfarelsen.

Tacksam ska du förstås inte vara även om det detta fantasilösa mansplainande är vänligt avsett.
Nu kan man förstås säga att hur ska karl’n veta att kvinnan han förmedlar sin klokhet till har mer kunskap än vad han har? Men det kan en vettig man lätt ta reda på genom en vanlig fråga. Så gör man i normala sammanhang när man inte känner ett trängande behov av att vara överlägsen.

Magdalena Ribbing
Skrivet av Magdalena Ribbing den 9 juni 2017
*
.
.

En nyfiken människa

Tro på byggnadens egenvärde.
Förstärk upplevelsevärdet.

Varsamt underhåll är ett måste
för att rädda maximal materia till
efterkommande.
Upprätta vård- samt ekonomiplan.

Använd material som åldras
i samklang med sin omgivning.
Låt reparationen förstöras -
inte originalet.

Få medkonsulter att förstå dina
tankegångar dvs. konstruktörer,
el- och vvs-ingenjörer. Och hantverkare.

Acceptera det naturliga åldrandet som
en ofrånkomlig del av livet. Det starka och
perfekta är inte bäst.

*
Hittade ett kollegieblock som är inköpt i Rom för länge sedan.
Där står några punkter som är egen översättning kan jag se. Det här är viktiga förhållningssätt för den som arbetar med restaurering av det byggda kulturarvet.

Min nyfikenhet förde mig till Rom som storstipendiat i arkitektur. Den förde mig också till en internationell restaureringsutbildning, Conservation of Built Heritage.

ICCROM (International Centre for the Study of Preservation and Restoration of Cultural Property) är en NGO, non-governmental organization - en internationell, icke-statlig, ideell organisation. Kalla det gärna en fredsorganisation :-) Lokaliteterna finns i den livliga stadsdelen Trastevere, Rom.

Det var stimulerande att träffa andra arkitekter och antikvarier från alla världens hörn, med samma intresse för det byggda kulturarvet... Att under ett års tid vistas i stan och åka runt i landet för att studera kulturskatter ensam eller tillsammans med andra humanister. Ett självständigt år ägnat åt förkovran. Och det var 1990-tal. Jag var trots min ålder precis lika receptiv som en 6-åring. Idag är det ibland kämpigt att komma till sin hembygd på 2010-talet och se hur illa kulturarvet tillvaratas, det lilla som finns kvar.

För mig är egen förkovran viktig, att utvecklas som individ. Det må gälla historia, naturvetenskap, föreningskunskap, egyptologi, pomologi, materialteknik, skogsbruk... you name it. Det borde finnas lika många intresseområden som det finns människor, nya insikter kan inte ta slut.

Foton: Bernard Feilden, director-general of ICCROM 1977-1981. 

08:or

Varför är 08:or så illa sedda?

- En mycket bra fråga, säger xx och blir tyst för ett par sekunder innan han svarar:
- Det är nog för att vi har lärt oss att man ska ta för sig och stå på sig. Annars gör någon annan det.

Så svarar en vit, heterosexuell, äldre man, med hög akademisk utbildning, född och boende i Stockholm i en intervju. Det sammanfattar läget väl.

Skrik högre och ta för er landsortsbor och norrlänningar. Väck vreden till liv - det ska vara möjligt att leva bra på landsbygden och inte bara i Stockholm, Göteborg och Malmö.
.
.

Städtips

Inte för inte är jag min mors dotter - jag är rätt bra på att städa. Kvinnor i lågutbildade miljöer sägs städa mer än kvinnor i medelklasshem. Jag menar att det generellt stämmer och gissar att det kan vara Lubbe Nordströms Lort-Sverige från 1938 som ligger bakom. Man ville inte längre betraktas som smutsiga och vanvårdande i det enkla miljöerna. I medelklasshem kan det nog idag anses bohemiskt att allt inte är så prudentligt.

En sak som mamma lärt mej är att om man handdiskar och ska torka disken med handduk på direkten, är det bra att skölja i varmvatten. Det går lättare då. Torkas disken i diskställ sköljer man i kallt. Det senare har med synliga droppmärken att göra, de syns mindre om sköljvattnet är kallt. Och självfallet ska man diska glasföremål först av allt, innan diskvattnet grumlats av fettrester. Självklara saker för många kvinnor antagligen - åtminstone i min åldersgrupp och äldre.

Hur man lämpligen hänger lakan på tvättlinan är en annan sak som underlättar och spar tid. Samt hur man bäst sträcker och viker lakan. Sen är det det där med tillvägagångssättet då man rengör en målad vägg, t ex i ett kök. Hur man manglar dukar är en annan sak som är bra att ha lärt sig. Jojomensan...

Bild lånad från internet.

Numera kan man köpa de här tjänsterna igen av privata städföretag och få RUT-avdrag men där fanns ett intermedium på några decennier under efterkrigstiden då hembiträdena försvann. Det slog främst mot (städernas) medelklass och övre medelklassinvånare då samhället förändrades och privatekonomin inte tillät att ett hembiträde anställdes.

Min mamma arbetade med konfektionssömnad, arbetade i storkök och avslutade sina anställningar med jobb som hembiträde på en större gård i Hässelby i Stor-Stockholm från den 15/2 1946 till 7/6 1947. Hon har berättat att hon trivdes, hade tillgång till en stor köksträdgård med många rotfrukter, grönsaker, fruktträd och bärbuskar. Hon hade bra fritid och tog emellanåt pendeltåget in till stan. Och jag minns att hon påpekade att hon åt tillsammans med familjen, var lite som en del av den. Efter det dryga året åkte hon hem för att ta över hemmanet eftersom morfar blev hjärtsjuk och inte orkade med jordbrukssysslorna längre. Därmed blev hon sin egen chef efter att ha arbetat  i hemkommunen, i Uppland, Värmland och Stockholm.

Än idag hör jag kommuninvånare som menar att norrländskor anses ärliga, pålitliga, rekorderliga, ansvarstagande, arbetsvilliga. Så kan det nog ha varit om man var lågutbildad. Det kan tolkas som att norrländskor inte gormar, säger inte emot, finner sig i de flesta situationer utan att protestera. Tar inte för sig. Perfekt arbetskraft!

***

Det här är boken och socialreportaget som påverkat vår syn på oss själva och vårt land, en bok som ville visa vikten av ett socialdemokratiskt folkhem. Detta innebar rivning och bortstädande av vårt byggda kulturarv, ofta enklare människoboningar. Jag är inte alls helt ense med Lubbe, jag menar att det inte alls var så lortigt och erbarmligt i landet som han vill visa. Det handlar till stor del om politisk propaganda.

 Klicka på bokomslaget eller HÄR så kommer du till boken Lort-Sverige.
En nutida recension kan läsas HÄR.
.
.

Fördärvlig grannlåt

Läser än en gång i pressen om lupinernas framfart. Denna gång i min branschtidskrift:

Forskning

Det krävs krafttag för att hindra spridningen av invasiva arter som nu sprids ohämmat bland annat längs vägarna. Det konstaterar forskare vid SLU som efterlyser nya bestämmelser i frågan. En av arterna som orsakar störst skada och som sprids snabbast är blomsterlupin, som tränger ut inhemska arter och till och med kan förändra näringsförhållandena i marken.
I en rapport från Trafikverket svartlistas även jättebalsamin, jätteloka, kanadensiskt gullris och parkslide.

Jag gladdes åt det min nya granne E-n sa om lupinerna i byn, som numera syns i stor mängd intill bygdegården längs gammvägen, gamla Kustlandsvägen: Vi måste se till att de inte når över bron och vår sida av bäcken!

Där de nu växer fanns förr bland annat kattfot och blåklocka. Kattfoten är helt borta från vägrenarna i byn numera. De är mycket sköra växter som lätt blir bortmotade om livsbetingelserna förändras som de gjort. Nu gäller det bara att alla i byn är av samma åsikt - och det är långt ifrån självklart att arbeta mot samma mål - för att i tid mota bort lupinerna. De hör inte hemma här, de är skadlig blomsterprakt. Det vore något för vägföreningen att diskutera och ta tag i. Det är viktigt att ta bort fröställningarna och inte lämna dem kvar då/om vägrenarna slås. Eller varför inte plocka bort knoppar eller utslagna blommor. De blir vackra men kortlivade buketter.

Det hävdas att det är Trafikverket som infört blomsterlupin i sina större infrastrukturprojekt och de där växterna har spridit sig ohämmat. Även hit till byn. Numera svartlistar TRV lupinerna.
.
.

Om att byta miljö

"Om Anita när hon kom hit ner blev blyg och bara höll sig på rummet. Inte alls deltog i diskussioner, fester, poetiska sällskap eller musikaliska aftnar. Undvek demonstrationerna för Sydafrikas folk. Slog ner blicken inför studentskorna från intellektuella hem, de som visste att föra sig, klä sig, vara kvickt radikala – de som aldrig skulle tillstå en privilegierad ställning, att de skulle ha fått något till skänks – böckerna, bildningen, att i mötet med andra vila i övertygelsen att man är en överlägsen sort. Sedan tar man plats på tidningsredaktionerna, kultursidorna, i politiken, i statliga verk. Ja, i handelsbolag, på ansedda sjukhus. Ännu en tid kan de obildade hållas borta.

Ja har Anita blivit skräckslagen av de här ungdomarna som kommer från akademikerhem, konstnärs-, musiker- eller skådespelarhem? Stockholms-, Uppsala-, Linköpings- och Lundahem. Maj och Tomas vet inte. De kommer inte att fråga. De är i tystnaden och viskningarna, är livet verkligen värt att leva?"

Ur "Liv till varje pris" av Kristina Sandberg, 2014, sista delen i trilogin om en av folkhemmets många husmödrar.

Så märkligt införstådd med dotterns nya livsmiljö var husmodersmamman Maj som var ingift i en företagarfamilj i Ö-vik. Hela det sociala livet och en kvinnas ansträngningar för att räcka till i den nya sociala miljön är väl beskrivet i Sandbergs böcker om Maj. I citatet ovan funderar hon över dotterns roll som påbörjad "klassresenär" på 60-talet, långt bort i anrika universitets-Lund.

Dottern Anita avbryter studierna och beskrivningen då Maj för första gången hälsar på hos blivande svärsonens föräldrar på en liten bondgård som fortfarande brukas utanför Hörnefors söder om Umeå, är mycket bra. Maj, som genom åren som företagarhustru har "förfinat" sina enkla manér från uppväxten och lever för sitt yttre, möter en livsglad jordbrukarkvinna som har ett helt annat förhållningssätt till sig själv och omgivningen. Jag tycker den beskrivningen är träffande, de totala personmotsatserna och dottern Anitas känsla av frihet och otvungenhet hos sin blivande svärmor, med en annan socioekonomisk tillhörighet än den i föräldrahemmet.
.
.

Bytt är bytt och kommer inte åter

Det gamla kommunalhuset i N-ling var av trä och revs för att ge plats för en ny, modern tegelbyggnad med slammad fasadyta. Ni ser det ljusa huset med vittrad gavel som vänder sig hitåt. Jag vet inte exakt årtal men det bör ha varit i slutet av 50- eller början av 60-talet som det nya kom till. Här inrymdes då även folkbibliotek och polisstation. Ingången till de institutionerna syns på bild och jag besökte ofta folkbiblioteket för att låna, mammas moster var bibliotekarie och bemötte alla välkomnande och gav gärna tips till läshungriga barn och vuxna. Kommunhusets entré vänder sig mot kyrkan och ligger om hörnet. Bibliotek och polis flyttade ut för många år sedan. Kommunens administration har ökat.

När jag körde förbi och tog de här bilderna den sista mars i år höll något på att hända. I maj hade det kommit ännu längre men var inte färdigt och ingen önskan fanns hos mig att dokumentera förstörelsen - eller förändringen - som kanske någon tycker att jag bör skriva för att förhålla mig neutral.

Här förbereds som jag ser det isolering och omputsning av fasaden. Den slammade ytan anses inte längre bra nog kan jag tro. Ändå är det mest bara överst på ena gavelfasaden som putsen till största delen vittrat. Det hade varit lättreparerat att ta sig an detta.

Undrar just vad som händer med skiffertaket, det otroligt vackra, dyrbara tak som föregångarna såg till att kosta på bygget. Kanhända ryker också det snart och förpassas till soptippen!!! Jag bävar! Vad händer med hängrännor och stuprör av koppar? Fast egentligen spelar det ingen roll, materialen är redan förvanskade, gjort "folkligare". Så här såg huvudfasaden innan fönsterbyte och inbrädning inför omputsning.

För några år sedan höggs de fina, lagom stora och välformade lönnarna som stod framför fasaden rätt och slätt ner. Vi var några som aldrig förstod varför. De har ersatts av ett par nya "saker", det ena syns på fotot.

 

Här har vi tidstypiska träfönster av oljad ek. Ek är ett hårt och hållbart träslag. Nertill sitter vackert utformade fönsterbleck av koppar. Koppar! Bara det visar på insikt och förstånd i materialkunskap. Och att ett politiskt och administrativt centrum ville ha en viss upphöjd nivå på den byggnad man såg till att bygga sig.

Så fint 60-tal med slammad (kvastad) putsfasad där teglet syns igenom.

Alla bilder ovan är från 31 mars. På gårdssidan har ekfönstren för länge sen målats vita.

När jag åkte förbi i maj orkade jag inte fotografera det som inträffat. Då var samtliga fönster utbytta till aluminiumfönster, kopparblecken var borta och gul mineralull stack ut som drevning runt de nya fönstren. Fasaderna var då inte åtgärdade annat än fullständigt inbrädade inför omputsning.

👎

Det finns en uppmärksam allmänhet som ifrågasätter ombyggnader och fönsterbyten på en del håll i landet. Jag ser fram emot att kunna rapportera om ett liknande engagemang i hemkommunen.

I den fina trästaden Nora, Örebro län, gick det nyss till så här. Klicka för större text. På facebook spreds uppgiften att fönsterbyte var på gång. Det gav positivt resultat genom att bytet stoppades.

På annat håll framhävs en byggnad som föredömligt renoverad. Det är Länsmuseet i Gävle som visar upp en varsam kommunal renovering av en skola i Edsbyn. Länsmuseet vill visa på goda exempel även ute i bygderna, inte enbart i länscentra och i residensstaden. När får medierna möjlighet att skriva om något liknande i Nlings kommun? Än en gång frågar jag mig - är det skillnad mellan stad och landsbygd även i de här frågorna? Eller handlar det om något annat?
.#Nordmalingsproblem
.

Fin, lågmäld formgivning

Erik Bryggman (1891 -1955).
Balkonger på Kårhuset i Åbo från 1936. Kolla undersidan av balkongplattorna, kolla balkongplattornas form, kolla räcket, kolla räckets infästning, kolla fönstren, fönsterdörren, kolla putsen och färgsättningen! Byggnaden är under försiktig upprustning och jag tror nog att man har förstånd att behålla detta vackra.

Stiligt, eller hur...?

👍👍👍👍👍

.
.

Befriande

Precis vad jag behövde i Kristi Himmelsfärdshegen. Funktionalistiska impulser, de här från Alvar Aalto. Är man som jag så blir man befriande pigg av att insupa denna verklighet. Ren funktionalism från 1930 i Åbo. Det enkla är det vackra påstås det! Yes.

Liljekonvaljer

Som barn och ung var ett besök i Hyngelsböle en stående försommar-utflykt. Där plockade jag och många med mig liljekonvaljer som växte hejvilt där i backarna bland skogsträdsförädlingens barrträd. Lärkträd såg jag för första gången där vad jag kan minnas. Där var vackert, väldoftande och självklart hörde en spännande klättring på Lögdeälvens branta nipor till.

Aldrig tänkte jag mig att jag skulle ha liljekonvaljer växande på den egna tomten i framtiden. Så är det nu och de bara ökar i mängd. Igår plockade jag den första buketten av de där älskliga blommorna.
.
.

Klass är den hemort vi aldrig förlorar

”Klassresenärer som vuxit upp i byar, mindre kommuner och brukssamhällen, där alla barn går i samma skolor, säger ofta att de inte funderade på sociala skillnader som barn. Det var först på högskolorna eller universiteten som klasskrocken smällde till”, skriver Annelie Jordahl i sin text om kvinnors klassresor.

Detta citat använder Elin Grelsson Almestad i en text om att vara klassresenär - Klasskamp och skrivkramp. Den intressanta artikeln fortsätter med följande:

”Att på allvar byta social klass i Sverige tar trehundra år för en familj, hävdar den amerikanske ekonomiprofessorn Gregory Clark. Tio generationer”, skriver David Nyman i texten Att demaskera en klassresenär och hänvisar till allt det immateriella som ryms i en klassresa. ”De materiella klassresor som präglat svenskt nittonhundratal har gjort oss rika men vilsna, stupsäkra men mer förvirrade än någonsin.”

Jag tror absolut att det är så. Kanske är det är sorgligt. Eller inte.

Har alldeles precis läst klart en bok som stått delvis orörd i hyllan sedan länge. Den heter Tala om klass och, redaktörer är Susanna Alakoski och Karin Nielsen. I boken möts kvinnor som ursprungligen kommer från arbetarklass och underklass, gamla och unga, kvinnor från storstäder och landsbygd. Alla författarna är första generationens klassresenärer, det vill säga föräldrarna har inte akademisk utbildning eller motsvarande yrken. Det är intressanta essäer. För min del har jag just nu stort behov av att identifiera mig med och läsa om andra i samma situation i brist på jämnåriga kvinnor med samma bakgrund och nuvarande situation som jag har. En jämnårig med borgerlig uppväxt i Bromma kan inte förstå att ett samtida liv på landsbygden i "Norrland" såg ut som i Sune Jonssons bildskatt.

 

 

 

 

Samtliga bilder tagna av Västerbottens dokumentärfotograf Sune Jonsson (1930-2009).

Klicka på en bild och ett inlägg där jag tidigare använt den öppnas.

¶ ¶ ¶

Man kan välja att tackla sin tvehågsenhet, sin känsla av att inte höra hemma någonstans, på olika sätt: välja att vara lojal mot sin ursprungsklass eller att inte vara det.
.
.

Visitkort

Från tiden då fotokonsten var relativt ung och då det därmed var ganska nymodigt och märkvärdigt att bli avporträtterad, finns en serie foton av morfar Manfred, född 1884. Visitkort, de här små fotona på styv kartong, var väldigt vanliga och gavs bort till släkt, vänner och bekanta. De var vanliga från 1870-talet och fram till slutet av 1910-talet. Av deras utformning kan man avläsa i vilken period de är tagna, man har även hjälp av fotoateljéns namn. Fast under den allra tidigaste perioden förekom inga tryckta ateljénamn.

Vet man när fotograferna var verksamma kan man ringa in årtal för fotot med hjälp av detta samt klädsel och ev. ateljérekvisita.

De här bilderna finns i systern Karins/Katarinas samlaralbum som hon fick på födelsedagen i oktober 1901. Jag fick äran att låna och scanna av albumet vilket var oerhört värdefullt. Tusen tack för det!

Data om fotoateljéerna:

• Hilda Amanda Carlberg f. Andersson 30/5 1870, d. 20/8 1907. Inflyttad till N-ling 1895. Gift 22/2 1899.
• Garfvés Fotografiateljé etablerades 1895, etabl. i Umeå 1904, innehavare var Richard Garfvé. Filialer på ett flertal orter.
• Gottfrid & Hanna Bäckman. Hanna Bäckman föddes i Kalix 1875, död 1963. Kom till N-ling 1907.

Läs här om kvinnliga fotografer i Västerbotten

Med uppgifter om fotografen bör fotot vara taget mellan 1899 och 1907.

 

Porträttet bör vara taget efter 1904 och troligen före 1907.

 

De tre porträtten från Bäckmans ateljé är tagna efter 1907.

Man ser hur bondsonen experimenterar med frisyren och lägger sig så småningom till med mustasch eller "muntasch" som jag vill minnas att han sa. Han testar olika kravatter, övergår med åren från fluga till slips men stärkkragen finns där hela tiden. Att han har en "rova" i västfickan fäst med kedja i ett knapphål ser jag på andra fotografier. Modet var hårt styrt då som nu.

Det här var från en annan tid, ett annat liv, före selfiernas tidevarv... Emellanåt söker jag att förstå hur livet försiggick då. Ibland tycker jag mig förstå, ibland känns det väldigt väsensskilt.

.

.

Många små - om hemmansklyvningar

Bröllop i byn den 6 oktober 1870 mellan Johan Olof, 23 och Klara, 22.

Jag tror att Klara och Johan Olof, min morfarsmor och morfarsfar, valde att dela de två hemmanen de ägde mellan sina söner för att få ha dem kvar nära sig. De hade mist fyra av sina minderåriga barn i difteri under kort tid 1879:

• Gustav Robert dog den 11 sept (1,5 år). Begravd 21 september.
• Kristina Sofia dog den 11 sept (2 dagar gammal). Begravd 21 september. Dog och begravdes samma dag som brorsan.
• Johanna Catarina dog den 15 oktober (8 år). Begravd 26 oktober.
• Klara Mathilda dog den 27 oktober (4 år). Begravd 2 november.

”He legg en liten brur å en liten brurgumm e denna inne” och ”Vill je si brurpare?” sa Johanna Katarina, 8 år, om sina två döda syskon när de dött och låg i vita svepningar på "lit de parade". Hon hade nog hört liknelsen av mamma Klara eller någon annan vuxen. En månad senare låg Johanna Katarina själv död i difteri. Och dagen efter hennes begravning dog även Klara Mathilda, 4 år.

Det har traderats för mig att Klara blev mycket nedstämd, hon tog självfallet sina barns död mycket hårt. De här dödsfallen kan ha gjort att föräldrarna visste att värdera närheten till den ende sonen som överlevde farsoten samt de fyra nya barn som föddes 1880-1886. Det här gällde med säkerhet många fler familjer, difteri gick som farsot genom bygden vilket man ser med tydlighet i dödböckerna.

Totalt födde morfarsmor Klara 10 barn varav 5 nådde vuxen ålder (*). Barnen var:

Johanna Catarina 1871- 15 oktober 1879. Dog 8 år gammal.
* "Janne" 1872-1918
Jonas Herman 1874-1874, dog 6 dagar gammal.
Klara Mathilda 1875- 27 oktober 1879, 4 år
Gustav Robert 1878- 11 september 1879, 1,5 år
Kristina Sofia 1879- 11 september 1879, 2 dagar gammal.
* Karin 1880-1953
* Gustav 1881-1927
* Manfred 1884-1963

* Adrian 1886-1973

I ett par sekel bestod byn av sex hemman. År 1880 hade antalet bönder i byn ökat. Under 1800-talets andra hälft började marken tryta allt mer för att kunna ge föda till det ökande invånarantalet. De barn som inte hade försörjningsmöjlighet utvandrade till Amerka om föräldrarna inte överlät gården på  barnen genom delning av hemmanet. Det hade blivit vanligt med arronderingar och hemmansklyvningar vid förra sekelskiftet. Barnen var ju också en säkerhet inför ålderdomen då ingen äldreomsorg ännu fanns. Morfarsfar och morfarsmor omhuldade de barn som nådde vuxen ålder och sönerna fick dela på de två hemman familjen ägde.

*****

Några korta utdrag ur Fäbodväsendet 1550 - 1920. Ett centralt element i Nordsveriges jordbrukssystem, J. Larsson, 2009. Avhandlingen berör inte Västerbotten men är väl värd att läsas.

Omfattningen på hemmansklyvningen ger en skillnad i jordbrukandet söder och norr om fäbodgränsen. I norr gick den längre och man fortsatte att klyva gårdarna långt in på 1800-talet. På många ställen i södra Sverige kom hemmansklyvningen att upphöra och på många platser kan man till och med se att man köpte upp gårdar och slog ihop dem till större brukningsenheter från slutet av1700-talet.

Den omfattande hemmansklyvningen var inte bara en fråga för Dalarna, även om hemmansklyvningen i övre Dalarna fick störst konsekvenser, utan var ett utmärkande drag för hela fäbodområdet. I Hälsingland och Jämtland påbörjades dock processen senare än i Dalarna.

Den stora ökningen av antalet gårdar berodde inte främst på hemmansklyvningar utan på att många torp friköptes från 1870-talet. Torpen låg nu inte längre under gårdarna i socknen utan blev egna skattlagda fastigheter. (Mitt tillägg: detta gäller inte min hemby.)

Utvecklingen i Dalarna och Hälsingland skiljer sig från den i södra Sverige (Östergötland, Västergötland och Närke) där hemmansklyvningen inte alls var lika stor och där några områden också uppvisar en minskning av antalet brukningsenheter från 1780-talet fram till 1800-talets mitt. I Hälsingland och Ångermanland fanns en utvecklad textilproduktion där linhanteringen är mest känd.

.
.

Betydande?

Finns det ett för mig oförståeligt budskap på arabiska eller så i mormors brosch...
.
.

Blankt

En skylt i skogen av vit plast fastsatt med två skruvar på trästolpe. Den kan tyckas omotiverad. Det saknas information. Vill den visa något, tala till oss? Har texten försvunnit? Var skriften inte ljusbeständig? Inte väderbeständig? Står det något med osynligt bläck?

De som satte upp skylten är borta precis som texten. Skylten (det finns flera utan text) är ett resultat av en kurs i skogens kulturminnen som dåvarande Skogsvårdsstyrelsen initierade och som ett litet antal äldre hemmansägare i byn samlades kring. (Skylten kom till före 2006 då Skogsstyrelsen bildades.)

Jag hann prata med den gamle kursledaren från byn för några år sedan, om vilka kulturminnen man informerat om. Han berättade det, men sa även att det saknas nerskrivet material från mötena. Tycker någon att kunskapen är viktig att föra vidare t ex med hjälp av vattenfast och ljusäkta skrift?
.
.

Flickan och fågeln

Hon är inte så gammal, kanske 6-7 år, och rör sig ganska långt hemifrån på egen hand. Passerar bron över bäcken och leker med några jämngamla pojkar i byn. De hittar en fågel på dikesrenen. Den är antagligen död. Pojkarna sparkar och trampar på den, hanterar den trist och ovarsamt i flickans ögon. Hon mår illa av det och springer hem till mamma med gråten i halsen. Mamman, som är jordbrukarhustru, befinner därmed hemmavid. Flickan gråter och berättar om den stackars fågeln som behandlades så brutalt.

Då gör mamma något som den lilla flickan i vuxen ålder verkligen högaktar henne för. Hon förstår direkt den där flickan, som var jag, tar cykeln med mig på pakethållar´n och cyklar dit jag visar henne. Där ligger fågeln, pojkarna har hunnit en bit bort. Vi stannar, hon tar försiktigt upp fågeln i handen, tittar varsamt på den (hade vi en kartong med oss?) och så cyklar vi tillbaks hem igen. Där begraver vi den lilla lätta fågeln i en kartong, mjukt vadderad inuti, under häggen på gården. Flickan som var jag fick lugn i hjärtat, i kroppen.

Tänk att ta cykeln och hämta en död fågel för att ge den en sista fin behandling bara för att den lilla dottern var ledsen och grät över dess trista öde. Istället för att vifta bort det och säga att det går över. Att den var ju död, den kände inget. Att pojkarna var dumma. Nej, handling var effektivaste sättet att försonas med tragiken i livet förstod hon. Livet och döden hör ihop.

Åsså kommer här en länk till  en vacker berättelse om trofasta fåglar där man även får lite "fjärilar i magen", läsvärt på Birdlife Sveriges hemsida. Det var Anita som tipsade om den vackra historien.
.
.