Julbocken

Nu har jag sett honom - julbocken. Den där figuren som mamma talade om från sin barndoms jular men som jag aldrig mött i verkligheten. Men här är han!

En mytisk figur som numera ersatts av den rödklädde tomten med stort vitt skägg, Santa Claus, som idag är de mindre barnens skräck eller förtjusning.

"Jultomtens amerikanska namn "Santa Claus" är baserat på det nederländska "Sinterklaas", som härleds till Sankt Nikolaus som var en biskop på 300-talet som helgonförklarades för sin kristliga givmildhet. I legenden räddar han i hemlighet bland annat tre flickor, som inte har tillräckligt med pengar till hemgift, så att de slipper bli prostituerade. S:t Nikolaus är skyddshelgon för barn, sjömän, fiskare, de falskt anklagade, pantbanker, tjuvar som ångrat sig samt många städer. Han avbildas vanligen iförd röd biskopsdräkt, ofta med detaljer i vitt och grönt."  Från wikipedia

I Elsa Beskows barnbok Petter och Lottas jul från 1947 finns två julbockar med.

.
.

Ko jul

Tror ni det finns något lämpligare julkort för en med fäbless för kossor? Knappast.
Det har utbildats en tradition att hästar får agera tomtekompis, gärna också havrekärvar och domherrar, men inte på denna illustration av Jan Bergerlind.
Så trevligt för mig och andra som gillar kor.
.
.

Norrlandsproblemet då som nu

"Utvecklingen" och förändringarna fortsätter och fortsätter även i "Norrland", strukturrationaliseringen och urbaniseringen tuffar på. Mycket har hänt - men ändå ingen förändring i grundsynen på den norra landsändan.

Klicka på länken för att se filmen Norrlandsproblemet från 1971.

Läser lokaltidningens ledare angående infrastrukturutbyggnad (ja, alltså inte den "norrländska" lokaltidningen):

"När det går bra för tillväxtregionerna går det bra för Sverige. Därför måste Mälardalen prioriteras."           Mitt ångermanländska jag protesterar.

"I en gemensam debattartikel ger representanter för de sju länen/regionerna i Stockholm-Mälardalen-Gotland (...) ett erbjudande om flera nya bostäder och arbetsplatser i Storregionen. (...) Villkoret är att regeringen prioriterar Mälardalen med omnejd i sin nationella infrastrukturplan, exempelvis vad gäller att förstärka Mälarbanan och Svealandsbanan.
Den sortens krav brukar ofta få övriga Sverige att se rött. Framför allt med motiveringen att Stockholmstrakten redan har täta buss- och tågturer och att det nu är, säg, norra landets tur.

Resonemanget haltar. I Mälardalen bor nästan halva Sveriges befolkning, tillväxten är hög och antalet människor som behöver jobb, bostad, service och infrastruktur blir allt fler. (...) Det drabbar inte bara Mälardalen, utan även resten av Sverige, eftersom hela landet gynnas av att det går bra i tillväxtregionerna (...)"

Idag ställs stad och landsbygd, olika åldersgrupper, socioekonomiska grupper, regioner, kommuner mot varandra. Rankningar av olika slag tillhör vardagen, kommunrankningar inte minst. Det tävlas om att vara "bäst" inom alla möjliga områden.
Kollektivism är fult, individualism är fint!

Intill Sergels torg är det intensiv byggverksamhet, likaså i de flesta andra kommuner i Mälardalen. Och mitt i stadens centrum visar man upp en lysande skogens konung i granskog och lyckliggör på så sätt utländska turister eller svenskar tillresta från andra storstadsregioner. "Norrland" har natur att exploatera på olika sätt (turism, skogsbruk, gruvnäring, vindkraft) men ändå kan inte "Norrland" stå på egna ben. För närvarande är det Arne Müller med Norrlandsparadoxen och Po Tidholm som försöker föra upp "Norrlandsproblemet" på agendan. Många av  argumenten känns igen från filmen ovan.

Själv upplever jag båda landsändarna med mina båda boenden och med 1/3 av livet boende i huvudstan och har under lång tid har möjligheten att jämföra vad som sker i de båda landsändarna. Kan urbaniseringen stävjas? Kan regionpolitiken förändras och ge effekt för "Norrland"? Kan "Norrlands" glesbygder/landsbygder överleva in i framtiden?

Att säga att "vi stryper strömmen söderut" hjälper inte. Det krävs mycket större insikt och åtgärder än så. Här kan man få en norrbottnisk inblick i Norrlandsfrågan.
.
.

Realist - javisst

Tänk positivt, var optimistisk... I flera år har vi hört guruer och livsstilskonsulter säga att det är vägen till ett lyckligare liv. Men stämmer det verkligen? Inte enligt en stor undersökning ledd av en (...) [israelisk psykolog], med 2 000 deltagare i åtta länder (USA, Brasilien, Kina, Tyskland, Ghana, Israel, Polen och Singapore) och från olika kultursfärer. Undersökningen visade att lycka inte kommer från att undvika smärta och ständigt vara positiv, utan att känna äkta känslor och ha meningsfulla upplevelser, även om det är negativa sådana.

Jag har inte varit källkritisk utan endast skrivit ner det jag läst tågtidningen Kupé (på intet sätt en vetenskaplig tidskrift) under en resa till huvudstaden. Men jag vill gärna tro att huvudtesen håller: lycklig blir man inte av att förtränga negativa händelser och tankar genom att tänka positivt, denna frälsning som blev populär på 1980-talet. Systematisk förträngning och nedtystande av alla tråkiga och hemska händelser är av ondo för individ, grupp och samhälle är jag övertygad om.

Realist - javisst!

.

.

"Kreativt skräp"

Jag får sådan lust att göra något tjusigt och grant av alla dessa glanspapper som jag sparat. Längtar till den dag då jag tar mig tid till kreativa roligheter med papper, färg, klister... Undrar om det blir av under julledigheten... En gång i tiden akvarellmålade jag alla julkort jag sände iväg eller vek dem i papper, tänk... I år har jag bara vikt och klippt en adventsstjärna av skisspapper, familjens klassiker från 50-talet:

.
.

Fira Finland 100 år

Finland 100 år som nationalstat idag den 6 december 2017. Det uppmärksammas och firas som sig bör även i Sverige. En gång tillhörde vi en gemensam stat. För att förstå den korta tiden som självständig nation brukar jag påminna mig att pappa föddes samma år som staten Finland bildades, en stat vars 1900-talshistoria är omskakande för en svensk som levt så länge med fred. För att förstå och få veta mera ges här boktips.

Anders Andersson Manginen som föddes 1684 i Revolax, Siikajoki socken, är anfader på min farfarsmors sida för 9 generationer sedan. Han flyttade till Västerbotten och gifte sig här troligen 1716. Hans första hustru Margareta Andersdotter, född 1683 i Gräsmyr, Nordmaling dog 1759 i Håknäs, Nordmaling. Anders gifte om sig med en kvinna från Håknäs och de ska ha flyttat åter till Revolax 1764. Där dog Anders Manginen av ålderdom 1775. En av sönerna stannade kvar i Västerbotten och blev min ana. Och många andras förstår jag. Anders Manginen är alltså min farfarsmormorsmorsmormorsfarfar. På den tiden var Sverige och Finland förenade i en och samma nationalstat.
.
.

Mönstrad färgprakt

Här skulle jag kunna tänka mig att flytta in på direkten. Ifall den förvaltande hembygdsföreningen skulle få för sig att hyra ut :-)

Hade jag tillgång hit skulle jag tassa omkring försiktigt, sätta mig vid fönstret med penna och en vacker anteckningsbok och skriva ner och rita det som föll mig in. Sen skulle jag läsa i en bok tills det blev alldeles för mörkt i rummet, golvlampan till trots. Jag skulle sen krypa ner i och somna i imperialsängen bäddad med det vaddfyllda sidentäcket, överlakan med infälld spets och örngott likaså med spets och bomullsband att knyta ihop med. Jag skulle "må som en prinsessa".
.
.

Förväntan

Började längta till advent för några veckor sedan. Advent och jul. Samma förväntansfulla känsla dyker upp som då jag var ett barn. Nyåkers pepparkakor hör till de år jag inte bakar mina egna med mosters gamla recept från Broby. För att slippa degspill som ska knådas om och om igen gör jag pepparkakssticks med hjälp av en degsporre. Pepparkakor med hemlagad lemon curd är bara bäst!

Tycker om den intensiva adventstiden.
.
.

Naturligt beteende

 

Det här är parkeringen till ett naturvårdsområde som ställdes i ordning i kommunen åren 2006-2008.

På andra sidan den asfalterade vägen syns delar av Skärjavan och alldeles intill vägen en informationstavla. Bakom dungen står ett fågeltorn.

"Nordmalings kommun har i samarbete med Rönnholms och Lögdeå skifteslag låtit restaurera våtmarken. Strandskog har avverkats och tät vegetation har frästs sönder för att skapa öppen mark och vattenytor. Restaureringen har finansierats av länsstyrelsen genom LONA (lokala naturvårdssatsningen), Banverket och Nordmalings kommun. Banverkets insats är en kompensation för Botniabanans påverkan på Nyåkersviken, Ava."

Så står det i den gröna rutan. Länsstyrelsen beviljade 340 000 kronor till restaureringen av Skärjavan år 2006.

Apropå Nyåkersviken och Banverket så hade verket en arkitekttävling om broar och viadukter längs Botniabanan under projekteringen. Det fanns en utsedd vinnare till en bro vid Nyåkersviken, jag såg förslaget i en branschtidskrift. Man planerade en bro för att inte skärma av byn Ava från att se vattenspegeln i viken, att inte inkräkta på fågellivet och Avabornas kontakt med vattnet. Nu blev det inte så utan en banvall som gör att man inte ser viken från byn. Jag förmodar att Banverket sparade pengar på det sättet och att ingen protesterade mot beslutet att anlägga en banvall istället för bro. Här höjer man inte sin röst.


Informationstavlan ger även följande besked:

"Redan i början av 1900-talet var Skärjavan ett populärt område för fågelskådare och sjön kallades Norrlands Hornborgasjön. Området är artrikt då det ligger i et viktigt sträk för flyttande fåglar inte så långt från havet. Här finns regelbundet vaktel, vattenrall, gräshoppssångare och rörsångare - arter som är ovanliga på denna breddgrad. Vanligare arter som du har goda chanser att få se är grågås, trana, sävsångare och jorduggla. Rovfåglar som fiskgjuse, lärkfalk och havsörn jagar ibland vid sjön. Brun kärrhök ses regelbundet och häckar vissa år i sjöns vassar."

Det är numera till att parkera på den smala väg 501 genom Rönnholm för att nå fågeltornet. Kommunen säger sig inte ha ansvar att hålla parkeringen fri. Kanske har man haft ett kontrakt på några år med markägaren, ett kontrakt som löpt ut. Markägaren anser kanske att ytan lika gärna kan användas till att dumpa gammalt taktegel och ris.

Jag upplevde något liknande vid vandringen längs den stig/kärrväg som trampats och gått i gången tid innan asfaltvägen på bild ovan anlades under 60-talets början. Nu hade den gamla kommunikationsleden restaurerats med EU-medel och Skogsstyrelsens bidrag. När vi närmade oss Torsvika låg på en sträcka nyligen avverkade småbjörkar tvärs över stigen, från båda håll. De var till att hoppa/kliva över dem. Det kändes inte bra längs en nyligen restaurerad kulturhistorisk led, lite som en hämnd från en markägare som inte varit helt med på noterna att öppna upp stigen. Då ville jag inte skriva om detta, ville visa god min i elakt spel. Min uppfattning är att det är så här man motarbetar varandra här i glesbygdskommunen istället för att tala. Det är väldigt elakt gjort i mina ögon och jag har fler exempel på småaktighet som jag inte ska dra nu.

Kom att tänka på allt det här när jag skrev detta inlägg.

Naturen anges som en viktig faktor för att locka människor att flytta till kommunen. Men i praktiken verkar naturen inte vara så högt värderad!
.
.

Solar egg

Vi ser en flyttbar bastu med metallskal. En fascinerande konstruktion i ett överdådigt arktiskt landskap. Inuti finns ett vedeldat aggregat i form av ett hjärta.

Går det att få "Norrland" i fokus genom design? Sök på "Solar egg" och ni får många träffar med bastun placerad i arktiska omgivningar.

Jag blir lite förtjust men undrar också: vad ska sättas på kartan med Solar egg? Norrländsk glesbygd, förvaltningsbolaget som beställt bastun, konstnärerna som skapat, Norrbottens natur, det nya Kiruna eller designlandet Sverige? Under hösten finns Solar egg på Svenska Institutet i Paris. Sen då?
.
.

Skräddarsytt

När jag var barn fanns en skräddare i grannbyn Mo på andra sidan älven. Salve Holmberg hette han och jag minns hans profil sittande i skräddarställning på ett stort bord i rummet innanför butiken. Dörren till butiken stod öppen och jag såg dagsljuset som föll på den sömnad han hade på gång när jag följde mamma på något ärende dit. Bakom affärsdisken med sybehör stod hans fru. Jag minns inte, men förmodar, att man hade ändringsskrädderi men även kunde måttbeställa herrkläder. Med stor förvåning inser jag att jag upplevt en gången tid på ganska nära håll.

Salve Holmberg har jag ingen bild på. Det här är skräddarmästare Agne Wideheim Malmö 1993.  
Foto: Jonn Leffmann. Bild härifrån.

Någon yrkessömmerska minns jag inte, där hade konfektionsindustrin helt och hållet gjort intåg. Men måttbeställda stickade tröjor brukade jag få. Då cyklade mamma och jag till fru Gren dära Runnvik som tog mått på mig och vi tittade på garnnystan i en mängd olika färger och jag fick säga vad jag tyckte om. Knappar skulle också väljas. Efter några dagar var koftan, som stickades på stickmaskin, färdig att hämta.

Mamma, som hade arbetat som sömmerska, var glad i tyger. Hon gick som lärling hos fru Sjöberg dära Vall´n och mindes hennes rörelser då hon hanterade tygpacken och hur de två, när nya tygpacken anlände, kunde sitta och fundera över om de skulle sy sig nya kläder. På den tiden fanns tre tygaffärer dära Vall´n: Sjöbergs, Mattssons och Strömbergs fick jag berättat för mig. Fru Sjöberg klippte till utan mönster, hon var en oerhört skicklig sömmerska. Fru Mattsson var bra på att visa vilka tyger hon hade, hon var bra på att sälja in -  det är inte alla förunnat.

När jag läser hur journalisten Ester Blenda Nordström (1891-1948) beskrev den sibiriske handelsmannen Trifan Ivanovitj lägga fram tyger på disken i sin bod förstår och känner jag igen hur det måste ha varit i de där textilaffärerna, särskilt hos Mattssons:

"nöp ihop det med ena handen, ordnade det i förföriska veck, höll upp det och betraktade det med hänförd blick och huvudet på sned, skakade det lite ibland så att fallet skulle bli ännu mer oemotståndligt"

Och tro mig eller ej men nu har hembyn fått en sömmerska som startat syateljé. Tummen upp för det!
.
.

Hos fotografen

Här har familjen beslutat sig för att gå till fotografens ateljé.
Farfarsfar och farfarsmor lät sig förevigas med barn och hund.
Barnen är födda mellan 1881 och 1899.
G. & H. Bäckmans fotoateljé etablerades 1907, innehavare var Carl Gottfrid Bäckman, f. 7 jan. 1884 och Hanna Bäckman.
Så fotot bör vara taget efter 1907 och troligen före 1910 om man betänker åldern på Anna som sitter i pappas knä. Farfar står på rad med sina bröder.

Helgen som gick

Arbetet hade förberetts genom att taklisten tagits ner, golvsocklar, fönsterfoder och dörrfoder demonterats för att återanvändas och golvet täckts med skyddspapp. Trätaket målades med linoljefärg en tidigare helgdag.

Helgjobb:

Skurit till spännpapp
Fuktat spännpapp och låtit den ligga insvept i plast över natten.
Spikat upp spännpapp med hundratals nubb och använt:
- Spikremsor
- Torremsor
- Klisterremsor
- Hörnkappor

Bild härifrån. 

Materialet som användes köptes på annat håll.

Väggen blev slät och jämn. Nu återstår ytskiktet. Det kommer att bli fint.
HÄR kan ni se andra som gjort likadant.

***

Första gången jag pappspände var för exakt tjugo år sedan. Då fanns ytterst lite tryckt material med beskrivningar tillgängliga och Internet var i sin barndom. Hur skulle hörnen utformas? Ingen jag frågade visste, inte heller jag. Då ringde jag Sven, en äldre målare i hemkommunen som kunde ge upplysning och det är jag honom mycket tacksam för. Att se den tjocka pappen spännas ut och bli helt slät när den torkar är lite av ett mirakel.

Det är så förträffligt att slippa gips- eller spånskivor, ja även träfiberskivor för den delen. Även om träfiberskivor (typ masonit) är utan giftiga kemikalier och miljömässigt godkända.

Pappspänning är fantastiskt på många sätt. Byggnadsvård innebär att använda de äldre byggnadsmaterialen och teknikerna som i sig miljömässigt överträffar "moderna" material. Det är tyvärr inget som gymnasiets byggnadsprogram lär ut så vitt jag vet.
.
.

Om skogsbränder

Brand nära vindkraftverk

Lokalt.

Räddningstjänsten larmades på onsdag förmiddag om en brand i en skogsmaskin.

• 

SOS Alarm uppger att branden uppstod nära ett vindkraftverk på Gabrielsberget i Nordmaling.

- Hela hytten på skogsmaskinen har i det närmaste brunnit upp. uppger räddningschef Conny Eriksson till VK.

- Nu har vi inriktat oss på att rädda dieseltanken och däcken, och är i det närmaste klara med det.

Ett mindre utsläpp av motor- och hydraulolja uppstod i samband med branden.

- Men det mesta har brunnit upp, och vi har informerat miljö- och hälsoskydd om läget, som vi betecknar som gott, säger Conny Eriksson.

Ingen person kom till skada vid branden.

Bo Wallin

Publicerad 8 november 2017.

***

Intressant att journalisten nämnde att branden uppstod nära ett vindkraftverk. Varför!??? Ett geografiskt landmärke?

Att skogsbrand kan uppstå på grund av tillbud med skogsmaskiner känner vi till genom storbranden i Västmanland 2014. Brand kan även uppstå i ett vindkraftverks turbin och gnistorna spridas långt. Som hemmansägare gäller det att ha sin skog försäkrad mot brand - det finns fler än en orsak till att det kan börja brinna. 150 meter från min skogsmark står närmaste vindkraftverk på Gabrielsberget. Jag, och flera med mig, har därmed inskränkt nyttjanderätt till vår egen mark.

(Var finns ett företag liknande detta i hemkommunen? Där spåren av maskiner inte förskräcker även om marken inte är tjälfrusen vilket den inte var där den 8/11. Ett sådant företag skulle jag kunna tänka mig att anlita. Nostalgisk romantiker utan verklighetsförankring skulle jag kunna tänka mig att mitt epitet är där hemma i norr.)
.
.

Meningen med livet är bildning

Jag känner igen mig i att bli ifrågasatt när jag har förkovrat mig i humaniora på universitetet: jag har fått frågan av folk i min närhet: varför är det där bra att kunna? Vad har du för nytta av det?

Visst är det stor nytta med humaniora, meningsfull kunskap berusar och öppnar. Mitt yrke består av både tekniska och humanistiska kunskaper, vetenskap och konst. Bildning är en inre resa men då tänker jag inte på mindfulness. Våra högre lärosäten ökar i antal ändå ökar inte vår bildning, ibland inte ens kunskap.

"Bildningen är det största frigörelseprojektet. Inte bara genom kunskaperna i sig utan också i den förändrade synen på sig själv som kommer på köpet. Man står rakare i ryggen i ljuset."

"Samtidigt är det också insikten att vi förstår mycket mindre än vi tror, en kunskap som faktiskt till och med kan vara just nyttig."

"Frigörelse kan inte heller siffersättas. Inte heller känslan av att bli en större människa, att kunna vara en bättre version av sig själv just för att man inne i sig bär rester av seklers ackumulerade insikter."

Citaten är hämtade ur den mycket läsvärda artikeln:
 Därför är nyttofixering bildningsfientlig.

Här är en bloggare som även han läst Isobel Hadley-Kamptz artikel och skriver vidare om den: Bildning är inte nyttigt, och just därför värdefull

Inskränkthet och ovilja att lära - finns något värre?

.

.

..

Om att bo här!

Söndag den 19 november 2017 kom Riksteaterns föreställning Vi som bor här till N-ling.

Bild från Instagram.

Jag såg inte föreställningen.
Jag är inte förvånad när jag läser detta bakgrundmaterial.
Att det var och är så här här.
Naturen är en handelsvara.
Jag har ett annat synsätt.
Känner mej annorlunda.
Som en utböling.

Visst är det skillnad på stad och den här landsbygden.
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om #visomborhär, #havsörn, #nordmaling, #profit, #markägare
.
.

Högre, större, flera...

Pressmeddelande från Tingsrätten i november 2016. Klicka för större text.

Vindkraftsbolaget Svevind AB har överklagat den dom som Mark- och miljödomstolen vid Umeå tingsrätt kungjorde för ett år sedan angående ytterligare vindkraftverk på Gabrielsberget. Förhandling i Svea Hovrätt inleddes den 27 september 2017. Marken där vindkraftverken planeras är bolagsmark ägd av SCA, Svenska Cellulosa AB. De tidigare uppförda 40 vindkraftverken står på privat mark. 19 ytterligare verk är tillståndsgivna på privat mark. Tillståndet gäller i 35 år.

Ytterligare vindkraftverk, högre och därmed synligare kan bli verklighet på Gabrielsberget.

Det är endast två samebyar med vinterbetesland här som haft synpunkter och motsatt sig projektet. Nordmalingsborna ser ut att vilja ha ännu större vindkraftsindustri alternativt bryr sig inte - det är så tystnaden måste tolkas. Mekanismerna som åstadkommer den mentaliteten har jag förstått. Det kan konstateras att det är skillnad på städer och landsbygd.

Utsikt från ett fönster på landsbygden. 

Illustratör Ulf Lundkvist.

Stilla skog, händelselöst utan vindsnurror :-)
.
.

Kan inte sägas bättre

"Jag har alltid förvånat mig över folks lust att träffa
berömdheter. Att man växer i sina vänners ögon
för att man känner berömda människor bevisar
ju bara att man själv är en nolla."

Somerset Maugham

brittisk författare (1874-1965)

.

.

Synen på gräsmattor

Nils Åkerstedt, strax över 90 år, är känd som trädgårdsmästaren som odlar i sand med gräsklipp. Så här skriver han i sitt senaste blogginlägg om gräsmattor:

" I min ungdom arbetade jag som trädgårdselev vid en herrgårdsträdgård och gräsmattorna  slog vi med lie  2-3 gånger under sommaren och det avslagna gräset användes till föda åt korna. Vid mitten av 1900 talet kom  motorgräsklipparen som helt revolutionerade skötseln av gräsmattorna. Då skulle gräset klippas så ofta att det bara var 1 – 2 cm långt. Gräsklippet skulle ligga kvar på gräsmattan, det var enbart bra för gräsmatta ansåg man då och ännu i dag så är det de som anser att gräsmattan behöver den näringen. När det sedan fanns gräsklippare med uppsamlare så var det snarare för att det såg snyggare ut om man tog bort gräsklippet än att man skulle använda det till näring till odlade växter."

Jag har samma erfarenhet av gräs - fram till 1970 då det fanns kor i ladugården slogs tomtens gräs med lie av pappa. Även dikesrenarna längs Kustlandsvägen och Riks13 som vette mot den egna marken slogs med lie. Det var oerhört vackert att se, vackert att åka igenom byn på den tiden. Sen kom gräsklippning igång och mängden ängsblommor försvann sakteliga. Först handdriven klippare, sen bensindriven men även eldriven. Men väg- och dikesrenar fortsatte pappa att slå med lie in på 1980-talet. Sen tog dåvarande Vägverket och vägföreningen över vägrenarna. Det blev något helt annat. På de år som gått har mycket av den naturliga ängsfloran försvunnit och jag ser gräsklippning som något som förstör det vackra. Där används inte uppsamlare så det klippta gräset har gött vägrenarna och ängsblommor som vill ha näringsfattigt har gräsklippsgödslats till döds. Älggräs och lupiner tar fart, för mig ödslighetens och nedläggningens växter där de syns i överflöd. Förutom allt sly. Att få tillbaka floran tar lång tid. Slåtterblomma, smällglim, kråkklöver, kabbeleka, styvmorsviol, kattfot har det blivit väldigt mycket glesare mellan här i byn - om de ens finns. Nu är till och med åkerbär på väg bort. Det kunde jag inte tänka mig då jag var liten så gott om dessa läckra bär som då fanns framför näsan.

De här fotona från 40-tal till 60-tal har jag visat förr. Foton med gräset, inte gräsmattan, på vårt gårdstun. Så där vackert som det såg ut på bondgårdar föritin, det vore underbart att nå dit igen tycker jag men där får jag nog stryka på foten. Allt fler maskinella hjälpmedel ger oss så lättvindigt gräsmattor i form av monokulturer. Det har i några decennier varit det trädgårdsmode som genomsyrat även den svenska landsbygden.

 

 

 

 

 

I mitt permanentboende är vissa delar av tomten äng, andra delar slås med gräsklippare med uppsamlare. En stor del av gräsklippet använder jag som gödning på kökslandet. Och det växer som sjutton.

Jag brukar lyssna på podcasten Odlarna, som handlar om de flesta aspekter på odling i stan och på landsbygden. Lyssna gärna på en intervju med Nils Åkerstedt som gjordes 2016.
.
.

En stenig trädgård

En av de minnesvärda platser jag besökt är en trädgård på en helt osannolik plats.

Prospect cottage med sin tolkning av en trädgård ligger på en stenig strand i Dungeness i Kent, södra England, där oändligheten i form av havet och horisonten syns åt ena hållet och en fyr samt ett kärnkraftverk i bakgrunden åt andra hållet. Längs den steniga stranden löper en räls. Just där, med blåst och stenar, mötte jag en fantastisk trädgård helt utan gräsytor eller romantiska rosor. Just det, fastän den finns i England syns inte en enda snutt gräsmatta. Så befriande :-) Här fanns en engelsman som lika lite som jag var road av att ha en petimeterskött gräsmatta.

Då han skapade sitt fritidsparadis hade Derek Jarman, med sin engelska bakgrund, trädgårdar, blommor och gräsmattor i generna vilket i hans fall var ångestskapande. Jarman ville något annat.

Det var lite overkligt att komma körande med högerstyrd bil och plötsligt vara mitt på den stora stenstranden, med några få fiskebodar, utan tomtgränser och med ett svart fritidshus väl synligt med ett kärnkraftverk och en fyr långt bort i fonden. Det var häftigt vill jag lova, en rent surrealistisk, filmisk, upplevelse. Det hände sig våren 1996, två år efter Jarmans bortgång i aids.

Samtliga bilder i bloggposten är hämtade från Internet. 
(Det är enklare än att skanna av de egna diabilderna.)

Boken ovan hade jag med mig i bagaget då jag kom hem från resan.

Under samma resa besökte jag andra, mer kända trädgårdar som Sissinghurst där Vita Sackville-West och Harold Nicolson skapade stor trädgårdskonst och Great Dixter där Christopher Lloyd under många år fortsatte med sina föräldrars arbete att skapa en oemotståndlig trädgård. Lloyd var i högsta grad verksam när jag besökte Great Dixter, han låg på knä och rensade ogräs.

Men ingen trädgård går att jämföra med Prospect Cottage. Den är verkligen outstanding.

HÄR 

en suggestiv film från platsen.

.
.