Lekstugor som kulturhistoriskt fenomen

Tisdag 26 november 2019 kl. 18:00–19:00 hålls ett föredrag om "Lekstugan" på Nordanå kulturområde i Skellefteå.

Bilden kommer från Skellefteå museums samlingar, SM LS 00082.

 Lekstugan, historien om den lilla stugan med stora möjligheter

Lekstugan har älskats av generationer av barn och väcker för många kära minnen. Kanske växte du upp med en i barndomshemmet, eller har en hemma på gården för dina barn att leka med?

Den här kvällen kommer byggnadsantikvarie Pernilla Lindström berätta om just lekstugans historia och om kända och mindre kända lekstugor för allt från prinsessor till arbetarbarn.

 Eventet är kostnadsfritt.

Arrangör Skellefteå museum, Hålla Hus

***

Den här arkitektritade lekstugan uppfördes år 1918 till två små disponentdöttrar vid ett järnbruk i Mellansverige. Den innehåller kök med vedspis att elda i och zinkbänk, storstuga, vardagsrum och sovrum. Alla möbler är specialformgivna i barnstorlek för just denna lekstuga.

Storstugans matgrupp i lekstugan från 1918. På några möbler har döttrarnas initialer snidats. Lekstugorna i hembygden var långt ifrån av den digniteten på formgivningen och därför sätter man inte något värde på de där små husen. De försvinner.

Det här är min lekkamrat Karins lekstuga hemma på deras gård. Den är riven.

Småflickor skulle lära sig sköta ett hem i ett minihus och lekstugan blev ett hjälpmedel. En vanlig lek var rollspelet mamma, pappa, barn. Först skapades lekstugorna i högreståndsmiljöer och så småningom under 1900-talet spreds lekstugor för barn till enklare miljöer dit hembygdens små hus kan räknas. Min farmor och mormor, födda 1882 och 1890 hade inga lekstugor.

***

Min och syrrans lekstuga byggdes senare, den var klädd med faluröd fjällpanel, hade tre fönster och en dörr på ena gaveln. Lekstugan innehöll två rum: kök och sovrum/vardagsrum. Sängar blev det av två upp-och-nervända potatislådor (pärlåd:er) per bädd, med skumgummimadrass ovanpå och sänglinne förstås. Här kan den sagobetonade tapeten ses. Så roligt det var att vakna upp efter en natts sömn (lite skraja kunde vi vara innan vi somnade) med blå himmel och molntussar som susade förbi fönstret. Den gavs bort för länge sedan som jaktkoja.

Lekstugans köksbord och stolar av trä och masonite finns kvar även om lekstugan sedan länge är borta. Den stod där vedbacken nu är belägen. Jag tog fram möblerna för fotografering för några år sedan. Det är enkla konstruktioner i vitt (trä) och rött (Masonite). En gång väldigt omtyckta och använda. Elspisen, även den av träfiberskiva, är en köpt leksak. 

Här är den enda helt funktionalistiska lekstuga i min hembygd som jag uppmärksammat. Byggd av släta träfiberskivor med pulpettak och fin veranda/farstukvist. Den är nu borta, flyttad påstås det. Den var enkel men hade inte mindre kulturhistoriskt värde för det. Men det är tyvärr byggnader av den typen som försvinner om man inte väljer att bevara sin historia.

Nu uppmärksammas lekstugorna och deras kulturhistoria av Skellefteå museum. Ingen är gladare än jag för det. Det är behjärtansvärt då många överloppsbyggnader försvinner eftersom få sätter värde i dem. De hemmabyggda lekstugorna försvinner och ersätts av köpta friggebodar. Men vem vet, kanske kommer en lekstuga i funktionalistisk stil att visas på bild där i Skellefteå tisdag den 26 november. Nästa gång kanske föredraget hålls här i kommunen...
.
.

Ångermanland

Norrlandspoddens avsnitt nr 55 handlar om Ångermanland och ångermanlänningar. Intressant att höra två personer med så olika politisk inriktning samtala och inte som så ofta i debatter eller sociala medier försöka smutskasta varandra.

Jag är själv ett fan av Ångermanland. Så klart.

.
.

Riddersvik - Sini 47

Denna tavla, en olja på duk, hade mamma med sig i bagaget då hon flyttade hem till byn för att ta över föräldrarnas jordbruksfastighet, eftersom morfar fått hjärtfel.

 

Hur den kom i hennes ägo vet jag inte men ett antagande från min sida är att det var en avskedsgåva från inspektorn på Riddersviks gård i Hässelby villastad där hon var anställd som hembiträde. Jag tror att eget inköp faller bort som alternativ. Inspektorn skötte jordbruket och alla de odlingar som fanns i anslutning till gården. Hon berättade många trevliga minnen från den tiden och att hon och arbetsgivarfamiljen Bjällerud trivdes, som jag förstår det, med varandra. Man hade ett modernt tankesätt vilket till exempel innebar  att Karin åt tillsammans med familjen. Hos andra hade det varit otänkbart - anställt tjänstefolk skulle äta i köket. Riddersviks gård ägdes av Stockholms stad. Vem signaturen Sini är, som målade tavlan 1947, är oklart.

Ett annat litet minne från från tiden på Riddersvik är från arbetskamraten Tyra, född i Lövånger. De hade roligt ihop har jag förstått.

Foto på mamma på resande fot som 26-27-åring från den tiden.
Efter sömmerskeutbildning valde hon att arbeta med annat.

Här finns en sammanställning av bilder från Riddersvik, en Hässelbygård med gamla anor av Henrik Henrikson 2018. Där fann jag bla a detta flygfoto:

Detta bör vara från 40-talet då mamma arbetade där. Hon berättade om alla dessa odlingar, köksland och växthus med grönsaker, rotfrukter, bär och frukter. De skulle delvis försörja Stockholms stad. Hon gjorde sitt bästa för att införa grönt på matsedeln efter hemflytten och giftermålet ett par år senare - men det gick inte alls bra med en kinkig man med specifika matvanor. Gå och göm sig sparris, melon, kronärtskocka, tomat, grönsallat...

Att flytta hem till byn efter anställningar på syfabrik i Uppland, i storkök i Värmland och som hembiträde i Stor-Stockholm kan inte ha varit helt lätt.

 Idag, den 6 november, skulle hon ha fyllt 98 år.

.
.

Heder och tack

Familjegraven är förberedd för vinter och kyla. Gran- och enris från den skog som de som vilar här alla har brukat i sin livstid. Heder åt dem.

Vid en dödsbädd

Du talar om din ”vägran att ärva”
som om du hade långt större självaktning
än Medelsvensson
och av det skälet inte vill hålla godo
med färdiga tankar.
Men så är det inte.
För om vi använder ordet ”ärva” på idéernas plan
får det en innebörd
som inte bara är ovärdig
dig själv eller ”Medelsvensson”
utan helt enkelt omöjlig.
Det finns inget mekaniskt
övertagande av idéer!
Det finns inga färdiga tankar!
Det finns ingen överföring av en människas minne
till en annans,
som när du kopierar en fil
från en hårddisk!
Vi befinner oss vid en dödsbädd.
(Det är alltid till samma
dödsbädd vi återvänder.)
Den döende fadern
säger till sina barn:
”Om ni söker vad jag gömt undan i vingården,
ska ni finna alltsammans.”
De antar att han gömt undan en skatt.,
men så säger han inte.
Du kan ärva en bok
men inte dess mening.
Finnandet ligger i sökandet.
Meningen uppstår
i dig.


Jesper Svenbro
ur Vingårdsmannen och hans söner, 2008.

 

.

.

Sista smörjelsen

Under mina uppdrag för församlingar i Svenska kyrkan har jag stött på s.k. sockenbudstyg. Detta är små nattvardskärl som placeras i ett fodral för att kunna medföras av prästen till en person som är sjuk och vill ha "sista smörjelsen", en person som ligger på sitt yttersta och som är alltför svag för att kunna ta sig till kyrkans nattvardsgudstjänst. I sockenbudstygen ingår nattvardskalk, patén och liten vinkanna med lock. Allt i behändigt miniformat. Dessa kyrkliga inventarier används knappast idag, de är kulturhistoriska föremål som minner om en annan samhällsordning, om en icke-sekulariserad tid.

År 1859 kallade en hemmansägare här i byn på prästen när han låg för döden, inte 40 år fyllda. Han ville ha nattvard och själafrid eftersom något plågade honom. Jag förmodar att prästen från Vallen hade med sig ett likartat kit som på bilden eftersom en person i socknen budat efter honom.

Prästen kom till bondens ångermanländska korsbyggnad, lyssnade på hans bikt och gav nattvarden kan jag förmoda. Då han kom ut ur rummet med den sjuke sa han: "Den mannen hade en underlig sjukdom."

Under hand kom en obehaglig historia fram i ljuset eftersom prästen, trots tystnadsplikt, av någon anledning inte kunde underlåta sig att låta andra vidare undersöka den unge hemmansägarens bikt. Hans brott skulle ha renderat ett livstidsstraff på vatten och bröd på Långholmens fängelse om det hade uppdagats när det utfördes. Nu dog mannen men rykten om mordet fanns där. Det kom att påverka några människor i omgivningen.
.
.

Insikt i en äldre byggnadskultur

Många byter ut
när de har ett gammalt hus.

De sätter in jordvärme
och använder inte vedspisen.

Hela kåken är uppbyggd på detta
för att få drag
och ventilationssystem
och så tar du bort det.

Du får nåt som kyler istället.

Du värmer inte upp vindarna.

Mycket grejor blir fel då.

*

Jag tycker det är mysigt
när det brinner.

Nu är det kaffekokarn
som det knäpper i.

Men jag har faktiskt gjort
en brasa idag.

Det var lite ruggigt
på morgonen.

*

Ett nytt hus idag
du åker och köper virke till det.

Det är sånt virke
som de knappt skulle göra ved av
på nittonhundratalet.

*

De bryr sig inte helt enkelt.

De bara säljer
och de som köper har ingen kunskap
om hur ett material ska vara.

En bräda till exempel.

Idag vill man driva upp nånting
så fort som möjligt
och få betalt.

Förr fick det ta mer tid.

Man valde ut träden man skulle ha
till exempel till brädfodring.

Man gick och tog på ett ställe
där man visste att det hade växt sakta
och att det var tätt och fint.

Idag är det ingen som…
det vet inte ens på vilket håll
de ska vända en bräda
när de ska sätta dit den.

Christer Larsson f. 1982

Ur OSEBOL av Marit Kapla, 2019.

Bild från internet  "kaffepanna på vedspis"

Om gammalt taktegel

"Tack än en gång för rapporten och för (...)

J. har läst rapporten och hans respons var verkligen oväntat och odelat positiv. Det känns som vi är på rätt väg! Jag är så glad för husets och tornseglarnas skull.

Det är något med handslaget tegel som gör mig lycksalig, jag tror att det är dess närhet till elementen - till jorden, elden, vattnet och till människans händer och skaparkraft. Och att det skänker både oss och djuren ett hem. Och lavarna får också någonstans att växa, leva och måla sina kosmiska mönster på."

Man blir mycket glad av ett sådant mejl från en uppdragsgivare när man beskrivit vikten av och argumenterat för att bevara byggnadens gamla handslagna (handgjorda) taktegel tillverkade av lera från platsen vid ett numera nedlagt tegelbruk.

Bild härifrån. Där finns att läsa en hel del om gamla taktegel.

.

.

Så blev det med Märtas hus och lekstuga

En rejäl make-over:

Märtas hus maj 2013, vitmålad ribbad träpanel med mörkare knutar och fönsterfoder, lertegel på taket. Huset har precis sålts. En lekstuga skymtar till höger. Den har helt släta masonitefasader, en öppen veranda och pulpettak. Då den var ny var den supermodern med sin funktionalistiska uppenbarelse

30 mars 2017. Huset har gått igenom en make-over, en metamorfos och blev en fältindelad, röd panelad stuga med nya små spröjsade fönster på bottenvåningen och de ligger långt in i fasaden, svart trapetskorrugerad plåt på taket vars smäckra takfot/takskägg försvunnit till förmån till en väldigt klumpig takfot.
En tillbyggnad har kommit till mot gården, också den med tjock takfot.

5 okt 2019. Björkarna har kapats och rötterna dragits upp men är ännu ej bortforslade. Lekstugan står där.

5 okt 2019

14 okt 2019.

14 okt 2019.
Nu har den fina vita lekstugan av slät masonite har rivits. Det finns, som jag känner till, endast en lekstuga kvar i hembyn. Undrar hur länge den får existera?

Det här är ingen ovanlig renovering här i bygden. Vad är återanvändande av lokalproducerade byggmaterial? Vad är miljötänk? Vad är kulturhistorisk förståelse?
.
.

Naturnära skogsbruk

"Det är skillnad på naturlig skog och trädåkrar. I en tid när trä ska användas till allt (vilket till stor del är glädjande) måste vi också prata om vilket skogsbruk vi ska ha! Trä är inte per automatik hållbart. Vi behöver ställa om från dagens trakthyggesbruk till ett skogsbruk i samklang med naturen. Plockhugget, som gjort den här videon, är en av föregångarna som redan idag tillämpar hyggesfritt skogsbruk. (så som man också nyttjade skogen innan den industrialiserades."

Videon fann jag via Ekobyggportalens facebooksida den 19 oktober 2019

En video med lite längre innehåll (7 min)

Detta skulle jag kunna orda mycket om.

Härom dagen var jag på ett besök på en arbetsplats där gamla slussportar renoverades. De kärnrika furur med väldig stamomkrets som krävdes hittades i Småland. Inte i "Norrland" där furorna många gånger borde vara än mer senvuxna och med täta årsringar.

Jag undrar: var finns en entreprenör med de åsikter och rekommendationer (som kommer fram i klippen) i norra Sverige, i Västerbotten? Den skulle jag vilja komma i kontakt med.
.
.

Övergiven skönhet

Den här stolta ladan stod så perfekt i en trevägskorsning.
På en höjd i Långed.
Jag tog en bild av skönheten med ett bedagat spåntak för ett antal år sedan.

 

I somras tog jag också ett foto.

Samma timrade lada.
Snart skuggor och borta.

Är det bakåtsträvande att vilja ha kvar lador och andra ödehus? Är det bakåtsträvande att bevara identitetsskapande byggnader i kulturlandskapet? Är det otidsenligt att vilja förstå hur våra jordbrukande anfäder levde? Är det modern livsföring att strunta i det som en gång var? Vad är "modernt" synsätt?

. 
Länsstyrelsen, länsmuseerna (i Västerbotten och andra län) och Jordbruksverket m fl har gett ut många skrifter hur man bevarar lador och andra lantbruksbyggnader. Det kan även finnas medel att söka för fastighetsägarna om man nu inte vill kosta på en reparation ur egen ficka.
.
.

Sista neonskylten ersatt

Fastigheten med Vallens enda konditori håller på att målas om. Neonskylten "Näslunds konditori" har varit nerplockad men fästpunkterna var kvar på den ommålade fasaden. Jag undrade förstås över vad som skulle hända...

Skyltens neonslingor försvann men fribokstäverna som kom tillbaka är sig lika. Jag har inte sett skylten lysa kvällstid så jag vet inte hur den ter sig då... Vi lokalbor bör vara tacksamma över att det ändå blev en skylt med samma logotype - i Nordmaling får man vara beredd på totala förändringar när det gäller mycket, många gånger till det sämre.

 Så här såg skylten ut då den dokumenterades av mig 2009:

 

Flera av neonslingorna var trasiga men ändå bevaransvärd i mina ögon. Lite rost, javisst, men inte utom räddning.

Av inredningen är det i princip bara glaspartiet mellan butik och caférum som är original.

Nu finns inte längre någon neonskylt från folkhemstiden kvar dära Vall´n. Men fastighetsägaren till Näslunds konditori ska ändå ha en eloge enligt mig.

Tack!

Här har jag dokumenterat de två neonskyltar som försvunnit under 2000-talet. De är inte många men var betydelsefulla för samhällets skönhet och identitet.

Wäringstams ekipering:

Byggnaden i centrum revs och ersattes av en asfalterad parkering. 

Där huset stod finns 14 p-platser tillhörande Coop.

Blommor,

en skylt ovanför blomsterhandeln från husets byggnadstid tills affären flyttade till andra sidan gatan. 

Tyvärr flyttade inte den nye ägaren med neonskylten.

Fotot kan klickas och bli större.

.

.

Kyrkans spåntak

I somras fick sockenkyrkan dära Vall´n ny spånläggning på norra takfallet (ej i bild) och slutligen tjärades alla takfall av hantverkare i klätterselar på taket.

De nya takspånen har en ovanlig bearbetning av spånytan. Den synliga ytan är huggen med många små huggmärken - helt nytt för mig. Något sådant märkligt stavspån har jag inte sett tidigare, de saknas i "spånarkivet". Trämaterialet, furan, kommer från Ryssland, spånfabrikören från Finland och säkerligen även trätjäran, de fyra spånläggarna är rumäner. I Rumänien finns mycket av hantverkskunskaperna kvar, inte enbart inom träbyggnadskulturen, men hur är det i Sverige? Hantverkskunskap försvinner på en generation men tar flera generationer att bygga upp igen.

Tidningsartikel från 1993:

 Klicka på pressklippet från den 21 juli 1993 för större format.

Vid takomläggningen 1993 försvann ett spännande historiskt tidsdokument, en ovanlig spånläggning, enligt antikvarisk utsaga återfanns ett spån daterat 1822 -  då således 171 år gammal. Årtalet som nämns i lokalpressen ovan ska nog inte tas på allvar eftersom det finns en tendens att vilja göra en byggnad, ett föremål, "aendnu gamblare".

Och så 2019, endast 26 år efter senaste omläggningen, byts hela norra takfallets sågade spån ut ånyo. Spånleverantören av årets stavspån lovar glatt en garanti på 100 år, ja kanske till och med 200 år! Men den juridiska garantitiden är en bråkdel av detta.

Tillskyndare för användande av sågade spån 1993 var kyrkorådet, länsstyrelsen, länsmuseet och Riksantikvarieämbetet. Man valde stavspån med sågad yta, omkring en aln långa, eftersom det sades vara omöjligt att få fram kluvna spån med den längden. Att sågade spån håller kortare tid än kluvna och täljda visste man inom kulturmiljövården redan då.

Spånen på norra takfallet lades alltså för inte mer än 26 år, men var nu redan så undermåliga att taket behövde läggas om. Ett tydligt exempel på att dåligt materialkvalitet orsakar onödiga kostnader och hotar vårt kulturarv.
.
.

Träfiberplattor på tak

En gång i tiden var masoniteplattor spikade på diagonalen ett takmaterial som marknadsfördes. Ett folkhemmets material. Det liknar takläggning med pappshingel, skifferplattor eller eternitplattor.

Så här kunde reklamen för dessa diagonalplattor se ut med masonitemannen som tydlig logotype.

Här ser man ett av kommunens kulturarvet på fallrepet. Det finns oerhört lite bevarat av detta en gång i tiden så stolta material. Ett enkelt brädklätt uthus med tak av masoniteplattor...

...får gå till spillo i Långron utmed allmän väg.

Vid kommunens största turistattraktion Olofsfors bruk finns ett cirka 10 år gammalt masoniteplattetak lagt på en gammal jordkällare.

Jordkällaren är murad av slaggsten och har nu tak lagt med träfiberplattor av fabrikatet Masonite. Ursprungligen var där något annat takmaterial, Masonitefabriken grundades först 1929. I bakgrunden till vänster syns brukets masugn och mitt i bilden den nuvarande stålindustrin.

 Ett foto lite närmare...

... och en närbild där man kan se hur träfibersplattorna har spikats fast samt ytan på plattorna.

Denna takläggning genomfördes med statliga pengar för kulturhistoriskt ändamål för att påminna om ett utdöende material i den svenska kommun som såg det födas. Folk i allmänhet betraktar träfiberskivor som ett skamligt och skämmigt material, tyvärr, det är allmänt ett fattigmansbevis när det fortfarande återfinns på byggnader.
.
.
.

Ved

Vi röjde lite på skogsskiftet. Det blev småbjörkar som fraktades hem för att bli ved. Inte för att det behövs ved, pappa lämnade efter sig så det fortfarande räcker för de kalla höst- och vinterveckor vi är här och enbart använder vedpannan.

Men vi beslutade alltså att inte lämna björkarna kvar i skogen. Det är fel årstid för att fälla, kapa och klyva ved men det är nu vi har tid. Träd ska egentligen fällas på vintern då saven är  minimal och kapas och klyvas på våren innan de torkar ut helt. Sen torka, helst utomhus, fram mot midsommar. Därefter travas eller kastas in i vedboden.

Inte heller användes kapverket utan istället motorsågen och en snabbt hopkommen men väl fungerande sågbock vid kapningen. Ganska oproffsigt menar jag men fick inte mannen med mig denna gång.

Vi gjorde annorlunda än tradition och empiri säger men är ändå nöjda med ett skönt avbrott i skrivbordsvardagen.

Här är kapverket i bruk. Blir det som jag önskar kommer det att användas framöver när så krävs när större mängder ved ska kapas.
.
.