Fänrik Ståls sägner

Johan Ludvig Runeberg (1804-1877) skrev diktsamlingen Fänrik Ståls sägner i två omgångar, 1848 och 1860. Runeberg föddes strax före kriget 1808-1809 som han kom att skildra, men egen erfarenhet hade han så klart inte. Berättelser från kriget hade dock ha nått hans öra många gånger om genom åren. Det var 1809 som Sverige förlorade Finland till Ryssland. Finland blev ställt under ryskt överhöghet.

Av pappa fick jag boken som 10-åring. Han trodde tydligen att jag skulle tycka lika mycket om den som han själv verkar ha gjort. Men så fel han hade... Jag tror att Fänrik Ståls sägner var en bok som lästes i folkskolan under hans skolgång.

Den där boken har följt mig och stått i mina olika bokhyllor, länge, länge, länge. Decennier har gått. Jag har lite svårt för böcker skrivna på vers. Tycker det är urtrist läsning. (Lyrik har jag ett annat förhållande till.) Om krig handlar boken dessutom.

Vi gav pappa en resa till Finland som födelsedagsgåva när han fyllde 75. Några av platserna vi besökte var Oravais slagfält där många mötte döden i september 1808, marketenterskan Lotta Svärds sten vid samma slagfält, Wilhelm von Schwerins bro söder om slagfältet där 15-årige von Schwerin, som underlöjtnant för Svea artilleriregemente, sårades och dog en dryg vecka senare. Vi besökte även Runebergs fars enkla jakt- och fiskestuga vid Östanpå, Jakobstad (det finns knappt några byggnader kvar i Jakobstad med minnen av stadens store son). Finland har,  efter1808-09, varit med om än flera krig och ett inbördeskrig, där mycket förstörts. (I Sverige river och ruinerar vi frivilligt.)

Andra platser som besöktes var friluftsmuseet Stundars, Petäjävesi vanha kirkko, Saarijärvi kyrka och krigskyrkogård och Alvar Aalto museet i Jyväskylä och så klart Seinäjoki centrum med Aalto-arkitektur.

Slagfältet vid Oravais sett från Adlercreutz' kommandoposition uppe på berget. Härifrån hade han god överblick över slagfältet. Foto från Wikipedia.  

Vi kom körande i bil längs vägen där nere och vandrade sedan upp på höjden varifrån detta Wikipedia-foto är taget. Vid denna resa hade jag ännu inte läst Fänrik Ståls sägner. Tyvärr - men ciceron pappan gjorde ett bra jobb.

Typ sådana här referenser till diktverket har jag trots allt haft via mina föräldrar. Idag är de väl knappast använda:

Min far var en ung soldat, den vackraste man fann,
Vid femton år gevär han tog, vid sjutton var han man. (Soldatgossen)

Och något tålte hon skrattas åt,
Men mera att hedras ändå. (Lotta Svärd)

Han kysste och han slog ihjäl
Med samma varma själ. (Kulneff, rysk generalmajor)

Men tro mej eller ej -  nu i maj 2021 hände något. Fänrik ståls sägner stod sedan länge i hyllan ovanför sängen och nu kändes det plötsligt som jag var mogen och borde läsa den trots allt. Varför fattar jag inte.

Jag började turligt nog med den beskrivning av 1808-1809 års krig som fanns längst bak i boken. Det gav översikt. Runebergs skaldekonst visade sig vara ögonblicksbilder av personligheter av olika sort och olika plats i militärhierarkin. Det är människoöden i krigssituation från tiden då man kämpade man mot man med gevär och bajonetter och kanoner. Hur det kunde se ut på slagfälten efter slagen är hemskt förståeligt beskrivna, människorna är mänskliga vare sig de är vän eller fiende. Det var på den tiden då fiendemännen hade namn.

Albert Edelfelts (1854-1905) teckningar till den utgåva jag har är om inte kongeniala så mycket talande.

Runebergs epos ger vid handen att trots nederlag är finnarna moraliska segrare. Jovisst, ett förhärligande nationalepos skrivet av nationalskalden som ville stärka den finska andan och identiteten, ingjuta nationell stolthet - men jag kan inte annat än tycka mycket om verket när jag nu änteligen var mogen att läsa det. Jag skulle vilja veta vad finländarna anser om Ståls sägner idag. Ska fråga Antti.

Här finns boken att läsa digitalt.

Fäbodkultur som världsarv?

Har ni hört att Sverige för närvarande försöker få med fäbodkulturen på UNESCO:s immateriella världsarvslista.

Jag besökte Jamtlis fäbodbyggnader i Östersund på hemester. Det är en konstruerad museiplats med hitflyttade byggnader. Undrar om man har möjlighet att lyssna till kulning här? Man försöker hålla minnet av en fäbod vid liv så här finns inga rödmyllade byggnader, ingen flaggstång och ett gäng getter håller fäbodplatsen öppen. Men i ärlighetens namn har jag besökt mer genuina fäbodar. Även sådana finns fortfarande i Sverige.

Har ni hört om Förbundet Svensk Fäbodkultur och utmarksbruk! På deras hemsida läser jag:

Nu tar FSF upp kampen tillsammans med Norge och påbörjar resan mot att fäbodbruket ska bli ett immateriellt kulturarv på Unescos världsarvslista. Ett förslag är inlämnat till Institutet för språk och folkminnen (Isof) gällande en nominering av nordiskt fäbodbruk till Unescos lista över representativa immateriella kulturarv.

Källa: http://fabod.nu/pa-vag-mot-immateriellt-kulturarv/ 

Tankarna på att nominera det nordiska fäbodväsendet som immateriellt kulturarv har funnits länge i förbundet. Men först år 2021 har resan på allvar kunnat starta. En projektgrupp tillsattes 2020 och har tillsammans arbetat fram ett förslag till Institutet för språk och folkminnen (Isof) gällande en nominering av nordiskt fäbodbruk till UNESCO’s lista över representativa immateriella kulturarv. 

Källan finns här.

I Norge har man kommit så mycket längre med arbetet att dokumentera och bevara sin (fäbod)kultur. Långfil, smör och ostar hör till fäbodkulturens produkter. Det gällde att ta till vara på ko- och getmjölken så den höll sig ätbar länge. Har skrivit lite om en sådan dokumentation här. Kanske kan vi svenskar åka snålskjuts...

Konstverket Nybyggarkvinnan av Anne-Karin Furunes från 2003, finns längs konstvägen Sju älvar mellan Umeå och Borgafjäll. Platsen där verket står är en tidigare fäbodplats vid byn Varpsjö, 32 kilometer väster om Åsele.

Konstnären beskriver:

Som en hyllning till Nybyggarkvinnan och hennes roll och stora betydelse för vår bygd finns en perforerad skulptur placerad på en gammal fäbodplats. Historien talar mycket om männens verk medan kvinnans betydelse för utvecklingen sällan lyfts fram. Den perforerade skulpturen med bilden av en glad, vacker och stolt kvinna skall för alltid bekräfta det som historien inte har lyckats framställa.

Källarsval långfil

  

Källarsval långfil (tett´n) det är sommarkänsla för min del. Så god med liiite strösocker som blandas in och med mald ingefära pudrad ovanpå. Här i huset finns en bra matkällare för ändamålet under köksgolvet.

Töntigt hipsterliv

 Serieskaparen Mats Jonsson om hipsterlivet på Södermalm, haha...

Detta lantliv på låtsas skrev jag något om HÄR : att kapa och klyva ved som livsstil. Jag kan ofta känna igen känslan av att ha att göra med töntar i detta krystade storstadsliv som jag rätt ofta träffar på i olika sammanhang. Det gäller inte enbart vedhantering utan så mycket mer. Vad värre är är att även landsbygdens folk tappar kunskapen om de förr så naturliga redskapen och verksamheterna. Då blir de lika mycket töntar som Södermalmarna! Det har jag svårt att fördra.

Hoppfullt

Serietecknaren Mats Jonssons sommarprat i P1 som jag lyssnade på först idag gjorde mig uppsluppen. Det finns hopp för avfolkningsbygder i norra delen av landet. Han bodde vid Mariatorget (precis sm jag själv en gång i tiden) och har nu flyttat norrut. Musikvalen var passande och jag uppskattade dem trots att jag inte är 70-talist som Jonsson själv.

 Sommar i P1 med Mats Jonsson finns att efterlyssna på.

Detta får bli min Norrlandsillustration - en Konsumkasse av juteväv 30 x 35 cm. Tänk så liten, så få varor man köpte 1958, för här i kommunen hade många fortfarande lantbruk med egen mjölk, egen potatis och husbehovsgrönsaker, eget kött. Varje by en lanthandel - idag finns Konsum kvar enbart i kommuncentrat Nordmaling. Och en ICA Supermarket.

Träindustrisamhället Bollstabruk i Kramfors kommun, som Mats Jonsson berättar om, fick ungefär samma utveckling som Rundvik i denna kommun. Men kanske finns framtiden där..

Gerillakrig i Dalarna

FÖR SVERIGES FRIHET
FÖR
HEM OCH FOSTERBYGD
KÄMPADE OCH SEGRADE
DALAMÄNNEN
HÄR
1521.

MINNESGODE LANDSMÄN
RESTE STENEN
1896.

Någon som besökt den här minnesstenen? Den finns i Brunnbäck nära Krylbo. Jag kom hit för andra gången i livet nu i juli på väg till Erik Axel Karlfeldts barndomshem i Karlbo, Krylbo.

Gustaf Vasas upprorsmakare och gerillasoldater, ledda av Peder Svensson från Vibberboda och Olof Bonde från Norrbärke, vann här ett slag i befrielsekriget mot unionsmakten. Kalmarunionen leddes då av danske kungen Kristian II.

Det blev en stor seger för Gustaf Vasas allierade dalkarlar i Brunnbäck i april 1521 vilket gav Vasa ett psykologiskt övertag gentemot unionsmakten. Själv befann sig Gustaf i Hälsingland med 200 män ur sin  lojala allmogegerilla för att få hälsingarna att ansluta till upproret mot danskarna. 

Två är senare, den 6 juni 1523 blev upprorsmakaren Gustaf Eriksson Vasa kung i det nya riket Sverige. Så kan det går om man är på tå...

Wow, färgstarkt...

  

Såg en väldigt färgstark rosenbuske vid Svärdsjö gammelgård där jag stannat för att inmundiga medhavd färdkost. Jag gissar att det är en Skedaros, en kulturarvsväxt och ett resultat av POM:s (Programmet för odlad mångfald) insamling för att långsiktigt bevara mångfalden hos odlade växter. Hembygdsgårdar är väldigt ofta vackra platser värda att stanna till vid.

Möte i sommarnatten

Först kom en stor bil med gult blinkande ljus i sommarnatten.

När den försvunnit och jag svängt in på samma väg, fast åt motsatt håll, kom efter en stund ännu en lika stor bil som stoppade mig med röd lampa utsträckt genom sidorutan och bad mig stanna och hålla mig åt sidan. Jag backade in på en avfartsväg. Inom två minuter skulle en bred transport passera. 

Ett ljus uppenbarade sig bakom kröken. Det närmade sig och visade sig vara något så prosaiskt som en långtradare lastad med en del av ett vindkraftstorn tillverkat av icke-fossilfritt stål av danskt fabrikat, Vestas, som passerade på Norrforsvägen.

Direkt efter följde en mindre följebil som hade koll bakåt kan man förmoda. Totalt var det en transport med fyra dieseldrivna bilar inblandade för att se till att förverkliga produktion av miljövänlig elektricitet. Med bortsprängt berg och gjutning med många kubikmeter betongfundament, stor plan uppställningsyta för mobilkran intill varje fundament och många mil nya vägar i skogslandskapet.

Transporterna av de 84 vindkraftverk som ska resas på Blakliden och Fäbodberget utanför Fredrika pågår. Under juni till oktober kommer ca. 800 komponenter att forslas från hamnen i Holmsund till Västerbottens inland med bilar. Majoriteten av transporterna kommer att gå från Holmsund via Nordmaling och Norrfors och går i intervaller med en till två timmars mellanrum. Vilket sammanträffande att Riks13 nyligen har förstärkts så att transporterna delvis kan gå den vägen.

Mer elektricitet måste produceras. "Miljövänlig" och förnyelsebar ska den vara. Vattenkraft från utbyggda älvar, som faller inom den kategorin, räcker inte till de stora miljövänliga projekt som planeras i norra Sverige.

• Northvolt i Skellefteå
• Green Steel i Boden 
• SSABs fossilfria ståltillverkning i Gällivare

Byggandet av Northvolts anläggning i Skellefteå besökte vi förra sommaren. Här en del av den enormt stora anläggningen som uppförs av cellplastelement, ett inte speciellt miljömtänksamt byggmaterial. 

(Nästan samtliga nya stora industrilådor i landet uppförs med plåtklädda cellplast-kassetter, ett byggnadsmaterial som inte är miljövänligt. Industrier, serverhallar och logistikparker byggs med den tekniken, en tickande miljöbomb kan man tänka.)

• Batteritillverkning kräver väldigt mycket elektricitet (förutom sällsynta jordartsmetaller).
• Elbilar kräver elektricitet för laddning av batterierna.
  
• Fossilfri ståltillverkning kräver mycket elektricitet.

Vilka avtal med kommuner och energibolag har dessa företag? Får de fördelaktigt pris på elektriciteten för att etablera sig inom en kommun som trängtar efter arbetstillfällen för att kunna bli större, öka folkmängden? Kanske måste vi importera elektricitet för att klara företagens krav på de varan. Vilka fördelaktiga avtal har de för att etablera sig i kommunen?

Kommer "Norrland" att bli det nya Klondike? Kommer "Norrland" att få stor arbetskraftsinflyttning från södra Sverige? Eller kommer "Norrlands" inland att bli ännu mer glesbygd då kustlandet attraherar med arbetstillfällen?

 

Det är många tankar som går igång vid mötet i sommarnatten.

 

 

Väl hemma dansar inte älvorna längre. Det ser väl var och en att det är vanlig markdimma som syns.

Hett värre

Där borta i fonden på målningen bör det vara hett värre. Det ska föreställa Vesuvius som har utbrott och Neapelgolfen där nedanför.

Tavlan med den enkla oljetryckta vedutan finns i en vindskammare för uthyrning i en smedbostad som iordningställts som museum. Jag gillar verkligen sådana där miljöer som bevaras och vårdas. Både borgerliga och de breda folklagrens enklare boningar. Och de kungliga förstås, förlagorna till övriga livsmiljöer.

Ser fram emot att besöka Klunkehjemmet i Köpenhamn och två svenska sena 1800-talsmiljöer i borgerliga hem på landsorten, i Skåne och Småland, som jag tidigare inte besökt. 

*

I veckan som var återvände jag till Göthlinska gården i Nora, en välbevarad 1800-talsmiljö. Och just 1800-talets mörka, färgstarka och svulstiga miljöer med många textilier och snörmakerier håller på att bli "heta" igen. Gamla korkmattor inte att förglömma. Äntligen!

Sommarladugårdarna

”Sommarfähus undantages i trenne serskildta ställen nemligen den ena utmed sandtaget å såkallade ”Löthen”, den andra utmed Holmgrens Enkas gård och den tredje vester om Hörnstens bohlstad, de twenne sistnemnde der platserne förr äro belägna.”

De här tre platserna bestämdes som bygemensamma vid laga skiftet här i byn. De var hagmark, inte odlingsbar mark.

 Denna sommarladugård stod på den nordligaste av de tre platserna.

Där fanns sommarladugårdar under den tid då korna varje dag släpptes ut på skogen och betade sommartid, efter att byns fäbod övergetts. Längs skogsbrynet löpte längs hela byn en fastbandhage, en trägärdesgård, som hindrade att kreaturen tog sig in på vall (lägdor) och åkermark där korn eller havre odlades. Jag minns vår egen sommarlagård men har inget rejält foto av den, endast en skymt. men jag minns den väldigt väl och kan rita upp planlösning och fasader ur minnet.

De tre platserna finns markerade på laga skifteskartan men en av platserna där flera sommarladugårdar stod, är friköpt. Det är fritt fram att ta bort resterna/ fragmenten av kulturhistorien, ta bort grundstenarna som fortfarande vid köpet för ett fåtal år sedan fanns kvar. Så kan det mycket väl bli när förståelsen för vår gemensamma kulturhistoria är så utarmad som här i denna by. Här försvinner allt peu om peu. Personligen funderar jag ibland över varför inte hemmansägarna är stolta över sina förfäders id och verk och varför det saknas insikt i vår gemensamma kulturhistoria. Att intresset att bevara är lågt står klart.

Här finns en enkel sommarladugård i Norrbotten beskriven.

*

Portalen "Hålla hus" beskriver sommarladugårdens  funktion. Konstruktionen stämmer inte med  vår sommarladugård som inte var timrad och inte hade gödsellucka:

"På sommaren gick djuren ute på bete. Betesmarkerna kunde vara i anslutning till gården, men de kunde också ligga en god bit bort. I anslutning till betesmarkerna satte man ofta upp en enkel sommarladugård, där korna togs in och mjölkades. Under betesperioden passade man också på att rengöra i den vanliga ladugården. Sommarladugården var vanligtvis en timrad, fyrknutad byggnad med ingång på ena gaveln och en gödsellucka på den andra. Golvet av trä låg direkt på marken och en enkel inredning i trä fanns för kobåsen. De sommarladugårdar som idag finns kvar är oftast i dåligt skick, skadade av markfukt och av de biologiska aktiviteter som frodas där kogödsel samlats. Det är därför värdefullt att rädda de som kan bevaras."

Födelsedag

Hej pappa!

Igår skulle du ha fyllt år om du levat. Men igår var det bråda slåttannstider för mig så jag hann inte skriva något på bloggen då. Vi hade slagit ut gräset på gården och det hade nästan torkat färdigt. Och inom ett par timmar skulle det komma regn. Det blev brådis och det där känner du till och utöver det fanns arbete med uppdrag i mitt företag att sköta.

Det var du som en gång började slå med lie här under ett sommarbesök. Det gick så bra och blev så vackert så det fortsatte vi med varje sommar. Men inte blir det lika jämnt som när du hanterade lien. Jag hade ju hjälpt till i slåttannan sedan barnsben och när jordbruket lades ner fortsatte du slå ôppe hägna (hägnet), sommarstugan där sommarladugården stod, och jag hjälpte till med räfsningen och du försökte även lära mig hantera en lie. Det var inte lätt - hall ne tjyven sa du ofta :-) eftersom liebladets spets ofta åkte ner i marken när jag lärde mig det där med att hantera lien. Det där pågick under somrarna i 10-15 år tills jag flyttade från Stockholm till den plats där jag nu bor och har egen lieslåtter.

Och inte slog du gräs endast med tanke på den biologiska mångfalden, på floran, krypen, insekterna - du utförde ett hantverk som du lärt i tidiga år. Ett hantverk med flerhundraåriga anor som gynnade floran och faunan, som gav foder till kreaturen och därmed mat till människorna, ett hantverk som vårdade landskapet och gjorde det vackert att se på för alla - även för dem som inte var bönder. För turister t ex.

Här på vår gård har vi nu slagit ut gräset med liar, använt räfsa för att vända det så att det torkar, räfsat det i strängar, sen föst ihop det i högar för att med högrepen lyfta upp det på "skrindan". Jag är tacksam över det kulturella kapitalet du delgav oss, jag är tacksam över att jag fick det med modersmjölken och att du aldrig tyckte det var omodernt, att det var en överflödig kunskap, något som maskiner kunde göra lika bra - för det kan de inte. Och okej då, slåtterbalk går också an men är inte lika miljövänlig med tanke på att det är ett motorredskap - men skärande egg har den dock vilket en trådtrimmer inte har.

Jag glömmer aldrig när du slog vägrenarna som hörde till vårt hemman med lie, den dikesslåtter som nu utförs av maskiner och i din del av landet aldrig kommer att bli så varsamt och väl utfört som när du och andra bönder skötte detta. 

Gräs ska slås med skärande egg för att överleva i längden, höet ska torkas på plats och luftas (röras om med räfsa) för att torka alternativt hässjas eller volmas. Då ger fröställningarna ifrån sig sina frön och ängsblommorna förökas och finns kvar. Och detta ska ske på rätt tid på sommaren. Allt det där som du bara gjorde är sådant som landskapsvårdare, biologer och länsstyrelsers naturvårdsenheter känner till numera. Och de som utbildar sig till landskapsvårdare (sådan utbildning finns) får arbete vid t ex slott, naturreservat, nationalparker - långt från den enkla jordbrukarmiljö du levde så nära hela ditt liv.

Hur ska jag kunna tacka dig för att du var den förste som fick mig att inse värdet av traditionell landskapsskötsel!? För mej är det ovärderligt ska du veta...

I skuggan av torkat hö

Ett barn i en barnvagn. Det ser ut att vara varmt, flickans hår är lite svettfuktigt. Därför har vagnen placerats i skuggan. Den skugga som tillfälligt gavs var av torkat hö. Jag tror inte att det är en hässja eftersom bilden är tagen på gårdstunet och där stod aldrig någon hässja. Snarare är det slutet av slåttannan då höet fraktades med höskrinda in till hölage, skullen). Kanske är det kaffepaus för de vuxna.

Barnvagnen är av 50-talsmodell. Jag tittar i Scandinavian Retro nr 2/2016, där en sammanställning  av vagnar finns, för att försöka reda ut årtalet - men går bet. Kanske får jag återkomma om jag finner ett svar på årgång.

Tillägg: Har kollat upp att det är en barnvagn tillverkad av BRIO som syns på fotot.

Jag gillar synen av gräset som växer på gårdsplanen, inte alls snaggat som det blir när gräsklippare används - handjagad, motordriven eller robot. Det är säkerligen slaget en gång med lie och en gång till lär det bli innan sommaren är över. På själva körytan är det nerslitet av alla hjul och fötter på människor och djur som trampat ner det. ♥
 

Historisk holme i Hjälmaren

På en tidigare holme i Hjälmaren, tar man sig på en fuktig stig som delvis är spångad. Mygg och två vänner följde med dit. Vi var på hemväg efter att ha tittat på konst. Det vore väl lögn att påstå att skyltningen till denna plats var tydlig.

 

På holmen ska en historisk händelse ha ägt rum år 1436. Frihetskämpen Engelbrekt Engelbrektsson, född i Ängelsberg i Västmanland, mördades under en resa vattenvägen från Örebro till Stockholm av Måns Bengtsson (Natt och Dag). Engelbreksts-holmen, som den nu kallas, ligger nära Göksholms slott som ätten Natt och Dag innehade. En gjutjärnstavla meddelar följande:

 

HÄR FÖLL ENGELBRECHT ENGELBRETSSON
SVENSKA FRIHETENS VÄRN
GUSTAF WASAS EFTERDÖME,
OFFER FÖR ETT NIDINGS MORD
D. 27 APRIL 1436.
MINNET HADE LEFVAT 382 ÅR
INNAN MINNESMÄRKET RESTES
AF
GÖKSHOLMS ÄGARE
G.M. VON REHAUSEN.

Nu var det andra gången jag letade upp holmen, denna gång för att visa mina vänner platsen. Första gången blev jag själv förevisad den av en som läst i böcker var och att den fanns. Det var en historiskt intresserad mig närstående person.

Sommartider

 

En fin midsommarafton med god mat i det gamla uthuset. Evert Taube förstås men en CD med klassisk dragspelsmusik med ett glatt gäng från Nordmaling/Rundvik kom så småningom fram ur gömmorna. Kul.

Varma dagar

 

De varma dagarna som varit inledde sommaren med full kraft. Ganska skönt då att sitta i trädgårdsmöblemanget under ett stort skuggande träd och äta sallad, grekisk sallad. Och duken Fiki av Maria Åström för Ljungbergs textiltryck kom fram i ett nafs.

Natten till måndagen brakade ett våldsamt åskväder loss med blixtsken "all over" rymden och knallar direkt efteråt, knallar som fick fönsterrutorna att skaka. Sommaren har inletts med dunder och brak.

Olika approach

Vi är två syskon som har mycket olika approach gentemot historien.

Jag intresserar mig för kulturhistoria, ja olika typer av historia och historieskrivning. Tycker att jag förstår nutiden bättre om jag har historiekunskaper. Köpte ut min syster ur morfars hus medan pappa levde, därför att jag har fina minnen och har trivts i byn vilket min syster inte har gjort. Min syster säger sig koncentrera sig på de levande människorna. Med min släkt- och hembygdsforskning intresserar jag mig endast för de döda menar hon. Så kan man se det.

Jag vill verkligen vårda de hus, möbler, inventarier och miljöer som mina anfäder använt, nött, skött och brukat. Det känns fint att ta hand om dessa "döda ting" oavsett om de har stort ekonomiskt värde eller inte.

Vi tog några dagar under två somrar för snart femton år sedan för att dela ägodelarna efter föräldrarna. Här finns väl inget värdefullt! uttryckte hon. Tja, kanske har hon rätt...

Fortfarande använder hon ladugården för magasinering av ärvda inventarier, mestadels möbler, utan antydan till att hämta dem. Jag burit, lyft, flyttat de där sakerna så många gånger, inte minst när golvbräderna i ladugårdsporten och hölaget (höskullen) byttes ut 2011-2013. En granne föreslog att jag ska lägga ut de där inventarierna på en säljsajt på Facebook - inte för att sälja utan för att låta förstå att jag önskar att de hämtas. Fb är dock inte min grej.

Några mindre möbler och de saker som var samlade inne i bostadshuset har min syster hämtat när jag bad henne, en önskan som gjorde henne besvärad. Då handlade det om att finrummet på övervåningen skulle ställas i ordning och prylarna var i vägen helt enkelt.

Det är inte denna mängd stolar som finns i mitt förvar men ändå tillräckligt för att vara i vägen.
Foto från OpenART Biennale i Örebro 2017.

Att ha stora ekonomibyggnader där andra människor förvarar sina prylar på obestämd tid är ett gissel. "Du kan väl förvara dem i tjugo år tills jag får större boende!" var hennes besked efter arvskiftet. Det är några år kvar tills de tjugo åren gått.

Raklåda med hyvel

 

Farfars raklåda numero 2 är av trä med masonitelock! Denna raklåda använde han efter att han började med rakhyvel. Läderflärpen mitt på locket användes för fastsättning av rakspegeln. (Där sitter normalt den tillfälligt borttagna etiketten där pappa beskrivit lådan och dess funktion.) I lådan finns raktvål, rakborste, rakbladsslipare, några styckeförpackade rakblad, rakhyvel med originalkartong och alunstift.

Rakhyveln "SESAM", Best Swedish Work, Saftey razor. Patent nr 109997.

"Genom apparatens snedställda skärläge uppnås en verkligt behaglig och effektiv rakning. Bekväm att använda, då man kan spola apparaten fullständigt ren utan att den behövs isärtagas. Inga delar som rosta."

Och vad är då detta?

Jo, en slipapparat att vässa rakblad med. Rakblad återanvändes, hur många gånger de tålde att slipas vet inte jag. Men återbruk och sparsamhet gällde.
 

Alunstiftet från HEGA finns också i lådan. Alunstiftet är första hjälpen för huden när rispor eller skärsår uppstår vid rakning. Stiftet fuktas och placeras kort tid på såret, blödningen stoppas på enbart några sekunder, genom att alun stramar åt huden.

Det lättbrutna stiftet har en skyddskapsel av trä som skruvas på. Kapseln är svarvad med spår målade i grön kulör, samma kulör som trädelen där alunstiftet är fastsatt.

Farfar dog 1951, detta har pappa sparat sedan dess. Ting utan värde - utom för honom. Min tolkning är att han såg de här tingen som minnen efter en älskad far. HÄR finns farfars raklåda nummer 1.

Rakkniv och strigel

Min farfar Gottfrids första raklåda finns sparad. På en liten etikett  står det med pappas handstil: "anv. under "rakknivstiden", hans rakkniv var berömd för sin skärpa". Lådan är av gammal modell, så såg t ex ljuslådor ut under talg- och vaxljus-eran. Själv hade jag en gång ett pennskrin av samma modell fast mindre.

I lådan finns ett bryne för rakkniv samt en rakkniv "köpt av en gårförehandl. "Karlén" 1904, skaft egen tillv." På skaftet står farfars initialer samt 1904.

 

 

Rakstrigeln Imperial Cushion no 275, Howard Strop Co. Boston Mass. U.S.A. köptes på samma gång som rakkniven av gårdfarihandlaren Karlén. Den är för lång för att rymmas i raklådan. Rakstrigeln av trä är klädd med läder runt om bladet, redskapet användes för skärpning av rakknivar, i skaftet finns pasta att stryka på strigeln (har pappa nogsamt antecknat).

Rakningsprocedur

Jag har starka minnen av proceduren när pappa rakade sig. Han satt vid köksbordet med den uppfällda lilla runda rakspegeln och rakhyveln. Framför sig hade han varmt vatten i en liten rund rostfri skål, en raktvål och en rakborste. Med raktvålen for han en runda i ansiktet, sedan användes den fuktade rakborsten för att få till rikligt med vitt lödder. För att komma åt alla ställen med hyveln gjorde han olika miner för att få stram hud där hyveln gick fram. Huden måste ju vara slät för att rakhyveln med Gillette-rakblad skulle komma åt på bästa sätt. Efter varje drag med rakhyveln doppade han den i vattenskålen och sköljde bort löddret. När det hela var över sköljde han av rakborsten i vattnet, klämde ur vattnet och torkade sig i ansiktet med en liten, ren bomullsduk.

Det hände att han skar sig med hyveln  av misstag någon gång. Då tog han fram hylsan med alunstift, som såg ut som en skolkrita i formen, blötte toppen och satte den till rispan. Blodflödet stillades snabbt på så sätt.

Det var våtrakning som gällde men inga engångshyvlar av plast användes. Pappa hade även en elektrisk rakapparat men den användes så sällan. Ja, på resor. Det var först efter en stroke som den kom mer frekvent till användning. Och tänk att jag var så pass förutseende att jag tog ett snabbt foto under den förenklade rakningsproceduren med apparat. Den runda spegeln med röd baksida är densamma som användes från 50-talet. Den hade sin plats på en krok i köket, och ja - den finns kvar.

Av ett misstag blev han blind som nyfödd och hade syn endast på vänster öga. 

Han beklagade sig aldrig över detta.

Utensilier som normalt kom till användning: raktvålar (den ena oanvänd), två rakborstar (den ena ser välanvänd ut med gles borst), rakblad och skymd i bakgrunden den röda, runda rakspegeln. Rakhyveln av metall kan jag inte hitta, tids nog kommer den väl fram. Den rostfria skålen glömde jag ta fram.

* * *

Jag köpte en raktvål av märket Crabtree & Evelyn i mahognyskål till min man under en arbetsresa och  Londonbesök. Tror ni den har kommit till användning? Icke - lödder på aerosolflaska används istället och engångsrakhyvlar av plast. Bah...  Farsan hade kanske satt större värde på den raktvålen...

Bortom allfarvägarna

 

På resorna mellan de två boendena brukar vi ofta ta småvägar, åtminstone bitvis, under somrarna. Man hinner se mycket som är vackert och/eller intressant när man viker av från E4:n. Här är tre bilder från "bygatan" i Hedesunda tagna i farten genom bilens sidoruta. En välskött gård med faluröda hus, pardörr med överljus, gården omgärdad av rött staket och en vackert travad vedkast centralt på gårdstunet. Wow för den!

De fula soptunnorna i grön och brun plast finns där men döljs för förbipasserande av staketspjälorna på vilka blicken fastnar. Enkelt knep, ett gott sådant, om man nu inte drar in soptunnorna i ett uthus. Det blommande fruktträdet ger nog bra skörd till hösten, vädret är vackert och pollinerarna trivs och gynnas av det.