Snugge

Så kom jag då till gården Sjöabol i Snugge. Förra gången det begav sig var huset abonnerat av släktföreningen som hade årsmöte. Denna gång var det tvärtom, jag kom jag dit ensam, inga andra besökare var där men väl en guide.

Det hällregnade, det hade åskat. och  jag parkerade bilen nära ladugården med sitt utedass men långt från huset för att inte få med detta anakronistiska fordon på ev. foton. Så fällde jag upp stora franska paraplyet och klev ur för att rusa mot dörren. Där välkomnades jag av en äldre dam som jag fick en dryg timmes guidning tillsammans med. Intressanta berättelser och foton ur Kristina Nilssons liv växte fram.

För det var här i Snugge hon föddes 1843 som det yngsta av sex barn i en bondfamilj. Stenen restes på 100-årsdagen av Kristinas födelse. Som barn hade hon både bra sångröst och var duktig på att spela fiol. Hon sjöng och spelade på marknader nära hemmet. Med hjälp av mecenater fick hon så småningom möjlighet att vidareutbilda sig och det blev inom sång som vi vet.

Kristina Nilsson (1843-1921) glömde aldrig sitt födelsehem Snugge, den 46 hektar stora gård som tillhört moderns familj sedan 1781 och som familjen tvingats lämna under förnedrande former 1848. År 1867 fick Kristina Nilsson (då 24 år gammal) köpa tillbaka Snugge för 4 000 riksdaler riksmynt. Föräldrarna fick flytta tillbaka men båda dog några få år senare. Efter Nilssons död var Snugge i släktens ägo till 1927.

Nilsson var gift två gånger, 1872 med den franske bankiren Auguste Rouzaud (död 1882), och 1887 med den spanske adelsmannen don Angel Ramon Maria Vallejo y Miranda, greve Casa de Miranda (död 1902). Hon titulerades därefter grevinnan de Casa Miranda och delade sin tid mellan bostäderna i Paris, franska Menton och Spanien samt Villa Wik utanför Växjö.

 Uppgifter från Wikipedia

Glad i hågen över att jag äntligen fick möjligheten att se operasångerskan Kristina Nilssons födelsehem på min resa i Götaland fortsatte min färd.

Geologiskt fenomen och ett fynd i en torvmosse

Nyss hemkommen från en 126 mil lång Sverigetripp har jag många intryck med hem i bagaget. Kan bara nämna att småvägar passar mig bäst. Det är där det händer :-) Hur många av er har sett klotgranit?  Inte så många antar jag för den finns som förekomst fast i berg bara på ett ställe i Sverige. Jag rekommenderades på hotellet där jag övernattade att besöka platsen.

Det här är bilder från förekomsten av klotgranit i Slättemossa inte långt från Järnforsen i Småland. Vem visste att något sådant fanns - inte jag förrän för ett par dagar sen. Wow!

Jag gick där ensam ganska länge men till sist kom fler besökare för att se den här egendomliga geologiska platsen. Kanske en blivande geolog?

*

Så återsåg jag Bockstensmannen på Hallands kulturhistoriska museum i Varbergs fästning. Kvarlevorna och klädedräkten efter mannen, som mördades på 1300-talets mitt, har många sett sedan fyndet i Bockstens mosse i Halland gjordes 1936. 

Nu hade han fått en ny mer spatiös omgivning än förra gången vi sågs - samt en silikonrekonstruktion som gjorde honom "levande". På bilden syns dock kvarlevorna som hittades liggande på rygg i en mosse med en ekpåle genom bröstet. Utställningen med beskrivningar och analyser av fyndet och den tid han levde i var helt bra.

Detta var två av mängder av intryck. Snugge var ett annat - säger det er något?

Fingertutor

 

Detta är gamla fingertutor av läder från medicinskåpet. De användes/används för att förhindra att ett omplåstrat finger utsätts för väta och/eller smuts. Tutor av idag har samma modell.

Som arbetande på ett sågverk, som snickare på  en masonitefabrik och som jordbrukare hände det att ett finger kunde skadas. Det hände främst män inom arbetarklassen, naturligtvis, som skadade ett finger eller flera. Blev kroppsdelen inte bortsliten, avkapad eller mosad var det inget att oja sig över.

Spik och dyckert

 

Spik och dyckert finns, många av Gunnebos tillverkning. Både blank och galvad. Spårskruv finns också. Allt det här är bra att ha.

Klippspik är det sämre med. Klippspik går bra att återanvända när man rätat ut dem. Det är precis vad vi gör på annat håll.

När jag börjat på KTH tyckte min far att jag borde känna till olika spiksorter och beskrev dem i bild. Det blev två rutade ark - nedan syns det ena. Det var kanske hans sätt att försöka hjälpa sin dotter i en mansdominerad byggbransch. Så hyggligt.

Stolthet över sin hembygd

Så enkelt ett minne kan bevaras över tid. Så här gör stolta invånare i en sörmländsk hembygd:

Runtuna socken

Torpgrund

Här låg torpet
Pettersberg
på Löfsunds ägor
(även kallat Fiskartorpet under 1800-talet)

Känt från: År 1806 (den äldsta bostaden låg 100 m söderut)

Sista brukare: Karl Oskar Hallberg f 1876
hustru Anna Olivia f Gustavsson år 1884

De brukade torpet till år 1931.
Efter 1931 hyrdes stugan ut.
Denna stuga riven omkring år 1943.
(...)
Uppgifter finns i hembygdsarkivet
Runtuna/Lids hembygdsförening/ 2000.

Hur stor skillnad är det inte i många avseenden mellan länen där min gamla hembygd finns och den nuvarande...

Gummans röse

 

Rishög som minner om en gummas död.

Ett skört minne.

GUMMANS RÖSE
Här vid gamla vägen mellan Åkers bruk och Skottvångs gruva fanns en så kallad kasthög (offerkast).
Enligt folkmun skulle en gumma ha ramlat av en skenande hästskjuts och förolyckats just här. Till minne av gumman lades här färska kvistar eller blommor. Gamla ortsbor berättade att denna tradition levde kvar tills långt in på detta sekel.

Tyvärr försvann högen när vägen byggdes om.

Kan traditionen kanske återupptas?

Jo, återupptagits har traditionen som synes.

Gamla vägen syns i markerna där har markberedning inte genomförts. Vilken himmelsvid skillnad det är mellan denna plats och min gamla hembygd.

Skogsmarken där gummans röse finns ägs av Åkers Häradsallmänning är belägen söder om Strängnäs, en samfällighetsförening som den i min hemby. Åker häradsallmänning har 265 delägare. Delägarna är jordbruksfastigheter med mark i de gamla socknarna Fogdö, Helgarö, Härad, Länna, Strängnäs, Vansö och Åker.

Min far satte upp en liknande metallskylt fast mindre, på lämningarna efter Grans samebys vinterviste hemma i byn  på 1980-talet. De sköra lämningarna av vintervistet var belägna i skogsmark. Skylten är borta sedan länge och inte ersatt av någon annan förklarande skylt. Arran (eldstaden) var delvis förstörd när jag senast besökte stället, kanhända är allt borta numera.

Att delägarna i samfälligheten skulle gå samman och göra något liknande som i Sörmland är inte att tänka på. Förståelse för kulturhistorien finns inte. Kanhända gäller det särskilt minnen av samisk närvaro här men det gäller även annat vet jag. Synd på så rara ärtor.

Molly

Dockan Molly är just nu klädd i en nystruken hemsydd klänning.

Och här står jag och stryker dockans kläder på en strykbräda i favoritköket. För länge se´n. Genom lek tränades man för vuxenlivet, för det hushållsarbete som ansågs krävas av en liten flicka när hon blev stor. Det var inget jag genomskådade då men roligt var det att leka och lära nytt.

När jag för några år sedan återfann Molly på tredjevinn´  bland kartonger och sågspånsisolering fann jag också en låda med hennes dockkläder. Då planerade jag att se över dem och den klädvården är nu utförd. Det är knappt man vill stoppa ner alla kläder i lådan igen - då blir de åter skrynkliga :-)

Idrottsplatser

 

Strandvallen i kommuncentrat används numera av en hundklubb med hundskola.

Manhemsborg i Rundvik är fortfarande idrottsplats som ser ut att ha sponsorer. Ett vändkors skymtar sentida inbyggt i vänstra "tornet". Festplatsens dansbana har hamnat på museum.

Det har under 1900-talet funnits ett otal idrottsplatser och festplatser i landet. Även så i denna kommun. De flesta har gått Bruksvallens öde till mötes, helt utan dokumentation. Resterna av Bruksvallen är numera helt borta efter en skogsavverkning.

Lindrev

Har tagit med ej utnyttjat lindrev som köpts från Zikon till morfars hus. Rullarna med lindrev lär komma till större nytta här än i andra boendet där det nu har drevats klart.

Jag beställde en packe med 50 mm bred lindrev för ett antal år sedan. En rulle innehåller 15 meter. En förpackning rymmer 23 rullar. 6,5 rullar återstår av detta. Vem älskar inte lindrev... Fogskum skall icke användas här...!!

Såpa är bra till mycket

Det är lätt att ta bort målarfärg från metall, som här klassiska fönsterlås. De läggs i såpa ett till två dygn...

...och under tiden löser såpan upp färgen och gnuggar man med handen lossnar den.

Sitter delar av färgen fortfarande kvar skrubbar man t ex med en hård svamp. Detta är nog något som varje byggnadsvårdare känner till, tillvägagångssättet är lika enkelt som genialt.

Kulturell kväll

Som medlem i Riksteatern fick jag mejl för några veckor sedan. Det skulle bli konsert med bästa visgruppen  i Kråken söndag den 25 juli. Det blev till att boka plats på studs.

"I text och musik har människor i alla tider berättat om händelser i sin närhet. Naturens orubblighet. Liv som måste förtjänas. Olyckor, mord, och kärlek. Starka skildringar av norrländsk historia med högt och lågt om vartannat. Glädje och sorg, som livet självt. (...) Berättelser om det som hänt och berört eller som man säger i Hollywood – based on a true story."

Efter den fina 1,5-timmeskonserten med skillingtryck berättande om hemska händelser i Nord, beslöt vi att åka runt i omgivningarna. Färden gick via batterivallen i Leduå till Hörnefors, till stor del på grusvägar. Där var återbesök vid monumentet över Joachim Zachris Duncker målet. Kvällssolen stod lågt och fotona blev inte bra. Men efter att nyss ha läst ut "Fänrik Ståls sägner" är detta ett intressant minnesmärke. Överstelöjtnant Duncker finns beskriven i dikten Den femte juli (hans dödsdag) i sagda sägner. Duncker stupade i slaget vid Hörnefors och är begravd tillsammans med den ryska kavalleriöversten Aerekof vid Umeå stads kyrka. Begravningsförrättare då var den ryske generalen Nikolaj Kamenskij.

Efter ytterligare mindre vägar genom ett stundom vackert landskap och minst lika ofta genom trista igenvuxna vyer, i blixtars sken, nådde vi Nordmaling. Där blev vi varse en "hemsk händelse i Nord" som utspelade sig framför våra ögon när vi passerade på Kungsvägen. På avstånd syntes en mörk rökpelare som visade sig komma från ett flerfamiljshus som brann och som snart nog blev snart nog övertänt, det skulle visa sig brinna ner till grunden innan morgonen grydde. När vi passerade hade brandkåren inte anlänt men väl en ambulans.

 

Ruskiga händelser i dikt och verklighet hela kvällen.

Ur en gästbok

Troligen november 1951

Tack för trevlig kväll. Anor stora
Ni båda ha. Farfar å ena sidan ett
landsvägens barn omhändertagen av
Disponent Gullbrant Thorsen, Farmors-
mor å andra sidan bränd av Ryssarna här i byn 1809.

April 1952

Tack för trevlig kväll!
Tanken går till flydda dar,
med dans på häll
Vi befinner oss endast
några stenkast ifrån
stranden där värdinnans
farmorsmormor året
1804 som brud
här såg vatten.

Ur gästboken på bilden nedan.

Tänk om jag visste vem som förärat föräldrarna denna gästbok med bastanta pärmar av snidat trä och med försök till perspektivisk avbildning av gården på förstasidan - med lie på ladugårdsgaveln! Det är faktiskt ett nöje att läsa i den.

Fänrik Ståls sägner

Johan Ludvig Runeberg (1804-1877) skrev diktsamlingen Fänrik Ståls sägner i två omgångar, 1848 och 1860. Runeberg föddes strax före kriget 1808-1809 som han kom att skildra, men egen erfarenhet hade han så klart inte. Berättelser från kriget hade dock ha nått hans öra många gånger om genom åren. Det var 1809 som Sverige förlorade Finland till Ryssland. Finland blev ställt under ryskt överhöghet.

Av pappa fick jag boken som 10-åring. Han trodde tydligen att jag skulle tycka lika mycket om den som han själv verkar ha gjort. Men så fel han hade... Jag tror att Fänrik Ståls sägner var en bok som lästes i folkskolan under hans skolgång.

Den där boken har följt mig och stått i mina olika bokhyllor, länge, länge, länge. Decennier har gått. Jag har lite svårt för böcker skrivna på vers. Tycker det är urtrist läsning. (Lyrik har jag ett annat förhållande till.) Om krig handlar boken dessutom.

Vi gav pappa en resa till Finland som födelsedagsgåva när han fyllde 75. Några av platserna vi besökte var Oravais slagfält där många mötte döden i september 1808, marketenterskan Lotta Svärds sten vid samma slagfält, Wilhelm von Schwerins bro söder om slagfältet där 15-årige von Schwerin, som underlöjtnant för Svea artilleriregemente, sårades och dog en dryg vecka senare. Vi besökte även Runebergs fars enkla jakt- och fiskestuga vid Östanpå, Jakobstad (det finns knappt några byggnader kvar i Jakobstad med minnen av stadens store son). Finland har,  efter1808-09, varit med om än flera krig och ett inbördeskrig, där mycket förstörts. (I Sverige river och ruinerar vi frivilligt.)

Andra platser som besöktes var friluftsmuseet Stundars, Petäjävesi vanha kirkko, Saarijärvi kyrka och krigskyrkogård och Alvar Aalto museet i Jyväskylä och så klart Seinäjoki centrum med Aalto-arkitektur.

Slagfältet vid Oravais sett från Adlercreutz' kommandoposition uppe på berget. Härifrån hade han god överblick över slagfältet. Foto från Wikipedia.  

Vi kom körande i bil längs vägen där nere och vandrade sedan upp på höjden varifrån detta Wikipedia-foto är taget. Vid denna resa hade jag ännu inte läst Fänrik Ståls sägner. Tyvärr - men ciceron pappan gjorde ett bra jobb.

Typ sådana här referenser till diktverket har jag trots allt haft via mina föräldrar. Idag är de väl knappast använda:

Min far var en ung soldat, den vackraste man fann,
Vid femton år gevär han tog, vid sjutton var han man. (Soldatgossen)

Och något tålte hon skrattas åt,
Men mera att hedras ändå. (Lotta Svärd)

Han kysste och han slog ihjäl
Med samma varma själ. (Kulneff, rysk generalmajor)

Men tro mej eller ej -  nu i maj 2021 hände något. Fänrik ståls sägner stod sedan länge i hyllan ovanför sängen och nu kändes det plötsligt som jag var mogen och borde läsa den trots allt. Varför fattar jag inte.

Jag började turligt nog med den beskrivning av 1808-1809 års krig som fanns längst bak i boken. Det gav översikt. Runebergs skaldekonst visade sig vara ögonblicksbilder av personligheter av olika sort och olika plats i militärhierarkin. Det är människoöden i krigssituation från tiden då man kämpade man mot man med gevär och bajonetter och kanoner. Hur det kunde se ut på slagfälten efter slagen är hemskt förståeligt beskrivna, människorna är mänskliga vare sig de är vän eller fiende. Det var på den tiden då fiendemännen hade namn.

Albert Edelfelts (1854-1905) teckningar till den utgåva jag har är om inte kongeniala så mycket talande.

Runebergs epos ger vid handen att trots nederlag är finnarna moraliska segrare. Jovisst, ett förhärligande nationalepos skrivet av nationalskalden som ville stärka den finska andan och identiteten, ingjuta nationell stolthet - men jag kan inte annat än tycka mycket om verket när jag nu änteligen var mogen att läsa det. Jag skulle vilja veta vad finländarna anser om Ståls sägner idag. Ska fråga Antti.

Här finns boken att läsa digitalt.

Fäbodkultur som världsarv?

Har ni hört att Sverige för närvarande försöker få med fäbodkulturen på UNESCO:s immateriella världsarvslista.

Jag besökte Jamtlis fäbodbyggnader i Östersund på hemester. Det är en konstruerad museiplats med hitflyttade byggnader. Undrar om man har möjlighet att lyssna till kulning här? Man försöker hålla minnet av en fäbod vid liv så här finns inga rödmyllade byggnader, ingen flaggstång och ett gäng getter håller fäbodplatsen öppen. Men i ärlighetens namn har jag besökt mer genuina fäbodar. Även sådana finns fortfarande i Sverige.

Har ni hört om Förbundet Svensk Fäbodkultur och utmarksbruk! På deras hemsida läser jag:

Nu tar FSF upp kampen tillsammans med Norge och påbörjar resan mot att fäbodbruket ska bli ett immateriellt kulturarv på Unescos världsarvslista. Ett förslag är inlämnat till Institutet för språk och folkminnen (Isof) gällande en nominering av nordiskt fäbodbruk till Unescos lista över representativa immateriella kulturarv.

Källa: http://fabod.nu/pa-vag-mot-immateriellt-kulturarv/ 

Tankarna på att nominera det nordiska fäbodväsendet som immateriellt kulturarv har funnits länge i förbundet. Men först år 2021 har resan på allvar kunnat starta. En projektgrupp tillsattes 2020 och har tillsammans arbetat fram ett förslag till Institutet för språk och folkminnen (Isof) gällande en nominering av nordiskt fäbodbruk till UNESCO’s lista över representativa immateriella kulturarv. 

Källan finns här.

I Norge har man kommit så mycket längre med arbetet att dokumentera och bevara sin (fäbod)kultur. Långfil, smör och ostar hör till fäbodkulturens produkter. Det gällde att ta till vara på ko- och getmjölken så den höll sig ätbar länge. Har skrivit lite om en sådan dokumentation här. Kanske kan vi svenskar åka snålskjuts...

Konstverket Nybyggarkvinnan av Anne-Karin Furunes från 2003, finns längs konstvägen Sju älvar mellan Umeå och Borgafjäll. Platsen där verket står är en tidigare fäbodplats vid byn Varpsjö, 32 kilometer väster om Åsele.

Konstnären beskriver:

Som en hyllning till Nybyggarkvinnan och hennes roll och stora betydelse för vår bygd finns en perforerad skulptur placerad på en gammal fäbodplats. Historien talar mycket om männens verk medan kvinnans betydelse för utvecklingen sällan lyfts fram. Den perforerade skulpturen med bilden av en glad, vacker och stolt kvinna skall för alltid bekräfta det som historien inte har lyckats framställa.

Källarsval långfil

  

Källarsval långfil (tett´n) det är sommarkänsla för min del. Så god med liiite strösocker som blandas in och med mald ingefära pudrad ovanpå. Här i huset finns en bra matkällare för ändamålet under köksgolvet.

Töntigt hipsterliv

 Serieskaparen Mats Jonsson om hipsterlivet på Södermalm, haha...

Detta lantliv på låtsas skrev jag något om HÄR : att kapa och klyva ved som livsstil. Jag kan ofta känna igen känslan av att ha att göra med töntar i detta krystade storstadsliv som jag rätt ofta träffar på i olika sammanhang. Det gäller inte enbart vedhantering utan så mycket mer. Vad värre är är att även landsbygdens folk tappar kunskapen om de förr så naturliga redskapen och verksamheterna. Då blir de lika mycket töntar som Södermalmarna! Det har jag svårt att fördra.

Hoppfullt

Serietecknaren Mats Jonssons sommarprat i P1 som jag lyssnade på först idag gjorde mig uppsluppen. Det finns hopp för avfolkningsbygder i norra delen av landet. Han bodde vid Mariatorget (precis sm jag själv en gång i tiden) och har nu flyttat norrut. Musikvalen var passande och jag uppskattade dem trots att jag inte är 70-talist som Jonsson själv.

 Sommar i P1 med Mats Jonsson finns att efterlyssna på.

Detta får bli min Norrlandsillustration - en Konsumkasse av juteväv 30 x 35 cm. Tänk så liten, så få varor man köpte 1958, för här i kommunen hade många fortfarande lantbruk med egen mjölk, egen potatis och husbehovsgrönsaker, eget kött. Varje by en lanthandel - idag finns Konsum kvar enbart i kommuncentrat Nordmaling. Och en ICA Supermarket.

Träindustrisamhället Bollstabruk i Kramfors kommun, som Mats Jonsson berättar om, fick ungefär samma utveckling som Rundvik i denna kommun. Men kanske finns framtiden där..

Gerillakrig i Dalarna

FÖR SVERIGES FRIHET
FÖR
HEM OCH FOSTERBYGD
KÄMPADE OCH SEGRADE
DALAMÄNNEN
HÄR
1521.

MINNESGODE LANDSMÄN
RESTE STENEN
1896.

Någon som besökt den här minnesstenen? Den finns i Brunnbäck nära Krylbo. Jag kom hit för andra gången i livet nu i juli på väg till Erik Axel Karlfeldts barndomshem i Karlbo, Krylbo.

Gustaf Vasas upprorsmakare och gerillasoldater, ledda av Peder Svensson från Vibberboda och Olof Bonde från Norrbärke, vann här ett slag i befrielsekriget mot unionsmakten. Kalmarunionen leddes då av danske kungen Kristian II.

Det blev en stor seger för Gustaf Vasas allierade dalkarlar i Brunnbäck i april 1521 vilket gav Vasa ett psykologiskt övertag gentemot unionsmakten. Själv befann sig Gustaf i Hälsingland med 200 män ur sin  lojala allmogegerilla för att få hälsingarna att ansluta till upproret mot danskarna. 

Två är senare, den 6 juni 1523 blev upprorsmakaren Gustaf Eriksson Vasa kung i det nya riket Sverige. Så kan det går om man är på tå...

Wow, färgstarkt...

  

Såg en väldigt färgstark rosenbuske vid Svärdsjö gammelgård där jag stannat för att inmundiga medhavd färdkost. Jag gissar att det är en Skedaros, en kulturarvsväxt och ett resultat av POM:s (Programmet för odlad mångfald) insamling för att långsiktigt bevara mångfalden hos odlade växter. Hembygdsgårdar är väldigt ofta vackra platser värda att stanna till vid.

Möte i sommarnatten

Först kom en stor bil med gult blinkande ljus i sommarnatten.

När den försvunnit och jag svängt in på samma väg, fast åt motsatt håll, kom efter en stund ännu en lika stor bil som stoppade mig med röd lampa utsträckt genom sidorutan och bad mig stanna och hålla mig åt sidan. Jag backade in på en avfartsväg. Inom två minuter skulle en bred transport passera. 

Ett ljus uppenbarade sig bakom kröken. Det närmade sig och visade sig vara något så prosaiskt som en långtradare lastad med en del av ett vindkraftstorn tillverkat av icke-fossilfritt stål av danskt fabrikat, Vestas, som passerade på Norrforsvägen.

Direkt efter följde en mindre följebil som hade koll bakåt kan man förmoda. Totalt var det en transport med fyra dieseldrivna bilar inblandade för att se till att förverkliga produktion av miljövänlig elektricitet. Med bortsprängt berg och gjutning med många kubikmeter betongfundament, stor plan uppställningsyta för mobilkran intill varje fundament och många mil nya vägar i skogslandskapet.

Transporterna av de 84 vindkraftverk som ska resas på Blakliden och Fäbodberget utanför Fredrika pågår. Under juni till oktober kommer ca. 800 komponenter att forslas från hamnen i Holmsund till Västerbottens inland med bilar. Majoriteten av transporterna kommer att gå från Holmsund via Nordmaling och Norrfors och går i intervaller med en till två timmars mellanrum. Vilket sammanträffande att Riks13 nyligen har förstärkts så att transporterna delvis kan gå den vägen.

Mer elektricitet måste produceras. "Miljövänlig" och förnyelsebar ska den vara. Vattenkraft från utbyggda älvar, som faller inom den kategorin, räcker inte till de stora miljövänliga projekt som planeras i norra Sverige.

• Northvolt i Skellefteå
• Green Steel i Boden 
• SSABs fossilfria ståltillverkning i Gällivare

Byggandet av Northvolts anläggning i Skellefteå besökte vi förra sommaren. Här en del av den enormt stora anläggningen som uppförs av cellplastelement, ett inte speciellt miljömtänksamt byggmaterial. 

(Nästan samtliga nya stora industrilådor i landet uppförs med plåtklädda cellplast-kassetter, ett byggnadsmaterial som inte är miljövänligt. Industrier, serverhallar och logistikparker byggs med den tekniken, en tickande miljöbomb kan man tänka.)

• Batteritillverkning kräver väldigt mycket elektricitet (förutom sällsynta jordartsmetaller).
• Elbilar kräver elektricitet för laddning av batterierna.
  
• Fossilfri ståltillverkning kräver mycket elektricitet.

Vilka avtal med kommuner och energibolag har dessa företag? Får de fördelaktigt pris på elektriciteten för att etablera sig inom en kommun som trängtar efter arbetstillfällen för att kunna bli större, öka folkmängden? Kanske måste vi importera elektricitet för att klara företagens krav på de varan. Vilka fördelaktiga avtal har de för att etablera sig i kommunen?

Kommer "Norrland" att bli det nya Klondike? Kommer "Norrland" att få stor arbetskraftsinflyttning från södra Sverige? Eller kommer "Norrlands" inland att bli ännu mer glesbygd då kustlandet attraherar med arbetstillfällen?

 

Det är många tankar som går igång vid mötet i sommarnatten.

 

 

Väl hemma dansar inte älvorna längre. Det ser väl var och en att det är vanlig markdimma som syns.