Och det är inte enbart konstruktionen som sådan som är viktig utan ladorna påverkar landskapets biologiska mångfald. LÄS HÄR om varför lador behövs för det levande landskapet. Det är fin läsning.
År 2018 besökte jag försvarsfordonsmuseet Arsenalen i Strängnäs för visning. Arsenalen är ett statligt militärhistoriskt museum där Sveriges militärhistoria från 1900-talet fram till nutid visas. Ett 70-tal fordon, både på band och hjul, visas. Jag kan inte påstå att mitt intresse av detta är oerhört stort.
Ett par år efter att den väldigt fula byggnaden som inrymmer militärmuseet hade invigts 2011, besökte jag en liten stuga som flyttats dit nära intill- ett soldattorp som pliktskyldigast hör till museet och som ursprungligen var uppfört i Björkvik i Sörmland. Nära denna finns ett nybyggt litet hus som rymde en utmärkt utställning om indelningsverkets historia. Jag var där ett par gånger men längtade inte efter att se utställningen i det stora museet.
Det jag innan visningen inte visste var att på Arsenalen även finns en avdelning med tennfigurer.
"Här kan du se en stor samling handgjorda tennfigurer som visar scener från stenåldern vidare till Gustav Vasas kröning, en 1700-talsbal på Haga Slott samt 1920-talets vaktparad.Samlingen fanns tidigare i Tennfigursmuseet i Hjortnäs utanför Leksand. Det är bland annat figurer skapade av konstnären Holger Eriksson. Det är en fantastisk samling som även visar leksakstillverkningen av tennfigurer från 1700-tal fram till 1920-tal."
https://arsenalen.se/utstallningar/figurmuseum/
För mej har figurer i tenn endast inneburit soldater. Några tennsoldater från min pappas barndom finns kvar och vem har inte läst och hört om pojkars intresse för och lek med tennsoldater och indianböcker föritin´.
Det som visades i en egen avdelning gjorde mig förvånad och upprymd. Förutom att gjutformar av allehanda slag och en beskrivning av tennfigurers historia visades fanns en samling med skiftande innehåll. Där fanns allt från Haga slottsteater till en pågående egyptisk balsamering, en rit på minoisk palatsgård, slaget vid Lützen 1632, slaget vid Virta bro med Sven Dufva 1808, "3000 man kvar på fjället" dvs. karolinernas dödsmarsch 1819. Med mycket mera. Allt utsökt berättat i tittskåps-modeller.
Ljuset i modellerna var mycket mer naturtroget än på alla de bilder jag tog.
OCH vad fanns där mer - jo en modell av en fäbod där ett par fäbodstintor vallande kossor och getter. Där syntes inte ett spår av krig.
Hallå där, är det inte bedårande så säg! Jag föll pladask.
Efter detta har jag gjort ytterligare ett besök där. I september 2019 besöktes Arsenalen för att lyssna på ett föredrag om Indelta soldater och båtsmän i krig anordnat av en släktforskarförening. Det passar mej med tanke på båtsmän som jag intresserat mig för och som även finns i släkten.
"Många känner till den indelte knekten och hans soldattorp, med hur gick det till när han kallades ut i krig? Föredraget behandlar indelningsverkets soldater och båtsmän alltifrån det sena 1600-talet till början av 1800-talet. Det behandlar inte bara hur man förbereddes i fredstid, utan också när och hur soldaterna skickades ut i fält, liksom vad som hände med familjen där hemma om soldaten förblev borta. Det ges också en del tips på hur en släktforskare kan hitta uppgifter om sin förfader i fält.
Lars Ericson Wolke är professor i historia vid Försvarshögskolan."
Jomen, det var också intressant trots strulande teknik (som är så typiskt). Och numera vet jag att den trista byggnaden innehåller många vackra små välgjorda modeller.
Här kommer en dikt på mål av ångermanlänningen NilsErik "Nicke" Sjödin ur boken Åslappe utgiven 1983. Diktboken funnen second-hand på PMU i Gullänget 2021. Köpte den såklart utan tvekan.
Målet kan vara vanskligt att förstå för många - i slutet av boken/dikten finns en förklarande ordlista. Bygdemål är verkligen ett försvinnande immateriellt kulturarv! Vem kan idag tala som man gjorde i hembyn för femti år sen? Jag är glad över de inspelningar jag gjorde och som finns bevarade - nu digitaliserade.
TRASMATTERN
Hele live
- häll åtminstone
hårta tå e -
å styvt de
ligg på gôlve.
Å på de
far man
å jodde
å gå.
Stryk
skull man ha.
Jodde å gå
på sjålve live.
De som va.
Skelkesskjorta
som han hädd på säg
då åldri na
va å gära.
Osleten
syns den ranna.
Mang e
förkläa.
Ingrint
å blekt borti.
Na gråbussarona
som koa sitt kvär ti
sä man häktes
på matta.
Duken
som låg ommapå
förstradion.
Genom spets´n
hörle man
att värla brann.
Men vacker va´n.
Huvekläa
bögle tå blotrycke.
Förstpyjamas´n
som han hadd ti slåttanna.
Faan vet
om int de va sist´n å.
Sofflocktyge
vä flottfläcken på.
Svettfläcken
men´jäg.
Sadusinern
- ny värenda jul -
gå bra å känn igen
häri matta.
Ållting
finns där.
Gammelvärla
å pyltepåkläa
å hårdasplaga.
Skreftesrocken
´n lit´n bit,
fodre
borti storväst´n,
överdel´n
tå fårskinnsfäll´n
å langkalsongern´,
brun,
blå
å hålvit.
Å tänk säg
att dä ä tôcke
man far å jodde
å gå på.
Stryk
skull man ha.
Men bruslöja
ligg härpå lofte´
ti blåkoffort´n.
Råttgnegen
lite grann
men ålldeles tydli´.
HÄR finns att läsa om trasmattans historia
Förklaringar av några dialektala ord i dikten:
hårta - hälften
styft - drygt
gôlve - golvet
jodde - traska
skelkesskjorta - tunn skjrta
åldri na - inte ett dugg
osleten - psliten
ingrint - "ingråtna"
koa - kåda
kvär - kvar
häktes - snubbla
bögle - bucklig
sadusin - kort gardin [cafégardin är väl närmaste benämning idag]
pyltepåkläa - kläder som man tar på sig varvtals mot kyla
hårdas - helgdags-
skreftesrocken - den man hade när man gick till skrift, oftast vid konfirmation
hålvvit - halvvit, grå
råttgnegen - råttgnagd
Foto sparat från nätet för längesedan, vet inte varifrån.
Ett mjölkbord/mjölkbrygga då det begav sig och det hade den funktion som var tänkt. Hit fraktades mjölkkrukor av bönderna för att hämtas av mjölkbilen som körde mjölken till mejeriet. Här hos oss var det Börje från Ava som körde mjölken till mejeriet i Levar och konstruktionen där de hämtades och lämnades kallade vi för mjölkstånne (mjölkståndet). Det fanns minst tre stycken i byn. Mjölkbilen i form av en tankbil ersatte mjölkborden här under sent 1970-tal (bör det ha varit). Då lades Levar mejeri ner och mjölken transporterades till Umeå.
Här väntade man även på bussen som körde här föritin.
Undrar just hur många gånger jag och lekkamraterna suttit överst på mjölkstånne och räknat bilar och noterat länsbokstäver på registreringsskyltarna... Stora genomfartsleden längs Norrlandskusten (dåvarande Riks13) passerade genom byn, två meter från oss barn.
Numera har de där konstruktionerna försvunnit men nytillverkade har uppstått, då för nostalgins skull. De finns i hela landet. Varför de etsat sig in i det kollektiva minnet har jag ingen förklaring till. I vår by revs mjölkbordet som dåvarande hemmansägaren Egon F. år 2000 tog initiativ till, för ett par år sedan. Lämnat som en ruttnande hög bräder.
Mjölkborden kan målas, utsmyckas med blommor och allra helst även en stor mjölkkruka. Inte sällan ser man blommor sticka upp ur halsen på krukan. Jag har svårt för detta romantiserande.
Här en "trolsk" mjölkpall i Västerbotten, en plats för postlådan. Jag lovar, postlådor kommer också att bli nostalgiska föremål!
Och här ett mjölkstånd mitt i brukssamhället Rundvik, en ort där jordbruk och mjölkleveranser till något mejeri inte förekommit. Plats för blommor i kruka och postlåda finnes.
* * *
Torsten Sigfridsson har skrivit Mjölkbordets historia som gavs
ut av Kungl. Skogs- och lantbruksakademien 1995. Hans forskning tar upp mjölkbordens syfte, byggnadsteknisk och sociala
historia och mjölkbord i andra länder. Vetenskap, inte nostalgi, som står i min bokhylla på kontoret.
Lars Molins kortfilm Midvinterduell från 1983 handlar om ett mjölkbords vara eller inte vara, den lilla människans kamp mot myndigheten. Snart nog ska jag se om den på SVT Play.
"Skohö var en viktig produkt från myrslogarna. En kär gåva för dem som inte längre själva hade möjlighet att skörda det. Det väl torkade och kammade skohöet flätades konstfullt i stora och väldoftande kransar och dockor. De prydde sin plats på köksväggen. När konstverket öppnats förvarades höet i en stol med särskilt förvaringsutrymme, en hajstol [höstol], som de säger i Burträsk."
"Ladriket är slåttervallarnas och det självväxande vinterfodrets landskap. landet med blommande hackslogar, lummiga lövmarker, soldallrande myrar, älvdoftande raningar och med lavrosor på hässjevirket. Det är ett myller av arter. Blomprakt, en mängd mossor, lavar, svampar, steklar, fjärilar, fåglar och andra djur. Variationen i ladornas landskap består dessutom av människans byggnader och anordningar samt alla de andra spår som odlingen lämnat.
(...) Den [ skriften] handlar om biologisk mångfald och om odlingslandskapets variation. Den vill stämma till eftertanke och väcka frågor."
Denna känslomässiga och vackra text är hämtad ur Biologisk mångfald och variation i odlingslandskapet, utgiven av den statliga myndigheten Jordbruksverket 1999.
För exakt 300 år hände sig detta i byn. År 1721 fanns säkerligen många getter här förutom kossor. Då infördes getförbud för några i byn boende kvinnor som troligen hade det svårt med att få ihop till brödfödan.
Vi känner till att åtminstone ett hemman dokumenterats som öde och övergivet vid den tiden och att det togs upp igen 1723 och att staten då gav
skattebefrielse i sju år. Det var en anfader till mig som flyttade in på hemmanet numro 1. Då hade det stått öde i 17 år (1706-23). Detta var under Karl XII:s intensiva krigföring.
Hur som helst bestämdes det så här angående de där kvinnornas getter:
Domsagoprotokoll § 7,
2 december 1721.
Per
Persson, xx, framlägger en förlikningsskrift med inhysesfolket
därsammanstädes: Jon Jonssons änka Karin Jonsdotter, pigan Anna
Larsdotter och änkan Dordi Persdotter låtit fatta, samt med sina namn
uti vittnets Erik Jonssons och Lars Erssons i L. närvaro den 3 november
1721 lydande att bemälte inhysespersoner skola intet mera hava några
getter, i anseende till den skada de göra på bybornas åker- och
svedjeland vilken förlikning efter Per Perssons begäran, samt Kungliga
förordningen av den 4 juli 1695 § 23.
Fätået här i byn var den stig mot väster som löpte längs med fastbandhagen (gärsgår´n´=gärdesgården) på skogssidan. Hagen skiljde skogsmarken från den uppodlade marken. Eftersom byn är långsträckt var fätået inte en stig/fägata/fålla med fastbandhage på båda sidor som på ställen där kreaturen skulle fösas mellan hustomter och uppodlade marker till betesmarken.
På kartan över byn från 1647 är fastbandhagen som
löper längs byns dåvarande inägomark väl utmärkt. Lantmätaren har ritat
inhägnaden som två längsgående streck och mellan dem på jämnt avstånd
två korta tvärgående streck. Utanför byns hank och stör fanns utmarken,
skogen, det vilda. Mitt i byn från norr till söder rinner den då livgivande bäcken. Kustlandsvägen syns prickad nere i söder och där den passerar bäcken bildar den en fägata, en helt inhägnad fålla.
När fäbodvallen övergavs, som låg mycket längre bort från byn och högre upp mot Aspfjället (Aspfjelle), byggdes sommarladugårdar och dessa låg på lötmark (hagmark) i direkt anslutning till
fätået och skogen i väster. Då var det lätt och nära att släppa ut korna och getterna på skogsbete. Den klokaste och pålitligaste kossan var ledarko och hade en skälla runt halsen. Korna återvände självmant till sommarladugårdarna på eftermiddagen då de ville bli mjölkade.
"I byarna fanns flera fägator som gick från byns kärna till skogen vilken användes som betesmark. Fägatorna var omgivna av gärdsgårdar på ömse sidor. På dialekt kallas en fägata för tå (e ta), eller nöttå (nauwta) där nöt syftar på nötkreatur."
En väg i Värmland. Något pågår, dikesrenens växter har mejats ner men inte med grästugg. Jag passerar och ser två män med var sin lie. Naturligtvis hajar jag till men kör sakta vidare, ser en välkänd grön skylt med Trafikverkets "Artrik vägkant". Detta måste undersökas, vem bekostar detta med manuell lieslåtter. Kör tillbaka och parkerar bakom den mobila påbudsskylten.
Liemannen närmast tar sig tid att svara på frågor och berätta närmare om varför detta utförs. Det är Trafikverket som bekostar får jag veta. En enkelsidig rad med ekar planterades för ca 15 år sedan och efter detta har denna vägsträckas artrika dikesrenar skötts manuellt. Jag minns inte alla de blommor han nämnde som växer här men det är blad annat humleblomster, käringtand, johannesört, prästkragar, blåklockor.
Dikesrenarna slås första gången vid midsommartid. Växterna får ligga och torka och tas sedan bort för att den näring de bildar inte ska ligga kvar och utarma floran. Ängsblommor vill som bekant ha näringsfattigt för att trivas. Andra gången slås renarna i slutet av augusti/början av september. Även detta växtmaterial torkar på plats och fraktas sen bort. Att de höga, tjocka gräsen har minskat under tiden man har använt lie tycker slåttermannen sig se.
Vi pratade om redskapet. Här använde man sig av knacklieblad och som proffs hade männen tillverkat sina egna lieorv, ett par olika använde man. Orvet på bilden är extralångt eftersom det ska nå ner i dikets botten utan att man ska behöva kröka rygg, en ergonomisk arbetsställning är viktig.
Varje år slår man denna vägsträckas dikesrenar med lie samt ytterligare en ännu längre sträcka, även den i Värmland. Trafikverket bekostar.
Jag blir hejdundrande avundsjuk på värmlänningarna som har en hel statlig myndighet som värnar deras artrika flora. Finns någon sådan sträcka i norra Norrland?
*
Ja, inte finns den längs den nyligen upprustade milslånga sträckan av gamla Riks 13 genom bygden. Jag och min man brukar menande säga till varandra att Trafikverket har strösslat med gröna skyltar med "Artrik vägkant" , skyltar som de har för många av. Troligen vill de gjuta in någon slags känsla hos ortsborna att vi har vackra och värdefulla vägrenar. Utan att själv som myndighet mena något allvar och arbeta för detta.
Självfallet inser jag att det är få sträckor så högt värderade att de ska slås med lie bekostat av Trafikverket. Men jag tycker det är hånfullt mot oss ortsbor att sätta upp skyltar med "Artrik vägkant" där artrik flora med ängsblommor saknas. Älggräs, lokor, åkerfräken räknas inte hit. Inte heller den vackra renfanan.
Det sägs att landets vägrenar framöver kommer att blomma i vitt - höga älggräs och hundkäx tar över ängsblommornas biotoper.
Jag måste berätta om en fantastisk smakupplevelse för ett par veckor sedan. Befann mig på Alsters herrgård och skulle passa på att fika. Kaffe förstås och något till. Tjejen bakom disken beskrev vad som fanns där bakom glaset. Morotskaka, Budapeststubbe, bla bla bla och Gunnerudskaka. Jaha, och vad innehåller den där sista kakan blev min fråga. Jo palsternacka, päron, kardmumma bland annat. Palsternacka, så spännande jämfört med morotskaka. "Jag tar en!"
Det var en värmländsk höjdare! Sedan har jag googlat och försökt hitta receptet och hittat det som ser ut att närmast stämma med min smakupplevelse.
2,5 dl riven palsternacka
2 dl rivet päron
3 ägg
3 dl (270 g) strösocker
1 1/2 dl solrosolja
1 msk Xante päronkonjak eller essens
3 dl (180 g) mjöl
1 tsk vaniljsocker
3 tsk bakpulver
1 tsk malen kardemumma
1 nypa salt
200 g philadelphiaost
150 g rumsvarmt smör
3 dl (180 g) florsocker
3 tsk vaniljsocker
Zest från 1 citron och saft från 1/2
* * *
Receptet kommer inte från en värmländsk site utan härifrån. Den där kakan har jag missat tidigare - undrar när den första Gunnerudskakan bakades, alltså hur gammalt receptet är? Jag odlar ju egna palsternackor så detta bör kunna bli en höstlig tradition att baka.
Ett par frysta ögonblicksbilder från förr...
SEPTEMBER
Så förklingar de, sommarens andetag,
men betänk när din saknad känns svår
att den sommar som väntar är närmare i dag
än vad faktiskt var i går.
Mats Holmberg (1943-2016)
Otroligt vilka stora och många bärklasar rönnarna har i år. För ett par år sedan var det likadant och då trädde jag girlanger till tusen. Somliga varvade med röda nypon men här på fotot endast rönnbär. Naturen är rik och jag med en.
Jag kom att dricka kaffe ur en kaffekopp, som var bekant på något sätt, i början av veckan på ett galleri i Värmland. Men den såg ju så blingblingig ut, inte funkissvensk precis.
De två event som blev sommarens mest givande i hemkommunen var en konstutställning samt ett folkmusikframträdande. Visgruppen Triakels framträdande i Kråken har jag skrivit lite om här. Det är inte första gången jag lyssnar till dem live men första gången i norra Sverige. Skillingtryck fascinerar!
I början av juli invigdes Konstbiotopen på Konsthall Norra Kvarken och där visas t o m 5 september projektet “Konst för fåglar, humlor, skalbaggar, maskar och svampar”.
"Kan man alls nå fram med konst till de som varken efterfrågar eller är tänkta mottagare av denna konst? Vem är du ekoxe? Vad bryr sig myrorna, spindlarna och myggen? Och jordlöparen? Konstbiotopen kommer att fortsatt ställa dessa frågor och visas här på Konsthall Norra Kvarken t o m sommaren 2023."
Utställningen är ett intellektuellt projekt där inbjudna konstnärer/författare/dokumentärfilmare/biologer-forskare försökt materialisera dessa tankar, i sig en ganska omöjlig uppgift. Det är en utställning med ett ekocentriskt förhållningssätt och utställningskatalogen är behövlig och läsvärd. Långt ifrån inställsamt mjäkig. Glad att det finns en sådan konsthall i den lilla kommunen, så nära till.
"Ode till en död tjärn" av Anders Rönnlund, som pågick på samma
konsthall, blev en upplevelse av musikalitet på ett väldigt annorlunda
sätt. Vattendroppar som föll mot skilda material gav tonerna.
*
För övrigt har jag denna sommar sett allt från Dorotea till Halmstad och besökt många intressanta platser, många fler än jag skrivit om här på bloggen.
Min sommar har verkligen varit bra och givande både intellektuellt och estetiskt.
"Vilken roll ska intellektuella ha i samhällsdebatten i Sverige? Start för ny intervjuserie med personer som inte räds att kalla sig intellektuella."
Frågan om vad det innebär att vara intellektuell ställer man i Nordegren & Epstein i P1 den 25 oktober 2021. Hur är det att vara intellektuell i Sverige?
Frågan börjar diskuteras 27 minuter in i programmet och 9 minuter framåt.
Ämnet tilltalar mig. I Sverige är det ett skällsord att kallas intellektuell.
Skyltens text (som är värd att läsa):
"Under 1920- och 1930-talen rådde i vårt land stor arbetslöshet under långa tider. Dåvarande Statens Arbetslöshetskommission hade som främsta arbetsuppgift att organisera och genomföra så kallade AK-arbeten eller "nödhjälpsarbeten", som de också kallades i folkmun. Tack vare dessa AK-arbeten gjordes många samhällsnyttiga insatser: upprustningar av kulturminnesmärken, reparationer och nyanläggningar av idrottsplatser, broar och byggnader, järnvägar och vägar. Även i dessa trakter genomfördes flera AK-arbeten, till stor nytta och glädje även för dagens samhällsmedborgare. AK-arbetet Pukalovägen 177 är ett utmärkt exempel på detta.
Pukalovägen är ursprungligen en transport- och handelsväg, som sträcker sig från Lönneberga till byarna Flenshult och Hässlehult i närheten av Pauliström. Den gamla Pukalovägen slingrar sig fram i tvära kurvor och branta backar och är flera hundra år gammal.
Den "moderna" Pukalovägen är den landsväg som sträcker sig från vägskälet vid Entsebo/Pauliström/Karlstorp till Lönneberga samhälle. Minnesinskriptionen gjordes av vägarbetaren Valter Gustafsson från Järnaforsen tillsammans med några av de arbetskamrater som genomförde byggandet av den sista etappen av vägen under åren 1933-35. Arbetet med hela Pukalovägen skedde under åren 1931-35.
Minnesinskriptionen, som höll på att förstöras vid breddnings- och beläggningsarbeten av vägen under slutet av 1970-talet, räddades av Ingvar Karlsson i Lövhult, genom att han ur berget sprängde ut detta klippblock. Tack vare Vägverket i Kalmar Län och genom lokala initiativ restaurerades klippblocket under 1997 samt ställde man i ordning denna minnesplats. Samtidigt upprustades också rastplatsen med kvarnsten vid Rakenäs, där den officiella invigningen ägde rum 1934.
I samråd mellan Vägverket, Lönneberga Hembygdsgille och lokala markägare genomfördes samtidigt vissa försköningsarbeten av den gamla stenvalvsbron på den ursprungliga Pukalovägen vid Qvarnöbäcken, belägen vid Qvarnö kvarn. Denna kvarn har också renoverats och rustats upp under senare tid. Bron och kvarnen är belägna 100 meter från denna plats i riktning mot Lönneberga.
Vägverket i Kalmar Län och Lönneberga Hembygdsgille, maj 1997."
Den gamla grusvägen som ersattes med AK-vägen. Det finns rikligt med skyltar in mot den gamla vägen som gör att man kan välja att köra den grusvägen som finns kvar på båda sidor om AK-vägen. Både Vägverket (nuvarande Trafikverket), hembygdsföreningen och markägare var med om besluten!
Den nya raka asfalterade vägen uppfördes som Arbetslöshetskommissionsarbete på 1920- och 30-talet.
Här, där den gamla rastplatsen rustats upp med kvarnstensbord och pallar av stenar samt rödmålat avbärarräcke av träplankor monterade på stenpollare, finns en skylt med samma text som ovan. Här invigdes en gång den raka AK-vägen. Så här såg rastplatser ut i bilismens relativa ungdom. Och jag kunde glädja mig av samma syn på min swemesterresa.
Jag tänker på och jämför med Riks 13 genom bygden och gamla Kustlandsvägen från 1600-talet. Tänk om alla gamla sträckor av Kustlandsvägen genom länet skulle ha skyltas upp i tid. Så lär det inte bli - många sträckor har beskogats bara under min levnad. Till och med delsträckor av Riks 13 kan vara svåra att finna. Jag kan konstaterar att människors mentalitet skiljer sig åt mellan norra och södra Sverige. Kan gälla både privatpersoner och myndigheter.
* * * * * * *
När jag stod där framför skylten och läste kom i tankarna något jag läst och sparat ner om en kulturväg i Västerbotten som renoverats och reaktionerna på detta.
På Facebook kunde man läsa detta här då en enda väg i Västerbotten ska rustas upp på kulturhistoriskt rätt sätt. Av de kommentarer jag fick med var 75% negativa till projektets idé:
Vid slaget vid Virserum blev bondeupprorets ledare Nils Dacke besegrad och dödad av Gustav Vasas män. Dackefejden pågick 1542-1543.
Självfallet fick det välsorterade byggnadsvårdsbiblioteket ett besök där jag satt ner och läste i ett par böcker som lockade. Längre än så fanns inte tid till då fler platser fanns att besöka enligt min planläggning av dagen.
Som synes finns Nisse Larssons Känsla för masonit som kom ut 2005 exponerad på disken.
Tidskrifter fanns, det här är halva mängden titlar. De är kända sen tidigare, prenumererar eller har prenumererat på flera av dem och skrivit enskilda artiklar i ett par av dem. Det som förvånade mig lite var att Skogsstyrelsens Skogseko fanns med i hyllan. Jag gillar mycket i den och får den gratis eftersom jag är skogsägare.
Att ha tillgång till bra litteratur när man byggnadsvårdar/restaurerar är viktigt. Många av böckerna finns på folkbiblioteken - och om de inte finns kan man fjärrlåna eller be om att biblioteket köper in den bok man söker. Jag föredrar helt klart att söka svar i tryckt litteratur framför olika forum och Facebookgrupper :-)
