Kammarlås

 

Ska vi tro att det här kammarlåset är flyttat från bostadshuset till en sekundär funktion i ett uthus? Ska vi tro att det gjordes 1948 då mormors och morfars boende moderniserades? Ska vi tro att den ljust gröna linoljefärgen har funnits någonstans i bostadshuset? Men var? Eller är detta lås återbrukat från annat håll? Spänningen hålls vid liv.

Det här är det enda kammarlås som finns kvar på gården. Det har suttit här så länge jag minns. Självfallet är jag förtjust i det där det sitter monterat på den enkla bräddörren.

*

I mitt andra boende är samtliga kammarlås på innerdörrarna kvar. Samtliga spegeldörrar  har nyckel att öppna med på gångjärnssidan och äggvred eller mässingstrycke på anslagssidan. Om de kommer att bytas ut? Nej, varför det?

Att vara del av något större

 ...tänk att se samma vy genom samma fönster som flera generationer förut, att vara del av något större!

Läser detta finstämda på ett ig-konto, skrivet av en ung kvinna som bor på en välbevarad släktgård i en annan del av landet. Jag kan känna en viss avund. I mitt bostadshus finns inget gammalt fönster att se ut genom, de äldsta är från 1948 men de har i alla fall valsat glas som ger de vackra ojämnheterna som man inte får till skänks genom nutidens floatglas. Gammalt glas förnöjer både när man tittar ut och hur solkatterna visar sig på väggen. Kalla det gärna magi!

Jag tror inte att något bostadshus här i byn har gamla fönster kvar, på 60- och 70-talen eller än senare byttes de sista äldre fönstersnickerierna ut. Allra möjligast finns ett lunettfönster på västgaveln hos Gun, där glaset till och med kunde vara från Strömbäcks glasbruk. Jag tittade ut genom det för många år sedan men om hon följde mitt råd att spara det är jag inte alldeles säker på. I detta hus bodde min morfarsmormorsfars föräldrar Isac Pehrson och Kerstin Mattsdotter och före dem Isacs föräldrar Per och Elisabeth.

Däremot är jag nöjd med att vyn genom det valsade glaset på övervåningen fortfarande är sig rätt lik som då jag var liten. Isac och Kerstins bönning står kvar. Någon hölada har försvunnit och något stort garage har tillkommit istället för en ladugård - men annars är landskapet i stort sett sig likt.Det är fantastiskt trevligt att titta ut här en kall och tidig vintermorgon och se hur rökpelarna stiger rakt upp från några bostadshus - även från mitt som jag inte ser men vet att så är det.

Och än en gång vill jag berätta om mitt permanentboende där alla fönster finns kvar sen husets byggtid. Där är det min man som har förmånen att titta ut genom samma fönster som hans släktingar såg ut genom.

 ...tänk att se samma vy genom samma fönster som flera generationer förut, att vara del av något större!

*

Tillägg:
Åh, jag glömde byns vackraste och mest välbevarade bostadshus. Det har kvar mycket av originalmaterialen, bland annat fönstren (enkelbågar med lösa innerbågar). Huset är bara från 1930-talet men det bäst bevarade bostadshuset här. Hoppas ägarna förstår, huset är sedan 70-talet inte permanentbebott (kanske därför så välbevarat) men ägarna bor inte alltför långt bort och är här från och till.

I händelse av brand - 1843

Jag har ägnat mig åt något intressant: har transkriberat delar av ett sockenstämmoprotokoll från 1843. Det är ett nöje att finna ut mer om livet förr här i socknen. Här handlar det om bildandet av  BRANDSTODSFÖRENINGAR, alltså om att försäkra sin egendom mot brand.

Sockenstämmoprotokoll 1843.

§1

Hvarje gård, den må tillhöra hemmansegare, torpare eller andre, som i brandstods föreningen vilja ingå, värderas hus för hus och utföres värdet å hvarje i värderings Protocollet, utgående brandstodsersättningen efter detta värde, likväl efter jemna tal på 50 el. 100 till lättnad vid debiteringen af brandstodet. Ingen tillåts att å sin gård sätta ett högre värde, än det hvartill den af värderingsmännen blifvit uppskattad, börandes detta understiga det verkliga med 20 procent.

§2

Värdet utrönas på det sätt, att två af Sockenmännen valde anbudsmän värdera gårdarna, hvar och en af grannarne obetaget att denna värdering öfvervara. Denna värdering förnyas hvart 10^de år. Verkställer någon nybyggnad eller reparation, som öfverstiger värdet af 50 R^dr, må han ny värdering begära, hvarsnart der en gård af vanvård förfaller, sådant af grannarne bör anmälas, på det gårdens värde i värderings instrumentet måtte nedsättas. För värderingen betalas af hvarje hemmansegare 12 och af hvarje annan 8 S^kgr B^o, skolande värderingsmännen af protocollet aflemna ett exemplar till Sockenskrifvaren, och ett till kyrkan, att der förvaras, samt till hvarje bya ålderman den del af protocollet, som anrör byn. Skulle tvist emellan gårdsegaren och värderingsmännen uppstå, ege den förre att ny syn på sin bekostnad begära, som då skall hållas af 2^ne af Sockenmännen å nyo valde personer, jemte dem som förra värderingen hållit. De valde värderingsmännens gårdar må af andre af Sockenmännen tillkallade personer värderas.

§3

Brandsyn hålles en gång om året i Maj månad och väljas Syningsmännen af grannarna inom byn. Vid denna syn anmärkas och antecknas alla bristfällighetet och förelägges viss tid inom hvilken reparationerne skola vara verkställda och åligger det gårdsegaren att visa Syningsmännen, det de inom den utsatta tiden blifvit fullbordade, hvilken tid likväl ej får sträcka sig längre, än till den 1 Oct. För bristfälligheter, som kunna anses vara obetydliga, men vara farliga, förelägges endast 14 dagar. Verkställes ej förbättringarna inom den förelagda tiden, skall den försumlige vara förlustig sin brandstodsersättning om eldsvåda inträffar.

§4

Vid hvarje gård skall finnas en större stege, alltid tillgänglig och så placerad, att ej något hinder möter för dess användande, äfven bör en mindre med hakar af jern eller rötter? förefinnas, samt en större båtshake för hvarje by och en mindre vid hvarje gård. Hvarje by skall ock anskaffa en sådan slangspruta, som de i sednare tider i Umeå förferdigade. Denna spruta förvaras på ett för alla kändt och tillgängligt ställe i byn och anskaffas på byamännens bekostnad. Har någon redan anskaffat eller vill någon anskaffa vanlig handspruta af bleck eller koppar, vare han från deltagande i den större sprutans anskaffande frikallad. Att desse uppräknade brandredskap skall vara af Byamännen och gårdsegare anskaffad inom ett år efter det detta reglemente blifvit antaget och fastställt vid efventyr eljest, att de försumlige blifva förlustige brandstod, om eldsvåda inträffar.

Båtshake och stege krävdes för att få teckna brandförsäkring.
Då var det stege av trä som gällde.

§5

Sedan vådeld inträffat skall förlusten bestyrkas och ersättas efter det i värderingsprotokollet för hvarje nedbrunnet hus åsatta värdet. Badstugor och smedjor, hvilka alltid böra vara upförde aflägsne från gårdarne, värderas ej och lemnas för dom ingen ersättning, ej eller för i badstugorne befintlig spannmål.

§6

Spannmål ersättes af sista årets skörd efter gångbart pris, sedan förlusten inför Domstol, med säkra intyg eller aflagd ed blifvit bestyrkt och utgår ersättningen af hvar och en efter det belopp egaren vid husens värdering uppgifvit såsom medel afkastning af sitt hemman. Hästar, kor, svinkreatur och får ersättes likaledes efter det antal af dessa djur, som hvarje egare vid värderingen uppgifvit sig föda, dock, skall värdet af en födoråd häst? bestämmas af grannarne och ersättes ej till högre belopp än 66 R^dr 32 S^kgr B^o. Inträffar förlust å spannmål eller någotdera af ofvannämnde slags kreatur, erhålles ej ersättning för större antal tunnor spannmål eller stycken kreatur, än som hvar och en vid värderingen uppgifvit. Så t. ex., om någon uppgifvit sig föda 4 kor, men 6 innebrännas, erhålles endast ersättning för de 4^ne.

§7

Ålderman och Befattaren i hvarje By bör hafva inseende derå att ingen ovarsamt umgås med elden medelst bärande af stickbloss, eldbränder och tänt ljus å gårdar, uthus eller vindar. Skulle någon beträdas med en dylik vårdslöshet, vare han förfallen till en R^dr 16 S^kgr B^o böter, utan böter efter lag, hvilka af uppsyningsmannen uttagas och tillfalla byakassan.

§8

Efter timad brandskada bör undersökning verkställas som vådeld upkommit och befinnes det hafva skett genom vårdslöst umgående med elden, erhålle den brottslige ingen ersättning för liden förlust.

§9

Föregående brandstods reglemente skall, sedan det af Sockenmännen blifvit gilladt och antaget, samt derå erhållits vederbörlig stadfästelse, så snart som möjligt är, tjena till alla deras efterrättelse, som, i Brandstodsföreningen ingått.

Nordmaling d. 20 Jan. 1843

H.J. Berlin

Att ofvanstående Brandstods förening med i dag hållen allmän Sockenstämma blifvit af Sockenmännen gillad och antagen, intygar å Sockenmännens vägnar:

P.O. Ingman, Ol. Hörnström, Gust. Lundberg, P. Sedegältz?, P.A. Nordgren, Nils Sikström, P. Hammarberg, Isak Westermark.

 

Klicka för större text.

Vad typiskt var.

 Om landsbygden här längre tillbaka.

 

Byggnader i städer försäkrades i Brandförsäkringsverket som genomgick flera förändringar efter bildandet 1782.

Morfars två barndomshem

Morfar Manfred var näst yngste sonen till Klara och Johan Olof. Hans föräldrar ägde två hemman i byn (ett på Klaras släktgren samt det andra på JOs sida).

Fram tills Manfred var i 12-årsåldern bodde familjen på den gård som hade tillhört min morsfarsmormors föräldrar  Jacob Isacsson och Ulrika Christiansdotter. På den gården föddes Manfred och alla hans syskon.

Här stod den gård med ekonomibyggnader där Manfred föddes och växte upp.
Ingen av de ursprungliga byggnaderna står kvar idag.

En dag när Manfred kom från skolan var dörren låst, vilket var något mycket ovanligt. Då påminde han sig att föräldrarna berättat att familjen skulle flytta till den andra gården dära Halla som inte låg långt bort. Och Manfred knallade dit. 

Den äldste brodern Johan (1872- död i spanska sjukan 1918) fick överta det första föräldrahemmet och bosatte sig där i samband med giftermålet med Naima Hörnsten 1896. Johan var den ende överlevande av den första barnkullen där alla utom han dog i difteri 1879 och därför var han flera år äldre än den andra kullen med fyra barn.

Att man flyttade berodde, som jag förstår det, på att JO:s mor Catarina Eskilsdotter hade dött ett par år tidigare, 1894, och den gamla Västerbottensgården dära Halla stod tom.

Den gård som Johan övertog, som gått i arv i generationer, brann ned på 1930-talet och ett nytt hus byggdes upp med regelstomme och fyrdelad plan (gula huset på bilden ovan – senare tillbyggt). Jag har inte sett något foto på den äldre gården. Det enda jag vet är att den var liggtimrad och enligt skifteskartan var bostadshuset en förlängd parstuga (Västerbottensgård) lika den på Halla som familjen flyttade till. Gårdstypen var nordsvensk, en kringbyggd gård.

Två gamla gårdar som bebotts långliga tider. Den ungefärliga sträckningen av Riks13 från 1940-talet är gråmarkerad.

***

Det var en sommardag, det måste ha varit 1902, och åskan gick. Den då 18-årige Manfred var på väg över gårdsplanen från bônninga´ till familjens sommarboende i bröjstu´n på den ”nya” boplatsen dära Halla. Och just då slog blixten ned - i en stolpe intill honom. Han dog inte men blev sängliggande i tre veckor utan att kunna röra sig, gå.

På den tiden var det inte vanligt med höga träd eller flaggstänger på gårdarna här i bygden. Gårdstunen var ganska kala och i mitt tycke mycket vackert sparsmakade.  Förbuskningen och förslyningen hade inte inträtt eftersom här var levande landsbygd med kreatur i varje ladugård och det behövdes att varje grässtrå togs till vara. Det engelska trädgårdsidealet hade inte heller hunnit nå hit, gårdsplanerna var avsedda för kommunikation och transporter med vagnar, kärror, skrindor, risslor, kälkar, djur och människor i arbete. Ofta fanns ett inhägnat köksland intill husgaveln, varifrån tamdjuren var bortmotade med staket. På Halla finns än idag en av byns finaste gårdsplaner kvar, enligt mig, med berghällar i dagen och trampad mager gräsyta och gräs som inte klipps med motorgräsklippare av något slag. Det är samma gårdstun som morfar gick över då blixten slog ner. Platsen och läget visar så tydligt hur man anlade de äldre gårdarna på höjder samt på oländig mark som inte kunde uppodlas. 

 

Jag hittar inte fotografiet i original med mangårdsbyggnaden som revs på 1930-talet. Här har jag, med undermålig kvalité, fotograferat av det hos en släkting. Kolorerat är det och familjen står på gamla Kustlandsvägen med ett staket med diagonalställda spjälor som gräns mot gamm´vägen.

Bönninga dära Halla, mangårdsbyggnaden, är en langkakes (långkatekes), en parstuga med framkammare och tre skorstenar. Brädfodringen är ljust målad med linoljefärg, stickspån täcker taket. En öppen brokvist med "kuverttak", även det täckt med stickspån, är uppförd framför entréns pardörr.

Den upptrampade stigen nere till vänster leder till bröjstu´n ett tiotal meter upp i backen mot Hallberget. Bagarstugan (bröjstu´n) var, förutom ett hus med stor bakugn där bröd bakades ett par gånger om året och/eller öl bryggdes, familjens sommarboende. När man flyttat dit på våren storstädades langkakesen, golven såpskurades, innanfönstern togs ut, murstocken vitkalkades med hjälp av en hartass. På hösten flyttade man åter in i det städade vinterhuset.

***

Jag förmodar att det var i samband med giftermålet 1915 som yngste brodern Adrian övertog den vackra timrade langkakesen dit familjen hade flyttat på 1890-talet. Adrian rev huset på 30-talet och lät bygga det hus ni ser på fotot nedan. (JO dog 1921 och Klara dog 1932.) Den gamla ladugården dära Halla brann i mitten av 1930-talet och kreatur innebrändes har jag fått berättat för mej. Idag är det endast bröjstun som finns kvar.

Här är ett foto där den gamla ärevördiga timmerbönninga får ge plats för det då moderna, ett hus med regelstomme och sågspånsisolering. Bilden är väldigt talande och beskriver tydligt hur lite äldre byggnader värderades då folkhemmet byggdes upp här. (Jag har visat det här fotot tidigare på bloggen.)

Mycket av den här inställningen till kulturhistorien lever kvar idag. Men nu är det de en gång i tiden ”moderna” husen, med fyrdelad plan runt en murstock, som förvanskas och förstörs. För att inte tala om alla ladugårdar och uthus som får förfalla eller rivs. Utvecklingen är pågående eller...???

Idag ser bostadshuset ut så här. Fönstren har bytts ut, huset har byggts till med en envåningsdel med kök till höger samt en ny öppen farstukvist.  Delar av den gamla stengrunden kan ses till höger då snön försvinner.

Morfars båda hemgårdar är båda borta. De gamla ladugårdarna och uthusen med olika funktioner med dem. Över huvud taget finns ingen av de nordsvenska gårdstyperna, som en gång fanns här, kvar idag.

Vy mot söder från Klara och JOs första boplats.  Klicka för större bild

Då morfars hus stod klart 1913 fanns endast en mangårdsbyggnad alldeles i närheten, även den revs någon gång på 30-talet. Det var en ljusmålad Västerbottensgård med glasad veranda i två våningar med ladugård och bagarstuga. Av de byggnader som syns på bilden fanns 1913 bara de två bostadshus som är markerade med röda stjärnor inklusive ladugårdar. Övriga bostadshus och uthus är rivna eller byggda långt senare. Även de två höladorna till höger om mitten an vara uppförda efter att Riksvägen anlades under tidigt 1940-tal - men om dem har jag inga faktiska årtal. De är dock inte timrade.

Efter hemmansklyvningen i början av 1900-talet, då Klara och Johan Olof lät dela upp sina två hemman mellan de fyra sönerna, lät morfar timra sitt hus längst söderut på hemman numro 1. Hans äldste bror övertog gården på hemman no 4 och den yngste brodern gården på hemman no 1. Mellanbrodern Gustaf byggde sig också ett nytt bostadshus mitt emellan de två hemgårdarna. På så sätt blev sönerna kvar i byn och emigrerade inte till Amerikat som många andra härifrån.  Tre av brödernas hus låg så till att man kunde se mellan varandra.

***

Sextio procent av den svenska befolkningen bodde vid förra sekelskiftet på landsbygden. Man klagade över de ungas flytt till städer och till Amerika. Emigrationen nådde sin kulmen på 1920-talet. Det var fattigt, stora klasskillnader och tuberkulosen fanns där som ett hot över allt och alla.

Att så många timrade gamla korsbyggnader och parstugor "Västerbottensgårdar" rivits här kan förklaras med att folk inte såg något värde i de gamla husen när hus med regelstomme blev moderna. Ett sågverk fanns i omedelbar närhet. Byggmästare drev på, med statlig hjälp, att husen skulle rivas för att moderniteten skulle få ta plats. De nya husen gavs statliga stöd i form av förmånliga lån och byggmästarna fick sin beskärda del av kakan. Här i bygden har man så länge jag kan analysera bakåt i tiden, alltid velat vara "moderna", kanske på grund av befolkningen befunnit sig i en svag socioekonomiskt ställning och därmed inte förmått uppskatta och vara stolta över sin kulturhistoria. Strävan uppåt och "framåt" fick sådana konsekvenser. Det låg också i tiden att se ner på allt det gamla som minde om loppor och löss.

***

Platsens historia

Varje nybyggnad förhåller sig till historiska lager, oavsett hur oansenlig platsen kan te sig. Vad som är värt att bevara är en fråga både om makt och om perspektiv, skriver Aron Aspenström. 

Detta blogginlägg tycker jag är läsvärt:

Platser lagrar historia

Välj vilken plats som helst i världen, ett stadskvarter eller en del av en mindre ort.
Här blev den utsnitt ur skifteskartan från 1860-talet.

En ögonblicksbild

 

Januarisolens strålar lyser in och genom den glesvävda halvlinnegardinen på masonitedörrens Trycko- beslag och limfärgstapeten från 50-talet. Att det lilla rummet på övervåningen är klart sedan några år känns så bra, likaså är det berikande att ta tillvara på tillvarons små ögonblick. Som när solskuggor uppstår på det man uppskattar!

Herdarna och stjärnan

Två herdar med några får rör sig mot Betlehems stjärna i skyn. Det här är en favorit bland julprydnader.

Hur ofta stod jag inte som litet barn om jularna och funderade hur de två herdarna och de fyra fåren skulle vändas (de kan roteras där de sitter fast i "marken"). Herdarnas ansikten såg ut som kaffebönor ;-). Skulle den spetsiga delen vändas mot stjärnan i skyn eller skulle den tjockare, robustare delen vändas ditåt - något som jag tyckte stämde bättre med mitt sätt att se människor, där spetsen var håret. Eller, om herdarna varit kvinnor, hucklen. Men i så fall bars ju herdestaven bakvänt, den brukade hållas framåt hade jag sett på bilder. Det där gick inte ihop. Och fåren skulle vändas med huvudet mot stjärnan och följa herdarna i spåren. Jag vände, vred och testade många gånger. Att mamma lät mig hållas förvånar mig än med tanke på hur rädd om och försiktig med denna julprydnad jag själv är nu. Den är ganska fragil.

Nå, spetsen ser jag numera som skägget och herdarna vänder ansikten uppåt mot stjärnan i skyn. Men än idag minns jag mina funderingar. Skäggiga män var verkligen inte vanliga på 1950-talet, jag hade nog aldrig sett någon man prydd med helskägg, bara mustascher.

Än har jag inte kommit underfund med vem som formgav den här konstnärliga julprydnaden som jag förmodar köptes in till hushållet innan jag föddes, kanske på Hemslöjdsaffären som då fanns dära Vall´n.

Fredens lilja

  

Den första stjälken av fyra! från löken på fjärilsamaryllisen La Paz har slagit ut med fyra spröda klockor. Den skars av och hamnade i en vas.

Okej, amaryllis hör inte längre till liljesläktet utan ingår i en egen familj. Men att skriva Fredens (La Paz) lilja som rubrik gjorde sig själv ;-)

Galaxens centrum

BYVÄGARNA

Nära städer dör stjärnor.
Där slocknar universum
och allt i himlen ligger öde.

Medan byvägarna,
de minsta, leder in i galaxens
myllrande centrum.

Ensam gick jag in i
det till synes övergivna
och fann det artrika bebodda.

Stjärnor och djurögon
glimmar nu på alla himlens
och jordens tysta leder

Göran Greider

   

En grusväg med minst 400-årig sträckning där man förr kunde uppleva naturligt mörker.

Återbrukat

 

Virkade "snöstjärnor", som jag stärkt i efterhand med potatismjöl och vatten, rör sig sakta i fönstret.

Kom så går vi ut
och ser på snön
tills vi står på näsan

Bashō  1644-1694.

Japansk haikudiktning tolkad av Jan Vintilescu, 1959

De där virkade rundlarna är typiska secondhandköp på 00-talet. För närvarande kan det kännas trist att allt finns och inget behöver köpas eller kompletteras från återbruksmarknaden. Samtidigt kan jag vara nöjd med att ha varit alert och handlat innan det blev så populärt som det nu är då återbruksgallerior dyker upp här och var. Priserna var oerhört tacknämliga och det gick lätt att göra fynd då jag handlade som mest intensivt.

Årskrönika 2021

Det har inte hänt mycket med byggnaderna här under året som gick förutom att en ny träbro byggdes i oktober. Och innan dess togs farstukvisten och den gamla betongbron väck.

Den nya bron/entrétrappan är byggd helt i trä och ersatte betongbron från 1950. En kunnig timmerman/snickare utförde arbetet efter min ritning. Den färdiga bron halvoljades två gånger som skydd men helst skulle jag vilja att den grånar så snabbt som möjligt. I många sammanhang finns det inget vackrare än grånat trä. När bron var klar undrade timmermannen vad vi trodde att folk som såg den nya bron skulle tycka var märkligast...?

- Att det var dumt att riva farstukvisten kanske??? tyckte jag.
- Nej, jag tror de flesta undrar över varför inte tryckimpregnerat virke har använts. 

Haha, han kan ha helt rätt. Denne timmerman vet hur tyckandet och snacket går här. Men tryckimpat virke är ett material som inte ens dykt upp i mitt medvetande. För övrigt hade vi ett intressant samtal om skogsbruk, skogsvård och virkesuttag för första gången med någon här uppe med liknande tankar som vi har.

Detta är utsnitt ut ett par gamla fotografier som visar hur bron såg ut en gång i tiden.

Vi äger två släktgårdar och gracerna fördelas mellan dem. Att jämföra olika byggtekniker, materialval, planlösningar, gårdsformationer och omgivande landskap är väldigt intressant, ja även människors mentalitet.

Självfallet blir det mera gjort där vi bor större delen av tiden och inte lika många stora insatser här i norr. De förutsättningar vi bestämde oss för långt tillbaka i tiden, var att här uppe var det viktigast att lägga ner tid och energi på ekonomibyggnaderna. Så har det blivit. Bostadshuset är till funktionen helt ok men rent estetiskt finns mycket kvar att göra både utvändigt och interiört på bottenvåningen. Men det får absolut inte bli ett quick-fix. Hellre då inga åtgärder alls.

Ett par hörn på rökbastun höjdes i juli. Det var 2010 som den åter placerades på grundstenarna efter byte av syllstockar.

Slåtter med lie och slåtterbalk, torka höet och köra in det i ladugårdsporten utfördes också, men det kan inte räknas som byggnadsvård, inte heller att bränna det på hösten.  Lite skogsröjning utfördes, inte heller det kan kallas byggnadsvård eller byggnadsrestaurering.

 

Vilsamt

En del av hembygdshistorien finns här. Jag brukar gå på den här kyrkogården och läsa namn och orter på gravstenar och minnas de jag en gång kände. Att promenera runt vintertid blev något annat då namnen delvis är gömda av snötäcket. Det var rofyllt.

Mörkerpromenad

Under några få år på 1980-talet släcktes gatlyktorna här i byn vid midnatt eller var det 01... Vilket som - det passade mej precis de gånger jag var här under vinterhalvåret.

Jag tyckte om att ta nattpromenerader, se stjärnhimlen, vintergatan, ibland månskenet utan några tända  gatlyktor. Det var min egentid. Nu är det länge sedan kommunen sparade på el på detta sätt. När ekonomin för några få år sedan låg 54 miljoner back lanserades ett förslag att släcka vissa gatlyktor i byarna vissa tider men detta möttes av en massiv protest av kommuninvånarna, tyvärr.

Nå, då på 80-talet av njöt jag mörkerpromenaderna (naturligtvis försedd med reflexer) men den som inte tyckte speciellt bra om att jag försköt dygnet var mammamorsan. Jag satt och arbetade eller läste fram tills det var dags att gå ut i natten men hon ville inte att jag skulle ha lampor tända så länge, tända ända tills det var dags att går ut till de släckta gatlyktorna. Som kvällsmänniska var det inget problem för mig att vara vaken länge. Jag var ledig och kunde sova ut morgonen därpå.

Men hon var van vid bonderytmen då man gick upp tidigt och somnade tidigt. När jag ser tillbaka på de åren förstår jag hur oerhört djupt detta präglat henne. Sitta uppe och läsa till sena natten var slöseri med tid. Jo, jag tror faktiskt det var så hon tänkte...

Att ha lampor tända på natten var onormalt, man skulle släcka tidigare än vad jag gjorde, inte vara den siste i byn som släckte ljuset. Hon skämdes ifall andra bybor såg lampor lysa här i huset eftersom hon hade ett annat levnadssätt och minns hur det var när hon var barn. När jag tänker på det nu var det härligt traditionellt. Hon som sett elektriciteten komma till byn och hur sparsamt lampor då användes. De få gånger under året det här gällde, under vintersemestrar några år på 80-talet, tog jag ingen hänsyn till hennes önskemål. Det var två tankesätt och två livsstilar som möttes. Min dygnsrytm i stan tog jag med mig ut på landsbygden. Vi hade våra duster, mor och dotter.

Foto Clint McKoy lånat härifrån

Numera kan jag gå ut på gårdsplanen i Mellansverige och därifrån se stjärnhimlen som ofta bra. Det är bara ibland som skenet från städer gör himlen alltför ljus. Stjärnskådning är trivsamt året om, att se stjärnor tändas och fladdermöss flyga förbi är rofyllt och trivsamt under sensommarkvällar. Ja, det har hänt att norrsken varit synligt därifrån.

Min första ljusslinga

Tolv meter ljusslang för 1200 kronor. Jag hade sett nyheten i den lokala armaturaffären och jag beställde de där tolv metrarna. Ljusslangen anlände till butiken dagen innan jag skulle använda den och jag hade andan  i halsen - tänk om jag inte skulle få den i tid. Året var 2000.

Ljusormen skulle jag använda utomhus på verandan i samband med en bemärkelsedag med många gäster. Så blev det men den plockades snart nog ner för så himla njutbart var det inte. Slangen hamnade nästa år spiralringlande i flaggstången som en serpentin. Jag var först i hela trakten med detta vill jag påstå. Men snyggt - nääää. Den kom inte upp där mera och inget foto tog jag. (Den enda plats där serpentinslangar i flaggstänger är snyggt är precis i uppförslutet norr om Älandsbro med byarna Kragom, Svedje, Överdal. Där, när man passerar i mörker på E4, lyser flera "totempålar" på ett suggestivt sätt på olika avstånd. Riktigt vackert då gatlyktor inte tävlar med serpentinljusen.)

Nästa jul följde slingan med norrut där julen firades, pappa levde fortfarande. Där gjorde den tjänst i ett par år på det roligaste av utomhusanvändande. Vi lade slingan i en cirkel ovanpå snön och jackade in kontakten i  ett uttag i lagårdsporten. Där låg den och lyste så lagom utan att störa stjärnhimlen. Det som hände var att värmen från de många lamporna (LED fanns inte vid denna tid) gjorde att snön sakta smälte runt slangen och den hamnade längre och längre under snön och ny snö föll ibland. Till sist såg det ut som ett UFO hade landat - väldigt elegant med ljuset som spred sig genom snön! Men si något foto på detta har jag inte.

Så småningom började lampor slockna/gå sönder och ljusslingan fick vila några år tills jag kom på att den skulle rullas ihop i ca 1,5 meters längd och placeras under en soffa. Med den svaga belysningen ser det ut som om soffan svävar om belysningen i övrigt är förhållandevis svag. Där ligger nu ljusslangen och sprider ett modernt sken i 50-talsrummet, lite nytänk i det annars tidstypiska finrummet. Slangen är självklart reversibel och jag är mycket nöjd!

Men - aldrig fler utomhusslingor! De är alltför vanliga nu.

 

Däremot har jag köpt ett par av de där massproducerade, billiga slingorna för inomhusbruk till jul. Den första köpte jag på 80-talet och pulade ner i en glascylinder (rak cylindrisk, ofärgad glasvas) och ställde på fönsterbänken av Ekebergsmarmor där den spred stämning i min dåvarande lägenhet.

Jag är högkänslig för elektriskt ljus, en HSP (Highly Sensitive Person), men inte elöverkänslig. Alltför många eller starka belysningspunkter är störande. Så har det varit sedan tonåren och sedan den tiden har inte elektrisk belysning minskat i närmiljön. 

 

Inomhus kan det också bli för starkt och irriterande. Har du suttit och fikat hos vänner i deras kök en kväll? Med ansiktet vänt mot arbetsbänk eller diskbänk? Den icke avbländade arbetsbelysning under överskåpen eller hyllplanen har varit tänd. Hur kul är det att titta in i den där lampan som bländar? En viktig uppgift för mej när det nya köket planerades och platsbyggdes i mitt andra hem, var att se till att få bra arbetsbelysning som var avbländande och som kunde dimras. Slutresultatet blev väldigt bra!

Virvatell

 

Minns ni de här skönheterna? Virvateller hängde i fönstren över radiatorerna och snurrade av värmen då jag var liten. Jag köpte förpackningar med två stycken för länge sedan - en röd/silver och en guld/silver. Min förtjusning vet inga gränser ;-)

På förpackningen står det "VIRVATELL ger glitter och feststämning. Hållbar och brandsäker. Roterar vid minsta luftdrag." Baksidestexten lyder som så: "OBS. Fatta tråden med en hand och drag ut VIRVATELLEN. Tråden skall hänga fritt och bör vara minst 2 dm lång." Prislappen anger Kr 3.50. Om jag minns rätt köpte jag ett par förpackningar på Åhléns som då fanns dära Vall´n!!!

Solen kommer in med en smal strimma på eftermiddagen genom 50-talskökets fönster mot väster. Det går ju inte att låta bli att vara glad över detta heller!

Evergreen

 

Jag har blivit förtjust i fjärilsamaryllisar så därför beställde jag två lökar på nätet. De största amaryllislökar jag sett kom som svar på beställningen. Sen är det en fråga om när de ska blomma - till jul som detta år firades i Sörmland eller i januari i morfars hus. 

Det är ju inte helt lätt att frakta blommande amaryllisar på långa stjälkar många mil i bil med många minusgrader ute men det lyckades. De frös inte och slog inte i taket :-) Det är först efter ankomsten hit som jag kapade loss stjälkarna från löken. Limegröna Evergreen är nästan självlysande i den lågt stående solen. Den andra fjärilsamaryllisen, La Paz, kommer att slå ut senare. Glädjen över amaryllisarna kommer på så sätt att vara länge.

En dag

 

En dag med strålande vintersol med snö...

...en kort tur för att kolla läget... (förutom fixande av lås, bärande av vedkorgar, skottande av snö längs husgrunden, ordnande av granris ute och inne, podlyssnande, handbollstittande på tv, matlagande)

...avslutas med kaffe på maten framför brasan i öppna spisen. Igår var en bra dag!

Välsignat tillstånd

 Lätt att tycka om. Vinter och snö är ett välsignat tillstånd.

Två äldre ekonomibyggnader - en rökbastu närmast och en hölada lite längre bort. Båda timrade med virke från morfarsfars skog och båda har blivit väl omhändertagna.

Rökbastun genom rimfrostvacker glasruta.

 

En ladugård utan slut uppåt och neråt. Det snöar och den ser ut att ha rasat samman.

 

Med lite förmiddagssol syns konturerna igen.

 

Mitt i allt detta vackervita längtar jag också efter att få vara här under första halvan av juni. Att se hönsbär, skogsstjärnor,  midsommarblomster, ekorrbär, rosling, liljekonvaljer i blom. Det var så länge sedan jag såg hönsbär och skogsstjärnor i mängd. Dom finns där under snötäcket. Och att lite senare finna väldoftande nattviol undrar jag om det inträffar igen. Eller ögonpyrola...

Trettondagsafton

 

Back in reality!

 

Över det vackert vintriga landskapet sänker sig den blå timmen. Och mitt fina secondhandfynd sluter upp innanför fönstret där innerbågarna nu håller kylan borta.