Bysmedjan

I somras hittade vi under en utflykt till en liten sörmländsk stad en hembygdsgård som vi inte kände till tidigare. Där fanns många ditflyttade byggnader, bland annat denna bysmedja. Vid något tillfälle hade man ansett den så kulturhistoriskt värdefull att den flyttats hit 1966.

Förutom den flyttade timringen uppförde föreningen även ässjan med det ursprungliga teglet. Smedjan innehåller också, förutom härden, bälg, städ och komplett verktygsutrustning för en smed. Smedjan är i dag fullt användbar.

När jag stod där tänkte jag genast på min hembys bysmedja,

Den är sedan länge garage. Där finns ingen murstock längre och därmed ingen skorsten, detta är rivet.

Erik Ors´ (Erik Olofsson) bodde på en gård där borta där den gamla Kustlandsvägen viker av till vänster, söderut

Där står boningshuset fotat i maj månad år 2000. När jag var barn bodde Astrid Olofsson här under sommaren. Köket var gammalt och underbart fint.

Den här fotografiet är från 1950-talet och finns hos Västerbottens museum. En milsten står vid den tiden framför smedjan.

Den sista delen av den släktgård dit smedjan ursprungligen hörde revs 2006. Ägare var en kristdemokratisk kommunpolitiker som köpt fastigheten för skogens skull. Även den del av den timrade ladugården som fortfarande var kvar, revs. Det var byns äldsta ladugård och en del av vår kulturhistoria.

Smedjan förlades oftast utanför själva gårdsgruppen, gärna vid ett vattendrag, för att minska risken för eldsvåda. Den var ofta en fyrknutad timmerbyggnad med fönster och murstock/skorsten. Golvet bestod av stampad jord. Där inne fanns vattenämbar för härdning, arbetsbänk och städ och kanske viktigast - härden och blåsbälgen för inblåsning av luft i ässjans eld.

En husbehovssmedja för smide av verktyg och beslag var ganska liten som syns på de två exempel som visas här. Smeden blev ofta anlitad av andra bönder för att smida vad som behövdes för tillfället och förstås komplicerade smidesarbeten. Jag tar för givet att många av de smidesbeslag som sitter på byns uthus är smidda här - om de nu finns kvar och inte är ersatta.

En gång i tiden hördes hammarslag här inifrån och eldskenet flammade genom fönstret när det var mörkt ute. Just nu läser jag Du tysta källa av Sven Edvin Salje från 1946. En handelsbod är en viktig miljö i denna utvecklingsroman som har en ung mans bildningskamp i fokus. Torvid bor granne med en smedja och tittar ofta in till smeden och miljön kommer med i romanen som ger god inblick i livet på 30-40-talets levande landsbygd.

Mamma, pappa, barn

Det dröjde fem år efter mammas och pappas giftermål innan jag kom till världen. Innan dess hade pappas syster skilt sig och hon frågade om mina föräldrar ville ta den lille sonen som fosterpojke har jag läst i ett brev från tidigt 50-tal, ett brev som kom i dagen efter mina föräldrars bortgång. Så blev det inte och hur diskussionerna gick känner jag inte till. Den lille gossen kom att bo med sin mamma och mormor, pappan bodde heller inte långt ifrån sonen.

Tre år efter min födelse fick mamma ett sent missfall, något som jag inte förstod eller fick veta som treåring. Så småningom när jag blev lite äldre fick jag berättat för mej att fostret var en pojke, han skulle ha fått namnet Mats om jag minns rätt. Vad en flicka skulle ha fått för namn framkom aldrig för jag tror nog att båda eventualiteterna hade diskuterats, fosterdiagnostik fanns inte då. Hur hade familjen kommit att forma sig om en pojke fötts? Hade det varit jag som även då övertagit hemgården?

Ytterligare två år senare, då mamma var 39 år, föddes min lillasyster och det har jag flera tydliga minnen av.

Vi systrar växte upp i ett tryggt generationsboende med morföräldrarna på bottenvåningen medan mellangenerationen och vi barn bodde i husets övervåning i två rum och kök. Utomhus hade vi en närmiljö med stora ytor att röra oss på - skog och lägdor under hela året. Där var skidbackar, pulkaåkning, grottor och kojor hela tiden naturnära. Bäckarna var en stor tillgång om somrarna när vi blev mogna för detta. Men som riktigt små blev vi varnade för Aspgubben som bodde i största bäcken, en farlig typ som drog ner små barn i det skrämmande djupet. Hu så obehagligt!

Det här var en annan tid då barn lekte fritt och vilt utan ständig föräldratillsyn.

Mitt 50-tal

 

Tekoppar Atlanta formgivna av Wilhelm Kåge för Gustavsbergs porslinsfabrik. De producerades 1937- 1958. Till hushållet köptes ett dussin in till Karin-dagen den 2 augusti 1958.

Svart arbetsbänk av trä med kantlist av fernissad björk skruvad med kullrig spårskruv. Höj- och sänkbar Hema-stol vid arbetsbänken som är anpassad till fönstrets höjd. Observera bakbordet under arbetsbänken att ta fram vid bak. Så praktiskt!

Heltäckande rostfri diskbänk vid vilken man kan stå utan att kröka rygg, stänkskydd av rostfri stålplåt. Platsbyggd köksinredning med Trycko-beslag, skjutdörrslister och lådbeslag av fernissad björk..

Detta är delar av mitt välbevarade 50-tal. Finns din barndoms kök kvar?

Nya gardiner för vintern

Har köpt ett par gardinlängder från 1950-talet. Äkta begagnat återbruk, vintage.Härliga vintergardiner som är rätt kraftiga, inte tunn viskos som mina andra femtitalare i finrummet.

 

Textilen har en fin struktur, är tryckt ända ut över stadkanten (som textilindustrin gjorde på 50-talet) och är i fint oblekt skick. De är fållade upptill och nertill. Varje längd är 229 x 115 cm. Jag vann auktionen och betalade 550 kr + frakt.

Har inrättat en syateljé i arbetsrummet där symaskinen ska få stå framme för jämnan (nästan). Det ska bli en fröjd att modifiera dem till de tre fönstren i finrummet och sätta upp dem i juletid.

Längtan...

 

... till jul har börjat sätta in. Det är en behaglig känsla.

Hur som helst kommer det att eldas brasor både här och där. Totalt finns en öppenspis, två järnspisar, en vedpanna i 70-talsköket, en kakelugn och en ny täljstenskamin att elda i finns i de två boendena. Och ved finns det tillräckligt av. Det är inte alls dumt att vara välförsedd både med det ena och det andra. Kommer långväga övernattningsgäster eldar vi i gästrummets gjutjärnskamin. Den värmer snabbt och gott. Tändstickor köps i karduser eftersom det går åt många. Gammaldags tändstickor ska det vara, gärna Solstickan, annat går inte an.

 

Du som har en vedeldad värmekälla - släng för allt i världen inte ut den.

Hemlandstoner

 

Jag kom till en liten gudsförgäten f d bondgård i Mellansverige. Där stötte jag på hemlandstoner från norr. Burträsk. Mitt i världen. Det gav vibrationer från 70-talet då klisterdekaler var stort.

Fin neonskylt

 

 

Biografen Draken vid Sankt Eriksplan i Stockholm invigdes 1938 och har en vacker neonskylt högt upp på fasaden. Biografen är nedlagd, neonskylten existerar ännu men är till stor del  nytillverkad. Drakens tunga är rörlig och med jämna mellanrum söker tungan kontakt med det röda neonröret som löper längs taklisten. Har roliga minnen ihop med den här biografskylten.

 

I N-ling finns inga neonskyltar kvar numera. Det är i städerna man möjligtvis har insikt och ekonomi att bevara de här vackra föremålen.

Redo för vintern

 

Bilgarage vid 1900-talets mitt

Detta är utrotningshotade byggnader i vår närmiljö. Bilgaragen från den tid då ett hushåll ägde en personbil. Idag överges de mer och mer, dubbelgarage eller större med fjärrstyrda portar blir allt vanligare. Det här är byggnader som numera står och förfaller och om garagen inte rivs blir de kanske förråd.

Idag är enbostadshus och garage sammanlänkade i de nya modulhus som uppförs. Precis som på 50-talet då de nya friliggande bostadshusen byggdes med ett garage i källarvåningen, ett garage som kunde vara rätt svårt att ta sig i och ur vid halka då nerfarten var brant.

De här små, fristående husen är en byggnadstyp som, trots att de är en kort del av vår historia, är värd att minnas.

Garage med läktad masonite på väggar och slät masoniteport. Vigo lät bygga det, nu övergivet.

Om garagen byggdes med sadeltak placerades porten på gaveln för att slippa takras och svårighet att komma in och ut genom snövallen. Med pulpettak placerades porten på den högsta fasaden av samma orsak.

Garage med pulpettak och liggande brädklädda väggar.

Här är ett garage med Masoniteväggar och ett svagt välvt tak. Elegant.

Här bodde Frans och Olga

Bilarnas antal har blivit ett gissel för mänskligheten. Bilismen behöver minska vare sig fordonen drivs med el eller fossila bränslen. 

De enda nya byggnader som uppförts i byn de senaste två-tre decennierna är stora garage och verkstäder. Ladugårdar rivs, ni vet de där stora ekonomibyggnaderna på landsbygden som rymde kossor samt flera andra funktioner, och därmed förvanskas den traditionella gårdsbildningen. Ett garage, om än stort, väger på intet sätt upp en stor ladugård.

Kvinnors medborgarrätt 1914

1913-1914 togs initiativ till att över hela Sverige samla in kvinnors underskrifter och därmed kräva rösträtt. Så även i Västerbotten. Jag har hittat tittat igenom alla sidorna med namn från länet som samlades in och där räknat till 45 kvinnor i Nordmalings socken som skrev under uppropet om kvinnors medborgerliga rättigheter. Jag kan ha missat någon. Det är naturligt att kvinnor i städerna Umeå och Skellefteå var i majoritet. Sidorna med namnteckningar är digitaliserade och kan nås på Riksarkivets hemsida.

Det var modiga och framsynta kvinnor, de flesta av dem yrkesarbetande med utbildning och/eller med en framträdande samhällsposition som skrev under uppropet. De gick i bräschen för alla övriga och fick strida för den gemensamma saken. Än idag betraktas ofta kvinnor med stark vilja eller uttalade åsikter som häxor. Vid den här tiden miste de lärarinnor som gifte sig sin lärartjänst, en lärarinna skulle bli vid sitt kall.

Här lyfter jag fram de kvinnor i socknen/kommunen som visade sin viljeyttring i rösträttsfrågan:

Kvinnornas opinionsyttring för politisk rösträtt och valbarhet.
Vi undertecknade, svenska kvinnor, ansluta oss till kravet på full politisk medborgarrätt för Sveriges kvinnor.

 

         Namn                                    Titel                                                Yrke                        Adress

Så här ser en sida med namnteckningar från Nordmaling ut.

På detta kända foto syns Elin Wägner, en av förkämparna för kvinnors rösträtt, med hela bibban inbundna namnunderskrifter som lämnades in till riksdagen 1914. Det var drygt 350 000 kvinnor som skrev under uppropet om kvinnors medborgerliga rättigheter, för att vara mer exakt var det 351 454 underskrifter som låg till grund för beslutet att även kvinnor fick rösta. 1919 röstade riksdagen igenom rösträtt för kvinnorna, 1921 var det första valet där kvinnorna fick delta.

    "I september 1921 genomfördes det första riksdagsvalet i Sverige där både kvinnor och män fick rösta och var valbara. Beslutet om kvinnors rösträtt hade föregåtts av en lång politisk kamp där den ledande organisationen hette Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (LKPR) som samlade lokala rösträttsföreningar i hela landet.

    LKPR tog 1913 initiativ till att samla in svenska kvinnors namn för att kräva rösträtt. Genom ett omfattande arbete kunde man 1914 överlämna drygt 350 000 namnunderskrifter till Riksdagen. Namnen utgör cirka 18 procent av Sveriges kvinnor över 18 år vid den tiden."

 

*

 

Det blev ett rejält knas med det här inlägget (html-kod för word-tabell spökade), hoppas det ordnar sig när jag nu skrev om det. Under tiden inlägget låg ute kom en kommentar som jag lagt in här nere. Först nu har jag haft tid att fixa till detta då ett uppdrag jag haft lämnades in idag och tid fanns.
 

Karin  kommenterade den 26 oktober 2023 kl. 12:35

"Spännande lista över rösträttskämpande kvinnor! Och en intressant lista över de kvinnoyrken. Var det så att det inte fanns fabriksarbeterskor i de trakterna, eller skrev de på andra listor? Hembiträden? Pigor? Telegrafister fanns det ju gott om när telefonnätet byggdes ut och allt kopplades manuellt. Intressant också att en biträdande postmästare får behålla jobbet trots att hon är gift!"

Min kommentar till kommentaren:

Jag tror att de kvinnor som var mest framåt då det gäller önskan och insikten om behovet av
kvinnors rösträtt i en liten socknen rätt tydligt avspeglas i de som skrev under. Kvinnor med
utbildning och/eller boende i municipalsamhället, de som bodde i sågverkssamhället Rundvik samt i järnvägssamhället Nyåker.

Bondmoror och bonddöttrar var mer konservativa och inte förändringsbenägna. Många av bonddöttrarna var pigor. Varför inte hembiträdena skev på listan eller inte skrev ut sin titél vet jag inte, de fanns ju hos de prominenta frurna/företagarna som skrrev under. Jag ser Carin Nordins namn - hon ägde anrika Levar hotell och borde ha många anställda kvinnor i sin tjänst, kanske finns de på listan men utan titel.

Överlag var det kvinnor i städerna som stödde uppropet kan jag tro. Där fanns/finns större
vilja till förändring. Jag hade blivit mycket nöjd om jag sett min mormors namnteckning - men nej. Hon var 23 år vid tiden för uppropet, var bonddotter och bodde i Levar.

Angående kvinnors giftermål var det lärarinnor som inte ansågs lämpliga som gifta, de skulle
satsa helhjärtat på att ge kunskap till andras barn. Så sent som 1939 skrev en lärarinna i ett brev till Alva Myrdahl om sin oro för att mista arbetet efter giftermål. 

( https://stockholmskallan.stockholm.se/post/28324 )

Hästskosöm

Föriti´n var det inte säkert att samtliga fönsterbågar var öppningsbara.

De hängde inte på gångjärn och hade inte stängningsbeslag. Bågarna var fastspikade, ofta med hästskosöm. Fotot ovan visar ett fönster på Ersk-Matsgården i Hassela.

 

Fönstret ovan sitter på mangårdsbyggnaden i Myckelgensjö, Västernorrland.

På morfars hus är gavelfönstren på övervåningen utåtgående med tre lufter (tre fönsterbågar) och nio rutor. Där är den mittersta bågen fastspikad med hästskosöm - alltså inte öppningsbar. Men den går bra att putsa inifrån trots detta.

Den mittersta ytterbågen är fäst med hästskosöm och inte öppningsbar.

Det är detta gavelfönster och det på motsvarande gavel jag skriver om. Konstruktionen är enkelglas med löstagbar innerbåge, en fönstertyp så vanlig innan kopplade fönster kom. Då byggnader med många våningar började uppföras i städerna var det lättare med underhåll och tvätt av inåtgående kopplade bågar.

Jag älskar de där kvardröjande resterna av äldre byggnadsteknik, äldre rumsfunktioner som jag upptäcker här på fastigheten allt eftersom. Älskar diskrepansen mellan det moderna och det ålderdomliga - och det är rätt mycket jag funnit otidsenligt men samtidigt tidsenligt.

Det ingår i mitt förhållningssätt till gamla byggnader att behålla och vårda en sådan här detalj!

Superenkelt underhåll

 

 Inoljning av utsida dörrblad pågår.

Detta är sommarstugans ytterdörr med karosseripanel. Den målades 2010 med ny linoljefärg. Sommaren 2017 strök jag den med linolja. En dag under sommaren som gick inoljades den ånyo med linolja. Det är ett bra sätt att fräscha upp linoljefärg och låta den fortsätta att skydda karosseripanelen. Busenkelt.

Jag brukar göra på samma sätt med utsidan av fönsterbågarna i permanentboendet. Enklare och snabbare underhåll / byggnadsvård får man leta efter.

Här hemma

 

Åter igen lyckligt hemma i morfars hus men två veckor senare än vanligt.
Frost men ingen snö.
Kallt i huset.
Det första som görs är att öppna huvudkranen för vattnet, sen att elda i kökets vedkamin.
Första natten flanellpyjamas, fårskinn, duntäcke och pläd. Innan tiden här är över kommer duntäcket att vara alltför varmt.

Med på resan följde en hink med snittblommor och även mangold och vinrankor. Det känns strax mer ombonat med liv i vaserna. Nytt för i år blev lite vilt arrangerade röda mangoldstjälkar i stor klarglasvas, en färgklick.

Fredens druvor

Jag hade aldrig i min vildaste fantasi trott att jag skulle bli druvodlare. Aldrig.

Men så fick jag en grön staketdruva som 50-årspresent och senare en blå. De tvingade sig på mej, jag som inte alls intresserat mig för odling av vinstockar på min mellansvenska gård. De första åren tog jag inte rätt på skörden, den fick fåglar och maskar, jag var ointresserad. 

Men med tiden ger de ordentlig skörd, särskilt den blå med riklig sötma, så det är svårt att låta druvorna förfaras. De är väldigt goda att äta färska men det mesta blir druvsaft då skörden annars inte hinner ätas upp. Så nu står jag där med några flaskor druvsaft igen. I vintras beskars den blå vinstocken hårt därför att pergolan den klättrar på skulle justeras. Växtkraften är dock stor - rankan kommer snart igen.

Jag har svårt att kommentera på min egen blogg nu. Varför är okänt.

Ingen ryktesspridning

Året var 1978. Vår granne tant Nanny på andra sidan Kustlandsvägen, bjöd in min familj på 11-kaffe, det måste ha varit en storhelg eller semester eftersom pappa var med och jag var hemma från KTH.

Vi bänkade oss i finrummet och Nanny bjöd runt och började efter ett tag med sin spröda stämma förhöra sig om vi visste varför min kompis C skulle gifta sig och detta med en utlänning (man sa så; inte invandrare eller flykting). Tant Nanny, då 75, hade kanske hoppats att vi hade svaret att hon "var i omständigheter", något som var riktigt osedesamt i vår lilla by med stark religiositet. Jag glömmer inte pappas mycket snabba svar där bland bullar och kakor, ett svar som förhindrade all eventuell ryktesspridning från oss. "De tycker väl om varandra" blev det enkla svaret som gjorde att ämnet inte fortsatte att diskuteras. Det var inget mer med det. Vad som mer avhandlades under kaffedoppet har jag inget minne av.

Bild härifrån

Ryktesspridning är många små orters dilemma-

Naturens under

Trodde knappt det skulle hinna komma upp några egenodlade sommarblommor i år eftersom frön och knölar kom så sent i jorden. Fröna var ur gamla fröpåsar eller frön som jag samlat in själv. Men si, de ville upp om än lite senare än vanligt.

En bukett med vita dahlian "My love" som grund hamnade på salsbordet sista september.

På söndagsorgonen gladde den vid frukostbordet. Självplock, egenodlat, slow flowers. Naturens under kan man kanske kalla detta.

Dialekter är COOLT

Det jag hör är att dialektala ord håller på att bli coolt att kunna prata och känna igen bland unga människor. Det finns en stolthet i detta. Hur glad blir jag inte över det.

Bland efterlämnade papper efter pappa hittade jag dess tidningsurklipp. Han var intresserad av dialektala ord och förde kulturintresset vidare till mej. Här är några ord:

tjicka
buffer
skebole 

njuggbrea
köke
pjasar
ahla
gôrmitt 

 

Klicka på bilden för art förstora den.

gôgen

ve´et
sôlva
rannylja
svegan
bäker

Kanske bör det skrivas sociolekt istället för dialekt. Min dialekt/sociolekt hör ihop med jordbrukarbefolkningen i södra Västerbotten som kan variera mellan byarna. 

Mer om dialekten.

Vilket öde

Ett ödehus står och förfaller i byn. Ett timmerhus som flyttats från Knösen (där de första bosättningarna etablerades vilket syns på Stenklyfts karta från 1642. I samband med flytten byggdes huset till med en våning och trapphus. Fastigheten ägdes fram till 1996 av släkten som lät flytta byggnaden men som  användes vid försäljningen som fritidshus. Det köptes det av Anders Jonsson, som det sas för att slippa grannar nära den egna ladugården. Sen dess har detta hus stått övergivet och den omnämnda ladugården är sedan flera år tillbaka tömd på kreatur. Det är tråkigt med en fastighet som står och förfaller i ens närhet.

Huset ligger längs gamla Kustlandsvägen som när det flyttades var kommunikationsstråket genom byn, en huvudväg där hästskjutsar, cyklister och fotgängare samt senare bussar och bilar passerade. Bilar och fotgängare rör sig fortfarande förbi här. Vägsträckan ingår i en vägsamfällighet. Försök att privatisera sträckan har gjorts men inte lyckats. Den här fastigheten blev i sista stund under vägförrättningen 2013 av ägaren klassad som obebyggd samt som "saneringsfastighet".

Fasaden är klädd med masonite och träläkt. På taket ligger lertegel. Det har varit vanligt här i Masonitelandet med Rundviksverken som producent av dessa mångsidiga träfiberskivor.

Här syns en del av uthuset med port av diagonalställda bräder. På taket ligger fin pannplåt.

Nere vid Degermyrbäcken står en av byns två (ev tre) kvarvarande tvättstugor. Den har skorsten som sig bör eftersom där inne finns/fanns en bykgryta eller pannmur. Eftersom jag aldrig varit in i tvättstugan vet jag inte vad som återstår av den forna utrustningen.

 

Den andra tvättstugan är bra omhändertagen och ligger några tiotal meter uppströms längs samma bäck. I den har jag varit in och, tillsammans med några kvinnor ur den hembygdsförening som en gång fanns, tvättat som förr i tiden vilket var oerhört intressant.

Brunnen med brunnsvinda, en hissanordning med vev och kätting där hinken fästs, finns kvar. Jag känner endast till två sådana brunnar som finns kvar i byn. Den brunnen är i sig ett bevaransvärt fenomen.

Staketstolpar av betong, troligen tillverkade i grannbyn Mo där ett cementgjuteri fanns. De har fått sig stora törnar efter att grot (grenar och trädtoppar) från en avverkning placerats över dem. Grindstolparna, likaså av betong, är utformade som kvaderblock.

Jag hävdar att dessa byggnader inte är utom räddning. Det brukar annars vara ägare och förvaltares mest använda argument för att riva, att timret är ruttet. Gården kan bli jättefin. På senare år har Västerbotten fått många timmermän som är välutbildade och kunniga, några arbetade på min gård under försommaren.

Så här såg huset ut någon gång på 30- eller 40-talet - typiskt västerbottniskt här i trakten.

Johan Öberg 1864-1929. 

Det var han som lät flytta hit timmerhuset, som var hans föräldrahem. Det skedde förmodligen i samband med giftermålet med Lina 1899.

Lina Öberg, född Öberg och även gift Öberg(1882-1961), firar 75-årsdag i sitt hem 75 år i november 1957. Hon var gift med Johan och blev änka tidigt.

Familjen är samlad för att fira Lina.

Den blida tant Lina minns jag från min allra tidigaste barndom.

För tio år sedan skrev jag så här om husets historia:  

En byggnadshistoria
Släktsaga

*

När det gäller tvättstugor som kulturhistoriska byggnader ger kommuner med antikvariskt engagemang råd och anvisningar om hur ägare kan sköta sina kvarvarande tvättstugor. Och få bidrag. En kommun utan kommunantikvarie tar knappast fram råd om kulturhistoriska byggnadstyper.

 Råd och anvisningar angående tvättstugor ur en 7-sidig broschyr.

Låt städerna utforma riktlinjer kring sitt byggda kulturarv. Då kommer det att bevaras i större utsträckning än landsbygdens kulturarv, minnet av landsbygdens levnadssätt är väl ändå inget att ha, det finns inget som är värt att bevara, eller vad tycker ni? Tacka vet jag slott, herrgårdar, adelns och borgerskapets kulturhistoria. Byggnader, stil och traditioner med god smak. (Hoppas ni läsare verkligen förstår ironin i det sista stycket!)

Här bodde ingen greve, friherre, baron eller borgare. Ingen överklass. Är huset med dess konstruktion, fönster, detaljer, material och inneboende minnen då över huvud taget värda att bevara och vårda??? Och om ett gammalt hus tas om hand - måste då allt bytas ut?

Byborna som bryr sig

”Så vitt man bor i en by måste man bry sig”, skriver Sara Lidman i romanen Tjärdalen. Just det, hur människor ordnat livet i byarna och brytt sig om sina byar och varandra, ägnas det här avsnittet i ”Livet i arkivet”.  

Vad kan ett byarkiv innehålla?

"I ett byarkiv kan det finnas en byordning, det vill säga en handling som visar bybornas överenskommelse kring ordnande av gemensamma angelägenheter. Det kan handla om när boskapen får släppas på bete, tiden för sådd och skörd, brandsyn av fastigheter, skötselns av byns vägar, tiggeri och fattigvård.
(...)

Mängden material varierar men typen av handlingar är ofta desamma. I byarkivet hittas som regel protokoll från bystämman, kartor, överenskommelser kring samfälld mark, fiske och skogsfastigheter. Ofta finns också handlingar rörande enskilda fastigheter i byns arkiv såsom lagfarter, köpebrev och utsyningar, kanske har byåldermannen låtit den egna gårdens handlingar ligga i tryggt förvar i byns låsta kista? Sammantaget ger byarkivet en inblick i hur livet i en by kunde te sig, under vilka förutsättningar och villkor man levde, och kan vara ett bra komplement för den släktforskare som vill ”sätta kött på benen” på sina släktingar."

 Här kan man läsa och lyssna på hela beskrivningen från Folkrörelsearkivet.

Byborna som bryr sig kan man väl kalla  kollektivt intelligenta?

Hur många i byn vet vad detta är och var föremålet förvaras?

I min hemby ser byakistans innehåll inte alls ut som beskrivs på hemsidan jag länkar till. Vi är hemmansägarna som inte bryr sig, har aldrig någonsin träffat på så många människor i vuxen ålder som samlat är så ointresserade av hur livet i byn artade sig för länge sedan. Ålder, kön eller utbildning verkar inte spelar någon roll.

 

Vad är kollektiv intelligens?

Kollektiv intelligens kan beskrivas som individers förmåga att samarbeta och dela kunskap så att gruppens resultat blir större än den enskilde individens. Kollektivt intelligenta grupper lyckas i större utsträckning använda den kunskap som är tillgänglig inom gruppen. Det handlar alltså om hur smarta vi blir tillsammans. En intelligent person är inte nödvändigtvis intelligent i en grupp.