Så underbart lätt det var att hitta Majblommesäljande skolelever i år. Dära Vall´n står de och säljer tillsammans framför livsmedelsbutikens entré. På andra orter i landet har det hänt att jag blivit utan majblomma då ingen har sålt där jag befunnit mej.
Heja Majblommesäljare!
Minns ni hur det var att sälja Majblommor då det begav sig...
Här i byn har jag fått kännedom om ett projekt som anlagts på en byallmänning.
Det enda jag läst om projektet är en rad i en verksamhetsberättelse där de personer som har hjälpt till tackas. Ingenstans finns projektet beskrivet för oss drygt 30 hemmansägare.
Det finns ingenting nämnt i en kallelse med dagordning, ingen motion eller styrelseförslag, ingenting i något stämmoprotokoll. Men kanske har jag fel? Hoppas verkligen det. Men har jag rätt så innebär det att vi delägare inte fått förfrågan och gett bifall till nyttjande av den mark vi äger tillsammans, många kanske inte ens känner till projektet. Den drivande i projektet kan vara min barndomskamrat - allmänningen ligger i nära anslutning till hennes gård. Det är ingen stor anläggning men att det inte gått rätt till står klart så länge jag inte överbevisas med dokument i frågan. Vid närmare granskning visar det sig att även den pensionerade lågstadieläraren med make varit involverade. Varför köra över övriga hemmansägare i byn? Samtliga delägare ska väl ändå tillfrågas om ett projekt som nyttjar vår gemensamma mark, eller?
Att jag föreslog min barndomskamrat till styrelsen i samband med föreningsbildningen 2007 var feltänk. Jag talar ibland med vänner här i Mellansverige om vad som sker och inte sker här uppe, hur det går till i en liten norrländsk bysamfällighet, och får kommentaren "Hon passar inte att sitta i en styrelse!" Nej, svarar jag, så är det, men det finns heller ingen annan som passar. Alla agerar på samma sätt, tänker inte igenom hur en förening är menad att fungera där regler och statuter är utformade för att få en demokratiskt fungerande grupp. (Okej, det finns någon som kan styrelsearbete vet jag men ingen som kommer till tals.) Principen är enkel - samtliga delägare ska få samma information och ha möjlighet att säga sin mening i de frågor som dyker upp. Krångligt?? Inte alls.
Min föräldrageneration genomgick en kollektiv klassresa i och med att välfärden ökade markant under deras levnad. Ingen utbildning krävdes för att "komma sig upp" ekonomiskt, jämfört med tidigare generationer då kunskap i ett akademiskt ämne innebar möjlighet till uppburen tjänst och högre lön än allmogen.
Jag träffar en hel del människor äldre än jag, i de kretsar jag ibland rör mig i, som menar att utbildning är plus minus noll. De outbildade har lyckats lika bra som de med utbildning. Vad är då utbildning bra för? Samtidigt höjer de sina telningar som utbildat sig till skyarna. Jag har svårt att förstå den dualistiska inställningen.
Innebär utbildning någon skillnad på människor emellan? Vad är bildning? Finns det? Är bildning att läsa god litteratur, spela piano, lyssna till eller utöva klassisk musik, dansa balett, besöka museer och konstgallerier? Det är den äldre synen på bildning. Men bildning att lika väl att använda sina kunskaper i ett gott hantverk - sömnad, timring, korgflätning, you name it. Det gäller att ha kunskap. Bildning innebär också förståelse.
Det som lärs ut i dagens utbildningsväsen - grundskolor, gymnasier, universitet och högskolor sägs vara på låg nivå. Vi hör om elever i grundskolan som inte har tillgodogjort sig undervisningen och därför har de inte möjlighet att gå vidare även om de skulle vilja. Studenterna har så dålig underbyggnad när de når högskola och universitet att de måste få extralektioner för att hänga med i undervisningen eller läraren måste ta upp/repetera de lärdomar studenterna borde ha tillgodogjort sig på gymnasiet.
Det fult att i ett Jante-land säga sig ha kunskap, det väcker ont blod, speciellt för en kvinna :-) Det är förstås skillnad mellan landsbygd och storstad. I Sverige ska vi alla vara lika, inga klasskillnader finns, det är endast inom idrott man får utmärka sig utan att det betraktas som fult och översittaraktigt.
Söndagskvällens (7/4) Babel, den litterära talkshowen på tv, handlade om att återvända hem.
Det sas att i den samtida svenska litteraturen med tema hemvändande flyttar hemvändaren motvilligt tillbaka och blir först glatt överraskad av hur mysigt det är att komma hem (ex. Wähä, Smirnoff, Samuelsson, Backman).
Mycket är sig likt samtidigt som mycket förändrats i hemvändarens blick.
Tillvaron i byn är mörk och kantas av en fientlighet mot den som kommer utifrån.
Alkoholiserade män, frikyrklighet, familjehemligheter och tystnadskultur är vanliga.
Det blir lätt en sårig uppgörelse för hemvändaren.
Några frågor på det?
Västerbottens landskapsdjur
Här på bloggen har jag skrivit så pass mycket om bildning att det borde ha en egen etikett men så är det inte ordnat. Bildningsförakt skrev jag om i september 2020.
På det inlägget fick jag en bra kommentar av Margareta som skriver:
Ju mer vi kan, desto mer förstår vi.
Världen vidgas helt enkelt. Det blir roligare att vara människa.
Det är lättare att lura okunniga människor men bildning ger ingen immunitet mot galenskap. Den värdegrund man vilar på är säkerligen det viktigaste. Men det är svårare att lura och förleda den som kan dra egna slutsatser. Kan man inte det blir beslut grundade enbart på känslor. Bildning är klassbunden.
Läser en intervju i tidningen VI nr1/2024: https://www.vi.se/artikel/cecilia-duringer-bildning-ar-inget-vaccin-mot-dumhet
För min del är kunskap och förmågan att tänka fritt och dra egna slutsatser viktigare än makt, rikedom och ära. Om man måste välja.
Styrelsen tar upp försäljningen i kallelse till kommande stämma, där står att du vill köpa ett visst område till en angiven kostnad. Inga som helst dokument avseende köpet bifogas eller lämnas ut. Att det är medlemmarna du köper av inser du inte det eftersom övriga styrelsen varit så positiva till försäljning. På stämman säger en av medlemmarna att det där måste gå om, det går inte att fatta beslut på så litet underlag. Vad är det vi säljer? Andemeningen innebär krav på omtag: gör om, gör rätt till nästa års stämma.
Nästa stämma och kallelse till den går till på exakt samma sätt, inga dokument i förväg, inga delades ens ut på stämman, inga förklaringar. Du anser att allt är tydligt då övriga styrelsen sagt ja. Att det ev. kan betraktas som jäv att sitta i styrelsen och anse styrelsens acceptans till köpet vara tillräckligt förstår du inte. Du inser inte att det är medlemmarna du köper av, inte styrelsen. Ingen öppenhet sker, inga dokument på bordet vilket innebär att medlemmar/hemmansägare inte får veta och förstå vad de säljer, vad du köper av dem.
Du förlitar dig på det auktoritära och patriarkala systemet, du är kvinna. Jag blir uppbragt och ber på stämman att åtminstone få se en karta med marken jag och de andra hemmansägarna säljer till dig. I tio sekunder får jag möjlighet att se kartutsnittet som du har i din ägo sedan lantmätaren lämnade över den. Jag sänder runt kartan som vi som är närvarande har möjlighet att titta på några sekunder vardera. De hemmansägare som inte är närvarade har inte sett något dokument alls någonsin. Och ingen av oss har fått veta hur och av vem priset för marken satts. Var det du själv??? Var det styrelsen?? Lantmätaren? Hanteringen är inkompetent men det inser du antagligen inte. Styrelsen har ingen koll på hur det ska gå till, har inte läst sig till det i böcker om samfälligheter, inte frågat kunnig rådgivare.
Du känner till hur lätt rykten sprids i sådana här små bymiljöer. Att det sades att din far rev större delen av ladugården då den stod på bysamfälld mark. Själv hörde jag det för första gången i samband med ditt markköp. För att rykten och illvilja och förtal inte ska uppstå gäller det att handla korrekt. Att vara källkritisk. Att från säker källa ta reda på vad som gäller för en samfällighetsförening. Nog borde du kunna bättre! I min värld arbetar styrelser för att se till att demokratin lever och att alla vågar uttala sin mening i en fråga. Mig har du förbjudit att med dig tala om saker som gäller samfälligheterna i de två styrelser du nu sitter i. Det liknar diktatur, du går för långt. Så då skriver jag väl om det här på bloggen då. Byåldermannens envälde borde vara förbi i samband med att byalagen övergick i
samfällighetslagen SFL 1973. Många felaktigheter har skett/beslutats under mina 24 år som hemmansägare.
Det var jag som 2007 föreslog dig till bystyrelsen då föreningen äntligen kom till genom en formell lantmäteriförrättning efter att ha saknat stadgar och regler sedan 1973. Äntligen och för första gången satt en beläst person med högskoleexamen i styrelsen, en "klassresenär". På min fråga sa du 2007 att du kunde det här med styrelsearbete då du suttit i en styrelse för en fackklubb på din arbetsplats.
Att påpeka hur fel t ex markköpet gick till skulle få dig att vända taggarna utåt ytterligare så det gjorde jag inte. Men nog trodde jag att en person med högskoleutbildning på fyra år, en "livsvisdom" som 50-plussare skulle ge mer insikt. Det var dumt av mej!
När jag någon gång påtalat hur galet något har gått till i samfälligheterna har jag fått svar av dej som:
Sitter man i en samfällighetsförenings styrelse ska man veta vad som gäller. Hela styrelsen är tillsammans ansvariga att känna till vad som gäller i en samfällighetsförening.
Att du ändrat uppfattning och numera tycker att markberedning inom
skogsnäringen är av godo även på våra gemensamt ägda marker är din ensak precis som att du inte är
kulturhistoriskt intresserad. Det är tillåtet att tycka olika i
sådana frågor. Men när det gäller kunskap i föreningsliv och
styrelsearbete har jag större krav på en välutbildad person än någon
med folkskola. Därmed inte sagt att den med den gamla folkskolan i bagaget har mindre kunskap
i de här frågorna, det kan vara tvärtom.
*
Du vill kanske väl. I samband med att jag föreslog dej till byastyrelsen och du valdes in lånade du min bok om "Samfälligheter". Snart nog fick jag tillbaka den, troligen oläst. Samma bok delades ut till styrelsen i samband med föreningsförrättningen. Har ni i styrelsen över huvud taget läst den. Okej, den har sina svåra partier men det finns andra handböcker om samfälligheter som är mera lättförståeliga. Själv betalade jag för en kurs som Lantmäteriet anordnade för länge sen i en mellansvensk stad. Jag ville veta, jag ville förstå hur samfällighetslagen är utformad och om bystyrelsen handlar rätt och rättvist. Mycket har gjorts fel - saknas kunskap förstår man inte det och är lätt att lura.
Hur känns det att säga något som man vet är rätt, och rättfärdigt, men mötas av oförstånd, eller kanske av spydigheter och cynism. Hur känns det att tillhöra en förtryckt och tystad minoritet, eller lika hemskt, en förtryckt och tystad majoritet, på det sätt många tvingas till i totalitära samhällen.
Ur Till bildningens försvar av Sverker Sörlin
* *
Här kommer korta utdrag ur två böcker om samfällighetsföreningar som jag har med på bloggens sida "Böcker jag haft nytta av".
KALLELSENS INNEHÅLL
I kallelsen ska alla ärenden som ska behandlas på stämman finnas med. Det är lämpligt att bifoga dagordningen för föreningsstämman.
(...)
Orsaken till att alla ärenden måste finnas med i kallelsen är att medlemmarna ska kunna lita på att föreningen inte beslutar något utan att de har en chans att vara med och påverka beslutet. Föreningsstämman ska därför inte behandla något ärende som inte finns med i kallelsen.
(...)
En medlem ska kunna få titta på dokument före den ordinarie föreningsstämman. Ska stämman godkänna en uttaxering ska även debiteringslängden finnas tillgänglig för medlemmarna i förväg. Gäller även försäljning av samfälld mark.
Om inte dessa dokument bifogas kallelsen ska kallelsen innehålla en uppgift om vart medlemmarna kan vända sig för att få titta på dem.
ÖVERLÅTELSE AV FAST EGENDOM
För att beslut att överlåta eller söka inteckning i en fastighet eller att
upplåta en fastighet med nyttjanderätt för längre tid än fem år fordras minst
två tredjedelar av de avgivna rösterna, såvida det inte står något annat i
stadgarna.
(...)
För att förvärvaren ska få lagfart på en fastighet som samfällighetsföreningen
har överlåtit måste det framgå av protokollet att beslutet på föreningsstämman
har tagits med minst två tredjedels majoritet.
*
KALLELSEN
Kallelsen skall förutom tid och plats för stämman innehålla uppgift om vilka ärenden som skall avgöras. Skall stämman godkänna uttaxering skall kallelsen innehålla uppgift om var debiteringslängden finns tillgänglig för den som vill ta del av den. Inför ordinarie stämma skall i kallelsen också anges var medlemmarna kan ta del av förvaltningsberättelsen, revisionsberättelsen, utgifts- och inkomststaten samt eventuella motioner. Det är i många fall lämpligt att bifoga dessa handlingar till kallelsen.
FÖRSÄLJNING AV MARK
Samfällighetsföreningen kan även försälja sin fasta egendom. För sådana
beslut krävs två tredjedels majoritet, om inte annat föreskrivs i stadgarna.
Försäljningen kan avse en hel fastighet som föreningen äger eller ett
område som avstyckas i samband med försäljningen. Belastas det avstyckade
området av rätt enligt AL måste den rätten upphävas genom fastighets-
reglering i samband med avstyckningen. Avyttring från marksamfälligheter
kan också ske genom en fastighetsreglering vid vilken den aktuella
marken överförs till någon närbelägen fastighet.
SKYDD FÖR ENSKILDA INTRESSEN
(...) En annan trygghetsfaktor är att stadgar är obligatoriska vid
föreningsförvaltning och att lantmäterimyndigheten är skyldig att granska
att stadgar eller stadgeändringar överensstämmer med reglerna i SFL.
Visare föreligger krav på kvalificerad majoritet för vissa beslut av
större betydelse för medlemmarna, t.ex. vid försäljning av fast egendom
och stadgeändring.
(...)
Vidare kan medlem eller styrelseledamot, som anser att ett föreningsstämmobeslut
inte har tillkommit i behörig ordning eller att det strider mot SFL, annan
författning eller mot stadgarna, klandra beslutet genom att väcka talan mot
föreningen hos fastighetsdomstol. Talan kan även föras mot uttaxering.
Ordet stig
tycker jag om.
Det vandrar i mig.
Stigar är människans finaste
nervtrådar.
Göran Greider
Stig i Sverige. Fotograf Lars Johansson.
Människans historia och kulturarv på olika platser är ofta väl utforskad och dokumenterad. En ny antologi, som givits ut av tre svenska forskare, skriver om det som knyter samman platserna – stigarna.
– Det är diskreta lämningar, men med ett stort kulturellt avtryck, säger Daniel Svensson, historiker vid Malmö universitet.*
Stigar leder både framåt för de som går på dem och bakåt i historien. Dessa smala vägar finns världen över och är lika gamla som mänskligheten. Men de bevaras bara så länge de används.
– Se – men inte röra, är ofta det som gäller på museer som skildrar historia eller kulturarv. Men med stigar är det tvärtom; så länge vi trampar på lämningen så kommer den att finnas kvar, rörelsen blir en del av ett levande kulturarv, säger Daniel Svensson.
I den nyutgivna antologin Pathways: Exploring the Roots of a Movement Heritage samlar Daniel Svensson, tillsammans med Katarina Saltzman från Göteborgs universitet och Sverker Sörlin från KTH, texter som beskriver stigarna ur olika perspektiv. 15 forskare från länder som Indien, Israel och England har gett ett brett anslag som delats in i tre delar med historia, berättande och kulturarv som teman.
*
– Stigar är levande spår av det förflutna. Visst tillkommer nya stigar och andra försvinner, men ofta fortsätter vi följa de stråk där andra gått före oss. Ändå har stigarna sällan betraktats som ett värdefullt kulturarv, kanske för att de är så anspråkslösa och flyktiga, säger Katarina Saltzman, etnolog och landskapsforskare vid Göteborgs universitet.
HÄR finns denna text i sin helhet.
Det var i Talkshow i P1 den 9 augusti 2023 som jag hörde ett inslag om stigars kulturvärde. Jag satt i bilen och lystrade till, blev omåttligt glad över att detta har uppmärksammats inom forskningen. I samma veva hävdades det att med KOLLEKTIV INTELLIGENS kan vi hjälpas åt att bevara dessa sköra kulturarv.
Inslaget kommer 30 minuter in i programmet och är 14 minuter långt med Sverker Sörlin som gäst.
*
Jag minns än en gång stämman i maj 2023 då jag sa att stigar i vår skog är viktiga att bevara när nu markberedning ansågs som ett måste vid avverkning av skog. Det var som att tala med en vägg. Jag nämnde den vackra kärrväg som markbereddes bort vid kalhuggning av tre fastigheter i direkt anslutning till byn år 1996. Det här var innan jag blev hemmansägare. Den väg jag ofta vandrat och fortfarande utnyttjade fram tills dess den plöjdes bort. Det var en väg som vi kallade Anna Thurdins väg eftersom Anna bodde där kärrvägen startade. Den hade mist sin funktion som väg men var fortfarande tydlig och lite bredare än en stig. Intill växte barrträd av olika ålder, med olika dimensioner och höjder, med skägglav, svampar, blåbärris, linneor och mycket mer. De speciella berghällarna stack upp ur markväxterna. Stigen var täckt av barr som doftade granskog när sommarsolen låg på. Den är helt borta nu, jag har försökt att vara stigfinnare men misslyckats. Där i skogen och på stigen hade kor på skogsbete rört sig till slutet av 30-talet på väg till och från de olika sommarladugårdarna.
Ingen annan på stämman verkade förstå vilken stig eller gammal kärrväg jag menade. Kanske hade ingen annan av hemmansägarna gått den??? Erik J sa att de träd som fällts vid fätået hade hemmansägarna fått ersättning för. De hade gått och räknat stubbar efter avverkningen som skett alldeles för vidlyftigt. Ekonomiskt värde är tydligen det enda som betyder något. Vad är kulturvärde?
Fätået är en byallmän stig som löper parallellt med skogsbrynet alldeles utanför gärdsgården/fastbandhagen som omgärdade byn. Skogen hade ett nätverk av betydelsefulla stigar när jag var ung och det storskaliga maskinella skogsbruket tog fart. Efter stämman 2023 står det klart att för hemmansägarna betyder landskapet ingenting, det landskap som skapats genom äldre jord- och skogsbruk, kreatursbete på skogen. Stigar, boplatser där byggnader stått som nu är borta... inget att minnas för nu de levande.
Vi hemmansägare som är förstagenerationsakademiker har inte naturligt med oss abstrakt tänkande från hemmet. Vad är t ex immateriellt kulturarv? Vi ser även ut ut att sakna insikt i hur kollektiv intelligens kan användas.
”… vi skriver stigarna, och stigarna blir kvar, och stigarna är klokare än vi, och vet allt det vi ville veta.”
(...)
"…Vem gjorde stigen? Kolare, fiskare,
kvinnor med magra armar som samlade ved?
(—)
Alla och ingen. Vi gör den tillsamman,
också du gör den en blåsig dag, när
det är tidigt eller sent på jorden:
vi skriver stigarna, och stigarna blir kvar,
och stigarna är klokare än vi,
och vi vet allt det vi ville veta.”
Idag begravs min allra bäste vän A. Det är sorgligt.
*
Eeva Kilpi
Jag har med säkerhet blivit lurad flera gånger i mitt liv. Ibland har jag upptäckt det, ibland har det förmodligen gått mej förbi. Men aldrig nånsin har man försökt lura mig och andra medlemmar så klumpigt, så oraffinerat, som i byns föreningar eller numera samfälligheter.
Två gånger har styrelsen försökt lura oss medlemmar i den ena av vägsamfälligheterna att fatta beslut om ändrade andelstal.
Året var 2010 och min barndomskamrat kom och hälsade på när jag anlände till byn. Vi möttes utanför lagårdsknuten och snart nog sa hon glad i hågen att vid den förestående vägstämman skulle styrelsen i skogsbilsvägens samfällighet, Fäbodvägen, föreslå att andelstalen skulle tas bort. Styrelseföreslaget var en enhetstaxa vartannat år. Min barndomskamrat sitter sedan 2008 som kassör i styrelsen.
Jahada tänkte jag som trodde att hon som välutbildad kunde vad som gällde för samfällighetsföreningar. Jag hade själv året innan, då bysamfälligheten bildades genom lantmäteriförrättning förslagit henne som suppleant.
Det kommer att bli mycket rättvisare om alla betalar samma summa, jag får till exempel lägre avgift vid utdebiteringar eftersom mitt andelstal är rätt högt, fortsatte hon.
Vad ska man säga? Vet du inte vad som gäller för samfällighetsföreningar? Nå, jag sa att andelstalen är olika för att de speglar den nytta (båtnad) av varje enskild medlem har av vägen och att de är framtagna vid en lantmäteriförrättning just för att få rättvisa. Senare tog jag en kopia på vad lagen säger om andelstal och lämnade denna till henne. Hoppas hon läste detta.
Det här var när vindkraftsbolaget var som intensivast i försök att använda Fäbodvägen som tillfart till området, anläggningsarbetena påbörjades 2010. Hon är en av de markägare som har kontrakt med bolaget och i kontraktet lovar markägaren att underlätta för bolaget att få nyttja privata tillfartsvägar: "I den mån fastighetsägaren inte har full rådighet över vägar på fastigheten skall fastighetsägaren verka för att arrendatorn genom överenskommelse med berörda parter erhåller rätt att använda sådan väg för arrendeställets nyttjade."
https://morfarshus.blogspot.com/2015/05/budbarare.html
Andra gången man ville ändra andelstal var för ett par år sedan då styrelsen försökte lura medlemmarna att rösta igenom detta.
En motion! från ordföranden! som kom medlemmarna till del efter att motionstiden gått ut.
En ordförande ska väl ändå inte gå sin egen väg, köra över andra styrelsemedlemmar och komma med ett eget förslag. Styrelsen ska gemensamt komma med förslag till medlemmarna inför stämman. Nå, jag är övertygad om att både kassör och sekreterare kände till ordförandens förslag. De två har båda höga andelstal och ville undvika stora utgifter i samband med att kostnaden för nya vägtrummor skulle utdebiteras. Min barndomsvän, som sitter i styrelsen, kände till att andelstal inte får ändras utan lantmäteriförrättning, efter den förra gången styrelsen försökte göra förändringar i andelstal som berättas ovan.
https://morfarshus.blogspot.com/2021/05/trippelfel.html
Hur tänker i styrelserna?
Som sagt: Jag har med säkerhet blivit lurad flera gånger i mitt liv men aldrig
nånsin så klumpigt, så oraffinerat, som i byns
föreningar eller numera samfälligheter. Och det här är bara två av alla de gånger som egen vinning eller okunskap fått råda.
Båda gångerna satt min gamla barndomsvän i styrelsen, båda gångerna har förändringarna varit till hennes fördel. Det inger inte förtroende.
Styrelsen ska vara vaksam och se till att föreningsstämman inte fattar beslut om att göra något som inte är tillåtet enligt lagen eller stadgarna. I så fall måste styrelsen klargöra att den inte kommer att verkställa beslutet.
Om föreningsstämman ändå vidhåller sitt beslut, kan styrelsen ställa sina platser till förfogande och stämman får försöka skaka fram en ny styrelse som kan tänka sig att genomföra beslutet.
Om styrelsen följer stämmans direktiv och verkställer ett beslut som strider mot lagen eller stadgarna, kan ledamöterna bli ansvariga. Man kan inte skylla på stämmobeslutet. Trots att styrelsen är underställd stämman, får styrelsen inte verkställa ett sådant beslut.
Lag (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter § 35.
I lagen står inget om det motsatta förhållandet: hur man som medlem ska bete sig om styrelsen föreslår något som är emot lag eller stadgar. Det har hänt rätt många gånger nu under min tid som hemmansägare att så har hänt. Så klart man blir trött på denna okunskap och inkompetens.
En högskoleexamen bör innebära att läsförmåga,
läsförståelse, analysförmåga av omvärlden bör finnas hos den som genomgått en sådan utbildning (åtminstone om den är två-tre decennier gammal, nyare examinationer har jag förstått har lägre krav, där är universitetens genomströmning av studenter viktigare än vad som lärs ut.)
Insikten om källkritiskt tänkande och att känna till var lösningar på problem ska sökas brukar även det följa med en högskoleutbildning.
För många år sedan, 1991/92 långt innan jag blev hemmansägare, beslutades att andelstalen i gamla Kustlandsvägen som går genom två byar här, skulle ändras. Stämman beslutade så utan lantmäteriförrättning. Avgifterna bestämdes utan lantmätare inblandad. Långt om länge kom en Lantmäteriförättning till stånd 2013 för att justera avgifterna. Hade det gått rätt till 1991 hade ingen förrättning krävts 2013. Fortfarande har vägsamfälligheten stadgar som inte gäller utan är tagna ur luften, odaterade, utan underskrift och utan vissa väsentliga stadgepunkter. De finns inte hos Lantmäteriet. Skriver en som har många års erfarenhet av styrelsearbete i bagaget.
OKUNSKAP ÄR MAKT här i byns samfällighetsföreningar.
"Hur känns det att säga något som man vet är rätt, och rättfärdigt, men mötas av oförstånd, eller kanske av spydigheter och cynism. Hur känns det att tillhöra en förtryckt och tystad minoritet, eller lika hemskt, en förtryckt och tystad majoritet, på det sätt många tvingas till i totalitära samhällen."
Ur Till bildningens försvar av Sverker Sörlin.
Carina Thavelin
År 1856 kom roman Hertha av Fredrika Bremer (1801-1865) ut. Visst har jag läst och hört om den många gånger som en roman som hade en nyckelroll i kvinnors emancipation - men det är först 168 år senare som jag läser den. Jag föreslog att vi skulle läsa den i det informella litteraturgäng där jag ingår. Det ska bli spännande att diskutera den här feministiska klassikern vid nästa träff. Hertha och Yngve Frej är tvillingsjälar och Hertha berättar att hon vill starta en bildningsanstalt, en högre skola, för unga flickor, inte i franska eller tyska eller musik eller rita, eftersom det finns många andra ställen där detta lärs ut. Nej, flickorna ska lära sig tala, argumentera och besvara frågor som: vad är jag, vad kan jag och bör jag? Yngve ställer upp på Herthas idé och arbetar för den på villkor att även ynglingar får komma med. Och så bestäms.
Hertha, eller en själs historia är i sanning ingen feelgoodroman, en genre som är populär bland många idag - Bremer skrev en idéroman. Intrigen är ganska häftig.
Boken påverkade den tidens samhälle starkt. Bremer skriver ut sin mening rakt på sak utan omskrivningar. Fredrika Bremer förde en kamp för att ogifta kvinnor skulle räknas som myndiga.
Ulrika Jacobsdotter, moster till min morfarsmor, blev myndigförklarad 1862 genom att fadern skrev till kungs i ärendet. Hon var då 54 år gammal och kom att bli stadd vid god kassa genom fadersarvet och ville ha egen rådighet över sina egendomar och slippa en manlig förmyndare som utsågs av samhället. Och det slapp hon på detta vis fyra år efter lagändringen. Som helhet har kvinnornas situation förändrats mindre på landsbygden än i städerna.
Ensamstående kvinna myndigförklaras år 1862
Internationella kvinnodagen 8 mars
Fredrika Bremer, författare och kvinnorättskämpe
Salongsinteriör från Fredrika Bremers tid. Kvinnorna broderar och mannen läser tidningen. Kvinnor var omyndiga och underställda en manlig släktings förmyndarskap. Teckning av Fritz von Dardel 1852.
Från Wikipedia
I morse på radions "Naturmorgon" där bland annat fladdermöss i Västerbotten avhandlades berättades även om en digital utbildning för den som vill lära dig mer om Sveriges natur.
Du kanske tycker om att vara i naturen och vill få mer kunskap om hur allting hänger ihop? Eller vill du veta mer om vad du kan göra för att bevara vår fantastiska natur?
Vill du lära dig mer om den svenska naturen? Eller kanske bara testa din kunskaper? Den digitala utbildningen Naturkunnig läser du hemifrån och helt i din egen takt. Självklart helt kostnadsfritt.
Jag har kört några moment och tycker om upplägget. Så har jag en man som brukar rapportera in fåglarobservationer till Artportalen. Jag har tänkt börja rapportera in växter, örter, men så har inte blivit. Vem vet, kommer jag igång detta år.
Den nya digitala satsningen har länsstyrelsen i Östergötland som idégivare och ansvarig för sidan, en försöksverksamhet har pågått i ett år. I år, 2024, släppas www.naturkunnig.se till hela Sveriges befolkning. Huvudfinansiär är Naturvårdsverket.
För ett par år sedan beslöt byns hemmansägare på styrelsens förslag att kalhugga en allmänning för att få råd att röja den redan tidigare kalhuggna allmänningen vid fäbodarna. Den gången skedde kalhuggningen utan att det tagits upp på en stämma, medlemmarna kände inte till beslutet om kalhuggning som ordföranden/(styrelsen) lämnat till skogsbolaget som var köpare. Hur helt regelvidrigt och laglöst var inte det? Det här var dessutom innan samfällighetsföreningen bildats medelst Lantmäteriförrättning och med föreningsförvaltning, som detta kallas, skulle samtliga beslut tas i konsensus! Men tyvärr tyckte alla medlemmar att det var i sin ordning att bli överkörda. Hur de tänker är svårt att förstå men okunskap och rädsla ligger troligen bakom det hela.
Inför det senaste beslutet att kalhugga hade styrelsen föreslagit tre mindre arealer. Två visste man inte om de var gemensamma för hela byn eller inte. En av ytorna ingick i en nyupprättad skogsbruksplan och visade sig där vara markerad som naturvårdsyta. Samtliga arealer låg i direkt anslutning till Riksväg 13 och ses därför av alla passerande, mestadels lokala trafikanter samt sommartid en del turister.
De tre mindre ytorna beslutades att inte åtgärda den gången och bilderna i inlägget är från den yta som istället avverkades. Den ligger i anslutning till E4 och att hålla snyggt för snabbt förbipasserande bilister känns inte viktigt. Men här är dock en kulturhistorisk plats som byns hemmansägare tidigare brukade vid myrslåttern, alltså till något annat än "tvättplats" som föreningens sekreterare felaktigt benämnde den på stämman. Nuvarande sekreteraren är son till den självsvåldige ordföranden som lät kalhugga skog vid fäbodvallen. Markberedning har nu förstört möjligheterna till förståelse av dessa två platser.
Vi kommer i byn att få se många fler avverkningar lik denna på de gemensamt ägda skogarna. De ytor som för två år sedan var menade att avverkas kommer snart att avverkas trots att ägandeförhållandena är osäkra. De ligger intill allmän väg genom byn och det kommer att se förfärligt ut. Hit till byn har inte frågan om varsamhet i skogsbruket, om landskapsvård, om hyggesfritt skogsbruk nått.
Efter den förra stämman, där beslut om kalhuggning tagits, bad jag att få träffa den årsnya ordföranden på kondis dära Vall´n. Vi åkte dit dagen efter stämman och pratade lite neutralt. Sen tog jag upp detta med kalhuggning av de mindre ytor längs Riks13 som var planerat. Frågade hur hon såg på detta med detta med kalhyggen nära människors bostäder och livsmiljö och ifrågasatte om bra naturvård/landskapsvård innebär kalhuggning?
"Vi kan väl fråga vad den som bor där tycker" blev svaret. Jag ruskade på mig invärtes. Att fråga människor som knappast vågar säga vad de tycker i en sådan fråga (ingen säger nej för man vill hålla sig väl med skogsägarna/hemmansägarna). Hon inte insett att det är så och att här i byn ligger problemformuleringsprivilegiet hos skogsägarna.
Det visade sig dock ta skruv, ett frö var sått. Vid 2023 års stämma förklarade hon att det är olämpligt att kalhugga skog intill Riks13. Så ja.
Men varför i all sin dar hade inte styrelsen med denna nya ordförande (tandläkare) som suttit med som styrelsemedlem sedan 2007, själva kunnat komma fram till detta innan styrelseförslaget på kalhuggning längs Riks13 kom upp som förslag? Att ha analytisk förmåga måste/borde en välutbildad människa ha och därmed dra slutsatsen att kalhuggning och markberedning längs Riks 13 kanske inte är bästa/vackraste/miljövänligaste lösningen på byns pengaproblem.
På stämman nämnde jag att det finns något som kallas hyggesfritt skogsbruk. Lågstadieläraren som var närvarande nickade instämmande. Hennes man Olle föreslog dock ett ytterligare kalhygge i direkt anslutning till den bygemensamma fäbodplatsen. Först trodde jag att han bara ville vara emot det jag sa, sen förstod jag att han menade allvar. Byn är mycket patriarkalisk, kvinnor har inget att säga till om annat än inom familjen och nöjer sig med det. Ingen argumentation förekommer på stämmorna.
Jag nämnde också ett torp på bygemensam mark som vi vet var det låg och föreslog att vi borde skydda platsen och varför inte sätta upp en skylt där det låg. Markberedning kommer annars att utplåna även den platsen. Anders J frågade då Emanuel S om det finns något kvar av torpet. Några grundstenar, inte mer svarade E - alltså inget värt att bevara. Att insikten om kulturhistoria inte finns på kartan är så tydligt. Hur många torpgrunder är inte inventerade och markerade i Sveriges avlånga land. Men inte här.
Det är ju just för att torpen inte finns kvar som torpplatserna lämpligtvis markeras. Här i den lilla byn finns inte förståelse för detta ens bland de välutbildade kvinnorna, den grupp som normalt brukar vara de som mest ivrar för kulturen.
Natur- och kulturvårdande skötsel av skog
Vi är en fattig by - både på kontanta medel, kulturhistorisk insikt samt vilja till naturvård. Vi har en styrelse där några av de invalda är högutbildade personer men som inte ser till miljö, kulturhistoria och naturvård/landskapsvård utan endast har ekonomiska incitament som rättesnöre. Man menar tydligen att för varje åtgärd måste ersättning från myndighet åberopas. Jag säger ingenting om det gäller den enskilde skogsägaren men som samfällighetsförening skulle vi kunna se annorlunda på förvaltandet.
Man tror sig veta att kalhuggning, med ett finare ord trakthyggesbruk, är det ekonomiskt mest fördelaktiga sättet att bruka skog med markberedning som självklar slutbehandling. Det är naturligtvis inte sant om man ser det ur en annan synvinkel.
Låt säga att vi hade själva planterat tallplantor på den för ett antal år sedan avverkade arealen vid fäbodarna som medlemmarna röstade fram - istället för att styrelsen egenmäktigt markberett och sått frön. Det skulle ha gått fort med planteringsrör och gett gemenskap åt oss hemmansägare. Då hade vi inte behövt kalhugga andra ytor för att få råd att köpa gallringshjälp för den då kalhuggna ytan. Bysamfälligheten är ju fattig. Kulturhistoriskt fattigare blir vi också med markberedningar av bygemensamma ytor.
Men vem bryr sig?
Skogsstyrelsen informerar:Är du skogsägare och har kulturlämningar i din skog?Under våren till senhösten kommer Skogsstyrelsen ordna kurser i hur man kan hitta spåren av äldre tiders användning av landskapet. Kurserna vänder sig till skogsägare men även de som arbetar med skogsbruk och skötsel av skog.
Längs mellersta infarten till kommuncentrat radar villor upp sig på södra sidan av Kunsvägen. Det här fina huset bjuds vi på.
Färgsättningen är mild , de gamla spröjsade fönstren sitter i väggliv och en farstukvisten har ett klassisistiskt utformat tak i form av en TEMPELGAVEL.
De enkla men fint bevarade klassiska detaljerna är lättare att se när löven fallit av. Allt är uppbyggt av olika förskjutna brädor (en med hålkäl) samt ett "doriskt kapitäl", den platta där pelare (kvadratiskt tvärsnitt) möter den horisontellt bärande arkitraven. Kapitälet har rundade kanter undertill, en liten finess. Rätt enkelt att bygga och bevara och mycket effektfullt för den som ser. Här möts man både som boende och gäst av en omtänksam gest.
Några hus längre bort på Kungsvägen har man missförstått eller struntat i de klassiska intentionerna: istället för en farstukvist med ett triangulär tempelgavel har man ett sadeltak och en inklädnad av triangelfältet med panel lika väggpanelen. Det finns ingen tydlig horisontell avslutning nedåt, i triangeln sitter bara en väggsnutt. Pelarna har bytts ut till omålade stolpar och allt trä i trappa och räcke gissar jag är tryckimpregnerat och därför omålat. Det finns intet som estetiskt håller samman entrén, det första man möter. Ombyggnaden är gjord efter dagens rutin.
*
Det finns mängder med den här typen av aningslösa ombyggnader i landet. Så även i hembyn förstås.
Detta är Oskar Rönnbergs bostadshus uppfört så sent som 1945. Två runda doriska kolonner (runt tvärsnitt) bär upp en TEMPELGAVEL med tympanonfält. Hustaket är valmat (och klätt med masonite), fönstren är utåtgående av tvåluftstyp och fönsterbågarna är målade i en kulör som avviker från fasad och fönsterfoder. Bron/trappan är bred och farstukvisten har inga räcken vilket är traditionellt sedan gammalt. Farstukvisten är verkligen ett grekiskt tempel där kolonnerna är helt fristående. En trasmatta är utlagd mitt på trappan.
A. 1200 kvm. T.v. 4.000. Fastigheten är uppfört 1945 av ägaren efter ritn, av byggm. Oskarsson. Trä, resvirke samt masonitetak. 1 våning med 1 lägenhet om 3 rum och 1 kök. Vindsutrymme. El.ljus, vatten, avlopp, c.v., w,c. Nuvarande ägare inköpte tomt 1945 av fadern.
Ägare Fabriksarbetaren F. Oskar Rönnberg, född 5/4 1908 i Norrbyskär, son till Joh. Georg Rönnberg och hans hustru Alexandra Söderström. Gift med Karin G. L. Persson, född 15/2 1911 i Ljungbyholm, dotter till Robert Persson och hans hustru Olga Söderlund.
Det är inte så länge som samma hus sett ut som ovan. Farstukvisten har fördjupats och då rök de runda svarvade kolonnerna, tempelgaveln med tympanonfält är borta och har ersatts av en väggsnutt med ordinära vindskivor. Ett omålat räcke och bro av tryckimpat trä har tillkommit, valmning av taket är borta någon gång då man troligen ville ha mer bostadsyta på övervåningen. Fönstren är bytta. Entrén är förgrovad.
Kunskaper om estetik och byggande med finess lärs inte ut i grundskolor. Därför saknas ofta insikt i varför saker ser ut som de gör och det faktum att god byggnadsvård och bevarande av originaldetaljer höjer både det ekonomiska och kulturhistoriska värdet och skönhetsvärdet behålls. 1940-talet kunde något som man glömt, inte ser och förstår eller högaktligen struntar i idag.
Ladugården är riven och ersatt med ett trippelgarage sammanbyggt med bostadshuset. Utöver detta dessutom en fristående låg uthusbyggnad med flackt takfall - en volym som traditionellt inte är bruklig här.
Det är inte ovanligt att vackra bostadshus förändras på detta vis endast med tanke på praktiska hänsyn.
Jag har förstått att det är inte alla som vet vad ett par luddor är för något. Luddor eller filtkängor, är varma fotbeklädnader som man snör på sig under vintrar med kall snö. De är tillverkade av filtad textil och skodda med läder. Ursprungligen är även sulan av textil och tål alltså inte väta.
Här syns ett gammalt par till vänster och ett "modernare" par till höger.
De svarta är sannolikt från 1960-talet och har gummisula, en eftergift för att tåla någon blötsnö. Dessa luddor har vävda skosnören. De äldre har högre skoskaft och smäcker form, de snörs med läderremmar och har som luddor ursprungligen hade även sula av filt och tål alltså inte väta. De här skodonen är varma och bra under kalla vintrar.
Ofta tror jag att bildningsföraktet är en slags sköld man håller upp för att dölja sin egen mindervärdighetskänsla.
Och på tal om bildning kommer jag att tänka på Hilda Olssons (Kerstin Hed) dikt:
Studiecirkeln
Det var blott några stycken, ett dussin knappt.
Det var långt mellan byarnas tjäll —
men på halkiga vägar de kommo ändå
till ett möte var torsdagskväll.
Det var muntra ord och betänksamma ord
på bygdens sävliga mål
kring ett bord, där aprildagens blåsippskörd
stod och glimmade blygt i sin skål.
Det var ovana grepp kring penna och bok —
det var blickar med längtan och dröm,
som förstummats och stängts vid dagens tramp
vid spis, vid spade och töm.
Det var riksdagsmannens pojkar och statarns Karl,
det var Sörgårds och så några fler.
Den som ingenting visste, fick stöd och hjälp
av den, som fått lära sig mer.
Det var kanske ej kunskap av stora mått,
men den lyfte dock tanken på färd
och skänkte en glimt av vår tid och dess liv,
av vår stora, härliga värld.
Det var ingenting som gav ära och guld —
men de unga, de sågo ändå,
hur rymden vidgades, mer och mer,
över vägen, de hade att gå.
Och det var, som om hela rummet blev fyllt
av en hög, förunderlig makt —
det var ungdomens heliga allvar, som än
ej bränts till cynism och förakt.
Det var som en kväll, när dimman är tät
kring ensliga planer och hus,
och man tänder en lampa — så stod det kring dem
som en brinnande cirkel av ljus!