Knutlampa, elklammer och elskåp.

Knutlampan har kommit tillbaka på sin plats. En vanlig funkisglob med vitt glas från tiden då fasaderna masonitades 1950. Det får vara bra så.

Någon fasadbelysning passar inte in på detta hus, i mitt tycke förvärrar det husets utseende. Tycker man som jag om mörker blir det också väldigt fel med fasadbelysning.

Men det var inte för lampans skull jag tog fotot. Det var för kabeldragningen och elklamrens skull. Kabeln är en antennkabel (jaja, det är urmodigt) som även fanns tidigare, då målad med röd alkydoljefärg. Klamren är nya av vit plast med stålspik att fästa i väggen. Vid valet av  dem var vi oeniga. Jag önskade några av plåt som kan målas, min "andra hälft" ville ha de som fanns hemma och tillgängliga i plast som inte går att måla med slamfärg. Byte till röd kabel hade inte heller varit fel.

Hade jag tänkt till tidigare hade annan typ av klammer kunnat  köpas men när det blev bråttom fanns de inte dära Vall´n. Och att åka till en stad eller köpa via nätet hann vi inte då detta var på sluttampen av fasadarbetena och vi kunde jobba från ställning. Så jag smetade på slamfärg på hela härligheten, extraduttar på klamren. Färgen är redan borta. Det stör mej!

 

Då elbolaget grävde ner elkablarna för några år sen var jag bestämd med att elskåpet skulle sitta på lagårdsväggen. Gräventreprenören föreslog förstås att det skulle sitta på bostadshusets fasad mot väggen. Det skulle ha inneburit minst jobb för denne. Jag sa promt nej - inget förfulande vitt plåtskåp på den mest synliga delen av huset. Att mötas av detta antingen som boende eller gäst är en styggelse. Man kan eventuellt tycka att det är en liten oväsentlig detalj - men nej. Det är de små detaljerna som ger helheten och som är av betydelse för estetiken. Kan dock se att gräventreprenören fått sin vilja igenom på många fastighetsägares bostadshus.

Så här såg det ut i augusti 2016 då jag tydligt markerat och talat med entreprenören om var skåpet skulle sitta.

Ordning och reda på spikhyllan

Galvad eller blank trådspik och dyckert är närapå kulturhistoria nu.  Skruvdragare och mängder med skruvar med olika funktion tar över. Alternativt spikpistoler.

Men här önskade vi att den dubbelfasspontade väggpanelen skulle spikas med hammare när fasaden byttes. Att använda klippspik som på morfars tid kändes dock lite övermaga så jag föreskrev trådspik. Den köptes ny i stora förpackningar och nöjda blev vi.

De här paketen med spikar från Gunnebo bruk finns kvar från pappas tid. Ordentligt uppställda på en hylla. Han hade ordning och reda på sina prylar.

Kalkbruk

För ett par dagar sen blandade vi till kalkbruk för att användas till murning av ett ventilationshål i grunden som blev åtgånget då betongbron revs. Lösningen blev som då: ett ör täcks med finmaskigt stålnät inåt grunden. Röret stoppas i hålet i granitgrunden och muras fast med mindre naturstenar och kalkbruk. På vintern täpps öppningen igen för att förhindra kylan att vandra in i grunden. De finns fem ventilationsgluggar i den huggna granitgrunden och alla är utformade på samma sätt förutom källarens ena glugg som användes för att rulla in potatisskörden genom. Den har en annan utformning som jag kanske berättar om en annan gång för sådana lösningar lär vara på upphällningen eftersom man inte odlar sitt årsbehov av potatis längre.

Vi använde Finjas Kalkbruk E i 25 kg säck som innehåller släckt kalk och sand. Ingen cement. Till detta tillsätts endast vatten, bruket ska blandas länge och ordentligt. Gärna i tombola men någon sådan finns inte här på gården. Hade det varit ett "finare" projekt hade våtsläckt kalk använts, t ex Gotlandskalk eller Målarkalks våtsläckta. Våtsläckt kalkbruk har jag många års erfarenhet av som projektledare för restaureringar av byggnadsminnen. 

Men - den färdiga kalk-sandblandningen finns i den välsorterade byggvaruhandeln, för oss innebar det att säcken köptes i Mälardalen.

Hydrauliskt kalkbruk är även det väldigt användbar.

Kalkbruket blir bara bättre om det får stå ett par dagar. Det ska vara klistrigt när det är klart och sitta fast på mursleven när den hålls upp och ner. När murningen är färdig ska kalkbruksytan vattnas regelbundet under några dagar för att härda långsamt och på djupet. Bruket kan sparas lääänge och blir inte sämre med tiden bara det står frostfritt och lufttätt. Ingen cement finns i kalkbruket.

Betongbron från 1950 forslades bort i oktober 2021 efter att farstukvisten rivits. Ventilationshålets rundel syns i betongklacken som bron vilade på. Denna var inte fastgjuten i granitsockeln, stenfoten, som väl var och kunde lätt bilas bort i sommar efter att den nya träbron fått maka på sig tillfälligt precis som under fasadbytet i våras. Nu är ventilationsgluggen fixad. Ordningen är återställd.

Masonite-hyvel

 

Här i hyvelsamlingen finns även en Masonite-hyvel. Förstås. Senast den kom till rejäl användning var 1969 då bostadshusets tunnare masoniteskivor från 1950, som var målade med Falu rödfärg, byttes till oljehärdade träfiberskivor med dimensionen approximativt 1320 x 3860 x 6 mm. Dessa fasades på kortändarna med hyveln för att överlappa varandra snyggt och vattensäkrat. Det blev en enda skarv i höjdled eftersom skivorna var så långa som de var. Både 1950 och 1969 användes naturligtvis träfiberskivor märkta Masonite AB. Bakom den nya fasaden finns på ett ställe 50-talets tunna skivor bevarade bakom panelen som ett tidslager.

Masoniteskivorna och den mineralull som spikades på 1969 var i gott skick. Inga vattenskador fanns och endast ett musbo i nordvästra hörnet vid stenfoten hittades. Alkydoljefärgen från 1992 var den avgörande anledningen till bytet. Hur skrapar man bort alkydoljefärg från virasidan på träfiberskivor för att kunna rödmylla fasaden???

Träfiberskivorna med läkt och underliggande mineralull togs bort in till timringen. Därefter spikades norska porösa, fasade träfiberskivor (Hunton) mot timret och därpå spikläkt och panel. Inverterad fasadlösning kan man väl kalla detta. Istället för träfiberskivor som fasadmaterial blev det träfiberskivor bakom fasadpanelen.

Masoniten är alltså utbytt mot dubbelfasspont som huset var inklätt med när det stod klart under tidigt 1910-tal. Det har varit en viss vånda att fatta beslut om byte då det enbart är en estetisk åtgärd. Masonite hör till kulturhistorien och i dessa trakter, där Masonitefabriken låg, kom skivorna ofta till användning på väggar och tak samt invändig inredning. Av andra masoniteälskare har jag fått rådet att inte byta ut de där fantastiska träfiberskivorna. De flesta masonitefasader på bostadshus är ju utbytta numera.

Men jag tröstar mej med att sommarstugan, som ju är uppförd 1956 med masonitefasad och masoniteinredning redan från början, står orörd som minne från en stark epok för bygden. Jag har dessutom sparat de fullstora nedtagna masoniteskivorna med tanke att de ska komma till användning framöver.

 En av hyvlarna tillhörande Masonitemuseet i Rundvik som har öppet 2 timmar per år under Rundviksdagen i juli. I övrigt bokar man tid.

På det lilla Masonitemuseet i sågverkssamhället Rundvik i Västerbotten återfinns en likadan hyvel tillsammans med många andra föremål som påminner om en epok då träfiberskivan Masonite användes till mångahanda saker. Här nedan finns bruksanvisning till hyveln med patentnummer 109177 som konstruerades av överingenjör H. Sköldkvist, Masonitefabriken. Nedan bruksanvisning för hyveln.

  

Klicka på bilderna för större text.

 *

I skriften Hantverkare emellan kan man läsa initierade intervjuer med olika hantverkare och slöjdare.  På sidan 174 ff står att läsa en intervju med en som var med när det begav sig. Läs om Masonite inom dåtidens byggande.

Rosenmalvan

  

Den här malvan blommar så snällt trots omild behandling då fasadarbetena gick av stapeln. Om jag examinerat växten rätt är det en rosenmalva som kan blandas ihop med myskmalva. Det är foderbladens utseende som skiljer dem åt. Rosenmalvan har inte vuxit här vid väggen så värst länge men trivs och har rotat sig väl, jag tog hit den för några år sedan. Den är ett minne efter svärfar som gärna ordnade med trädgårdsväxter har det berättats.

Hembygdsgårdarnas dag den 4 augusti 2024

Kom på igår kväll att det vore väl trevligt att besöka en hembygdsgård idag när hembygdsgårdarnas dag infaller. Jag har haft stor glädje och fått inspiration och kunskap många gånger förr genom sådana besök runt om i landet. Som restaureringsarkitekt har viss kunskap om allmogens byggande och levnadssätt framträtt i sådana miljöer.

Letade på nätet efter en hembygdsgård förhållandevis nära.  Hembygdsgårdar med icke uppdaterade sidor finns. Hembygdsgårdar som inte har öppet idag den 4/8 finns. Tänkte på Bjurholms hembygdsgård som jag inte besökt t ex men där pågår ingen aktivitet idag. Grundsunda har en fin och livlig förening men jag vill besöka något osett. Vindelns hembygdsgård blev lite för långt att åka idag. I norra Västerbotten har man ganska stor verksamhet, likaså söder om Ö-vik.

På N-lings kommuns hemsida kan man fortfarande idag läsa följande:

Artikeln publicerades 21 april 2023

Nordmalings Hembygdsförening och Hembygdsmuseum behöver hjälp!

Nordmalings hembygdsförening som bildades 1942 riskerar att läggas ner, tillsammans med det fina hembygdsmuseumet vid gamla prästgården.

Föreningen dräneras på medlemmar men än värre även på styrelseengagemang. Föreningen har stått utan ordförande sedan 2022 och övriga ledamöter börjar med ålderns rätt att trappa ner sitt engagemang.

Föreningen står nu inför det faktum att under 2023 antingen likvidera föreningen och med den även museiverksamheten och övrigt engagemang, eller att skyndsamt försöka finna en ny driven ordförande, fler engagerade ledamöter och förstås även fler medlemmar för att kunna driva och utveckla verksamheten för framtiden.

Nordmalings kommun har haft möte med kvarvarande styrelse i Hembygdsföreningen och tagit del av den akuta situation som verksamheten befinner sig i. Tillsammans gör vi nu en gemensam kraftansträngning att försöka vända utvecklingen hitta nytt engagemang och rädda kvar och utveckla verksamheten runt en stor del av vår gemensamma identitet och historia för kommande generationer och att stolt kunna skildra den för besökare till vår fina kommun.

Vill du vara med i styrelsen och utveckla hembygdsföreningen, framtida aktiviteter och hembygdsmuseet? Kontakta Bo Hultin på: billabo@telia.com eller 070-217 76 69

Vill du bli medlem i Nordmalings Hembygdsförening och stötta verksamheten? Kontakta Yvonne Eriksson på yvonneriksson@gmail.com.

Självfallet vill kommunen att hembygdsföreningen ska räddas. Risken är annars att det blir kommunen som får ta hand om föreningens byggnader och föremål. Om föreningen har räddats vet jag inte men kommunens upprop om hjälp (texten ovan) ligger kvar på deras hemsida ännu den 4 augusti 2024: https://www.nordmaling.se/nyhetsarkiv/2023-04-21-nordmalings-hembygdsforening-och-hembygdsmuseum-behover-hjalp

Så här står det när hembygdsgården googlas: permanent stängd. Men ett par timmar under de två marknadsdagarna sista veckan i juli var där öppet.

*

Jag vill hävda att intresset för den egna kulturhistorien, lokalhistorien är högre i södra och mellersta Sverige än här i norra Ångermanland, tråkigt nog. Det är kanske symptomatiskt för bygden här att ointresset för den egna "lilla" historien är knal. Jag märker av det i hembygden.

Är hembygdsrörelsen föråldrad och lever kvar på nådatid? Sveriges hembygdsförbund gör fina insatser för den lokala historien men jag gissar att medlemsantalet minskar. Har följt flera givande webinarier som förbundet ordnat, något som varit möjligt för mej som medlem i en hembygdsförening i Mälardalen. Information om föreläsningarna har jag fått som prenumerant av förbundets nyhetsbrev.

Heja hembygdsrörelsen! Slott och herresäten är även de fina besöksmål men allmogens träbyggnadskultur fördärvas lättare och är lika mycket värd att få överleva.

Hyvlar

 

Bland de hyvlar som pappa hade i verkstan fanns de här två små av äldre datum. Den ena är brännmärkt med JOS och har därmed tillhört min morfarsfar. Den lilla hyvelns undersida är lite svängd. Och titta på snideriet!

Den andra är en hyvel som brännmärkts med JJS och bör ha tillhört morfars bror Johan (Jacob) 1872-1918. Janne var morfars äldste bror och den ende av fem syskon som överlevde epidemin av difteri (rödsot) 1879 men som senare dog i en annan epidemi som fyrtiosexåring - spanska sjukan. Morfar tillhörde barnkull no 2 som bestod av fyra barn födda 1880-1886.

Hyvlarna är små, lena att hålla i och visar på att snickerikunnande fanns bland bondbefolkningen. Till vad användes den här hyveln som vars trästomme är en smal profilerad list? Är det en fashyvel?

Kökspojke i Guatemala

 

Den är glade kökspojkens inramning har nu blivit genomgången och inramningen är utförd med samma tillvägagångssättet som på 1950-talet då inspirationen hämtades ur Vi Husmödrar.

Då tog man en styv pappkartong som klipptes till samma storlek som det som skulle inramas. I detta fall en kartongbit från en kartong från Strömbergs Eftr. skrädderi dära Vall´n och en reproduktion av von Dardel.

Ca 1/3 från överkanten markerades på båda sidor var ett spår skulle skäras. Så gjordes och ett kort bomullsband träddes in,veks ut på baksida kartong och där klistrades ändarna fast. Ett snöre, kan vara varptråd, träddes mellan baksidans bildade öglor och knöts ihop. Den enkla upphängningen var klar.

En riktigt tunn glasskiva med fint ojämnt glas skars till i samma storlek som kartongbaksida samt reproduktion och lades ovanpå bilden. Därefter klistrades tillklippta fönsterremsor runt kanterna. Klart!

Jag har nu bytt klisterremsor, tvättat glaset och hängt upp den glade gossen i mitt 50-talskök. En kompis till Indianflickan.

Idag skulle man nog köpa en billig tavelram till den bild man vill rama in. Kraven har ökat inom alla socioekonomiska grupper, därför tycker jag om att spara på det tidstypiska här på övervåningen från 50-talet. En bostad jag har tydliga minnen ifrån.

Sommarkväll

 

Det har blivit rötmånad med fukt och värme. Markdimman rullar in och snart nog begynner älvornas dans där borta. Det är sen sommarkväll i Ångermanland.

Höfrö

I år gick slåttannan - omhändertagandet av gräset på gården - snabbt. På två dagar var det slaget, räfsat, torkat och hopsamlat. Innan dess hanns det med att samla ihop lite fröer från rödblära. Sen kom några regniga dagar.

Dammsugare

Hur kunde en husmorsdröm se ut på 50-talet? Kanske som en cylinderformad dammsugare från Philips i silvergråmetallic med mörkröda ändar. En dammsugare som drogs runt på medar allt emedan den med hjälp av elektricitet, slang och munstycke (ej i bild) sög upp det damm som kom i dess väg. Höjden av bekvämlighet då det begav sig.

Dammsugare hade funnits sedan sekelskiftet men de som då fanns var stora och klumpiga och de bättre bemedlade familjer som ägde en sådan hade hembiträden anställda för hushållsgöromål som städning. Efter andra världskriget hade hushållen inte samma ekonomiska bärkraft, hembiträdena försvann, dammsugarna blev mindre och lättare. Tänk vilket lyft för husmödrarna!

Jag kan mycket väl tänka mig att mamma var nöjd med sin Philips dammsugare. Den här dammsugaren har en dammuppsamlande påse i tyg som tömdes vid behov. Dammsugarpåsar av engångstyp fanns inte då vad jag vet. Att den hade röda detaljer passade väl in i städskåpet med rödmålade hyllkanter och i köket med röd linje runt om taklisten.

Benämningen dammsugare på den välkända kondisbiten är fullt förståelig då man vet hur dammsugningsapparaterna såg ut för 78-80 år sen. Bild härifrån.

Kungsmynta

 

Att klippa ner några av kryddorna i kryddlandet hör till i samband med resan mot norr. Då hinner kryddorna återhämta sig och skjuta nya skott under sensommaren. Ibland torkar jag buketter av de skördade kryddorna, ibland blir de ett härligt stärkande fotbad när de läggs i en balja och kokhett vatten slås över dem för att få ut doftämnen och oljor. När vattnet fått lagom temperatur är det dags att stoppa ner fötterna och njuta. 

I år valde jag att ta med blommande oregano/kungsmynta som buketter. Visserligen blir bin och fjärilar utan nektar från dem men lavendeln och annat som blommar står ju kvar.

Ballad om stigarna i Västmanland

Stig i Sverige. Fotograf Lars Johansson.

 

Ballad om stigarna i Västmanland

 

Under den synliga skriften av småvägar,

grusvägar, brukningsvägar, ofta med en kam

av gräs i mitten mellan djupa hjulspår,

dold under kalhyggenas bråtar av ris,

ännu tydlig i den söndertorkade mossan,

går en annan skrift: de gamla stigarna.

De går från sjö till sjö, från dalgång

till dalgång. De djupnar ibland,

blir mycket tydliga och stora broar

av medeltida sten bär dem över svarta bäckar

ibland förskingras de över kalla hällar,

man tappar dem lätt i träskmarker, så

omärkliga att ena ögonblicket finns de där,

det andra inte. Det finns en fortsättning,

det finns alltid en fortsättning, bara

man letar, dessa stigar är envisa,

de vet vad de vill och med vetskap

kombinerar de en betydande list.

Du går mot öster, kompassen visar envist öster,

stigen följer trofast kompassen, som ett streck,

allt är i ordning, då svänger stigen mot norr.

I norr finns ingenting. Vad vill stigen nu?

Snart kommer en jättelik myr, och stigen visste det.

Den för oss runt, med tryggheten hos en

som har varit med förut. Den vet var myren finns,

den vet var berget blir alltför brant, den vet

vad som händer den som går norr i stället för söder

om sjön. Den har gjort alltsammans

så många gånger förut. Det är hela meningen

med att vara en stig. Att det har gjorts

förut. Vem gjorde stigen? Kolare, fiskare,

kvinnor med magra armar som samlade ved?

De fredlösa, skygga och grå som mossan,

ännu i drömmen med brodermordets blod

på händerna. Höstliga jägare i spåren

på trofasta stövare med frostklara skall?

Alla och ingen. Vi gör den tillsamman,

också du gör den en blåsig dag, när

det ät tidigt på jorden:

vi skriver stigarna, och stigarna blir kvar,

och stigarna är klokare än vi,

de vet allt det vi ville veta.

 

Lars Gustafsson.
Ur antologin Med handen på hjärtat, 1985.

Denna dikt har jag letat i sin helhet allt sedan jag skrev det här inlägget: Kollektiva stigar
Nu har den hämtats upp ur bibliotekets mörka magasin, upp i ljuset.

Min moppe

 

Här har ni ett av mina kommunikationsmedel sommartid. Ett underbart motorfordon. Med hjälm, moppeförsäkring och oljeblandad bensin är det bara att tuta och köra.

Och på det svartvita fotot syns mina föräldrar komma körande längs gamm´vägen på sina mopeder. Det är 50-tal och min Husqvarna Novolette är från mitten av samma årtionde.

Rumslighet

 

Under detta tak sitter jag och äter frukost i Mälardalen varje solig dag. Äppelträdet som bildar tak och ger skugga planterades för ungefär 100 år sedan av de människor som bodde här då, ett familjeträd som var så vanligt förr i tiden och som har inympats med tre olika äppelsorter.

Kronan bildar ett rum som ger vandrande skugga. Rummet är tydligt och stammen med grov bark är pelaren som bär upp taket.

Rumsbildning, rumslighet, gårdsrum, olika rum utomhus är sådana där uttryck som arkitekter svänger sig med och som inte alltid förstås av alla. Ett rum måste inte ha fyra täta väggar och ett (sadel)tak. Ett rum kan lika gärna vara en glänta i skogen.

Volym, kavitet, form och anpassning till platsen (genius loci), landskapet, gårdsstrukturen, stadskvarteret är kvalitéer som en arkitekt ska ta hänsyn till för att en byggnad, en platsbildning ska bli estetiskt tilltalande, hållbar och och ändamålsenlig. Och eventuellt smälta in i en lokal tradition som inte behöver betyda fyra väggar med sadeltak.

Om man är inne i tänket finns otroligt många fina, vackra, intressanta besöksmål bara i vårt land. Hus är kul. Men det är även lätt att bli ledsen när man beskådar mycket av det som är hemmasnickrat.

Sågat virke

 

I vintras fick jag tips om var jag kunde få fatt i sågat virke med vankant från en liten bondsåg. Även här i Mälardalen rustar jag byggnader men här gäller det nu en begränsad del av logen. Tjocklek 1" och blandade bredder behövs för att inte få en alltför jämn och trist väggyta. Att handla i byggvaruhandeln var det aldrig tal om.

För lite sen levererades bräderna. Nu väntar de på att spikas på vägg. Och rödmyllas förstås. Alltid jobb, jobb, jobb... :-)

Norrland är en guldgruva att exploatera

På facebooksidan NORRLANDSPARADOXEN kan man den 8 juli 2024 läsa sidans administratör Arne Müllers inlägg:

Läsvärd krönika av Nils Harnesk i Pitetidningen idag. Jag höjde också på ögonbrynen när jag läste regeringens presentation av strategin för norra Sverige på DN-debatt. Beskrivningen av den norra delen av landet som en "guldgruva" för tankarna till tidigare århundradens beskrivningar av landsändan. Formuleringen öppnar för slutsatsen att det är fritt fram att exploatera denna guldgruva långt bort från huvudstaden.

Det märkliga är att en sådan formulering kommer med i en debattartikel av det här slaget. Rimligen måste varje formulering ha synas noga av många personer inom regeringskansliet förr publicering. Ingen verkar ha förstått att ordvalet kan uppfattas som mycket provocerande av människor som bor norr om Dalälven. Det ger en bild av att man i Rosenbad har dålig koll på de stämningar som råder i guldgruvan i norr.

 

Norra Sverige är en guldgruva att exploatera är rubriken på krönikan skriven av Nils Harnesk 2024-07-08.

 

Nils Harnesk kommenterar inlägget bland flera andra:

Jag tror att du har helt rätt i det du beskriver Arne, det är någon/några som skrivit texten som helt saknar den lokala förståelsen/kontexten. Annars hade det ordvalet inte kommit i tryck.

Bevisar vidare att man från regeringshåll ser på detta som något som händer någon annanstans, inte i en självklar och viktig del av Sverige utan i ett resursområde.

Ett vi och dem, centrum och periferi. Inte här utan där. Det återspeglar ju såklart negativt på regeringen och förstärker bilden av den som kraftigt kantrad till södra delarna av landet.

 

Jag kan bara instämma i tankarna om hur regeringskansliet uppfattar norra Sverige. Det är sorgligt och ovederhäftigt.

I Norrland, hava vi ett Indien inom våra gränser, bara vi rätt förstå att utnyttja det, sa rikskanslern Axel Oxenstierna som föddes 1583.

Besök på flygfältet i Olofsfors

Detta foto lånade jag ut till Alf Johansson som frågade mej om det gick för sig. Man höll på med forskning om Olofsfors flygfält. Jag skickade den skannade bilden med mejl och en noggrann beskrivning om vilka som syntes på bilden. Korrekturläsningen hos de som höll på med sammanställningen av material till utställning och kompendium var dock riktigt usel.

Så jag rättar här de två felaktiga namn som uppgavs.

Längst till vänster står min kusin Maggan från Uppsala, därefter grannflickan och barndomskamraten Carina Thavelin och skymd bakom henne står min kusin Lars Åke Pettersson, Uppsala. Jag sitter i mammas knä, morföräldrarna längst till höger. Det bullrar säkerligen från flygplansmotorerna så koncentrerat tittar vi ditåt och kanske är vi barn aningens förskräckta.

Fem av gänget tillhör lokalbefolkningen och två är på besök i bygden vilket även fotografen är. Av dessa människor är det idag endast Carina som bor kvar.

*

Finns det ett fel i en skrivelse, rapport, bok så minskar trovärdigheten till det som skrivits. Där kan finnas många fler felaktigheter.

Liten blåklocka

De här små blåklockorna har varit favoriter så länge jag kan minnas. De blommar lite senare än de andra sommarblommorna som prästkragar t ex. Klockorna ser spröda ut men står länge i en bukett.

Så lyckligt lottad är jag att de växer på tomten i Mälardalen.

I mängder. Och dessutom finns många stora blåklockor men de håller till uppe på kullen under ekarna. Vi har nu börjat slå gräset på tomten med lie men lämnar blåklockorna så länge. De lockar till sig pollinatörer och sen ska de få fröa av sig. Ni skulle se så fint här är och hur många olika örter och grässorter som trivs.

Javisst - jag har alltid tyckt om blåklockor.