I augusti fick vi anledning att använda den här lilla brandyxan, inte för att brand uppstått utan av annan anledning. Den är verkligen ett multiredskap. Nästan som en förstorad Victorinox-kniv :-)
PER. Svenskt stål.
WARRANTED * SUPERIOR
När dörren ska ställas upp träs den fria ändens ögla över trycket. Nu blåser dörren inte igen. Enklare kan det väl knappast bli?
Kalvskinn fanns hela tiden att tillgå på gården, slakten skedde på plats. Det finns flera kalvskinn kvar men de är hårda och jag har ännu inte lärt om/hur de kan mjukas upp. Läder är ju så användbart även till annat så visst vore det bra med mjukare skinn.
Det finns även förskinn kvar som pappa använde när han arbetade med kniv och trä. Förskinn är ett arbetsförkläde av garvat skinn, modellen ser ut så här.
Ett ärende till norra Uppland på lördagen fick mej att på hemvägen gå med på visningen av ett borgarhem och godtköpshandel från sekelskiftet 1900. Byggnaden i sig är dock äldre än så. Det var kulturarvsdagar under helgen och jag hade läst på vad som vankades på platser jag passerade på väg tillbaka.
Gatufasaden är lång och byggnaden låg. Entrén ligger mot gårdssidan. Längst bort till höger syns en tät dörr och den leder in till handelsboden.
Husets vindvåning rymmer tre rum, tre sommarsovrum. Så gjorde man här i huset, flyttade en trappa upp under sommaren efter att alla sovit i köket under vinterhalvåret. I mina hemtrakter flyttade familjen ut i bagarstugan.
Sommarvärmen dröjde sig kvar och turisterna väldigt många i Sigtuna, Svearikets äldsta stad. Det var rätt länge sedan mina tidigare besök där men allt var sig likt. Det vackra lilla rådhuset är kvar, kyrkoruinen S:t Lars fanns där och likaså Mälardalens första tegelkyrka, S:ta Maria med sina blinderingar på gavelfasaden.
Nu passade jag på att se borgargården med inrymd handelsbod som jag inte besökt tidigare.
"Vad tror ni människor i er närhet tycker är märkligast med det ni gör på er fastighet?" En fråga med den andemeningen fick vi i somras när vi besökte en vän.
"Det anses nog idiotiskt att vi slår tomten med lie och slåtterbalk" blev mitt svar.
"Nja, svarade hen, jag tror att konstigast anses vara att ni lägger ner pengar på ett gammalt hus."
Det svaret hade jag inte väntat mig. Tycker inte mina grannar att ett drygt hundra år gammalt timmerhus är värt att satsa på. Fast när jag tänker efter är kanske den inställningen vanlig här. Man har inte samma "flöde" som jag har i sociala medier där jag ser människor i hela landet, inklusive norr- och västerbottningar, som satsar på sina gamla hus. Kanske är det släktgårdar eller så köper man ett äldre hus och vill skapa en identitet till sig själv. Husköpare som inte renoverar sönder eller renoverar bort allt av kulturhistoriskt värde både då det gäller byggnader, tomt och trädgård. Jag tänker på de som vårdar sina byggnader med bra, hållbara och vackra material. Det finns många goda exempel på detta.
Ja, varför lägga ner tid, pengar och arbete på ett gammalt hus i en region/kommun där man aldrig kan få igen nedlagt kapital vid försäljning? Ett hus som ligger i ett landskap som sakta växer igen eftersom åkermark saknar värde och där skog endast räknas som kapital. Men kanske kan en förändring i tankesätt skönjas, med början nära de större städerna.
"Är vi på väg mot en ny grön våg? Där fler vill lämna städerna och köpa ett hus på landet?
(...) Men jag ser definitivt en förändring när det gäller livsstilstrenden, när jag spanar i min omgivning: Välutbildade storstadsbor flyttar till landsbygdskommuner och/eller skaffar fritidshus i jakt på lugn och en meningsfull fritidssysselsättning med hammare och frön i händerna."
Den regnade rätt mycket i norr våren och sommaren 2024. Fasadarbetena gick bra trots regn och snö i april, arbetena färdigställdes i slutet av maj månad. Vi hann också slå och ta upp allt hö på gården och sommarstugan i juli.
Det var fint och avkopplande att njuta av regnet genom fönstren.
Jättebalsaminer invaderar byn från olika håll. Mellan de här balsaminerna och grönytorna där bakom rinner bäcken. På slänten trivs jättebalsaminerna och jag upplever dem som ganska nya här.
Gamm´vägen slingrar sig här förbi, här så nära bäcken som ingen annanstans. Vägräcket skönjs, vägrenen är inte omhuldad, dvs slagen, så här mot mitten av augusti.
Det inte ovanligt att trädgårdsrens och löv dumpas i bäcken som rinner genom byn. Nerför bäckslänten och så är man av med trädgårdavfallet. Vattendraget används som slasktratt kanske man kan säga. Inte bara just här på bilden ska tilläggas.
Till vänster ligger en bebodd fastighet där också balsaminerna breder ut sig. Har de spritt sig härifrån till bostadstomten eller tvärtom? Marken med de invasiva växterna på de fyra fotona ägs av två av ledamöterna i byalagets styrelse.
*
Här växer de förhatliga jättebalsaminerna i grannbyn med vy från Riks 13. Fotot är taget från bilen. Detta är en hästhage eller har varit en hästhage nu med invasiva växter och sly.
(Lupinerna i byn är inte bortmotade ännu men förhoppningsvis på god väg att utrotas.)
Jag anar att det öppna jordbrukslandskapet kommer att vara borta inte alltför långt in i framtiden. Det finns de som skyndar på omvandlingen genom granplanteringar. Vilken typ av nyinflyttade vill byn ha? Några som bryr sig om landskapet som helhet? Vill sådana familjer flytta hit?
Här kan man läsa om invasiva arter, skrolla ner till jättebalsamin.
Bygdespelman Karl Karlsson 1872-1954
Vi var med på en kyrkogårdsvandring i Mälardalen förra helgen. Det var en liten medeltida kyrka omgärdad av en liten ´kyrkogård. Guiden från hembygdsföreningen kände till många av de som var begravda här. Stämningen var familjär bland oss ca 40 deltagare. Den som önskade kunde berätta anekdoter om de som vilade här.
När guiden berättade om Kalle bygdespelman tog en av hembygdsföreningens medlemmar fram ett dragspel. Dragspelet hade tillhört Kalle och en av Kalles fina kompositioner spelades upp för oss alla. Det var vackert och hedrande med en glad trudelutt framför Kalles gravvård.
Den soliga tapeten är inte ursprunglig utan från tidigt 1970-tal. Vald av mej. Bodde där ett par somrar och trivdes utmärkt. Gjorde t ex gymnasiets specialarbete där, som handlade om reklamens makt.
Och fler hatthängare finns det. Ett par stycken är fastklämda på kapphyllan i övre farstun i bostadshuset. Kan inte annat än tycka väldigt mycket om de här gladröda hatthängarna från 50-talet då såväl dam- som herrhattar ännu var på modet. Männen lyfte på hatten när de hälsade på passerande bekanta och då de gick in i en kyrka. Kvinnorna behöll hatten på i dessa sammanhang.
Sådan var seden.
Vem kan ogilla 40- och 50-talens kombimöbler för små bostäder? Smarta och vackra är de, välgjorda och hållbara.
Bordet på bilden från Lammhults möbler inhandlades i juni 1950 och har alltså 74 år på nacken. Det är ett träbord med fanérad yta av alm. Här syns det som soffbord men kan bli matbord genom ett smart grepp som höjer bordsytan och med två iläggsskivor kan det förlängas.
Till bordet inhandlades fyra stolar med klädd sits, bäddsoffa, en buffé för porslin, glas, bestick, textilier och fönsterkornischer. Samtligt i alm.
Allt helt slätt utan sniderier och krusiduller, enbart almens återhållna ådring talar. Det säger funktionalism.
Ingen är gladare än jag att de här möblerna finns kvar i huset dit de en gång inhandlades. De bär på minnen, älskas och har åldrats med behag. Varför byta ut det som fungerar? Man kan mycket väl "bo i ett (funkis)museum" 😉
En lackask med lock hittades i gömmorna. Lockets knopp felas. Asken är svart och cylinderformad. Figurmotivet på utsidan har nästan försvunnit men här skönjs figurer liknande de på en pompejansk väggmålning.
Asken innehåller hårlockar
Hur detta kommer att sluta kan man se. Ännu en lagård i f.d. jordbruksbygd på väg att försvinna.
Här bodde Sjöbergs. Gården är en dubbelkorsbyggnad, en stor och präktig timmerbyggnad. Änkemannen är avliden och fastigheten såldes i september 2023. Hoppas de nya ägarna förstår att restaurera bostadshuset på ett bra sätt.
Personligen lider jag varje gång en lagård försvinner här i bygden, och det blir rätt ofta numera. Inget nytt förråd eller garage/verkstad kan väga upp en riven lagård.
På denna fastighet fanns ett gästgiveri från 1649 ända till år 1900, allt enligt Ava bys hembygdsbok (1991). Abraham Joensson hette den förste bonden som blev gästgivare här. Kustlandsvägen, som går längs Norrlandskusten allt sedan drottning Kristinas tid i samband med att postväsendet utvecklades, gick här förbi. Därav behovet av gästgivargårdar på skjutshåll mellan varandra. Fotot är tagit från den Riks 13 (från 1940-talet) som här har samma sträckning som 1600-talets Kustlandsväg.
När Johan Petter Bäcklund övertar gästgivarrörelsen år 1900 flyttades gästgiveriverksamheten en liten bit söderut på andra sidan vägen, med synhåll mellan gårdarna. 1930 upphörde gästgiveriet men fortsatte som STF:s vandrarhem vilket jag minns mycket väl. Ava Gästis var ett begrepp.
Minns för ca 10 år den då vi hade besök av en ny bekant. När han såg stolarna undrade han om det verkligen var äkta Grythyttemöbler vi köpt, han var tvungen att konstatera det genom att spana in metallskyltarna som stolarna är behäftade med och kunde konstatera att så var fallet. Jag bara häpnade. Så oförställt sätt att på detta sätt ifrågasätta om vi verkligen hade råd med dessa utemöbler. Jag upphör numera aldrig att förvånas över människor här. Bordet som syns på bild är från min barndom och förblir kvar. Det används även när mattrasor såptvättas. Träytan är väldigt len på grund av det.
En annan sak som präglade denna sommar var att vi upplevde ljuden från tågen på Botniabanan samt från E4 så väl. Kanske var de ostliga och sydostliga vindarna förhärskande i somras? Eller kan det bero på de avverkningar som gjorts? Skog skapar normalt en naturlig ljudbarriär.
Ett av den tidiga socialdemokratins viktigaste verktyg för en rörelse i mänsklig riktning var humanistiskt: folkbildningen. Byggd på övertygelsen om bildningens och den fria människans egenvärde. Men det fanns ingen avgörande motsättning mellan de båda hållningarna: rörelsen och växandet på stället ville i grunden samma sak, nämligen utveckla människan där hon är.
Idag, när växandet inte vet, inte vill veta några gränser, framgår tydligare än någonsin det omistliga behovet av långsam växt, gärna på stället.
Ja: trögheten är en välsignelse, långsamheten en nödvändighet.
Kunskap, information, utbildning och bildning är olika saker. Hur en människa omdanas, får insikter och omvandlar detta till fördjupad livsinsikt letar jag svar på. Därför köpte jag bland andra böcker faktaboken Ett oändligt äventyr, 2001 (Om människans kunskaper) av Sven-Erik Liedman när folkbiblioteket dära Vall´n sålde ut många utsorterade böcker nyligen. Böckerna kostade 5 kr stycket! Ett bra köp hävdade bibliotekarien som berättade att han hade den som kurslitteratur i sin utbildning en gång i tiden. Så jag suktar efter bildade och bildande samtal.
Vi har använt fönsterbleck av galvaniserad järnplåt till de nya fönstren.
Ovanför fönsterfodren var före fasadbytet en galvaniserad plåt inlagd som överbleck och den gick upp ca 15 cm på väggen bakom masoniteskivorna. Mötet mellan farstukvistens tegeltak och väggen täcktes av galvplåt så ett litet lager fanns att ta av.
Jag ville ha plåtarna kvar för att återanvändas eftersom stela köpebleck med plastbelagd vit eller svart färg hade blivit riktigt fel på det här huset från 1910-talet. Galvaniserad järnplåt går inte längre att köpa ny, därför bad jag hantverkarna att handskas varsamt med galvplåten då vi vill återbruka den.
Aluminium är stelt, kantigt och svårt att måla ifall ytan inte brännlackeras och aluzink är inte heller lika formbar som galvad plåt, inte heller målningsbar.
På övervåningen där fönstren inte byttes fanns galvade fönsterbleck sedan tidigare och de bibehölls.
Här ligger fönsterblecken, som penselstrukits med ett första lager linoljefärg, på tork i vardagsrummet. De har bankats ut, bockats om, klippts och anpassats till de nya fönstren och midjelistens lutning. Blecket är därefter fäst med ett par nubb. (Hela midjelisten av trä är inte plåttäckt.)
Med rätt verktyg är det ett roligt arbete.
På undersidan av de målade fönsterblecken syns de typiska "flingorna" som bildas vid galvaniseringen.
Om huset hade haft gamla hängrännor och stuprör hade vi varit noga med att bevara dem om det gått. Om inte hade alla fall fästena till stuprören återanvänts. Ni anar inte hur lätt vi har att komma överens om en sån sak som är gammalt hantverk. Men nu finns ingen takavvattning på vårt hus och så tänker jag att det ska förbli.
När jag tittar i föräldrarnas foton och hittar jag detta. Mamma har fotat byns brevbärare som kom cyklande med läderväskan fylld med post. Brevlådorna var många och alla var inte samlade i en klunga så det blev många stopp. Gullbrand var den siste brevbäraren här som cyklade, han dog 1984 enligt mina anteckningar och var då 77 år gammal. Han och hustrun Elise bodde norr i byn, ôppe Myra. Postkontoret låg i grannbyn och styrdes av Greta Edström. Posten och lanthandeln låg i samma byggnad som var uppförd på 50-talet centralt i byn.
Jag antar att Greta sorterade dagens post och Gullbrand var en av brevbärarna som hämtade den för utdelning. De var två viktiga personer för att Postverket skulle kunna hålla kommunikationsförmedlingen igång.
Det var trevligt att finna det här fotografiet! Igenkänningen är stor.
Det här med att rita och formge kläder till klippdockor, eller klippesdocken som vi sa, var en trevlig sysselsättning under regniga sommardagar. Sysslolöshet fanns inte, ingenting var riktigt tråkigt och händelselöst. Som jag minns det. Temperafärger blandades och en tuschpenna eller blyertspenna användes för att fylla i konturer eller detaljer på kläderna till klippdockor som följde med och klipptes ut ur tidskrifter.
Och tänk att de platta pappersfigurerna finns kvar!
Knutlampan har kommit tillbaka på sin plats. En vanlig funkisglob med vitt glas från tiden då fasaderna masonitades 1950. Det får vara bra så.
Någon fasadbelysning passar inte in på detta hus, i mitt tycke förvärrar det husets utseende. Tycker man som jag om mörker blir det också väldigt fel med fasadbelysning.
Men det var inte för lampans skull jag tog fotot. Det var för kabeldragningen och elklamrens skull. Kabeln är en antennkabel (jaja, det är urmodigt) som även fanns tidigare, då målad med röd alkydoljefärg. Klamren är nya av vit plast med stålspik att fästa i väggen. Vid valet av dem var vi oeniga. Jag önskade några av plåt som kan målas, min "andra hälft" ville ha de som fanns hemma och tillgängliga i plast som inte går att måla med slamfärg. Byte till röd kabel hade inte heller varit fel.
Hade jag tänkt till tidigare hade annan typ av klammer kunnat köpas men när det blev bråttom fanns de inte dära Vall´n. Och att åka till en stad eller köpa via nätet hann vi inte då detta var på sluttampen av fasadarbetena och vi kunde jobba från ställning. Så jag smetade på slamfärg på hela härligheten, extraduttar på klamren. Färgen är redan borta. Det stör mej!
Då elbolaget grävde ner elkablarna för några år sen var jag bestämd med att elskåpet skulle sitta på lagårdsväggen. Gräventreprenören föreslog förstås att det skulle sitta på bostadshusets fasad mot väggen. Det skulle ha inneburit minst jobb för denne. Jag sa promt nej - inget förfulande vitt plåtskåp på den mest synliga delen av huset. Att mötas av detta antingen som boende eller gäst är en styggelse. Man kan eventuellt tycka att det är en liten oväsentlig detalj - men nej. Det är de små detaljerna som ger helheten och som är av betydelse för estetiken. Kan dock se att gräventreprenören fått sin vilja igenom på många fastighetsägares bostadshus.
Galvad eller blank trådspik och dyckert är närapå kulturhistoria nu. Skruvdragare och mängder med skruvar med olika funktion tar över. Alternativt spikpistoler.
Men här önskade vi att den dubbelfasspontade väggpanelen skulle spikas med hammare när fasaden byttes. Att använda klippspik som på morfars tid kändes dock lite övermaga så jag föreskrev trådspik. Den köptes ny i stora förpackningar och nöjda blev vi.
Vi använde Finjas Kalkbruk E i 25 kg säck som innehåller släckt kalk och sand. Ingen cement. Till detta tillsätts endast vatten, bruket ska blandas länge och ordentligt. Gärna i tombola men någon sådan finns inte här på gården. Hade det varit ett "finare" projekt hade våtsläckt kalk använts, t ex Gotlandskalk eller Målarkalks våtsläckta. Våtsläckt kalkbruk har jag många års erfarenhet av som projektledare för restaureringar av byggnadsminnen.
Men - den färdiga kalk-sandblandningen finns i den välsorterade byggvaruhandeln, för oss innebar det att säcken köptes i Mälardalen.
Hydrauliskt kalkbruk är även det väldigt användbar.
Kalkbruket blir bara bättre om det får stå ett par dagar. Det ska vara klistrigt när det är klart och sitta fast på mursleven när den hålls upp och ner. När murningen är färdig ska kalkbruksytan vattnas regelbundet under några dagar för att härda långsamt och på djupet. Bruket kan sparas lääänge och blir inte sämre med tiden bara det står frostfritt och lufttätt. Ingen cement finns i kalkbruket.
Betongbron från 1950 forslades bort i oktober 2021 efter att farstukvisten rivits. Ventilationshålets rundel syns i betongklacken som bron vilade på. Denna var inte fastgjuten i granitsockeln, stenfoten, som väl var och kunde lätt bilas bort i sommar efter att den nya träbron fått maka på sig tillfälligt precis som under fasadbytet i våras. Nu är ventilationsgluggen fixad. Ordningen är återställd.
