Kors och tvärs

Fram och tillbaka.

Kulturellt input.

"Ond design"  på Röhsska museet.

Bland annat.

.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om Göteborg, Röhsska museet, designmuseum, Ond design, utställning, Götaplatsen, Poseidon, Carl Milles

Ignorans

Så var det det här med vägsamfälligheten igen. På vägstämman för Kustlandsvägen den 15 februari 2012 beslutades bland annat följande:

Klicka HÄR för större bild.

14a

Styrelsens förslag: Omprövning av anläggningsförrättning A ga:3 (Gammvägen) m.fl. (Smedsvägen, Skolvägen, Hallbergsvägens utfart mot Rundviksvägen samt Aspängets vägsamfällighet A ga:4)

Styrelsens förslag godtogs.

b

Eventuellt namn på vägsamfälligheten beslöts att bestämmas först i samband med nya anläggningsförrättningen.

15. 

Övriga frågor: Det informerades om att nya bron över Degermyrbäcken är på plats. Men att färdigställandet blir först i vår.

16

Årsmötet avslutades.

Jodå. Detta beslutades av en stor mängd medlemmar. Men inget händer. Stämmobeslutet om lantmäteriförrättning genomförs inte trots den mest välbesökta stämman på årtionden.

Klicka HÄR för större bild

Det uppstod året innan, 2011, frågetecken om det 50-procentiga EU-bidraget till förrättningen. Jordbruksverket tog bort möjligheten men länsstyrelsen överklagade deras beslut och JBV gav med sig just för Västerbotten!!!, vilket medförde att alla ansökningar som kommit in före 1 oktober 2011 skulle få bidrag (se nedan). Vår lilla förening skulle få 40 000 kronor. Bidraget måste utnyttjas detta år, 2012. Nu ser  styrelsen ut att omöjliggöra detta och pengarna fryser inne. Naturligtvis kommer förrättning att ske förr eller senare och då får varje enskild medlem betala mera. Jippi!

Klicka HÄR för större bild.

Tja vad ska man säga? Styrelsens kunskapsnivå för att sköta föreningen på ett rättvist och stadgeenligt sätt verkar skral. Nu får medlemmarna, särskilt i grannbyn, fortsätta att bära kostnaderna för dem som inte betalar sin del i ga:4 (Fjärdvägen) som utan medlemmarnas kännedom togs med i föreningen 2004. En ologisk och hemmakomponerad vägavgift har beslutats utan hänsyn till de andelstal som finns. Medlemmen Leif G. påstod på årsmötet att föreningen redan för flera år sedan tänkt göra en förrättning men "det blev inte av".  Ordföranden har proklamerat att han och övriga styrelsen inte är intresserade av att lära mer om styrelsearbete. Vem hade i sin vildaste fantasi kunnat förställa sig den här nivån på föreningslivet här i norr?

Det tål att påpekas att ett par av styrelseledamöterna tjänar på att ingen ny förrättning genomförs. Rolf som vet att se om sitt hus, valdes in som ledamot 2011, betalar en symbolisk summa till vägföreningen för sin fastighet i grannbyn, hans son Anders betalar inget trots att han har en fastighet här i byn längs Kustlandsvägen samt äger stor andel i ga:4, vilket även kassören gör. Dessa personer vill inte ha en förrättning. Rolf kan, som gammal f.d. kommunpolitiker, detta med föreningsliv men eftersom ingen annan ser ut att göra det, kan han påstå osanningar som de andra i styrelsen tror på och accepterar. Det är inte till medlemmarnas bästa kan jag säga. Det är intressant men obehagligt att se hur människor låter sig ledas.

Rolf slipper betala för sin andel i vägen, sonen likaså (kommunalpolitiker) men Ingemar med fastighet gränsande till deras, betalar full avgift utan att vägen plogas eller på något sätt sköts fram till hans fastighet. Undra på att han är sur. Men han förstår antagligen inte var felet ligger utan känner sig maktlös och överkörd. Det här gör att grannsämjan knappast är på topp.

Lögdeå Aspeå vägsamfällighets styrelse: Henrik Bolinder ordf, Egon Frödin sekreterare, Erik Johansson kassör, Rolf Jonzon, Tommy Lundholm. Suppleanter: Lars Sjöström, Kjell-Ove Strandberg. Revisorer: Erik Nilsson, David Johagen.
Kanske har även andra bloggare åsikter om samfällighetsförening, EU-bidrag, anläggningsförrättning, styrelse, okunskap, orättvisa, glesbygd

Baka baka liten kaka

Som släktforskare är det nödvändigt att kunna läsa äldre dokument. De består av handskrifter som här i landet kallas den tyska stilen.

Det går rätt bra att efter några övningar lära sig skriva. Det kan vara lättare än att läsa vissa handstilar. Kul är det också. En lång tågresa försvann på ett litet kick minns jag :-)

Det här var en övning vi som i släktforskarföreningen fick prova på att läsa efter att ha läst originaltexter som ju ofta är krångligare än så här och efter att själva skrivit egna berättelser med tyska stilen. Ovanstående är en nutida tolkning av ett recept, något som vanligen inte finns i de gamla annalerna. Jättegott påstår den som skrivit detta.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om paleografi, handskrift, tyska stilen, släktforskning, frakturstil

Bildbehandlingsprogram

Det är mycket nu inom alla områden. Därför kommer inläggen inte så tätt som vanligt. En ganska banal fråga jag funderar över är om jag ska köpa ett nytt Photoshop då det jag nu har inte längre går att uppgradera? Eller ska jag nöja mig med Elements? Ett bildbehandlingsprogram vill jag ha men risken är den att det nya programmet är helt förändrat mot det Photoshop jag använder och därför tar tid att lära sig. Priset på Photoshop är idag detsamma nu som då jag köpte programmet, ungefär 10 000 kr. Adobe Photoshop Elements är mycket billigare. Men har det programmet de funktioner jag behöver? Sådant funderar jag på.

 

Och många större frågor ;-)

Stad i ljus

Efter arbetsdagen denna vecka.
Blå timmen.
Det är vackrast när det skymmer...
.
.

Brännmärkning

Ett ytterst bra sätt att märka sina träföremål är att bränna in sina initialer. Märket efter ett glödgat järn sitter i ordentligt.

Några brännjärn.

Här ser ni tre av mina förfäders brännjärn. Även pappa använde brännjärn och på senare tid en stämpel. Skillnaden var att han inte bara använde initialerna utan hela efternamnet. Det mesta han tillverkade har hans märkning. Riktigt gulligt...  Idag med så mycket plast och gummi som ingår i redskap och inventarier, skulle brännmärkning inte fungera. Så de här järnen kan lika gärna lämnas till skrotinsamlingen ;-)
.
.

Kanske har även andra bloggare åsikter om brännjärn, brännmärka, initialer

Inte vilken knut som helst, inte

Det här är en detaljbild på ett av husen i byn. Vilket det är kan det vara månntro?
Snygg gammal panel! Huset var senast verkstad och står obebott, det är därför som den fina väggpanelen inte bytts ut.
Bra färgtyp, snygg kulör!
Intressant byggteknik!

Det finns en del att säga om vad man kan utläsa av den här byggnadstekniken. En kvartsstock i utknuten är ovanligt. Har ni sett det förr någonstans? Jag har endast sett lösningen i norra Sverige. Genom att se på taklutning, vindskivans bredd och byggnadens helhet kan jag göra intressanta tolkningar.

Det här ger ett hum om hur här i byn såg ut föritin. På den tiden då alla hus här var vackert grånade. Utom taken. Vet ni vad jag tänker på?

Erik Ors´ förmånsbyggnad som revs 2006 hade samma knutlösning. Foto från sekelskiftet 1900.

Flygfoto från 1957.

Det som sägs vara den äldsta mangårdsbyggnaden i byn har också den här knutlösningen med en ännu lite mer bearbetad kvartsstock. Skitfint! Där är dock panelen bytt på 1960-talet och är inte målad med klassisk slamfärg. Min morfarsmormorsfarfar Isac Persson föddes här 1733.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om knut, knutlösning, timmerknut, timringsteknik, takmaterial, bevarad kulturhistoria

Arkivens dag 10 november 2012

Nu på lördag är det Arkivens Dag. I hela Nordens faktiskt. Årets tema är Framtiden. Det ni! Passa på. Det är ju oerhört spännande, tro det eller ej.

För mej som gillar att sitta i arkiv är det fantastiskt med allt som finns lagrat, sorterat och bevarat. En hel del finns digitaliserat och utlagt på Internet men häftigast är att se originalen.

Klicka och se program för Arkivens Dag 2012.

Och kan du inte ta dig till ett arkiv finns mycket på nätet. Brukar ni vara inne på Institutet för språk och folkminnen för att lyssna på dialekter från hela Sverige. Det kan man göra HÄR.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om Arkivens dag 2012, öppet hus, äldre dokument, digitaliserat material, dialekter

Människosyn

Kanske visar sig vår människosyn på kyrkogårdarna.

En debattartikel i Svenska Dagbladet tar upp frågan.

Den här typen av diskussioner som tas upp i artikeln tilltalar mej. Den pågår långt ifrån överallt. Att diskutera viktiga frågor fungerar inte där jag kommer ifrån.
.
.

NORRLAND

Journalisten och författaren Po Tidholm har kommit ut med en bok om NORRLAND, min del av Sverige. Han skriver om rättvisa och påstår bland annat att Norrlands förbannelse är råvarorna. Man tror att exploateringr ska leda till arbetstillfällen och bättre ekonomi men ofta slutar det i miljöförstörelse och influgna arbetare från södra Sverige, åtminstone inte arbetstillfällen för lokalbefolkningen. Visst, det har vi ju sett.

Jag borde läsa boken och se om jag håller med Tidholm i allt och om jag får några nya infallsvinklar på Norrlandsbegreppet. Det strukturella förtrycket - det har jag lagt på minnet! Själv tampas jag med min inställning till mitt folk - ska de betraktas som offer eller borde de ta mer ansvar för sin landsända? Säga sin mening och inte låta sig styras. Gnälla mer som Tidholm hävdar. När det gäller den lilla enheten som är min by har jag svaret klart för mig.
Lyssna på en bra intervju med Po Tidholm i P4 Norrbotten.

Läs mer om boken

Här är ett exempel från annat håll på vad som skett och sker.

***
I hemkommunen har folkmängden under tidsperioden från år 1994 till år 2010 minskat från cirka 8 200 till drygt 7 100 invånare. Detta motsvarar en procentuell minskning med i snitt 0,8 procent årligen.Vi var som flest nästan 10 000 invånare på 1980-talet. Generellt koncentreras befolkning och byggande till kommuncentra och en stor andel fritidsbostäder finns lokaliserade till kommunens förhållandevis långa kustremsa.
.

Kanske har även andra bloggare åsikter om NORRLAND, PO Tidholm, machokultur, utnyttjande, exploatering, Jägarna II, initiativfattigdom

Marmoreringarnas marmorering

En gång i tiden fanns ett gammalt timmerhus i byn. Just det byggdes vid 1800-talets mitt som undantagsstuga för gårdens förmånsfolk. Det var ursprungligen en enkelstuga men byggdes senare till och blev dubbelt så lång. En gång i tiden fanns kulturhistoria kvar här på platsen, ett utsökt valt ställe att bosätta sig på. Med en flack berghäll framför bron. Att bygga på hälleberget har man i överlag gjort förr i tiden, annan mark behövdes för odling och överlevnad. En gång i tiden fanns det här huset och där bodde tant Astrid på somrarna då jag var barn.

I den äldsta delen, där Astrid bodde, var förstugans timmerväggar klistrade med papper som sedan målats med de mest postmodernistiska pastellfärger och mönster. Utan att det då kallades postmodernistiskt ;-)

En starkt naivistisk stenimitation gjord av en lokal målare för mer än etthundrafemtio år sen. Målningen var utför på papp som klistrats direkt på timret. Ett senare tapetlager var klistrat över vid en modernisering. Och därefter pappspänning med  ytterligare tapeter, den sista från 50-talet som var den som syntes då jag var litet barn. Tapetlager har mycket att berätta om mode och smak.

Så här såg gårdsplanen med husen ut i sin storhetstid omkring förra sekelskiftet. Erik Olofssons mangårdsbyggnad i fonden såldes till kolning av den nye grannen, 40-talets bränslekommission ni vet, krävde sin tribut. Huset till höger, Erik Or´s som vi sa, revs 2006. Jag fick veta det per telefon av en kvinna i byn som hade stor sorg i rösten. Jag hann hem och fotograferade det som fanns att se.

Här bodde Nils Olof Hörnsten med familj. Han är en av dem ni ser honom på fotot. Hörnsten var Kalle, Gotthard, Helge, John, Nanny och Paul Sandmans morfar, och bodde med familjen i förmånsbônninga. De två bostadshusen som syns långt bort i gattet mellan de hus jag beskrivit,  revs i skiftet mellan 30- och 40-talen. Det ena var en korsbyggnad, så typiskt ångermanländsk. Där, på hemman no 4, bodde fram till 1851 Eva Christiansdotter, änka efter Jacob Ersson. Jag har aldrig sett något husporträtt av just den ståtliga mangårdsbyggnaden och en förklaring till detta har börjat skymta fram men kräver lite mer hembygdsforskning.

Inget hus på fotografiet ovan finns således kvar. Puts väck. Ibland undrar jag hur jag kunnat bli så kulturhistoriskt intresserad som uppfödd i den här byn!? Jag har gjort en kartöversikt där jag markerat alla timmerbyggnader i byn som försvunnit under 1900-talet. Det är många det.

 Vy på övervåningen mot norra gaveln då golvet var borttaget.

Trappan ännu fanns kvar in situ så jag kunde klättra upp.

Fönsterrutor från Strömbäcks glasbruk tror jag nog det var åtminstone i de små fönstren på övervåningens långsida. Jag var ju där och tittade långt innan huset revs för att mäta upp och dokumentera med video. Men på somrarna när jag, Karin och Carina hälsade på tant Astrid hade jag inte en tanke på detta. Ett barn gör ingen skillnad men den gamla atmosfären finns fortfarande i min kropp.

Soltorkat lertegel var murstockarna uppmurade med, därefter slammade med kalkputs. Jag fick senare med ett soltorkat tegel till min samling av äldre lokala byggmaterial.

 

Till vänster var farstun där den stenimiterande allmogemålningen fanns.

Byn är berövad på ytterligare kulturhistoria som skulle ge oss besittningsrätt, stolthet över vår by och stärka vår egen självkänsla. Vad har vi för anledning att bo i vår by om vår kultur och vår historia försvinner. Då kan vi lika gärna bo i en nybyggd stadsförort. I krig förstör segraren den intagna landsdelens kultur genom skövling och skändning av det som byggts upp, kanske genom att bränna, genom att byta ut ortsnamn. Här gör vi det självmant. Inget att hissa flaggan för precis. Och jo - jag tog vara på bitar av målningen.

Bild hämtad härifrån.

Jämför med det här norrbottniska exemplet som är lite mer elaborerat men i samma anda. Här har vi en som förstår värdet av det gamla, en utbo som är studerad (som man säger här) och boende i kungliga huvudstaden med allt vad det innebär för förståelsen av och värnandet om den egna kulturen. Det tackar vi för!

Här syns Erik Ors´ på en flygbild från 1957. Den under kriget kolade mangårdsbyggnaden låg till vänster i nordsydlig riktning i vinkel mot båda byggnaderna på bilden. Lagård och brunn med hinkflöjel syns. Till 2006 var lagårdsdelen längst till höger kvar. Den äldsta i byn. Det här är platsen en av de äldsta gårdarna i byn, nu alldeles utplånad med sly som intar gårdsplanen.

Här är tant Astrid (Olofsson) som under min barndom sommartid bodde i norra delen Erik Ors´nu rivna gård. Astrid är på besök hos Öbergs. Oskar var slaktare i minst andra generationen och var den som kom hem till oss då en kalv skulle slaktas. Makarna Öberg bodde i ett 1930-tals hus som fortfarande har kvar det mesta av sitt kulturhistoriska värde. Det vill jag skriva om mer framöver.

Jag kanske ska tillägga att Erik Ors´ förmånsbyggnad och ladård var två av få byggnader i byn som var klassade som kulturhistoriskt intressant i den bebyggelseinventering som länsstyrelsen gjorde i början av 1990-talet. Fastighetsägaren var väl medveten om detta vet jag.
.
.

Kanske har även andra bloggare åsikter om kulturhistoriska byggander, marmorering, naivistisk målning, timmerhus, flygfoto, respekt, förstörelse, rivning

De som gått före

Det här är ett ljusskadat foto som jag hittar i ett gammalt fotoalbum. Föräldrarna stående bredvid pappas släktgrav på sin mors sida. Året är 1950 och de är på väg på bröllopsresa. Här stannade de till på resan söderut.

Detta är min farmorsmor som ligger på lit-de-parade 1931 innan hon jordfästes i graven på fotot ovanför. Ni ser de tidstypiska limfärgstapeterna. Ni ser granen vid huvudgärden, piedestalen av en  björk med ett stearinljus, likkistan som är utsvängd i armhöjd, kistans vita klädsel och lite annat vackert samt Anna som ligger med knäppta händer, död vid 70 års ålder.

Det händer att jag själv stannar till vid Lögdö bruks lilla kyrkogård med den lilla vita brukskyrkan av trä och de röda magasinsbyggnaderna i Medelpad. Första gången var det tillsammans med föräldrarna då jag nyss tagit körkort och familjen blev stadd på rull. Pappa guidade förstås :-)

.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om släktgrav, kyrkogård, kulturhistoria

Kyrkogården

Det  har hänt något på Vallens nya kyrkogård som ligger vid Prästbäcken mot Levar till. Församlingen har en ny kyrkogårdschef. Sedan i somras. Jag har nog lagt märke till förändring.

Titta, titta: grusgångarna har börjat kantskäras. Äntligen! Snyggt!!! Det är åratal sedan sist. Det bådar gott. Den relativt nyligen utbytta häcken lyser höstgrann.

Det har blivit några bilder tagna här de senaste 10-15 åren som visar att kyrkogården har blivit en "öken" sedan träden togs bort. Nu finns endast en trädkrans runt om, i utkanten. Stiliga björkar ledde tidigare in besökaren från nordligaste grinden men de togs väck. Stubbfräsning utfördes och nya björkar planterades, men glesare. Som efter ett år även de togs bort. Hur kan länsstyrelsen som tillståndsmyndighet tillåta en sådan utarmning? Blicken har inget att stanna till vid på hela stora ytan. Det här är en verkligt funktionalistisk kyrkogård med standardstorlek på de långa raderna av gravstenarna. Alla är vi lika inför döden vill den säga på ett folkhemssätt. Ingen får sticka ut, varken levande eller död. Den stora gravstenen på andra sidan häcken från morfars grav sett, togs bort på tidigt 2000-tal. Den var annorlunda men jag menar att den borde kanske ha betraktats som kulturarv och fått stå kvar som man gör på andra kyrkogårdar med gamla gravstenar trots att gravrättsinnehavare saknas.

När jag besökte kyrkogården nu i oktober höll några kyrkogårdsarbetare att plantera björkar men de grävdes ner på långsidan längs vägen, Riks 13, där stora och många träd redan finns. Hoppas på fler rumsbildande träd inne på själva kyrkogårdsytan för det behövs. Blicken behöver stanna vid något för att slutförvaringen inte ska upplevas som de dödas öken.

I den lilla staden Scentendre i Ungern minns jag en litenliten kyrkogård på en kulle med vacker utsikt och träd med bänkar att sitta på inunder. Jag var hänförd och insåg för första gången i mitt liv att kyrkogårdar kan vara parker där man upplever fridfullhet, stillhet och där fantasin får flyga fritt. Jag var på studieresa med andra men just här ville jag gå ensam för att sedan ta tåget tillbaka till Budapest. Jag tog även mod till mig och åt middag på en liten restaurang med personlighet. Känslan den gången i kyrkogårdsparken var lika den då man kör bil ensam för första gången med eget körkort. Total frihet och totalt eget ansvar för sitt liv. Lite gladpirrigt med andra ord.

En annan kyrkogård jag har fina minnen av är Katarina kyrkogård i Sthlm. Varje arbetsdag i några år tid vandrade jag över den på väg till arbetet vid Hornsgatspuckeln. Det var den enda bit natur jag passerade och den fläck på jordens yta som då visade mig på årstidsväxlingar som annars kan vara väldigt rudimentära i en stad - särskilt om man är född och uppvuxen på landsbygden och van vid rika naturupplevelser.

På grund av mitt kulturhistoriskt intresse brukar jag uppsöka kyrkor och kyrkogårdar på platser där jag befinner mej, vare sig det är Paris med spektakulära Cimetere du Père Lachaise, Hamburgsund, Istanbul, Ytterlännäs eller Sodankylä. Församlingar med kyrkor och kyrkgårdar ingår även bland mina uppdragsgivare. Det innebär att jag har jämförelsematerial och vågar säga att Vallens kyrkogård inte ligger på topplistan och den besöker jag regelbundet på grund av att flera anfäder finns begravda här. Jag tvingas se förändringarna som inträffat efter att kyrka och stat skildes åt år 2000. Träd kostar pengar, räfsa löv kostar pengar och det är inte företagsekonomiskt lönsamt. Break-even går tydligen där någonstans.

Vila för de döda. Ingen vila för den levandes blick.

 Vila för de döda. Ingen bänk att vila på för den levande. Hur gör de gamla som kommer hit för att titta till en grav? Orkar de gå? Kör de bil fram till graven? Enda platsen för kontemplation är minneslunden långt bort.

Läget den 16 maj 2012. Då såg grusgångarnas kanter ut så här.

Men jag såg en bra sak då jag var där nu i oktober, JA! Något är på gång och det tackar vi för.
.
.
Har ni läst och sett det här?
Association of Significant Cemeteries in Europe
Minnets stigar, Per Wästberg, Anita Theorell, 2001
Cemeteries of Europe, edit. Mauro Felicori & Annalisa Zanotti

.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om kyrkogård, kyrka, stat, kantskärning, grusgång, kulturarv

Lagårdsritual

Trots att varken Manfred eller Adrian trodde på vittra, gick de på sin mors inrådan ett eller tre varv motsols runt lagårn första gången korna släpptes ut varje år, allt enligt min mammas berättelse som ju måste ha hört det av morfar Manne. Detta gående anschönch (motsols) var deras mor Klara noga med för att kräka inte skulle hamna i nagen vitterkärrings våld. Det bör ha varit runt sekelskiftet 1900. Här i bygden, och annorstädes på landsbygden i vårt avlånga land, blandades skrock och kristendom ända in på 1960-talet på ett härligt fantasieggande sätt. Minns berättelser som de gamla berättade om kvällarna innan televisionen gjorde inträde här i byn på 60-talet. Jag saknar det litegranna.

Har ni hört om vitterstigen som gick genom Thurdins lagård? Det har jag. Man hade byggt en lagård utan att först undersöka exakt hur det förhöll sig om saker och ting på den platsen. Lagården råkade hamna tvärs över en vitterstig vilket självklart förbittrade vittra. Deras hämnd fick till följd att korna alltid var oroliga då de var inne i ladugården (och det var ju större delen av året). Oron yttrade sig på så sätt att de råmade nu och då, dygnet runt, och rörde sig rastlöst i sina bås. Man kom fram till att det var en vitterstig som passerade över platsen och vitterfalke var irriterade över hindret som dykt upp i form av en lagård så de fortsatte att använda stigen och skrämde på så sätt korna.

Den gamla stenfoten döljs bakom träd och buskar

En ny lagård uppfördes senare (ni ser gaveln på bilden ovan) och den placerades en bit ifrån läget för den gamla för att få slut på det som oroade kräka. Närmast vägen, där björkar och buskar nu växer, ser man stenfoten på den gamla ladugården om man passerar sakta och tittar noga in i bladverket. Mina fotografier på nära håll blev inte bra pga alltför mycket grönska.

Här ser ni platsen.

William Rönnberg, som bodde ett par hundra meter längre bort vid denna vägs ände, berättade för mej omkring sekelskiftet 2000 att han sett småfolket som liten. Jag sökte upp honom för att få berättelsen direkt serverad för sådant här intresserar mig mycket. Han hade i yngre ålder, stått inne i huset och sett ett slädparti  med gäster komma körande en vinterkväll. Exakt hur det var kom jag dessvärre inte ihåg men hur som helst det var fler som åkte på släden än de som sedan kom in i huset vilket var mycket obegripligt, skuggpersoner liksom. William dog 2004.

Tant Alma Rönngren (född Höglund) berättade även hon om vitterkäringen ôppa skojjen som hon träffat då hon var ung jänt och vallade korna på skogen tillsammans med sin syster, jag tror det var Hanny. Systern (senare gift Löfgren) blev inbjuden och gick in i huset där vittra bodde. Hon höll på bli bergtagen, men Alma som stod utanför ropade åt henne att komma ut innan hon åt av det som bjöds. Bergtagen. På riktigt. Alltså. Då de unga flickorna senare återkom till platsen fanns inte huset kvar. Den här spännings- och skräckfyllda historien fick pulsen att stiga på en liten flicka på 1960-talet. Var det sant? Nej. Jo. Tant Alma hade ju sett.

En vitklädd dam med handskar och en vit handväska stod i vägskälet från Olofsfors till Sunnansjö en gång. Mitt på dagen. Vad som hände då tar jag en annan gång. Den storyn hade pappa hört direkt från källan. Och Aina, född Lindgren, hon hade sett baran. På riktigt.

Allvarligt talat är jag glad över att ha hunnit uppleva de här gammeltiderna. Berättelser och tro från den tid då skogen befolkades, var levande. Då skogsbruk inte innebar skövling. Jag kan garantera att ingen av mina kurskamrater vid arkitektutbildningen i Stockholm hade hört något liknande berättat av en person som verkligen upplevt det berättade. Gissa om jag är STOLT!!!

För mej är detta mycket mer intressant än halloween-spökena som ju ska föreställa döda människors andar och hemska gastar. Nä, det jag talar om är småfolk och andra som bebor skogsbygden. Eller vilken verkan det får om man säljer sin själ till djävulen. Berättelserna och folktron krävs för att stilla och förklara vårt behov av det okända. Verkligheten är kanske inte "verklig", verkligheten är kanske inte möjlig att fastställa helt och hållet på naturvetenskaplig väg. Varför skulle annars sagor, fantasy och otäckheter sälja så bra idag bland oss människor som anser oss så upplysta? Jag minns ett föredrag av Ying Toijer-Nilsson på ABF-huset på Sveavägen i Sthlm som behandlade vårt behov av sagoberättande. Jag fick en kick där och då, för så där trettio år sen.

Länge leve de berättelser som finns kvar från livet förr. Ta vara på dem. Idag tror jag för det första att många unga i min hembygd inte känner till berättelserna och för det andra att de äldre som hört dem, skäms över historierna därför att man anser sig tillhöra nutiden, vill inte betraktas som crazy, utan tillhöra det svala, rationella, vetenskapligt korrekta synsättet där vittror, småfolk och kulturhistoria inte ryms. Så fel man har i så fall.

.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om sagor, folktro, berättelser, kulturhistoria, vittra, baran, bjäre, trollhare, rationellt, vetenskapligt korrekt

Spöken och vålnader

Mormor ville skrämma morfar en kväll då de var nygifta. Hon såg till att bli klar med mjölkningen och de andra lagårdsarbetena som ålåg henne henne innan morfar var klar med sina, den där mörka höstkvällen omkring 1920. Väl utanför lagårdsporten gick hon en bit bort, hoppade över diket i norr och slängde ett vitt lakan över sig. Det här var innan elektriciteten kom (1924 elektrifierades morfars hus och lagård) och självfallet fanns inga gatlyktor heller.

Då unge morfar var klar med sitt görande stängde han lagårdsporten och gick som vanligt över gårdsplanen mot bostadshuset. Då började mormor låta konstigt och vifta på sin vitklädda skepnad där hon stod på lägdan. Morfar stannade till, fundersam, brydd. Vad var detta? Han ville veta och gick långsamt i riktning mot spöket. Då han hoppade över diket men innan han hann fram krängde mormor Alma av sig lakanet och mötte honom, antagligen full i skratt. Denna söta story har jag fått återberättad i andrahand. Jag fyller i slutet själv: morfar Manne hade bestått mormors prov – han var inte räddhågsen. Han var inte heller skrockfull.

En liten vardagsberättelse från den lilla byn inför Allhelgonahelgen eller bättre passande till den för svenskarna nya traditionen Halloween. En berättelse som skulle ha försvunnit i glömskans brunn om jag inte berättat om den för er ;)

Kanske har även andra bloggare åsikter om spöke, lakan, mörker, mandomsprov, ladugårdsarbete, prövning.

Som människorna

Jag hittade ett tänkvärt klipp hos Ditten och Datten och en blick i backspegeln som jag helt sonika tar med här. Så här skriver Maria på sin blogg om Youtube-filmsnutten: Dels är den rolig men den talar även om andra saker; främlingsfientlighet, man ska inte spraka på den som redan ligger, den som gräver en grop åt andra, samt vårt ansvar att tala när vi tycker att något är fel. 

Kunde inte ha sagt det bättre själv.

.
.

Uglycute + Masonite

MasonitE is it! I den här vackra inredningen kan det vara Masonite och inte vilken träfiberskiva som helst som har använts. Masonitefabriken är nedlagd sedan 2011, den här restaurangen invigdes 2011. Maskinerna från masonitefabriken i Rundvik såldes och skeppades till Thailand i år. Det är knappt att lokalpressen uppmärksammat detta.

Interiörfoton: Idha Lindhag

Bar Central på Skånegatan i Stockholm. Kanske ses vi där?

Den här inredningen är i min smak. Uglycute står för den. Detta är inte den första mondäna inredningen med masonite, men en av få och den absolut senaste. Just den här görs då Masonite AB går i konkurs. Det är som med konstverk, de ökar i värde då man inte längre kan förvänta sig någon ytterligare produktion pga konstnärens bortgång. Hoppas inredningen blir kvar många år, men med offentliga inredningar ska man inte vara säker på det.

Ett par kvarter härifrån bodde jag på ett Söder som var en riktig kulturinjektion.

Har ni läst den här? Nisse Larssons trevliga bok om träfiberskivornas fantastiska inneboende möjligheter. Utgiven på bokförlaget Max Ströms 2005.

.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om Masonite, masonit, träfiberskiva, inredning, Södermalm

Fablernas värld

Inte förrän jag skulle fotografera diskbänksskåpet i masoniteköket började jag närstudera den plåtburk som i långliga tider, ja troligen lika länge som jag levt, har funnits där under. Ni ser var den finns i förra inlägget.

På ena sidan finns bild från hönsgården med havets invånare i bakgrunden. Frigående höns var vanliga på 50-talets självhushållande små gårdar, inga stora ägg- och kycklingindustrier fanns på den här tiden. Här på gården var vi självförsörjande på ägg utom vissa korta perioder då vi skaffade nya kycklingar eller unghöns som ännu inte börjat värpa. Sådana gånger skickade mamma mej till tant Tekla för att köpa de ägg vi behövde. 

De kycklingleveranser jag minns kom som bussgods i glesa trälådor med krollsprint i från Jönåker i Södermanland. Lådan lämnades av vid närmaste mjölkstånd, mjölkbord, uppe på Riks 13. De nästan vuxna kycklingarna var vita leghorn som nyfiket vippande på kammen tittade ut genom den glesa trälådan.

Jag minns även en argsint tupp vi hade. Sommartid gick hönsen ibland fritt på gårdsplanen men oftast innanför nätad uteplats intill södra ladugårdsväggen där en lucka från hönshuset inne i lagården med kobåsen fanns. Men ja, den där tuppen var argsint och hoppade hackande på min lilla syster. Det blev slutet på hans liv och leverne.

På plåtburkens andra långsida dansar en kalv, en glad gris och en räv. Varför i all världens dagar en räv? Den är ju inget tamdjur. En riktig fabelbild där djur har människors känslor. Då. Nå, burkens innehåll skulle hur som helst ge glada och pigga djur. Innehållet var tran, fisktran.

Riks Tran från Svenska lantmännens Riksförbund, Stockholm.

BRUKSANVISNING FÖR DOSERING:

FJÄDERFÄ: (Höns, kalkoner, gäss och ankor)
Avelsdjur: 1 matsked tran dagligen per 10 djur (=2 % tran i torrfodret)
Värphöns: 1/2 - 1 matsked tran dagligen per 10 djur (=1 % tran i torrfodret)
Kalkoner, gäss eller ankor, icke äggproducerande: 1/2 matsked tran dagligen per 10 djur (=1/2 % tran i torrfodret)
Ungdjur: Kycklingar av Vit Leghorn - 1 matsked per kg torrfoder
Kycklingar av Ljus Sussex - 1,5 matsked per kg torrfoder
Kycklingar av Rhode Island - 2,5 matskedar per kg torrfoder
Kalkonungar - 2 matskedar per kg torrfoder
Gåsungar - 1 matsked per kg torrfoder
Ankungar - 2 matskedar per kg torrfoder
SVIN: 1 tesked - 1 matsked dagligen per djur efter storlek, eller 0,1 - 0,2 gram per kg levande vikt intill en vikt av 50 - 60 kg. Inblandas i fodret.
PÄLSDJUR: 0,1 - 0,2 gr per kg levande vikt. 1 matsked tran motsvarar ungefär 10 gram.
.
.
En ljusblå plåtlåda med "fabliska" djur under en diskbänk. Jag är förtjust i den. Har aldrig sett en likadan någonstans. Har du?
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om plåtburk, tran, fisktran, djurfoder, Svenska lantmännens Riksförbund, Vit Leghorn

STORA HJÄLPREDAN

Jag fick ett mejl från en okänd bloggläsare:

Hej!

Saknar en bok i din boklista!

Om du inte har den redan,så är det dags att skaffa ett ex nu!

Boken heter Stora Hjälpredan tryckt 1949 Wesäta tryckeri Göteborg

Här är ditt masonitkök med ritningar o allt.

Antikvariat eller loppmarknad bör väl vara lämliga bokjaktmarker.

Anders Hälsar!

Efter kort brevväxling med den glade brevskrivaren var det ju bara att sätta igång och leta på nätet. Visst fanns den där. Köpte boken från ett antikvariat i Göteborg för 150 kronor plus frakt. Ha, nu är ett exemplar i min ägo. Tack än en gång för tipset Anders! Stora Hjälpredan är verkligen så bra som du påstod.

I boken finns alla tips och instruktioner man behöver känna till för att få ett praktiskt och modernt hem. Se bara innehållsförteckningen:

Här till vänster finns ett liknande städskåp som finns här i masoniteköket.

Här kan man läsa om bäddar, sängar madrasser så typiska för tiden. För att inte tala om sänglinne och dess skötsel.

Men en av de saker som fascinerar mej mest är att "på luckan till underskåp för diskbänk sättes lämpligen en hylla för avfallshink". Precis så smart som det kan bli. Självklart finns en sådan i mitt barndomskök:

Plats för slaskhinken alltså. Jag har alltid tyckt att detta är en så smart lösning. Här är två korkar fastskruvade på hyllan som gör att hinken inte halkar av densamma då dörren öppnas. Och då t ex potatisskal ska ner i hinken från vasken på diskbänken blir det inget spill på golvet som ifall den stod under bänken. Inget spill på golvet. Smart va!?

Ni ser väl den rödmålade kanten på hinkplattan. Den färg som går igen i hela kökets accessoirer.

Ni ser det ljusblå inne i bänkskåpet. Jag minns inte riktigt vad som förvarades men plåtlådan hänger där och har gjort det så länge jag minns. Otroligt trevligt att gå på upptäcktsfärd i sitt eget barndomshem, i sitt eget hus :-)

Här i rostfria behållaren brukade Rensåpa fyllas på, den fasta såpan som köptes i paket med vaxat papper (som halvliters glasspaket som fortfarande kan köpas fast hårdplastburkarna håller på att ta över som förpackning för lösglass). Jag har en burk fast gul Grummesåpa i plastburken där nere bredvid skurborsten.

Lätt att hålla rent på hyllan nertill. Där blir inget hörn med smuts eftersom en öppning finns. I Stora Hjälpredan finns ett superkapitel om städning och underhåll. Precis vad man önskar att få veta. Feng shui innan det blev ett mode :-) Vet ni hur man rengör en målad vägg? Praktisk lärdom byggd på erfarenhet och trial and error föregår en sådan återberättad kunskap.

Många har har medverkat i boken vars redaktör var Arthur Hald. En hel del av dåtidens kändisar skrev här som till exempel en ung Lena Larsson som senare inredde bostaden Skal och kärna på Helsingborgsutställningen H55. Några av de andra författarna är textilkonstnärinnan Edna Martin, hemkonsulten Anna-Lisa Lyberg, möbelarkitekt Erik Wörts, verkmästare Frans Karlström, trädgårdsarkitekt Walter Bauer och illustratör Lisa Bauer.

En riktigt underbar bok från folkhemmet alltså! Tack för tipset Anders!!!

.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om Stora Hjälpredan, Arthur Hald, folkhemmet, folkbildning, städskåp, diskbänksskåp, slaskhink, avfallshink, praktiskt liv