Välfärdens baksida

Kommer man som jag från en bymiljö där det numera sägs "Jag tycker som du. Vad tycker du?" och handlingsförlamningen och det egna tyckandet har kraschlandat. Jante inte bara svävar över byns hemmansägare, jantelagen ligger som en våt filt över hela härligheten och därunder trivs mycket "mög". Då är det underbart att se unga människor som vill och törs engagera sig i samhällsutvecklingen. Se här är ett exempel.

Jag tror att många invandrare har sådana erfarenheter och upplevelser från sitt hemland att det nästan är självklart att man vill engagera sig på något sätt i sin nya hembygd där tyckande tillåts. Det som vi infödingar har släppt genom att bli soffliggare. Så synd att det blivit så. Pratar jag med andra om detta (naturligtvis inte bland hemmansägarna i byn - här går det inte) så säger många att det beror på att vi här i landet har fått det för bra.

Så synd att slöhet, slapphet och likgiltighet är välfärdens resultat.

 

Jag tänker inte gilla läget!

Att ha en egen åsikt borde inte vara kontroversiellt.

Vad tycker du???

.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om att tycka något, engagemang, rättvisa, påverka, våga något, mentor, invandrare, förändra, välfärdens resultat

Sanningen kan ingen annan ge dig

Hamnade på "bibblan" för att låna en bok till litteraturcirkeln. En klassiker, den fanns i magasinet och under tiden jag väntade på att den skulle plockas fram hann jag plöja genom lyrikhyllorna för att låna något sommarlätt att läsa. Det blev några diktböcker med författare av olika härkomst. Lyrik ger djup åt tillvaron eller en stunds förströelse. Det passar mig. Som detta med att vara människa:

Vid en dödsbädd

Du talar om din ”vägran att ärva”

som om du hade långt större självaktning

än Medelsvensson

och av det skälet inte vill hålla godo

med färdiga tankar.

Men så är det inte.

För om vi använder ordet ”ärva” på idéernas plan

får det en innebörd

som inte bara är ovärdig

dig själv eller ”Medelsvensson”

utan helt enkelt omöjlig.

Det finns inget mekaniskt

övertagande av idéer!

Det finns inga färdiga tankar!

Det finns ingen överföring av en människas minne

till en annans,

som när du kopierar en fil

från en hårddisk!

Vi befinner oss vid en dödsbädd.

(Det är alltid till samma

dödsbädd vi återvänder.)

Den döende fadern

säger till sina barn:

”Om ni söker vad jag gömt undan i vingården,

ska ni finna alltsammans.”

De antar att han gömt undan en skatt.,

men så säger han inte.

Du kan ärva en bok

men inte dess mening.

Finnandet ligger i sökandet.

Meningen uppstår

i dig.

JesperSvenbro

ur Vingårdsmannen och hans söner, 2008.
.
.

Är meningen med livet 42???   ;-)

.

.

Nypären

Idag har Karin namnsdag. Det var min mammas namn. Den 2 augusti var det alltid för första gången avsmakning av årets potatisskörd, av nypären (färskpotatis) hemma hos oss en gång i tiden. Då var stora potatisland ett mycket typiskt inslag i byarna, de flesta boende odlade sina egna potatisar. Sorterna var vitpären och mandelpären :-) Pärgrävet lämnades kvar i landet inför nästa dags upptagande för ett kok.

Bild lånad härifrån.

Idag ler jag glatt när jag kör förbi ett stort potatisland tillhörande en hemmaodlare, de finns fortfarande men är väldigt få. Att köpa tvättade potatisar (mjöliga eller fasta som sorterna heter nu :-)) i affären är inte så tillfredsställande som att äta av de eget härodlade.

.
.

Almyche, mjölkört

Jag älskar de här blommorna - mjölkört eller almyche som vi säger. Mjölke är en annan benämning. Men ack så kortlivade de är som snittblommor. Mjölkörten måste njutas på plats i naturen. I vas kroknar de snart hälsar en som provat i unga år och blivit besviken :-)

Tillägg: Påminns i en kommentar om det kanske vanligaste namnet på denna vackra vilda växt - den följde med rallarna som byggde stambanan och inlandsbanan norrut och det givna namnet rallarros. Se så vackra de är här.
.
.

Det firade vi

Vi hade en liten enkel tillställning för att högtidlighålla att vårt hus har 100 år på nacken just i år. Sommarvädret flödade men vi satt under tak då vi åt.

Vi kusiner, morfar Manfreds och mormor Almas barnbarn med respektive, träffades i veckoslutet. Att hålla till på lagårdens nyomlagda golv kändes rätt. Vi är ju barn av jordbrukande generationer. Lite hö fanns förstås i hölage, som för länge sedan var fyllt med väldoftande hö. Höet blev till sittplats efter maten. Ladusvalorna kvittrade och flög mot takåsarna.

Vi delade våra minnen och för mej kom fördjupade och nya minnen upp till ytan då vi pratade till gamla foton som digitaliserats. Vissa saker hade jag glömt men påmindes om - till exempel att korna betade vid sommarstugan och sommarlagården användes de första åren vi träffades sommartid, att höet saltades då det kommit in i lagårdsporten, skogsstigarnas hitta-hem-masonitebitar, hästarna Vargis och Molly i byn...

Det här vore roligt att ta itu med igen framöver - då även med Manfreds & Almas barnbarnsbarn.

Jag uppskattade verkligen att vi kunde samlas - vi kusiner från långt bort och nära! .
.

Röstet

Så här ser lagårdsportens takkonstruktion ut, röstet som man säger här. Pappa brukade nämna att morfar kallat det latmansröste. Detta byggnadsskick vore intressant att forska mer i, hur utbrett det är, hur många ladugårdar i socknen som är uppbyggda så här, under vilken tidsperiod de är uppförda osv.

Från den tvärgående bjälken brukade vi barn hoppa ner i höet då det ladats in och stod någon halvmeter nedanför bjälken. Det var lek för oss (jämför dagens studsmattor :-)) men samtidigt hjälpte vi till att packa höet så än mer gick in i utrymmet. Det enda vi var strängt förbjudna var att ha nålar (inte ens säkerhetsnålar) eller andra vassa föremål på oss då vi lekte och hoppade eller föll raklånga bakåt från bjälken ropandes "Här står själva kungen och dör." Haha, så roligt vi hade!

Förra året använde vi en domkraft för att lyfta en av stolparna, den lodräta delen i konstruktionen under väggbandet. Taket på långsidan hade börjat säcka eftersom stolpen nertill var rötskadad. Nu är det avhjälpt och takfoten åter så horisontell den kan bli.

Då vi åtgärdat golvet har allt som funnits på golvet sedan årtionden flyttats. Ett stort kånkande har de senaste semestrarna inneburit :-) Det innebar att hela konstruktionen blev lättare att överblicka. Golvbytet har alltså haft mycket gott med sig, bland annat att jag äntligen funderat på och förstått uppbyggnaden. Golvet  är flytande (alltså fritt från stommen i övrigt) och stommen i form av stolpverk hänger ihop med träbyggnads- och timringsteknikens sätt att foga ihop bilade stockar i samtliga knutpunkter. Det måste ha varit likt ett shakerbygge innan väggpanel och spåntak var på plats. Det hade jag gärna haft på foto men nej, något sådant finns inte. En stolpkonstruktion är det inte utan en ramverkskonstruktion som fogats samman med träbyggnadstekniska lösningar som dymlingar, förstötar och tappningar. Ramverkstekniken ger stora spännvidder -det blir stora ytor invändigt eftersom stommen bär - inga mellanväggar krävs för bärningens skull, inga mittstolpar.

Att gjuta betonggolv här skulle få förödande verkan på sikt. Att gjuta mot nedersta delen av ramverket gör att detta ruttnar och försvinner de liggande "syllarna" äventyras styvheten. Ramverket i sin helhet som ska ta emot vind- och snölaster blir rangligt, ostadigt.

Panelen och taktäckningen ger klimatskydd och hjälper till att styva upp ramverket. Lagårdarna här i bygden är oftast klädda med sågade panelbrädor som spikats kant i kant. På vår lagård byttes till lockpanel omkring 1950.

Kolla HÄR så mycket intressant vetenskap som gömmer sig i gamla byggnader.

.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om ekonomibyggnad, uthus, lagård, ramverkskonstruktion, flytande golv, dymling, förstöt, tapp, träbyggnadsteknik

Mycket rött och lite vitt

Årets röda slamfärgsmålning blev lagårdens norra långsida. Det är underbart att stryka rödfärg på en tidigare slamfärgad yta. Ingen skrapning, bara eventuell borstning. Är man lat behövs knappast ens det. Och för att inte misströsta när man har en stor byggnad som ska målas och vill undvika sprutmålning, är det bra att kunna sjunga långsamhetens lov och ta målningen vid flera tillfällen, eller som jag under flera år :-)

En yta fick vara omålad som den varit sedan 50-talets början. Där var ena änden av bjälken mellan lagården och rökbastun/timmerladan fäst. Den hade regnskydd i form av två hopspikade bräder som bildade ett sadeltak i miniformat som ni ser. Bjälken togs ner då vi skulle få hjälp av en timmerman att få nya syllstockar på rökbastun. Det  hade inte gått att ha den på plats då domkrafter lyfte byggnaden. Efter lagningen bestämde vi oss att flytta rökbastun ett par meter och bjälken blev för kort. Men minnet efter bjälken har ett påtagligt uttryck i den omålade utan. Bjälken användes vid slakt. Där hängdes kalven då slaktaren och grannen Oskar Öberg slaktade åt oss. I bjälken hängdes även gungan upp under somrarna. Klart att minnet ska få synas, det är mitt restaureringsfilosofi.

Svartröda stockrosor fick sin plats här i våras och blommar nu.

Vattbrädor till sommarstugan har fått två strykningar med linoljefärg. Linoljefärgen är Gysinges köpt hos Olofsfors byggnadsvårdsbutik. Behändigt lättstruken säger maken och ni ska veta att vi provat rätt många olika fabrikanters linoljefärger genom åren. Sen ska vattbrädorna upp på sommarstugetaket istället för de uttjänta och täcka av befintliga vindskivor och stoppa regnet från att droppa in under teglet. Inga plåtar där inte. De tvåkupiga tegelpannor av lera som ligger på taket är strängpressade och stämplade Göstad tegelbruk 1957. Så nu vet vi det. Göstad ligger i Östergötland och tegelbruket finns inte längre. I Sverige finns nu enbart Vittinge tegelbruk kvar och det ingår i utrikiska jätten Monier Group. Tegeltillverkningen i Sverige lever farligt! På bostadshuset i vårt andra boende köptes Vittinge lertegel till ena takfallet och recyclat lertegel med färdig patina på det andra och vi är helnöjda. Länge leve lertegeltaken!!!
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om slamfärg, faluröd, lagård, slakt, linoljefärg, vattbrädor, lertegel, tvåkupigt, enkupigt taktegel

Tvätta trasmattor

Allt i ordning för mattvätt. Vattevärmarn Värmos fylld med kallt vatten. Näver och tändstickor i en liten jutesäck allt sedan den tidigare användning fram till 70-talets början. Då tvättades direkt i grytan, denna gång ska bara vatten värmas. Veden framburen. Trädgårdsbordet, såpan och kallvattenslangen framme. Baljor finns där.

Det är bara att fyra på vedbrasan. Jag har bett för den plåtgrytan när mina föräldrar sagt sig vilja göra sig av med den. Underbart att de lyssnade till min vädjan!

Trasmattorna ligger i blöt i kallt vatten en stund innan tvätten börjar. Därefter läggs de i tvättvattnet som inte får vara för varmt. Jag blandar det heta vattnet från vattenvärmaren och kallt vatten ur slang. Blir vattnet för varmt kan mattorna blöda, färga av sig och blandas till något grådaskigt. Trädgårdsbordet tjänstgör som tvättyta. En rotborste (med riktigt styva strån) och såpa gör tvätten ren och väldoftande. Såpan breds med snabba drag ut på mattan, borsten doppas i vattnet och sen är det bara att skrubba med och mot randningen samt i kors. Såplöddret är lent. Fast gul såpa är att föredra men den tog slut så den flytande fick också användas. Nu blir kanske problemet att få tag i ny fast såpa på burk.

Idag då vi har bilar och handlar på storköp spelar vikten ingen roll, vatteninblandning i det traditionella rengöringsmedlet såpa har blivit en självklarhet. Men visst är det lite märkligt att vi konsumenter betalar för vattenutspädda produkter? Minns ni Glimt fönsterputs? Blå flingor i små platta förpackningar som späddes ut i vatten hemma och blev utmärkt att putsa fönster med. Jämför med de putsmedel som finns och alla de hårdplastsopor som blir följden.

Den här mattan som jag vävt i tuskaft tvättades senast i maskin och blev trist onyanserad.

Den fick tillbaka något av sin tydliga randning efter såptvätten för hand.

Mattorna sköljs i rinnande kallt vatten i flera omgångar. Flera baljor krävs - plast är behändigt men laggade tunnor går an om de fått svälla bort och inte är för gistna. Planering alltså. Sen kommer the American wringer till pass, fastskruvad på tunnan (där det sista sköljvattnet egentligen ska vara). Med den pressen körs den rensköljda mattan dubbelvikt mellan valsarna två gånger. En stor del av vattnet pressas ut.

Mattorna hängs på tork. Sol och lagom blåst passar perfekt. Mattorna hängs på längsen med ränderna lodrätt för att eventuell överskottsfärg ska rinna längs randningen och inte färga intilliggande ytor. Att hänga torkande över staket är perfekt om man har ett sådant. I självhushållets tid, eller föritin, då det här var en rutin för varje husmor, var det viktigt att börja tidigt på morgonen så mattorna hade torkat till kvällen då daggen föll. Uppe med tuppen var inte jag, så de mattor som inte hunnit torka helt hängde jag in under tak i ett väl luftat uthus. Utom de som torkades liggande på häcken, de fick ligga kvar över natten. Det krävs många meter klesträck (klädstreck, tvättlinor) när alla de mattor som jag tvättade ska få plats :-)

Klockan fem var vi bortbjudna på middag, en perfekt avslutning på tvättdagen!
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om mattvätt, tvätta trasmattor, såpa, rotborste, sköljvatten, pressa ur vatten, American wringer, sommarsyssla, hänga på tork

Här händer massor :-)

 Plocka blåbär.

 Äta frukost.

Bli förevisad sten, på platsen för ett tidigare torp, med vacker inskription i skogen: J P SM  Den 25/7 1893.

En källa med timrad skoning hörde till. Mycket intressant att se den konstruktionen.

Cykla förbi morfarsmormorsfarfars gårdstun och se att här håller man ställningarna...

Slipstenen finns där fortfarande. Jag och min man gjorde en översiktlig inventering av slipstenar i byn på andra halvan av 1990-talet. Det var inte många kvar då och än färre nu. Vår har en skyddad plats under tak och finns kvar samt används, Gun har sin kvar - heja på! En kulturgärning. Så sent som på 60-talet fanns en slipsten vid i princip varje litet jordbruk i bygden. Slipstenar går knappt att köpa idag. Att gårdens kornbod dessutom rustats upp är bara att glädjas över.

Och vad mer sker på gården? Jo, tvätten torkas på lina mellan träd, inte på kompakt vinda eller i torktumlare eller torkskåp inomhus. Jag ser detta här ända hemifrån och gillar det skarpt. Inom vissa inhägnade bostadsområden i USA, gated communities, är det förbjudet att hänga tvätt utomhus. I Sverige är det tillåtet - fortfarande. Tvätt som torkat ute luktar så gott och är så miljövänligt, inte en gnutta elektricitet krävs för torkandet. Och tvätten ger liv i en alldeles för tyst by. Fram för flera tvättlinor mellan trädstammar, precis som på bilden. Inte är det oordentligt på något sätt, tvärtom...
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om blåbär, hjortron, fil, torp, inskription, grävd brunn, slipsten, tvättlina, miljvänligt

Lampan i lagårdsporten

Den här armaturen som skyddar en glödlampa, har "alltid" lyst upp lagårdsporten. Av opalglas med en finurlig skruvanordning för fastsättning i underlaget. Hur gammal den är vet jag inte, kanske från tiden då gården elektrifierades. Man kan se märket av den avklippta glasmassan i toppen/botten på glaset.

Ljuset är inte starkt men tillräckligt för att kunna utföra det som skulle utföras - hämta hö för att stell koena, sila mjölken efter mjölkningen, ställa in mjölkflasken te kylrômme. Med dagens mått mätt och jämfört med många av dagens ljuskällor, är ljusstyrkan låg.

Glaskåpan har varit nertagen under de tre år som lagårdsportens golvkonstruktion bytts ut mot ny. Vi har jobbat med långa bjälkar och brädor och jag var rädd att den skulle råka få en törn och gå sönder då vi svingat dem. Lampan har tvättats och är uppsatt igen.
.
.

Gediget byggt

I vår ångermanländska närhet finns ett gediget bygge som kan besökas. Här är en vacker beskrivning av gården gjord av en mellansvensk besökare som sade sig häpna. LÄS och GLÄDS och åk dit om du inte varit där!!! Jag blir riktigt stolt över att vara ångermanländska när någon beskriver hus i mitt landskap så kärleksfullt :-)


Ett annan fin gård som ligger litegrann längre från oss är skogshemmanet Gudmundtjärn med sina 22 byggnader omgärdade av ängs- och hagmarker. Gården ligger inte så långt från platsen där min farmorsmor Anna, född här i byn, bosatte sig med sin familj och även slutade sina dagar. På sommaren levandegörs gårdens brukande och där används även gårdens gamla utedass i ladugården av besökarna för att skapa ett riktigt autentisk tillvaro.

Gudmundtjärns gård. Foto: Christer Sunesson.

Tänk så miljövänligt att urin och fekalier får komma naturen till godo som gödsel istället för att spola bort det med rent vatten som därefter ska renas i ett reningsverk. Om det nu inte släpps direkt ut i en bäck. Utedass är lyx inser jag allt oftare  :-)
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om timmerhus, gediget bygge, Myckelgensjö, Gudmundstjärn, kulturhistoria, skönhet, funktionalitet

Röta av bra slag

Nu har vi sedan flera dagar ett färdiglagt golv i hela lagårdsporten. Sista färdigställda delen var det smala rötrômme där torvbalarna från Lantmanna förvarades. Torvströet levererades av Renlund i Håknäs.
1965 var ett årtal jag hittade präntat på väggen, antar att det var då denna smal del byggdes till. Har väldigt suddigt minne hur det såg ut innan dess.

Självklart ska jag framöver besöka Sveriges enda torvströmuseum.
”Ryttarens torvströfabrik anlades 1906 och har kontinuerligt utnyttjas för industriellt bruk ända in på 1990-talet. Anläggningen speglar på ett pedagogiskt sätt en intressant del av den industriella utvecklingen på Sveriges landsbygd. En intressant och värdefull industrihistorisk miljö där natur, kultur och teknikhistoriska  upplevelser förenas." Museet är beläget utanför Falköping i Västra Götaland.

Masoniteförrådet är åter på plats.
Längst in finns ett 2x2 meters utrymme som kan avbalkas och en gång i tiden rymde 5 kubikmeter koks för vintereldningen.

Under golvbrädorna har vi golvbjälkar med kortlingar mellan. Det här ska nog hålla några år tror vi. Röta i virke som vi säger om murket, ruttet, trä är inget att sträva efter, men röta i form av torv är något användbart och bra.
Betonggolv - nej, inte här inte. Som förr ska det var. 1 3/4 tums golvbrädor, 3x6 tums bjälkar.
Med den inställning som jag har till restaurering får här inte bli alltför snyggt, det känns viktigt att minnas och se hur det fungerade då mamma och pappa drev jordbruk här. Städa och bränna för mycket tar bort verklighetskänslan anser jag. Kalla mej inte kultursnobb :-)
.
.

Följetongen fortsätter

Ser man på. Något har hänt dära kajen. Faktiskt.

 

Så här ser det ut nu i juli på Notholmen Strand som projektet så vackert kallas.

Ser ni skillnaden från i maj?

Så här såg det ut då:

Högt kravallstaket från Gunnebo då. Nu låg stängsling med brädor.

Gissar att det blir för dyrt att hyra Gunnebostängslet. Skadeståndsprocessen som tydligen pågår antas väl bli långvarig.

För övrigt har ingenting hänt med bygget. Man ser att stålkonstruktionen är som den ska, jag kan tänka mej att konstruktionsritningarna följts fullt ut. Men träarbetena... de är verkligen ett skämt. Den gamla kajkanten har bara bilats bort där primärbalkarna av stål löper ut. Där träbjälkarna ska fram hindras de av den kvarvarande betongkanten och träbjälkarna har därför minskats i dimension, kapats, stämpats upp eller hopfogats på ett väldigt  oprofessionellt sätt. Vem utförde arbetet? Hur såg upphandlingsunderlaget ut? Det vore intressant att veta. 

NCC - FÖRVÄNTA  LITE MER

Peab står som kommande byggare av de planerade bostäderna. NCC bygger kajen som underentreprenör till Peab eller hur detta nu går till.

*****

Har följt projektet i tre tidigare inlägg:

http://morfarshus.blogspot.se/2012/02/graddhyllan.html

http://morfarshus.blogspot.se/2012/08/notholmen-strand-igen.html

http://morfarshus.blogspot.se/2013/05/Nothomen-strand-Nordmaling.html

Detta är läget i januari 2016:

https://morfarshus.blogspot.se/2016/01/Notholmen-Nordmaling-bygga-vid-vatten-2016.html
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om Notholmen Strand, Nordmaling, kajen, strandnära boende, havet, Bottenhavet, Nordmalingsfjärden, Peab, NCC - förvänta lite mer

Vilken bro!

Körde genom Strömbacka bruk. I byggnaden där byggnadsvårdsföretaget Barrolin tidigare huserade tog jag äntligen bilder på den fantastiska entrétrappan, bron som vi säger.

Helt traditionell utformning, likadan som förekom frekvent här i byn och bygden för hundra år sedan och längre tillbaka. Då i trä men här i järnbruket med översta vilplanet, planstegen och sättstegen av tjock järnplåt. Sidorna uppmurade med gråsten och kalkbruk.

Plåten visar sig vara från 1846. Inte illa alls. Nytänkande för sin tid men ändå traditionellt, precis som jag ser på god restaurering av idag.

Här kommer broar i byn av samma typ, byggda med samma idé, men i trä:

Söderströms brokvist

Einar Rönnbergs brokvist.

Båda broarna, entrétrapporna inklusive husen är borta sedan länge.

.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om entrétrappa, bro, Strömbacka bruk, traditionell brokvist, träbyggnadsteknik, skönhet, bortrivet

Sommarsvalt

Det är inte lätt att finna intressanta saker att köpa på etablerade loppisar här i trakten tycker jag. Men så skedde ändå tidigare i år. En yllepläd från Tidstrands Yllefabrik i Sågmyra blev min för 40 kronor. Viola Gråstens designade "Snark" i massor med färger, den jag köpte är klarblå.

Pläden kan komma till pass nu när nätterna är svala och täcket tunt. Sommarvärmen är vikande just nu men vad gör väl det då filtar och plädar värmer.

Jättedaggkåporna blommar så grant just nu. Färgen är mycket mer illande limegrön än bilden visar. Daggkåporna blommar bara längre om det inte är olidligt hett :-)

.

.

På jakt efter platsen för farfarsfars hus

Efter flytten från Olofsfors bruk till Rundviksverken bodde farfarsfar och farfarsmor i den timrade stugan som syns närmast i bild. Jag träffade ingen av dem, såg aldrig huset, vet knappt var det stod, har pappas berättelse att gå efter. Rundvik har förändrats oerhört, särskilt på 1970-talet hände mycket för att få bättre infrastruktur för timmertransporterna som då kom landvägen och inte medelst flottning.

Israels och Erikas stuga köptes och flyttades, förmodligen efter deras bortgång, till Järnäsklubb. Där är den idag en del av ett fritidshus. Det enda som är original torde vara timmerstockarna. Jag kan alltså sluta mig till vilken storlek huset hade: en enkelstuga. Där levde en familj med  sex barn.

Då var stugan säkerligen panelad eller brädfodrad som man säger, för att öka lufttätning/isolering. Nu är timret synligt i ett utslag av romantik.

Vykort med parti från Rundvik. Postgången 1907.

Kan det vara byggnaden i förgrunden eller någon liknande? Huset låg vid bergets fot som jag fattat det, någonstans där företagshälsovården ligger (om den fortfarande existerar, huset finns i alla fall kvar). Däruppe på berget kom ett kapell att byggas 1930 som byggdes till och blev kyrka 1953.

Kanske kan fotot vara taget uppifrån berget. Ytterligare en taknock skymtar i förgrunden och där borta ligger Nordmalingsfjärden. Den här vyn har jag aldrig skådat.

.
.

Typiskt och vackert

En urtjusig lagård presenteras härmed. Slamfärgad faluröd med gröna dörrar och portar, pannplåt på taket. Rostfläckarna bekommer inte mig. Å om vi hade pannplåt på vår lagård istället för fabriksmålad brun plåt.

En fröjd att se den här typiska västerbottniska gårdsplanen. Öppen mot söder förstås för solinfall, lagård i öster, bagarstuga i norr och mangårdsbyggnad i väster. En lyx är det bevarade utedasset placerat i anslutning till den täckta gödselstacken. Lyx de luxe är att där finns tre hål, plats för tre sittande.

Har nyss fått höra att Nordmalings kommun har en utmärkt tjänst då det gäller latrin. Man tar alla dagar i veckan, dygnet runt, emot fulla latrintunnor som lämnas på en given plats nära "Strandvallen". Samtidigt som man lämnar hämtar man en ny tunna. Allt kostnadsfritt. Hurra för kommunen denna gång!

Lagården byggdes till på 30-talet genom att förhöjas. Det syns tydligt var takfoten gick tidigare. Jag gillar den här sortens årsringar. Snyggt i sin operfekta anslutning. Like! Inredningen i fähuset är kvar, till och med halm i båsen ligger kvar från tiden då jordbruket upphörde omkring 1990.

Gårdstunet är öppet, endast mot söder finns en häck och några växters som t ex pion. Detta är fortfarande en bondgård och inte en villaträdgård. Observera de sparade osymmetriska fläckarna med vitklöver. Bra för humlorna och bina, snyggt för ögat. Hur kan man betrakta vitklöver som ogräs???

Bagarstugan har bytt ytterdörr och modern färg på väggarna men har kvar lertegel på taket och gamla fönster.

Som grädde på moset en vitmålad trädgårdsmöbel av trä intill vårdträdet - en präktig och vacker rönn. Rönn hör ihop med den västerbottniska bondekulturen. Jag älskar dem, har en själv på gården och önskar mig en rönnhäck någonstans :-)

Finfint J, kul att se!
.
.

Hurra för 100-åringen

I år är det 100 år sedan morfars hus stod färdigt. Morfar timrade själv, förmodligen med hjälp av andra men vem eller vilka det var förtäljer ingen historia.

Morfar Manfred var en av de sista som hanterade en täljyxa för att timra sig ett hus. Morfars hus, mitt hus, är ett av de sista timmerhusen som byggdes i byn. Något senare känner jag inte till men det ska sägas att full koll på byggnadstid för samtliga bostadshus här i byn har jag inte. När jag går igenom bostadshusen här i byn ser jag att en övervägande del är från 1930- och 1940-talet, sådana med fyrdelad kvadratisk planlösning ni vet som staten önskade sig. Drygt fem bostadshus är uppförda på 70-talet och 80-talet. Politiken har under 1900-talet styrt bostadsbyggandet hårt. Och jag är född i en landsända som är politiskt följsam och river sina gamla hus för att bygga nytt. Man ville inte verka omodern och bo kvar i det gamla. Annat var det i Hälsingland, Dalarna, på Gotland och Öland samt i herrgårdslandskapen. Där har många förstått värdet av att bevara för att visa på sina anor.

Ladugården här på hemmanet fick sin påbyggda vinkel 1937. Morfar byggde. Fähusdelen, som då flyttades, är är timrad men för övrigt har lagården med hölager, hölage, och genomkörningsport en stolpkonstruktion. Stolparna är skrädda och urtagna med täljyxa. Min mamma Karin, som var 16 år då vinkelbyggnaden kom till, berättade hur träflisorna flög vid timringen. Under tiden morfar täljde lossade en bit ur yxeggen och den blev obrukbar. Istället för att köpa en ny yxa såg han till att få stockarna fyrkantsågade. Så de allra sista stockarna i ladugården är sågade.

Yxan med sin förstörda egg finns kvar. Jodå.

Morfars bror Gustaf (1882-1927) byggde sig även han ett hus. Han gifte sig 1914 med Evitoria från Björna och då antar jag att huset stod färdigt. Jag gissar att det är liggtimrat också men är inte säker. Huset ligger alldeles intill bäcken. Gustav bedrev garveri.

Detta är Gustavs hus. Gustav minns jag inte av förståeliga skäl. Men jag minns att hans änka "faster Evitoria" bodde här och låg i en säng intill fönstret på övervåningen med utsikt mot gammvägen, Kustlandsvägen. Så minns jag det. Evitoria dog 1973.

Alldeles nära men på andra sidan bäcken bodde den äldste brodern Johan (1872-1918). Det huset brann och ett nytt hus med den typiska planlösningen med central murstock uppfördes, Per-Albinstugans signum. Johan hade övertagit föräldrahemmet, föräldrarna Johan Olof och Klara flyttade i samma veva till sin andra mangårdsbyggnad dära Halla.

Västerbottensgården, langkakesen (långkatekesen) på Halla, fick senare yngste sonen Adrian överta. Det vackra västerbottenshuset revs på 30-talet och ett egnahem byggdes på samma plats, en Per-Albinstuga.
HÄR kan man läsa om dessa egnahem för arbetarsmåbruket.

Den här timrade enkelstugan med tillbyggnad på baksidan neråt slänten, är det hus Johans, Manfreds och Gustavs syster Karin bebodde dära Halla, på Hallbacken längs Kustlandsvägen. På somrarna flyttade hon ut i bagarstugan på andra sidan gammvägen, vilken fortfarande står kvar. Karin var ogift och enkelstugan revs efter hennes död 1953 för att ge plats åt en ny byggnad till brorsonen Johan med familj. Denna 50-talsbostad är i sin tur det enda arkitektritade huset i byn.

Min morfarsmor Klara och morfarsfar Johan Olof fick alltså ha alla sina barn som nådde vuxen ålder i sin närhet. Jag tror det var en medveten strategi från deras sida att dela de två hemmanen mellan sönerna. De hade mist tre barn, 1, 4 och 8 år gamla i difteri 1879. Bara sonen Johan, född 1872, överlevde den farsoten. De värderade barnen högt och ville inte att någon skulle tvingas emigrera.

Morfars hus blir 100 år i år. Ett av de sista timmerhusen som byggdes här i byn, ja kanske det allra sista. Det vore intressant att, om tid och lust finns, återföra det till som det såg ut som nybyggt. Ett sådant projekt kräver noga övervägande eftersom nerlagt kapital inte förräntar sig på den norrländska glesbygden! Idag är fönstren på bottenvåningen bytta och huset klätt med masonite och påspikad läkt, även det en årsring över ett funktionalistiskt ideal som snabbt byggs bort. 

.

.