Byggpraktik

I hennes arkitektutbildning ingick ett antal veckors byggpraktik. Den ordnade man själv och praktiken företogs lämpligtvis sommartid och det var nu sent 70-tal.

Eftersom hon gärna vistades hemma i byn under sommarloven, hembygdskär som hon är, beslöt hon sig för att undersöka om det enda byggföretaget dära Vall´n hade möjlighet att ge en ung kvinna sommarpraktik på en byggarbetsplats. Så skedde. Den sommaren arbetade hon fem veckor med den tristaste praktik man kan tänka sig. Ensam blev hon satt att riva ett skjul och sen dra ut spik ur rivna brädor och senare, tidvis tillsammans med en sommararbetande yngre tjej, popnitade hon ett trapetskorrugerat tak på en mycket stor nybyggd lagerlokal. Det var vad som kallas själsdödande. Arbetsledaren syntes till ett par gånger. Praktiken var undermålig, i efterhand insåg hon att hon skulle sättas på plats – he behövs väl ingen architäkt för å bygg e hus-andan känns igen, det finns än idag en djupt rotad Jantelag i bygden. (I yrkeslivet har hon därefter projekterat byggnader med falsade plåttak i skivtäckning, där det krävs både kunskap av projektören och hantverkare av rang för att resultatet ska bli bra.)

I augusti samma sommaren arbetade hon fyra veckor på samma byggnadsfirmas kontor dära Vall´n. Enkla projekt är vad hon minns, ingen speciell lärdom fick hon förutom hur det är att arbeta tillsammans med en byggnadsingenjör och hus plockade ur en katalog. En tillbyggnad av järnhandeln i centrum skulle även färgsättas ihop med ägarna. Där blev en kulör där ett nagellack fick utgöra fasadfärg. Hu så avskräckt hon blev!

 

Men mest fruktansvärt var när ägaren av firman, samhällets byggföretagare, ville att hon skulle tvätta hans Mercedes och i samband därmed känna sig hedrad eftersom i den bilen hade han skjutsat Lill-Babs fick hon veta. Hur det gick kan ni försöka gissa er till. Det var en patriarkal och förtryckande inställning till kvinnor på den här sommarens manliga arbetsplatser. Skulle chefen begärt samma sak av en ung manlig individ? Nej!

Följande års byggpraktik blev så mycket bättre trots att det var samma byggfirma men helt andra kontakter. Tillbyggnaden av Folkets Hus i Runnvik var på intet sätt avancerad men hade en bra arbetsledare, Moström var förstående och väl lämpad. Dessutom var det ett bra arbetsgäng att ha att göra med, byggnadsarbetare som verkade trivas ihop. De kan ha varit omkring fem personer. I byggfutten satt inga pinup-bilder, jargongen var inte macho och hon blev inte på något sätt förtryckt eller förlöjligad.

Hon var den som fick ansvara för att mängda och beställa betong från Gräsmyrs betongfabrik till gjutning av grunden, najade armeringsnät, var med och murade upp grunden av tunga ”gråsuggor” med en murare från Ume, spikade stomreglar, panel, la råspont på taket, spikade takpapp ikapp med en lärling, läktade för takpannor. Mer hann hon inte eftersom det var det dags att återvända till KTH. När de 6 veckornas praktik var över sa den äldste arbetskamraten, grovarbetare Johansson: ”Nu har du visat att kvinnor kan arbeta på byggen!” Det var väl ett fint adjö, eller hur?

Sista sommarlovet praktiserade hon fem veckor på ett litet, privat arkitektkontor i Örnsköldsvik. Hon hyrde ett rum hos en jämnårig tjej som hade en stor lägenhet högst upp i ett gammalt trähus centralt i stan med stor balkongveranda. Verkshöjden på projekten hon arbetade med var inte särskilt stor, dem lade hon knappt på minnet. Men stämningen var god och avslutningsvis gjorde alla en trevlig gemensam kontorsresa ut till Ulvön och till avsked fick hon en verkligt perfekt bok, vald med omtanke. Senare kom ett telefonsamtal med frågan om hon ville börja arbeta på Ö-vikskontoret efter examensarbetet. Dock tackade hon nej . Hon hade då bestämt att det var i Sthlm hon ville arbeta.

HON LÄNGTADE ALDRIG BORT

men måste flytta för att få den utbildning hon verkligen ville ha. 

När hon flyttade till Sthlm för att få den utbildning hon önskade sig höll hon dörrarna öppna, det var inte självklart att hon skulle bli kvar i storstan efter examen, eftersom hon trivdes med landsbygden, i hembygden, dialekten, människors gemensamma historia - men att flytta tillbaka insåg hon dock ganska snart inte var ett alternativ tyvärr. Sitt yrkesval, utanför vård-skola-omsorg-sektorn, möjliggjorde inte verksamhet på landsbygden hemmavid. Då skulle hon vara tvungen att pendla till en stad och så lång daglig pendling var inte att tänka på i hennes värld där hon hade satt upp max 30 km pendling enkel resa. I hela livet har hon dock haft möjlighet att välja arbetsplatser på cykelavstånd.

En plattform för hennes yrke inom humaniora fanns och finns inte i byn eller i kommunen insåg hon. Ville hon ha intressanta, stimulerande och utvecklande anställningar och uppdrag var det ett måste att hålla sig till de stora städerna, universitetsstäder, åtminstone under etableringsfasen i professionen. Likadant ser läget ut i stort idag. Det är bara att beklaga.

Läs

 Om de ungas flytt till staden

 

Så här ser det ut:

• de ungas flykt fortsätter – stora platser vinner unga, mindre platser förlorar de unga
• unga kvinnor rör på sig något mer än unga män
• framförallt de stora städerna får in ett överskott av unga kvinnor
• i Norrland försvinner fler unga kvinnor än män 

.
.

Hembygdsgården och byggnadsminnet

Hembygdsföreningen som jag tillhör i Mellansverige har en hembygdsgård. Alltså inte en bygdegård. Det är en kringbyggd borgargård från den tid då städerna var agrara, alltså finns där fähus och allt vad därtill hör.

Den gården fick nyligen status som byggnadsminne.

Lite stolt blir jag allt över min nya hembygd och alla som arbetar för kulturhistoriens bevarande och framtid.

Det arbetas verkligen intensivt. Ett medlemsblad i A5-format, fyllt med intressant bygdehistoria, kommer ut fyra gånger om året. Gården har öppet för allmänheten titt som tätt, sommar som vinter och café hålls sommartid där. Där finns tidstypiskt inredda rum att ta till sig. Skolklasser är välkomna på besök för att lära sig om livet förr i tiden och för att baka i bagarstugan.

Ni fattar att det är lätt att jämföra min "norrländska" hembygd med sin bygdegård med min nuvarande omgivning. Fast på många sätt är skillnaderna i synsätt på den egna historien så stora att det inte låter sig jämföras.

Gården som nu är byggnadsminne var en privatbostad 1899 då fotot togs.

.

.

Tonår

Minns träffarna i kyrkans ungdomsgrupp där jag var med i flera år med början som trettonåring. Något jag så här i efterhand minns särskilt väl är min och de övriga unga (tonåriga) flickornas/kvinnornas plats och uppgift: att diska efter fikat samt därefter handtorka disken. Jag trivdes inte alls med det där förutbestämda livet, en självklar, icke ifrågasatt tillvaro i köksregionerna. Men att inte vara med i den rollen, att fly från köket och disken hade varit okamratligt. Kanske hade jag blivit utfryst ur gruppen...

I köket pågick inte roliga och stimulerande diskussioner som bland killarna. Köksarbete låg inte i deras outtalade arbetsuppgift. Det var kvinnornas sak, något som vi blivit och blev uppfostrade till, medvetet eller omedvetet, att ta som vår livsuppgift.

Killarna hade det så mycket intressantare. De kunde stå i klunga i rummet intill och prata medan tjejerna diskade. Om vad de talade vet och minns jag inte helt då jag så sällan var med i snacket, men ibland det kunde röra sig om tekniska spörsmål, lite vidare frågeställningar än flickornas, om än inte särskilt djupt filosofiska.

Att överge sin genusbestämning, tycka att man hade rätt att ifrågasätta sin roll, att prata om något annat än den lilla världen, var jag inte mogen/stark nog att offentligt ifrågasätta då. Barn och familj var inte min dröm för livet som övriga flickors i ungdomsgruppen, jag hade ingen lust att tränas in i den rollen genom att prata ”tjejsnack” med jämnåriga.

I backspegeln är jag dock glad över att ha varit med i den där gruppen. Jag slapp leta efter en annan tillhörighet som ”tuff” tjej. Det hade inte heller passat mig. På en liten ort finns inte stort urval av aktiviteter. Sport och idrott, kyrkans verksamhet, motorintresse med moppegäng och sen bilgäng. Och kanske droganvändande.

Inget passade mej riktigt bra, det var först då jag flyttade till storstan som jag fick utlopp för mina intressen. På så sätt var en eftergymnasial utbildning min räddning, att finna grupptillhörigheter, få utlopp för de latenta kulturella intressena.

(Nu tror den som läser säkert att jag hatar att diska. Men så är det inte, det jag ogillar att pådyvlas en roll jag inte vill ha. Att handdiska en stordisk hemmavid efter en fest är lika med meditation. Hos mig finns ingen diskmaskin, jag diskar gärna för hand även till vardags. Men det är viktigt att vi delar på köksgöromålen.)

Läser en kommentar till Elena Ferrantes läsvärda romansvit i fyra delar om två flickor från de fattiga kvarteren i Neapel vars liv får olika inriktning genom att den ena får möjlighet att studera vidare efter grundskolan (del fyra har i dagsläget ännu inte släppts på svenska):

”Kvinnors intellektuella ensamhet är så sorglig, tänkte jag, vilket slöseri med begåvning att vi varit avskurna från varandra och inte haft några regler och någon tradition att följa”. Det är ett ”slöseri med kvinnlig intelligens”.

Läser också i Kristins Sandbergs sista del i trilogin om husmor Maj i Ö-vik (Liv till varje pris) om Majs tankar då hon på 60-talet tillsammans med sin make Tomas besöker dottern Anita som påbörjat universitetsstudier i Lund. Maj tänker:

"...för en norrlänning kan det här platta aldrig vara bra. Vindarna och det utsatta läget, ja också träden får underliga proportioner. Håller Tomas med? Kan inte även han känna längtan efter de vidgade vyerna, kunskapen, upplysningen, intellektet, resonerandet, inte bara detta jordnära, handfasta, tingliga. Hade det inte blivit annorlunda om han fått studera? Förstår han inte Anitas lockelse av baskrarna, de politiska protesterna, poeterna, Jean-Paul Sartre, Faulkner, Carson McCullers och Freud, psykoanalysen, psykologin, pedagogiken och socialpsykiatriska experiment – men Tomas skulle ha velat läsa historia – se bakåt för att bättre förstå det nuvarande."

De båda kvinnliga författarna behandlar kvinnohistoria, genusbestämning samt "klassresor", alltså socioekonomisk förändrad livssituation.
.
.

Centralt läge

Det här är en av de mest fascinerande västerländska platserna jag känner till. Här möts århundraden av människors vilja att manifestera sig. Byggnaderna vänder huvudfasaderna mot olika väderstreck.

• den medeltida kyrkan Santa Maria al Aracoeli i mitten
• närmast i bild Palazzo Nuovo, en del av Kapitolinska museerna
• det vita storvulna monumentet längst bort är Vittorio Emanuele monumentet från 1911.

Allt finns på Capitolium, den minsta av Roms sju kullar. Själva platsen är formgiven av Michelangelo Buonaroti som också ritat palatsfasaden och den breda stentrappan upp på Capitolium, La Cordonata.


På Kapitolieplatsens mitt tronar en antik bronsstaty av kejsar Marcus Aurelius till häst. Marcus Aurelius var kejsare i Romarriket åren 161-180 e Kr. Det vi ser här är en relativt ny kopia, originalet finns i museet och detta är den enda bevarade antika ryttarstatyn.

Capitolium är en kulturell höjdpunkt.
.
.

Skön vila

Skönhörnet i ett bondkök i norra Sverige.
.
.

Laddade ord

Intellektuell,
Analytisk
Är
Fulord
Här
I byn.

Av hävd.

Kanske gör man misstaget att likställa intellektuell med intelligent? Att vara förnuftig kan väl inte vara fel? Inte heller att vara undersökande, utforskande. Att leva ett helt liv utan att analysera sin egen situation och samtiden känns för mig väldigt introvert och inskränkt.
.
.

TakPastill

Jamen, det här är ju bra som det är.

Målat tak på underlag av masonite och därtill en Böhlmarkslampa. Pastillen i taket. En LED-lampa har jag bytt till men i övrigt ändras inte det utmärkta 50-talet!
.
.

Tryckknappar

En favorit från förr. Istället för att sy knapphål och sy i knappar. Underbart lättsamt till nya kuddvar. Okej, det gäller att läsa instruktionen och använda de rätta delarna inbördes, totalt 4 olika sorters delar till en tryckknapp. Tungan rätt i mun som uttrycket brukar vara.

Jag tror mamma köpte dem för att sy dockkläder, typ hängselbyxorna till blunddockan på bilden. Väldigt få tryckknappar är använda ut asken, till mitt fromma. Tummen upp för Neweycraft press fastener!
.
.

För närvarande

Mönstrat golv

En fernissad linoleummatta med tryckt mönster.
Den försöker likna en vävd matta av ull med kort lugg, kanske en Wiltonmatta. Linoleummattan är det vi även kallar "korkmatta". Från 30-talet. Hur snygg är den inte!

Återställare

Minns när jag skulle få ett litet syskon. Minns besöket med pappa på N-lings BB för att hälsa på mamma och lillasyster. Hur tog vi oss dit? Buss? Bilskjuts? Knappast cykel. Lillasyster låg bakom en stor glasruta i ett stort rum med många små vita sängar (på hjul). Så djupt nerbäddad att jag inte har något bildminne av att jag skymtade ett barn. Mamma däremot bjöds på medhavt kaffe med bröd (bullar gissar jag).

Det gick några dagar till och sedan var det dags för hemkomst för mor och nyfödd syster. Så förväntansfull jag var. Äntligen skulle jag få någon att leka med, en lekkamrat. De kom, lillasyster bars in till morfar och mormor på bottenvåningen. Hon var invirad i en grön pläd med stora vita blommor och placerades på schäslongen i köket. Så minns jag när jag gick fram för att kika på den där underbara varelsen som jag skulle leka med och minns besvikelsen över att hon var så liten, hennes ansikte, som var det enda som syntes, hade ihopknipna ögon och hon verkade inte alls intresserad av mej och absolut inte av att leka ;-)

Tiden gick, hon växte men det dröjde oändligt läääänge innan hon kunde springa och leka kurragömma ute, haha....

Hemma hos oss på övervåningen var skötrum inrättat i lill-rummet, där ammade min mamma också ofta min lillasyster. Vardagsrumssoffan hade då för tiden sin plats där och där stod också barnsängen precis som då jag var barn men den flyttades mellan rummen allt eftersom, att ett spädbarn skulle sova ensam nattetid var det inte tal om.

Nu ska rekonstruktion av ytskikten i detta rum påbörjas. Det är sannerligen svårare än du kan tro!
.
.

Reseanteckningar

Som intresserad av byggnader har man resa nästan vart som helst och finna något vackert och/eller intressant. Reseanteckningarna utgörs ofta av rum, hus, detaljer eller hela landskap som jag blivit förtjust i. Interiörer kan vara svåra att fånga på foto så därför kan en snabbritad plan och sektion vara ett bättre minne. En tumstock finns med i resetrunken. Men det kan lika gärna vara antika tempel eller kastilianska landskap som pennan fångar eller så.

Det här är ett av de fina minnen jag har från en resa till Lofoten då boende i en oförvanskad rorbu var en del av behållningen utöver den magnifika naturen. Rorbun var inte bokad i förväg utan letades upp på plats, jag var förtjust i enkelheten och ursprungligheten utan hård ombyggnad för att passa turister som kräver hemmabekvämlighet. Jag tyckte att det lilla huset för fyra fiskares säsongsboende hade "själ".
.
.

Kan ett hus ha själ?

Jag fick en fråga av Caroline för ett par inlägg sedan som jag funderat något över: Kan ett hus ha en själ?

Det påstås att äldre byggnader, hus har en själ. Som jag förstår håller du på med byggnadsvård och kommer i kontakt med äldre byggnader. Min undran är om du kan uppleva att det finns något som kan påminna om en själ och om hur det kan upplevas?
Eller är det något annat som finns där men som av några kan upplevas som en själ.
Det vore intressant att få höra din åsikt om detta.
Hälsar Caroline C

Tack för en intressant tanke, Caroline! Här för vi en dialog i kommentarerna: 2017-03-16 och 2017-03-20

***

Vem är jag att svara på om hus kan ha själ eller något som av några kan upplevas som själ? Jag har inte forskat om saken och känner inte till om forskning gjorts. Jag har bara mig själv att falla tillbaka på. Då det gäller byggnader har jag både kompetens och känslor men sociologi och byggnadspsykologi ingår inte i min sakkunskap.

Hur som. Jag vågar mig på skriva ner några tankar. Fyll gärna på med egna åsikter.

Till stor del tror jag vi själva skapar eller har i oss känslan av ett hus´eventuella själ. Våra bildminnen, historiekunskaper, doftminnen, känselminnen, synminnen gör att vi upplever eller inte upplever en samhörighet med ett hus. Interiört, exteriört eller bådadera.

Därför kan inte alla människor ha samma upplevelse av en byggnad, av ett hus´ själ eftersom det handlar om egna erfarenheter, kunskap och tidigare upplevelser att falla tillbaka på. Det kan handla om erfarenheter från barndomen – om hur vuxna i omgivningen reagerar på de miljöer man vistas i tillsammans som barn.

Ängslada Värmland

Husets själ handlar om tid, om kontinuitet, flera generations lager ovanpå varandra. Ju äldre byggnaden är desto längre historia, ju mer patina (naturlig nötning). Det skulle kunna liknas vid en palimpsest.

Det finns de som anser att patina är fult, att det upplevs som fattigdom att inte måla om, tapetsera om, byta ut panel osv. Av andra kan slitna trösklar, och synliga spår efter hantverkaren (t ex yxhugg, penseldrag, ojämnheter i smidet, märken efter sågtänder) uppfattas som något positivt. Under efterkrigstiden har moderna material kommit in på marknaden, där möjlighet till helt maskinellt släta ytor utan hantverkarens synliggörande, gjort att en förskjutning infunnit sig och patina, slitage, betraktas som negativt. Men en förskjutning håller på att ske tillbaka till uppskattning av hantverk och naturlig nötning, främst inom medelklassen.

För den som tycker att märken efter hantverkaren och patina är något negativt saknar ett gammalt hus värde, det kan behandlas precis hur respektlöst som helst. Då landet skulle moderniseras på 1900-talet fick det till följd att mycket revs och det nya folkhemmet byggdes upp. Crescendot i byggandet av bostäder var miljonprogrammet i storstäderna - Rinkeby-Tensta, Hallunda, Ronna, Rosengård, Bergsjön, Ålidhem m.fl -  där många områden idag är problemområden. Vad eller om man upplever en byggnads ”själ” handlar om klasstillhörighet tror jag.

Det är något med storleken på det byggda. Kan en skyskrapa ha själ? Har miljonprogrammens stora flerbostadshus med blåsiga mellanrum en själ? Har Colosseum i Rom en själ?

Colosseum, Rom

S:ta Karins kyrkoruin vid Stora torget, Visby under restaureringsarbete.

50-talskök någonstans i Sverige

Jag anar att det är lättare att uppleva ”själen” i ett hus om man har historiekunskaper, vet något om husets historia, känner till de människor som levde där och hur livet tedde sig i den samhällsgrupp som bodde/brukade huset. Paras detta med fantasi kan också hjälpa till att känna husets själ.

Jag minns mitt första besök till fornborgen Gråborg på Öland, så känslosamt i julinatten, fantasin for iväg utan att jag läst in mig på den där "stenhögen". För mig hade fornborgen en "själ", jag kände tidens gång. Sedan dess har jag arbetat mycket med restaurering av ruiner, varav många av kyrkoruinerna i världsarvet Visby, och trots att jag skaffat en hel del kunskap om byggnadsverken, deras historia och konstruktioner är de fortfarande lika intressanta och inspirerande för både vetenskapen och fantasin. Men det behöver inte vara den typen av grandios ruinromantik för att hävda att en byggnad har själ, det kan lika gärna vara en lagård eller varför inte en hölada. Men i mitt fall kommer vemodet in om det där enkla trähuset är helt förfallet och på väg bort, det tar bort mycket av upplevelsen av själ som finns/fanns. Är det så att en byggnad måste vara omtyckt för sin egen skull för att kunna ha själ?

Enligt mig kan även nya hus kan ha själ men det skriver nog inte alla under på: om de är ritade, dvs formgivna och terränganpassade just för den specifika platsen (genius loci), har genomtänkt planlösning och vackra, hållbara byggnadsmaterial. Det märks på huset om det är älskat av invånarna eller om det endast är en statussymbol att visa upp. Inredningen kan vara personlig, hemmagjord, enkel och ändå smakfull. Det måste absolut inte vara inredning från Svenskt Tenn, Ikea, Fritz Hansen, Kasthall, Kartell, Cassina, Swedese, Vitra, Norrgavel, Artek eller en byrå av ebenisten Georg Haupt eller så.

Ellen Key beskrev i Skönhet för alla om glädjen och möjligheten att med små medel ordna det trivsamt för sig. Om att ge huset en själ.

.
.

Elins dröm

Det här är härligt att läsa, drömmen som Elin har om ett fint gammalt hus. I min hemkommun. 

Texten är mer lättläst om du klickar HÄR. Artikeln fann jag på Gård och Torps hemsida.
.
.

Fritzl-fångenskap eller befriande sommarliv

Min då nya granne frågade mej ganska snart efter inflyttningen, om det var sant att Kalle och Hildur, som byggde huset hon köpt, lät de tre barnen i leva i källaren under somrarna. Frågan var ställd med ett sådant tonfall att tanken fördes på ett Fritzel-fall här i byn på 1940-talet stod klar.

Grannen, i 35-års åldern, född och uppväxt i bygden, upplevde berättelsen som hon hade fått den beskriven för sig av någon, som grym. Trots uppväxten här kände varken hon eller den som berättade det hela för henne, till levnadssättet här på västerbottniska landsbygden för två generationer sen.

Hemmansägarna hade på 1800-talet en bagarstuga/bryggstuga (här sa man bröjstu) som familjen flyttade ut till under sommaren. I samband med det städade man mangårdsbyggnaden, skurade trägolven, kritade spiselkransen, tvättade trasmattorna. Korna flyttades till sommarladugården och fick gå på skogen under dagtid.

Kalle & Hildurs hus och lagård syns på flygfotot från 1957 längst upp mot vänster. 
Det ligger mellan bäcken och gamla landsvägen.

Det där levnadssättet fortsatte även när de klassiskt traditionella byggnaderna inte längre uppfördes efter att nya hemmansklyvningar gjorts. Kalle och Hildur byggde sitt hus och lagård 1935 i samband med giftermålet. Då gällde inte timmerbyggnadstekniken utan huset uppfördes med regelstomme, det var ett av många s.k. Per-Albintorp som byggdes. Under huset byggdes en källarvåning med ingång både utifrån och inifrån. I källaren murades också en stor bakugn. Bakugn ville man inte vara utan trots att det gamla levnadssättet var på upphällningen. Det finns många fler exempel på detta med bakugn i källaren i hus från första halvan av 1900-talet här i byn. Matförvaring hade man förstås också i källaren och jag tror att tvättgungan fanns där, den där ljusgröna saken som tant Hildur använde vid tvätt sommartid då den flyttades ut intill bäcken.

Jomen, källaren var sval och skön sommartid och därför flyttade de tre barnens sängplatser dit precis som folk flyttat ut till bröjstun tidigare. Morfarsfars familj flyttade ut till bröjstun berättade mamma. Traditioner och välfungerande levnadssätt upphör inte så lätt - min mamma (f 1921) och hennes syster (f 1926) flyttade ut och upp på "bovinn" under sommarmånaderna som barn. Ett helt analogt levnadssätt som Kalles och Hildurs ett decennium senare. "Bovinn" finns kvar och har pappspända väggar och tak som målats med vit limfärg.

Har man inte fått kunskapen om bagarstugorna och de där berättelserna om hur livet levdes förr i bygden, är det lätt att tro att barnens sommarflytt till källaren var ett Fritzl-liknande skräckscenario istället för en befriande sommartillvaro.

Detta är en fängelsecell i Karlsborgs fästning

Att kunna sin hembygdshistoria, att ha hört äldre människors berättelser, gör skillnad. Men jag gissar att i vissa familjer menar man att det var ett fattigt liv och det kan finnas en ovilja att påminnas om det som var.

För mig personligen innebär kunskapen om hur livet levdes förr en fördjupad känsla för hembygden.
.
.

Gränsmarkering, rågångar

Att hålla rågångarna tydliga till rågrannar är viktigt. Men med oss nutida hemmansägare är det inte lika vanligt förekommande som bland tidigare generationer. Trots att vi har så många maskiner till hands. Fyrhjulingar, röjsågar, skotrar...

Pappa brukade gå med de olika rågrannarna för att hålla gränserna öppna, inte alla samtidigt men en rågång per tillfälle. Emellanåt kollade han rågångarna själv eller med mej och/eller syrran och samtidigt berättade han om skiftet. Redskap var röjkniv, yxa och kanske en burk rödfärg.

Numera brukar vi kolla upp rågångarna under barmarkstid, en sträcka vart år om möjligt. Här finns rösen, råpinnar, eller bleckade trädstammar. En sommar för några år sedan gick vi rået med ena rågrannen och markerade tillsammans.

Den här rågrannens avverkning börjar växa upp och det blir dags att röja bort vissa träd och se till att rågången är synlig.

Under skogspromenaderna finns det så mycket vackert att ta till sig. Och ryggsäcken med fika är med förstås.

 

Att stanna och dricka kaffe med smörgås till är härligt tycker vi.

På berget står stenrösen med störar med jämna mellanrum.

Ibland kan någon pinne ha gått av och då byter vi ut den. Fortfarande gillar jag att använda granslanor från skogen som markering. Ibland målas stenar med röd färg.

 

Vår granne i söder använder VP-rör i sina rösen.

Just vid vid detta hörnröse i söder har jag bytt ut granslanan mot en gul köpepinne. Jag upptäckte en ny markering några meter bort och ville för framtiden minnas vilken som var den ursprungliga.

Här syns det gamla hörnröset närmast med gul pinne och några meter längre bort det nya röset med ett VP-rör. Så nära varandra brukar rösena inte stå här. I andra hörnet står VP-röret nerkört i myrmark en bit från röset med toppig sten.

Två nya gränsmarkeringar vid skiftets två hörn i söder kom upp efter pappas bortgång och under projekteringen av de 40 vindkraftverkens som anlades på grannfastigheterna. Märkligt. Kanske trodde rågrannen i söder att jag inte känner till min skog och vet var gränserna går. Ändå är det märkligt att vilja flytta gränser - som jag tolkar det som tills jag får en annan vettig förklaring. Rågrannen råkar vara politikerfamiljen La Famiglia.

Jag talade med sonen i familjen, nuvarande markägare, för några år sedan direkt efter en årsstämma i bysamfälligheten för att höra om han visste något om de nya rösena. "Jag ska fråga pappa" blev svaret. Fadern, som också var på stämman, kom och inte heller han sa sig känna till de nya rösena och anledningen till att de kommit upp. Med stenhård blick och kall röst sa han till mig att man inte får flytta rösen. Herregud vilket snack, som om jag inte visste det!!!

Vem gör ett nytt röse utan att ta ansvar för det! Varför? Kanske för att förtydliga rået men varför inte säga det då. Det är inte helt ovanligt här att rågränserna inte uppdateras gemensamt utan en hemmansägare bestämmer sig att nymarkera helt allenarådande. Det kan bli riktigt fel vill jag påstå.

Genom att grusa en bysamfälld väg påstår man sig vara rättmätiga ägare. "Det är pappa som har grusat vägen, så det är hans" säger sonen, politikern, högt och tydligt på förhandlingen i miljödomstolen då fråga om tillfartsväg till vindkraftsområdet kom upp. Så lätt gör man sig till "ägare" av en bysamfälld väg utan att någon vågar eller vet att protestera. Antagligen vet inte övriga hemmansägare vad som gäller rent juridiskt, kanske har kunskapen om vad som är bysamfälld mark fallit i glömska (det senare tror jag inte gäller samtliga). Hur det än må vara är jag verkligt förskräckt över okunskapen i byns samfällighetsförening. Varken styrelse eller hemmansägare vet vad vi äger tillsammans. Det betraktas som oviktigt.

Den alldeles nyligen bortgångne Torgny Lindgrens västerbottniska skröna om rågångarna som flyttade sig har sin aktualitet än idag :-)

Lindgren flyttade söderut men kände människornas mentalitet i sitt Västerbotten mycket väl och gjorde god litteratur av berättelserna. Hade han varit född här i kustlandet hade historierna varit av samma kaliber. Jag lovar!
#nordmalingsproblem
.

Fäbodgränsen

När jag var liten berättade någon i byn att fäbodarna här på skogen var de nordligast belägna i landet. Det trodde jag då. Som barn är man inte källkritisk. Det var ju speciellt att bo nära den nordligast belägna fäbodvallen.

Att påstå att byns fäbodar var de nordligaste gjordes kanske av okunnighet eller kanske var det ett försök att göra platsen märkvärdigare än vad den är. Ett sätt att förhärliga sin hembygd eller sin egen gård kan vara att få den att verka större, bättre, märkvärdigare, och framför allt äldre än den är. Det spiller över på den egna personen som därmed får högre status.

På en levande fäbod finns möjlighet att träffa på boskap sommartid.

Med tiden har jag lärt mig mera om de agrara systemen och böndernas olika levnadsvillkor. Sydgränsen för fäbodväsendets utbredning löpte vid slutet av 1800-talet från norra Bohuslän vidare norr om Vänern till Norduppland. Norr om den gränsen fanns alltså fäbodar, dvs ända upp i Norrbotten.

Fäbodgränsen sammanfaller till stor del med den klimatiska norrlandsgränsen och delar två hushållningssystem åt. Norr om gränsen var näringslivet baserat på boskapsskötsel, söder om gränsen på åkerbruk. Det är intressant att inse att fäbodgränsen sammanfaller tunnbrödsgränsen. Det är något som jag än idag märker av i matkulturen i norra och mellersta Sverige.

Förenklat kan man säga att i Nordsverige var mjölkhushållningen betydande, man hade torra ojästa bröd, kärran har använts för lätta transporter - kärrvägar betyder inte att vägarna gick över kärr som jag trodde som ung :-). I söder var mjölkhushållningen mindre utvecklad, man hade jästa bröd och vagnen var vanligare än kärran som transportmedel. Bondgårdarnas uppbyggnad skilde sig också åt norr och söder om denna fäbodgräns/klimatgräns.

Min bys fäbodar är långt ifrån de nordligaste. I Norrbotten har en fäbod blivit kulturreservat minsann. Min bys fäbod har inga byggnader bevarade från den tid då de användes för sitt ändamål. Nej, "uppsvinget" för fäbodplatsen kom då en skogsbilväg anlades på 1980-talet och man plötsligt kunde åka bil dit, ja ända in på fäbodvallen om så önskas, vilket förtar upplevelsen av historisk plats. Hur många besökare reflekterar över hur livet där pågick då vallen var i bruk? När övergavs fäbodlivet? Vilket jordbrukarliv och byggnadsskick kom i byn efter fäbodväsendet? Hur många funderar över de ljud och den tystnad som då fanns på platsen? Hur människa och natur levde i symbios på den tiden? Hur skrönor uppstod och berättades vidare. Hur vi själva faktiskt formas av det liv som då levdes även om vi inte inser det.
.
.

Geografiska gränser

Föränderlighet är det enda bestående.

Gränser har förändrats och förändras allt jämt. Här ses ändringar från år 1150 e Kr till nu. Jag har inte källkritiskt granskat den. Filmen börjar långt innan våra nuvarande nationer var fastställda, Sverige som nation existerade inte på 1100-talet men väl när filmklippet slutar. Att gränser och nationer är heta ämnen vet vi.

Föränderlighet är det enda bestående.
.
.

Den ekonomiska, politiska och religiösa makten

Maktcentrum fångat på vykort.

Den politiska makten i N-ling residerade tidigare i träbyggnaden till vänster, kommunalhuset. Det är numera rivet och ersatt med ett nytt kommunhus där även polis och bibliotek ursprungligen inrymdes.

Bankdirektören för Svenska Handelsbanken hade tjänsterum i trähuset till höger. Byggnaden finns fortfarande kvar. Kring banktomten löper ett staket med diagonalställda ljusmålade ribbor, mycket tidstypiskt. Där innanför finns träd planterade. Numera är där parkering. Gatan rakt ner heter Storgatan. Den har sin början strax utanför kyrkans grindstolpar. Längs Storgatan låg en gång kyrkstugorna som ägdes av bönder från byar runt ikring för övernattning vid kyrkobesök. Kyrkstugorna fanns kvar för tre generationer sedan, därefter krävde moderniteten att de skulle ersättas med handel och kommers.

Den religiösa makten - medeltidskyrkan med sin fristående klockstapel - ligger mitt emot och helt nära den politiska och ekonomiska makten. Området kring kyrkan är idag riksintresse kommer förhoppningsvis att bestå för lång tid.

Än idag är alltså strukturen densamma - byggnadernas belägenhet och funktioner. Men maktbalansen har förändrats.
.
.

På väg bort

Det stod en gång en lada i alla år mitt emot grundskolan i Lögd´. Den befann sig på andra sidan landsvägen, f d Riksväg13. Jag fascinerades av spåntaket från unga år. Och de sista åren insåg jag att det antagligen var det sista helt synliga spåntak som fanns att se på en helt upprättstående byggnad i bygden. Formen på ladan var traditionell och enkel med sadeltak och rejäla takskägg. Väggarna var panelade och rödfärgade. Ladan tillhörde bondgården i bakgrunden som ligger i byns mitt. Skolan står direkt till höger utanför bild.

 

Jag fotodokumenterade när den var på väg bort. Helt plötsligt kunde man se att den var timrad men förhöjd med reglar för att rymma ordentligt med hö som ju är skrymmande då det inte balas. I samband med förhöjningen fick den takstolar istället för åsar som bar upp taket.

Det syns även att den tidigare var indelad i två avdelningar. Och vad mer är - man ser de långsmala horisontella öppningarna på ena gaveln och jag inser då att detta var tidigare en rökbastu där kornet torkades.

Plötsligt minns jag storhässjan som stod i öst-västlig riktning ut från den röda gaveln på lagårn där borta när jag var barn, och inser historiens gång med rökbastun som ersätts av en storhässja (kornhässja) och då får bastun funktion som hölada. En rökbastu placerades en bit från gården eftersom den eldades upp vid torkning av säden och därför var brandfarlig.

Delar av storhässjan på flygfoto från 1957. Rökbastun stod då till vänster utanför bild.

 

Jag förmodar att den "såldes på rot" för att bli del av något annat. Det vore intressant att veta hur många av alla de rökbastur en gång fanns, som ännu finns kvar i kommunen idag. Ingen av alla de mer sentida storhässjor som fanns här i bygden är kvar, de är väldigt utsatta konstruktioner som håller kortare tid än en timrad byggnad som en rökbastu. 

Det var vintern 2006 som ytterligare en av jordbrukets byggnader försvann, en byggnad med mycket lång historia. Hejdå!
.
.