10-gruppen

Jag tycker mycket om 10-gruppens mönster och det är jag inte ensam om :-)

Minns deras första butik på Gamla Brogatan i Sthlm alldeles intill IMPO med secondhandkläder på 70-talet. Båda butikerna frekventerades. Sedan gick 10-gruppens butiksflytt till Götgatsbacken 25 som jag passerade till och från jobbet.

En sparad längd av tapetbård "Akilles" av Inez Svensson för Duro. Så mycket 80-tal.

Tapetserade vardagsrummet i min lägenhet med Inez Svenssons mycket synliga tapetbård "Akilles" tryckt av Duro på 80-talet. Jag tolkar mönstret som ett stiliserat och något förvrängt klassiskt tandsnitt. Det blev härligt häftigt!  Så postmodernistiskt. 

Jag har sytt klänningar i tyger från 10-gruppen, har köpt underbara runda axelremsväskor av deras design samt vaxdukar, randiga necessärer... Färgstarkt och/eller stormönstrat.

 

Ikeakollektion "Avsiktlig" kom 2017.
Mönsterdesigner Iina Vuorivirta formgav mönstret ovan i
10-gruppens anda. I kollektionen fanns även fyra av 10-gruppens originalmönster.

Ikea köpte in 10-gruppens mönsterskatt 2015 då gruppen stängde ner. När så ikea kom med kollektionen Avsiktlig år 2017  köpte jag självfallet metervaror som "Jamaica" blå formgivet av Birgitta Hahn, 1978 samt textil med mönstret ovan i 10-gruppens anda. Bland annat.

"– Jag har velat skapa en ”klassisk” 10-gruppskollektion, där man både kan hitta mönster man känner igen och få nya favoriter berättar Tom Hedqvist, kreativ ledare för AVSIKTLIG och en av grundarna till 10-gruppen.

I AVSIKTLIG kollektion ingår fyra klassiska 10-gruppen mönster samt nya mönster av fem av 10-gruppens originalmedlemmar. Tom Hedqvist har även bjudit in de tre unga IKEA formgivarna Iina Vuorivirta, Ida Pettersson och Hanna Dalrot samt två externa formgivare Kristina Abelli Elander och Anders Wenngren. Resultatet är en lekfull kollektion som avspeglar designkollektivets långa och brokiga historia – men som också är väldigt samtida." Ur pressmeddelandet.

Fönsterrenoveringens dag 30 maj

Det jag kan se är att det finns fler äldre fönster bevarade i mellersta- och södra delen av landet. I Norrland har många bytts ut under senaste decennierna, särskilt efter oljekrisen 1973. Kallare klimat i Norrland med övertygande försäljare, annonser och byggvaruhandlare är förklaringar, viljan till modernitet efter andra världskriget i Lubbe Nordströms anda, är andra förklaringar. (Lubbes reportageserie för radion - Lort-Sverige - sändes 1938 och samma år kom den ut i bokform.)

 

Kunskapen om väl fungerande äldre material och teknik har väl nått samtliga boende här i landet nu. Åtminstone hos en yngre generation än min egen. Glädjande är ordet! Fönsterrenovering har blivit en stor sak sedan bilderna ovan producerades (http://www.varsamt.org/). Kurser hålls titt som tätt och fönsterrenovering har till och med fått en egen dag - den 30 maj varje år. 

Hur man gör när träfönster renoveras - kolla här!

Finns det något vackrare glas än de äldre hantverksmässigt tillverkade? Love them. Och träet i äldre fönstersnickerier är noga utvalt och av bra kvalitet. Låt dig inte förledas av krakelerad färg på ytan. Äldre fönster är värda att vårdas och få lite kärlek.

Afrättningar å Levar avrättningsplats, Nordmaling

 

Klicka för större bild.

Ur dödbok: 1845

Dec 10 Nordsjö -
Drängen Peter Olofsson, 35 (år)
Afrättad kl 11 f.m. å Lefvar Bys område för mord,
rån och mordbrand, verkställd hos kolaren Erik

Gust. Svensson i Storänget Sönd. d. 8 Sept. 1844.

Den 11 december 1845 kl 11 på förmiddagen avrättades drängen Peter Olofsson, Nordsjö, i Lefvar Bys område för mord, rån och mordbrand.

Dådet på Storänget 

Till Lögde by hör en gård, som kallas för Storänget. Den ligger vid fjärden mellan Rönnholm och Kronörn. Hit kom på 1770-talet en brukskolare, som hette Erik Forsberg f. 1730. Vi skall här beskriva en händelse som inträffade söndagen den 8 september 1844 och som säkerligen lät tala om sig länge. 

Som åbo på Storänget bodde vid denna tid den unge bonden Erik Gustaf Svensson från Bergsjö och dennes hustru Anna Magdalena, Johan Asmundssons dotter från Hyngelsböle, som varit fosterdotter hos Jonas Forsberg f. 1787, en sonson till den förste Forsberg. 

Denna söndag skulle hustrun kyrktagas efter sonen Erik Olofs lyckliga födelse i juli. De båda makarna och fostermodern Anna Dorotea samt äldsta dottern Anna Erika rodde därför över fjärden till kyrkan. Hemma stannade dels den gamle förmånsgubben Jonas Forsberg och en ett och ett halvt år gammal flicka Dorotea Johanna samt den nyfödde pojken, dels två unga pigor. Forsberg hade förberett sig att fara ut på en fisketur men blev hindrad genom att några bekanta från bruket kom och hälsade på och stannade till kl 5 på em. Då får gubben ut i båten och tog med sig ena pigan till roddhjälp. Hemma blev således endast en 17-årig piga och de två små barnen. Storängetfolket hade några år tidigare haft en dräng, som hette Per Olsson från Nordsjö. Nu kom denne helt plötsligt över skogen på besök. Efter att ha förhört sig om husbondfolket överföll han pigan med en träpipa och slog henne så hårt i huvudet att hon föll men reste sig och sprang ut mot sjön för att se om någon roddare syntes, som kunde hjälpa henne. Till närmaste gård var det nämligen en fjärndels mil. Men Per Olsson hann upp flickan och slog henne upprepade gånger i huvudet så att hon blödde ymnigt. När hon sedan fallit ned på marken, trampade han över bröstet, så att hon förlorade sansen. Sen drog han upp henne till stugan, står det i ett tidningsreferat. 

Nu började barnen gråta, och i förargelsen över detta krossade han huvudskålen på flickan med sin träpipa. Därefter gick han lös på pojken i vaggan och slog honom så hårt att blodet trängde ut genom örgången. Nu kunde han övergå till den planerade stölden och sedan han tagit vad han eftertraktat, drog han in pigan i rummet, där det fanns en säng med dunkläder och på väggarna hängde bomullsklänningar och annat eldfängt gods. Sedan han slängt två eldbränder i sängen, tog han stöldgodset och drog av gården i tro att elden skulle utplåna alla spår av vad som skett. 

Emellertid återfick flickan sansen och lyckades släcka eldbränderna och sedan krypa på golven bort till det rum där den lille låg och skrek. Hon lyckades lägga honom i sitt knä. I denna ställning och blödande påträffades hon nära vanmakt, när gårdsfolket återkom. Den unga mamman höll på att förlora förståndet av chocken men "uppehölls på branten af förtviflans afgrund genom religionens tröstegrunder". Hon var syster till den kände Jakob Jansen i Hyngelsböle. 

Eftersom pigan kunde berätta om det inträffade, kunde länsman Nils Nolund redan på måndagsafton gripa mördaren i närheten av Sunnansjö på väg till sin bror i Salberg, där han även själv var skriven. Per Olsson hade även tidigare varit straffad för stöld och fick den gången 40 par spö. Han var stark och robust, 33 år gammal. I början nekade han till allt, men då han fått höra att pigan levde och vittnat om händelsen, så fann han för gott att erkänna, och han dömdes till livets förlust. Hans nådeansökan avslogs. 

Den 11 december samma år blev det avrättningsdag. Han fick åka fångskjuts från Umeå till Nordmalings häradshäkte. Därifrån sände han bud till pigan i Storänge och bad att få träffa henne. När hon infunnit sig, bad han henne om förlåtelse och skänkte henne en bibel och en mindre andaktsbok, som han köpt för vad han sparat under sin fängelsetid. 

Kl. 11 på förmiddagen halshöggs Per Olsson på Levars galgbacke. Han gick med kristlig undergivenhet sin död till mötes, "dock lärer tillkännagivit sig i hans åtbörder en vid omedveten oro". Enligt en annan uppgift skall han under färden från Vallen till Levar ha sjungit med vacker och klar röst flera psalmer. Detta var troligen sista gången bilan gick på Levars galgbacke. /Red. Så visar det sig inte vara fallet./

Källa: Tyko Lundkvists bok Av Ris och Rot (1973) sid 28-29

Ordet med fet stil har genom källgranskning rättas i förhållande till de texter som finns på nätet (https://www.rotter.se/faktabanken/avrattade/268-2005-01-03-11-48  och sedan 2022 på visitnordmaling.se)

*

Detta dåd hörde jag berättas om ett flertal gånger som barn. Det var hemskt och sedelärande. Berättelser och skrönor är något som vi som är födda innan teven slog igenom ofta är uppväxta med. Så här i efterhand är jag mycket tacksam över mina berättande föräldrar, just denna otäcka händelse berättade min far som troligen hört den av sin mor, min farmor.

Detta står på skylten vid avrättningsplatsen. Där är det lämpligt att även informera om att avrättningsplatsen flyttats vid bygget av Botniabanan för att informationen ska vara fullödig och sann. 

 

Så vad hände den 31 augusti 1853?
Jo, då avrättades ännu en man för mord.

Klicka för större bild.

Dödbok: 1853

Aug 31 Högland -
Torparen Johan Wiklund, enl Kongl Majts dom afrättad
för mord å sin Hustru Anna Cathar. Svensdr.       29. (Den avrättades ålder)

Det är två av de avrättningar som skett å Levar avrättningsplats, den plats som inte finns upptagen av SCB vid den genomgång av RAÄ:s Fornsök myndigheten gjorde 2021.

Tre viktiga dagar enligt bondetraditionen

*

Urban, Vilhelmina och Beda skola sommaren leda.

Urban, Vilhelmina och Blenda skola sommaren lända.

*

Som vädret är onsdag 25, torsdag 26 (i år Kristi Himmelsfärdsdag) och fredag 27 maj så kommer vädret under sommar-månaderna juni, juli och augusti att bli 2022.

Beda fanns, till minne av en engelsk munk från 700-talet, på dagens datum före 1901, då det utgick. I Sverige kom det dock att uppfattas som ett kvinnonamn. 1986 återinfördes det på dagens datum och har funnits där sedan dess. Blenda infördes i almanackan 1901. Fakta härifrån

Kan det bli somrigare? 

Ladusvala, foto Lars Theng. Lånad härifrån.

Galgbackar och avrättningsplatser

Hösten 2021 stod detta att läsa i dagstidningar och på internet, åtminstone på flera av de sidor jag besökte. En rätt märklig nyhet kan tyckas:

Över en halv miljon bor nära gamla avrättningsplatser

Nästan 557 000 invånare i Sverige har som längst en kilometer till en tidigare avrättningsplats. Om avståndet utökas till max tre kilometer berörs i stället en fjärdedel av landets befolkning.

Om undersökningen

Platser förknippade med avrättningar och galgplatser har hämtats från Riksantikvarieämbetets Fornsök som innehåller information om alla kända registrerade fornlämningar och övriga kulturhistoriska lämningar i Sverige. I praktiken fanns fler platser än vad som är registrerade i dag, då de medeltida avrättningsplatserna ibland saknar en registrering.

Det var Statistiska centralbyrån som gjort undersökningen.

Nordmaling på rad 225 har ingen avrättningsplats enligt enligt SCB. Det stämmer på sitt sätt eftersom platsen begravdes under en järnvägsvall 2004. Men fornplatsen som sådan finns analogt i Riksantikvarieämbetets Fornsök - i pärmar som jag tittat i och kopierat. Den senaste inventeringen gjordes 1981 och då fanns avrättningsplatsen i Levar antecknad. Stenen som markerade platsen är dock flyttad i samband med att Botniabanan anlades, järnvägsrälsen löper över den ursprungliga platsen. Platsen är inte autentisk och skylten stämmer inte om den inte alldeles oförmodat har ändrats under senaste halvåret.

Via denna länk till SCB kan man ladda ner uppgifterna för hela landet. Än enklare är det att klicka HÄR och titta längst ner på sidan 4.

Ovan: Levar avrättningsplats på sin autentiska plats innan den hamnade under järnvägsvallen 2004.

 

Foton från 2004 då ursprungsplatsen tillfälligt markerades med "kulturstubbar", stenen har flyttats på bilderna.

 

Så här såg det ut dit den flyttats. Senare byggdes en enkel gärdsgård runt en del av stenen. Senast jag var där var skylten densamma som före flytten.

Alltså -  någon autentisk avrättningsplats finns inte längre. Statistik kan användas till mycket och en vän av ordning undrar hur SCB tagit fram statistiken. Att statistik inte går att lita på är allmänt känt. Nedan en kortversion av nyheten som stod att läsa i pressen hösten 2021:

Över en halv miljon svenskar bor idag nära en avrättningsplats utan att veta om det. Statistikmyndigheten SCB avslöjar nu var alla dessa galgbackar finns!

Från norr till söder i vårt avlånga land finns de platser som en gång i tiden fungerade som offentliga avrättningsplatser. I städerna placerades avrättningsplatsen ofta på en höjd. I takt med att befolkningen växte flyttades den längre ut.

Två kända avrättningar på denna plats skriver jag om HÄR.

Blomstertid

  

Snart är det sommar på riktigt.

Idag är det Eriksmässa. Runt Ers´mäss kommer en kallperiod enligt gamla tiders årstidspraxis. Det kallades Ersmäss-gnäll´n. Efter det är det bara järnnätterna runt den 6 juni som kan ge frost. Sen är det fritt fram för sommaren.

Enligt traditionen skulle man ha sått sin åker vid ersmäss den 18 maj. "Om Erik ger ax, ger Olof kaka" betyder att om höstrågen hade gått ax till eriksmässan (18 maj) så skulle man kunna baka bröd av mjölet till Olofsmässan (29 juli).

Det här är Erik, det är 40-tal. Hans morföräldrars hem syns i bakgrunden, ett rejält timrat hus med trapphusveranda. Fint tycker jag som aldrig sett det. Det var rivet när jag föddes, familjen hade låtit bygga ett nytt hus på samma gårdstun, ett hus med den fyrdelad plan som blev vanlig då. Erik är yngsta barnet, född efter fyra systrar om jag minns rätt. Erik torde ha varit välkommen då pojkar ofta fortfarande då räknades förmer än flickor, någon ämnad att överta familjens hemman som vuxen.

Till vänster syns ett ljusmålad byggnad med bakomliggande ladugård. Boningshuset är tillbyggt och spåntaket utbytt till trapteskorrugerad svart plåt, ladugården är sig lik. Det är fortfarande i samma familjs ägo nu som då.

Till höger utanför bild står mina morföräldrars boningshus.

Övergivet

Foto januari 2022.

Brukshandeln i Olofsfors upphörde för många år sedan. På 1990-talet fick den utgöra skalet till ett nytt museum, kulturum, över bruket, ett museum med en bra och vacker utställning. Väl placerad mitt i bruket längs Riksvägen som alla - besökare och boende - passerade. Genom skyltfönstret såg man brukets skapare Jennings till häst i naturlig storlek. Den röda rocken lyste lång väg.

Ett byggnadsvårdsföretag startade sin verksamhet i bruksladugården. Efter några år flyttade de till brukshandeln och museet flyttades långt bort i bakgrunden, långt från sin centrala placering. I något år fungerade byggnadsvårdsbutiken men snart nog lade ägarna ner verksamheten. Kulturen hade fått ge vika för näringslivet. En ny byggnadsvårdsbutik tog över, nu åter igen i bruksladugården. Nu står brukshandeln tom sedan länge efter ett kort försök av en annan verksamhet försökt att etablera sig i lokalen. Ett ödehus mitt i Olofsfors centrala del. Så synd att museet flyttades, det hade en bra placering längs allfarvägen och utställningen var utförd av ett professionellt kulturinformationsföretag.

Olofsfors bruk blev av SIM, Svenska Industriminnesföreningen, utnämnt till Årets industriminne 2014 men nu går det utför istället för tvärtom. Bruket sägs vara Västerbottens största turistmål. De som arrenderat herrgården för att bedriva restaurangverksamhet blev tidigare uppsagda trots att kontraktet inte gått ut - schism uppstod. I april 2021 anställdes en projektledare vid Olofsfors bruk. Syftet var att utveckla verksamheten men det slog inte väl ut så denne sparkades efter två månader av stiftelsen Olofsfors Bruksmuseum. Det strular i Olofsfors till ogagn för turismen och det är inte uppmuntrande att läsa om sådant här.

Västerbottens Kuriren september 2021. 

Undrar vilken kostnaden blev för den förlikning som blev följden? 

Stiftelsens styrelse består av representanter från Nordmalings kommun, familjen Barbro Westerberg samt Västerbottens museum.

Foto januari 2022.

 

Restaurangen i herrgården är stängd sedan 2019. Tegeltaket byttes ut i fjol. Renovering kanske pågår interiört med antikvarisk expertis iblandade? Hoppas att restaurangverksamheten kommer igång igen.

Prima björkved på vänt

  

Något lite björkved blir det av de smala stammar vi röjde bort nyss på skiftet. När vi tog över gården var vedboden fylld och än finns det ved kvar. Men påfyllning är inte så dumt att planera för.

Violett som violett

Pulsatilla patens, en verklig raring.

Champagnebrus, typ av.

Vackra medföljare

Alltid när det finns blommor att plocka i samband med en resa norrut plockar jag med några. De här lär ändå ha blommat över när jag återvänder söderut.

Efter varje jul sparar jag hyacintlökarna som under långhelgen blommat vackert, för att till våren plantera ut dem. Tills sist blir det en hel del som blommar nu i maj året och åren därpå. De står i pionrabatten och när hyacintbladen vissnat har de täckts av pionbladen.

Vill hinna njuta skönheten i en julros i 50-talsvasen.

Narcisser blommar i mängd, både i rabatter och gräsmatta. Några fick följa med norrut. Livet på landsbygden ger härlig möjlighet att odla egna skönheter, så annorlunda än i en stadslägenhet.

Flyttblock eller erratiska block

Jättekastet som missade kyrkan och som inte rubbas.

Jag kan åka långt för att se sådana här naturföreteelser. Det på bilderna finns i Södermanland. Ett balanserande stenblock som stått så här sedan urminnes tid då de transporterades till sin slutliga plats med hjälp av is, antingen inlandsisar eller glaciärer. Då isen smälte undan hamnade flyttblocken på den underliggande markytan.

Sveriges största flyttblock finns i Västerbotten. Har ni besökt Botsmarksblocket? Det är så stort att det är svårt att avgöra att det ligger löst. Det går att klättra upp på men på egen risk. Botsmarksblocket är skyddat som ett naturminne från istiden.

Bygdemedel som kompensation - till vilka?

Bygdepeng brukar beteckna den ersättning som vindkraftsbolagen ibland betalar ut i trakter där vindkraft etableras. Bygdepengen kan användas för att ersätta intressenter som är berörda av vindkraften utan att de är markägare.

Vi bybor ska vara tacksamma över att några hemmansägare här i byn upplåter sin mark till vindkraftsarrende för 40 stycken vindkraftverk!
Vi ska vara tacksamma över att pengar i form av bygdemedel kommer byn till del!
Vi ska vara väldigt tacksamma för den uppoffring dessa gör för byn!

Jag har suttit på flera samfällighetsmöten där detta uttalats av företrädare för de som arrenderar ut mark. Senast i maj 2021 då Bert hov upp sin stämma och uttalade orden myndigt och patriarkaliskt - att vi ska vara tacksamma över att de (vindkraftsupplåtarna) ser till att bygdemedel kommer till byn. Innan dess var det La Famiglia som yttrade samma imbecilla åsikt med avsikt att få "oss andra" att vara tacksamma gentemot vindkraftsupplåtarna, ett sätt att dölja deras rovgirighet,
att få det att låta som markupplåtarna gör en stor uppoffring.
Tror de övriga i byn på detta?
Kanhända gör de det.

Det ska påtalas att både Bert och La Famiglia är/var kommunpolitiker med vana att manipulera. Jag måste dock ge dem ett litet erkännande: jag föredrar intelligent elaka människor jämfört med tvärtom, de intelligenta är i alla fall förutsägbara. Det går att först hur de tänker.
Ja.

Vi bybor ska alltså vara tacksamma över att vissa hemmansägare här i byn upplåter sin mark till
40 stycken kraftverk och årligen får rejält ersättning för detta!
Vi ska vara tacksamma över att en ekonomisk förening bildats där ordföranden och flera styrelsemedlemmar själva upplåter arrendemark till vindkraftverk. Dessa beslutar över hur bygdepengen ska fördelas, medel som går till projekt de själva har nytta av. De har således dubbel nytta av sitt arrende till vindkraftsindustrin.

Vi övriga ska vara nöjda över att dessa jäviga personer beslutar var bygdemedel ska gå.
Tror man att detta är demokrati har man inte förstått innebörden av ersättning till de boende och berörda i vindkraftsindustris skugga!
Att det kommer att bli en ändring på detta har jag inga förhoppningar om.
Situationen kommer inte att förändras utan kommer att fortsätta generation efter generation efter generation.
Denna djupt illojala demokrati och orättvisa hör bl a ihop med det patriarkala väldet i byn,
med okunskap och rädsla.
Demokrati urholkas där information undanhålls och förvrängs, där rädsla råder.

 

Bygdemedel är avsedda att kompensera närboende till industrin för att dessa ska få någon som helst nytta av den exploatering som förstör jakt och jaktupplevelse, naturupplevelse och närmiljö. Som ersättning för konstant blinkande hinderbelysning och vingars skuggning. Kompensationen ska således inte handhas av de markägare som varje år får en rejäl ersättning i markarrende, de har ju redan "sitt på det torra". Nej, kompensationsmedlen ska handhas av de som blir lidande av att vindkraftsindustrin etablerats i deras omedelbara närhet, utan ersättning. Alltså de skogsägare som inte upplåter mark och framför allt de människor i byn som inte är hemmansägare, det vill säga inte har mantal och därmed inte skogs- och/ eller jordbruksmark - alltså de som kan kan betraktas som villaägare. Dessa övriga invånare, som inte får ersättning från industrin ska vara de som helt och hållet beslutar var medlen ska gå. Men så är det inte här.
Lägger man till ännu en aspekt så kan en undra hur stor procent av vindkraftsmedlen går till verksamheter där kvinnor beslutar tror ni? Hur stor procent av medlen beslutar kvinnor över - alltså kvinnor som inte får arrendeersättning av vindkraftsbolaget?
 

Så här lyder Energimyndighetens förklaring till:

Bygdepeng - vad är det?

Bygdepeng brukar beteckna den ersättning som vindkraftsbolagen ibland betalar ut i trakter där vindkraft etableras. Bygdepengen kan användas för att ersätta intressenter som är berörda av vindkraften utan att de är markägare.

Begreppet bygdepeng började användas redan när den svenska vattenkraften byggdes ut. Men medan denna typ av bygdepeng är reglerad i förordningen om bygdeavgifter SFS 1998:928, är bygdepengen kopplad till vindkraft en frivillig överenskommelse. Ändå är det relativt vanligt att vindkraftsbolag använder sig av sådana avtal för att skapa goda relationer lokalt.

Avsaknaden av ett gemensamt regelverk för bygdepeng har medfört att det finns många olika avtalslösningar och nivåer på bygdepengen, men en gemensam grundidé är att en del av intäkterna från vindkraften går tillbaka till bygden. Pengarna brukar därför kunna sökas av exempelvis den lokala hembygdsföreningen eller idrottsklubbar. Nivåerna i bygdepengen kan variera mellan några få tiondels procent av bruttoersättningen för elen som produceras upp emot en procent.

 

Vintern rasat ut...

 

Valborgsmässoeld och manskör - det som krävs på valborgsmässoafton.

Vintern rasat ut bland våra fjällar
Drivans blommor smälta ner och dö
Himlen ler i vårens ljusa kvällar
Solen kysser liv i skog och sjö

 

Snart är sommarn här i purpurvågor
Guldbelagda, azurskiftande
Ligga ängarne i dagens lågor
Och i lunden dansa källorne

 (...)

ur Längtan till landet av Otto Lindblad

 

 

Första maj och flaggan fortfarande i topp.

Träff med likasinnade byggnadsvårdare.

På hemväg fika i en vitsippsbacke.

Allt blev mitt
Jag var hos våren
Jag var vacker
Jag var älskad

Högt och länge
sjöng jag
i ljusgröna skogar –
för våren
min älskare

Så gick jag hem
till sist.
Till matematiken.
…
Sedan
har jag aldrig mött våren
ensam
och aldrig
känt mig så älskad

Dikt av okänd

Kommunikation

 

"Information är vaccin mot propaganda.
Det går inte att lura ett upplyst folk."

 

 

 

Jag har säkerligen blivit lurad ett antal gånger i mitt liv.

Har jag inte märkt det har det varit skickligt gjort och det har inte bekommit mig.

Som fastighetsägare här i byn har jag flera gånger försökt luras att tro felaktiga saker.

Det har skett klumpigt och varit väldigt lätt att genomskåda på direkten.

Detta får mig tyvärr att tro att på små orter på landsbygden är kunskap i flera stycken låg.

Även om jag vet att det på intet sätt stämmer överallt.

Men kanske är det lät att tro på den som har stadigaste rösten och tar det hen säger för sanning.

Trots förändringens vindar lever man kvar i byåldermannens tid.

Inte i en demokrati.

Föreningsvidriga beslut fattas eller försöker trumfas igenom.

Samhällsutvecklingen har gått vidare, utbildningsnivån bland befolkningen har ökat, källkritiken tillkommit.

 

Hur ska t ex en försäljning av mark som ägs gemensamt av bysamfälligheten gå till på ett regelrätt sätt? Kan man t ex ändra andelstalen hur som helst?

Kan man t ex besluta att utdebitera medlemmarna 90 000 kronor utan att summan står i kallelsen och utan att samtliga medlemmar är närvarande på stämman? Och hänvisa till att det är bråttom. 

Det är några exempel på vad en styrelse inte känner till här.

Men man man läsa sig till detta

- om man vill.

Det finns det sakkunniga att fråga om man är osäker utan att det kostar pengar.

 

Om jag tror på demokrati och tillsammansansvar och allas lika värde men om ingen annan gör det

- hur ska jag då agera när felaktigheter och odemokratiska förslag dyker upp?

Bildning behövs mer än någonsin.

Kossor i konsten

Fjällko med kalv av Katarina Hamilton

Det landade ett trevligt brevkort i postlådan. Det hade tagit hela 21 dagar på sig att komma fram! och det går inte att enbart skylla på att påskhelgen kom i vägen. Eller att det är varannandagsutdelning av post.

Bilden var vald med omsorg av någon som vet att jag älskar kossor! Brevkortet kom som ett svar på ett brev jag själv skickat, något som inte händer ofta nu för tiden.

En bildningsresa

När jag under kvällstid läste konstvetenskap vid Sthlms Universitet på andra året vid sidan om heltidsarbete på arkitektkontor, började jag och en arkitektkompis, som även hon läste konstvetenskap, att prata lite smått om att göra en Europaresa med tåg kommande sommarsemester. Syftet var att få egna intryck av katedraler, museer och slott i Frankrike och Spanien. Rumsupplevelser går inte att få genom bilder i böcker. Under ett år planerade vi resan, noterade i anteckningsböcker de samlade uppgifter om byggnader och platser vi ville besöka, kollade tågsträckor. Till sist bestämde vi oss - vi ger oss iväg i juli. Inga hotell bokades i förväg.

Försedda med kameror och diafilm, antecknings- och skissböcker, blyerts- och tuschpennor, små lätta färgpennor, resecheckar och sommarkläder lämnade vi Sthlm C med ryggsäckar den 30 juni för att vara på resande fot i en månad.

 

Försättsbladet i skissboken

Allt det här kom jag att minnas när jag letade en bild på Carlomagno´s palatskapell i Aachen - första stoppet efter tågbyte i Köpenhamn och Hamburg. Resedagbok och teckningar är minnen i förvar.

Att resa utan charter ger väldigt mycket av lärdomar och upplevelser, man letar sig fram, man möter människor på ett naturligt sätt, man kommer lättare in i andra kulturer. Bildning kommer på köpet om man är öppensinnad.

1600-tals slottet Vaux-le-Vicomte med Le Nôtres parkanläggning var stort (en föregångare till Versailles som jag besökt tidigare), den vackra ovala salongen med släta moderna speglar upplevde jag som felrestaurerade men enligt fransk doktrin. Saltbruket Arc-et-Senans i Salines var stort, intressant, märkligt, ett idealsamhälle uppfört på 1700-talet och ritat och planlagt av arkitekten Claude-Nicolas Ledoux. Att få uppleva Alhambra och Generalife i månsken utan störande gatlyktor var något jag inte hade förväntat mig var möjligt. Sandstensstaden Salamanca var den vackraste av städer - med Casa de las Conchas, Plaza Mayor och med storkar häckande på tak i centrum. Grottmålningarna i Altamira hann vi inte med.

Böcker jag köpte under resan skickades hem via post eftersom böcker väger "bly", annat åkte ner i ryggsäcken för egen hemtransport - ett stort keramikfat höll fantastiskt nog hela vägen och en dolk smidd i Toledo levererades till min vapensamlande far. 

Som alla vet kan bildningsresor lika gärna vara av inre typ, böcker är då en tillgång, ja ett måste.

Hans Nådes tid

Nyss läste jag ut Hans Nådes tid av Eyvind Johnson från 1960. Det var en stark läsupplevelse.

Som alltid när jag läser historiska romaner är det bra att ha något att binda upp händelserna i. Den här gången var det minnet av Karl den stores palatskapell i Aachen  som jag besökte under en bildningsresa i Europa. Då tog jag bilden ovan. Interiört i det ståtliga oktogonala kapellrummet blev det inga fotografier tagna, men väl skisser.

Den här bilden är hämtad från https://www.wikiwand.com/sv/Karolingisk_arkitektur

 

Karl den store var det frankiska rikets regent 768–814. Den karolingiska arkitekturens mästerverk uppfördes under ett antal år runt år 800 och har en oktogonal plan med en kupol över centralrummet. Guldmosaiker glimmar i det dova dagsljuset som släpps in genom de åtta rundbågiga fönstren högst upp i centralrummet. Detta var den första kupol som slogs norr om Alperna och idén till utformningen av palatskapellet kommer från den bysantinska kyrkan San Vitale i Ravenna som uppfördes 526–527. I Aachen var Odo från Metz byggmästare. Carolus Magnus begravdes här i sitt palatskapell år 814.

Karl den store lade under sig stora delar av det som sen blev Västeuropa och strävade efter att kristna de olika folken som langobarder, franker och sachsare. Karl den stores rike blev många familjers och hela folks undergång. Inte minst de långskäggiga langobardernas som själva ansåg sig härstamma från Skandinavien. Langobarderna underkuvades år 774 och romanen tar sin början året efter. Vår egen vikingatid räknar man med började omkring 750. Langobarden Johannes Lupigis, som är romanens huvudperson, kommer att bli Karl den stores hemligskrivare.

Romanen fick Nordiska rådets litteraturpris 1962  och i motiveringen kan man läsa "Det är en avgrund mellan den leende skrivarens resignerade förbindlighet och hans inre, där skriken från de besegrade och fängslade inte låter sig tystas."

Hans Nådes tid är ett historiskt epos som debatterar friheten och våldets problem, och om hur människan förmår att härda ut. Hur förhåller man sig till en erövrare som förtrycker? Hur hanterar medborgarna övermakten? Hur överlever man i ett totalitärt samhälle? Det är frågor att fundera över i vår egen samtid, ett krig i Europa pågår för närvarande. 

För mig vävs pampig karolingisk arkitektur, historiska skeenden och samtiden ihop i Eyvind Johnsons roman från 1960.

"Eyvind Johnson är en av den svenska nittonhundratalslitteraturens stora berättare, hemma i många tider men med den enskilda människans öde för ögonen. Hans rika och mångsidiga författarskap "tjänar det stora syftet att visa hur människorna i alla tider uthärdat och överlevat - hur historiens välvande gång är nyckfull och meningslös som molnen - men hur människan ändå finner en mening i den vrån där hon hamnat, den strävan hon finner helig, den kärlek som står henne till buds." 

Erik Hjalmar Linder

En hembygd

"Varje hembygd utgör en helig geografi. Barndomens eller ungdomens stad blir alltid en mytisk stad för dem som en gång lämnat den. För mig är Bukarest ett centrum för en outtömlig mytologi. Det är först på andra sidan denna mytologi jag har lyckats känna dess verkliga historia. Och kanske min egen."

Mircea Eliade

Dagens Nyheter, januari 1990

 

Jag läser ett litet tidningsurklipp i en av mina skissböcker från Winsor & Newton. Inser att min fascination för det som kallas hembygd länge funnits där. Fortfarande funderar jag över hembygden, dess kultur, dess människor, dess myter och berättelser. Vad som är hembygd, finns det en geografisk punkt som betyder mest i mitt liv? Tänker på hur min inställning till hembygden förändrats med ökad kunskap och fördjupad insikt.

Berättelser från förr intresserar mig och därför har jag ofta sökt mig till äldre människor, som vänner eller som kunskapsförmedlare. Men vad händer när den äldre generationen faller bort och jag själv kommer att tillhöra den äldsta generationen? Kommer jag att vara idel öra när min egen generation berättar om sina liv? Vi som växte upp i en värld där saklighet och vetenskap var ledstjärna, en tid som då var framåtblickande och ljus men visade sig medföra svårartade globala problem att lösa.

En hembygd är mer än en geografisk plats.

Köket från 1950 fungerar bra

Köket på övervåningen står sig efter ett halvt sekel. Där behöver praktiskt taget inget göras. Övervåningen inreddes 1950 och köket är fyllt av praktiska detaljer, sån´t som uppstår då fantasifulla människor som inreder en liten yta får tänka och handla fritt. Det är charmigt, det är vackert. Det är masonite och tidstypiska Trycko-beslag, det är linoleummattan Jaspé, rollmålade väggar och tak. Det är lysrörsbelysning med glaskåpa. Det är koncentrerat 50-tal. Köket går i ljust gult med röda "accessoarer", rostfri diskbänk med rostfritt stänkskydd ovanför samt svart laboratoriebets på arbetsytan. Ursprungligen fanns en handpump på sidan av bänkskåpet till höger om diskbänken, nu kommer vattnet med självtryck.

Spisen finns kvar, en vit Husqvarna. På den står den röda emaljerade kaffepannan med svarta kanter och knopp igen. Varför ändra ett vinnande koncept?

Jag tror på hållbara och underhållsmöjliga material, långsamma beslut och mekaniska teknikprylar. Den värld som såg detta kök komma till var en helt annan än den vi ser idag. Det är troligt att vi måste avstå från något av det vi har nu för att skapa det vi vill nå i framtiden. Energiförbrukningen måste  hejdas, resursslöseriet stanna av. Det är frågan om vi vill det, om mänskligheten är kapabel att ta tag i och lösa så stora frågor. Det finns inga självklara svar men de är värda att sträva efter.

Färgfest

Den färgglada festspiran som jag gjort av kreppapper kommer fram vid storhelger och festliga tillfällen. Påsklördag, Påskdagen och Annandag påsk är ett sådant tillfälle.