Bilgarage vid 1900-talets mitt

Detta är utrotningshotade byggnader i vår närmiljö. Bilgaragen från den tid då ett hushåll ägde en personbil. Idag överges de mer och mer, dubbelgarage eller större med fjärrstyrda portar blir allt vanligare. Det här är byggnader som numera står och förfaller och om garagen inte rivs blir de kanske förråd.

Idag är enbostadshus och garage sammanlänkade i de nya modulhus som uppförs. Precis som på 50-talet då de nya friliggande bostadshusen byggdes med ett garage i källarvåningen, ett garage som kunde vara rätt svårt att ta sig i och ur vid halka då nerfarten var brant.

De här små, fristående husen är en byggnadstyp som, trots att de är en kort del av vår historia, är värd att minnas.

Garage med läktad masonite på väggar och slät masoniteport. Vigo lät bygga det, nu övergivet.

Om garagen byggdes med sadeltak placerades porten på gaveln för att slippa takras och svårighet att komma in och ut genom snövallen. Med pulpettak placerades porten på den högsta fasaden av samma orsak.

Garage med pulpettak och liggande brädklädda väggar.

Här är ett garage med Masoniteväggar och ett svagt välvt tak. Elegant.

Här bodde Frans och Olga

Bilarnas antal har blivit ett gissel för mänskligheten. Bilismen behöver minska vare sig fordonen drivs med el eller fossila bränslen. 

De enda nya byggnader som uppförts i byn de senaste två-tre decennierna är stora garage och verkstäder. Ladugårdar rivs, ni vet de där stora ekonomibyggnaderna på landsbygden som rymde kossor samt flera andra funktioner, och därmed förvanskas den traditionella gårdsbildningen. Ett garage, om än stort, väger på intet sätt upp en stor ladugård.

Kvinnors medborgarrätt 1914

1913-1914 togs initiativ till att över hela Sverige samla in kvinnors underskrifter och därmed kräva rösträtt. Så även i Västerbotten. Jag har hittat tittat igenom alla sidorna med namn från länet som samlades in och där räknat till 45 kvinnor i Nordmalings socken som skrev under uppropet om kvinnors medborgerliga rättigheter. Jag kan ha missat någon. Det är naturligt att kvinnor i städerna Umeå och Skellefteå var i majoritet. Sidorna med namnteckningar är digitaliserade och kan nås på Riksarkivets hemsida.

Det var modiga och framsynta kvinnor, de flesta av dem yrkesarbetande med utbildning och/eller med en framträdande samhällsposition som skrev under uppropet. De gick i bräschen för alla övriga och fick strida för den gemensamma saken. Än idag betraktas ofta kvinnor med stark vilja eller uttalade åsikter som häxor. Vid den här tiden miste de lärarinnor som gifte sig sin lärartjänst, en lärarinna skulle bli vid sitt kall.

Här lyfter jag fram de kvinnor i socknen/kommunen som visade sin viljeyttring i rösträttsfrågan:

Kvinnornas opinionsyttring för politisk rösträtt och valbarhet.
Vi undertecknade, svenska kvinnor, ansluta oss till kravet på full politisk medborgarrätt för Sveriges kvinnor.

 

         Namn                                    Titel                                                Yrke                        Adress

Så här ser en sida med namnteckningar från Nordmaling ut.

På detta kända foto syns Elin Wägner, en av förkämparna för kvinnors rösträtt, med hela bibban inbundna namnunderskrifter som lämnades in till riksdagen 1914. Det var drygt 350 000 kvinnor som skrev under uppropet om kvinnors medborgerliga rättigheter, för att vara mer exakt var det 351 454 underskrifter som låg till grund för beslutet att även kvinnor fick rösta. 1919 röstade riksdagen igenom rösträtt för kvinnorna, 1921 var det första valet där kvinnorna fick delta.

    "I september 1921 genomfördes det första riksdagsvalet i Sverige där både kvinnor och män fick rösta och var valbara. Beslutet om kvinnors rösträtt hade föregåtts av en lång politisk kamp där den ledande organisationen hette Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (LKPR) som samlade lokala rösträttsföreningar i hela landet.

    LKPR tog 1913 initiativ till att samla in svenska kvinnors namn för att kräva rösträtt. Genom ett omfattande arbete kunde man 1914 överlämna drygt 350 000 namnunderskrifter till Riksdagen. Namnen utgör cirka 18 procent av Sveriges kvinnor över 18 år vid den tiden."

 

*

 

Det blev ett rejält knas med det här inlägget (html-kod för word-tabell spökade), hoppas det ordnar sig när jag nu skrev om det. Under tiden inlägget låg ute kom en kommentar som jag lagt in här nere. Först nu har jag haft tid att fixa till detta då ett uppdrag jag haft lämnades in idag och tid fanns.
 

Karin  kommenterade den 26 oktober 2023 kl. 12:35

"Spännande lista över rösträttskämpande kvinnor! Och en intressant lista över de kvinnoyrken. Var det så att det inte fanns fabriksarbeterskor i de trakterna, eller skrev de på andra listor? Hembiträden? Pigor? Telegrafister fanns det ju gott om när telefonnätet byggdes ut och allt kopplades manuellt. Intressant också att en biträdande postmästare får behålla jobbet trots att hon är gift!"

Min kommentar till kommentaren:

Jag tror att de kvinnor som var mest framåt då det gäller önskan och insikten om behovet av
kvinnors rösträtt i en liten socknen rätt tydligt avspeglas i de som skrev under. Kvinnor med
utbildning och/eller boende i municipalsamhället, de som bodde i sågverkssamhället Rundvik samt i järnvägssamhället Nyåker.

Bondmoror och bonddöttrar var mer konservativa och inte förändringsbenägna. Många av bonddöttrarna var pigor. Varför inte hembiträdena skev på listan eller inte skrev ut sin titél vet jag inte, de fanns ju hos de prominenta frurna/företagarna som skrrev under. Jag ser Carin Nordins namn - hon ägde anrika Levar hotell och borde ha många anställda kvinnor i sin tjänst, kanske finns de på listan men utan titel.

Överlag var det kvinnor i städerna som stödde uppropet kan jag tro. Där fanns/finns större
vilja till förändring. Jag hade blivit mycket nöjd om jag sett min mormors namnteckning - men nej. Hon var 23 år vid tiden för uppropet, var bonddotter och bodde i Levar.

Angående kvinnors giftermål var det lärarinnor som inte ansågs lämpliga som gifta, de skulle
satsa helhjärtat på att ge kunskap till andras barn. Så sent som 1939 skrev en lärarinna i ett brev till Alva Myrdahl om sin oro för att mista arbetet efter giftermål. 

( https://stockholmskallan.stockholm.se/post/28324 )

Hästskosöm

Föriti´n var det inte säkert att samtliga fönsterbågar var öppningsbara.

De hängde inte på gångjärn och hade inte stängningsbeslag. Bågarna var fastspikade, ofta med hästskosöm. Fotot ovan visar ett fönster på Ersk-Matsgården i Hassela.

 

Fönstret ovan sitter på mangårdsbyggnaden i Myckelgensjö, Västernorrland.

På morfars hus är gavelfönstren på övervåningen utåtgående med tre lufter (tre fönsterbågar) och nio rutor. Där är den mittersta bågen fastspikad med hästskosöm - alltså inte öppningsbar. Men den går bra att putsa inifrån trots detta.

Den mittersta ytterbågen är fäst med hästskosöm och inte öppningsbar.

Det är detta gavelfönster och det på motsvarande gavel jag skriver om. Konstruktionen är enkelglas med löstagbar innerbåge, en fönstertyp så vanlig innan kopplade fönster kom. Då byggnader med många våningar började uppföras i städerna var det lättare med underhåll och tvätt av inåtgående kopplade bågar.

Jag älskar de där kvardröjande resterna av äldre byggnadsteknik, äldre rumsfunktioner som jag upptäcker här på fastigheten allt eftersom. Älskar diskrepansen mellan det moderna och det ålderdomliga - och det är rätt mycket jag funnit otidsenligt men samtidigt tidsenligt.

Det ingår i mitt förhållningssätt till gamla byggnader att behålla och vårda en sådan här detalj!

Superenkelt underhåll

 

 Inoljning av utsida dörrblad pågår.

Detta är sommarstugans ytterdörr med karosseripanel. Den målades 2010 med ny linoljefärg. Sommaren 2017 strök jag den med linolja. En dag under sommaren som gick inoljades den ånyo med linolja. Det är ett bra sätt att fräscha upp linoljefärg och låta den fortsätta att skydda karosseripanelen. Busenkelt.

Jag brukar göra på samma sätt med utsidan av fönsterbågarna i permanentboendet. Enklare och snabbare underhåll / byggnadsvård får man leta efter.

Här hemma

 

Åter igen lyckligt hemma i morfars hus men två veckor senare än vanligt.
Frost men ingen snö.
Kallt i huset.
Det första som görs är att öppna huvudkranen för vattnet, sen att elda i kökets vedkamin.
Första natten flanellpyjamas, fårskinn, duntäcke och pläd. Innan tiden här är över kommer duntäcket att vara alltför varmt.

Med på resan följde en hink med snittblommor och även mangold och vinrankor. Det känns strax mer ombonat med liv i vaserna. Nytt för i år blev lite vilt arrangerade röda mangoldstjälkar i stor klarglasvas, en färgklick.

Fredens druvor

Jag hade aldrig i min vildaste fantasi trott att jag skulle bli druvodlare. Aldrig.

Men så fick jag en grön staketdruva som 50-årspresent och senare en blå. De tvingade sig på mej, jag som inte alls intresserat mig för odling av vinstockar på min mellansvenska gård. De första åren tog jag inte rätt på skörden, den fick fåglar och maskar, jag var ointresserad. 

Men med tiden ger de ordentlig skörd, särskilt den blå med riklig sötma, så det är svårt att låta druvorna förfaras. De är väldigt goda att äta färska men det mesta blir druvsaft då skörden annars inte hinner ätas upp. Så nu står jag där med några flaskor druvsaft igen. I vintras beskars den blå vinstocken hårt därför att pergolan den klättrar på skulle justeras. Växtkraften är dock stor - rankan kommer snart igen.

Jag har svårt att kommentera på min egen blogg nu. Varför är okänt.

Ingen ryktesspridning

Året var 1978. Vår granne tant Nanny på andra sidan Kustlandsvägen, bjöd in min familj på 11-kaffe, det måste ha varit en storhelg eller semester eftersom pappa var med och jag var hemma från KTH.

Vi bänkade oss i finrummet och Nanny bjöd runt och började efter ett tag med sin spröda stämma förhöra sig om vi visste varför min kompis C skulle gifta sig och detta med en utlänning (man sa så; inte invandrare eller flykting). Tant Nanny, då 75, hade kanske hoppats att vi hade svaret att hon "var i omständigheter", något som var riktigt osedesamt i vår lilla by med stark religiositet. Jag glömmer inte pappas mycket snabba svar där bland bullar och kakor, ett svar som förhindrade all eventuell ryktesspridning från oss. "De tycker väl om varandra" blev det enkla svaret som gjorde att ämnet inte fortsatte att diskuteras. Det var inget mer med det. Vad som mer avhandlades under kaffedoppet har jag inget minne av.

Bild härifrån

Ryktesspridning är många små orters dilemma-

Naturens under

Trodde knappt det skulle hinna komma upp några egenodlade sommarblommor i år eftersom frön och knölar kom så sent i jorden. Fröna var ur gamla fröpåsar eller frön som jag samlat in själv. Men si, de ville upp om än lite senare än vanligt.

En bukett med vita dahlian "My love" som grund hamnade på salsbordet sista september.

På söndagsorgonen gladde den vid frukostbordet. Självplock, egenodlat, slow flowers. Naturens under kan man kanske kalla detta.

Dialekter är COOLT

Det jag hör är att dialektala ord håller på att bli coolt att kunna prata och känna igen bland unga människor. Det finns en stolthet i detta. Hur glad blir jag inte över det.

Bland efterlämnade papper efter pappa hittade jag dess tidningsurklipp. Han var intresserad av dialektala ord och förde kulturintresset vidare till mej. Här är några ord:

tjicka
buffer
skebole 

njuggbrea
köke
pjasar
ahla
gôrmitt 

 

Klicka på bilden för art förstora den.

gôgen

ve´et
sôlva
rannylja
svegan
bäker

Kanske bör det skrivas sociolekt istället för dialekt. Min dialekt/sociolekt hör ihop med jordbrukarbefolkningen i södra Västerbotten som kan variera mellan byarna. 

Mer om dialekten.

Vilket öde

Ett ödehus står och förfaller i byn. Ett timmerhus som flyttats från Knösen (där de första bosättningarna etablerades vilket syns på Stenklyfts karta från 1642. I samband med flytten byggdes huset till med en våning och trapphus. Fastigheten ägdes fram till 1996 av släkten som lät flytta byggnaden men som  användes vid försäljningen som fritidshus. Det köptes det av Anders Jonsson, som det sas för att slippa grannar nära den egna ladugården. Sen dess har detta hus stått övergivet och den omnämnda ladugården är sedan flera år tillbaka tömd på kreatur. Det är tråkigt med en fastighet som står och förfaller i ens närhet.

Huset ligger längs gamla Kustlandsvägen som när det flyttades var kommunikationsstråket genom byn, en huvudväg där hästskjutsar, cyklister och fotgängare samt senare bussar och bilar passerade. Bilar och fotgängare rör sig fortfarande förbi här. Vägsträckan ingår i en vägsamfällighet. Försök att privatisera sträckan har gjorts men inte lyckats. Den här fastigheten blev i sista stund under vägförrättningen 2013 av ägaren klassad som obebyggd samt som "saneringsfastighet".

Fasaden är klädd med masonite och träläkt. På taket ligger lertegel. Det har varit vanligt här i Masonitelandet med Rundviksverken som producent av dessa mångsidiga träfiberskivor.

Här syns en del av uthuset med port av diagonalställda bräder. På taket ligger fin pannplåt.

Nere vid Degermyrbäcken står en av byns två (ev tre) kvarvarande tvättstugor. Den har skorsten som sig bör eftersom där inne finns/fanns en bykgryta eller pannmur. Eftersom jag aldrig varit in i tvättstugan vet jag inte vad som återstår av den forna utrustningen.

 

Den andra tvättstugan är bra omhändertagen och ligger några tiotal meter uppströms längs samma bäck. I den har jag varit in och, tillsammans med några kvinnor ur den hembygdsförening som en gång fanns, tvättat som förr i tiden vilket var oerhört intressant.

Brunnen med brunnsvinda, en hissanordning med vev och kätting där hinken fästs, finns kvar. Jag känner endast till två sådana brunnar som finns kvar i byn. Den brunnen är i sig ett bevaransvärt fenomen.

Staketstolpar av betong, troligen tillverkade i grannbyn Mo där ett cementgjuteri fanns. De har fått sig stora törnar efter att grot (grenar och trädtoppar) från en avverkning placerats över dem. Grindstolparna, likaså av betong, är utformade som kvaderblock.

Jag hävdar att dessa byggnader inte är utom räddning. Det brukar annars vara ägare och förvaltares mest använda argument för att riva, att timret är ruttet. Gården kan bli jättefin. På senare år har Västerbotten fått många timmermän som är välutbildade och kunniga, några arbetade på min gård under försommaren.

Så här såg huset ut någon gång på 30- eller 40-talet - typiskt västerbottniskt här i trakten.

Johan Öberg 1864-1929. 

Det var han som lät flytta hit timmerhuset, som var hans föräldrahem. Det skedde förmodligen i samband med giftermålet med Lina 1899.

Lina Öberg, född Öberg och även gift Öberg(1882-1961), firar 75-årsdag i sitt hem 75 år i november 1957. Hon var gift med Johan och blev änka tidigt.

Familjen är samlad för att fira Lina.

Den blida tant Lina minns jag från min allra tidigaste barndom.

För tio år sedan skrev jag så här om husets historia:  

En byggnadshistoria
Släktsaga

*

När det gäller tvättstugor som kulturhistoriska byggnader ger kommuner med antikvariskt engagemang råd och anvisningar om hur ägare kan sköta sina kvarvarande tvättstugor. Och få bidrag. En kommun utan kommunantikvarie tar knappast fram råd om kulturhistoriska byggnadstyper.

 Råd och anvisningar angående tvättstugor ur en 7-sidig broschyr.

Låt städerna utforma riktlinjer kring sitt byggda kulturarv. Då kommer det att bevaras i större utsträckning än landsbygdens kulturarv, minnet av landsbygdens levnadssätt är väl ändå inget att ha, det finns inget som är värt att bevara, eller vad tycker ni? Tacka vet jag slott, herrgårdar, adelns och borgerskapets kulturhistoria. Byggnader, stil och traditioner med god smak. (Hoppas ni läsare verkligen förstår ironin i det sista stycket!)

Här bodde ingen greve, friherre, baron eller borgare. Ingen överklass. Är huset med dess konstruktion, fönster, detaljer, material och inneboende minnen då över huvud taget värda att bevara och vårda??? Och om ett gammalt hus tas om hand - måste då allt bytas ut?

Byborna som bryr sig

”Så vitt man bor i en by måste man bry sig”, skriver Sara Lidman i romanen Tjärdalen. Just det, hur människor ordnat livet i byarna och brytt sig om sina byar och varandra, ägnas det här avsnittet i ”Livet i arkivet”.  

Vad kan ett byarkiv innehålla?

"I ett byarkiv kan det finnas en byordning, det vill säga en handling som visar bybornas överenskommelse kring ordnande av gemensamma angelägenheter. Det kan handla om när boskapen får släppas på bete, tiden för sådd och skörd, brandsyn av fastigheter, skötselns av byns vägar, tiggeri och fattigvård.
(...)

Mängden material varierar men typen av handlingar är ofta desamma. I byarkivet hittas som regel protokoll från bystämman, kartor, överenskommelser kring samfälld mark, fiske och skogsfastigheter. Ofta finns också handlingar rörande enskilda fastigheter i byns arkiv såsom lagfarter, köpebrev och utsyningar, kanske har byåldermannen låtit den egna gårdens handlingar ligga i tryggt förvar i byns låsta kista? Sammantaget ger byarkivet en inblick i hur livet i en by kunde te sig, under vilka förutsättningar och villkor man levde, och kan vara ett bra komplement för den släktforskare som vill ”sätta kött på benen” på sina släktingar."

 Här kan man läsa och lyssna på hela beskrivningen från Folkrörelsearkivet.

Byborna som bryr sig kan man väl kalla  kollektivt intelligenta?

Hur många i byn vet vad detta är och var föremålet förvaras?

I min hemby ser byakistans innehåll inte alls ut som beskrivs på hemsidan jag länkar till. Vi är hemmansägarna som inte bryr sig, har aldrig någonsin träffat på så många människor i vuxen ålder som samlat är så ointresserade av hur livet i byn artade sig för länge sedan. Ålder, kön eller utbildning verkar inte spelar någon roll.

 

Vad är kollektiv intelligens?

Kollektiv intelligens kan beskrivas som individers förmåga att samarbeta och dela kunskap så att gruppens resultat blir större än den enskilde individens. Kollektivt intelligenta grupper lyckas i större utsträckning använda den kunskap som är tillgänglig inom gruppen. Det handlar alltså om hur smarta vi blir tillsammans. En intelligent person är inte nödvändigtvis intelligent i en grupp.

Ersk-Mats gården

På väg norrut denna julisemester sökte vi upp Ersk-Matsgården utanför Hassela. Resan tog tid så vi hann dessvärre inte dit under öppningstid (12-16). Vi kände oss välkômna ändå och det vi såg gjorde att ett besök underöppningstid måste bli av. Nordanstigs kommun ser till att bevara, förvalta och göra gården levande.

Den grå gårdsbildningen som mötte oss är en ensamgård, byggd av ättlingar till de svedjefinnar som för drygt 400 år sedan invandrade till den här trakten.

Här odlas svedjeråg som växte hög och grann.

Gården har si så där 15 byggnader varav två bostadshus, det ena är undantagsstuga.

I fonden mangårdsbyggnaden och till höger undantagsstugan för den äldre generationen. Det gick sannerligen ingen nöd på oss när vi satt i solen på bron till undantagsstugan och åt medhavd matsäck.

Fina gamla fönsterbågar fästa med hästskosöm.

Det gröna kulturarvet utvecklas på gården under ett treårigt projekt. Genom slåtter och bete hålls arealerna öppna vilket gynnar växter och insekter.

På bilden syns det stora pärlanne där olika sorters potatis odlas. Det var uppmuntrande att se ett så stort potatisland som inte var kommersiellt anlagt.

Jordkällaren var renoverad och såg ut att användas. För här på gården kan man under öppettid äta traditionella rätter, många baserade på potatis. En jordkällare brukar vara bra för vinterförvaring av bl a rotfrukter.

De enkla nybyggda torrdassen fanns inuti en av ekonomibyggnaderna, allt befriande omålat. Rinnande vatten fanns inte, en vattenkanna med handfat dög bra för hygienen. Det som gjorde mig extra glad var att ladusvalorna flög kvittrande fritt mot takåsarna ovanför dassen som saknade innertak. OCH för att svalungarna inte skulle skita ner inne i dassbåsen hade en spånskiva lagts som skydd rakt under svalboet som fanns på en av åsarna. (Se upptill på högra fotot.) Så omtänksamt för både fåglar och människor!

En verkligt vacker entrébro till en ekonomibyggnad! Finns något vackrare än natursten som bro?

Inuti något som kan ha varit ett vagnslider såg det ut så som ovan. 

Batteridriven belysning i utformning som fotogenlampor var den enda  belysning vi såg. Ett enkelt utomhuskök fanns bakom ena bostadshuset och nära krydd- och köksland samt en vedeldad vattenvärmare. Jag antar att de gamla köken inne i mangårdsbyggnaderna var intakta utan moderniteter. (Dessa byggnader var stängda vid vårt besök.)

Två små kreatur tittade på oss.

 

En stor tråkig bilparkering fanns i direkt anslutning till entrén till området. Att mötas av en samling plåtlådor skämmer en kulturmiljö från den tid då bilar inte var uppfunna.

 

MEN

nytänkande i vardande - en skogsparkering var på gång. En smal grusad slinga hade anlagts i skogen utan att särskilt många träd behövt avverkas. Slingan som mätte en bilbredd och lär bli enkelriktad, hade ett antal intjack på sidan om, vardera för en bil. Hela vägen syntes inte eftersom den böjde av. Jag hann inte räkna antalet p-platser helt men det var ett 25-tal. När detta växer till sig och "mossas" över tänker man knappt på att det är en bilparkering när bilarna inte står där. Smart, snällt, vackert, omtänksamt.

Bild på storhässjan från facebooksidan "Ersk-Matsgården i Hassela"

Under året har en storhässja för torkning av sädeskärvar med svedjeråg uppförts. Men i 2023 års broschyr står något märkligt: 

"Förr torkades hö antingen på slag eller genom hässjning och i år sätts en storhässja upp vid gården. Torkning på hässja är mindre känsligt för regn eftersom det yttersta lagret fungerar ungefär som ett paraply för det underliggande höet"(???)

Allt är rätt och riktigt förutom sista ordet - höet.  Det är väl ändå inte hö som torkas på en storhässja! Men detta rättas nog till inför nästa år. Och då storhässjan invigdes på Kulturarvsdagen den 9 september framgick säkerligen hur den utnyttjades för torkning av säd och inte hö en gång i tiden.

*

Jag önskar Nordanstigs kommun lycka till med fortsatt förvaltning och levandegörande av Ersk-Mats gården där Erik Mattsson och hans hustru Karin en gång levde och verkade. Vi fick en fin sommarkväll där och återkommer.