Visar inlägg som sorterats efter relevans för sökningen torgny lindgren. Sortera efter datum Visa alla inlägg
Visar inlägg som sorterats efter relevans för sökningen torgny lindgren. Sortera efter datum Visa alla inlägg

10 juni 2013

Storyn om rågångarna som flyttade sig

"
I Korpmyrberget fanns fyra hemman, Enars, Antons, Oskars och Ottos. Ottos låg i mitten, det var omgärdat av de andra tre.
Vart hemman var två hundra hektar, där rå­gångarna gick var fyrkantiga stenar ställda.
Enar och Anton och Oskar var gifta och hade barnhopar, Otto var ogift och barnlös, han var grov och skrynklig i ansiktet som en arbets­handske.
Hemmanet var den enda varelse som stod ho­nom nära, han kände hemmanet lika väl som sin egen kropp, han var torr och ofruktbar .
    Om han hade någon glädje i livet så var det hemmanet.
    Korpmyrberget l: l.
    Så det var icke att förvånas över att han ville att hemmanet skulle växa och utvecklas, det är vad vi vill ska ske med dem vi älskar .
Han började flytta rågångsstenarna, han gjor­de det försiktigt och i hemlighet och om nätterna, några fot bara, han bar dem mot låren knäande och vickande.
Om jag endast är försiktig, tänkte han, då kommer Enar och Anton och Oskar aldrig att märka något, ingen kan väl minnas så noga var rågångarna går, icke på kvartstummen, jorden och världsalltet omdanas ju oavbrutet men så sakta och tövande att vi ingenting förnimmer , vikar växer igen, bäckar ändrar sitt lopp, träd faller och ruttnar, berg sjunker och djup står upp.
Men till sist blev ändå Enar och Anton och Oskar misstänksamma. En stenhög som Enar jämt hade trott var hans hade med ens blivit Ottos. Och Antons stig ned till Korpmyrtjärn gick nu genom Ottos skog. Och ett par ofantliga tallar som Oskar glatt sig åt ända sedan barndo­men hade vandrat bort och stod en dag på Ottos mark.
Och de rådgjorde med varandra.
Men om det hade varit någon annan än Otto. Och om man med visshet hade vetat var rå­gångarna verkligen skulle gå.
Om Otto hade varit sådan att det ginge att tala vid honom.
Och om det hade gällt livet.
Så de enades om att vänta och se, det kunde ju också vara en sjukdom som Otto drabbats av, detta flyttande av rågångsstenar, någon sorts in­givelser.
Men då fyra år gått började Otto lägga under sig deras åkerjord.
Då skrev de ett brev till lantmäteriet i Ume. Det var nödvändigt att rågångarna får Korpmyrberget 1: 1 på nytt vart utstakade.
Och en dag i september kom lantmätaren, det var till Otto han kom, i en skinnväska hade han lantmäterikedjan och tuben och mätbordet och pennorna och linjalen och de övriga verktygen, det var en lugn och stillsam lantmätare, han hade ballongbyxor och benlindor och håret var benat med linjalen.
Två skiftesgodemän skulle tillkallas sade han, men Otto sade att det var väl ingen brådska, först måste han lantmätaren få en matbit.
Så Otto kokade kornmjölsgröten och tog fram mjölken och lingonen, sedan satte han sig på vedbänken och betraktade lantmätaren.
Han åt sakta, han såg inte ut att äta av hunger utan därför att det var hans skyldighet, han höll vänstra handen utbredd och blick stilla på bord­skivan och han satt rak och styv i stolen, han såg ut som en sjutumsspik, och han böjde sig inte fram då han åt men ändå spillde han inte och han åt i fyrkant, han gjorde raka kanter med skeden, han hade lagt gröten mitt i tallriken, och han putsade den och gjorde hörnen alldeles räta och sedan åt han försiktigt och lika mycket från var sida så att gröten hela tiden var fullkomligt fyrkantig, också den sista skeden kornmjölsgröt var fyrkantig.
Du äter i fyrkant, sade Otto. Det har jag aldrig sett förr.
Om man på en enda punkt släpper in oord­ningen i sitt liv, sade lantmätaren, då är man förlorad.
    Är du lika samvetsgrann med allting du gör, sade Otto.
Jag är en människa med ryggrad, sade lantmä­taren, än har jag aldrig tagit ett steg eller gjort ett handgrepp på en slump.
Det är givetvis en stor lycka, sade Otto, att vara oberoende av slumpen.
Om man ger ett lillfinger åt slumpen så tager han genast hela handen, sade lantmätaren. Har man tagit slumpen i båten så far man även ro honom i land.
    Så du tänker vara som noggrann med den här förrättningen i Korpmyrberget, sade Otto.
Jag ska göra allting nytt, sade lantmätaren, jag ska staka varenda rågång så som den var från begynnelsen.
Du tycks då säkert veta vad som är meningen med ditt liv, sade Otto.
    Livet är fullkomligt meningslöst, sade lantmä­taren. Det är därför ordningen är oundgänglig.
    Jag tror, sade Otto, att livet har en mening.
    Om livet självt hade en mening, sade lantmä­taren, då skulle inga lagar och rågångar behövas.
Då insåg Otto att lantmätaren var en omöjlig människa, han skulle omintetgöra alla de små förbättringar av ägogränserna som det kostat så­dan möda och så många år att skapa, han var utan medlidande och misskund, för honom var det ena hemmanet lika heligt som det andra.
Så att när de kom ut på gården gick Otto till vedboden och hämtade klyvyxan och dräpte ho­nom, han var ju tvungen, lantmätaren hade just öppnat den väldiga väskan, Otto dräpte honom i hemlighet, och sedan bar han honom till dyngkasen, att göra sig av med en lantmätare är icke så alldeles enkelt, och han grävde ner honom styvt tre fot.
"

Så börjar en berättelse ur Legender av Torgny Lindgren, 1986. Lindgren utvecklar det hela till en veritabel skröna där en ny potatissort ser dagens ljus. Som född i Raggsjö är Lindgren en kännare av den västerbottniska mentaliteten. Västerbotten säger sig vara berättarnas län, ett varumärke som kanske kan stämma. Ursäkta oss värmlänningar!
Skälsten vid Rådingelyckeskäl.
Foto: Folke Fleetwood 1931 eller 1933.
Odensvi hembygdsförening, sockenbilder

Kolla HÄR hur man kan inventera en trakts gränsstenar idag. Jag är djupt imponerad av att historielösheten inte breder ut sig helt. Här i bygden var råstenen från 1860-talet mellan två grannbyar längs gammvägen fallit i glömska men tro´t eller ej, den blev kvar efter dikningen i fjol. Jajamensan! Utmärkt. Hur många vet var femstenaröse finns här i byn, tro? Det är något helt annat än råstenar eller rösen mellan olika hemman.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , , , ,

12 juni 2011

Hinkflöjel

Numera finns här inga hinkflöjlar i bygden. De är borta, behövs inte längre då pumpar och hydroforer hjälper till att få rinnande kranvatten inomhus. Många brunnar är också borta då kommunalt vatten dragits in.
Här har en av mina favoritfotografer, nämligen A C Hultgren i Östergötland, fotograferat en hinkflöjel eller brunn med brunnstång som bildtexten lyder.

Jag skrev om detta med hinkflöjel som ett typiskt attribut på en bondgård föritin i ett tidigare inlägg. Det verkar inte vara många som känner till benämningen på den anordning som användes för att hinka upp vatten ur gårdsbrunnen. Då jag förra sommaren stannade till på Murbergets friluftsmuseum i Härnösand besökte jag bland annat Ångermanlandsgården. Där på det kringbyggda gårdstunet fanns en hinkflöjel. Jodå! Jag talade med antikvarien som fanns till hands inne i mangårdsbyggnaden men hon kände inte till någon benämning, inte heller hinkflöjel.

Så gissa om jag hoppade högt av glädje då jag lyssnade på "Minnen" som talbok. Där läser Torgny Lindgren från Hundsjö i Västerbotten om sitt eget liv. Tre gånger nämns HINKFLÖJEL. Jorå! Jag är inte ensam om att veta vad det är, om att använda ordet. Jag konstaterar även att företeelser som inte längre finns så lätt faller i glömska.

I Fataburen år 1930 har folklivsforskaren Sigurd Erixon skrivit rätt uttömmande Om brunnar.
Anordningen för att hämta upp vatten, som jag kallar hinkflöjel, har en mängd olika namn i skilda bygder:

stolpvind - stoplvindar (Mockfjärd Dalarna)
vindstolpe - Mora
stolpvinda - Ål
brunnsvind - Venjan, Lima
windbrunn - Älvdalen
vinnbrunn - Transtrand
hinkflöjel - Bureå, Skellefteå Västerbotten
hink
hinkemärr, hinkstolpe, hinkstång - flerstädes
ink - Östergötland, Västergötland, Södermanland
våg, brunnsvåg - västra Sverige
källvåg, vinsch - Östergötland
vågstolpe - Västergötland
brunnsvikt - Blekinge
bronn eller brännljung - Skåne
brunnstrana - Ovansjö, Gästrikland

Ordet brunnsvind synes tidigast vara belagt 1688. Svenska Akademiens ordlista lanserar som riksspråkord det något tyskfärgade brunnssvängel, som ej torde vara belagt i svenskan före 1800-talet. I fornsvenskan förekommer term,en brwnstangh, som kanske avser hängstången, men i varje fall torde vara ett medeltida belägg för stolpvind. I danskan nyttjas nu ofta termen "brøndevipp", i norskan "vippestang". Haqvin Spegel använde 1712 termen brunnsvipp.



Det är den här tingesten ovanför jag menar då jag säger hinkflöjel. Har du något särskilt namn på grejen?.
..
.

11 juni 2013

Att skjuta vilt

Storfiskarvalsen från 1959 har man ju hört några gånger under sitt liv. Thore Skogman fick till text och musik på ett oefterhärmligt sätt. Fisken som var så stor att fiskarens armar inte räckte till för att beskriva hur stor den var. Jojomen!

Här i bygden finns en skröna om storjägar´n som sköt vilt. Han är på älgjakt, siktar på en älgkalv men tro det eller ej - med rikoschetten dödas även vidhängande älgko. Det kan man kalla fullträff. En sådan jägare blir höjd upp till skyarna och i princip odödligförklarad. Minnet kommer att leva länge.
Så här kunde det se under älgjakten år 1950.

Följden av rikoschett-skrönan blir visserligen sådan att jägar´n fick sluta som jaktledare inom sitt vvo. Det året påstods passande nog att han hade "ryggskott" :-)  Att åldersangivelsen är felaktig i skrönan förtar inte heller denna det allra minsta.

Denna historia vore något för Torgny Lindgren att brodera vidare på. Ni läste kanske förra inlägget om råstenarna som flyttade sig. Eller kanske Rudolf Sundström om han levt. Han som skrev om Janne Vängman ni vet.  Är ni intresserade av ännu en jakthistoria kan ni klicka på länken för att läsa en av Vängman-historierna.


Åsså kommer här texten till STORFISKARVALSEN:

Att fiskarn är stor i orden
det vet vi ju var och en
han skrävlar så in i vassen
och skryter som bara den

Han talar om sina fiskar
han glömmer så lätt de små
berättar blott om de stora
som han aldrig har lyckats få

För när storfiskarn talar om
hur stora fiskar han får
ja då så skarvar han som han vill
då räcker armarna inte till

Och när storfiskarn talar om
hur stora fiskar han ser
då vet man säkert att han tar till
mycket mycket mer

När fiskaren ska berätta
blir mörtpinnen lätt en brax
en abborre blir en gädda
en gös får han till en lax

En tvåkilos väger fyra
en halvkilos väger tre
sin tunga kan fiskarn styra
och fisken blir stor av det

För när storfiskarn talar om
hur stora fiskar han får
ja då så skarvar han som han vill
då räcker armarna inte till

Och när storfiskarn talar om
hur stora fiskar han ser
då vet man säkert att han tar till
mycket mycket mer

Rätt ofta så kan det hända
att fiskarn blir utan fisk
då går han till fiskaffären
och köper den över disk

Men sen när han börjar skryta
då låter det ju som så
ni skulle varit med
när jag fick en på fem och två

För när storfiskarn talar om
hur stora fiskar han får
ja då så skarvar han som han vill
då räcker armarna inte till

Och när storfiskarn talar om
hur stora fiskar han ser
då vet man säkert att han tar till
mycket mycket mycket mycket mycket mer
då vet man säkert att han tar till
mycket mycket mycket mycket mycket mer
då vet man säkert att han tar till
mycket mycket mer

Thore Skogman
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , ,

18 oktober 2010

Storytelling

Västerbotten kallar sig Berättarnas län med all rätt. Här finns numera även landets enda berättarantikvarie som har att ta tillvara ett immateriellt kulturarv.

Ni känner kanske till några av de här berättarna från länet:
Per Olov Enquist, Linnea Fjällstedt, Helmer Grundström, Sune Jonsson, Thorsten Jonsson, Sara Lidman, Torgny Lindgren, Åke Lundgren, Lars Lundqvist, Bernhard Nordh, Elisabeth Rynell, Kurt Salomonsson, Anita Salomonsson, Lars Widding, Birger Vikström, Astrid Väring.

Fantastiska och märkvärdiga ortnamn kan suggerera fram skrönor, det kan jag nog tro…
Här har jag fotat av en vacker handduk i linne som finns i min ägo.

Berättarna hör ihop med orterna:
Umeå
Hörnsjö
Nyåker
Innertavle
Norrbäck
Stalon
Marsliden
Svanavattnet
Östra Hjoggböle
Västra Hjoggböle
Kusmark
Missenträsk
Granbergsträsk
Raggsjö

Har i hört den HÄR?

27 april 2011

Renbetesmålet i Nordmaling

Idag föll Högsta Domstolens dom angående renbetesmålet i Nordmaling. Samerna vann den mångåriga tvisten om renbetesrätten här vid kusten. Läs Dagens Nyheter, SvD och lokala Västerbottens Kuriren.

Så här undrade två unga journalister på förstasidan av kulturdelen i min nuvarande hemkommun den 25 februari 2011, den dag då förhandlingarna i HD avslutades och väntan på domen startade:


Själv tycker jag det är förfärligt att få höra, då jag på frågan var jag kommer ifrån, svarar N-ling och få veta av insatta bekanta: "Jaha, du kommer där uppifrån där de är rasister."

Jag är inte så stolt över min hemkommun och det handlar inte bara om markägarnas aggressiva tongångar i renbetesmålet. Det är och har länge varit otrevlig lekstuga i kommunhuset. Därför tror jag på en storkommun så upptagningsområdet för politiker från alla läger och tjänstemän blir större, urvalet bredare.

De svenska markägarna påstår bland annat att renarna trampar ner skogsplanteringar. Svenskarna anser att samerna ska ha färre renar i hjordarna, att samernas renskötsel ska gå till som på 50-talet. Borde då inte svenskarnas skogsbruk gå till som det gjorde då också, dvs. utan stora kalhyggen och utan likåriga skogsplanteringar. Borde inte svenskarna sköta sin skog utan stora maskiner om samerna ska sköta sina renar som man gjorde innan maskinernas tillkomst?

Här har jag skrivit mer om samer: Vandrande by och Ångermanland.

*****
Nedan finns de markägare som deltog i renbetesmålet i Nordmaling T 1733-98 med tingsrättsdom 2006-01-20 till samernas sedvanerätts fördel. Denna förteckning hittade jag då på nätet, nu borttagen (http://svt.se/content/1/c6/52/26/40/T%201733-98%20Dom%202006-01-20%20%20Bilaga.pdf). I den fortsatta processen till Högsta domstolen ingick 105 markägare, således inte samtliga här nedan listade. Vilka som hoppade av är för mej okänt.

Kärande / Fastighetens belägenhet
  1. Berth Hägglund, Sunnansjö, Aspeå, Hyngelsböle, Långfällan
  2. Kjell-Ove Strandberg, Aspeå
  3. Sven-Arne Berglund, Ava
  4. Per Berglundh, Ava
  5. Kerstin Margareta Norén, Ava
  6. Östen Möller, Ava
  7. Karin Möller, Ava
  8. Rolf Möller, Ava
  9. Bertil Sjöberg, Ava
  10. Ove Johansson, Ava
  11. Allis Sjölund, Ava
  12. Sture Sjölund, Ava
  13. Mårten Kenneman, Ava
  14. Per Olov Bäcklund, Ava
  15. Torsten Jonsson, Baggård
  16. Kenneth Moström, Bjärten
  17. Brage Göstasson, Brattfors
  18. Christina Rönnberg, Brattfors
  19. Anders Rönnberg, Brattfors
  20. Ann-Charlotte Lundgren, Brattsbacka
  21. Yngve Lundgren, Brattsbacka
  22. Doris Levisson, Brattsbacka
  23. Ronny Levisson, Brattsbacka
  24. Kerstin Nordell, Brattsbacka
  25. Allan Nordell, Brattsbacka
  26. Rolf Holmgren, Bredvik
  27. Jens Östensson, Djupsjö
  28. Elisabeth Häggström, Djupsjö
  29. Ingvar Häggström, Djupsjö
  30. Ann-Marie Engman, Djupsjö
  31. Anders Engman, Djupsjö
  32. Willy Ohlsson, Djupsjö
  33. Elin Söderholm, Djupsjö
  34. Anna-Lena Tavelin, Djupsjö
  35. Tore Ledström, Djupsjö
  36. Borghild Lundström, Gräsmyr
  37. Gunnar Lundström, Gräsmyr
  38. Stellan Bäckman, Gräsmyr
  39. Erik Göran Jakobsson, Gräsmyr
  40. Alf Olov Jakobsson, Gräsmyr
  41. Roland Nyberg, Gräsmyr
  42. Margit Åhman, Hallen
  43. Erik Åhman, Hallen
  44. Ingemar Åhman, Hallen
  45. Martin Åhman, Hallen
  46. Lars Helgesson, Hallen
  47. Stefan Holmgren, Hummelholm
  48. Ann-Katrin Berggren, Hummelholm
  49. Leif Berggren, Hummelholm
  50. Peter Nyberg, Hummelholm
  51. Kurt Nyberg, Hummelholm
  52. Ola Konradsson, Hyngelsböle
  53. Eivar Ersholt, Hyngelsböle
  54. Torbjörn Bergh, Hyngelsböle
  55. Atle Evelid, Hyngelsböle
  56. Joel Johansson, Högland
  57. Roland Hörnsten, Hörnsjö
  58. Ivan Norgren, Hörnsjö
  59. Enok Nordstrand, Hörnsjö
  60. Roine Eriksson, Hörnsjö
  61. Gustav Gustavsson, Hörnsjö
  62. Gunnel Ann-Kristin Lundström, Hörnsjö
  63. Kent Lundström, Hörnsjö
  64. Stefan Eriksson, Hörnsjö
  65. Anita Dowald, Järnäs
  66. Ulla Lindgren, Järnäs
  67. Gunni-Gerd Wallander, Järnäs
  68. Åke Häggström, Järnäs
  69. Rolf Lennart Fällman, Järnäs
  70. Hans Ögren, Järnäs
  71. Siv Pettersson, Järnäs
  72. Anita Eriksson, Järnäs
  73. Kenneth Molin, Järnäs
  74. Karl-Gunnar Eriksson, Järnäs
  75. Ulrika Hurdén, Järnäs
  76. Klas-Göran Sahlén, Järnäs
  77. Gabriella Boström, Ledusjö
  78. Astrid Johansson, Ledusjö
  79. Nils Johansson, Ledusjö
  80. Christina Rönnberg, Levar
  81. Janette Johansson, Lögdeå
  82. Bengt Johansson, Lögdeå
  83. Ulla Nilsson, Mullsjö
  84. Mårten Nilsson, Mullsjö
  85. Erik Barrlund, Mullsjö
  86. Arne Johansson, Mullsjö
  87. Gun-Britt Nyman, Mullsjö
  88. Tore Nyman, Mullsjö
  89. Torgny Norén, Mullsjö
  90. Håkan Magnusson, Mullsjö
  91. Staffan Engman, Mullsjö
  92. Ingalill Jonsson, Mullsjö
  93. Kenneth Jonsson, Mullsjö
  94. Elly Norén, Mullsjö
  95. Urban Norén, Mullsjö
  96. Lars Granström, Mullsjö
  97. Birgitta Jacobsson, Mullsjö
  98. Kent-Olov Olsson, Nordsjö
  99. Jan Johansson, Nyåker
  100. Catarina Söderberg, Olofsfors
  101. Tommy Söderberg, Olofsfors
  102. Karl-Erik Sandström, Stavsjöholm
  103. Ann-Britt Sellman, Stavsjöholm
  104. Torbjörn Sandström, Stavsjöholm
  105. Tomas Sandström, Stavsjöholm
  106. Niklas Sandström, Stavsjöholm
  107. Martin Edvinsson, Stavsjöholm
  108. Curt Jonsson, Sunnansjö
  109. Henry Jonsson, Sunnansjö
  110. Gunnar Åström, Sunnansjö
  111. Elisabeth Granström, Sunnansjö
  112. Sture Granström, Sunnansjö
  113. Bernt Nyhlén, Sunnansjö
  114. Mikael Hägglund, Sunnansjö
  115. Ingrid Wallgren, Öre
  116. Sven Öberg, Öre
  117. Bo Sundqvist, Öre
  118. Rolf Johansson, Öre
  119. Rune Tjernström, Örelund
Läs Högsta domstolens dom HÄR.
.

Kanske har även andra bloggare åsikter om , , ,

22 mars 2017

Gränsmarkering, rågångar

Att hålla rågångarna tydliga till rågrannar är viktigt. Men med oss nutida hemmansägare är det inte lika vanligt förekommande som bland tidigare generationer. Trots att vi har så många maskiner till hands. Fyrhjulingar, röjsågar, skotrar...

Pappa brukade gå med de olika rågrannarna för att hålla gränserna öppna, inte alla samtidigt men en rågång per tillfälle. Emellanåt kollade han rågångarna själv eller med mej och/eller syrran och samtidigt berättade han om skiftet. Redskap var röjkniv, yxa och kanske en burk rödfärg.

Numera brukar vi kolla upp rågångarna under barmarkstid, en sträcka vart år om möjligt. Här finns rösen, råpinnar, eller bleckade trädstammar. En sommar för några år sedan gick vi rået med ena rågrannen och markerade tillsammans.

Den här rågrannens avverkning börjar växa upp och det blir dags att röja bort vissa träd och se till att rågången är synlig.
Under skogspromenaderna finns det så mycket vackert att ta till sig. Och ryggsäcken med fika är med förstås.
 
Att stanna och dricka kaffe med smörgås till är härligt tycker vi.
På berget står stenrösen med störar med jämna mellanrum.
Ibland kan någon pinne ha gått av och då byter vi ut den. Fortfarande gillar jag att använda granslanor från skogen som markering. Ibland målas stenar med röd färg.
 
Vår granne i söder använder VP-rör i sina rösen.
Just vid vid detta hörnröse i söder har jag bytt ut granslanan mot en gul köpepinne. Jag upptäckte en ny markering några meter bort och ville för framtiden minnas vilken som var den ursprungliga.
Här syns det gamla hörnröset närmast med gul pinne och några meter längre bort det nya röset med ett VP-rör. Så nära varandra brukar rösena inte stå här. I andra hörnet står VP-röret nerkört i myrmark en bit från röset med toppig sten.
Två nya gränsmarkeringar vid skiftets två hörn i söder kom upp efter pappas bortgång och under projekteringen av de 40 vindkraftverkens som anlades på grannfastigheterna. Märkligt. Kanske trodde rågrannen i söder att jag inte känner till min skog och vet var gränserna går. Ändå är det märkligt att vilja flytta gränser - som jag tolkar det som tills jag får en annan vettig förklaring. Rågrannen råkar vara politikerfamiljen La Famiglia.

Jag talade med sonen i familjen, nuvarande markägare, för några år sedan direkt efter en årsstämma i bysamfälligheten för att höra om han visste något om de nya rösena. "Jag ska fråga pappa" blev svaret. Fadern, som också var på stämman, kom och inte heller han sa sig känna till de nya rösena och anledningen till att de kommit upp. Med stenhård blick och kall röst sa han till mig att man inte får flytta rösen. Herregud vilket snack, som om jag inte visste det!!!

Vem gör ett nytt röse utan att ta ansvar för det! Varför? Kanske för att förtydliga rået men varför inte säga det då. Det är inte helt ovanligt här att rågränserna inte uppdateras gemensamt utan en hemmansägare bestämmer sig att nymarkera helt allenarådande. Det kan bli riktigt fel vill jag påstå.

Genom att grusa en bysamfälld väg påstår man sig vara rättmätiga ägare. "Det är pappa som har grusat vägen, så det är hans" säger sonen, politikern, högt och tydligt på förhandlingen i miljödomstolen då fråga om tillfartsväg till vindkraftsområdet kom upp. Så lätt gör man sig till "ägare" av en bysamfälld väg utan att någon vågar eller vet att protestera. Antagligen vet inte övriga hemmansägare vad som gäller rent juridiskt, kanske har kunskapen om vad som är bysamfälld mark fallit i glömska (det senare tror jag inte gäller samtliga). Hur det än må vara är jag verkligt förskräckt över okunskapen i byns samfällighetsförening. Varken styrelse eller hemmansägare vet vad vi äger tillsammans. Det betraktas som oviktigt.

Den alldeles nyligen bortgångne Torgny Lindgrens västerbottniska skröna om rågångarna som flyttade sig har sin aktualitet än idag :-)

Lindgren flyttade söderut men kände människornas mentalitet i sitt Västerbotten mycket väl och gjorde god litteratur av berättelserna. Hade han varit född här i kustlandet hade historierna varit av samma kaliber. Jag lovar!
#nordmalingsproblem
.