Doftminne

Det är vinter på 60-talet.

Ett tunt lager kallsnö på den plogade gammvägen, Kustlandsvägen. Jag är på väg hem från skolan i grannbyn där jag gick årskurs 1-6. Det är kallt och härligt friskt i luften, det knarrar under skosulorna.

Färska fotspår syns i det tunntunna snötäcket. Vuxenspår. Fotspår efter någon som gick utåt med tårna. Någon har gått ganska sakta i samma riktning som jag.

Alldeles strax kommer doften, den underbara. Klar och frisk cigarrdoft! Ja, faktiskt klar och frisk - utspädd med den kalla vinterluften.

Ja, här gick Harald Lindgren för några minuter sen, nu försvunnen ur sikte. Harald var ungkarl, gammpojk, och bodde på ett av byns äldsta gårdstun.

Detta är ett av de allra bästa doftminnen jag har!

Tidens gång

ETSNING

Tre hässjestänger i snön
och en gärdsgård
Övergivna på ängen
sedan många år

Skuggar i maj
ett flugsnapparbo
Skyler om vintern
skogsmusens hål

Minnet av slåttermaskinen
försvagas
Minnet av hästen
doften av kärnmjölk och hö

Skogen närmar sig
rötan och mörkret
Bild utan namn
svart och vit

Lars Lundkvist
ur ”Äril” 1998

















Tidens gång är obeveklig och kan kanske kännas skrämmande men tickandet från det här vägguret innebär trygghet för mej. Tickandet och slagen har jag hört sen barnsben. För mej är det lugnande och det är inget problem att sova trots dingdongandet varje hel- och halvtimme även under nattetid.

Spartips!

Jo ja nej, jag tänkte ju skriva om gamla hus och om förr i tiden - inte lägga mej i dagens samhällsfrågor. Och absolut inte skriva om politik trots att allting är politik.

Nåväl, jag blev uppmärksammad på följande notis och kan inte låta bli att visa hur en kommun kan spara pengar. Detta med tanke på mitt skriveri om pengar till bortjagande av jantelagen. Alltså: 600000 räcker nog bara till lönen till den projektanställde mentalitetsförändraren.

Om man skär bort fler verksamhetschefer, ja då sparar man ännu mer ju. Klart som korvspad!

Jag är ingen ivrare för centralisering och stora enheter vad det än gäller. I hyllan har jag Litet är vackert av Ernst Friedrich Schumacher. Den kom ut 1975 på svenska och behandlar ekonomisk teori.

Men då det gäller riktigt små kommuner undrar jag om inte en kommunsammanslagning vore av godo för innevånarna. Mindre jäv, mer ifrågasättande (inte bara käbbel), större urval människor att välja mellan, framför allt då det gäller politiker. Färre hållhakar, mera koll på att allt går rätt till, högre i tak helt enkelt...

Semmeldags!

Idag är det fettisdag och jag ska äta min första semla för i år. Ja, vill gärna hålla på en del traditioner, som t.ex. att starta semmelförtäringen första tisdagen efter fastlagssöndagen. Dagen före askonsdagen.

Rätt ofta hade vi friluftsdag i skolan på fettisdagen. Eleverna skulle ut i friska luften och få motion. Semlor och de sicilianska blodapelsinerna Gyllene Korset hörde till. Ibland också en termos med varm choklad, men den var tung att frakta om man gick på tur.

Men det här är kort från ett annat tillfälle. Tre jänten ha frivillit töjje schia å före öpp dell Vinsjö´n, byns enda sjö och som jag nu är delägare i. Vem som fotograferade minns jag inte. Det är uppåt, uppåt hela vägen dit - nivåskillnaden mellan byn och sjön är omkring 175 meter. Men hemåt gick det med fart. Oj, vad man hurre nefför te backa. På den tiden var skidspåren stadiga och inga  breda spår efter breda skoterband. Jag har även åkt nerför på isiga sådana och det är lite farligt, åtminstone i svängarna.

Så här ser det inte ut där i år. Nej, det här är en plats för pågåede anläggningsarbeten och hit söker sig ingen längre för naturupplevelser kan jag tro!

Mentalitet

Många år har gått sen jag läste romanklassikern En flykting korsar sitt spår  från 1933. Där presenteras Jantelagen med det som kan kallas avundsjukans tio ”budord”. Författaren var den dansk-norske Aksel Sandemose, 1899–1965. I romanen beskrivs småstadsmentalitet och avundsjuka som Sandemose hade upplevt i hemstaden Nykøbing, i bokens Jante.

Nu kan kommuner få EU-bidrag för att ta itu med sina problem enligt den här artikeln i Dagens Nyheter. Samarbetssvårigheterna har genom åren på olika sätt beskrivits i lokalpress. Tre kommunchefer har under kort tid med buller och bång slutat. Skolan har styrningsproblem med täta rektorsbyten. Politikerna kan inte samarbeta, vilket kan vara till förfång för kommuninnevånarna, och i princip byts kommunens politiska styre vart fjärde år.

Det är väl bara att önska lycka till... men undrar just om EU-medel på 600.000 SEK räcker långt i kampen för attitydförändringar. Bara projektanställningen av en person som blir följden, torde ta en hel del av summan. Frågan är om det tiodubbla skulle räcka...

Men som sagt, lycka till på vägen, kommunen! Fram för hög moral och etik.

Sandemoses formulering av ”de tio budorden”:

1. Du skall icke tro, att du är något.
2. Du skall icke tro, att du är lika god som vi.
3. Du skall icke tro, att du är klokare än vi.
4. Du skall icke tro, att du är bättre än vi.
5. Du skall icke tro, att du vet mer än vi.
6. Du skall icke tro, att du är förmer än vi.
7. Du skall icke tro, att du duger något till.
8. Du skall icke skratta åt oss.
9. Du skall icke tro, att någon bryr sig om dig.
10. Du skall icke tro, att du kan lära oss något.

Det blir lätt som söta druvan och syrliga apelsinen. Så det så!

Ladlandskapet

De som läst mina tidigare skriverier på bloggen vet att uthusen och ladornas väl ligger mej varmt om hjärtat. Jag har genom åren samlat på broschyrer och skrifter som länsstyrelser och myndigheter gett ut om ekonomibyggnader och landskap. Bilden nedanför är hämtad ur Gamla ekonomibyggnader. Råd och ideer om bevarande och ombyggnad utgiven av byggnadsnämnderna och länsstyrelsen i Jämtland 1984.


Bildtext: Hur skulle det se ut om alla våra våra ekonomibyggnader försvann...

Inget ser dock ut att kunna stoppa förruttnelsen och rivningen. Bara under min levnad har många lador i byn försvunnit (och inte bara här) och nästa typ av ekonomibyggnad som börjat försvinna här är lagårdarna. Därför har jag så smått börjat fotodokumentera dem.

Och de vackra ladorna och den fina naturkulturmiljön i det förra blogginläggets länk, de har fått pengar av länsstyrelsen. Frågan är om ladorna hade varit kvar annars?

Jag läser med intresse Catharina Svalas avhandling vid SLU, Sveriges Lantbruksuniversitet Från Ladu-Gård till Djur-Stall. Ekonomibyggnader under 250 år. Och tänker på att jag lever mitt i en pågående försvinnande byggnadstradition. Först i och med flytt och studier ser jag situationen litegrann från sidan.

Tjusigt!

Jajamen, så här kan det se ut i bygden.

Vintern håller sitt grepp

Riks13 blev färdig 1942 och den här sträckan var i bruk som pulsåder längs Norrlandskusten fram till 1960-talets början då den ersattes av E4. Jag försöker leva mej in i hur byns kommunikationsmönster såg ut innan dess. Hur man rörde sig på vägar och stigar och spångar.

Riks13 vintern 1953

Flera gamla fina hus revs i samma veva som Riks13 byggdes. Fortfarande finns en stor och ful jättegrop uppe i Degermyra som påminner om grustäkten i samband med vägbygget. Det blev sen byns soptipp med många skrotbilar. På den tiden talades det aldrig om miljöpåverkan och återställning. Lite grann samma inställning som många har idag.

Riks13 vintern 2010

Långt borta syns på båda bilderna Hyberts lilla ljusgröna hem (nu Rolfs röda) och Alfreds gård till höger.  Den gården döljs nu av trist sly. Några björkar har också slagit rot intill en stolpe. Tre stora slygranar på dikesrenen till vänster har just passerats vid fotoögonblicket. Någon som bryr sig? Busshållplatsen är borta, numera passerar inga bussar förutom skolbussen till Vallen. Alla bussarna började köra längs E4 någon gång på 90-talet efter att turerna genom byn dragits ner allt eftersom. Nu måste man ha bil för att åka med bussen.

Vinter i Sthlm

Men det här saknar jag inte - grå vinter och sen lika grå vår. Fotot fanns med på en utställning på Kulturhuset 1982 som hette Ett ögonblick i Stockholm med foton av Pico Kymén.

Starke man

I helgen tittade jag på Starke man, ett vinnande humorprogram som blir en serie till hösten. Jag såg det på SVT Play.Tro mej, kommunalpolitik med det grå kommunalrådet och tjänstemännen kan göras parodiskt och kul. Mycket om hur det kan gå till i en litenliten kommun var verkligen mitt i prick.

Ur programförklaringen: Lars-Göran är Svinarps starke man. Han styr den lilla kommunen med fast hand och klar vision. Tror han. Faktum är att han är ganska inkompetent, lat och obegåvad. Man skulle kunna säga att Lars-Göran har gjort lika mycket för kommunens rykte som Idi Amin gjorde för Uganda.
HÄR finns en lite blänkare om komediserien Starke man.

Bland annat skulle kommunen skaffa sig ny profil, bli "fräschare", efter att ha bottennoterats i en omröstning. Jag såg för min inre syn hur det gick till då "min" kommun på 80-talet skulle profilera sig. En kommun de styrande tydligen hade svårt att hitta något tydligt positivt, något som kommuninnevånarna kan vara stolta över. Resultatet blev en vajande PALM!!! med texten I den här kommunen finns ett speciellt klimat. Loggan har jag dessvärre inte kvar och lika bra är väl det, det var en mycket stel och stiliserad palm med knallgröna blad. Men jag hittade ett vykort som tryckts upp med en målad palm. I samma veva byggdes en ny aula, samlingslokal, vid högstadieskolan. Den fick givetvis namnet OASEN.

Jag kan berätta att loggan inte längre används!!! Av hänsyn till de inblandade är kommunens namn bortredigerat...

Dåtida loppisfynd

Det här köpte jag på en loppmarknad utanför Uppsala den 11 juli 1974 (prydligt inskrivet i boken) då min familj hälsade på kusinfamiljen:

* två kartor Gusums hakar & hyskor
* engelska boken Zoroaster av F. Marion Crawford
* och dessutom en grå rejäl bomullsskjorta med bröstfickor och axelklaffar (typ scoutskjorta).



Skjortan är borta, älskad, använd och utsliten trots den kraftiga bomullskvaliten. Den glömmer jag nog aldrig.

Hakarna & hyskorna köpte jag nog bara för att jag gillade utseendet på kartorna - och mängden. Det här var tiden för popkonsten och jag var influerad. Mängden, upprepningen och det gamla utseendet attraherar mej än idag! Samlare som jag är, har jag kvar dem i säkert förvar.

Men vad tänkte jag med boken? Har inte läst den ens. Kan inte påminna mej, men kanske för det ser ut att vara en historisk roman om Persien. Det intresserade tydligen redan då. Med tiden har jag läst "antikens kultur och samhällsliv" på universitetet eftersom de gamla grekerna och romarna intresserar. Och grekerna och perserna hade ju en hel del med varandra att göra. Historia kan verkligen få min fantasi att utveckla nya fåror... När jag pluggade detta på kvällstid var det flera kompisar och arbetskamrater som undrade vad jag hade för nytta av kunskaperna. Fantasilös fråga! Vaddå nytta... Det får mej att tänka på Peter Tillbergs målning "Är du lönsam lille vän?"

Men det skulle vara kul att veta hur jag tänkte om detta köp som 18-åring. Jag minns i alla fall fascinationen över loppisen i ett gammalt uthus inte långt från mina kusiners hem - något sådant fanns inte i mina hemtrakter. Där var det sommarauktioner som gällde. Fortfarande gillar jag loppmarknader bättre än auktioner - även om jag också fyndat på de senare. Men det tar så lång tid innan föremålen jag vill ha ropas ut, uja! Och väntans tider kan jag vara utan i de sammanhangen...

Äntligen!

Äntligen har Blogger skapat möjlighet att ha flera sidor/flikar på en blogg, upp till tio stycken. Som bloggare slipper man ha all konstant information i marginalen. Yeah! Nu gillar jag Blogger ännu bättre. Snabbt och användarvänligt, ganska lätt att lära sig genom att bara trixa sig fram själv. Topp!

Å se jett ja berätt en hemlis. Ja ha fått en nätkompis! En som ha töje reda på vem ja ä å mejla me. Han berätt ôm allt möjlit, till exempel ôm källgôbben som hotese då han va litten. Vi skriv dialekten åt varann iblann, men he ä sôm han säg att he ä se jobbit att skriv vårat språk se ve ta ofta dell svenskan.

Jag har fått bra kompletteringar och funderingar om det jag skriver. Man minns lättare människor från förr då man har någon att prata/skriva med/till. Frågetecken rätas ut och nya uppstår. Hur som helst är det värdefullt för mej. Kan ni förstå – jag hade glömt bort ordet ”stötting”. Va!!! En sån syns nederst på vinterbilden. Och än mer har jag fått det hela förklarat. Hoppas han börjar blogga om sina erfarenheter.

Å han ha en kompis sôm ä masonitnörd. Ha je hört!? Han höll på å drunken te Öreälven för läng sen när bôtten på masonitkanoten lôssa. He va då barnan! Snacka om äventyr!

Ni som läser - kommentera gärna smått som stort. Jag är idel öra.

SAAB - Svenska Aeroplan Aktiebolaget

Jag minns min första bil: en Saab V4 av årsmodell 1968. Den sista modellen med runda framlyktor, sen blev de rektangulära. Saaben var grå, den hade rattväxel, helljusknapp på golvet vid kopplingspedalen och den gick att frikoppla för att ta bort motorbromsningen. Min Saab hette Puttrik.

Jag var 18 år och några dagar då jag tog körkort. En stor händelse i min familjs liv. Den enda som hade körkort var jag! Pappa hade problem med synen, mamma var ju "bara" en hemmafru och det var inte så vanligt i vårt sociala sammanhang att kvinnor hade körkort, syrran var för ung för körkort. Det blev till att köra för mej och åka för övriga familjen. Det här strax efter att vi hadd hedd bort kräka, upphörde med kreaturhållning, så sommarsemester kunde vi ta.

Året efter körde jag ner till huvudsta´n för att börja på KTH. Det var modigt gjort av mej att köra ner med bil tyckte jag då och när jag tänker tillbaka på det hela så tycker jag det fortfarande. Det krävdes stor viljestyrka. Då Sthlm uppenbarade sig i form av muren av flervåningshus med neonskyltar vid Norrtull var jag lite nervös. Det hela förlöpte bra trots felkörning. Senare var jag ute på lördagkvällar och körde för att lära mig hitta i lågtrafiken då bara jag och taxibilarna var i farten. Och numera är jag inte den som bangar att köra i än större städer. Det är ofta väldigt kul! Min man, jo jag har faktiskt en sådan, överlåter gärna ratten till mej i större sammanhang.

Min trotjänare Puttrik hängde med till 1980 då motorn skar på Liljeholmsbron i samband med att jag lånat ut den. Min sorg var stor, men lättnad fanns också där: problemet med parkering upphörde.

Det här undre fotot är från midsommarnatten 1975, hemkom-men till gården. Jag vill minnas att jag och mina tjejkompisar hade vunnit en bilorientering bland idel killar och var förstås nöjda. Kvinnor kan...

Dialekten

Jag tycker att min dialekt är värdefull. Känner lite sorg då jag inser att vissa ord är borta. I min familj var det pappa som pratade dialekt utan urskillnad. Mamma tyckte vi skulle tala mer rikssvenska. Båda hade gått i skolan då lärarna ville att eleverna skulle tala just svenska. Vi barn valde pappas linje, åtminstone så att vi försökt hålla liv i orden. Nu när föräldrarna är borta är det svårare att vidmakthålla dialekten.

Trots allt har språket förändrats bara sedan min farmor var ung. Pappa kom ihåg två dialektala ord som hon använde men aldrig han i dagligt tal. Orden är darj kangj och nôgbrô:tan. (Jag önskar jag kunde skriva fonetiskt för att kunna visa uttalet.)

Det första ordet betyder gran-gren, det andra innebär den svaga skare som håller för en människa ibland men lika ofta innebär att man sjunker igenom. Den är svårgådd alltså.

Yngve Ryd har i boken Snö gjort en kulturgärning som sammanställt och förklarat 300 samiska ord för olika typer av snö. Boken kom ut 2007.

Institutet för språk och folkminnen har ett antal enheter varav ett är DAUM: Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet i Umeå. Lyssna på dialekter HÄR och HÄR.

Nu diskuteras inom Unesco immateriella kulturarv. I princip kan dialekter immateriella kulturarv, men det gäller nog inte min. Skånskan påstås vara hotad (?), älvdalsmål och gutemål är mer comme-il-faut än "bonnskan".

Ångvisslan

Där borta syns sågverket och masonitefabriken. Fotopunkten är på kajen dära Vall´n i år. Fjärden ligger frusen.

Sågverket startade i början av 1860-talet och masonitefabriken körde igång 1928. Där borta föddes pappa och där växte han upp. Där växte min farfar upp, där bodde han och farmor. Dit flyttade farfarsfar och farfarsmor. På vykortet nedanför syns ångsågen 1907. Alla byggnader som syns är borta numera.

På sågen började pappa arbeta redan som 13-åring. Han fortsatte att försörja sig och familjen på sågverket och senare som snickare på masonitefabriken. På kontore, som man sa om Masonitefabrikens kontor med tjänstemän, gjorde jag en veckas pryoperiod i årskurs 8. Det bör ha varit 1968. Jag fick lära mej att vika ritningar (det gör man inte hur som helst) och fick rita en maskindetalj med handledning. I slutet av veckan fick jag göra vad som föll mig in - så där satt jag bakom lutande ritbord och ritapparat och hittade på om hus.

Ångvisslan, som signalerade arbetsdagens slut klockan 4 på eftermiddagen, hördes ända hem till byn vid rätt vind och väderlek. Då visste man att pappa skulle komma cyklande hem om ca. 30 minuter beroende på årstid, i regn, snö, mörker och solsken. Så småningom samåkande i bil. På mornarna tjöt nog ångvisslan klockan 7, men då befann jag mig inomhus och hörde den inte. Skulle bra gärna vilja veta när ångvisslan slutade markera de arbetandes dag - det kan ha varit så sent som på 80-talet. Nån som vet?

Detta vykort, gissningsvis från 1960-70-tal, är lite ovanligt tycker jag. Inte alls vackert men ändå på nå´t sätt lite hjärtknipande för en hembygdsforskare. I förgrunden några bostadshus dära Vall´n och i horisonten på andra sidan fjärden syns sågen och masonitefabriken i Rundvik. Det hörde kanske till att kommunens största industri och arbetsplats skulle presenteras  på vykort. Men vilken turist köpte detta och skrev "här var jag"?

Härligt mönster

Det här mönstret sitter präntat långt inne i hjärnbarken på mej. Jag gillar det verkligen. Barndomens prydnadskuddar, två med volanger runt om, en ”plain” som på bilden. Tyget måste vara en metervara från 50-talet.

Kuddarna är fyllda med skumgummiplock, ni vet. Inte dun, ”raffelstop” eller andra gammeldags fyllningar. Nej modernt skumgummi i olika färger gällde då de syddes. Såna kuddar håller formen ganska bra men inte är det skönt att ha sådan stoppning i kuddar man sover på, det blir alldeles för "studsigt". Men helt klart är det en tydlig tidsangivelse som absolut ska behållas.

Dockansikte

Här överst i en Isakssons högvacuum-kaffeburk ligger ett dockansikte. Normalt får det sova med gult plastlock på.

Då jag var tre fick jag en lång docka av stoppat tyg som mamma sytt. Jag älskade Kicki-Maja oerhört. Riktigt mycket vilket fick till följd att hon med tiden blev ganska smutsig. I högstadiet var hon mer ett pynt i flickrummet. Då tyckte mamma att det var dags att byta ansikte på henne, ge Kicki-Maja ett nytt fräscht fejs. Fler ansikten låg ju på lager. Jag sa nej flera gånger, trots min ålder, tills jag slutligen lät mej övertalas.

Tygdockan fick det nya ansiktet, jag minns numera inte hur hon såg ut med sitt ursprungliga. Men då vi syskon gick igenom gömmorna återfanns det här tredje oanvända ansiktet. Det var en glad överraskning och ett minne väcktes till liv. Framöver ska jag presentera hela Kicki-Maja för er!

Gårdfarihandlare

Jag minns när vi fick besök av en gå:lförehannlar då jag var barn. Måste ha varit i förskoleåldern för minnena är inte alltför klara.Kanske hann jag vara med om två-tre-fyra sådana besök och jag tyckte om besöken. Om jag minns rätt kom han cyklande, alltså det måste ha varit barmarkstid och det var nog ljust ute. Så minns jag det. Han knackade på ytterdörren, öppnade och ombads stiga in i köket. Gårdfarihandlaren, en korpulent äldre farbror med kraftig kavaj med väst innanför, satte sig på en pinnstol, lade ner resväskan framför fötterna och öppnade den med locket mot sig. Kunderna, främst mamma och mormor, skulle se varorna ordentligt exponerade, systematiskt ordnade i flera lager. Inget huller om buller.

Att jag minns rätt kan jag inte garantera, men att stämningen var vänlig vet jag. Jag tror att han sålde strumpor men det är osäkert. Säkerhetsnålar, nålbrev, blixtlås, skur- och disktrasor vill jag minnas att det fanns i väskan. Kanske också borstar. Små ting.



Den bästa nålen (rostfri) köpte mamma av en gårdfarihandlare innan jag föddes. Hon berättade det för mej på gamla da´r och jag håller den nålen "helig". Hon kände även till namnet på honom. Den är verkligen bra - stor, lätt att trä på tråden men samtidigt smidig och mycket spetsig vilket gör att den lätt går igenom en tät textil utan att göra stort hål. Eftersom den är av rostfritt stål håller den spetsiga udden utan att gå av.

Snart nog upphörde gå:lförihannlaras besök, den nya tiden kom och det gick inte att leva på så små förtjänster och dessutom upphörde det att finnas hemmafruar som var hemma på dagtid. Och ingen bild får jag fram på en gårdförihandlare från 1960-talet som visar upp sina varor i den uppslagna resväskan av kartong med läderskodda hörn.

Luffare har jag aldrig stött på någonsin. Åtminstone inte i den gamla bemärkelsen med män som vandrade kring på vägarna. Däremot berättade mamma att då hon var liten fanns luffare och hon var rädd för dem.

Jag hittar inte mycket skrivet om gårdfarihandlare på nätet. Men HÄR finns en artikel från Skåne. Klicka på länken som heter Min barndoms gårdfarihandlare. Minnen från början av 1900-talet. Det var långt före min tid, det... Jag är faktiskt väldigt glad att jag fått uppleva en gårdfarihandlare innan samtliga försvann.

Lätt förgånget...

Jag vill gärna försöka få en bild av mina förfäder genom att koppla ihop dem med det landskap, den yttre miljö de levde och verkade i, samt med de hus de bebodde. Visst, det är roligt och intressant att se dem på gamla kort, på gamla kartor eller muntligen få veta var husen har legat MEN ingenting går upp mot att se dem i verkligehten, gå in i rummen, uppleva med kroppen... När jag försöker få ett grepp om de hus som finns kvar blir jag beklämd.

Pappas föräldrahem har jag sett och varit inne i många gånger men det revs för att en väg skulle dras fram på 1970-talet. Fotot visar hur det såg ut före 1913, innan farfar och farmor gifte sig och byggde till. Mammas föräldrahem finns kvar.

Min farfarsmor Erikas föräldrahem finns kvar med instörtat tak. Det är inte i släktens ägo. Morfar Manfreds, mormor Almas och mormorsmor Amandas timrade föräldrahem är frivilligt rivna och nya hus uppförda på samma tomter.  De är i släkternas ägo. Mormors hem har jag en mycket svagt barndomsminne av, det har jag sett och varit inne i i förskoleåldern. Morfarsmor Klaras hem brann ner på 1930-talet. Farfar Gottfrids föräldrahem, ett litet timmerhus, är sålt, flyttat och sen länge sommarstuga.

Av farmor Olivias två boplatser som barn är åtminstone det ena rivet. Pappa, som ofta varit där som barn, har berättat och ritat hur planlösningen var och hur det var möblerat. Farmor allra första hem känner jag inte till, bara vilken by det låg i. Detsamma gäller morfarsfar Johan Olofs och mormorsfar Pers föräldrahem - jag  vet jag bara i vilka byar de låg, men inte var nånstans i byarna. Där behöver jag forska vidare. Kanske finns något av dem kvar…

Farfarsfarmor föräldrahem där hon knappt hann bo därför att fadern dog då hon var tre dagar gammal, vet jag inte om det finns kvar. Det var en tjänstebostad, ett båtsmanstorp och rimligen kan jag söka upp platsen om inte annat. Hembygdsföreningar med entusiaster och framåtanda brukar ha koll på var gamla torp finns eller funnits, soldater och båtsmän och deras torpplatser brukar också vara välkända av driftiga hembygdsföreningar. Vart modern, änkan, och hennes barn sedan flyttade får jag fram genom husförhören men inte i vilken byggnad de bodde.

Läs HÄR ett tidigare inlägg till allmogekulturens försvar. Har ni som läser det här bättre tur med att kunna besöka anfädernas gamla bostäder??? Kanske ni över huvud taget inte tänkt i de här banorna?

"Ikor´n"

Det här mjukisdjuret är jag uppväxt med som väggprydnad. Morfar Manfred har skjutit ekorren tycker jag ha fått mig berättat, sen blev den uppstoppad. Jag har förstått att uppstoppade djur var vanliga prydnadsföremål på 30- och 40-talet. Det fanns en hel del lokala konservatorer som kunde hantverket då.

Nu har det blivit både delvis förbjudet och politiskt inkorrekt då utrotningshotade djur och rovfåglar dödas för att stoppas upp och säljas dyrt i utlandet. Men Kurre Skutt blir kvar på väggen.

Utsikt borta Löta

Den här bilden tog jag strax efter 70-talets mitt då jag flyttat bort från byn. Det var jullov och självfallet åkte jag tillbaka hem. Jag fotograferade minnen att ta med söderut. Det var postlådor på rad, mjölkbord och vyer.


Bilden är tagen från min barndomskamrats hem ôppa Löta. Här stod fram till 60-talet deras bröjstu (bryggstuga) som vi lekte i (fantastiskt hus med två trappor varav en var "hemlig" och smal) och här på Löta fanns en gång i tiden före mej också flera av byns små gråa sommarlagårdar samlade. Byns platser för sommarlagårdar syns på laga skifteskartan.

Då Olga T eldade i bröjstuns öppna härd såg Selma J på andra sidan bäcken detta om hon ställde sig på lagårns uppkörningsbro. Lyste det, gick Selma lite tidigare för att få en pratstund med Olga innan de mjölkade korna. Det här var under somrar och höstar. Selmas och Johans lagård syns längst bort bakom Kalles & Hildurs lilla röda hus med gavel och långsida hitåt, mitt i bilden. Däremellan rinner bäcken. Åsså syns min lagård till vänster.

Färgbilden ovanför är från 2010. Det mesta är sig likt. Huset mitt i bild har målats om, några björkar har försvunnit, andra träd har vuxit sig stora, ett litet garge och en lekstuga har försvunnit. Men tiden har inte stått stilla...