12 augusti 2010

Jakten på Slottssenapstuben # 3

Hittade ICAs historiska hemsida och tittade runt litegrann sökande på "Slotts" och "senap". Hittade där nedanstående bild:
Ser ni vad jag ser? Längst ner till höger! En senapstub från Slotts AB skymtar fram!!! I en stringback. Wow...

Nu vet jag alltså lite mer: tuben var vit upptill, typsnittet verkar vara detsamma som på reklamen nedan fast troligen svart. Jag minns med bestämdhet att korken var röd. Men hur såg tuben ut nertill, vilken färg hade den??? En liten bit har minnet har i alla fall fräschats upp








Korken var av den äldre typen som var 6- eller 8-kantig, inte den nyare runda med räfflad kant för bättre grepp och med konform för att göra hål för öppning (den till höger i ett försök att illustrera vad jag menar).

Det här fotade jag i Västerås efter tips från en vän som hörde om min jakt på senapstuben. Trevlig neonskylt med SlottsSenap men ändå inte det jag letar.

Jakten på Slottssenapstuben # 1
Jakten på Slottsenapstuben # 2



Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

11 augusti 2010

Landskap

Det finns så många olika landskap att tycka om, inte bara mitt.
Jag känner samhörighet med den som kan fömedla en känsla som i den här dikten:



Landskap


Bakom huset mitt emot
har månen stigit upp
Kvällens svalka har sänkt sig
På avstånd slamrar spårvagnen
Doften från havet tränger ända hit
o detta landskap gör mig helt förvirrad


Orhan Veli

10 augusti 2010

Vaxduk revival

Den här vaxduken från 1960-talet hittade jag i juli hoprullad och undanlagd, undangömd. Återseendet var kärt ska jag säga. Visst har den rosa färgen förändrats men för övrigt är mönstret lika häftigt nu som då den låg på matbordet. Det ingår inte i min städningsfilosofi att slänga den... den ska få ligga och släta ut sig bara.





















"Trattoria" av J.J. Locatelli Anneberg


Kanske har andra bloggare åsikter om , ,

9 augusti 2010

Sirap

Minns ni SSA - Svenska Sockerfabriks Aktiebolaget? Sockerlådor av trä är fortfarande hett bland shabby chic-inredarna. Jag städar skrymslen och hittar både sockerlådor av trä och en numera skör plastflaska som innehållit sirap. Och en mindre skör med EAN-kod. De blev avfotograferade på 50-talsdiskbänken på övervåningen.

Jag arbetade med flera projekt på Gotland i början av 90-talet. Det var intressant att se de stora traktorlassen med betor anlända och lämpas av i sockerfabriken i Roma på höstarna. Just då köpte danska Danisco upp SSA och oron för de gotländska sockerbetsodlingarnas framtid var stor bland öborna. Nu är det Daniscos logotype som gäller. Ett tag framåt tills den blir historia. Antagligen minnesvärd för några.


Kanske har andra bloggare skrivit om , , ,

7 augusti 2010

Källan

TRYGGASTE VANDRING I VÄRLDEN

Vildbin surrar vid källan och backens ljung
Mor och jag genom hagen med korna. Mor är ung.
Detta är längesedan. Innan din väg blev tung.

O denna tid av ro för mej, oro för mor!
Hagen är Äventyret! Källan är öppen och stor.
Källbusen här i blåsvarta källgapet glor.

Tryggaste vandring i värslden, vandring med dig.
Söndagsklänning som lyser på kossornas vattenstig.
Ändå din oro: Pojken. Källan. Gud hjälpe mig!

Hastiga steg! Det är långt till källan ännu.
All din ängslan förgäves. Nog hinner väl du
långt före plasket och vattenspegeln itu!

Tryggaste vandring i världen: En hand som tar
barnets i sin vid en källa, speglande klar,
håller den hårt i sin medan faran är kvar.

Länge vandrar vi vilse i somrarnas brand.
Slutligen når vi källornas brådsvarta rand.
Griper då minnet trofast en trevande hand.

HOLGER WASSTORP



En sida med en illustrerad dikt ur en veckotidning uppklistrad på en masoniteskiva blev till en tavla i sommarstugan. Så enkelt och effektfullt. Mamma ordnade detta förstås...

(Holger Wasstorp, vars namn följt mej sen barnsben via den här tavlan, googlade jag på och fick då veta att han levde mellan 1914- 2003. Bland annat kom han 1944 ut med diktboken Jorden blommar idag.)
.
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

6 augusti 2010

Bakom lagår´n

Ja, så är då den lilla timmerbyggnaden flyttad. Lad´n som vi sa då jag var liten.
Här leker vi kusiner hästskjuts med Lasse som dragare, han var ju stark pojke. Den blåmålade pinntrillan var en härlig vagn för lek. Men så skräpigt det var vid ladan bakke lagår´n i det levande jordbruket på 60-talet. Rökbastun/ladan syns knappt bakom allt staplat material men en knut samt dörren skymtar. Livet var otroligt härligt!

















Tremänning S. sitter i gungan som hänger i träbjälken mellan lagårdsvägg och rökbastu. Den som också användes då grannen, slaktaren Oskar Öberg, kallades hit för att slakta en kalv.

Nu har vi tagit ner bjälken och flyttat rökbastun/ladan några meter längre från lagårn. Förhoppningsvis är det mindre fuktigt så.


Hur flytten gick till? Ja det ordnades med två plankor längs varje långvägg. På dessa fyra rullar vardera. Med hjälp av spjärn mot marken samt domkrafter från Nike, skjöts rökbastun sakta men säkert de tre metrarna som behövdes. Nu återstår att lägga tillbaka det "flytande" golvet. På bilderna är inte hörnstenarna på plats men det är de nu.



Marken planades till med hjälp av trakor med skopa. Nästa år gör vi justeringar för så här ska det inte se ut för alltid. Nu täcker vi marken för att ogräs inte ska etablera sig. Bilderna är inte vackra men det är väldigt skönt att ordna bra för byggnaderna. Vi låter det ta sin tid.

Jag har studerat kartan från laga skiftet och letat mindre ekonomibyggnader på de två hemman som rökbastun kan komma ifrån. Min morfar fick den av sina föräldrar Klara och Johan Olof då han timrade sig ett hus längre söderut i byn. Hemmanen numro 1 och 4 tillhörde familjen. Jag har markerat de små byggnader som 1869 fanns på dessa gårdar. Jag tror att en av dem är den rökbastu som jag nu är ägare till. Morfars hus ligger några hundra meter sydväst utanför kartan.

4 augusti 2010

Liar

Jajamen, nu har vi gjort det! Något riktigt uppfriskande. Varit på kurs och lärt oss mycket om liar och provat på det hela praktiskt. Olika utformningar samt längder på orvet, liebladets jordläggning, slipning, vispning och bryning och vinkelinställning beroende på stråtyp som ska slås av. När de detaljerna var utförda kom vi till själva slåttertekniken. Jättebra att få en pedagogisk genomgång. Tipsade oss gjorde gärsgårdsbyggarna för tre veckor sen. De var på slåtterkurs förra året.

Gamla lieblad, ca 1/3 av den samling som visades upp.

Instruktion hur en lie slipas. Det krävs träning för att få till det vasst. Ni sparar väl era gamla slipstenar! Här i byn ser jag hur de försvinner allt eftersom från sin plats vid lagårdsväggen. De är väl i vägen för åk- eller mototgräsklipparen. Spara slipstenen är tipset.

Vi var 24 stycken glada entusiaster som värnar markernas biologiska mångfald, som samlats i Överhörnäs igår. Värdinnan Lena, vars ängsmark vi skulle slå, hade ordnat med god mat med svagdricka och kaffe under dagen. Kursledare var Kjell Gustafsson från Ängagärdets Natur och Kultur, Växjö, med assistenten Ossian. Kursen ordnades av jordbruksenheten på länsstyrelsen i Västernorrland. Den har hållits på tre platser i Västernorrrland i år, och det var inte första året Y-länsstyrelsen var förutseende. Och den var gratis. Vi betalade bara för maten. Fantastiska Västernorrland, fantastiska Ångermanland!

Jag som under 20 år tillsammans med pappa varje år slagit ängen ôppe hägna (uppe vid sommarstugan där sommarlagårn stod), först som räfserska, sen som lärling för att bli ”liekvinna”. Det var en reminiscens av slôttanna som vi båda tyckte om att hålla vid liv och minnas. Ibland hässjade vi i en linhässja som var vanliga här i byn då jag var liten. Det är med allra största säkerhet den enda arealen i byn som alltid slagits med lie, dit ingen trimmer eller gräsklippare nått. Jag är nog allt lite stolt över det och klarar av att lyssna till de invändningar om bakåtsträvan som kan höras, med ett litet leende på läpparna.

Pappa lärde mej det jag hittills har kunnat om lieslagning, nu har kunskapen fördjupats och det som var allmängods och självklarheter för honom, och därmed svårt att förklara, har nu fått en teoretisk förklaring. All praktisk kunskap som förts över mellan generationerna genom "titta och lär-metoden" eller den som har traderats, försvinner på en generation om den inte hålls vid liv den. Så fragilt!

Vi hade fyra liar och en räfsa med oss till kursen. En slylie med blad från Hammerdals liefabrik, två liar för åker eller säd och en myrslåtterlie. Orven med ”spadskaft” är typiska för norra Ångermanland, orvet på myrslåtterlien är enligt Kjell ett jämtländskt orv, fjöl på jamska. Andra benämningar är långorv eller stjärtorv. Räfsan var brännmärkt MSS så den hade alltså morfar gjort. Här i byn har vi hemmansägare kvar en bygemesamt ägd plats för torkning av starrgräs utåt fjä´rn, fjärden. Eftersom det växer skog där idag är det nog inte många delägare som vet vad platsen ursprungligen använts till.

Då vi körde hem hade vi fem liar med oss eftersom min man alltid saknat en lie anpassad till hans längd, han har fått gå böjd. Vi köpte ett finskt lieblad med tjock rygg - ”Härmen Taonta Alahärmä” och ett norskt industriellt tillverkat långorv från Geilo som liknar det jämtsländska. Denna lie är nu anpassad och jordlagd efter min mans arm- och totallängd. Bra för honom!!! I Sverige finns ingen lietillverkning längre. Den sista liebladsfabriken lades ner för ett antal år sen. Jag minns att jag klippte ur notisen ur DN och klistrade in i min tankebok. Och den sista orvfabriken i Sävsjö upphörde för cirka tio år sen. I handeln finns nästa enbart liar med röda metallorv från Fiskars numera, men det är inte så mycket till lie faktiskt.

Som alla förstår var det här en givande kurs på många sätt. Bara vetskapen att fler än vi är intresserade av att behålla ängens och hagens biologiska mångfald, som utförs bäst med lie, kändes stärkande. För 150 år sen slogs 4 000 000 (4 miljoner) hektar med lie, örterna var många. Idag finns 3000 – 4000 hektar kvar som inte är söndergödslat, igenslyat eller skoggått. Jag gillar att titta på och läsa laga skifteskartan över byn för att förstå hur det såg ut på 1860-talet. Så annorlunda mot idag. Det vi gör är bara en droppe i havet men kulturbärare är vi allt. Tänk om vi hade möjlighet att själva sköta våra lägdor också.

Här har Kjell en kort betraktelse över en bra räfsas funktionella uppbyggnad. Och hur hö torkades innan man började med hässjor, som är en sen företeelse. Hur det gick till här i byn innan man började hässja, har jag intervjuat min mamma om.

Jag kan rekommendera Kjell Gustafssons kurs. Nästa år kommer han att hålla en kurs i västerbottniska Vargträsk, Bjurholms kommun. Skulle inte Stiftelsen Olofsfors Bruksmuseum kunna ordna en kurs nästa säsong? Landskapsvård vore väl bra som komplement till brukets byggnadsvård. Hus och omgivning hör ju så intimt ihop. Länsstyrelsen i Västerbotten skulle kunna stå för kurskostnaderna, det handlar om levande landskap! Det är inte bara naturreservatens ängar som ska leva tycker jag.

Länge leve lien!


Kanske har andra bloggares skrivit om , , , , , , ,

3 augusti 2010

Minnet är inte alltid att lita på

Jag har farit med osanning - men inte med flit!
Under städandet av hemmanet har jag hittat den rullgardin av papper som fanns i det stora köksfönstret på övervåningen i mitt barndoms kök. Det var treluftsfönster med tre rutor i varje luft. Då det gjordes om till ett tvåluftsfönster med balkongdörr 1971, rullades gardinen ihop för alltid. Men den sparades! Då jag rullade upp den förra veckan återsåg jag bilden som satt fastklistrad på den efter 30 år.


















Jag har hävdat att det var fiskargubben med snugga som tittat ner på oss vid köksbordet. Men det var inte så. Visserligen handlar det om en man med sjön som arbetsplats, precis som fiskargubben, men bilden föreställer en sjökapten som läser sjökort i sin kajuta. Runt bilden har tapetbård klistrats, med gerade hörn, allt för att likna en tavelram. Mamma förstås!

Den skäggige sjöbusen med "comb over-frisyr" och oljerock blev ett kärt återseende för min del. Och jag gläds och förvånas över allt som är undanstoppat och därmed sparat.
Den reproducerade oljemålningen heter Grumset farvann och är målad 1891 av den norske målaren Christian Krohg (1852-1925). Originalet finns på Göteborgs konstmuseum och titeln blir på svenska "Oklart farvatten".

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

2 augusti 2010

Skeppsmaln

En trevlig utflykt till Skeppsmaln gjordes igår, söndag. Fullt håll igång med musik och människor på marknad.
Fast vi började med att besöka gudstjänsten i det lilla, lilla timrade fiskekapellet. Det var lite som en resa tillbaka i tiden. Obekväma bänkar men charmiga, stark psalmsång och predikan från predikstolen. Jag levde mej in i hur mina förfäder kan tänkas ha upplevt kyrkogången och kyrkplikten, även om sockenkyrkorna hade bekvämare bänkar.

Fiskevistet med surströmmingsmuseet var ett måste eftersom  vi aldrig lyckats komma dit då det varit öppet efter att det invigdes nå´n gång runt millennieskiftet. Bra utställning med fakta och ting. Strömming på tvären och längden förstås.Inte långt härifrån ligger salteriet som tillverkar Röda Ulvens surströmming. Men många fler surströmmingssalterier finns här längs kusten


















Kusten är vacker här på Skags udde. På sjörapporten nämns den här ångermanländska platsen varje dag.

1 augusti 2010

Gardintyg direkt från 50-talet

För ett par år sen köpte jag ett par långa stuvbitar äkta tyg direkt från 50-talet. På Tradera. När jag fick paketet och kände och såg på textilien i verkligheten var lyckan stor. Otrolig kvalitet, vackert mönster och färger som skulle passa in i övervåningens 50-tal. Igår tog jag mod till mej, klippte i tyget och började sy gardiner på min nya symaskin.

Kornischerna av alm känns helrätt.
Gardintyget är tunt och släpper in bra med ljus men trots det syns mönstret mot dagsljuset.

Tygets fall är helt i min smak. Ingen uppgift om företag eller formgivare finns tryckt på tyget så det kan jag inte meddela er som läser. Men visst är 50-talet härligt?

Trycket på tyget är utfallande över stadkanten. Ingen fåll behövs på sidorna. Varför inte textiltryck går till så numera, eller när utfallande tryck upphörde, vet jag inte. Antagligen är svaret av teknisk natur, eller möjligen företagsekonomisk.

Här är det stora treluftsfönstret på gaveln. Som vanligt här i nordliga delen av landet, har husets långsidor låga fönster på övervåningen.


31 juli 2010

Dualism

Det är både härligt och smärtsamt med augusti, den sista sommarmånaden. Semestern tar snart slut men kanske väntar många varma, mörka och sköna sensommarkvällar. Och på dagarna spelar syrsorna.


















Nysört och renfana plockar jag längs vägrenen.
Å framöver blir det surströmmingen, tunnbröe å nypären.

30 juli 2010

Huvudbonad

Så sent som på 1960-talet var det vanligt att kvinnorna bar huvudbonad i Sverige. Hatt, huckle, huvudduk. Inget konstigt med det, vare sig i stan eller på landsbygden. Min mamma hade på somrarna väldigt ofta en huvudduk knuten runt håret som på bilden. Jag tycker om det. Andra kulturer har t.ex.chador och hijab men här i landet hade kvinnorna på landsbygden för inte så länge sedan huvudduk till vardags.
















Här kommer hon gående med mjölk i en rostfri hink. Året är 1953. Att det är sen eftermiddag, kväll, bedömer jag av skuggorna. Eftersom hon går utanför lagårn, rundande vedboden, antar jag att hon mjölkat korna som då måste ha befunnit sig i sommarlagårn uppe vid skogsbrynet. Stod de i (vinter)lagårn brukade hon aldrig gå ut utan höll till med mjölkhanteringen inne i porten för nattförvaring i kylrummet. Nästa dag transporterades mjölkflaskan till mjölkstånne 200 meter bort för vidare lastbilstransport till mejeriet i Levar.

























Jag har ingen bild på när hon silade mjölken ner i mjölkkrukan. Men Västerbottens mästerlige dokumentär fotograf Sune Jonsson har fotograferat Helmer Jonsson då han silar mjölken. Så gick det till. Vår sil var rostfri och den var vidare och rundare i formen än Helmers. Annars är det sig likt.
Observera det vackert nötta trägolvet. Det känns viktigt att påpeka för själva är vi gång med att se över golvet i lagårdsporten. Att byta ut plankorna känner jag som ett helgerån så jag hoppas det inte behövs.

Minns så väl en finsk arkitektvän som då vi kom in i en gammal omärkvärdig, ostädad lagård i en annan del av Sverige, böjde sig ner och tog på de nötta, ostädade golvplankorna, smekte dem och tyckte att detta var vackert, var kultur. I Finland har ju kriget/krigen gjort att så lite gammalt vardagligt är kvar. Antti fick mej att inse värdet av att äga ett helt vanligt, gammalt, obetydligt och slitet lagårdsgolv. Det går aldrig att åstadkomma samma vackra slitage då ingen idag kör in hölass, släpper ut kor, brukar lagården som förr.

Och som jag beskrivit min/vår ambition tidigare - vi börjar med ekonomibyggnaderna. Bostadshuset fungerar - det som ska åtgärdas där är mera av estetisk karaktär. Sån´t som det märks att man verkligen gör och som därför av många anses som det väsentligaste. Men med morfas hus tar vi det baklänges, vi arbet åttabak.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

27 juli 2010

Källarsval långfil

Sommar tycker jag hör ihop med tett´n, källarsval sådan. Tett´n, eller långfil som det står på mejeriets förpackning, är toppen tycker jag!

Jag köper en liter färdig långfil och äter till frukost men sparar en knapp deciliter. Den häller jag i en rostfri bunke…

… och kletar ut med en sked på bunkens kanter.

Sen häller jag på minst en liter mjölk. Helmjölk, eller som här mellanmjölk.

Därefter täcker jag med en tallrik…

…och ställer ner på ett av källartrappans översta steg strax under källarlucka ner till den lilla källaren. Ni har väl en så´n? Det finns en i morfars hus. (Numera finns luckan i vardagsrummet med outslitlig kork-o-plast men framöver vill jag ha köket här igen som förr. Med trägolv.)


Efter en till två dagar har mjölken syrats och stelnat till en ganska fast massa.

Man tar av filen i en djuptallrik och vispar med stora tag runt för att mjuka upp massan. Jag brukar vispa ner en halv tesked men kanske är det bättre utan. Under vispningen bildas bubblor som sedan löses upp.

Det går fort att få filen lååång. Den rinner och håller ihop även som en mycket smal sträng, smalare än på bilden. Konsistensen är lite ”segare”, rundare, än den kortare filmjölken.

Efter vispandet strör jag över mald ingefära och njuter fullt ut! Min sörlänning till man förstår inte min förtjusning över långfil. Nänä, kanske måste man ha ätit den sen barnsben för att förstå hemligheten…

Det här åt vi under min barndoms somrar. Hur mamma fick tag i första bakteriekulturen för året, den första långfilskulturen, vet jag inte. Men ursprungligen gjorde man den på tätört, Pinguicula vulgaris, en liten blåblommande växt med klibbiga blad. Växten är insektsätande så till vida att bladen avsöndrar ett enzym som upplöser insekter som fastnat på den klibbiga ytan. Det är dessa blad man tar och stryker kärlets insida med som man sedan fyller med mjölk och tett´n, täte, långfil, långmjölk, bildas. Ett smart sätt att konservera mjölk då kylskåp inte fanns. Långfil har längre hållbarhet än färsk mjölk. Gott är det också. Tycker jag. Som någon gång skulle vilja pröva att göra det här från scratch. Men tätört växer minsann inte var som helst.

Kanske har andra bloggares skrivit om , ,

24 juli 2010

Vita näckrosor

Som jag skrev förra året försöker jag plocka ett par vita näckrosor (Nymphaea alba) i fruntimmersveckan.
Närmare bestämt idag på min namnsdag. Jag undrar om jag inte fått känslan för näckrosor av min mor. På fotot kan man se henne plocka näckrosor någon gång på 40-talets senare hälft. Sjön är troligen den grunda Hemavan ute på Kronörn på väg mot Långron. Inte långt  härifrån, vid Nabbsônne, hade pappa och hans familj sin sommarstuga. På den tiden i väglöst land.
















Läs även andra bloggares åsikter om ,

23 juli 2010

Mitt hav

Ikväll blev det utflykt till skärgården med medhavd matsäck. Inlandsisen arbetade på en gång i tiden och skapade ett vackert kustlandskap. Detta är mitt hav. Kvarken. Här finns Gohamna, en god hamn en gång i tiden. Minnen från fiskarnas id finns kvar i form av flera hundra år gamla gistvallar, de ställningar där fiskarna torkade sina nät. Det som finns kvar är rader av stenhögar som stöttade stolparna för torkställningen.

Här på stränderna växer så många fina arter. Fackelblomster, slåtterblomma, höskallra, smällglim, kråkklöver, blåsvingel, strandtrift och även en strandveronika såg vi. Säv, fräken, "krutkäring", havtorn.





Kråkklöver växer hemma på gården. Morfar brukade berätta att det var en rest från den tid då här var en sjöstrand. Ja, så är det. Landhöjning och främst utdikningen av sjön i två omgångar, en på 1800-talet och den sista på 1920-talet gav åkrar som gav möjlighet för fler att leva här. Morfar och hans syskon stannade kvar i byn då andra emigrerade till Amerikat.

Ute i Aspänget, den före detta sjöbottnen, växte slåtterblommor och höskallror då jag var barn och vi hade lägdor där som slogs under slåttannan. Slåtterblommor är så vackra vita med gröna nerver, Symmetrisk, nästan porslinsartad. Det är åratal sen jag såg de här blommorna där ute på lägdan. Av höskallrans fröställning gjorde vi barn pengar som vi använde då vi lekte affär. Det var tider det!

22 juli 2010

Aftonro

Afton två semesterkvällar efter varandra. Fridfulla slut på ganska intensiva dagar.

Salusand med sina sköna vågor och sin långa sandstrand. Min barndoms bästa badstrand. Och är det nog fortfarande.


















Kvällssol hemmavid - skönt!
På förmiddagen hann jag rödmåla ena lagårdsgaveln till hälften. Sen kom regnet och vi for in till stan.
Nu har vi införskaffat spännband inför flytten av den timrade rökbastun. Det kan ju gå precis hur som helst...

Kåda från en gran

I tidigare generationer tuggade man grankåda som tuggummi, det kan man göra idag också. Jag har provat och det var inte alls dumt. Undrar hur många som gjort det? Många år gick innan jag provade men så var vi var ute och gick med kompisar och Åke sa, då han såg rinnande kåda på en gammal granstam: Har ni provat tugga kåda? Nej, det var bara han som gjort det. Åke har en otrolig nyfikenhet och öppet sinne kan tilläggas, den sällskapligaste av människor. Han och jag tog varsin klump och stoppade in. Inte förrän kådan värmts upp i munnen gick den att tugga - och då var det gott tycker jag. Ganska snart blev klumpen för hård och då var den förbrukad. Prova själva om ni inte gjort det! På Volasda´n i hälsingska Edsbyn, alltid en 25 juli, såldes då jag var där för flera år sen, grankåda förpackat i snurrat smörpapper, se bilden. Bra idé för att väcka kulturhistoriskt intresse. För övrigt visas där vardagssysslor från förr på ett väldigt "äkta" sätt. Då jag var där visades bland annat kransågning, borrning av rör av timmerstock, spånspäntning, tvättbyk på bryggan, pappersklippta gardiner och utsmyckning av spiselkrans med kräpp- och tidningspapper. Allt detta har jag haft nytta av, jo så är det! Därtill kunde man alltså köpa tuggummi direkt från skogen... Jag rekommenderar verkligen Volasdan i Edsbyn med förbehåll att allt kan förändras.

När jag bjöd min mor på tuggummit Chios jag köpt i Grekland för ett antal år sen, beskrev hon smaken med orden: ”en rekti’ gamm’-hackspett-tall-smak”. Det var oerhört träffande. Grekerna nyttjar verkligen kådan som jag gissar kommer från pinjer, både till retsinerat vin som är en urgammal tradition samt som sagt till tuggummi! Intressant tycker jag.


Läs även andra bloggares åsikter om , , ,