Ängens blommor

Under en resa västerut i landet visade dikesrenarna upp olika vackra ängsblommor.

I hembyn tycker jag mig se att ängsklockorna (Campanula patula) har minskat i antal under 00-talet på min mark uppe på "Radden" där jag sett dem varje år sedan barnsben. Arrendatorn slår höet men sedan 2012 tas det inte till vara utan får ligga kvar. Det gödslar lägdorna (vallen) och ängens blomster minskar i antal eftersom de vill ha näringsfattigt.

* Ängens mark
Ängar är en bristvara idag. Inte konstigt, med tanke på att vi lever i en högproduktiv värld där marken ständigt ska producera och leverera. Och ängsmark får absolut inte vara bördig, snarare tvärtom bör marken inte ha gödslats på många år.

* Lieslåtter
Det brukar ta några år att etablera en riktigt fin blomsteräng, och när den väl är klar återstår att förvalta den på bästa sätt. I augusti, när blommorna har hunnit sätta frö, är det dags att slå ängen. Använd helst inte en motorgräsklippare eller trimmer med snören. Roterande redskap sliter sönder
stjälkarna, vilket kan orsaka sjukdomar. En gammal hederlig, riktigt vass lie är antagligen det bästa redskapet för att göra jobbet.

* Räfsa bort
När höet har fått ligga och fröa av sig transporteras det bort från ängen. Höet måste tas bort, annars lakas näringen ut i marken och ger en gödseleffekt som missgynnar ängsfloran.  Om du har tillgång till nötkreatur skadar det inte att låta dem komma in och beta på ängen några veckor efter slåttern. Allt dött växtmaterial ska bort från ängen.

Det ligger en hel del arbete bakom vackra ängsmarker. Sådant som skedde naturligt här fram till 1970-talets slut ungefär. Många arter har försvunnit sedan dess kan jag tro. Slåtterblomma, höskallra, kattfot, klotpyrola, ögonpyrola, darrgräs, kråkklöver får stryka på foten. Och var finns nu humleblomster och smällglim? De olika arterna av vilda ängsblommor har minskat i min hembygd. Älggräset däremot ökar snabbt i utbredning, för mig ett tecken på övergivenhet. Att betande hästar klarar inte av att hålla åkrarna slyfria vet vi och inga nötkreatur som äter hö som vinterfoder finns längre i någon enda lagård.

En liten del av min mark sköter jag med lieslåtter enligt min och pappas tradition, en försvinnande liten del - men trevligt är det. Det är dock svårt att sköta markerna som man skulle önska då man inte bor permanent och idealen är så olika bland oss som bor här. Är det verkligen gentrifiering av min landsbygd som krävs för att hålla kulturlandskapet levande? I det längsta har jag hoppats och trott att det inte är så men jag tvingas att ändra uppfattning. Det är en fråga den här bloggen återkommer till nu och då.

HÄR finns en bra broschyr om "Ängar" i pdf-format att ladda ner från Jordbruksverket. Det finns flera olika sorts ängar och det berättas om där. kanske vet ni som är lite äldre och bor i byn var raningen fanns/finns. Pappa nämnde emellanåt raningen. Det är en form av äng som förekommer mellan hög- och lågvattenlinjerna utmed sjöar och vattendrag i Norrland. I broschyren står att ordet "raning" kan härledas från norrländska dialektala benämningar för "röjning".
.
.

Högsommar söderut

 

 Prästkragarna blommar med oerhörda mängder denna sommar.

Igår slog den stora blåklockan ut!

Jag har fått detta till låns. Älskar´t   alltihopa!

.

.

Vigda

Foto: André, N-ling

Den 1 juli gifte sig mina föräldrar.
Det var tydligen vanligt här i trakten vid den här tiden att bruden hade dräkt och en liten hatt, har sett flera bröllopsfoton härifrån från samma period med den utstyrseln. Just här är hatten avtagen.

Min mamma gillade aldrig bröllopsbilderna, de hängde aldrig framme. Vare sig hon ler eller ser allvarlig ut, vare sig den lilla hatten sitter på huvudet eller inte. Det var nog något som kändes uppstyltat här i fotoateljén, pappa fick stå på en pall för att bli rejält längre än sin hustru. Tror jag fattar att det kändes krystat och tillgjort. Sen var det det där med flugans färg... :-)

Brudbuketten och knapphålsblomman består av grannen Hildurs pimpinellrosor. Efter vigseln åkte paret på bröllopsresa till Gotland för att träffa vänner som bodde där. På nervägen stannade de till hos släkten i Sundsvall, på hemvägen stannade de till i Sthlm. Där köptes bland annat textilier på NK för att sedan bli blockrandiga gardiner till 50-talsköket i morfars hus. Fem år senare föddes första barnet. Jag.
.
.

Nattlig färd

En nattlig resa hem genom vacker kronopark efter en konsert om skogsrå, huldror och älvor.En konsert som föregicks av ett åskregn.

Vägen är smal och slingrar genom en vacker skog. Livet känns maxat. 

Tillvaron känns behaglig. Några dagar kvar till semester.

Skogen är en vacker, välskött produktionsskog. Här i trakten har några av makens anfäder rört sig.

Jodå, "gummans röse" finns också där.

GUMMANS RÖSE
Här vid gamla vägen (...) fanns en så kallad kasthög (offerkast).
Enligt folkmun skulle en gumma ha ramlat av en skenande hästskjuts och förolyckats just här. Till minne av gumman lades här färska kvistar eller blommor. Gamla ortsbor berättade att denna tradition levde kvar tills långt in på detta sekel.

Tyvärr försvann högen när vägen byggdes om.

Kan traditionen kanske återupptas?

 Huvva. Trollskog. Bergtagen. Minnen. Rikedom. Glömska. Varat. Historielager. Förflutenhet. Nuet.

.

.

Guds vackra natur

Det är fler som tycker att kyrkans storskaliga kalhyggesskogsbruk rimmar illa med en eventuell ödmjukhet inför Skapelsen. Det är oändligt skönt att inte vara ensam om ståndpunkten. Ifall församlingsmedlemmarna agerar och tycker till vet jag inte.
Se artikel i Kyrkans (egen) Tidning: http://www.kyrkanstidning.se/debatt/kyrkan-bor-agera-pa-hemmaplan

Svenska kyrkans storskaliga kalhyggeskogsbruk rimmar illa med dess påstådda ödmjukhet inför Skapelsen. 

Nu har kyrkan chansen att ändra på det och vara en god förebild. 

Foto: Hasse Holmberg/TT  

Här finns ett inlägg med bilder jag gjorde för ett år sedan om kalhygget på Nordmalings församlings skogsmark väl synligt från Riks13: http://morfarshus.blogspot.se/2014/06/guds-natur-kalhygge-trakthygge-foryngringsyta-skogsvard-miljohansyn.html

Guds natur!

.

.

Botten är nådd i miljöfrågor

Min man prenumererar på sin lokaltidning. Högt läste han nu i fredags om att vår kommun dalar i miljörankning efter att ha legat mycket högt i topp. Kommunen har verkligen satsat på miljön de senaste åren, det märker vi och gläds.

Så avslutar han högläsningen med sista meningen i artikeln: "Längst ner på listan hamnade Nordmaling." Vi ger varandra blickar och säger "det är inget som förvånar oss". Vi får än mer vatten på vår kvarn. Det är så vi/jag upplever min hemkommun - miljön bara finns, den klarar sig själv och är till för att utnyttjas på olika vis. Miljöfrågor lämnas därhän, man bryr sig inte. Det har blivit några inlägg under åren här på bloggen om miljöfrågor. Vindkraftverk har vi i byn, fler är på gång men det hjälper inte upp kommunens miljösituation eftersom ingen elproduktion går tillbaka till kommunen, här upplåts enbart mark. Det är tråkigt men inte förvånande. Nordmaling är en liten Norrlandskommun som tydligen saknar ambitioner då det gäller miljöfrågor.

Det är tidningen Miljöaktuellt som genomför undersökningen. Här hittar man rankningslistan för 2015 och där kan man se vad kommunerna har svarat på de givna frågorna. Rankningen baseras på statistik från olika databaser samt enkätfrågor till kommunerna m deras miljöarbete. Statistik kan ljuga vet vi. Men en tydlig tendens visar denna rankning ändå. Totalpoäng: 1,8 av totalt 60. Förra året kom Nordmalings kommun på näst sista plats, plats 289.

Visst är det dags att få höra några positiva rapporter om Nordmalings kommun nu. Så mycket negativt har hörts under de senaste åren så jag undviker faktiskt för att berätta att jag är född där.

Jag har skrivit en del inlägg om miljötänk. Tror nog att kommunens politiska styrning delvis ligger i linje med enskilda medborgares miljöresonemang. Var finns de goda förebilderna? Vilket politiskt parti i kommunen värnar miljön i praktiken?

Jaja, jag vet att detta med privatpersoners miljötänk och kommunpolitik med ISO-certifieringar inte är likvärdiga. Likväl har de något med varandra att göra ändå. När jag fått besök av kompisar från söderifrån har jag fått frågan om hur man kan slänga matavfall/sopor som det görs, om ingen ifrågasätter att gräva djupa sår i marken för att exploatera sand... Att man har en annan syn på natur och miljö än den som finns här är tydligt.

Här i byn har bränts ensilageplast varje år i en miljöbrasa. En centerpolitiker i byn står bakom brasorna.

Här slängs matavfall på hög utomhus så att råttor och vilda djur samt hundar dras till den öppna komposthögen. Detta är förbjudet i min nuvarande hemkommun men i en liten by i Norrland går det an. Kanhända har det upphört efter att jag nämnt varmkompost på bloggen.

Ur en bygemensam täkt säljs sand utan täkttillstånd. I styrelsen för byns samfällighetsförening, som beslutat detta, sitter bl. a. både akademiker och den centerpolitiker som eldar miljöbrasor. Borde inte någon av dem ha insikt i vad som gäller? Det ger mig konstiga vibbar om att naturen inte är något att värna om i min hembygd.

Det går inte att blunda. Det är så tydlig skillnad inom många områden mellan norra och södra Sverige. Förmodligen räknas jag som förkastlig miljömupp om jag nämner ordet miljö och natur. Det där som väl bara finns där för att betjäna oss människor eller...
.

Tramporgel och fiol

Nyss var jag på en fantastisk Bachkonsert. Johann Sebastian Bach omtolkad till folkmusikinstrumenten tramporgel och fiol, till "Bach på svenska". Som stor diggare av tramporglar, Bach orgelmusik och folkmusik var det ett självklart ja på frågan från min man om vi inte skulle ta oss tid att åka några mil för att lyssna på virtuoserna Idenstam och Rydberg.

Allegro assai (J.S. Bach, "Bach på svenska")

Jag gillar tramporgelmusik så mycket att det var ett måste på vår vigsel som i mångt och mycket gick i sextiotalets enkelhet vid val av vigsellokal och klädsel. Tramporgeln finns för alltid i mitt hjärta ♥

Att få lyssna på Gunnar Idenstam som trakterade en orgel från AB Gefle Orgel- & Pianofabrik gav ännu en dimension åt den hederliga tramporgelns storhet. Tillsammans med barockviolinisten och riksspelemannen Lisa Rydberg blir resultatet storartat. Häftigt var ordet!
.
.

Kosvansar

Har ni tagel från kosvansar hemma? Kossornas svanstipp har fluffigt tagelhår som de använder för att vispa undan flugor och bitande insekter  på sommaren.

Mamma gillade inte när kossorna vispade med svansarna när hon satt på mjölkpallen av trä och handmjölkade eftersom det hände att svanstippen kom åt hennes ansikte. Därför, och för traditionen med att kosvanstagel för länge sedan användes i hushållet, klippte mamma av kornas svanstippar  efter sommaren. Här är några av svanstipparna.

Då jag ser knippena med kotagel minns jag det innerliga förhållande som fanns mellan människor och boskap en gång för inte så länge sedan. Varje ko var en individ som sågs, hade egennamn och inte nummer, sågs som en levande varelse som naturligtvis gav ekonomiskt bidrag till familjen, inge enbart som en kylig lönsamhetssiffra i en tabell. Vi är inte många som har växt upp eller växer upp i den miljön idag.

Så här ser en kosvans ut. Bara nedersta delen har hårstrån, tagel. 

Här är morfar med en kalv troligt på 1940-talet.

Jag är inte nostalgisk bara betänksam över hur samhället förändrats inom alla områden utan att det har gått att "ta på" förändringen. Det "bara blev" så och vi är själva del av förvandlingen.  Taglet från kosvansarna visar på samhällsutvecklingen de senaste decennierna, ja från 1970-talet. Utvecklingen skrämmer mig.
.
.

Nu är det sommar...

Nu är den sköna sommaren här.
Sven Bertil Taube sjunger visor av Evert på Gröna Lund 2015.
Numera är detta ett tydligt sommartecken för min egen del. Tänk, jag blev hitlockad av en äldre kompis från Umeå för flera år sedan. Numera, när jag flyttat från huvudsta´n, har de här konserterna nästan blivit ett måste.

Jag sjöng vid bondens knut
-Nu är sommaren här
-Det är våren som är slut
svarar bonden så tvär
-Djupt gick tjälen här i nord
och sanna mina ord,
Det är krig och politik som har fördärvat vår jord!

Jag sjöng för handelsman
där han stod i butik:
-Se, nu blommar ju din strand
och nu glittrar din vik!
Men han svarade burdus:
-Ja du går i glädjerus,
men se krig och politik drar nöd och sorg till mitt hus!

Då gick jag ner till strand,
där låg skutan förtöjd.
-Se goddag på dig, sjöman!
Hör du fåglarnas fröjd?
Gökar gala här i land
under solens höga brand!
Men han svarade: Jag seglar till ett varmare land.

Jag gick i aftonsång
för att höra Guds ord.
När jag står på kyrkans gång
hör jag kyrkherrens ord:
-Satan följer dina spår
höst och vinter och vår
och han jagar dig om sommaren i blommande snår!

Då sprang jag över ängen
där mandelblom står
och jag ser den lilla Karin,
till brunnen hon går.
Och då ropar hon till mig,
ja, på blommande stig:
-Se här är den sköna sommaren som jag har lovat dig!

"Här är den sköna sommaren". Text och melodi: Evert Taube

Här ett YouTube-klipp från 2012.

.

.

Skilda utsikter

Två vyer jag fick mig till livs igår på väg hem från en arbetsresa:

Somrig lantbruksbygd i småskuret landskap.

Bränd mark efter fjolårets stora skogsbrand.

.
.

Guld värd!

Här på hemmanet har en del grävjobb krävts sedan jag blev hemmansägare. Först kom en stor grävmaskin och hjälpte till men i längden blev det lite svårt att komma in i passagerna mellan husen trots att föraren var skicklig.

Trångt om saligheten

Hur det nu var fick jag veta av en granne att Gunnar på Rundviks stuveri AB har en minigrävare i sin maskinpark. Det är långt ifrån alla åkerier som har detta här i kommunen. Sedan dess har vi haft god hjälp av Gunnar och hans minigrävaren med inbyggd laser. Allt är enkelt och lättvindigt i kontakten.

Här pågår omgrävning av ett täckdike.

 Och här grävning längs lagården.

Jag fick hjälp med att gräva ett smalt dike med lodräta kanter sedan arrendatorn plöjt bort det gamla handgrävda diket! Jag ville inte ha ett brett dike med 45 graders rasvinkel som är det som gäller nu för tiden. Det blev en skåra i marken istället, snacka om tjänstvillighet!!!

Diken är en del av det norrländska landskapet. De handgrävda dikenas utformningen är en del av kulturarvet. Det är lätt att glömma bort, att strunta i. I min sydliga hembygd i finns stora slätter där öppna diken saknas eftersom täckdikning genomförts. Handgrävda diken försvinner i rask takt utan att någon verkar bry sig. Utom kulturmiljönördar :-) Här har vi ett härligt exempel, läs allt men särskilt under 5:te bilden!

Här var strul med dricksvattenledningen, minigrävaren kom, rörmokaren kom och felet avhjälptes. Gissa vem som var samordnare? Just det!!

Förutom att vara till stor hjälp vid grävning, dikning och dränering byggnadsvårdar denne man sitt bostadshus, som även är föräldrahemmet, med den äran. Det är intressant och roligt att se vackra och noggranna handritade arkitektritningar med specialdesignad fast inredning och höra G:s tankar kring vården av bostadshuset som farfadern lät uppföra. Jag blir särdeles glad då jag ser med vilken omsorg det sköts. Bara det är guld värt och en fröjd att passera!
.
.

De gamla dansbanorna

Dansbanan från Manhemsborgs festplats i Rundvik byggdes 1942 och var i fullt bruk till slutet av 1980-talet. Här har dansats till popband och artister Hep Stars, Shanes, Jerry Williams och innan dess till min föräldragenerations slagdängor.

Dansbanan fick en ny destination då den flyttades till friluftsmuseet Gammlia i Umeå för att återinvigas 2013. Fortfarande dansas där på somrarna som en del i det kulturhistoriska arvet.

Dansgolvet av gran är 16 meter i diameter.

Ursprungligen var taket givetvis belagt med masonite eftersom masonitefabriken som startade 1929 låg i Rundvik. Här på Gammlia har den fått ett papptak.

Dansbanorna är en del av folkrörelserna som fick sitt genombrott vid förra sekelskiftet. Dansbanor blev givna samlingsplatser under sommarens lördagkvällar där de låg på festplatser, i folkparker, i byarnas utkanter. Under 1920-40-talen var kanske storhetstiden med ungdomar som cyklade långt för att träffas och dansa.

Fortfarande finns det fungerande folkparker och dansbanor. Den här finns i Nås, det dåliga fotot från i år får ni till skänks. Jag tycker det är intressant när jag kommer till en fungerande dansbana, de ger ett intryck av gemenskap på landsbygden.

Dansbanan från Manhemsborg i Rundvik är den enda dansbanan i bygden (kanske kommunen) som är bevarad även om det inte är på ursprungsplatsen. Både i Mo och Ava fanns också dansbanor  berättade föräldrarna. Och hemma i byn fanns, före dansbanornas tid, en plats ungdomar samlades till dans uppe på Hallberget, det som kallades Dansarhälla och som morfar och hans kompisar på sin tid använde.

Vid en så plan och stor yta som kunde hittas samlades man med någon speleman. Levande musik var vad som bjöds om man skulle dansa.

Här är den raserade entréportalen till Bruksvallen vid Olofsfors bruk. Utan den resten hade jag inte hittat platsen. Dansbanorna i Mo och Ava vet jag var de låg på ett ungefär men några rester av dem har jag inte hittat. Och väldigt många fler än så fanns en gång.
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om gamla dansbanan, dans, folkets park, masonite, Gammlia
.
.

Just det

En plats blir allt mindre hemort ju fler tiondevåningar den får. Hur många våningar har bybon?
Just det.

Per Helge
”Kråkskuggor” 1987

Ett hus i byn som numera är övergivet och står och förfaller. På husporträttet är det i sin glans dagar .

Något av det värdefulla är liggtimmerkonstruktion, panel, gamla fönster med enkelglas och innanfönster, 

spåntak, pardörr med överljus, lantligt gårdsplan, trästege lutad mot taket, bred träbro utan räcken...

Som barn delade jag aldrig upp kompisar i de som bodde i villa och de som bodde i lägenhet. Vi bodde ju alla i hus med tomt här i bygden, i jordbruksbygden var det ju så då. Det var en väldigt jämställd uppväxt på så sätt. Ytterst få i omgivningen bröt sig ur det mönstret, ur normen. Det var bara på Lögd´boa som det fanns några lägenheter och där bodde bland andra två grundskolelärare. Kanske var den socioekonomiska samstämdheten en av anledningarna till att jag trivdes som barn, att jag betraktar min uppväxt som lycklig.
.
.
.
.

Hemkokt

Kokade rabarbersaft i veckan. Den blev bra. Midsomrig! En grund till bålen vid midsommarfesten kanske... Fast med tanke på kylan borde jag kanske bjuda på glögg :-) Samtidigt minns jag fjolårets midsommarafton med vackert trädgårdsbröllop och 4 plusgrader. Kanske var det bättre förr, för tre år sedan eller så ;-)  Hur som: livet är till för att njutas - med eller utan rabarbersaft...

"Sköt om ditt liv, spill intet bort,
spar härpå ingen möda!
Vi lever så förbannat kort
och är så länge döda."       

    Piet Hein

.

.

Ett decennium

Idag är det 10 år sedan pappa begravdes. Det var en vacker lördag i juni. Vi hade en traditionell jordfästning där begravningsföljet följde katafalken med kistan till graven. Min syster och jag valde en svart träkista.

Kistbuketten var asymmetrisk och bestod av gräsarter som tuvtåtel och timotej, hundkexfluff, ormbunkar, daggkåpa och något blått, det mesta plockat av oss och fint ordnad av begravningsbyrån. Vi tänkte på pappa som en jordbrukare som hela sitt liv slagit hö. Sen låg lite hyvelspån också på kistan, han hade ju även arbetat som snickare på masonitefabriken.  Hyvelspånet blåste bort med vinden allt eftersom vandringen till den grävda graven fortgick i det vackra junivädret.

Här jordfästs en man som älskade mazariner, släta vetebullar, blåbärskaka på rågmjöl som ingen kunde baka som hans mamma Liva, han gillade kartor av alla slag, historiska platser, båtar och fartyg, böcker och pärstampa gjort på egenodlade pärer och pärvattne samt en klick smör i. En man som långt upp i åren svingade sin lie. Vår pappa begravdes i sitt favoritplagg - Fristads blå hängselbyxor.

 

Efter gravölet i församlingsgården samlades den närmaste släkten hemma i morfars gård, som sedan blev mina föräldrars, för ett avslut. En sak som gladde oss var att Gunnar som var sommarbarn hos våra föräldrar några somrar på 1950-talet, kom från Sthlm till begravningen. Här fotas det med ladugården som bakgrund.

En ny era i hemmanets historia påbörjades i och med detta.
.
.

Stockholmsdröm i juni

Tänk om man någonstans i denna dammiga
    storstads vimmel
kunde kliva in i ett hus,
ta hissen,
trycka på knappen Frihet
- och så plötsligt stiga ut i den blånande
    norrlandsluften
och bara andas.
Forssorlet slår mot mitt ansikte
daggen sval i gräsbranten
hela älv-sänkans vidd bjuds som skål för tunga
    läppar.


   Lars Englund
    Ur "Snö i  juni"

Bild lånad härifrån.

.
.

Ögonblickets skönhet

Denna vår har tulpanerna blommat rikligt och länge. Det har blommat rödgult, rött, cremevitt, snövitt, cerise, blekgult och färgerna på bilderna. Det här är några av alla de sorter som varit ögonfägnad. De flesta odlar jag i trädgården. Men så köpte jag några lökar på rea i slutet av november, Hemisphere och Back Hero, satte dem i en kruka, de övervintrade utomhus och gick i blom. Det är dessa som syns på de tre nedersta bilderna.

.

.

Vegetabiliskt

Ett par valnötsblad plockade i Visby och pressade mellan glas och ram blev en enkel tavla. De minner om ännu en trevlig tid i mitt liv. Valnötterna inte att förglömma som plockades gratis direkt utanför mataffärens entré. Att plocka och pressa blad från olika resmål har blivit min grej. Akantusblad och olivkvistar är särskilt populära!

Från en resa i Syrien plockade jag blad från ett träd som växte intill floden Eufrat i Dayr-ez-Zawr. Att ha ett vackert blad från området vid tvåflodslandet kändes angeläget för en kulturhistoriskt bevandrad själ på väg till Mari eller Tell Hariri som är det nutida namnet.

 

Men - det är det enda av alla blad som blivit totalförstört. Gjorde en fotodokumentation innan det nyss slängdes. Förstörelsen känns som ett tecken för kriget i Syrien. Staden Deir ez-Zor (Dayr-ez-Zawr) är totalförstörd har jag sett på bilder i dagspressen, Palmyra är intaget av IS och riskerar förstörelse, Aleppo förstört, Damaskus...  Hur sorgligt det är går faktiskt inte att beskriva.

Och mitt hommage till den gamla mesopotamiska kulturen är symptomatiskt nog också förstört och borta.
.
.

Tidsstudieman

Det var inte särskilt ofta mamma berättade om de arbeten hon haft innan hon tog över mormors och morfars jordbruk 1948. Men det hände.

Min mamma gick ut det som kallades fortsättningsskolan 1937, en ettårig fortsättning på folkskolan. Efter det lärde hon sig till sömmerska hos Jenny Hörnsten hemma i byn och sen hos fru Sjöberg dära Vall´n. Exakt hur länge lärlingstiden varade vet jag inte men efter den körde hon egen sömnadsverksamhet. Att som ung kvinna ta tillräckligt betalt för sitt arbete av äldre kvinnliga kunder i bygden, som hon dessutom kände, gick inte så bra. Det gick inte ihop sig ekonomiskt.

Så hon började arbeta på sjukstugan på Levaråkern, i köket, 1940. Då hade andra världskriget brutit ut. Där trivdes hon förträffligt med arbetsuppgifter och arbetskamrater. Men en dag trodde man att hon kanske hade fått gulsot (hepatit A) och då fick hon för smittoriskens skull inte arbeta kvar på sjukstugan. Hon var tvungen att sluta efter tre år. Efter "karantän" visade det sig vara falskalarm om gulsot.

Så - hon sökte nytt arbete i slutet av krigsåret 1943. Det blev inom textilindustrin. Hon tog tåget söderut, till syfabriken i Örbyhus i Uppland.

På denna syfabrik syddes kavajer. Ackordslön var ordet. Det gick bra och fort för henne, ja det gick fortare än för någon av alla de andra flickorna att sy i ärmar. Hon hade ju vana sedan tidigare. Så fort gick det, att det uppmärksammades. En tidsstudieman kom för att ta tid på hennes insats under de olika arbetsmomenten. Hon såg honom förstås och sydde långsammare än annars. Allt för att rädda de andra "flickornas" ackord, så att lönerna skulle hållas på någorlunda samma nivå för alla och inte rusa iväg för henne och sänka de andras.

Hon var 22 år.

Hon otrivdes väldigt i Örbyhus och slutade inom ett år för att flytta till Värmland. På Upplandsmuseet kan man i en permanentutställning beskåda en tidsstudieman och läsa att: Det är slutet av 1940-talet. Arbetsstudier blev allt vanligare inom industrin under 1940-talet. Systemet var effektivt, men mycket kontroversiellt och gav upphov till konflikter med fackföreningarna.

Det här är i samma veva som Hemmens Forskningsinstituts (HFI)  köksstudier är som intensivast, allt för att förenkla husmödrarnas hushållsarbete i folkhemssverige. Just den typen av kök jag vuxit upp med. Industrin behövde kvinnlig arbetskraft och eftersom det var kvinnorna som oftast skötte hemmet också, behövdes rationaliseringar för att få fler kvinnor ut i lönearbete. Kriget krävde ju männens insats.

Taylorismen bygger på att utföra tidsstudier på industriellt och manuellt arbete för att effektivisera varje moment vid löpande-band principen. Faktiskt så förekom tankarna fortfarande i någon mån vid KTH under mina arkitektstudier. Det är knappt jag tror att det är sant när jag tänker efter. Men så var det året när industriprojektering stod på schemat.

Till exempel var en industri/arbetsmiljö som vi fick som förebild en rationell modernistisk skapelse där fönstren var högt placerade för att arbetarna inte skulle fastna med blicken på händelser utanför industrigolvet och drömma sig bort. Vi var fyra tjejer som vägrade projektera något så infantilt. Vi ritade ett vänligt men rationellt planerat ullspinneri där gotländsk ull togs till vara istället för att brännas eller slängas. Vi gjorde flera studieresor, våra förebilder var Wåhlstedts i Dala-Floda och Sotenäs ullspinneri i Hunnebostrand med Alan Waller som drivkraft.

Den enda jag minns en av de manliga lärarna sade vid genomgången var "Detta är inte ekonomiskt lönsamt." Då var det 1979. Gissa om jag blir glad då jag läser om ett nystartat ullspinneri 2013. Heja på!

Allt detta poppar upp då jag ser en museiutställning och där finner en tidsstudieman...
.
.