21 november 2015

Om att svika

Jag får ibland små gliringar av min syster för att jag lämnat "Norrland". Att jag är en svikare.

Nu bor jag på landsbygden igen efter flera år i storsta´n. Dock inte på den "norrländska" landsbygden utan på en landsbygd i Mellansverige. Hon själv har bott i olika norrländska städer sedan hon flyttade hemifrån byn och aldrig valt landsbygden. Som för så många andra har flytten till staden blivit normen.

Så jag undrar om de här frågorna verkligen är rätt ställda:
Är det jag som sviker "Norrland"?
Är det hon som sviker landsbygden?
Jag tycker inte om att ställa stad och landsbygd mot varandra. Båda har existensberättigande men staden är mera högljudd och märks mera. Jag skulle verkligen önska att landsbygden, särskilt den "norrländska", tog för sig mera. Och att "Norrland" och "norrlänningarna" inte betraktas och låter sig betraktas som en koloni. Att vi pratar om hur vi ändrar på det är relevant!

Samhällsutvecklingen har gjort att olika grupper ställs mot varandra vilket ger en hård verklighet av ohjälpsamhet. Första gången jag hörde påståendet att "Det som är bra för Stockholm (eller staden), är bra för hela landet" blev jag lite chockad. Men detta mantra verkar med tiden ha blivit en sanning. En ogrundad sanning.
http://blogg.dn.se/epstein/2015/11/14/varning-for-mobilister-pa-gotgatan/
Varning för mobilister. Foto: Lars Epstein. Bild funnen HÄR.
Det här hittar jag inte när jag tar promenader på landsbygden - 
mobiltittande människor som inte väjer för varandra.

Det är hög tid att sluta skämmas för att ha brutit mot normen. Den om att ha valt fel plats. En plats utanför och bortanför. Jag har valt landsbygden. Det blev Mellansverige. Låt mig slippa försvara mig för att det blev så.
.
.

18 november 2015

Urbaniseringen fortgår

 Glesbygd

När jag var liten var världen stor
och när jag blev stor är den liten.
Den är likafullt större än mången tror
som i TV glor
på mord och hor,
ty långt får jag gå i den ort där jag bor
sedan i fjor
i leriga skor
till kommunalrådets fjärran kontor.
Jag har även långt efter spriten.

27 januari 1971
Alf Henriksson
 Ur MINSANN. Vers från många år, 1976

http://www.aftonbladet.se/debatt/article15819604.ab



Inför ett nytt bostadsområde

Fula små hus på en lerig åker
kan bli sköna små hem i en lummig lund.
Så har det varit i alla epoker
och så är det även i denna stund.
Trösta dig, tänk dig att dagar stundar
då leriga åkrar blir lummiga lundar!

Alf Henriksson
Ur AFTONKVIST, 1966


.
.

16 november 2015

Soldattorp




Det sitter i väggarna

Svensk faktaserie från 2015. Del 2 av 6. Utanför Skövde ligger ett soldattorp som sägs vara från 1600-talet. Erika visar hur man renoverar torpets originalfönster på bästa sätt medan Christopher tar oss tillbaka till Sveriges krigiska förflutna. Vad vet du om ditt hus? Har det alltid sett ut som det gör idag och vilka har bott här förut? Historikern Christopher O'Regan och byggnadsvårdsantikvarien Erika Åberg hjälper nyfikna ägare till gamla hus.

Sänds även:
SVT1 17 nov 13.45
SVT1 18 nov 00.50
SVT1 22 nov 15.10

Här i Ångermanland utsågs alla indelta soldater till båtsmän, alltså marinsoldater. Soldattorpen kallas därför båtsmanstorp. Inget finns kvar i trakten. Resterna av det sista flyttades ut på en lägda (betyder åker eller vall på "norrländska") där jag tog bilder i våras. Antagligen får det ligga kvar där och ruttna fullständigt. Åkermarken är värdelös och behövs inte för produktion av kreatursfoder.
 Så här såg båtsmanstorpet (soldattorpet) ut när jag var barn.

Den här bilden tog jag 2015.
Resterna av båtsmanstorpet flyttat till en lägda för att fortsätta ruttna eller ev. brännas.
Vad är kulturhistoria?
Vad är stolthet över de människor som tidigare levt här?

Något lite skrivet om soldattorp/båtsmanstorp:
Blowin´in the wind
Batsmanstorp i socknen
Syneprotokoll från 1887
Om vetgirighet och stolthet
Hembygdsforskning soldattorp/batsmanstorp
.
.

12 november 2015

Ren såpa

Såpa är bra till så mycket. Miljövänlig är den också.

Rensåpa i fast form användes ständigt här i hushållet tidigare. Den fanns nära till hands på diskbänksskåpets dörr. Idag är det lite svårare att få tag i fast såpa än flytande. Vi konsumenter köper hem en produkt utspädd med vatten. Det blir onödigt tungt att släpa på. Men med dagens livsstil, där minst en bil ingår per hushåll, kör många hem sina tunga kassar från stormarknaden utan att reflektera. Hur det nu än är så är såpa en bra produkt som jag använder flitigt.
En gammal såpburk från olika vinklar.
Den fasta såpan i burk föredrar jag. Innan burkförpackningen kom fanns fast såpa i en vaxad kartongförpackning liknande de man kunde/kan köpa halvlitersglass i. Även glass i halvliterpaket är på upphällningen, mest säljs den i större hårdplastförpackningar med lock.

Jag föredrar gul såpa framför grön enbart för att jag är norrländska. Det är historiskt betingat. Förklaringen är enkel:
"Innehållet i de båda såporna är identiska. Grunden till färgskillnaden är historisk. I södra Sverige användes förr hampa för tillverkning av såpa. Hampan gjorde såpan grön. I norra Sverige användes däremot animaliska fetter, vilket gjorde såpan gul. Dessa traditioner sitter djupt rotade och många skulle aldrig köpa en såpa av en annan färg än den de är vana vid. Idag tillverkas Grumme Såpa av renaste tallolja, som ger en naturligt gul färg. För att tillgodose våra kunders önskemål gör vi även en grön såpa genom att tillsätta ett färgämne. Givetvis är färgämnet helt ofarligt och påverkar inte såpans effektivitet."
Källan finns här.
Jag trodde inte att Rensåpa fanns kvar längre. Men jag googlar och finner ovanstående bild. Men vem som tillverkar är en gåta. Grumme, som är den stora såptillverkaren i landet, tillhör Cederroth-koncernen. Något spår leder dit men sen tar det stopp. Var går det att köpa ovanstående såpa idag, tro...

Men en dunk Hälsingesåpa står i städskåpet. Såklart för en såpanörd.
Och snart är det absolut dags att inhandla VästerbottensSåpa från det nystartade företaget i Siksjönäs, Vilhelmina. Den finns i fast form men tyvärr endast i små förpackningar. Det får väl bli en dunk eftersom jag använder stora mängder. Extra trevligt är det att gynna ett Västerbottensföretag!

Linoljesåpa är dagens storsäljare bland byggnadsvårdare. Den första linoljesåpan köpte jag hos Gysinge byggnadsvård i Gysinge 1995. Den var holländsk, hette Scaldis zeep, den använde jag till att skura mitt obehandlade trägolv. Superduper. Linoljan tränger in utan att ytan känns inoljad. Och golvet blir rent. Numera förpackar Gysinge sin linoljesåpa i egen förpackning så varifrån den kommer kan man inte vara säker på.

Hur som helst, såpa "is the king"!
.
.

10 november 2015

Vacker vardagsvara från förr

Saltsill köptes in i mängd till hushållen här i generationsboendet. För morfar och mormor, mamma och pappa var saltsill och kokt potatis en ofta förekommande husmanskost. Burkarna och hinkarna var ofta vackrare än vackra. Här en hink Fladensill:
Gissa om det var kul för en liten flicka att sitta och titta på händelser som passerade revy på sillhinken. Detta var min allra första kontakt med Bohuslän.

Jo, jag har skrivit om sillhinken tidigare.
.
.

9 november 2015

Baggböleri

Av alla de markägare som ställde sin mark till förfogande och skrev kontrakt med vindkraftsbolaget 2002 blev inte innehavare av ett kraftverk på sin fastighet.

Vindkraftverken placerades ut så jämnt det gick över arealen för att kontraktsinnehavarna skulle tänka att de var tagna på allvar. Terrängen består av skogklädd hällmark med stor mängd myrmosaiker (före exploateringen med naturvärdesklass 1). På myrar grundlägger man inte kraftverk.
Bild från internet.
Min barndomsbekant som skulle få ett vindkraftverk på sin mark och berättade att hen var glad över att kunna hjälpa till att bryta klimatförändringarna och ge världen mer förnyelsebar energi vilket projektledaren framhållit som en viktig del i projektet. Gott så!

När jag väl studerat och pusslat ihop detaljplanen med mina fastighetskartor från Lantmäteriet och insett var alla 40 kraftverk skulle stå. Detaljplanen redovisade för övrigt medvetet väldigt otydlig var fastighetsgränserna gick och var området ligger i förhållande till bebyggelsen.

Då kom insikten att kraftverket på hens mark var placerat på en bergknalle där inget gravitations-fundament med vindkraftverk skulle rymmas utan att också delvis placeras på myrmark eller på grannfastigheten. Såg även till att ta mig dit rent fysiskt för att kolla förhållandena på plats vilket bekräftade vad jag insett. För hen nämnde jag att platsen inte var genomtänkt utan mer en symbol för att visa tillmötesgående från vindkraftsbolaget. Bolaget hade på papperet fördelat kraftverken mellan markupplåtarna för att hålla dem lugna och ge sken av rättvisa.
Gravitationsfundament tar stor plats.

När det nya samrådet inleddes 2005 efter att första ansökan avvisats, var kraftverket på hens mark borttaget på kartan och flyttat till grannfastigheten. Vi pratade om detta och jag rådde hen att ta kontakt med bolaget för att få veta vad som menades. Till saken hör att alla kontrakt hade löpt ut och nya kontrakt behövde skrivas innan projektet kunde få tillstånd. ”Se till att skriva på ett nytt kontrakt, annars blir du lurad och får ingen ersättning” var mitt råd. Hen tog kontakt, åkte till Tavelsjö där bolaget och konsultgruppen då höll till och skrev på ett nytt kontrakt. Ett kraftverk ritades in på hens fastighet igen.

Men när anläggningsbyggandet väl var igång fick hen inget verk på sin mark. ”Det blev som du sa, de ville inte ha min mark” fick jag veta. Förvånad? Nej knappast. Karta och fysisk verklighet sa att det inte gick. Vindkraftsbolag är inget att lita på.

Eftersom hen hade kontrakt med Svevind får hen ändå en årlig ersättning. Summan har jag inte frågat efter men jag gissar att det är 20.000 - 25.000 kronor per år. Det verkar vara vad bolaget ersätter hemmansägare för markintrång. Hen är nöjd vad jag förstår och tänker att det är fantastiskt att en liten by kan hjälpa till att stoppa klimatförändringarna. Hen ville vara närande och hjälpa upp Jordens klimatsituation, i slutändan blev hen tärande som jag ser det. Får ersättning utan att någon elproduktion sker på fastigheten.

Det där summorna som betalas ut är en bråkdel av vad vindkraftsbolaget tar in på subventioner och energiproduktion. För min del ser jag det som baggböleri. Vi "norrländska" skogsägare inser inte värdet av vårt markinnehav. Det är mycket sorgligt. Och det kommer att fortgå i generationer, jag ser inte att någon förändrad insikt är på gång i små byar långt utanför städerna. "Norrland" är en koloni att exploatera. Så sent som denna sommar, tre år efter utbyggnaden, fick jag höra att vindkraftparken kommer att placera byn på kartan. Ni anar min skepticism...
Bild från internet.

Det här kan man läsa på nätsidan Säkra miljön:

Vindkraftsparken på Gabrielsberget invigd

Skrivet av redaktionen den 22 Juni, 2011

Investeringen är på 630 miljoner kr som Enercon och Svevind gör i första etappen med 20 vindkraftverk. Markägaren får under en 25-årsperiod ca 625 tusen kronor, dvs. mindre än en promille av investeringen. Markägaren påstår att han känner sig nöjd.
Vindkraften är en samhällsekonomiskt urusel affär. Exploatörerna som Enercon och Svevind gör stora vinster.

Här berättar en markägare som har tagit emot en spottstyver, 20 tusen kronor för markintrång per år. Han kunde har begärt 10-falt mer utan att det hade märkts i Enercons och Svevinds kassakista som översvämmas av skattesubventioner från näringsminister Maud Olofsson.

(Uppdatering 2013-03-17: SVT har tagit bort detta klipp)

Kommentarer:



************
Benämningen baggböleri har kommit att användas när skogsbolag köpte in virke eller skogsfastigheter av bönderna till alltför låga priser eller på ett ohederligt sätt.
.
.

6 november 2015

Startmöte för 13 år sen

Det första mötet som vindkraftsbolaget höll med markupplåtarna på Gabrielsberget, arrendatorerna, gick av stapeln i september 2002. I november samma år var kontrakten mellan parterna undertecknade. I september 2003 fick jag kännedom om projektet. Vindkraftsbolaget Svevind hade planerat att markupplåtarna skulle samråda med oss andra hemmansägare och boende. Vilket markupplåtarna också åtog sig utan att inse att det var felaktigt tillvägagångssätt. Detta har jag skrivit om tidigare. Att jag på ett regelrätt sätt fick veta vad som planerades, berodde på att det på den tiden krävdes en detaljplan för vindkraftverk och att kommunen skickade ut detaljplaneförslaget till berörda markägare som gavs möjlighet att ge synpunkter. Mina synpunkter och dess effekter har jag bloggat om tidigare.

Kravet på detaljplan tog alliansregeringen med dåvarande miljöministern bort 2009. Man kan se detta beslut som inskränkning i demokratin även om regeringen menade att det var ett sätt att snabba på projektgenomföranden. Utan den dåvarande regeln om detaljplan hade jag inte fått samrådshandlingar och inte kunnat lämna synpunkter.

När en befolknings utbildningsnivå och kunskapsnivå ökar, då invånare kan hantera ärendegången i  exploateringsprojekt och kommer med skriftliga yttranden med substans, då "måste" regimen hantera detta genom att inskränka möjligheten för allmänheten och berörda att påverka. Här uppe kan vi ta Botniabaneprojektet och vindkraftsprojektet på Gabrielsberget som exempel. Verklighetens folk i närområdet tycker att det är "bedrövligt" att någon kan förhala ett projektgenomförande.  Sådana kommentarer och ofta illa formulerade insändare har varit vardag. Att projektet genomlyses och förbättras bryr man sig inte om för det känner man inte till. Här i bygden finns en stor tilltro till myndigheter. Hur tror ni det är i projektet om Ojanareskogen på Gotland? Även där skulle natur förstöras, där genom kalkbrytning. Hur många välutbildade (sommar)gotlänningar protesterade där tror ni? Hur goda kontakter med rikstäckande medier tror ni det fanns i gruppen?
https://lagring.files.wordpress.com/2015/11/markc3a4garmc3b6te-ang-vindkraft-pc3a5-gabrielsberget-sept-2002-web.jpg
Klicka på dokumentet om du vill ha större text.

På mötet 2002 befann sig bybor, mina grannar och barndomskamrater som ville mörka projektet för oss andra. Naturligtvis påverkar det förtroendet människor emellan i en liten by.

Vem som skrivit mötesprotokollet ovan står oklart. Att vederbörande inte varit så noga med stavning av namn framgår. Den som hälsade välkommen till mötet är markägare och utbo, boende i Göteborgstrakten, nu med 10 vindkraftverk på sin mark långt upp här i norr.
På grund av att vindkraftsbolaget överlät samrådet på privatpersoner avslog Miljödomstolen (som Mark- och miljödomstolen då hette) bolagets ansökan. Bolaget fick starta om med samråd 2005 och därefter lämna in en ny tillståndsansökan 2006 på grund av sin okunnighet. Att det förhåller sig så vet knappast alla i byn om, de inte känner till vad miljöbalken säger och har inte heller har läst domslutet. I små byar är det lätt så. Att många litar till något rykte utan att gå till källorna vet fler än jag.

Exploateringsprojektet har visat mig hur överkörda och baggbölade människor i en liten by kan bli då man inte känner till ärendegång och inte heller vet hur man ska ta reda på detta. Det kommer lätt att hända igen i framtiden med någon annan, idag okänd, exploatering. För mig är detta en tydlig skiljelinje mellan stad och min landsbygd. I staden, med större in- /omflyttning och därmed mindre släktskap mellan individer och mer  människor med utbildning, vågar människor protestera. Men samma demokratiska möjlighet och statsskick gäller på landsbygden. Ändå vågar och/eller kan människor inte säga sin mening. Alla håller tyst utom de som tjänar på exploateringen. Så fungerar det i min hemby, det är förhoppningsvis annorlunda på andra småorter.

I princip har alla människor samma möjligheter i en välutvecklad demokrati, i realiteten är det inte så på grund av socioekonomiska och kulturella skillnader. Klasskillnader.

Jag har tänkt mycket under senare år på om jag ska tycka synd om mina medmänniskor i norr (olika förutsättningar i olika delar av landet) eller om jag ska tycka att de får skylla sig själva (alla har samma möjlighet att göra sin röst hörd men gör det inte).
Fundera över det, ni...
.
.

1 november 2015

Dröm eller verklighet

Ett stopp längs vägen bort från morfars hus. Vackra vyer och solnedgångar tycker många om. Så även jag. Men "Norrland" är så mycket mer komplex än så. Jag söker nyanser för att få en komplett bild, inte endast de ljusa sidorna.

Facebookgruppen "Norrland. Ett eget land" visar just sådana vackerbilder. För mej blir mängden med så mycket skön natur lätt banal, overklig och ensidig.

Lyssna på Norrlandspodden som kontrast, nya avsnitt har släppts.
.
.

29 oktober 2015

Fick ett samtal

Fick ett telefonsamtal av en vän i midsommartid detta år med beskedet att länsstyrelsen har sagt ja till ytterligare 19 vindkraftverk nedanför Gabrielsberget. Några frågor ställdes angående detta. Visst, jag har satt mig in i ärendet som påbörjades för flera år sedan.

Första mötet hölls i ett fullsatt EFS bönhus i maj 2009 med människor som ville ha ett vindkraftverk på sin mark. Markägare som tagit kontakt med Kraftö som därefter initierat mötet. Jag skulle tro att det var lika mycket folk i bönhuset som den gång då väckelsen gick genom bygden. Men avsikterna var helt eljest denna gång, det var möjligheten till egen vinning som samlade folket. Bönhuset uppläts då någon i styrelsen är vindkraftsförespråkare.

Jag berättade för min vän att kommunen sagt ja till projektet i oktober 2014, se sidan 7 i länken. Vi talade om dagsläget. Han, som är välutbildad, inflyttad från södra delen av landet och med tjänst i residensstan, ställde frågan:

- Vad säger de intellektuella i byn?
- Intellektuella??!


Vad skulle jag svara?
Ingen i byn, vare sig man menar sig vara "intellektuell" eller inte, talar öppet om sina privata åsikter. Om man inte tillhör La Famiglia. (Jfr Sovjet en gång i tiden.)



En intellektuell är en person som ägnar sig åt vetenskaplig eller litterär verksamhet. De intellektuella omfattar grupper som yrkesmässigt förmedlar kunskaper och åsikter, till exempel forskare, författare och lärare. Ordet kommer av intellekt, som betyder förstånd.
I en snävare bemärkelse avses med intellektuella personer som gjort sig kända för att analysera och ha åsikter om samhället, och om tidens stora frågor. Sådana frågor kan vara av till exempel politisk, filosofisk, religiös eller kulturell natur.

Kortversionen av Nationalencyklopedins förklaring är denna:
intellektueʹll (franska intellectuel, av latin intellectuaʹlis, till intelleʹctus, ’uppfattning’, ’föreställning’, ’insikt’), en mångtydig benämning på den som med sina idéer söker påverka samhällsutvecklingen.
Jag har fått uppfattningen att människor vill flytta ut på landsbygden för att slippa stadens stress, ha nära till stillsam natur, lukta på blommorna och kunna odla sina egna grödor. Eller för den delen utöva sitt motorintresse.

Men nej, här i lilla kommunen ska man gilla buller, lukt och damm! som förra kommunalrådet sa i ett offentligt uttalande. Hon satt kvar till senaste valet. Uttalandet minns jag väl trots den tid som gått. Artikeln hittar jag inte i brådrasket men väl en insändare av någon som faktiskt opponerade sig mot uttalandet.
Insändare i VK lördag den 23 juli 2005.
Kommunalrådet Ulla-Maj Andersson (s) bjöd in (VK 21 juli) Myresjöhus till Nordmaling. Nu får hon kritik för sitt uttalande.

Buller, lukt och damm

VI SER I VK Nordmalings Ulla-Maj Andersson som en färgstark vindmölla med utsträckta armar välkomna Myresjöhus att etablera sig i kommunen. "Här får det bullra, lukta och damma" ler hon förföriskt, därmed som vanligt förgripande den process som regleras av miljölagarna.
"Här har folk aldrig protesterat mot etableringar" säger hon och ser verkligen ut att ha lyckats förtränga vindkraftsdebaclet på Gabrielsberget.
Den bästa lösningen är att Umeå får Myresjöhus i utbyte mot det stinkande krematoriet, som med fördel kan placeras i Nordmaling, där folk inte är så noga och aldrig protesterar.
Buller anses inte som något problem heller i Umeås kommunledning så det utgör inget hinder för etablering där.
ARGUS


Välkommen att bosätta er här i kommunen ni som är välutbildade, som är kulturintresserade, som är kulturbärande människor. Här finns ett speciellt klimat. Men kultur - det får ni hålla själva! Om ni nu inte vill bo i stan kanske ni väljer att bo på landsbygden närmare en större stad. Visst är det oändligt tråkigt att det är så. Eller?
.
.

27 oktober 2015

Information till alla?

Lanthandeln var tidigare bygdens absoluta centrum, alla passerade där, platsen där fem vägar möts. Affären lades ner 2008 men anslagstavlan var kvar. I lokalen uppstod nu i augusti 2015 Little B:bys butik och loppis men den rejält stora anslagstavlan där är borttagen. Där vem som helst kunde sätta upp ett meddelande och göra sin röst hörd.

Men andra anslagstavlor finns längs med gamla Riks13. Alla de här fotona är tagna samma dag i oktober utom det nedersta som är fotat ett par dagar senare.
Grannbyn i norr sätter upp info till nytta för alla. Alla ska med! Anslagstavlan finns vid byns tennisbana som ligger tvärs över vägen från Salemkyrkan.
I hembyn har vi två anslagstavlor. Nya och mycket större än tidigare. Här skulle kunna rymmas massor med information till byborna. Okej, på den här finns en del.
Men anslagstavlan längre söderut gapar tom, tommare, tommast. Har kontrollfreaket varit i farten och plockat ner, tro... Det är inte första gången som man ser mer brädor än anslag. Vi vet ju att information kan vara farlig att dela med sig för som vill behålla makten. Det vore intressant att få en förklaring. Det är kanske samarbetet i byn som avspeglas?
Grannbyn i söder har några informativa anslag. Den lilla tavlan är placerad på vägrenen vid byns bygdegård. För att få ungefärliga storlekar på anslagstavlorna kan ni jämföra den blå affischen som är densamma på tre av tavlorna.
.
.

25 oktober 2015

Nån som kommer ihåg HASSE?


Klickbar bild
Hasse går till doktor Pillerin, blir knackad på knäet för att få reflexerna undersökta. Och vad händer då? Doktorn blir mäkta förvånad. Ni ser ju själva vad som händer!

Detta skrattade man åt förr i tin, jojo... Livet verkar ha varit bra mycket enklare då...

Seriestrippen är klippt ur en av de lokala dagstidningarna som hittats här i huset och väckte minnen till liv. Vem som tecknade känner jag inte till men serien trycktes i många år. Åtminstone upplever man det som länge när det pågick under ens tidiga år.
.
.

24 oktober 2015

Fiskleverolja

Allt från tidiga år har fiskleverolja hört till det mamma såg till att jag intog en matsked av då och då. Det låg i den tidens barnvetenskap att detta var nyttigt för små människor.
 Flaskan med fiskleverolja stod i matskåpet - på denna hylla på skåpdörren. Av äkta Masonite ®.
 
I vuxen ålder köpte jag en flaska Møllers tran under en Norgevistelse. Gilla-knappen blev intryckt. Denna torskleverolja visar sig finnas att köpa i N-ling men då med citronsmak. Naturell är krångligare att hitta. Den senaste flaskan kan jag tacka en kompis på Norge-besök för!

Nu har jag tillgång till smakerna jag gillar: torskrom och fiskleverolja naturell till min lycka ;-) Jag vet ju att fiskleverolja avskyddes/avskys av många, kanske de flesta. Precis som lever, pölsa annan inälvsmat och blodmat som jag också tycker om. Det enda jag inte ville äta som barn var spenatsoppa...
.
.

22 oktober 2015

Torskrom

Jag vill börja med att tacka "Herr Stömell" för det tips jag fick för flera månader sedan då jag skrev om Östersjöfisk och torskrom. Jag har nu tagit mig i hampan och besökt en Netto-butik för att införskaffa en favorit som verkligen fanns att köpa där. Torskrommen smakar likadant som förr fastän förpackningen har en annan form och är av annat material. Jag kastas tillbaka till en gyllene tid då jag kalasar på innehållet i den här konservkartongen naturell :-)
Tusen tack "herr Stömell" - utan dig hade jag inte fått återuppleva smaken och konsistensen på en matvara jag älskar!

Vill man så gör man en god röra efter ett recept från 80-talet:
1 burk torskrom
1 finhackad gul lök
3 dl gräddfil
1-2 dl crème fraiche
salt och peppar

Inga Netto-butiker finns norr om Uppland så detta förbehålles mellersta och södra Sverige om nu ingen annan matvarukedja också säljer detta. Eftersom det är en konserv som håller i rumstemperatur i två år blir det till att lägga upp ett litet lager :-)  Men som så ofta får den skylla sig själv om bor i "Norrland" och det kan gälla mycket viktigare saker än torskrom.Snacka om regional orättvisa.
.
.

20 oktober 2015

Äppeltider

Äpplen kan mosas, mustas, ätas direkt, pajas, kakas...
I Mellansverige är det många som dumpar sin äppelskörd på en kompost eller i skogen. Man orkar inte ta hand om skörden. I hembyn var äppelträden lätträknade. Idag tror jag knappt det finns något kvar. Sara Lidman beskriver det karga "Norrland" så poetiskt vackert:

Å ha du hört att söderut 
där dem hava 
allting, å vräka sig i 
äpplen 
å vete 
å rosblommer 
där hava dem 
int snåttra! 
He jer tjänligt åt dem!

Själv har jag låtit några kilo av de egna äpplena bli till en livgivande dryck. De olika livsbetingelserna i de båda landsändarna blir tydliga.
.
.

15 oktober 2015

Jag kom förbi...

...en skördedag som anordnades av traktorklubben i Kålsta, Ullånger. Jomen, ni vet Västernorrland, Ångermanland, Höga kusten.

På en mindre markyta har klubben sått dels korn, dels havre. Inget är iordningställt för att se "gammeldags" ut, nej inget fejk. Det är bara maskinerna som är gamla och sättet att ta till vara på skörden. Chosefritt.
Här tröskar en rätt nyinförskaffad liten skördetröska kornåkern. Kvar blir halm, sädeskornen samlas i tröskan.
En självbindare dragen av traktor skördar havre. Allt tas till vara och stråna binds automatiskt ihop till kärvar som spottas ut ur maskinen ock samlas sedan ihop för att torkas. En del torkas på en stånghässja (inte en storhässja/kornhässja) som placeras väl synlig från E4.
Här ligger kärvarna i väntan på upptagning och torkning. Varje år sår, skördar och plöjer man. Jag beundrar verkligen ideella insatser som de här människorna gör för att hålla igång gammal kunskap. Köpte med mig en julkärve :-)
Självbindaren Herkules från Arvikaverken är ett mekaniskt underverk. Jag ger mig inte på att försöka förklara mekaniken. Personligen är jag mest fascinerad av att en knut på snöret, som binder ihop kärvarna, kan slås så snabbt och utan problem :-)
Smörjkannan är placerad nära självbindarens sadel, lätt till hands om så skulle behövas.
Traktorklubben i Kålsta, Ullånger, har många maskiner. Den här traktorn användes till att dra självbindaren.
Det hela verkade så okomplicerat. Inte en enda skylt var uppsatt men allt skedde väl synligt från E4 där trafiken dundrar förbi. Kanske hade evenemanget annonserats på annat sätt.

Försäljning av kokkaffe ur stor sotig kaffepanna och av hamburgare grillade på plats. Gemytligt, trevligt och omärkvärdig folkbildning. En verkligt positiv bild av "Norrland".
.
.

14 oktober 2015

Stigfinnare

Ett urtidsdjur rör sig i sakta mak mellan granstammarna. En gång i tiden var det själv en upprättstående gran med hängande grenar.
Men någon påhittig slöjdande motorsågsmänniska gjorde ett sexbent djur av det hela. Nu vandrar djuret sakta mellan granarna under nätterna, på dagen förstenas det av ljuset.

Då kan man använda skapelsen som sittbänk.
.
.

13 oktober 2015

Vintervård

Familjegraven där två generationer vilar är förberedd för vintern. Vårlökar nergrävda. Perennerna täckta med granris och enris från den egna skogen som både morföräldrar och föräldrar tidigare trampat och arbetat i. I år var det få rönnbär så någon sådan krans blev det inte denna gång.

Det är ett stillsamt och skönt höstgöra detta.
.
.

12 oktober 2015

Vattenanalys

På 1960-talet, vill minnas att det var 1968, gick några hushåll i byn samman och bekostade en vattenledning med självtryck från en kallkälla. Det här var innan kommunalt vatten kom till byn vilket skedde 1973. Källvattenledningen har varit en god och problemfri investering och själv minns jag Dorian Johanssons traktorgrävare som arbetade sig fram över Radden. Allt har löpt på utan några ritningar eller någon dokumentation av det utförda arbetet. Initiativtagare till projektet var Hjalmar Larsson. Exakt var ledningarna går är det ingen som vet. Vissa fastigheter har bytt ägare och t ex avstängningsmöjligheter för inkommande vatten har i vissa fall glömts bort.

Ingen förening bildades, inga möten sker, ingen har ansvar för kontroll av vatten eller källans fysiska status. För mig är det mycket typiskt för situationen här i byn. Jag hann fråga pappa i frågor kring vattenprojektet innan det var för sent och har nödvändig info just för min fastighet och vet också vilka övriga fastighetsägare som tar vatten från kallkällan. Den infon har jag delat med mig till övriga intressenter.

Nå, för åtta år sedan tog vi i vårt hushåll vatten från källan till kemisk analys. I år är det dags igen tycker vi så vi låter göra en analys denna månad. Det har grävts och dikats runt kallkällan.

I grannbyn söderut tar många hushåll gemensamt dricksvatten från en ytvattentäkt, där samarbetar man i en vattenförening och där tas regelbundet prov för att vattenkvalitén ska vara garanterad.
.
.

10 oktober 2015

n´Finn-Viero

Finn-Viero var skomakare och bodde i sågverkssamhället Rundvik. Han hade invandrat till Sverige, exakt när förtäljer inte historien men före 1:a världskrigets utbrott 1914 var det med bestämdhet.

Som finländare hade Finn-Viero exercerat under ryska förhållanden, han gjorde värnplikten då Finland var ryskt. Först 1917 blev Finland en självständig nation, samma år som min far föddes. Då var Viero död.

Viero hade en svensk hushållerska som hete Edla. Själv pratade han en svårförståelig svenska. Finn-Viero hade få vänner i Sverige p g a sin svårighet att göra sig förstådd. Gottfrid, min farfar, förstod hans haltande svenska någorlunda och fick översätta för andra ibland. ”Å du å står åt mej å!” (= Du förstår mej!) kunde då Viero utbrista. Detta hade min pappa fått berättat för sig och refererade det hela med den speciella staccatobetoning som Finn-Viero torde ha haft. (Har berättelsen inspelad på band.) Pappa kom även ihåg några ryska kommandoord som Viero nämnt, i sin tur återberättade av hans pappa Gottfrid. APRA VA! och RAST VA! Annars hade skomakaren så klart finska ord i sin vokabulär, toolitikki nämnde pappa (tulitikut = tändstickor).
Bild hittad på nätet. Förställer troligen Skansens skomakare. 
Vem som är fotograf framgår inte.

Till berättelsen hör att Viero en gång försvann och var borta i flera dagar, det sas att han kände igen sig då han kom till Norrbyn (på fastlandet utanför Norrbyskär) varifrån hushållerska Edla kom. Vad som fick honom att lämna hemmet är okänt - kanske var han förvirrad, kanske hade något skrämt honom. För så här var det:

n´Finn-Viero var rädd för krig.
Han var rädd för att bli inkallad.
Han hade vapen.
Han hade en stor rysskräck.

Första världskriget bröt ut. Så en dag brann hans hus på Rundvik, kanske var det i slutet av 1914 eller något senare. Man hörde ett par skott och tänkte att det var Vieros ammunitionsförråd som brann av. Allt förstördes i branden. Ingen människa hittades. Viero hade väl gått bortåt vägen igen trodde man. Men på natten drömde en pojke, Oskar Olsson, att n´Finn-Viero ropade och sa att han ville ligga i vigd jord.

Man letade vidare i resterna av huset. Och till sist, si där, man hittade en hängande juteväv framför en öppning till en grävd gång och där längst in i utrymmet låg hushållerskan och Finn-Viero. Döda. Han hade skjutit henne med en pistol och sig själv med en mynningsladdare, ett kronogevär. Pipan i munnen, ett snöre i avtryckaren och med hjälp av en pinne mellan stortå och pektå hade han tryckt av. Viero var likstel men inte Edla. Man antog att hon fått sömnmedel och burits ner i källarutrymmet och skjutits i sin bedövning. Den här berättelsen växte pappa Clas upp med och återberättade i sin tur för mig, sin storögda och storörade dotter. Vårt behov av thrillers och skräck är obegränsat, det är bara uttryckssätten som förändras. Det var sådana där anekdoter och historier vi i familjen kunde få höra fram till 1971 då teve införskaffades.

Det är ett tragiskt människoöde som nu berättats. Det är mikrohistoria, en människas liv som fullständigt fallit i "glömskans hav" skulle jag tro. Jag kommer att tänka på Stridens skönhet och sorg. Idag skulle man kanske säga att n´Finn-Viero led av posttraumatiskt stressyndrom, PTSD, efter den ryska exercisen. Något som då var okänt och därmed fanns ingen hjälp att få.

Det som ingen minns det har också hänt.

Tillägg:
Av en tillfällighet får jag kännedom om en artikel i Svenska Amerikanaren Hemlandet den 5/8 1915. Där bekräftas dådet med Wiero och hans hushållerska som inträffade natten mot den 10 juni 1915. Den 26 juni återfanns liken.
(Tidningen Svenska Amerikanaren Hemlandet kom ut på svenska i Chicago 1914-1915.)
.
.

8 oktober 2015

Låt vintern komma!

Just som jag höll på vinterbona huset genom att sätta in innerfönstren kom barndomens "Bit-varg" a.k.a. väghyveln körande förbi några vändor på gamm´vägen. Som tur var på behörigt avstånd ;-)
Nu är dragpåsarna fyllda med sand placerade mellan rutorna och pappersremsor klistrade på insidan av innerbågarna. Lagom till den första frosten som kom denna vecka.
.
.