Höjdpunkt

Minns den där vandringen upp till Chapelle Notre-Dame-du-Haut på en kulle utanför byn Ronchamp i östra Frankrike en julidag för många år sedan. Akacieträden blommade, solen värmde, grusvägen var dammig och hela tiden var det uppförsbacke. Och plötsligt fanns målet där, uppe på den gräsbevuxna kullen, den där märkliga byggnaden som jag bara sett på bild tidigare.

Kapellet ritades av Le Corbusier 1950-54 och var en stor sakral upplevelse i betong. Arkitektur är ljus sägs det ibland. Visst är det så och viss påverkar arkitektur människor.

Är man intresserad och glad i byggnader finns utflyktsmål överallt. Jag kan uppskatta både små röda stugor och världsarkitektur i betong :-)

Interiör, fasad och planritning från nätet. 
Här är kapellets officiella hemsida.
Vid den tid jag kom dit fanns inte det visitors centre som idag möter besökarna.

Hjärtats dag

Vid avenue de Neuilly
Där ligger ett slakteri,
Och när jag går till staden,
Jag går där alltid förbi.

Det stora öppna fönstret
Det lyser av blod så rött,
På vita marmorskivor
Där ryker nyslaktat kött.

I dag där hängde på glasdörrn
Ett hjärta, jag tror av kalv,
Som svept i goffrerat papper
Jag tyckte i kölden skalv.

Då gingo hastiga tankar
Till gamla Norrbro-Bazarn,
Där lysande fönsterraden
Beskådas av kvinnor och barn.

Där hänger på boklådsfönstret
En tunnklädd liten bok.
Det är ett urtaget hjärta
Som dinglar där på sin krok.

August Strindberg

ETT URTAGET HJÄRTA ur diktsamlingen Sömngångarnätter från 1884.

 Bloggliv.
.
.

Släktgårdar

"Med släktgård menas en jordbruksfastighet som varit i samma släkts ägo- eller arrendebruk i minst 200 år. Med släkt räknar vi till och med syssling. Äktenskap och adoption jämställs med släktled. En gård ska vara taxerad som jordbruksfastighet för att räknas som ”gård”. Även om gården flyttats vid skifte räknas det som samma gård. Delägarskap räknas som ägande."

Har du en gård som varit i släkten i minst 200 år?

JUF (Jordbrukareungdomens förbund) uppdaterar sin lista på släktgårdar fram till 2018. Har du en släktgård och vill finnas med på denna sammanställning - kontakta JUF.

Här i byn finns idag bara en sådan gård kvar, en parstuga med en och en halv våning, alltså en sk Västerbottensgård. Alla andra 200 år eller mer gamla bostadshus är rivna.

Ju högre upp i den sociala hierarkin desto fler gårdar finns bevarade - så är det nog. Man vet att framhäva sitt existensberättigande så mycket mera än i de socioekonomiskt svagare grupperna. Skulle den sanningen förändras och de socioekonomiskt svaga grupperna börja bli stolta över sin bakgrund och sina stugor och det omgivande landskapet, och därmed värna och vårda dem, skulle jag kunna dö lycklig. Så här skrev jag om adel kontra allmoge i mars 2009.

Faktum är att begreppet släktgård uppkom först i modern tid.
.
.

En liten stuga

Det här var Frans Thurdins stuga. Frans föddes 1890.
Frans var gift med Elida f. 1900.

Elida Thurdin dog i november 1963 då hon blev påkörd av en bilist i mörkret längs Riks13 alldeles nära den dåvarande lanthandeln i byn. Jag var barn och minns det som en obehaglig nyhet, ville ogärna passera platsen där olyckan skett. Där kunde ju finnas blodig snö trodde jag.
Frans dog 1972. Numera finns ingen med namnet Thurdin kvar i byn.
Just det här huset är sålt som fritidshus till någon som visst kallas "stockholmskan". En utböling ;-)

Jämför Frans och Elidas hem med Olga och Frans´ hus i motsatt ända av den långsträckta byn som också blivit fritidshus till en långväga bort boende. Båda husen är ungefär samtida.

#torp, #stuga, #Ångermanland
.
.

Torpen i deras hjärtan

Jag läser en Blekingeblogg. Där står:
"
På flera ställen i Blekinge spelas i vår en föreställning om det där med det svenska torpet. Det är Karlskrona Riksteaterförening som med Regionteatern Blekinge Kronoberg sätter upp denna pjäs och deras beskrivning låter så här:

Allt har sin tid

En bluesig föreställning om kärleken till ett torp, en mormor och en man. Och om att ha reda i rabatterna, som mormor sa. Eller allt har sin tid. En tid för födelse, en tid för död och en tid för att plantera. Av och med Mary Lou Ward.

Guiden Monika är precis klar med dagens sista visning av utställningen torpdrömmar* och nu är det tid för lite avslutande fika med gruppen (publiken) innan allt ska packas ihop. Monika fikar, börjar så smått packa ihop utställningen, minns och berättar.

Hon växte själv upp i ett torp tillsammans med sin älskade mormor. Torpet som hon så småningom fick ärva. Torpet som ger glädjeskutt i hjärtat så fort hon ser det bakom vägkröken. Torpet som också var kärleksnäste för henne och den stora kärleken. Han som tillhörde en annan, ja rättare sagt andra, visar det sig. Sorg, men också dråplig hämnd och förnöjsamhet med det som tilldelades. Eller?
"
Kanske skulle man ta sig en sväng söderöver, till torpkulturens bevarare.
Här är adressen till denna Blekingeblogg.
.
.

Balett i bastun

Programbeskrivning: "Myten om den tornedalske mannen ska prövas. Vad klarar han egentligen av, vilken självdistans har han, i ett av sina heligaste rum? För i Tornedalen är bastun helig mark. Så vad händer när bastun i Tornedalen intas av koreografen Justine Kirk som vill sätta upp en balett?"

Såg Bastubaletten på svt play i helgen. Fem tornedalska karlar övar in en balett under ledning av ett kvinnligt proffs. Knapsu? Fjolligt? Nej, inte alls. Viktiga ämnen och väsentligheter pratas om på vägen mot målet och det görs med självdistans och humor, alla bjuder på sig själva. De fyra halvtimmes-programmen kan ses till den 3 mars.

Om fler program av den här typen sändes från norra delen av landet skulle synen på "Norrland" förändras. Det är lätt att bli stolt över att vara "norrländska" efter att ha sett det här. Bastubaletten bevisar även att bra tv kan göras utan att en kändis intervjuar kändisar eller kändisar tävlar mot kändisar. Låt vanligt folk komma till tals istället. Mera sån´t!
Någon som säger emot?  ;-)
.
.

Återställare

Restaureringsprojekt pågår ständigt i mitt liv.
Kanske bör man kalla just det här konservering.
Konservering av 1950-talet.

Det är svårt.
Kanske det svåraste vi ska göra i morfars hus hitintills.
Jag gör provytor för att testa.
Väntar ett tag till med att berätta mera.
.
.

Strömbrytare av bakelit

Ibland försöker man gå över ån efter vatten. Helt i onödan.

Den gamla svarta vippströmbrytaren av bakelit som sitter i garderoben, min "walk-in-closet", gick sönder i somras. Den har en "vippa" lika den till höger, en vippa som inte fjädrade tillbaka. Jag fotograferade den i telefonen för att ha utseendet till hands den för att kunna leta efter rätt sort. För jag ville absolut använda en likadan (som ju inte längre tillverkas). Min man hade svårt att förstå att utseendet kan vara minst lika viktig som funktionen ;-) Varför inte en vit kantig sak som finns att köpa överallt. Nix.

Kollade på second hand-affärer, byggnadsvårdsbutiker, ja där jag passerade. På Tradera brukar det finnas mycket intressant. Men just då ingen strömbrytare av denna sort.

Efter ett par månader tittade jag runt för att leta något i mitt arbetsrum - vad hittar jag på en undanskymd plats om inte två gamla strömbrytare som jag samlat på mig för länge sedan i mitt sydligare boende för att ha en samling av strömbrytare från olika tidsepoker. Där fanns den ju! Jag, som var beredd att betala en bra slant för att få tag i en sådan där bakelitströmbrytare, slapp detta. :-)

Nu är bakelitströmbrytaren på plats som om inget hänt.
.
.

Kvinnor och landsbygd

Så bra att frågan om kvinnorna och landsbygden börjar diskuteras på riktigt. På 70-talet då jag flyttade från hemkommunen fanns inga forum för den debatten. Tänker att jag någon gång borde skriva om mina egna erfarenheter jag hade som ung kvinna, varför jag var tvungen att flytta fastän jag egentligen inte ville. För att hålla en ort vid liv har forskning visat att det är allra viktigast att satsa på unga kvinnor.

På VK:s Brännpunkt Västerbotten debatterades i veckan hur man ska förhindra att kvinnor flyr landsbygden. De som debatterar är:

♀ Kommunstyrelsens ordförande Lycksele (s).
♀ Kulturgeograf Umeå universitet som har doktorerat på bilden av norrlänningar.
♂ Kommunstyrelsens ordförande Dorotea (DKL= Dorotea Kommunlista).

Till tätorten i kommunen centraliseras service, byarna minskar befolkningen. Det är centralisering i många led, inte endast till städerna. De yrken man ska ha som utbildad är inom vård, skola och omsorg. Kulturgeografen i debatten rekommenderar små kommuner att inte härma storstäder! Gör inte som alla andra, försök inte konkurrera! När det gäller den strukturella orättvisan vill hon få oss lite argare! Jag håller absolut med. Mindre mjäkighet mer tydligt uttalad vilja. Grr...

Väldigt bra att frågan om kvinnor, utbildning och landsbygd sätts under lupp!!! Jysst att fler poddar än Norrlandspodden tar upp landsbygdsfrågor/glesbygdsfrågor.
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om kvinnor och landsbygd, utbildning, mansnorm, diskussionsforum, urbanisering, boendemiljö, mental miljö, utvecklingsbarhet, jantelagen, Brännpunkt Västerbotten

Nyhetsinslag

SVT Västerbotten gör ingen reklam för hemkommunen precis i detta 2-minutersinslag från den 29 januari 2016. Jag hör en journalist med tonfall söderifrån berätta och intervjua. Är det så här? Jo, detta är kanske en sida av myntet. Men det finns nog två. Media har ett viktig ansvar för att förändra den bilden.

Landsbygdsdebatt live

Landsbygdsmuseet i Furudal var stängt då jag och kollegan var där. Det är endast öppet under juli månad. Tyvärr, för det hade varit intressant att se hur man i denna kulturellt starka del av landet vill visa sin bygds dåtid och framtid.

I januari hölls en debatt om landsbygdsfrågor i N-lings kommun. Den kan ses och lyssnas på HÄR, en knapp timme lång. Moderator var Västerbottens Kurirens politiske chefredaktör Ola Nordebo. Debattörerna var:

• Ordföranden i föräldrarådet i Gräsmyr (c)
• Kommunstyrelsens ordförande (c)
• Ordföranden i Hela Sverige ska leva, Västerbotten
• En lektor vid Umeå universitet med avhandling om hur avstånd till samhällsservice har förändrats mellan 1995-2005.

Debatten fann jag intressant och bra.

Det mest påfallande var att kultur, som behövlig för landsbygden, kom i skymundan. Ingen politiskt aktiv i kommunen nämnde detta. Men som avslutning poängterade moderatorn att landsbygden som kulturbygd är viktig. Människor som bor och verkar på en liten ort ska inte göra det för någon annans skull utan för sin egen skull. Så rätt. Vi ska inte bo på landsbygden för storstädernas skull - för att de ska få mat och naturresurser som vi landsbygdsbor skapar eller släpper till. Väljer vi att bo på landsbygden för vår egen skull får förhållandet landsbygd - stad jämvikt och blir hållbart. För att vara hållbart måste jämvikten finnas med tanke på maktperspektiv, ekonomiskt och socialt perspektiv. Det är spännande att se om vi når dit.

HÄR kan man alltså lyssna till debatten om hur byarna i Västerbotten ska klara sig i den nya tiden.
.
.

Naturens minne

Sverige är fantastiskt.
Mitt i skogen, långt från bebyggelse finns ett fenomenalt stenblock. Jag älskar sån´t här!

Ett flyttblock placerat på sin plats av inlandsisen. Ett "jättekast" med namnet Risuhälla. I Dalarna, länet där detta block ligger, finns för övrigt ca 150 naturminnen.

"

Flyttblock
Den senaste inlandsisen  lämnade många spektakulära spår efter sig, till exempel Risuhälla som är ett stort stenblock som balanserar på ett annat stenblock. Flyttblocket har legat på detta vis sedan inlandsisens avsmältning för ca 10 000 år sedan. Många försök att flytta eller tippa det stora blocket har gjorts genom åren. Som synes har ingen lcykats. Risuhälla har varit fridlyst minnesmärke sedan 1940.

Berggrunden i området består av grovkornig granit med ljusgrå granulerad kvarts med mörka aggregat av biotit, hornblände och klorit.

Jordskalv
År 1904 inträffade ett jordskalv här i trakten. Det förde bland annat med sig att stora stenblock välte och att kyrkklockorna började ringa både i Orsa och i Hamra.
Strax öster om Risuhälla finns en märklig lämning från detta skalv. Här har ett mycket stort stenblock vickat över en stubbe som finns kvar sedan dimensionsavverkningens tid i slutet av 1800-talet.

"

Jag har en viss förkärlek för naturminnen. Naturminnen är skyddade enligt miljöbalken.
I Nordmalings kommun finns tre naturminnen i form av gamla boträd för havsörn läser jag på nätet då jag söker information. I hela länet finns 12 stycken naturminnen varav ett är landets största flyttblock! Men totalt sett är det ganska få för så stor yta som AC-län ändå har.
I mitt mellansvenska län finns 24 naturminnen, varav 6 i kommunen jag bebor.
År 2003 fanns sammanlagt 1 433 naturminnen i Sverige.
.
.

Minnet över Vackra Ulla

Jag och kollegan körde okända vägar på en studietur i höstas. Längs en lång raksträcka på en grusväg i tallskog skymtade jag något i ögonvrån. Broms, back och där, ett par meter från vägen, stod denna märkvärdighet. Utan skylten bakom hade jag förmodligen inget sett. Det var bara att gå ut, läsa och fotografera.

"Vackra Ulla på Bruket

Detta minnesmärke är tillverkat av de skickliga smederna på Furudals Bruk. Det restes till minne av "Vackra Ulla". Tidsangivelsen, kl 8.45 den 24/2 1867, minner om det tillfälle då ungdomarna på Bruket skildes från sin ungdomsvän Ulla som for hem för att gifta sig.

Ulla Hammarström, gift Fredholm, var dotter till kronofogden Sven Olof Hammarström i Ytterhogdal. Hon var god vän med flickorna Löf på Furudals Bruk och vistades ofta där. Mamsell Ulla var känd för sin älsklighet och omtalad bl a för sin färd genom forsarna i Oreälv. Hon var mycket uppvaktad av brukets ungherrar.

När Ulla sista gången for hem som ungmö tog brukets ungdomar farväl av henne här vid vägen mot Östanvik. Vid en stor eld som flammade drack de glögg och höll många tal på både vers och prosa. Ungherrarna på Bruket lät sedan smederna tillverka och sätta upp detta minnesmärke."

Rättviks kommun satte upp skylten med text även på engelska och tyska.

Hörjeligen, så mycket spännande det finns att se i vårt avlånga land. Plötsligt skulle jag vilja veta mer om den fantastiska Ulla, en kvinna jag aldrig tidigare hört talas om. Har svårt att tro att det finns något liknande på annat håll i landet...
.
.

Fru Vind

Ytterligare lite hembygdshistoria.
Insändare VK 2005-11-16

Låt inte utsocknes bakåtsträvare bestämma i L-bygden!

EFTER ETT informativt och intressant samrådsmöte i Rundviksgården om MKV för vindkraftverken på Gabrielsberget insåg jag att vissa av de så kallade motståndarna inte har så mycket till sakargument att komma med, utan jagar detaljer i bolagsordningen med mera.

    I stället för att komma med argument som är till gagn för miljön så fördes diskussionen på en låg nivå om aktiekapital och antalet anställda och vem som avlönade dessa. Kritik är nyttigt men många argument höll en låg nivå.

    Men värst av allt tycker jag att de med det största motståndet inte är bosatta på orten vilket gör att det blir svårare att se de fördelar som projektet ger. Vindkraften ger stora vinster i den globala miljön eftersom den ersätter fossila bränslen.

    Den ger regionala vinster med ökad sysselsättning i samband med byggande och drift av anläggningen samt att det ger lokala vinster genom skatteintäkter till kommunen och bygdemedelspengar till bygden. Visst, den orörda miljön blir påverkad men det ger fler möjlighet att komma ut och uppleva naturen i detta område. Och visst det blir lite ljud vid skoterstugan, men är det att tänka på miljön att sitta på en skoter för att ta sig ut i naturen? Ett vindkraftverk är betydligt tystare och miljövänligare än den modernaste skoter.

DEN STORA vinsten för oss i L-området är just bygdemedelspengarna. Om vindkraftparken byggs ut fullt ut enligt vad som angetts i MKV så skulle den bygdemedelsfond som bildas få 400 000 kr om år att fördela på föreningar och organisationer till intressanta projekt. En aktiv och levande bygd har nog större påverkan på inflyttning och huspriser än vad vindkraftverk i horisonten har.

    Tänk bara vad föreningar som Hem och skola, L-bygdens intresseförening, A. hembygdsförening med flera i dag väldigt aktiva föreningar skulle kunna åstadkomma för bygden om fick ett rikligt kapitaltillskott.

Låt inte nu dessa utsocknes bakåtsträvare med flera som är rädd att deras horisont förändras, de få dagar de är hit och tittar till sina ödehus, bestämma. Ska vi ha en levande landsbygd är det möjligheter till utveckling vi behöver och inte de utflyttades möjlighet att uppleva sin barndoms idylliska torpmiljö. Utvecklingen går framåt i Lögdeå, även om det går sakta. Vi lever inte heller i 1600-talets Don Quijote-skräck, utan det är 2000-talets utveckling mot en bättre levnadsmiljö både lokalt och globalt.

Fru Vind

Jag var inte med på det där samrådsmötet men fick rätt snart berättelser och en videoinspelning av andra som varit där. Insändaren är skriven av inflyttade och sedan länge pensionerade lågstadieläraren och centerpartisten som tillhör familjen som styr byn.

Ni kan av inlägget utläsa fientlighet mot, och rädsla för folk utifrån (utsocknes), mot andras tankegångar och synsätt, mot diskussioner, ja allt det som kan bryta familjens maktposition. Det som inte framgår är att sonen (kommunpolitiker) får ekonomisk vinning av exploateringen och därmed jävig i frågan om projektet. Han sökte senare också tillstånd för att starta bergtäkt i byn inför anläggningsarbetena och familjen ville öppna upp för vindkraftsbolaget att använda vägar inom byn för tunga transporter. Vilka hjälpte till att förhindra detta tror ni?

Nå, arbetstillfällen under anläggandet var till stor del av fly in/fly out-karaktär, det blev knappast ökad sysselsättning för ortsbor under driftskedet, inte ger anläggningen ökade skatteintäkter till kommunen, inte utdelas 400 000 kr till bygden. Visst delas pengar ut till 4 byar men knappast på den nivån. Samarbetet byarna emellan har knappast stärkts då Fru Vind såg till att det bildades 4 vindföreningar och inte en och därmed ströps samarbete byarna emellan. Och den kooperativa ekonomiska vindkraftföreningen EWA 1, som skulle ge alla människor i trakten vällovlig möjlighet att köpa billig vindel, gick i stöpet.

En aktiv och levande bygd är inte beroende av att, utan motprestation, erhålla årliga bidrag och utifrån kommande medel - en aktiv och levande bygd har med människors engagemang, vilja, självkänsla och samarbetsvilja att göra. Maktkoncentration hos några få individer är fördärvlig för samarbete, andras tillit och självkänsla.

Nedan något av den "utveckling" som skett sedan insändaren skrevs:

• Livsmedelsaffären i L. nedlagd 2008, sedan hösten 2015 finns en liten närbutik i lokalerna
• Botniabanan invigd 2010 med möjlighet att arbetspendla till/från kommunen 
• Masonitefabriken nedlagd 2011
• Vindkraftparken färdigbyggd 2012
• Pepparkakefabriken i Nyåker flyttade produktionen från kommunen 2012
• Grundskolan i L. nedlagd 2013
• Industrin Pumpex/Sulzer nedlagd 2013

Jag är mycket intresserad av de frågor om landsbygd kontra stad som t ex bloggen Härifrån tar upp, som pekar på hur staden överallt i samhället är en norm men de två kvinnorna som driver bloggen (nationalekonom och företagsekonom) önskar att tron på det multiurbana bryts. Ni ser bloggen i min länklista i marginalen.

 Illustration av Karin Casimir Lindholm. Finns HÄR.

Att staden som utgångspunkt för planering ska minska önskar jag innerligt. Parallellt med denna önskan har jag tyvärr fått många fördomar om landsbygden bekräftade under resans gång som hemmansägare. Tyvärr. Att skriva något annat vore att ljuga. Att Fru Vind inte har samma syn på natur och kultur som vi utsocknes har, är uppenbart. Tyvärr ännu en fördom som bekräftas. De beskrivningar om landsbygden som återfinns i viss skönlitteratur och sociologiska undersökningar är inte enbart hittepå.

Med den erfarenhet jag fått av att vara född och uppväxt i byn, och så småningom hemmansägare på det småbruk som föräldrarna brukat, med engagemang i vindkraftprojektet och andra händelser och processer i byn, vill jag påstå att min insyn är stor i vad som hänt och händer, hur folk i byn tänker och agerar eller inte agerar. Det gör mig rädd! Rädd för vad framtiden för norrländsk landsbygd kommer att bli. Jag tror inte som Fru Vind att ett stort exploateringsprojekt kan hjälpa till att ge en levande landsbygd och en förbättrad livsmiljö. Det behövs så mycket mer. Det krävs till exempel tolerans och öppenhet vilket saknas i "toppskiktet". Istället hotas oliktänkande vilket jag har erfarenhet av.

Nog vore det underbart med fler inflyttade "utsocknes" ifrån som kommer med nya tänkesätt. Problemet för den del av landsbygden som geografiskt är belägen långt från städer, är att så sker i alltför låg grad. Flyttar man ut vill man bo nära staden och ute på landet på en och samma gång.

TILL SIST - det enda ödehuset som finns i byn köptes in av Fru Vinds son 1996, ett timmerhus som stått helt obebott och förfallit i tio år nu, väl synligt i byn. Byggnaderna på gårdstunet är klassade som kulturhistoriskt intressanta.


PS.
Förkortningen MKB betyder MiljöKonsekvensBeskrivning och har av Fru Vind missuppfattats som MKV.
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om stad och land, samarbete, tolerans, självkänsla, missunsamhet, rädsla för oliktänkande, hot, trakasserier, ekonomisk vinning, vindkraft, Norrlandsproblem, maktmissbruk, insändare
.

Tivoli

Lite hembygdshistoria, nämligen den första tidningsartikel tog upp ett vindkraftsprojekt här vid länsgränsen. Det var den 30 oktober 2003 och jag var rätt nybliven hemmansägare. Samrådet hade tillkännagetts i september och innehållet var chockerande.

Klicka på bilderna för större text.

Den som höll i kontakten med tidningen var Robert. Hans kompis samt hans kusin Anna med sambo ställde upp för intervju eftersom de inte tyckte att vindkraftverk skulle förbättra levnadssituationen i byn där nyss blivit bofasta.

Robert, då miljöinspektör i Örnsköldsvik, engagerade sig starkt och var i samma veva med och bildade "Nätverket för Aspfjällets bevarande", senare "Föreningen för Gabrielsbergets bevarande".

Hur bakbundna journalister kan vara ses i detta svar från VK:s journalist på plats i Nordmaling. Man bör minnas att det här var den då största planerade landbaserade vindkraftsparken i landet.

 

Snart nog upphörde Robert med sitt engagemang, något som vi övriga förstod var tvång. Sådant förekommer. Alla i byn är rädda för att stöta sig med "toppskiktet". Då slutade förstås även R:s släktingar att engagera sig. Jag har aldrig tidigare upplevt en sådan koncentrerad rädsla på en så liten ort. I och med denna rädsla för att uttrycka sin åsikt förstår man att här finns heller ingen demokrati. De barn som växer upp här under de här förhållandena, blir de verkligen självständiga individer med egna viljor eller lär de sig enbart att hålla med makten? Det blir lätt så om man vill leva kvar i byn och vill man inte finna sig i det flyttar man härifrån.

***
Numera har VK dragit in de lokala journalisterna. Två Umeå-baserade journalister ska bevaka nästa samtliga av Västerbottens kommuner förutom Umeå, Skellefteå, Malå och Norsjö. Det innebär att två, säger 2, journalister numera bevakar Bjurholm, Dorotea, Lycksele, Nordmaling, Robertsfors, Sorsele, Storuman, Sävar,Vilhelmina, Vindeln, Vännäs, Åsele.

Snacka om medieskugga för landsbygden.

För "Norrlands" del är det stor risk för att landsändan framdeles kommer att fortsätta att bli exploaterad och även fortsätta att betraktas som koloni av politiker och av landets övriga invånare. För att man över huvud taget ska kunna börja ändra på en struktur måste man inse att den finns och förstå hur den fungerar. Jag ser hur man arbetar emot stora exploateringsprojekt på andra håll och styrks av att det faktiskt finns "norrlänningar" som vågar och orkar. Jag följer också med intresse "Norrlandsparadoxen" på Facebook.

Men visst bör man vara nöjd med att bo i en del av landet där det förhåller sig annorlunda, både vad gäller människors vilja att offentligt tycka till samt lokaltidningars granskning av politiker och projekt. Det är rätt stor skillnad på mentalitet mellan landsbygd i norr och söder.
.
.

Bygga vid vatten

Notholmen igen, nu 2016.
Jag skriver om detta då det är intressant att följa den här processen.
År 2012 gick kommunen ut med att en storsatsning på bostäder vid Notholmen planerades, Notholmen Strand kallat.

Förslaget med Notholmen Strand från 2012 reviderades. Den här illustrationen ovan fanns i VK i december 2013. Idag är de två höga husen längst bort vid kajen ute ur leken. Bostadsrätterna i punkthuset blev alltför dyra för att kunna säljas. Enbart trädäcket/träkajen byggdes om än av tveksam kvalité. På andra platser skulle lokaltidningen ta upp fuskbygget och folk skulle rasa över de förmodade skattepengarnas användning. Inte här. Träkajen nyttjas av nu av kommuninnevånarna som utflyktsmål, kommunen har hägnat in med betongsuggor runt om träkajen och där finns ett bord med fasta bänkar.

För bostädernas del gäller nu tvåvånings byggnader med 52 kooperativa hyresrätter, en upplåtelseform som är mycket tilltalande. En boendeform som för min del är mest känd från Stockholms Kooperativa Bostadsförening som bygger arkitektritade hus med bra material. Att man valt två våningar beror nog på att bostäder i två våningar inte kräver hiss och byggkostnaden kan hållas nere.

Flerfamiljshusen presenteras med gavlarna mot vattnet och den nedlagda masonitefabriken och  SCA:s sågverk i Rundvik samt Gabrielsberget. De flesta huskropparnas långsidor med de stora glasytorna vänder sig från fjärden.

"Här bor du i ett drömläge omgiven av vacker natur och med havet som närmaste granne! Notholmens kooperativa hyresrätter erbjuder dig ett hem för livskvalité. Här bor du havsnära med lyxig närhet till fiske, småbåtshamn och kommunikationer." Hemnet-annons

Kommunen hamnade i fjol på plats 262 av 290 i Fokus rankingslista över kommuner som är bäst att bo i. Kanske kan den här satsningen hjälpa till att bättra situationen? Med Botniabanan, som sägs vara nyckeln till kommunens framgång, finns möjlighet till arbetspendling till de två städerna på 5 mils avstånd.

I flera år har en emaljskylt suttit väl synlig nära köpcentrat Lekatten, halvvägs mot Notholmen.

 

Där, vid ungbjörkarna, är platsen för den tänkta etableringen.

Här är vyn mot Gabrielsberget dagtid, i mörker blir den något annat nämligen en mängd väl synliga blinkande röda lampor. Kanske kan sådant attrahera bostadsspekulanter.

Nere till höger skymtar den nya träkajen, nu med betongsuggor som skydd mot körning med motorfordon. Jag följer processen med intresse.

Tidigare skriverier i ämnet Notholmen:

1. februari 2012
2. augusti 2012
3. maj 2013

.
Kanske har även andra bloggare åsikter om Notholmen, Nordmaling, kajen, strandnära boende, havet, Bottenhavet, Nordmalingsfjärden, industriverksamhet, vindkraftverk, Gabrielsberget, utsikt, industrialiserat landskap

Kulturhistorisk betong

Ett antal staketstolpar står längs gammvägen, Kustlandsvägen, vid det övergivna huset i byn som förfaller. Det timrade bostadshuset är flyttat från Knösen, byns äldsta del. Byggnaderna på gårdstunet har av länsmuseet klassats som kulturhistoriskt värdefulla.

Obetydlig detalj? Nej!

Staketstolparna och de två grindstolparna ser ut som den på bilden, det vill säga mycket förtjusande!
De är gjutna i grov betong med samma design som trästolpar. Märlor av smitt järn är ingjutna för att staket med träspjälor ska hakas på. Någon slags armering borde finnas i stolparna som är snedskurna upptill och med långsidorna avfasade 45 grader utom längst upp och nederst. Precis som på stolpar interiört och exteriört runt föra sekelskiftet, som på min veranda i Mellansverige. Formen fick hänga med i det nya materialet - är det inte jättegulligt!

Och som grädde på moset har en gul lav etablerat sig på de där stolparna. Jag tror det är en sorts vägglav, Xanthoria parietina. Så smakfullt av den att etablera sig just där :-)

Kanhända är de här stolparna gjutna i grannbyn. Där fanns ett konstgjuteri med betong som råvara och i Mo startade Hjalmar Forsberg år 1955 en takpannefabrik som gjorde takpannor av grå cement. Företaget växte fort och hade som mest ett 20-tal anställda. Forsberg gick i pension 1980 och sålde då företaget, den nya ägaren lade ner tillverkningen redan året därpå. Betongpannorna finns fortfarande på mindre tak i bygden och är väldigt smakfulla.

Allt det där är kulturhistoriskt intressanta delar som så lätt slängs på tippen, väldigt mycket trots en positiv kulturhistorisk värdering.

Det sägs att byggnadsvård håller på att bli en klassmarkör. Att det endast är människor med insikt (ska antagligen tolkas som intresse, bildning eller utbildning) som värnar sina äldre hus och sin kulturhistoria. Jag skulle vilja att det påståendet vore osant. Ändå är det är en hel del som pekar ditåt. Mot min egen bakgrund med en uppväxt i ett enkelt småbruk i norra "Norrland", skulle jag gärna se att de människor som bor och verkar här skulle se värdet av bevarandet av fysiskt påtagliga byggnader, interiörer och konstruktioner men också av vår gemensamma historia som finns ingjuten i byggnader, landskap och lämningar. Är man stolt över det man har, om än sprunget ur enkla förhållanden, och glad i sin bygd ger det ringar på vattnet långt utanför bygden för framtiden.

Det kan faktiskt handla om sådant som betraktas som mycket obetydliga detaljer. Hur dumt det än låter i mångas öron.
.
.

Nu är glada julen slut

Hej tomtegubbar slå i glasen och låt oss lustiga vara...

Speldosan har dragits upp för sista gången och ligger i lådan för julsaker. Det var härligt så länge det varade.
.

Läs även andra bloggares åsikter om speldosa, Tjugondag Knut, jul, hej tomtegubbar slå i glasen, tradition
 

Tilltalande

Det här är en av de vackraste vyerna E4 passerar i Ångermanland. Bilden tagen i farten, den är suddig men kommer ändå med här. I dalen ligger lador med nockarna i nord-sydlig riktning, den vita snön lyser på taken. Högre upp ligger bostadshusen.

Jag passar på att fota medans ladorna ännu står kvar. Många lador har jag sett ruttna eller rivas längs E4 under de otaliga år jag använt denna kommunikationsled.
.
.

Galet vackert med rimfrost

Rimfrost, isrosor, hittar jag mellan rutorna på övervåningen. Där finns det fönster med enkelglas och ett extra innanfönster, isrosorna sitter på ytterrutornas insida. Vackert är ordet. De isbelupna rutornas skönhet kan vi med gamla fönster få uppleva.

”Isbelupna äro mina fönster.

Kom och titta på dem båda två!

Du kan aldrig tro, hvad vackra mönster

Vinterns andar ritat deruppå.

 

Kan en mästare med konstens penna

Få en stjerna som den här? O, nej!

Kan en sådan spets du få som denna,

Med brodér-nål? Nej, det kan du ej.

 

Jag just tycker mig en smul förmögen:

Nya taflor komma hvar dag.

 

Det är väl! Men bladet kan sig vända

Rutans verld är av en skör natur:

Hela herrligheten dränks kanhända

Innan qvällen i en vattenskur.”

 

Elias Sehlstedt (1808 – 1874) fångade ögonblicket!

De bleka solstrålarna får tillvaron att skimra lite extra. Jag njuter fullt ut..
.