Betänk!

”Betänk! Livets korthet/ Dödens visshet/ Evighetens längd”. De där orden broderade till mementon där förkunnarens vibrato ekar ljudlöst.

Memento mori.

Ett vackert stilleben. 

.

.

Regnbågsvecka i Nordmaling

Den första regnbågsveckan någonsin genomförs just nu (v.7/19) i Nordmalings kommun. Kommunen vill bryta normer vilket är bra. Det skulle behövas inom flera områden.

”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter.” Så inleds FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna.

Jag minns Bertil L. som kallades Bertilda i folkmun. En homosexuell man som blev otroligt mobbad, förföljd och begabbad på samhället då jag var skolungdom. Jag minns en människa med speciell gångstil och ett stort burrigt hårsvall. Tänk om han levat nu, vilken revansch det hade kunnat bli.

Det kan inte ha varit lätt att leva på på den lilla orten med alla människor som retades, var elaka,  kastade stenar och såg ner på hen. I ett patriarkalt samhälle med machoinslag där jakt och motorfordon är ett stort intresse för många av männen. Ändå valde han det livet. Varför? undrar jag då som nu.

På ålderns höst besökte han ibland tillsammans med några udda vänner EFS lilla sommarkapell. Där blev han åtminstone inte utkastad, inte offentligt chikanerad eller nonchalerad men heller inte personligen hjärtinnerligen välkomnad. Men på något sätt valde dessa samhällets socialt mest utsatta att närvara vid sommarmöten med efterföljande kyrkkaffe då och då.

Jag minns även familjen som kallades Tattar-Erikssons och som några år bodde i min by. De hade det knappast heller lätt. Normer behöver brytas inom många områden!
.
.

Håll er borta härifrån

Ännu ett staket. Ett av de vackraste jag känner till.

De höga, smala spjälorna är obehandlat grånade. De är samtliga jämnbreda, har två olika höjder och är spetsade upptill, rejält "farliga". Den som försöket ta sig över kan bli spetsad :-) Även stolparna är av trä.

Så här kan jag livligt föreställa mig att inhägnader kunde se ut på 1700-talet. Ingen färg alls, spjälorna är vackert patinerade av väder och vind. Färg var dyrt så den skulle inte slösas på staket? Grånat virke skulle på många platser fungera lika bra idag som på 1700- och 1800-talet.

Var det finns att beskåda? Jo, på Linnés Hammarby utanför Uppsala, en underbar plats som jag besökt åtskilliga gånger. Vem som introducerade mig? Pappa förstås :-) och jag var mycket ung.

Där finns så mycket mer vackert och intressant att se men detta får räcka för nu.
.
.

Köksträdgårdar som förr

Apropå inhägnade köksträdgårdar som var vanliga här föritin har jag letat fram foton av några. Sammanställningen är på inga sätt komplett men så mycket vet jag att de där platserna är få. De jag funnit finns vid hembygdsgårdar.

 

Här är en köksträdgård vid gaveln vid ångermanländska Grundsunda hembygdsgård. Är den inte fin?

 

Samma hembygdsförening har även en inhägnad köksträdgård vid Mor Klaras stuga. Där är spjälorna rödfärgades lika huset och det är minst lika fint. (Hinken med sommarblommor är dock inte autentisk :-)  utan ett sentida tillägg.)

I Skeppsmaln finns Högbergsstugan som renoverades och flyttades upp från hamnen till det lilla fiskekapellet 1945. I stugan finns ett foto från förr. Kan det vara från förra sekelskiftet tro? 1915 enligt inkommen kommentar. Det var svårfotograferat med dagsljusblänk som synes.  Fotot är kolorerat, stugan var troligen grå även då. Till vänster skymtar den inhägnade köksträdgården.

Idag ser den ut så här. Den inhägnade köksträdgården finns kvar. Jag fick inte med det på något foto i somras och mina tidigare foton hittar jag inte i hastigheten. Så kan det vara.

Men inifrån stugan kan man se inhägnaden på gaveln. Där växer bara gräs men ytan och höjden på det grånande staketet känns rätt. När jag läser att även denna stuga förvaltas av Grundsunda hembygdsförening genom en donation 1945 blir jag ytterligare imponerad av de ideella insatser denna hembygdsförening gör. Så´nt som sådana som jag har glädje av. Komministerbostället i Råshult i Småland har förstås också en köksträdgård, den store botanisten Linnés födelseplats.

Även i städerna, som under självhushållningens tid var agrara med kreaturhållning, fanns kålgårdar och köksland. En kringbyggd borgargård från 1700-talet, som på fotot, kunde ha en stor inhägnad täppa på andra sidan gatan. Skillnaden mellan stad och land var inte lika stor som idag då det gällde odling och djurhållning.

Ni kanske förstår varför jag våndas över den borttagna köksträdgårdsinhägnaden som visades i den förra bloggposten. Så vackert utformad. De är försvinnande, finns bara vid hembygdsgårdar om ens där.
Tilläggas bör att de här  köksträdgårdarna hör naturligtvis ihop med byggnader av en äldre tradition.

(Jodå, eftersom jag älskar traditionsrik kultur har jag en egen inhägnad täppa i mitt permanentboende. Innanför de spjälorna växer perenner och kryddväxter.)
.
.

Spjälstaket

Att omgärda sin tomt med olika inhägnader är inte ovanligt- Det handlar om murar, staket, häckar och i städerna plank. Idag kan man även se trägärdesgårdar/gärsgårdar (fastbandhagar på min dialekt) men förr var de avsedda för utmarker och hörde inte intill mangårdsbyggnaden.

Där jag bor i mellansverige är det inte alls ovanligt med staket på landsbygden. Typen är spjälstaket, ofta av äldre modell målade med faluröd slamfärg, ibland med vita målade toppar överst på spjälorna.

Här är en typ av äldre spjälstaket. Det är ganska glest mellan de höga spjälorna med två olika dimensioner. Varannan spjäla med spetsig topp. Senare villastaket har korta, breda brädor med smala mellanrum och är ofta målade ljusa lika villafasaden.

En gång i tiden var det även vanligt med de här gamla staketen med smala spjälor i min hembygd men det finns få kvar.

Spjälstaket där morfars syster Karin dära Halla poserar med brorsdotter. Fotot har jag fått av en släkting vilket jag tackar för!

Av de där staketen med diagonalställda spjälor som var vanliga kring gårdstunen vid förra sekelskiftet finns inget kvar idag. Ur familjealbum.

Det här fotot är ett utsnitt av en diabild jag tog 1997 i Lögdeå. Det vita, böljande spjälstaketet är utformat med finess och med stolpar av granit. Detta omsorgsfulla omhändertagande av tomtgränsen mot vägen försvann några år senare och ersattes av intet.

Ännu en skannad diabild, denna från 1990. I centrala Lögdeå fanns fortfarande ett gårdstun med en avdelad köksträdgård vid husgaveln. Staketet runt hela tomten och hade slamfärgade vertikala spjälor men mellan husknuten och tomtgränsen med detta staket löpte en inhägnad med rutor av rödfärgade ribbor som bildade kvadrater. En vitmålad grind utgjorde ingång till köksträdgården. En smakfull tradition.

Köksträdgården användes inte 1990 för odling, bara en rabatt intill väggen och fruktträd fanns där, här bodde då en "gammpojk" som kanske inte ansåg att köksväxter var det viktigaste. Hästen som gick fritt och betade på gårdstunet var viktigare så klart. Men längre tillbaka i tiden odlades som traditionen angav, ätbara växter även här. Som på många håll i landet. Nu finns ingen staketinhägnad köksträdgård kvar i bygden vad jag känner till.

Flygfoto från 1957. Förändring pågår. Staketet löper nu något annorlunda.

En av mina mellansvenska favoritstugor som jag passerar emellanåt.

Kring morfars hus har det aldrig funnits staket. Däremot har en rad av björkar stått på två sidor av tomten sedan 1921 - sträckan mot Kustlandsvägen och mot norr. De bildar i dagsläget allé med grannarnas björkrader.
.
.

Tabata

Jag säger bara en sak: efter första gången med tabata = träningsvärk i hela kroppen som kommer 1-2 dagar efteråt. Härligt att känna att man lever!
.
.

Sparkföre

Det är vinter och några unga människor på sparkfärd blir fotograferade. Titta på den moderna sparkmodellen, på glasverandan som skymtar på huset i bakgrunden och på staketet (två olika höjder på de glest spikade spjälorna). Och på den tunna, smäckra takfoten - takskägget - taksprånget. Så elegant! Bortanför bostadshuset en lång, låg uthusbyggnad och en brunn med hinkflöjel. På gårdsplanen står en annan spark parkerad. Allt är borta idag, jag tror fotot kan vara taget på Rundvik som omdanades på 1970-talet. Vem använder spark idag för utfärder då bil finnes?
.
.

Byggmästarsvenska

Lyssnar på ett program om dialekter och minns en del tidiga språkupplevelser.

Tänk att jag aldrig hört uttrycket "byggmästarsvenska" förut. Man kan säga att de som inte kunde eller ville tala de lokala dialekterna istället "talade som en bok". Det ledde till att läsuttalet blev norm. Inflyttade kunde inte tala som lokalbefolkningen och de som ansåg sig förmer ville inte tala som sina grannar utan valde rikssvenska dvs. "skollärarsvenska" eller "byggmästarsvenska".

En vanlig föreställning är att förr i världen så talade man fint och bokstavstroget, inte sådär slarvigt som man gör i dag. Kanske inte slöddret på gatan, men överklassen i alla fall. Problemet är bara att sanningen tycks vara den rakt motsatta. Folket på ”öfre Östermalm” skulle själva aldrig ens ha reflekterat över att uttala f:et i ordet övre som f, trots den dåtida stavningen. Att uttala efter bokstaven ansågs nämligen obildat. Den synnerligen bildade författaren Hjalmar Söderberg, själv östermalmare, ansåg det ytterligt vulgärt med människor som sa till exempel statsmininstern med långt a i stället för det sedvanliga stassministern.

Att inte behärska det lediga talspråket ansågs som ett tecken på att man var uppkomling; det kallades för att prata ”byggmästarsvenska” eller, kanske ännu vanligare, ”skollärarsvenska”. Att byggmästare kunde höra till de nyrika kan man förstå, men lärarna? Tja, de ställdes ofta inför ett socialt besvärande faktum när de kom på uppdrag ute i bygderna: de behärskade inte den lokala dialekten. Hur kunde man dölja ett sådant problem och ändå behålla flaggan i topp? Jo, man kunde förstås ta blint parti för bokstavsuttal, och låtsas att det var det enda anständiga. De blev härmade och förlöjligade, och framstod som sinnebilden av en människa som försökte vara lite fin i kanten.

Läs hela artikeln i Språktidningen.
Eller läs om svenskan som talas i Finland liknar stockholmska från 1500-talet.

Jag tycker verkligen man ska sätta värde på sina dialektala ord och uttryck. 

De är försvinnande lätt att mista.

Minne av Tyra

På baksidan av denna enkla träbild står mammas namn samt "fått av Tyra Deger. Ett glatt minne. Vallen, Lövånger."

En liten snidad träbild, efteråt bearbetad med bets (fast man kan tro att det är utfört med en lödkolv). Ett motiv som finns på så många föremål och tavlor på 30-talet och 40-talet. Romantiska landskap med små stugor, skog, kanske en sjö...

Insåg invånarna i norra delarna av landet hur snabbt förändringen skulle koma att gå? Övergången från jordbrukarlivet till det moderna folkhemmet gick med hast. Avbildningar av det som då fanns kvar av det förgångna gjorde kanske övergången lättare. Enkla byggnader och natur som var ett faktum på 30- och 40-talen är nu helt borta. Hur många fiskebodar, lador och små timmerstugor har jag inte själv sett försvinna, jag som inte levde på 30- och 40-talen. Kan den individ sakna dem, den som inte ens vet att de funnits? Kan man ens bry sig då? Svaret måste bli nej.

Här är ett träföremål med glödritat naturromantiskt motiv. En annan typ är målade björktavlor som blivit samlarföremål.
.
.

Bortalängtan

Hembygdskär, javisst. Men ibland händer det att jag längtar bort till en gammal stenstad. Till kultur. Till kulturhistoria som finns i varje byggsten. Till minnesmärken. Till kollektiv stolthet.

Fotot lånat från nätet men jag minns inte varifrån. Älskar perspektivet, ljuset, arkitekturen...

Ikväll får det bli en annan stad än på bilden och mindre intressant i mina ögon. En vän och kollega har lockat mig ut för ett biobesök. Men ute faller snö så kanske jag blir insnöad. Jag tycker om det där med snö och värmande brasor lika mycket nu som häftigaste snöminnet då jag var liten.

Det har hänt att jag blivit fast i hemmet på grund av stor snömängd och blåst även i vuxen ålder. He kônn dreva rätt bra i Mellansverige :-)
.
.

Hembygdskär

Hemlängtan liknar sorg, men saknar sorgens status. Så har idéhistorikern Karin Johannisson uttryckt det. Har man flyttat inom sitt land syns det inte till det yttre att man saknar rötter till den nya platsen, annorlunda är det för de som immigrerat från ett annat land långt bortifrån. Hemlängtan kan finnas där i båda fallen på olika sätt och hemlängtan finns som teman i filosofiska, religiösa, mytiska och litterära sammanhang, det är kollektiva erfarenheter. Jämför med Odysseus irrande hemfärd till sin ö Ithaka, Bibelns berättelse om den förlorade sonens återkomst, de svenska amerikaemigranternas brev och erfarenheter.

Jag har alltid tyckt om min hembygd. Därför gör det ont när natur och landskap förstörs även om bådadera just på denna plats är obetydliga och ointressanta i nationellt hänseende, och långt ifrån särdeles undersköna.

Här i det lilla sammanhanget är man pragmatisk, håller sig till jorden och gillar inte att prata immateriella idéer. Ekonomiskt värde är påtagligt och mätbart men inte affektionsvärde, skönhetsvärde, kulturellt värde, naturvärde, historiskt värde. Detta är därför svårt att diskutera eller ens nämna här då det inte kan mätas i kronor och ören. Själv trivs jag med mer filosofiska och ideologiska frågeställningar.

Så här står det i marginalen på denna blogg: Här beskrivs också vådan av att vara kulturhistoriskt intresserad i en liten, liten by i norra Sverige där det mesta av kulturhistoriskt intresse i omgivningarna redan är borta...

Det är just därför jag engagerar mig i den lilla byn, jag gillar min hembygd, och hoppas att något av den kultur och de kulturlämningar som präglat och skapats av människor som bott här tidigare kan behållas. Insikter om identitetsskapande stolthet var det för i tin de inflyttade med lite högre utbildning, som brukade försöka föra in på små orter. I en liten by av den här typen kunde det vara folkskolelärare och sjuksköterskor, i något större sammanhang, som dära Vall´n var det t ex läkare, präster, veterinärer eller andra intellektuella som var initiativtagare till att bevara bygdens kultur. Idag fungerar det inte så längre. Som så mycket annat är detta numera ålagt samhället, dvs. myndigheter och institutioner. Självklart fungerar inte en sådan centralstyrning på den lilla lokala nivån. Det är fortfarande upp till den enskilde individen att ta initiativ. Det kan upplevas väldigt ensamt.

Den som vänder åter
kommer alltid blott
till ett återvändo.
En hembygd
finns aldrig för den
som en gång reste bort.

Så skriver Birger Norman (1914-1995), en favorit. Han var författare, poet och journalist vars relation till hembygden inte var helt okomplicerad, och någon hembygdsromantiker var han inte. Han hade lämnat Ådalen, återvände enbart som tillfällig besökare, men bygden levde kvar inom honom.
.
.

Vinterfåglar inpå knuten

Ända sedan 2006 har Birdlife Sverige anordnat fågelräkningar sista helgen i januari. Här har skådat vid köksbordet i tio år nu, ett trevligt nöje. I år finns grönsiskor i mängd. Här såg vi tidigare i januari fyra stjärtmesar på talgbollarna vilket var något helt nytt för oss i Mellansverige.

Räkningen av vinterfåglar vid knuten

Börjar: fredagen den 25 Jan vid 00:00

Slutar: måndagen den 28 Jan vid 23:59

Eftersom fredag och måndag också ingår har skolklasser också möjlighet att skåda och räkna fåglar. På sidan vinterfåglar.se  rapporterar man de fåglar man sett och räknat. Det går bra att rapportera utan att vara medlem i Birdlife, fd Sveriges ornitologiska förening.

Foton från Birdlife.se

En rekryt i givakt

År 1901 infördes allmän värnplikt och sedan dess har otaliga svenskar gjort lumpen. Innan dess var det indelta soldater som uppehöll landets försvar. I indelningsverket tog man värvning (typ legosoldater), bönderna slapp låta sina söner gå ut i strid med motprestationen att de tillsammans höll den indelte soldaten med torp och mark att bruka. När visitkortet nedanför togs hade den allmänna värnplikten införts och bondsonen Gustaf ryckte in i lumpen.

Visitkortet föreställer morfars bror Gustaf, 21 år. På baksidan har Gustaf skrivit "Den 1 juli 1903 då fick mamma detta kort utaf Gustaf". Värnplikten förmodar jag gjordes vid Västerbottens regemente då visitkortet är taget i Umeå i Hanna Lundborgs fotoateljé där bakgrunden med ett militärt tältläger valts, passande nog.

Militaria är icke min favoritgren men jag tycker mig se att mössan är av modell m/1865-1899 och uniformen m/1886. Bössan kan kanske vara ett Remingtongevär med bajonett.

Gustaf bodde antagligen en tid i Leduåfors, ett brev daterat 1907 tyder på detta. Brevet är kort, med många förhållningsorder men saknar interpunktioner. Allt går ändå att tyda utom ett ord på slutet som jag går helt bet på. Jag undrar också över barnens skolgång vid den här tiden - läste de över huvud taget skönlitterära verk? Byns skolbyggnad uppfördes 1890, innan dess undervisades i ett par av byns bondgårdar, och då varannan vecka om jag minns rätt.

Leduåfors den 29/8 07

Min Käre pappa

Jag skulle fråga om ni
skall köpa de där tomfat
som det var frågan om
tänker ni att köpa dem så skall
ni komma efter dem och vil
ni inte ha dem så kan ni fråga
Johan får dem stå bara och
gresnar om ni kommer så
hälsa manfrid att han sikkar(?)
den där

Jag mår nu bra
ni kan hälsa anders Öberg
att dem vil inte köpa nå
spik för den har köpt så
mycken ?trom?
många hälsningar
*G R S*

Gustaf (1882-1927) träffade sin hustru Evitoria (1883-1973) från Björna via annons. Giftermålet gick av stapeln den 13 december 1914. De flyttade då in i huset Gustaf låtit bygga. De fick åtta barn, en dotter dog som liten. Dottern Anna och sonen Vigo bodde i föräldrahemmet med sin mor Evitoria under sina liv. Anna som levde längst, dog 2014. Idag ser Gustaf och Evitorias bostad ut som fotot visar.

På andra sidan bäcken bodde Gustafs storebror Johan som var 10 år äldre eftersom han var den ende av familjens då 4 barn som överlevde den difteriepidemi som härjade 1879. Johan övertog föräldrahemmet (som förstördes av eldsvåda på 1930-talet) i samband med att föräldrarna Klara och Johan Olof med den nya kullen yngre syskon flyttade till hemman no 4 och en "Västerbottensgård" dära Halla om de också ägde. Den gamla gården försvann senare medelst rivning, något som har varit mer regel än undantag.
.
.

Klovor av eketrä

 

Det här blev det av den lilla eken vi tog ner vid sommarstugan i somras. Delar av den kapades och klövs med kil och klubba i halv- eller kvartsklovor. Kanske kan de få agera växtstöd för pionerna framöver. Ek är väldigt motståndskraftigt mot röta, särskilt om ändarna, som sticks ner i jorden, bränns.

Jag är inte så begeistrad av träd som inte växer naturligt här uppe, ekar växer här men förökar sig inte. Mina favoritträd är de som traditionellt finns här. Att testa hur vilka träd/växter som klarar sig här är inget som intresserar mej. De två mindre ekarna som finns här, ja nu finns bara en kvar, har planterats av mina föräldrar som hämtat plantor söderöver. Själv prioriterar och gläds jag över de norrländska träden och växterna, kanske för att jag ser ädellövträd så frekvent söderöver och tycker om skillnaden mellan landsändarna. Samt att jag dras till kulturhistoriska preferenser. Även växter och träd, vilda som odlade, trädgårdsväxter som krukväxter, har sin spännande och intressanta kulturhistoria.
.
.

Rimfrost på rutan

Visst är det vackert! Rimfrost på fönsterrutan.

Jodå, jag vet att det är tecken på värmeläckage men så länge det inte är mer än så här och så länge vattnet inte rinner längs rutan så njuter jag. Det är samtidigt skönt och tryggt att elda med ved i kaminer och spisar. Man skulle kanske kunna tro att jag är prepper men så här har levnadssättet varit under många år nu och det var med detta jag växte upp. Det hör på något sätt landsbygdsboendet till, över hela landet, särskilt om man bor i ett hus från första halvan av 1900-talet eller äldre.

Som sagt, för mej är rimfrost njutbart vackert!

Nå´t annat vackert jag kan berätta om är den annorlunda japanska filmen "Shoplifters" (Snattare) av Hirokazu Kore-eda som jag såg i veckan.
.
.

Viktigt meddelande

Postnummer infördes i Sverige 1968. Det hände att postnummer ändrades och så var fallet här. Självklart måste det brevskrivande nätverket meddelas. Posten låter trycka upp åtta olika färgglada tecknade kort. Vi skriver 1979. Jag får ett kort där där min syster personifierat mänskorna på kortet. Jag tyckte absolut det var värt att ha kvar som minnesbild och sparade kortet.
.
.

Gryning

Januarimorgonens färger sprakar bakom ekens silhuett.

Tänk er grenar och kvistar täckta med rimfrost och en flock sidensvansar som tar paus i denna krona. Deras isklirrande spröda läten fyller luften. Eller tänk er februari-mars då kattugglorna sitter i mörkret och hoar här och sedan glidflyger härifrån. Eller i maj då de ljusgrönbruna eklöven slår ut. Eller i juni-augusti då blanka noshornsbaggar lever i och av eken. Eller i oktober då ekollonen smattrande faller på taket. Eller i november då allt löv ska räfsas ihop och läggas på lövkomposten ;-

Stora träd är fantastiska. Det är en förmån att få förvalta några av dem.
.
.

TjugondagKnut

Skuggan av ljusbågen visade sig på 50-talstapeten i blek januarisol. Nu är stringbågen undanställd och skuggan puts väck med den. Det är något tryggt och vackert med våra väl avgränsade årstider!

.

.

Käckens ôppa Knösen

De här två fotografierna från 1955 beskriver Käckens ôppa Knösen. Foto: E. L-n  Här bodde Karl Käck med hustru och Elsa som var uppfostringsjänt´. Vi ser en timrad parstuga placerad i nord-sydlig riktning och en lagårdsbyggnad parallellt med mangårdsbyggnaden. En mindre kornhässja syns i förgrunden. Ett staket med rutspjälor avgränsar tomten till grannhuset. En grind hindrar kreaturen att röra sig fritt mellan gårdarna.

Långt innan de här byggnaderna uppfördes här uppe  på "Knösen" bosatte sig byns första jordbrukande invånare just. Hur de husen såg ut vet vi inte. På den första kända kartan över byn från 1646 är husen symboler.

Två år senare, 1957, håller den timrade mangårdsbyggnaden att ersättas med ett modernt hus byggt av sågat virke. Den gamla parstugan rivs inom kort. Till höger i bilden skymtar ena änden av en bagarstuga.

Vintern 2019 har 1957 års bostadshus byggts till i flera omgångar.

Ladugården står fortfarande kvar till vänster i bild, skymd av unglövskog.

.
.

Snöljus

Vem längtar inte efter en jul med så pass mycket snö att man kan gräva ut gropar för ljuslyktor. Så blev det inte här i år - men väl ett snötäcke var än jag befunnit mig.

Den roligaste julbelysning jag haft utomhus var när en 15 meter lång ljusslang lades i en cirkel på snön och när den tändes smälte snön oändligt sakta och slangen sjönk ner. Så småningom föll mer snö och ljuset blev ganska mystiskt där det kom underifrån snötäcket trots att det var elektriskt.

Nu gör ljusslangen tjänst inomhus bakom och under soffan och ger ett dämpat, skönt ljus som "lyfter" soffan från golvet.
.
.