Aktiv research

I min nya hembygd forskas det en del om torp, gods och gårdar och människorna som bodde där. Om industri och stadsutveckling. Nu ska ingen tro att jag är stort engagerad i hembygdsföreningen här. Inte. Och inte alls i den förening som refereras till i följande notis:

Så här kan en liten blänkare i lokaltidningen se ut år 2015.

Jag läser och förundras och noterar kulturella skillnader mellan mina hembygder. Mellan min del av "Norrland" och Mälardalen. Samma hembygdsförening visade upp sig vid friluftsmuseet förra sommaren dit jag åkte för att titta på en utställning med äldre textilier från trakten. Föreningen visade där och då kartor med gamla torp markerade, gamla och nytagna foton av husen och med uppgifter om familjerna som bott där.

Dessutom, hör nu mina vänner, sålde man tre olika cykelkartor med turer längs vägar där torpen hade markerats. Det gick ju inte att heta "Viola" och underlåta sig att köpa ett par turkartor. Natur och kultur i ett. Väl hemma ropade jag till min man "Vilken underbar landsända du är född i" och viftade med cykelkartorna. För det tycker jag verkligen. Det krävs mycket insikt, inblick och verkställighet och framför allt samarbete för att forska fram det man gjort. Och det är gott att ha en aktiv hembygdsförening, inte att förglömma. Och sist men inte minst: stolthet över hembygden är största drivkraften! 

*
Här nedan syns två foton från en plats där ett torp stått i min hemby. Ingen skylt finns på platsen, på laga skiftes-kartan finns bygget inritat, någon äldre invånare vet kanske än så länge vart det stått men snart är vetskapen borta.

 

Torpet revs på 1950-talet efter att a Lill-Emma fördes till äldrevården. Hon var den sista personen som bodde där.

Till vänster utanför bild stod torpet och där nu en "stig" går var öppen mark, en "jal". Där nere skymtar Riks13/Kustlandsvägen. Det är inte långt från Plogbacken. Numera hålls "stigen" öppen enbart på grund av att här går en skoterled vintertid. Förr, när jag var yngre, tog man sig upp till Gotthards "bla´myra" härifrån, bladmyran som då fortfarande slogs och skördades. På en kärrväg med granbarr som doftande härligt en het sommardag.
Det finns en mängd sådana här bortglömda och övergivna (bo-)platser i byn.

Bild härifrån. 

Se här vad jag fann på ett annat ställe i Mälardalen - i butiken på Upplandsmuseet vid Fyrisån. En bok om soldattorp i Uppland (av en arkitekt). Boken utgavs 2011 och beskrivs så här:

Hur såg soldattorpen i Uppland ut och hur var levnadsvillkoren för alla soldatfamiljer under indelningsverkets drygt tvåhundra år?

I denna bok beskrivs soldattorpen som byggnader och boplats samt livet på torpen på grundval av många tusen syneprotokoll och soldatkontrakt som finns på Krigsarkivet.

Boken innehåller också goda exempel på hur torphistoria kan levandegöras och hur torpmiljöer kan användas, samtidigt som det kulturhistoriska värdet bevaras.

Bildgoogla soldattorp och finn ut hur många som finns kvar söderut. Och nämn ett båtsmanstorp/soldattorp som är känt i vår nordliga kommun. Hur många båtsmanstorp som funnits i socknen kan man få reda på genom att titta denna roteringslängd.

Bilderna är länkade.

Olof G Strömberg har lagt ner ett stort arbete och sammanställt båtsmän i Ångermanland och Medelpad i Båtsmansdatabasen. Letar man sig fram hittar man vår sockens roten, nummer på dessa samt vilket efternamn båtsmännen fick till respektive rote. Sen kan man klicka på soldatnamnen och finna ut vilka som innehaft tjänsterna som båtsmän ganska långt fram i tiden. Men ingen har gjort en sammanställning om var båtsmanstorpen låg här i socknen vad jag vet.

Att det är skillnad på landsbygd och landsbygd i landets olika delar framstår allt tydligare ju längre jag gräver i hembygdens historia.
Själv vill jag bara veta mer om min hembygds då och nu och pussla ihop dem, dra slutsatser.
Förstå varför det är som det är helt enkelt.
Ja, förstå nutida människors ageranden och mentalitet.
Det är inte helt enkelt.
.
.