25 februari 2016

Åkes skor

Spana in skylten Åkes skor. Den bör åtminstone ha 40 år på nacken. Skyltar är en typ av kommunikation med både samtid och dåtid. I det snabba förändringarnas samhälle känns det tryggt med en skoaffär med anor...
Det är inte bara vara neonskyltar som tilltalar mig och som är kulturhistoria. Sååååå jag gillar denna skylt - fribokstäver i omisskännligt 70-tals typsnitt. Det här var ett av typsnitten jag använde till mina egenhändigt gjorda affischer.
 
Kommuner som förstår vikten av att medborgarna känner sin historia lämnar inte rivningslov för vackra, tidstypiska eller roliga skyltar. Många byggnadsnämnder har utformat en policy för hanteringen av ortens skyltning. Länge var gågatan i Ö-vik en sådan plats som många som jag drogs till. Där fanns fina skyltar och kläd- och skobutiker som var typiska för just den staden. Inte enbart de landsomfattande kläd- och skokedjorna.

Imorgon är det stor happening i Umeå ty då öppnar IKEA Umeå med sitt stora tillhörande stora handelscentrum. Inviger gör energiminister Ibrahim Baylan. Grattis alla norrlänningar! Nu kan du tvärfara till IKEA som reklamen säger. Jag stämmer knappast in i kören men så har jag ju haft IKEA i min närhet under långliga tider. Nu är det annat som drar.
.
.

10 kommentarer:

  1. Apropå skoaffär så finns det en omtalad skoaffär i Söderbärke.
    http://bjorkstromsskor.se/

    I min barndom så hade min far ett litet skomakeri som han hade öppet på kvällarna.
    Jag kan än idag förnimma doften av läder och sulotion.
    Han lagade även skor och skinnjackor (bytte blixlås), sålde även nya skor.
    I början av 60-talet var det modernt med smala högklackade skor och de unga damerna kom och hämtade de nyklackade skorna på fredagen och
    lämnade in dem åter igen på måndagen för en ny omklackning.
    Min far suckade djupt när de kom med söndertrasade skorna.
    Ibland stod jag med i butiken och tittade med stora ögon på deras blonderade och tuperade hår. De andades ett annat liv som var spännande för mig som var barn.
    En gång kom en snäll farbror in i butiken. Han tittade på mig och sa att jag var så söt att jag skulle ha en peng.
    Jag fick en 2-krona och tänk den finns kvar än idag.

    Caroline C

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så vansinnigt trevliga minnen du har Caroline och så bra du är på att berätta dem! Minns också 60-talet som spännande för en femtiotalist :-)

      Och tack för tips om Björkströms skor. Jag har möjlighet att planera in ett besök där någon gång framöver tror jag nog.

      Radera
    2. Jag tror att det är på det sättet du skriver som får mig att skriva på mitt sätt. Roligt att du uppskattar mina berättelser.
      Vi är ju uppväxta på 50-talet och framåt i tiden, det gör nog mycket att vi har upplevt liknande saker.
      Men jag blir lite arg på datorn som gör om orden ibland.
      Det heter inte Sulotion utan Solution och det ska vara rätt skrivet.
      Lite synd att jag hittade din blogg så sent för du skriver om många saker tidigare som jag velat kommentera.
      Men jag är glad att jag ändå har funnit den.
      Kram!
      Caroline

      Radera
    3. Kram tillbaks! Solution användes hos oss då hål på gummistövlar skulle lagas. Pappa fixade.

      Radera
  2. Förresten minns du vinterskon i en sorts *tyg* och blixtlås fram som kallades för Slamkrypare?
    Min far tog hem sådana i början av 1960-talet och de var riktigt varma. Mina första Slamkrypare var ljusblå och jag minns hur stolt jag var att gå i dem. Annars gick vi ju mest i pjäxor med raggsockor och kom in på kvällarna och var stelfrusen. Ibland fick jag sätta fötterna i en balja med hett vatten och då kröp det i de bortdomnade fötterna.
    Ja, så grinade man förstås för att det gjorde ont.
    En vår köpte min far in halvfärdiga träskor ifrån Vollsjö och färdigställde dem i sitt lilla skomakeri.
    Det var inte så vanligt med träskor då som nu men tänk vad populära dessa träskor blev. De gick åt som smör i solsken!
    Året efter kom de och ville köpa nya träskor men han gjorde det bara en gång. Kanske det var mycket jobb och liten lön för mödan.
    Ibland känns det som om jag levt i en annan tid.
    Men det är roligt att minnas och dela med sig vissa minnen.

    Caroline

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ah, visst minns jag slamkryparna. Filttofflor med gummisula och blixtlås fram. Härliga tyckte jag att de var men idag,med dagens vintrar, skulle de bli blöta med ens. När jag läser Maria Wahlströms bok "Toppluva, kalasbyxa, slamkrypare" dyker fakta om 50-talets barnkläder upp.

      Intressant med halvfärdiga träskor att förfärdiga. Jag fick färdiga då jag blev lite större. Helt klart en annan tid vi upplevt. Fortfarande tycker jag träskor är supersnygga. På 70-talet var de och näbbstövlarna ungdomsmodets tillbehör. Och de har kommit tillbaks! I vår tid :-)

      Radera
  3. Kära nån' nu blir det nostalgi ;-)
    Jag gick med mina näbbstövlar som var smorda med Viking fiskar smorning, en speciell lukt och om stövlarna var nyligen insmorda så spred man en speciell doft. Inte var det parfym i alla fall...
    Sedan hade man en palestinasjal, min var röd men många hade svart.
    Dessutom färgade jag håret med en afrikansk lera som kallades för henna och håret blev en aningen rött. Idag är väl den leran förbjuden då den innehöll gift?
    Jag minns den tiden med glädje och värme.
    Vi protesterade mot kärnkraften och lyssnade på progg och folkmusik.
    Jag bodde dessutom i ett kollektiv en tid och den tiden kommer jag aldrig att glömma.
    Den erfarenheten har hjälp mig många gånger senare i livet och allra mest i arbetslivet.
    Vad minns du?

    Caroline

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tog fram mammas näbbkängor från 40-talet - helläckra är de. Och Viking fiskarsmorning kom till pass på dem och på axelväskan av renskinn med plats för A4-format. Annars var det Mah Jong och Fjällräven, manchesterjeans, plyschkjolar och second hand från IMPO på Gamla Brogatan. Haha, det var underbart, underbart trevligt. Även jag bodde i kollektiv på Södermalm och hade (då jag var färdig med utbildningen) gångavstånd till arkitektkontoret där jag jobbade. Drakfester, protester, små musikställen, cafésittande och djupa diskussioner om livet, kärnkraften och världshändelserna. Kulturinput i massor, museibesök, konstutställningar i mängd. Från kollektivet minns jag 3,40 i takhöjd, Durotapeter, kakelugnar, slipade trägolv med breda tiljor, litet kök med gemensamma frukostar och naturligtvis de människor jag delade boendet med. Jag vill inte glömma!

      Radera
  4. Vi två tycks ha en hel del gemensamt...
    Ibland undrar jag vad det är som gör och styr att man korsar varandras vägar?
    Som sagt dig hittade jag en kväll när jag sökte efter en byggnad i Hälsingland och var och letade bilder. Då hittade jag en bild som du hade lagt ut från din blogg och jag som inte ens och sökte efter bloggar.
    Så ibland kan man undra om ödet...

    Caroline

    P.S Jag har många stickade spelmansmössor som jag än idag brukar använda och dessa är ifrån den tiden. D.S

    SvaraRadera
    Svar
    1. För mig är det mycket trevligt att få feedback, Caroline! Det är långt ifrån alla jämnåriga man har gemenskap med, vare sig man känner varandra sedan länge eller aldrig har träffats ;-)

      Radera

Tyck till om du vill...