Nyårskonserten

Jag tittade på nyårskonserten med Wienerfilharmonikerna. Ett verkligt vackert och stillsamt nöje som tradition på nyårsdagen. 

Tänkte på då ett gäng arkitektstudenter där jag ingick, tog tåget till Budapest för att förkovra oss. Från Budapest åkte vi till Wien för att titta på wienerklassiscism och wienerjugend. Vi hann se väldigt mycket vackert och intressant de där dagarna. En eftermiddag köpte några av oss biljetter till en konsert i Musikverein - arkitektur och musik i skön förening!

Skimrande slaggsten

Gjuten slaggsten i stångjärns- och kättingsmedjan vid Olofsfors bruk, Västerbotten.

Har ni sett och läst boken Slaggsten och slagghus - unika kulturskatter av AnnMarie Gunnarsson (text), Peter Nyblom (foto). Boken gavs ut 2016.

Nedan lite fakta om boken ur en artikel i Fagersta-Posen:

Slaggen består av de restprodukter som blir när man i en hytta utvinner järn eller koppar ur malm. Slaggens utseende beror på vilka andra ämnen än järn/koppar som fanns i malmen men också på hur slaggen svalnar. Grundämnena kobolt och krom kan färga slaggen vackert blå medan svavel gör den grön. Mangan kan göra den gulgrön eller ljusgrön. Om man kyler slaggen snabbt får slaggen glasartad karaktär, ett ganska vanligt resultat om man ska döma av alla rester som ligger i naturen och i byggnader.

I dag sker tillverkningen av järn på helt annat sätt än med träkol i masugn och till helt andra temperaturer än förr så den typen av slagg som ligger ute i naturen bildas aldrig mer. Det betyder att den slagg som finns är den enda. Den typen av slagg som ger den blå och gröna glasartade slaggen bildas bara när man framställer järn genom att elda en masugn med träkol.

På 1700- och 1800-talet blev det mer allmänt att använda slaggsten som byggmaterial. Idén kom från England och Tyskland. Slaggen lämpade sig extra bra för att bygga jordkällare, broar och annat med som blev fuktigt eftersom slaggen tål väta. Men den finns också som byggmaterial i ladugårdar, kyrkor och boningshus bland annat.

1) Man lät slaggen rinna ut ur ugnen och ner på sandgolvet för att stelna. Sedan slogs slaggen sönder till ojämna bitar, slaggflis, och användes till bygge. Man murade eller göt väggar av slaggflis och murbruk. 

2) Ett annat sätt var att tappa den heta slaggen i formar och gjuta slaggtegel som var lättare att mura med. Det är den sorten man ser i byggen vid Olofsfors bruk.

Gjuten slaggsten i ladugården vid Olofsfors bruk, Västerbotten.

Bergtagen av slaggsten - Bergslagssten, Olofsforssten eller vilket plats- eller ortsnamn slaggsten från gamla järnbruk har är unika kulturskatter som inte nyproduceras.

Herrnhutarna var först

I år ser jag många stora tredimensionella adventsstjärnor florera på nätet i hemmiljö. Jag söker information om dem och hittar en hel del. Den där modellen av stjärnor är gammal, ända från 1820-talet visar det sig.

Herrnhuter Sterne auf dem 571. Dresdner Strietzelmarkt. Fotograf: Ulrich van Stipriaan.

Herrnhutstjärna (även Herrnhutiska stjärnan och mährisk stjärna), tyska Herrnhuter Stern är en karaktäristisk adventsstjärna som var den första vitt spridda adventsstjärnan. Herrnhutstjärnan var den adventsstjärna som introducerades och lade grunden för traditionen i Sverige. 

Den utvecklades i Herrnhut i Oberlausitz (i Sachsen) som en del av herrnhutismen. Det gjorde också att stjärnan spreds med missionärer. Bakgrunden till stjärnan går tillbaka till början av 1800-talet. 1821 firade internatet i Niesky 50 år och under firandet satte man upp en lysande stjärna. Senare började man hänga upp dem på den olika internaten i Niesky, Neuwied, Königsfeld im Schwarzwald och Kleinwelka i samband med första advent. Efterhand började man tillverka stjärnor som en del i det årliga julpysslet som internatseleverna hade. Stjärnorna spred sig när den tidigare eleven Peter Verbeek började sälja konstruktionsanvisningar i sin bokhandel i staden. Hans son Harry Verbeek startade i början av 1900-talet en fabriksmässig tillverkning. En herrnhutisk stjärna består av 17 fyrkantiga och åtta trekantiga spetsar som sätts samman med hjälp av påsnitar och bildar en stjärna

Det första svenska belägget för ordet adventsstjärna är från 1934. Efter hand elektrifierades stjärnorna. 

När jag var liten hade vi ingen elektrifierad adventsstjärna men en stjärna klippt i smörpapper med formgivning av Lisa Bauer. Samt en ljusbåge, Staffansstaken. Och en adventsljusstake av svart metall med "mossa"( dvs lav), röda svampar och fyra stearinljus i. Eftersom jag uppskattar mörker håller jag inne med slingor och lampor utomhus. Man måste vara mörkerälskare för att uppskatta sparsmakat ljus.

Om:
Proletärstjärnan Tindra Kristall
Stjärnan i det blå

Apropå de tredimensionella adventsstjärnorna: när jag hör om herrnhutismen vindlar tankarna iväg till 1800-talets frikyrkorörelse, Zinzendorf, sekt, ett minnesvärt besök i vackra Christiansfeld på Jylland som blev världsarv 2015, Struensee, Livläkarens besök, PO Enqvist, Hjoggböle, Västerbotten.

Jugend

 

Det är under jugendtiden eller art nouveau, som morfar bygger sitt hus och inreder det. Växtslingor och natur var vanliga både i arkitekturornament, textilbroderier, affischer, bokomslag, glaskonst, keramik - växtornamentik, ofta  asymmetrisk, genomsyrade formgivningen. Organiskt skulle det vara.

Här på gården finns väldigt lite äldre textilier kvar, ju längre tillbaka desto mindre är kvar. Vart har de tagit vägen? Har textilierna nötts ut, slängts, getts bort. Jag vet inte. Därför blir jag glad när jag inser att mycket av detta textila arv finns kvar i mängd i landet som helhet. På fotot syns en detalj av en broderad linneduk med tre- och fyrklövrar samt hästskor som jag köpt. Broderigarnet har blekts en del, särskilt det gröna, men duken sjunger jugendtid.

Morfars hus stod färdigt året innan första världskriget bröt ut. Hur det var att leva här i byn under de fyra år kriget pågick har jag bara vaga insikter i.

Härliga Härjedalen

Det hampade sig så att det blev en obokad övernattning på anrika Hotell Härjedalen i Sveg. Jag tycker om att resa utan att ha bestämda etapper och uppbokade hotellrum, man kommer dit man kommer och där ordnar man någonstans att bo.

De gemensamma salongerna var stilfullt möblerade och ljussatta. Här var originalfönstren kvar med enkelglas och innerbåge och med fina gamla beslag. Men dem visas inte på bild men fångade av kameran blev de.

Korridor med reception. Men det jag fastnade mest för händer där utanför pardörrarna till trapphuset.

Har aldrig sett så vackert arrangerad skallerreva eller vandrande jude. Att denna krukväxt, som så lätt blir skräpig, kan vara så fin rätt omhändertagen.

Hotellet drivs av en växtvän, så mycket är säkert. Här fanns så många fler stora krukväxter än de som syns på bilderna.

På hotellrummet hängde en glaskrona i taket. Ful och kul venetianska typ. Skön säng, inget trafikoväsen trots läget vid E45:an.

Där, i burspråket, blev vi serverade köfri, bufféfri frukost. Underbart stressfritt och skönt med frukost i lugn och ro. En perfekt start på en upplevelserik dag.

Tollundmannen - död sedan 2300 år

Museiman

Min far hade en stark önskan att se Öresundsbron, som invigdes sommaren år 2000, intresserad som han var av broar bland mycket annat. Det här ledde till en resa genom Jylland, Fyn och Själland tillsammans med en gemensam bekant. Året var 2001.

Vi tog bilfärjan Göteborg - Fredrikshamn. Att strosa i sanden på Skagens udde i skymningsblått ljus var en skön början. Dagen efter kom vi till Sankt Laurentii ödekyrka, "den tilsandede kirke". En annan kyrka vi besökte var Mårup kirke i Lønsrup på västra sidan av Jylland. Med risk för att den skulle störta 70 meter ner i havet monterades den senare ner sten för sten. Det hela var klart 2015.

Tollundmannen (foto från Internet).

Så småningom nådde vi Silkeborg där vi övernattade. I familjen har vi sällan eller aldrig i förväg bokat hotell eller vandrarhem då vi rest runt. Så inte heller på denna resa. Dagen därpå besöktes Silkeborg museum med Tollundmannen.   Han var ett fantastiskt lik från si så där 300 f Kr. Här tog pappa äntligen fram sin Instamatic och tog flera foton ;-) Det är fascinerande med människokroppar som bevarats så väl i mossar genom många århundraden, Bockstensmannen har vi här i landet. Här blir döden på sådant avstånd att den döde upplevs som ett spännande föremål som vi kan få kunskap av.

Andra besöksmål var:
Harald Blåtands Jelling,- världsarv sedan 1994.
Koldinghus slott - nu är arkeologiskt och historiskt museum.
Faaborg museum - ett underbart litet färgstarkt konstmuseum på Fyn från 1915.

Bron över Stora Bält mellan Fyn och Själland stannade vi till vid och körde sedan över och tänkte på om om hade varit. Om den funnits den 1658 då Karl X Gustaf  tågade över isen och riskerade livhanken på den svenska armén.

Lejre arkeologiska friluftsmuseum - ett experimentellt forsknings- och kunskapscentrum om vår förhistoria.

I Roskilde bodde vi på det nybyggda vandrarhemmet centralt beläget med Vikingeskibsmuseet och domkirken nära inpå som båda besöktes.

Danhostels vandrarhem med Roskilde domkyrka i fonden.

Efter en snabb tur in i hjärtat av Köpenhamn körde vi äntligen över Öresundsbron som ju var resans ursprungsmål. Hur glad är jag inte över att den där önskeresan verkligen blev av, pappa var då 84 år gammal.

Vid Malmö C lämnade vi av vår medresenär som tog tåget vidare mot nordväst. Pappa och jag fortsatte till Ystad och tog in på vandrarhem, besökte Kåseberga och Ales stenar. Tidig morgon därefter körde vi in till Malmö, pappa för att besöka det då nya stadsbiblioteket av Henning Larsen Tegnestue och läsa intressant litteratur. Själv ägnade jag dagen åt att besöka Bomässan Bo01.

På eftermiddagen drog vi norrut. Körde natten igenom men tro det eller ej - då vi nådde Älmhult vid midnatt på väg mot Diös ville min gamle far se Råshult. Självklart svängde jag av. Att komma till Carl von Linnés barndomshem där och då var en upplevelse i sig, en folktom och vacker dunkel sommarnatt. Inga bilar, ingen belysning. Under resten av nattens bilkörning blev jag underhållen med gamla slagdängor från farsans ungdomstid för att inte skulle somna vid ratten. Själv saknade han körkort.

Jag tänker ibland tillbaka på resan och inser våra likheter. Motorer och sport höll vi oss ljumma inför. Bilar är transportmedel, basta. Vi hade flera gemensamma intressen och båda hade vi åsikter om vad som skulle ses. Ingen styrde helt och hållet men kom med förslag och det var berikande med de gemensamma kulturhistoriska intressena. Idag saknar jag en sådan resekompis, faktiskt...

Hur gärna skulle jag inte vilja se och träffa ismannen Ötzi som levde för ca 3 300 år sedan och som nu bor i arkeologiska museum i Bolzano i Italien.Ännu en påminnelse om vår dödlighet ;-)
.
.

Här finns en något noggrannare resebeskrivning av Danmarkstrippen: En museiman
.
.

Gästgiveri i Godmersta

Snacka om att ha tur! Fick ett mejl från paret som bor på gården på bilderna. Genom dem har jag fått bekräftat att det fanns ett gästgiveri i Godmersta och just i detta hus!

De kan genom gamla dokument som t ex inteckningspapper, bouppteckningar, historiska kartor, genom att se ordet "Resanderum" skrivet på en vägg på nedervåningen i samband med renovering och uppgifter om (och från) tidigare ägare, bekräfta att här varit gästgiveri. Troligen fram till 1916. Den gamla Kustlandsvägen går över gårdsplanen. Om det var här min farfarsmor en gång arbetade som piga vet jag inte ännu. Huset är uppfört på 1890-talet. Ifall Erika arbetade här så var det i en ev. tidigare byggnad som vi inte känner till i dagsläget. Den nya ladugården på bilden byggdes 1953, den gamla låg inte på samma plats. Gården har varit i den nuvarande familjens ägo sedan 1927.

Tack Sture och Birgith för mejl och att jag fick tala med Sture i telefon!!!

Så här skrev jag om funderingarna om Erikas tjänsteplats tidigare: https://morfarshus.blogspot.com/2018/07/gastgiverier-i-angermanland.html
.
.

Tunnelseende

En tunnel kan vara ett nöje att passera genom. Som Brunkebergstunneln.
.
.

Lekstugor som kulturhistoriskt fenomen

Tisdag 26 november 2019 kl. 18:00–19:00 hålls ett föredrag om "Lekstugan" på Nordanå kulturområde i Skellefteå.

Bilden kommer från Skellefteå museums samlingar, SM LS 00082.

 Lekstugan, historien om den lilla stugan med stora möjligheter

Lekstugan har älskats av generationer av barn och väcker för många kära minnen. Kanske växte du upp med en i barndomshemmet, eller har en hemma på gården för dina barn att leka med?

Den här kvällen kommer byggnadsantikvarie Pernilla Lindström berätta om just lekstugans historia och om kända och mindre kända lekstugor för allt från prinsessor till arbetarbarn.

 Eventet är kostnadsfritt.

Arrangör Skellefteå museum, Hålla Hus

***

Den här arkitektritade lekstugan uppfördes år 1918 till två små disponentdöttrar vid ett järnbruk i Mellansverige. Den innehåller kök med vedspis att elda i och zinkbänk, storstuga, vardagsrum och sovrum. Alla möbler är specialformgivna i barnstorlek för just denna lekstuga.

Storstugans matgrupp i lekstugan från 1918. På några möbler har döttrarnas initialer snidats. Lekstugorna i hembygden var långt ifrån av den digniteten på formgivningen och därför sätter man inte något värde på de där små husen. De försvinner.

Det här är min lekkamrat Karins lekstuga hemma på deras gård. Den är riven.

Småflickor skulle lära sig sköta ett hem i ett minihus och lekstugan blev ett hjälpmedel. En vanlig lek var rollspelet mamma, pappa, barn. Först skapades lekstugorna i högreståndsmiljöer och så småningom under 1900-talet spreds lekstugor för barn till enklare miljöer dit hembygdens små hus kan räknas. Min farmor och mormor, födda 1882 och 1890 hade inga lekstugor.

***

Min och syrrans lekstuga byggdes senare, den var klädd med faluröd fjällpanel, hade tre fönster och en dörr på ena gaveln. Lekstugan innehöll två rum: kök och sovrum/vardagsrum. Sängar blev det av två upp-och-nervända potatislådor (pärlåd:er) per bädd, med skumgummimadrass ovanpå och sänglinne förstås. Här kan den sagobetonade tapeten ses. Så roligt det var att vakna upp efter en natts sömn (lite skraja kunde vi vara innan vi somnade) med blå himmel och molntussar som susade förbi fönstret. Den gavs bort för länge sedan som jaktkoja.

Lekstugans köksbord och stolar av trä och masonite finns kvar även om lekstugan sedan länge är borta. Den stod där vedbacken nu är belägen. Jag tog fram möblerna för fotografering för några år sedan. Det är enkla konstruktioner i vitt (trä) och rött (Masonite). En gång väldigt omtyckta och använda. Elspisen, även den av träfiberskiva, är en köpt leksak. 

Här är den enda helt funktionalistiska lekstuga i min hembygd som jag uppmärksammat. Byggd av släta träfiberskivor med pulpettak och fin veranda/farstukvist. Den är nu borta, flyttad påstås det. Den var enkel men hade inte mindre kulturhistoriskt värde för det. Men det är tyvärr byggnader av den typen som försvinner om man inte väljer att bevara sin historia.

Nu uppmärksammas lekstugorna och deras kulturhistoria av Skellefteå museum. Ingen är gladare än jag för det. Det är behjärtansvärt då många överloppsbyggnader försvinner eftersom få sätter värde i dem. De hemmabyggda lekstugorna försvinner och ersätts av köpta friggebodar. Men vem vet, kanske kommer en lekstuga i funktionalistisk stil att visas på bild där i Skellefteå tisdag den 26 november. Nästa gång kanske föredraget hålls här i kommunen...
.
.

Högt trähus

Förra veckan var jag på studiebesök med kollegor till landets hittills högsta trähus. Korslimmat trä, KL-trä, har använts i stommen i det 9 våningar höga bostadshuset. Vi fick möjlighet att studera arkitekturen ingående både från ut- och insidan. Konstruktionen med KL-trä är intressant. I Österrike har det länge använts men nu ser en boom ut att ske här i landet. Fram till i år fanns endast en tillverkare av KL-trä - i norrländska Bygdsiljum. Nu startar fler fabriker.

Beräkningar har gett vid handen att genom att använda trä istället för betong har koldioxidutsläppen kunnat minskas med 550 ton i detta projekt. (Ett ton motsvarar cirka 400 mils bilkörning.) Tänk bara vilka utmärkta kolsänkor alla gamla timmerhus är! De är värdefulla av flera anledningar än de eventuella kulturhistoriska och ekonomiska värdena, de är bra för natur och miljö.

HÄR finns en artikel om Sveriges högsta trähus ritat av ett danskt arkitektkontor.
.
.

Fin modern arkitektur

Skogsbyn i Jädraås, vars första hus stod klara 1952, hör till de mer ur arkitektonisk synvinkel värdefulla exemplen på arbetarbebyggelse från 1900-talets mitt. Skogsbyn ritades av arkitekten Ralph Erskine. Erskine skapade spännande miljöer genom byggnadernas asymmetrier, motsatser, färgval och materialsammansättningar.

De 18 arbetarbostäderna var avsedda för skogsarbetare vid Jädraås bruk.

Jag säger bara - kolla stupröret! Hur lekfullt som helst med den svaga knäcken långt ner på fasaden. Vad är det som säger att stuprör måste ha böjar högt upp???

När järnbruket lades ner 1942 tog skogsbruket över som huvudnäring i Jädraås. Därav kom de till, de fina arbetarbostäderna avsedda för skogshuggare.
.
.

Att se med nya ögon

Vad kan du lära dig av en gammal BH?

Vad har bevarande av kulturarv och föremålsforskning 

med underkläder att göra?

Jo ganska mycket faktiskt. Genom att vrida och vända - även titta med lupp - kan du lära dig att sätta historia och textil i ett sammanhang som breddar din förståelse för samtiden, ett föremål eller en företeelse.

Hos oss kan du utbilda dig inom kulturvård, konst- och textilvetenskap. Du lär dig se din omgivning med nya ögon i mötet med bilder, byggnader och föremål - gamla som nutida. (...)

*****
När jag slår upp en retrotidskrift möts jag av en annons som attraherar. Skulle denna marknadsföring ha funnits då jag valde väg i gymnasiet tror jag nog att den hade lockat mig. För mig har det blivit kunskap om äldre byggnader som breddat min förståelse för samtiden och som gjort att jag kunnat se min omgivning med nya ögon.

Hur kan du veta så mycket om byggnader?  fick jag som fråga av en kvinna som borde ha känt till min bakgrund. Vad svarar man utan att bli långrandig? Historieintresse, studier, studier, nyfikenhet, erfarenhet och mer studier. Att lära sig se på samtiden och samhällsförändringen med "andra glasögon"... Hur givande är inte det!
.
.

Avbrott i julstöket

Vi gjorde ett avbrott i julstöket dan före dan före dopparedan, för att besöka nyinvigda Nationalmuseet. Nu var här mindre trångt, mer konst och konsthantverk hade tagits fram ur magasinen och kunde exponeras då nya fristående väggytor hade byggts. Och framför allt var rummen så mycket färgstarkare, en trend i tiden. Att samtala i caféet var omöjligt då det var oerhört dålig akustik där. Den nedre skulpturhallen, där café och restaurang tidigare legat några år, var vackert belyst med hjälp av dagsljuslanternin och artificiell punktbelysning. 

 

Det här äkta paret fanns kvar och funnit en ny plats. Över huvud taget gick det att känna igen sig i museets våningar. Upplevelsen av det nyinvigda museet var övervägande positiv.

.

.

Cliffhanger

Winter cabin, Mount Kanin, Slovenien.

Arkitekt: OFIS arhitecti

Färdigställt 2016

Foto: Janez Martinčič
Den lodräta skuggan i mitten är resultat av vecket i mittuppslaget.

I det karga landskapet uppe på Mount Kanins topp i de Juliska alperna har man låtit bygga en stuga med rum för nio personer. Den extrema miljön, där hårda vindar, snöstormar och regnoväder är mer vanliga än ovanliga, ställde höga krav på stugans byggmaterial. Stommen av trä är klädd med aluminiumkomposit, som tack vare sin hållfasthet kan stå emot de svåra väderförhållandena som bergstoppen bjuder på. Stugan nås endast via helikopter eller genom att klättra upp för berget.

Ur MiA - Metall i arkitekturen nr 1-2017. Utgivningen av tidskriften har tyvärr upphört.

Foto: Alec Gregorič

Klicka på fotot för att se större, tydligare och en mäktigare omgivning.

För den intresserade finns fler fascinerande foton på den spektakulära stugan att se på Archilovers.com 

. 
.

Gymnasiet i Härnösand - en nyklassicistisk pärla

Gymnasiet i Härnösand är en vacker byggnad att vila ögonen på. Den ritades av Stockholms-arkitekten Olof Tempelman 1785. Skolbyggnaden är numera rådhus.

Redan år 1587 omtalas skolundervisning i Härnösand, då endast en så kallad barnaskola, de norrlänningar som önskade högre bildning vände sig till Gävle och Gävle gymnasium. År 1650 började Härnösands gymnasium sin verksamhet.

Syftet med den nya skolan var framför allt att utbilda präster till Norrland, med särskild tonvikt på kristnandet av samerna, och huvudämnena var teologi och latin. År 1791 flyttade man in i Olof Tempelmans nyklassicistiska byggnad.

Det gamla Härnösands stift omfattade Medelpad, Ångermanland, Härjedalen, Jämtland, Västerbotten och Lappland, alltså mer än hälften av Sveriges nuvarande yta. Inom hela detta område var Härnösands gymnasium länge den enda bildningsanstalt som utexaminerade elever till universiteten; detta gymnasium har därför genomgåtts av nästan alla akademiskt bildade män under denna tid inom den norra delen av Sverige. Detta förhållande ändrades vid mitten av 1800-talet. Fullständiga läroverk tillkom nämligen i Östersund 1847, Umeå och Luleå 1858 och Sundsvall 1877.

Wikipedia ger fler uppgifter om Härnösands gymnasium.
.
.

Prisat hus

Arkitekturen är landsbygden i dag främst en plats för exklusivt turistande; lokal byggnadskultur har sällan med arkitekter att göra. Men det finns undantag:

 Foto: Mikael Olsson

 Foto: Bert Leandersson

 

Foto: Bert Leandersson

Vinnaren i Rödfärgspriset 2018:

Späckhuggaren i Kärna, skapat av Bornstein Lyckefors med Andreas Lyckefors, Per Bornstein och Johan Olsson som ansvariga arkitekter. Läs mer HÄR.

.

.

Mejlkompis

Fick för några år sedan en ny kompis som läst min blogg och mejlade mej. Det blev många mejl framöver. Han var också arkitekt, bosatt i Sthlm med en älskad släktgård i Dalarna som var familjens fritidshus. Vi diskuterade byggnadsvård, dränering, dialektala ord, jordrannsakningsprotokoll, byaforskning, kulturmiljöfrågor, arkivmaterial, ja mycket. Människa kan sannerligen vara människas glädje. Han uppmuntrade mej i mitt skrivande, kom med hejarop.

Han utexaminerades från KTH 1959 så att det var åldersskillnad mellan oss insåg jag. Han var liksom jag en klassresenär, något som kanske gjorde att vi förstod varandra.

Jag har inget foto på min mejlkompis men detta är hans mamma Ingeborg, till vänster, med väninna ca 1917 (min egen fars födelseår). Ur Bodabygden 2004 utgiven av Boda hembygdsförening.

Så slutade mejlen komma.
Nu vet jag att han är borta för alltid.
86 år gammal.

.
.

Kontemplativt

 

Salgenreute kapell, Österrike, 2017. 

Mer information HÄR.

.
.

Tips! Tips! Tips!

Husesyn  med Ulla Skoog är tillbaka med en ny säsong. Den 1 juli klockan 14.30 sändes det första halvtimmesprogrammet. Repris måndag klockan 19.03.
Är man det minsta intresserad av gamla hus och bra byggmaterial och cirkulär ekonomi ska man absolut lyssna. Absolut!

I säsongens första program handlar det om Bohuskustens fiskelägen och jag kan bara instämma i åsikterna i det första programmet. Det som sägs kan man applicera på de flesta platser i landet.

För några veckor sedan besökte jag Bohuslän. En skaldjurstallrik med dagsfärska fångade havskräftor, räkor, rökta räkor och blåmusslor blev en god kvällsmåltid. Men i Grebbestad hade många av husen byggts till och om så att karaktären av gammalt fiskeläge var borta. Och de nya hus som byggts (förmodligen där äldre hus stått) var verkligen inte vackra - bländande vita med jättestora balkonger med glas och aluminiumräcken byggda längst in i hamnen. På en centralt belägen plats där så stora hus inte stått och där balkonger tidigare inte byggts ut mot havet. Förklaringen till att det blivit så är tydligt beskrivna i programmet.

.

.

Mitt första möte med klassisk arkitektur

De första klassiska arkitekturelementen jag såg finns i grannbyns bönhus, invigt i oktober 1930. Det är mitt livs tidigaste möte med antikens formspråk eftersom jag såg det redan som 5-åring då jag började söndagsskolan. Närmaste granne är den välbyggda skolan av gult murtegel från 50-talet där jag gick de 6 första årskurserna med skolavslutningar i bönhuset.

De två pilastrarna, som försetts med tre med kannelyrer vardera, avslutas upptill med joniska kapitäl. Kanelbullarna, voluterna, är kännetecknet för den joniska kolonnordningen. Här är det enkelt, raffinerat och elegant utfört. Vem är den okände arkitekten?

De spetsar som syns mellan voluterna bör vara symbolen för en ytterst stiliserad dekor - joniskt kymation eller äggstav, men helt utan den rundning ett sån´t ornament ursprungligen hade. Jag gillar verkligen lekfullheten och stiliseringen. Pilastrarna bärs upp av höga plintar som i sin tur står stadigt på golvet.

Det här rummet förändrades 1973 då taket sänktes, ny belysning och nålfiltsmatta på podiet kom till. Även de fina, målade träbänkarna är utbytta. Men den klassisistiska omfattningen till altarabsiden med texten O LAND, HÖR HERRENS ORD! förändrades inte vid ombyggnaden, inte heller altartavla med den gode Herden och altare.

De stora vita glasgloberna som hängde i taket byttes ut. I något sammanhang följande decennium fick jag veta att de skulle sändas iväg till auktion och köpte då loss en av de där enorma hängande funkisgloberna som då förvarades i ett uthus. Ett kärt minne av detta missionshus.

Att detta rum på många sätt format min tankevärld står helt klart.
.
.