Konsten åt folket

En vardag i början av oktober blev ägnad åt offentlig konst i Nätra - Sidensjö.

 

Ångermanland - kan man annat än tycka om detta böljande landskap? Här en bild från Östersel. Dagen gav ett vackert väder, just här tornar vackra och hotfulla moln upp sig och en regnskur kom. Men då satt vi inne i bystugan i Rössjö, byn där mannen, som med sitt testamente möjliggjort denna offentliga konst, föddes.

Kajsa Mattas "Kottkor" vid Västanåskolan i Nätra tilltalade mig med fä-bless för kossor. På byaskolans skolgård fanns dessa bronsskulpturer för barn, och vuxna med för den delen, att leka med och på.

Nä, speciellt tillrättalagd omgivning kan man inte påstå att det är. Skola och fotbollsplan med behövliga funktionsbyggnader (syns på bilden) och mitt i detta en lekskulptur. Jag älskar konceptet med bra brukskonst till barn.

Alldeles intill kottkorna ligger både Västanåskola och förskola. Förskolebarnen satt utomhus och åt mellanmål medan de större barnen antagligen hade lektion eller slutat för dagen ty de syntes inte till då vi råkade vara där. Vid skolan i Sidensjö fanns två konstverk och en bit därifrån, högst upp på toppen där Sidensjö sparbank ligger, fanns ett himmelskt konstverk.

 "Våg"  av Dag A Birkeland i Köpmanholmen. Detta är en del av "Höga Kusten" och härifrån går båtarna ut till Trysunda och Ulvön.

Hans Hedbergs frukter är väl aldrig fel... Här ett plommon i brons inom Forss bruksområde vid Köpmanholmen där Hedberg föddes som son till bruksägaren.

Här finns att läsa om stiftelsen Jonas Nätterlunds minnesfond, mannen som vid sin bortgång 1995 testamenterat 24 miljoner till offentlig konst i sin hembygd. En stor del av utsmyckningarna är placerade där barn och gamla finns.

HÄR finns konstverken som till dags dato är utställda. Bilderna här nedanför kommer från den hemsidan.

 "Skräddaren en vän i viken" av Johan Viking 2001. Står vid skolan i Sidensjö.

 "Arch" av Claes Hake 2002. Installation i landskapet alldeles intill E4 i Bjästa. Nu har jag fått svar på vem som skapat och hur denna landskapskonst kommit till. Jag äskar den! Har även fått klarhet i vem som bekostat "Två bryggor, skatten finns där de möts" vid Drömmesjön som jag såg för första gången 2009 och nämnde här.

 "Arch" av Claes Hake 2002 en sommarkväll.

 

Barn och konst vid Sidensjö skola.

Vi såg 10 konstverk på vår resa denna härliga dag om jag räknar rätt. Det är bara att önska Örnsköldsviks kommun lycka till med beställning, skötsel och val av konst.

Den här offentliga konsten är till för människorna i bygden och inte tänkt som turistattraktion. Blir den ändå turistdragare är den ett mervärde för den som åker kring och beskådar och goodwill för bygden.

.

Någonstans i Västerbotten

Det här är ett egendomlig plats.
En egensinnig människas skapande.
Långt från allfarvägarna.
En "hemlig" plats som består av många små byggnader.

Till exempel en gäststuga med björkdekorationer.

Vattenblänk mellan furorna.

Duschrum med konform.

Plats med kyld förvaring.
Och mycket mer än så finns på det där stället.
.
.

Suprematism

Den ryske konstnären Kazimir Malevich skapade 1918 en målning ”White on white” eller som den svenska titeln lyder ”Vitt på vitt”.

Белое_на_белом - Vitt på vitt

Minns en gång då jag var liten att pappa berättade om en ryss som en gång målat en tavla med en vit kvadrat på vit botten. Det talades om den då pappa var liten (han föddes 1917, året före Malevich målning) och "alla" i sågverkssamhället Rundviksverken tyckte det var riktigt konstigt,  konstigaste av konstigt. Jag tror knappast någon hade sett konstverket avbildat och absolut inte i verkligheten. Såg man något annat än vitt? Jag själv föreställde mig då en helvit tavla men var fanns fyrkanten?

Då vet ni hur min kulturella bakgrund ser ut.

För mej är den här händelsen underbart typisk för hur synen på "modern konst" kunde te sig under (första halvan av) 1900-talet. Kanske är det därför den där konstberättelsen fastnat i minnet. Det är intressant att jämföra konst, mode, musik och arkitektur ute i världen och se, höra, läsa om det samtida som gällde här i socknen. Det kan bli verkliga krockar och insikt och förståelse av olika verkligheter och världsbilder.
.
.

Två favoriter

via GIPHY

Jag tycker mycket om Piet Mondrians (1872 - 1944) konst. Här en komposition i hans anda utfört som ett 15-spel som också kan vara roande om ni frågar mej.
.
.

TV var inte grejen

Nu när varje individ väljer att titta på film och tv oberoende av tablåerna är det svårt att komma ihåg hur man såg på televisionen i dess barndom. Den introducerades med reguljära sändningar här i landet 1956. Då var sändningarna svartvita och bara en kanal fanns. TV2 kom 1969 och färg-tv ett år senare.

Någon gång in på 60-talet införskaffades de första tv-apparaterna här i byn. Men inte i vår familj. Vi fortsatte med högläsning och berättande på kvällarna. Det var mamma som stretade emot. Ibland tittade jag på tv hos lekkamrater. Men minns inte att jag saknade att vi inte hade egen tv-apparat.

Jag minns en gång att ett par yngre skolkamrater försökte reta mig när de insåg att vi inte hade en tv hemma, men jag var sådan att jag inte tog åt mig av mobben. Inser att jag måste ha varit en ganska stark liten flicka som kunde stå emot grupptryck. Det är ju som bekant särskilt på små orter och i byar som likriktning och gruppnormen är särdeles stor.

När en tv-apparat slutligen inhandlades hade det blivit juli 1971. Jordbruket hade lagts ner den våren och jag skulle i augusti flytta till stan för att gå på gymnasiet. Naturligtvis blev det som mamma anat. Varje kväll bänkade sig pappa framför tv:n och såg i princip allt som sändes. Så hade nya vanor skapats, familjegemenskapen förändrades. Själv var hon mån om att planera sitt tittande hela sitt liv. Hon var ingen slötittande soffpotatis precis.

I svarta vaxböcker finns räkenskaper från 1950- till 1990-tal. Här kan man se att i juli 1971 finns en TV mottagare för 1100 och en antenn för 295 kronor upptagna.

Någon tv ägde jag inte de fyra första decennierna av mitt liv och det var inget jag saknade på något sätt. Det gick så bra utan. Då "alla" snackade om Dallas på 80-talet frågade jag grannen i lägenheten intill om jag kunde komma in och se ett avsnitt. Bodde i Sthlm då. Javisst gick det bra. Så då fick jag en bild av vad det handlade om - JR, Sue Ellen och de där typerna. Men det räckte med detta enda avsnitt för min del.

I kulturkretsar har tv ansetts lite lågstatus och gör väl så fortfarande. Inte för inte kallas apparaten för dumburken, ett sätt att hålla befolkningen i schack. Att skaffa sig egna upplevelser och få egna intryck genom teaterföreställningar, konserter, på konstgallerier och museibesök har lockat mig mer och har under mängder med år varit lättåtkomligt genom boende i storstan. Det handlar kanske om att inte vilja låta sig pådyvlas andras åsikter via rörliga bilder med prat. Fast idag, då tablå-tv är ur spel, kan vi sakna den tid då gemensamma samtalsämnen serverades oss via tv.

Där jag tittar som mest på tv är nog i morfars hus där pappas tjock-tv fortfarande står till buds.

Höjdpunkt

Minns den där vandringen upp till Chapelle Notre-Dame-du-Haut på en kulle utanför byn Ronchamp i östra Frankrike en julidag för många år sedan. Akacieträden blommade, solen värmde, grusvägen var dammig och hela tiden var det uppförsbacke. Och plötsligt fanns målet där, uppe på den gräsbevuxna kullen, den där märkliga byggnaden som jag bara sett på bild tidigare.

Kapellet ritades av Le Corbusier 1950-54 och var en stor sakral upplevelse i betong. Arkitektur är ljus sägs det ibland. Visst är det så och viss påverkar arkitektur människor.

Är man intresserad och glad i byggnader finns utflyktsmål överallt. Jag kan uppskatta både små röda stugor och världsarkitektur i betong :-)

Interiör, fasad och planritning från nätet. 
Här är kapellets officiella hemsida.
Vid den tid jag kom dit fanns inte det visitors centre som idag möter besökarna.

Hjärtats dag

Vid avenue de Neuilly
Där ligger ett slakteri,
Och när jag går till staden,
Jag går där alltid förbi.

Det stora öppna fönstret
Det lyser av blod så rött,
På vita marmorskivor
Där ryker nyslaktat kött.

I dag där hängde på glasdörrn
Ett hjärta, jag tror av kalv,
Som svept i goffrerat papper
Jag tyckte i kölden skalv.

Då gingo hastiga tankar
Till gamla Norrbro-Bazarn,
Där lysande fönsterraden
Beskådas av kvinnor och barn.

Där hänger på boklådsfönstret
En tunnklädd liten bok.
Det är ett urtaget hjärta
Som dinglar där på sin krok.

August Strindberg

ETT URTAGET HJÄRTA ur diktsamlingen Sömngångarnätter från 1884.

 Bloggliv.
.
.

Balett i bastun

Programbeskrivning: "Myten om den tornedalske mannen ska prövas. Vad klarar han egentligen av, vilken självdistans har han, i ett av sina heligaste rum? För i Tornedalen är bastun helig mark. Så vad händer när bastun i Tornedalen intas av koreografen Justine Kirk som vill sätta upp en balett?"

Såg Bastubaletten på svt play i helgen. Fem tornedalska karlar övar in en balett under ledning av ett kvinnligt proffs. Knapsu? Fjolligt? Nej, inte alls. Viktiga ämnen och väsentligheter pratas om på vägen mot målet och det görs med självdistans och humor, alla bjuder på sig själva. De fyra halvtimmes-programmen kan ses till den 3 mars.

Om fler program av den här typen sändes från norra delen av landet skulle synen på "Norrland" förändras. Det är lätt att bli stolt över att vara "norrländska" efter att ha sett det här. Bastubaletten bevisar även att bra tv kan göras utan att en kändis intervjuar kändisar eller kändisar tävlar mot kändisar. Låt vanligt folk komma till tals istället. Mera sån´t!
Någon som säger emot?  ;-)
.
.

Thorvaldsens Kristus

Den här gipsfigurinen har stått placerad på några olika platser under årens gång. Hur den hamnadehär är okänt men kanske var den en gåva. Efter familjens flytt till bottenvåningen på 1970-talets början har figurinen stått i bokhyllan nära de gamla böckerna, postillan med frakturstil och Rosenius dagbetraktelser.

Det här är en förenklad version av Thorvaldsens Kristus från 1821. Originalet finns i det färgrika Thorvaldsens Museum i København, väl värt ett besök. En replik i marmor från 1839 finns i Vor Frue Kirke, domkyrkan i samma stad. Den statyn är nära 3,5 meter hög. 

Min är knappt en tiondel av detta. Denna version är grövre utförd och förenklad, antagligen för att inte slås sönder så lätt och för att den kan vara lättare att gjuta med denna utformning. Ansiktet är grovt, fingrarna likaså men största skillnaden är att händer och underarmar inte går fria utan är omslutna av manteln. Därmed slås inte armarna av så lätt. Både händer och fötter har hål efter spikarna efter korsfästelsen. För det här är den uppståndne Kristus som visas, precis som originalet.

På Thorvaldsens museums hemsida läser jag:

Thorvaldsens skulptur, der forestiller Kristus, blev én af hans mest populære. Den var oprindelig bestilt af Slotsbygningskommissionen til at stå i Slotskirken ved Christiansborg Slot, men senere – mens Thorvaldsen var i København i 1819-20 – blev det besluttet, at den i stedet skulle stå i apsis, den østligste ende, af Vor Frue Kirke ved højalteret. Statuen blev senere af andre udført i mange afstøbninger og størrelser og kom til at stå i flere forskellige trosretningers gudshuse i USA og i Europa. I mindre størrelse stod den i talrige danske kirker – både på landet og i byerne. Statuen forestiller den genopstandne Kristus, der viser sig for menigheden med mærkerne i hænder og fødder fra korsfæstelsen.

Bertel Thorvaldsens (1770-1844)  Kristus.
En förenklad kopia av den danske bildhuggarens verk nådde alltså även hit.

.

.

Nu vänder mor sitt bibelblad

Den här lilla målningen av Stefan Jonsson (1876-1955) heter SÖMNAD och kom till 1924. Den är så oerhört rofylld och enkel. Denna och samme konstnärs lilla tavla VILA från 1919 är två av mina favoriter på Thielska galleriet.

En gammal kvinna, konstnärens mor, sitter med sitt sömnadsverk intill fönstret för att ta vara på dagsljuset. Sakta försvinner ljuset, snart läggs arbetet undan och det är det dags att kura skymning. Stämningen sammanfaller med Pär Lagerkvists dikt Nu vänder mor sitt bibelblad, första delen:

Nu vänder mor sitt bibelblad
och följer skriften rad för rad,
där Herrens gärning träder fram
så dunkel, allvarsam.

Men när hans ord syns alltför stort
och alltför väldigt det han gjort,
då sitter hon i skymningen
och finner frid i den.

Då sitter hon med handen kvar
på dunkla ord, men uppenbar
syns henne världen runt omkring,
dess alla ting.

På sina barn där uti den
hon tänker milt i skymningen,
och deras vägar där de går
hon blid förstår.

I knäet ligger Skriftens ord,
hon tänker på den väna jord.
Här är det trygga, ljusa hem
som Herren givit dem.

Hon knäpper sina händer hop
på djup och outgrundlig bok.
Då faller stilla över den
den dunkla aftonen.

 

Tänker på mina föregångare som läst ur den här postillan som är tryckt 1844, den senaste var min mamma.

 

*
Så satt måhända vid sin Bok
inunder stjärnhimlens dok
så mången gång ock Herren själv.
Allsmäktig Herren själv.

 Med väldigt finger pekar han
på ord som ingen fatta kan,
och djupt i mörkren tränger ner
hans blick som allting ser.

Men när hans visdom syns för stor,
då sitter han som du nu, mor,
så mild och god i skymningen
och vilar ut i den.

Då tänker han på sina barn,
och all hans visdom syns som flarn
emot hans kärleks stilla fred
som dit sig sänker ned.

Mild tänker han på lycklig jord,
där alltför stora är hans ord,
men ljuset kommer på hans bud
i helig morgonskrud.

Nu blommar där en ljuvlig vår
som emot sommartider går,
milt doftar alla markens träd
och fältens ljusa säd.

Han ser i stilla syner allt
vari hans kärlek tog gestalt,
och allt hans väsen, allt han vet,
hela hans evighet.

Med väldig skrift på skumma blad
och världars öden rad för rad
förgäten ligger livsens bok
inunder stjärnehimlens dok.


Pär Lagerkvist ur "Den lyckliges väg" 1921

.
.

En stark förebild

Katarina von Bora var en stark kvinna som levde 1499-1552 i Tyskland. Hon var inte helt okontroversiell. Detta porträtt av henne finns i Nationalmuseums  ägo. Jag brukade titta till henne varje gång jag besökte Nationalmuseum och undrar om hon får hänga framme då den pågående restaureringen är klar 2017.

Katarina von Bora porträtterad 1526 av  av Lucas Cranach d ä.
Storlek 39 x 26 cm.

1525 gifte Katarina sig med den 16 år äldre Martin (1483-1546) och bara det förmodar jag var modigt av henne. Martin Luther hade startat det som kom att kallas reformationen år 1517 genom att protestera mot avlatshandeln inom katolska kyrkan. För detta bannlystes han och förklarades fredlös. Denne man gifte sig den adliga 26-åringen med. Hon var själv utstött av sin familj eftersom hon flytt från det nunnekloster där hon placerats som 16-åring. Vilket obstinat par de var men det sägs av samtiden att äktenskapet ska ha varit lyckligt.

Luther kom som bekant att skriva om den kristenhetens världskarta, Käthe stöttade honom. Oavsett vad man tycker om de religiösa stridigheterna och resultatet av dem, om Gustav Wasas utnyttjande av detta, om trettioåriga kriget, så måste hon ha varit stark som långliga tider levde sitt liv under pressen att någon gång bli bränd på bål för kätteri. Tänk att orka stå så stark i sin uppfattning! Några tycker att det är dumdristigt, men dit hör inte jag...

Det var min mor som introducerade Katarina von Bora för mig. Det tackar - och tackade - jag för.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Katarina von Bora, Martin Luther, reformationen, Nationalmuseum, Lucas Cranach d ä, Gustav Vasa

Svart på vitt

Ett silhuettklipp av en okänd hand som vid närmare efterforskning är tillskriven Johan Leksell, hänger på en av hembygdsgårdarna jag besökte i somras.

Är det någon fler än jag som fascineras över silhuettklipp? Denna gracila och pilliga konstart där man med sax klipper ut figurer, landskap, djur och har i slutändan det perforerade papperet fortfarande sammanhållet i ett stycke. Sen klistrar man upp det mot en vit bakgrund. Många gamla silhuettklipp är otroligt skickligt utförda.

Johan Leksell, prästson från Björskogs socken i Västmanland, anses av många vara Sverigemästare i klipp. Åtminstone är han den mest berömde. Själv köper jag på mig silhuettklipp från 30- och 40-talet, gärna med älgar :-)
.
.

Resans mål

Så var jag då framme vid målet för denna tur - Albert Engströms ateljé (och stuga) i Grisslehamn. Som jag planerat i så många år.

Efter en relativt lång promenad i tallskog längs vattnet uppenbarar sig den lilla ateljén som jag sett så många gånger på bild.

 

Byggnaden, som är hitflyttad, är tvåfärgad för att utgöra ett sjömärke sägs det. Sevärd inredning var det också.

  

Visningen av detta enda rum var gedigen och välavvägd och tog si då där tre kvart. Skrönor berättades, fakta förtäljdes om livet som Albert Engström med sin familj levde här. Det går inte påstå att det var trångt i ateljén eftersom jag var ensam på visningen :-)

Äntligen har jag varit där, vädret var somrigt, caféet öppet och så även stugan där familjen Engström bodde. Här nere är så centralt, så nära mellan sevärdheterna kan jag konstatera.

Så körde jag ytterligare några mil norrut och slutade med middag vid havet i den ljumma sommarkvällen hos gamla kompisar jag inte träffat på länge. Vi kom bland annat att tala om landsbygdsboende, så annorlunda här än i norra Norrland. Närheten till större städer och kulturutbud påverkar vilka grupper av människor som flyttar ut från stan. Det handlar om gentrifiering av landsbygden. Eller som det kan uttryckas på finspråk: här kan de boende lättare utöva en urban interaktion som del i sin landsbygdspraktik. Precis vad Albert Engström gjorde.
.
.

Albrekt Målare

Jovisst, besöker man kaplansgården i Härkeberga är det ett måste, tycker jag, att ta en sväng in i kyrkan som ligger ett par stenkast därifrån.

Där inne målade Albertus Pictor kyrkans väggar och valv på slutet av 1400-talet med ett myller av bilder. Valven har aldrig varit överkalkade så bilderna framstår väldigt tydligt. Så här såg de medeltida kyrkorna ut, täckta med målningar som prästerskapet kunde referera till under predikningarna. Menigheten var analfabeter och kunde inte själva läsa bibeln utan fick berättelserna utlagda i kyrkan med stöd av målningarna. Efter reformationen överkalkades många kyrkors bildserier.

I Härkeberga kyrkas vapenhus, som har låga valv, ser man kanske allra tydligast. Särskilt då den vackert beslagna porten står öppen. På fotot ses "Livets hjul".

Den föreställningsvärld som fanns under medeltiden har levt kvar länge, mycket länge. Ja, på ett sätt fortfarande. Mjölkhare, ja baran som jag säger, ser ni avbildad här ovan. Väggmålningen har varit överkalkad och blivit framtagen så den är lite disig.

En kvinna står och kärnar smör och får hjälp med detta av djävulen. Hon har sålt sin själ till fan själv och som gentjänst fick hon en mjölkhare som står där framför smörkärnan och spyr upp mjölk. Haren/baran ser till att det alltid finns mat och pengar i hushållet. Hur man gör för att skaffa en mjölkhare kan man läsa HÄR.

Den som sett filmen Mephisto från 1981 med Klaus Maria Brandauer i huvudrollen, förstår kanske vad jag menar när jag menar att föreställningsvärlden lever kvar ännu. Fast kanske på ett mer intellektuellt plan.

Upphovsman: Lennart Karlsson, Sveriges Historiska Museum, SHM.

På bilden ovan  ses en annan framställan på samma tema i Söderby-Karl i Uppland. Det blir ett utflyktsmål nästa gång :-)

Jag minns en familjesemester på 70-talet då jordbruket upphört och semester kunde tas. Som 18-åring med färskt körkort rattade jag gärna bilen och vi körde mest efter pappas direktiv och hamnade vid Härkeberga kyrka strax efter stängningstid. Han ville introducera familjen i landets kulturella rikedomarna. Minns också hur ofantligt besvikna vi var att missa denna sevärdhet. Sedan dess har jag besökt kyrkan ett par, tre gånger men för pappa, som verkligen var intresserad, blev det aldrig av igen.
.
.

Finito

Sommaren 2010 öppnade Olofsfors Byggnadsvårdsbutik som en av aktörerna det gamla järnbruket i kommunen. Först i ladugårdsflygeln och sedan sommaren 2013 i brukets fd handelsbod. Sedan den 4 juli 2015 är butiken stängd. På obestämd tid. För alltid skulle jag gissa.

Jag minns när den startade hur förespråkare tyckte att det var bra med höga "Gysinge Byggnadvårds-priser" för att folk i trakten skulle förstå att de i sina hus hade något värdefullt. Att folk skulle bli mer varsamma med husen de äger. Jag är tveksam till detta, tror inte det fungerar här i trakten som på andra håll. Byggnadsvård och kulturhistoria är för lite spridd i kommunen. Byggnadsvård ska vara för folket med priser som inte är skyhöga. Höga priser innebär att man lokalt låter bli att handla i butiken och utbudet är inte tillräckligt intressant för att man ska åka från Umeå eller Örnsköldsvik i en sådan omfattning, att det går ihop. Underlaget och intresset är för litet.

Så här kan det gå till: Vi har tre anslagstavlor i min by. Två numera riktigt stora längs gamla Riks13. Då byggnadsvårdsbutiken öppnade satte ägarna upp lappar runt om på anslagstavlor i hela kommunen. På tavlan närmast mig revs denna infolapp om Olofsfors Byggnadsvårdsbutik ner efter några få dagar. Kontrollfreaket, som menar sig ha rätt att bestämma vad som får sitta uppe just här, hade på känt manér gjort sitt än en gång. Som vanligt får endast information som rör byn - viltvårdsområde, byamännen (samfällighetsföreningen), bygdegårdsförening - sitta uppe. Anslagstavlan är ofta klinisk. Få anslag, absolut inga överlapp. Att det inte är en kulturpersonlighet som kontrollerar anslagen är lätt att inse, det är heller ingen som vill stötta nystartade företag eller kulturevenemang på andra platser i kommunen. Senast revs det vackra anslaget ner om den verksamhet som konstnärsparet i grannbyn tillför bygden.

Vad är kultur? Vad är okultiverat?

Edit: Denna butik var, vad jag vet, den enda i kommunen där man kunde köpa linoljefärg.
.
.

Bonhoeffer

Dietrich Bonhoeffer är en teolog och tänkare jag stötte på under 1970-talet. Han föddes 1906 och avrättades 1945. Han var nazimotståndare. Ett berömt citat av honom är:

"Tystnad inför ondskan är i sig själv en ondska; Gud kommer inte att hålla oss utan skuld.
Att inte tala är att tala.
Att inte handla är att handla."

*

”Vad är det här för tid, när ett samtal om träd nästan är brottsligt, eftersom det innebär tystnad om så mycket grymhet”

Vem som undrade det senare kan ni se här.

Bilden länkad till den plats jag lånat den från.

Målningen av Paul Klee från 1932 var en av många som Hitler-regimen inte tillät. Samhällsomstörtande verksamhet är vad ni ser. Eller va!? Konst och det skrivna ordet kan betraktas som mycket farligt i ett åsiktsförtryckande samhälle. 

.

.

Läs även andra bloggares åsikter om Bonhoeffer, Brecht, Klee, nazism, motstånd, åsiktsförtryck, mod, det skrivna ordet, konsten
.
. 

Långnäsa

Kasper - en av Stockholms skulpturer Stadsdel: Södermalm Placering: Medborgarplatsen (1970) Konstnär: Göran Strååt Material: brons Kasper står på Medborgarplatsen och räcker lång näsa åt förbipasserande. Bronsskulpturen som är 1,75 meter hög knyter an till medeltidens tradition där småfolket fick göra sig lustigt över alla besserwissrar och den dåtida förnäma överheten.

Kasper på Medborgarplatsen. Foto Johnny Söderberg

Hur många gånger har jag inte passerat Medis och sett Kasper på sitt fundament, en låg kolonn som upphöjer honom till retsam och viktig Petter. Like!
.
.

Berget Fuji

 凱風快晴

Fuji i rött, sydlig vind, klar morgon.

Jag har bytt motiv på bildskärmen.
Det blev denna här.
Det är en av vyerna i en förnämlig svit med 36 vyer av berget Fuji av japanske konstnären Hokusai som levde 1760-1849. Se mer här om du är intresserad av japansk konst och inte sett dem tidigare. Bläddra, klicka och förstora för att se de många detaljerna. En parafras på detta skapade arkitekten Lasse Holmer då han på 1980-talet målade 36 akvareller av Multråberget. Fatta att jag gillar Ångermanland...

Tillägg för behövande: Multråberget ligger nära Ångermanälven i Sånga och Multrå församlingar, Sollefteå kommun, Västernorrlands län, Ångermanlands landskap, Mellersta norrland.  Norrland är en del av Sverige. Residensstad i Y-län är Härnösand, största stad är Sundsvall. Båda dessa städer ligger vid kusten. För upplysnings skull till alla svea- och götalänningar;-)
.
.

En kvinnlig parafras

Det här är en välkänd teckning utförd av Leonardo da Vinci som på 1400-talet avbildade den vitruvianske mannen. Manskroppen med utsräckta armar och ben är inskriven i en cirkel och en kvadrat. Teckningen har fått namn efter den romerske arkiteten Vitruvius som influerade renässansmänniskorna och därmed Leonardo med de proportionsregler han nertecknat i "Tio böcker om arkitektur" under första århundradet efter Kristus.

När jag läste arkitektur ingick det att lära sig människans proportioner eftersom det som byggs kretsar kring just detta. Människan är menad att som nyttjare av arkitekturen stå i centrum - människan är alltings mått. Gamla mått visar genom sina benämningar en del av detta: famn, fot, tum...

***

Så här i tiden omkring den internationella kvinnodagen kan det vara lämpligt att visa en parafras på det gamla konstverket men inte en motbild.

Skillnaden är att det är kvinnan som står i centrum, inskriven i en cirkel och en kvadrat. Och med fler armar för att klara av alla de sysslor hon beräknas hinna med i hemmet. Det är Jennifer Hawkins som tecknat den vitruvianska kvinnan :-)
Kvinnohistoria i årtal finns här.


Läs även andra bloggares åsikter om internationella kvinnodagen, vitruvianska kvinnan, Jennifer Hawkins, vitruvianske mannen, Vitruvius
.
.

Månsken över Kungliga slottet

Utsikt mot Stockholms Slott. Vinterstycke, Carl Stefan Bennet (1800-1878), NM 4743.

Även i centrala Stockholm kunde man på 1800-talet njuta helt och fullt av månskenet. Precis som jag njöt härförleden på landsbygden. Den här målningen på Nationalmuseet är en favorit.
.
.