Masonit som konst

Nu i samband med Coronakrisen lägger flera museer ut sina utställningar på nätet och Youtube.
Konstakademien i Stockholm har filmat sina tre pågående utställningar, varav Insidor och utkanter med skulptören Berit Lindfeldt är en. Hon har skapat rumsligheter i MASONIT. Då kan det bli som på filmen.
.
.

Lekstugor som kulturhistoriskt fenomen

Tisdag 26 november 2019 kl. 18:00–19:00 hålls ett föredrag om "Lekstugan" på Nordanå kulturområde i Skellefteå.

Bilden kommer från Skellefteå museums samlingar, SM LS 00082.

 Lekstugan, historien om den lilla stugan med stora möjligheter

Lekstugan har älskats av generationer av barn och väcker för många kära minnen. Kanske växte du upp med en i barndomshemmet, eller har en hemma på gården för dina barn att leka med?

Den här kvällen kommer byggnadsantikvarie Pernilla Lindström berätta om just lekstugans historia och om kända och mindre kända lekstugor för allt från prinsessor till arbetarbarn.

 Eventet är kostnadsfritt.

Arrangör Skellefteå museum, Hålla Hus

***

Den här arkitektritade lekstugan uppfördes år 1918 till två små disponentdöttrar vid ett järnbruk i Mellansverige. Den innehåller kök med vedspis att elda i och zinkbänk, storstuga, vardagsrum och sovrum. Alla möbler är specialformgivna i barnstorlek för just denna lekstuga.

Storstugans matgrupp i lekstugan från 1918. På några möbler har döttrarnas initialer snidats. Lekstugorna i hembygden var långt ifrån av den digniteten på formgivningen och därför sätter man inte något värde på de där små husen. De försvinner.

Det här är min lekkamrat Karins lekstuga hemma på deras gård. Den är riven.

Småflickor skulle lära sig sköta ett hem i ett minihus och lekstugan blev ett hjälpmedel. En vanlig lek var rollspelet mamma, pappa, barn. Först skapades lekstugorna i högreståndsmiljöer och så småningom under 1900-talet spreds lekstugor för barn till enklare miljöer dit hembygdens små hus kan räknas. Min farmor och mormor, födda 1882 och 1890 hade inga lekstugor.

***

Min och syrrans lekstuga byggdes senare, den var klädd med faluröd fjällpanel, hade tre fönster och en dörr på ena gaveln. Lekstugan innehöll två rum: kök och sovrum/vardagsrum. Sängar blev det av två upp-och-nervända potatislådor (pärlåd:er) per bädd, med skumgummimadrass ovanpå och sänglinne förstås. Här kan den sagobetonade tapeten ses. Så roligt det var att vakna upp efter en natts sömn (lite skraja kunde vi vara innan vi somnade) med blå himmel och molntussar som susade förbi fönstret. Den gavs bort för länge sedan som jaktkoja.

Lekstugans köksbord och stolar av trä och masonite finns kvar även om lekstugan sedan länge är borta. Den stod där vedbacken nu är belägen. Jag tog fram möblerna för fotografering för några år sedan. Det är enkla konstruktioner i vitt (trä) och rött (Masonite). En gång väldigt omtyckta och använda. Elspisen, även den av träfiberskiva, är en köpt leksak. 

Här är den enda helt funktionalistiska lekstuga i min hembygd som jag uppmärksammat. Byggd av släta träfiberskivor med pulpettak och fin veranda/farstukvist. Den är nu borta, flyttad påstås det. Den var enkel men hade inte mindre kulturhistoriskt värde för det. Men det är tyvärr byggnader av den typen som försvinner om man inte väljer att bevara sin historia.

Nu uppmärksammas lekstugorna och deras kulturhistoria av Skellefteå museum. Ingen är gladare än jag för det. Det är behjärtansvärt då många överloppsbyggnader försvinner eftersom få sätter värde i dem. De hemmabyggda lekstugorna försvinner och ersätts av köpta friggebodar. Men vem vet, kanske kommer en lekstuga i funktionalistisk stil att visas på bild där i Skellefteå tisdag den 26 november. Nästa gång kanske föredraget hålls här i kommunen...
.
.

Så blev det med Märtas hus och lekstuga

En rejäl make-over:

Märtas hus maj 2013, vitmålad ribbad träpanel med mörkare knutar och fönsterfoder, lertegel på taket. Huset har precis sålts. En lekstuga skymtar till höger. Den har helt släta masonitefasader, en öppen veranda och pulpettak. Då den var ny var den supermodern med sin funktionalistiska uppenbarelse

30 mars 2017. Huset har gått igenom en make-over, en metamorfos och blev en fältindelad, röd panelad stuga med nya små spröjsade fönster på bottenvåningen och de ligger långt in i fasaden, svart trapetskorrugerad plåt på taket vars smäckra takfot/takskägg försvunnit till förmån till en väldigt klumpig takfot.
En tillbyggnad har kommit till mot gården, också den med tjock takfot.

5 okt 2019. Björkarna har kapats och rötterna dragits upp men är ännu ej bortforslade. Lekstugan står där.

5 okt 2019

14 okt 2019.

14 okt 2019.
Nu har den fina vita lekstugan av slät masonite har rivits. Det finns, som jag känner till, endast en lekstuga kvar i hembyn. Undrar hur länge den får existera?

Det här är ingen ovanlig renovering här i bygden. Vad är återanvändande av lokalproducerade byggmaterial? Vad är miljötänk? Vad är kulturhistorisk förståelse?
.
.

Träfiberplattor på tak

En gång i tiden var masoniteplattor spikade på diagonalen ett takmaterial som marknadsfördes. Ett folkhemmets material. Det liknar takläggning med pappshingel, skifferplattor eller eternitplattor.

Så här kunde reklamen för dessa diagonalplattor se ut med masonitemannen som tydlig logotype.

Här ser man ett av kommunens kulturarvet på fallrepet. Det finns oerhört lite bevarat av detta en gång i tiden så stolta material. Ett enkelt brädklätt uthus med tak av masoniteplattor...

...får gå till spillo i Långron utmed allmän väg.

Vid kommunens största turistattraktion Olofsfors bruk finns ett cirka 10 år gammalt masoniteplattetak lagt på en gammal jordkällare.

Jordkällaren är murad av slaggsten och har nu tak lagt med träfiberplattor av fabrikatet Masonite. Ursprungligen var där något annat takmaterial, Masonitefabriken grundades först 1929. I bakgrunden till vänster syns brukets masugn och mitt i bilden den nuvarande stålindustrin.

 Ett foto lite närmare...

... och en närbild där man kan se hur träfibersplattorna har spikats fast samt ytan på plattorna.

Denna takläggning genomfördes med statliga pengar för kulturhistoriskt ändamål för att påminna om ett utdöende material i den svenska kommun som såg det födas. Folk i allmänhet betraktar träfiberskivor som ett skamligt och skämmigt material, tyvärr, det är allmänt ett fattigmansbevis när det fortfarande återfinns på byggnader.
.
.
.

Handduk som förmån

De här handdukarna med sin typiska blå randning minns jag mycket väl från min barn- och ungdomstid. De var arbetstagarnas förmån att ha fria handdukar med inkluderande tvätt varje vecka. Och förmånen gällde inte endast fabriksarbetarna på Masonitefabriken utan även anställda på NÅAB (Nordmalings Ångsågs AB) och många andra industriarbetare i landet. Det hängde två sådana där handdukar på wc hemma.

Vad händer om du tappar en? undrade jag.
Då får jag en mindre, svarade pappa.
Hur liten är den då? blev min fortsatta undran.
:-)
Tills jag förstod att han menade något annat med "mindre".
Då blev det skrattfest.
Tyvärr finns ingen handduk kvar här i huset. Den på bilden har jag funnit på internet.

Vid arbetsdagens slut klockan fyra (16.00) ljöd ångvisslan och arbetarna strömmade ut genom fabriksgrinden. Hur länge ångvisslan styrde arbetarnas tid minns vet jag inte, jag hade flyttat. Men det kan ha varit under 1980-talet som visslan upphörde att ljuda.

Hur som haver, när ångvisslan ljöd - ofta hördes den hem till byn fem kilometer bort, visste vi att pappa var på hemväg och att middagen då var klar. När jag var barn cyklade pappa året om till och från Rundvik. Var det snö och mörkt vintertid såg vi en blek cykellampa kämpa fram på Riks13 och förstod att han var på ingång. Han hälsade allt som oftast Gokväll i stugan när han klev innanför dörren med den blå smärtingbagen med läderskoningar som innehöll den rostfria matlådan. Senare kom han att samåka med någon yngre fabriksarbetare som hade bil. Själv tog han aldrig körkort på grund av sin blindhet på ena ögat och dåliga syn på det andra. Klagade över det gjorde han aldrig men uppskattade när jag, som först i familjen, tog mitt körkort.
.
.

Hård träfiberskiva

Hård träfiberskiva kan användas till så oändligt mycket. Här på gården har hitintills enbart board av fabrikatet Masonite använts. Vad gör jag om träfiberskivor ska användas i större omfattning framöver?
.
.

Masonite - in memorium

Bland så kallade "byggnadsvårdsexperter" märker man ofta ett förakt för dessa träfibersskivor. Att förakta masonite i alla sammanhang kan tyckas vara enögt. Tids nog får materialet sin revival.

Men trots allt är vi ett antal byggnadsvårdare som har tilltro till detta material. Jag bara undrar - varför ska jag riva bort masoniten i en inredning som bygger på detta material? Då tänker jag på mitt eget masonitekök, ett funkiskök byggt ett material helt utan farliga tillsatser. Att skala bort eller dölja inredningens träfiberskivor vore att förstöra kökets själ. Det skulle även vara att ta bort det kulturhistoriska värdet.

Sara Thorn är en timmerkvinna och multikonstnär som tagit masonite på allvar och fört upp det ytterligare en nivå. Den bruna, pressade träfiberskivan från Rundvik hedrades 2012 på Liljevalchs konsthall med en minnestavla gjord av Sara - Slöjdingenjörn.

Så här beskriver hon minnestavlan på bilden:

Jag tog en bild på en sak jag hade med på Slöjdutställningen på Liljevalchs 2012 med anledning av att Hemslöjden fyllde 100 år. Då hade Masonite ganska nyligen gått i konkurs, vilket jag tyckte var väldigt ledsamt. Vad som än hände i världen så tänkte jag att fabriken tryggt skulle finnas kvar med sina enorma pysande pressar och de dovt mullrande ångkanonerna. Eller kanske anade jag någonstans att det inte skulle vara för evigt. Den är gjord av vanlig Masonite och gubben i oljehärdad. Texten skar jag ut med skalpell av japanskt katagamipapper som jag gillar för att det påminner om Masonite i både färg och att det har en speciell lukt. Det sades att maskinerna såldes till Thailand så kanske snurrar de än och gör Masonite, vem vet?

Saras instagramkonto: slojdingenjorn
https://www.instagram.com/slojdingenjorn/
.
.

💚 1950-talet idag 💚

50-talet lever vidare...
.
.

Masonite är inte skit

Det kom ett mejl till viola.tricolor.l@gmail.com. Ett meddelande som gjorde mej mycket glad. Läs själva:

Hej

Timmer & Masonite, vilket fint namn på en blogg.

Båda delarna ligger mig varmt om hjärtat. Masonite då jag är uppvuxen som närmaste granne till Masonitefabriken i Rundvik. Från ett års ålder tills jag var åtta år bodde jag där men då behövde sågen utvidga och kom litet för nära så vi flyttade till Manhem istället. Timmer för att jag sedan ett år tillbaka har börjat utbilda mig till timrare, efter ett halvt arbetsliv i fordonsbranschen i Göteborg, där jag numera bor. Får se om det blir ett totalt yrkesbyte eller om det blir någon kombination så småningom.

Det är fint att se att någon bevarar Masoniten. Det skär alltid litet i hjärtat när jag läser på Byggnadsvårdsportalen på FB om folk som blir så lyckliga när de river bort Masoniten på sina dörrar och hittar spegeldörrar därunder. Jo, jo, fint det också förstås men roligare att läsa om någon som är glad över sin Masonite. Jag har en kompis i Röros som i sitt badrum har kvar den målade Masonite som sitter både bakom badkaret och handfatet och som kanske är från 50-talet med tanke på den milda gula färgen bakom badkaret och ljusblå bakom handfatet. Färgerna flagnar men jag tycker ändå att det är väldigt fint. 

(Åsså avsändarens namn.)

Och jag tänker: kanske är det så att man måste flytta bort från hembygden för att se det värdefulla i sin uppväxtmiljö...

Masonit är inte skit.  
Bild härifrån

.

.

Linneskåpet

Här ser ni några av de förvaringsmöjligheter som finns på husets övervåning, i 50-talsdelen. De är platsbyggda i ett hörn i lill-rumme´. Alla möjligheter till förvaring är tillvaratagna 1 trappa upp, inredd 1950. En syn som inte förändrats under årens gång.

Bakom den större, låsbara dörren finns linneskåpet. Skåpet till vänster hyllförvaring har en smart finess och i skåpet nertill finns utdragbara backar. De överfalsade dörrarna består av smala, hyvlade "reglar" ca 20x20 mm klädda med masonite på båda sidor.

Med dörrarna öppnade kan man se kulsnäpparen som håller dörren stängt läge samt blicka ända in i linneskåpets mörkaste hörn. Det går att se vad som finns där också. Där har vi finessen...

En glasskiva är placerad mellan de båda skåpen. De vitmålade hyllplanen sitter på samma höjd i bägge skåpen, de omålade är extra och har inget fäste mot glaset. Kanske kom de till något senare, vem vet..?

Kanthandtag till skjutdörrar har använts som dörrhandtag. Detta för att inga utskjutande delar ska häkta i varandra när dörrarna öppnas och skava eller blockera varandra. Och en rostfri bössning runt nyckelhålet räcker så väl i den funktionalistiskt sparsmakade fasta inredningen. Ytorna är små men välutnyttjade. Jag älskar denna lösning på ett förvaringsproblem.

Här är skjutdörrshandtag och kanthandtag använda som det är tänkt just på en skjutdörr. Dörren finns mellan masonitekök och sovrum, lill-rumme´. Finrummet med sitt blankfernissade golv skymtar.

Och här kan mitt favoritkök ses genom den öppna skjutdörren.
.
.

Ostajlat

Ett enplanshus från 2007 är till salu i kommunen.
Det är helt ostajlat inför försäljningen.
Inga möbler, inga accessoarer, alldeles befriat från homestyling.
Inga färska snittblommor, inga citroner på keramikfat, inga textilier, ingen eucalyptus.
MEN - i vardagsrummet där finns det något som får mig att haja till.
Till vänster om kaminen - en vedkorg/vedbärare av masonite.
En personlig touch.
Vi befinner oss i masoniteland.
Gott så.
*
*
Förmodligen anses den sakna allt av värde och får följa med på köpet.
Undrar hur många sådana vedkorgar som funnits och hur många som finns kvar i kommunen...

TakPastill

Jamen, det här är ju bra som det är.

Målat tak på underlag av masonite och därtill en Böhlmarkslampa. Pastillen i taket. En LED-lampa har jag bytt till men i övrigt ändras inte det utmärkta 50-talet!
.
.

Finrummet

Den lilla röda :-)

Den här småskaliga boken plus fyra till är utgiven av Nordiska museet i serien Folkhemmets rum. Baksidestexten lyder:

Vardagsrummet blev centrum i folkhemmets nya funktionella bostäder. Ett viktigt rum som skulle användas av hela familjen, ett rum för moderna människor och nya levnadsmönster. Samhällsplanerare, välfärd, ny teknik och de boendes intressen och kreativitet har format och omformat vardagsrummet under större delen av 1900-talet och in i ett nytt sekel. Fortfarande finns vardagsrummet i hemmets och vardagslivets mitt.

Det är verkligen stimulerande att återskapa finrummet här på övervåningen i huset, den övervåning som inreddes med ytskikt på masonite och som stod färdig 1950. En låg bokhylla, som skulle kunna platsa, har jag råkat, ja verkligen råkat!!!, hitta på logen i mitt andra hem. Den får bli en ersättning för den egensnickrade hylla som fanns här men som inte är i min ägo.
.
.

Dold installation

Så här byggdes elcentralen då byggnaden delades upp i två hushåll 1950 och generationsboende uppstod. Den här elcentralen tillhörde övervåningen med den unga familjen.

Genom att ta bort en lucka i övre farstuns tak kommer man åt proppskåpet. Luckan har taklisten som anslag på ena sidan och ett vred på den andra. Man ser att masonite var förhärskande byggmaterial här på övervåningen. Jajamensan. För att nå luckan tar man ner en stege som hänger på motsatt vägg. Dess vangstycken är målade i väggfärg och planstegen i den för övervåningen förhärskande röda accentfärgen, helt i 1950 år färgtyp.

För övrigt menar mannen att taklisterna som finns i hela huset är mycket originella. Inga svanhalslister, inte ett hålkäl - här är det skarpa vinklar som gäller. Han har aldrig sett den här typen förr men det ska samtidigt sägas att han inte arbetar inom bygg- eller restaureringsbranschen. I bottenvåningen fanns tidigare med stor säkerhet en annan slags taklist från byggåret 1913.

Jag tycker mycket om de här taklisterna. Snacka om funktionalism med dragning åt empiren. Har inte undersökt om de är av lokal tradition eller endast speciella för detta hus. Men det senare alternativet är inte troligt, så brukar det inte vara, influensen kommer någonstans ifrån. Spridningen skulle vara intressant att forska vidare kring. Men den tiden saknas ju.
.
.

SvårtSvårareSvårast

Det här är svåraste praktiska byggnadsvårdsarbete jag någonsin stått inför. Att försöka få ett målat tak att återfå sin gräng där en vägg rivits.

Ge mig uppgiften att pappspänna ett tak, att blanda till limfärg och måla papptaket med den, ge mig möjlighet att lerklina en vägg, måla med linoljefärg... Det är beprövade tekniker inom byggnadsvården.

Men ännu står modernismens material ganska outforskade. Därför var de här svårt.

Taket målades 1950 med limfärg av Teodor Mattsson, på 70-talet med en för mig okänd färgtyp av Alfred Sikström. De två målarna tapetserade och målade även samtliga snickerier. De var proffs som mina föräldrar engagerade, nu skulle jag själv ta tag i nästa ommålning.

Skarven som skapats då den avdelande väggen från 70-talet revs skulle döljas om möjlig. Jag använde gips och testade hur rätt gräng skulle fås fram: med trasa, med fingrar eller med roller. Jag valde fingrarnas avtryck. Men ack så besvärligt att jobba med gips. Vilken konsistens skulle den ha? Ganska löst blev bra på provskivan men det innebar att flagor av limfärg lossade då jag smetade ut gips på taket. Torrare gipsblandning gav fel gräng. Gips stelnar rätt snabbt och är därför lite svårarbetat.

Här är prover med gips påförd med roller, med fingrar och med trikåtrasa.

Till sist beslöt jag att ge upp försöken att få skarven osynlig och målade hela taket med den färg jag beställt från Göteborg: emulsionsfärg från Wibo. Färgen beskrivs som en gammaldags patentfärg av kokt linolja och cellulosalim med pigmenten titandioxid, lithopone och krita.

Färgen rollade jag på med roller med förlängt skaft. Den var lättstruken och 5 kg emulsionsfärg räckte till 2 strykningar med 12 timmars mellanrum. Kulören var vitare än både 50-tals och 70-talsfärgerna. På fotot syns ytan till vänster om dörren där en garderob byggdes och dolt både tapeten och takfärgen från 50-talet. Ingen del av taket på bilden är ännu inte målat med emulsionsfärg.

Med de kunskaper jag nu fått skulle jag inte ha använt gips utan endast sandpapprat ytan där väggen stått och målat med extra mycket färg med roller just där. Man lär så länge man lever. Samtidigt är jag osäker på att en målare skulle ha löst problemet. När jag talade med färghandeln fick jag tips om modern färg med "pizzeriaputs"-egenskaper som jag inte trodde på. En målerikonservator hade kanske klarat uppgiften bäst.

Tittar man noga syns skarven i taket men det här ljuset är förlåtande. Taket är klart, den uppgift jag så länge bävat inför är avklarad. Det är den svåraste uppgift jag än så länge ställts inför i mina hus.
.
.

Kanoten

Sommarnöjet som barn var att paddla den här kanoten. En masonitebåt som pappa tillverkade då han insåg att vi barn var glada att röra oss på vatten, närmare bestämt på bäcken som rinner genom byn.

Det började med att vi barn en sommar gick ner till bäcken på platsen för farbror Kalles och tant Hildurs tvättbrygga. Vi, det var min syster och jag samt våra tre kusiner som med föräldrarna kom varje sommar för att umgås och hjälpa till med slåttannan. Där från tvättbryggan brukade vi mata gräsänderna eller ta oss ett bad. En dag hade vi ordnat en "båt". Båten var en låda, typ sockerlåda, med plast inuti. Inuti! Pappa tillkallades för att han skulle se vår farkost. När två av oss hoppade i den tog den så klart in vatten i springorna och plurrade. Haha... Så blev det hur många gånger vi än försökte, vi hann inte ens över den smala bäcken innan båten stod på botten. Vi kom något lite längre när plasten täckte lådan på utsidan :-) Som tur var var det grunt där.

 

Det var naturligtvis där som pappa insåg att han skulle bygga det som kom att bli "kanoten". Han hade ju viss vana av båtbyggeri.

Det här kan mycket väl vara jungfrufärden med pappa bakom kameran.

Här sitter jag i aktern med en paddel. Flera somrar hade vi nöje av den där farkosten, ja även tillsammans kompisarna i byn när kusinerna åkt söderut efter att ha varit med om slåttannan. Det lektes båttaxi, det gjordes upptäcktsfärder, det paddlades både hit och dit. Hur häftigt var det inte att ensam sitta i aktern och paddla sig fram med fören stående högt upp mot himlen. Då var kanoten lättmanövrerad kan jag lova.

Visst har jag paddlat något lite vidare omkring med "riktiga" kanadensare och kajaker, t ex på Öreälven ner till Örträsksjön och sett bävrar på 70-talet eller paddlat runt Norrbyskär och senare med kajak från Norrbyskär till Snöan i mångata. Då för att övernatta i ett vindskydd och dagen efter se de märkliga labyrinterna och titta in i fiskekapellet. Men så långvarigt roligt som med masonitekanoten har jag aldrig haft.
.
.

Det var bättre förr...

 

Då slät masonite, kanske med linoljefärg.

 

Nu panelat

 

Nu - latexfärg eller någon annan plast- och vattenbaserad färg som flagar och möglar.

Det är ingen ovanlig story för ett funkisuthus och inte heller för en funkisbostad. Men just detta står i alla fall kvar än... Fler funkishus är rivna än står kvar här i bygden.

Barnvagnen

En barnvagn. En barnvagn av masonite och några andra material som gummi och plåt. Där sitter ett barn. Bakom vagnen står och sitter ett gammalt par. Utomhus. Det är länge sedan. Ingen av de på fotot minns. Bara en lever. Men hon var för liten för att minnas fototillfället. Barnvagnen finns kvar.

Trästegen står uppställd mot takfoten, takskägget. På den hänger båtshaken. Huset är renoverat, har masonitats. En annan tid. En tid med framtidshopp även för landsbygden.

Är det bättre att växa upp med framtidstro och sedan se hur den samhälleliga nergången tar vid än att växa upp i motvind och uppleva hur den vänder? Hur präglar det människor? Förkrigstidens barn kontra efterkrigstidens. Finns något att lära...
.
.

Vedkorg av masonite

Vedkorgen av träfiberskivor står fylld med björkved vid öppenspisen på övervåningen.

Vilken tur att den finns kvar och numera kan pryda sin plats i morfars hus i masonitens förlovade land. Vem som tillverkat den? Ja gissa...
.
.