Hänga tvätt

Här är det vinter, kanske 60-tal, och mamma Karin hänger lite tvätt som hon tvättat för hand inomhus i köket förmodar jag. I bakgrunden syns en grå lada som ännu står kvar, peppar, peppar... Jag trivs med att se den, med att se spåntaket, med att se det lappade spåntaket. Så såg det ut förr, inte ens ett liv bort.

Vinterarbete, endast det nödvändigaste hängdes utomhus.

Sommararbete på 60-talet fångat på ett blekt fotografi. En stor vittvätt med lakan och handdukar har hängts för tork mellan lagård och bostadshus. Det här kan ha varit före påslakanens inträde i hushållet då den amerikanska bäddningen blev vanlig. Vittvätten har kokats utomhus i en vattenvärmare och sköljts i bunke med rinannde vatten. Den flätade tvättkorgen var vanlig i hela landet.

På bilden hänger en trasmatta på tork på en träställning. Sådana ställningar var vanliga på gårdar förr. Jag tänker återkomma till dem vid tillfälle. Tvättlinorna här på gården, de spändes upp mellan väggen på lagården och bostadshuset, knaparna finns fortfarande kvar.

Till sist ett husmorstips - häng lakanen med baksidan utåt på klädsträcket, klestrecke. Då lakanet är torrt och jag ska ta ner det, viker jag det dubbelt först en gång åsså en gång till . Då kommer framsidan utåt och det går som en dans att sträcka, dra, mangla eller vad man nu har för rutin. Själv brukar jag därefter dra lakan inomhus med assistans av mannen i mitt liv. Det blir en riktig dragkamp. Då de är dragna lägger vi dem på bordet, viker och rullar ihop dem var för sig. Lätt är det, fint blir det. Precis så gjorde man i mitt hem en gång i tiden. Som jag minns nu var det en av de få saker som pappa hjälpte till med av "husmorssysslorna". HÄR kan ni läsa en vacker beskrivning av ett barndomsminne med drag i (som jag blivit tipsad om, tack!)
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om tvätt, hängning av tvätt, husmorstips, vattenvärmare, dra lakan, rulla lakan, mangla

Torka tvätt inomhus

Då jag var barn torkade vi tvättade mindre plagg inomhus på vintern. Det skedde på ställningar vid elementen. Stora saker torkades på klädstreck i ett av uthusen, ingen tvättstuga fanns och absolut inget elektriskt torkskåp.

På det här fotot, där jag och nallen försöker somna i lillrumme, syns en ställning utformad av rundstavar och järntråd i bakgrunden. Den kan mycket väl vara hemmagjord.

Den ersattes efter inte så lång tid av den här ställningen av plastbelagda järntrådar. Vi har kvar båda två fortfarande och den ena används men utan klädnypor. Bilden är från Vi Husmödrar från 1953. Kamflänsradiatorerna för vattenburen värme finns också de kvar.

Då jag var liten satt jag och plockade ihop den torra tvätten från ställningen har mamma berättat. Jag minns det inte själv, det var innan jag kunde gå vilket jag lärde mej förhållandevis sent har jag läst mej till i hushållets loggbok. Antagligen plockade jag ihop plaggen och tygblöjorna för att jag tyckte det såg oordningsamt ut, den lilla pedanten i mej var i farten. Men så fort mamma nuddade locket på pressglasskålen med karameller i vardagsrummet kom jag krypande i hast, för jag visste att ljudet innebar att godis fanns till hands. Ljudet är lika välkänt vackert än idag. Det går inte att smygäta godis från den skålen inte...

Städa!

I 50-talskökets platsbyggda städskåp finns hyllor och finesser som inte fås i dagens standardstädskåp. Här finns slanghållare på insida dörr och hyllplan med olika djup och bredd.

Plats finns för dammsugare, sopborste, sopskyffel, vaskkäpp, hinkar, klädborste, tvättmedel, stärkelse, fönsterputs, strykjärn, stänkflaska, fläckborttagningsmedel, snöre, linjaler, hållare för fyra trasor och en hel del annat. Hyllorna är ju inte proppfulla i dagsläget.

Istället för hyllremsor har hyllornas framkanter målats röda. Och strykjärnet har rött handtag och RÖD elkontakt!!! Jag skulle själv ha varit lika glad som jag antar att min mamma måste ha varit då hon hittade detta till det nya köket. Accessoarer i rött. (Möjligen är strykjärnssladden utbytt, känner mej lite osäker om detta.)

Glimt fönsterputs. Ett litet ovärderligt lager finns. Jag näms inte använda de få paket som finns kvar. Tänk - man köpte flingor i ett LÄTT och BILLIGT paket. Sen blandade man ut det med vatten hemmavid och fick ett härligt blått putsmedel. Det var på den tiden man handlade nära, kanske cyklande eller sparkande sparkstötting till affären. Numera tar man bilen till stormarknaden miltals bort och packar in vatten som flingorna är lösta i. Det blir dyrare än utan vatten kan jag lova och därtill kommer en hårdplastförpackning som ska slängas, förr återanvändes glasflasken att blanda i.

Jag har fotat städskåpet lite från och till. Här står nu även Grumme såpa, några klädnypror i trä ligger på hyllan. De låg nog i en plåtburk då jag var liten. Och tvättmedlen då för tiden hette Radion och Surf, senare Sulfo om jag minns rätt. På bilden syns tvåltvättflingorna Lux från 1970/1980 med EAN-kod. När kom EAN-koderna till Sverige egentligen?

Jag hittar en heltintressant hemsida om tvätt och läser där att tvåltvättmedlet Radion kom i början av 1940-talet och att det antagligen var det första tvättmedlet som innehöll optiskt vitmedel. 1956 lanserades de syntetiska tvättmedlen och av dem blev Surf det ledande. Renare tvätt på lättare sätt – med Surf var sloganen från tillverkaren Sunlight i Nyköping.

Jomenvisst, jag är född i den nya moderna tidsåldern med optiskt blekmedel. Men spåren efter tidigare generationers tvättande finns kvar i byn.

På översta hyllan i städskåpet står glasflaskorna med kristallolja och Dilutin (Dilutinflaskan har alltid stått här!). Kristallolja köpte man hos Wallanders dära Vall´n. Den tomma glasflaskan togs med och fylldes på bakom disken på färghandeln. För att komma ditta Vall´n åkte vi buss.

Svinto stålull, fönsterremsor, fönstervadd och papperstejp för inslagning av paket är andra viktiga saker. Överst finns en smart hemmagjord metallhållare för snöre, då det begav sig var det nog hampasnöre här, just nu ett bomullssnöre.

En rostfri hink hör till arbetsredskapen, en liten gul plasthink med rött handtag likaså. Den flytande såpan i plastdunken är ny. Plast var en nyhet och användes inte i engångs-förpackningar utan i redskap som användes om och om igen - som en plasthink till exempel.

Let the sunshine in! Det ska vara kul att städa.

Kanske har även andra bloggare åsikter om städning, städskåp, rengöringsmedel

Philips dammsugare

Visst är den väl stilig? Dammsugaren av märket Philips som jag minns från förr. Att den är kvar är inte min förtjänst annat än nu, när makten att kasta den ligger i min hand. Varför har den sparats, tro?

 

Mina föräldrar var så olika. Karin hade inte så stor spariver utan slängde, städade bort, köpte nytt. Inte frenetiskt men tydligt. Clas var en sparare som jag. Så - varför finns dammsugaren kvar, den hittades förvarad i ett uthus? Ganska snart var sugeffekten liten i förhållande till de nya maskiner som kom ut på marknaden och nya dammsugare fann sin plats i hemmet. Men trots det blev denna vackra tingest kvar. Och jag vill påstå att städning var min mors område, hon skulle väl ha slängt den då något nytt tog dess plats. Men nej, så skedde inte... Frågan om varför den finns kvar förblir obesvarad! Men har dammsugarn överlevt tills nu så bestämmer jag härmed att den blir kvar här.

Enligt hushållets loggbok inköptes en dammsugare den 27 september 1958 för 185 kronor. Det kan mycket väl vara denna. Ganska snart samma år reparerades den för 50 kronor, utgiften är bokförd den 7/11. Undrar vad som gått snett?

Dammsugaren är alltså kvar, dammsugarslangen likaså. Men slangen är lindad med eltejp så den måste ha läckt. Jag minns den som textilklädd med diagonala rutor i grått och vinrött.

Hörrni, hur långt ska man gå i sin iver att ha kvar och att återställa? Återställa obrukbara apparater, jag tänker alltså inte på byggnadsvård. Kommer jag att försöka få fram textilslangen som den en gång var???? Är det att slösa bort dyrbar tid?

Redan från början fick dammsugaren en egen specialanpassad plats i det platsbyggda städskåpet som syns på bilden längst ner till vänster. Tro mej, städskåpet ska jag också skriva om. Intet är mej för litet att fundera över på allmän plats. Och det är lite trevligt att det finns människor därute som läser detta. Ni är mycket välkomna hit till bloggen. Det skulle vara intressant att veta hur ni ser på prylar som är vackra men inte fungerar?

Kanske har även andra bloggare åsikter om dammsugare, Philips, 1950-tal, städning, rengöring

REN såpa

Såpa luktar gott tycker jag. Såpskurade golv låter och är lent. Såptvättade trasmattor är underbara. Såpa är näst intill en gudagåva, eller...

Då jag var liten fanns RENsåpa. Den var inte flytande utan köptes i vaxade kartongpaket, något smalare än 1/2-liters glasspaket idag. Fast såpa fanns alltid i diskbänksskåpet överförd till en rostfri bägare. Den fasta såpan hade en härlig konsistens och väldigt bra då man skulle tvätta mattor. Man tog en klick, doppade rotborsten i varmvatten och gnuggade in såpklicken till ett härligt lödder.

Sen kom den här burken med plastlock. Såpa på burk finns på vissa ställen även idag men mestadels är det flytande konsistens som tillhandahålls. Då vi tar bilen till stormarknaderna är det inget problem att bära hem så mycket vatten i onödan och vi betalar för vattnet i den utan att protestera som konsumenter. Jag skulle gärna se att fast såpa blev vanligare på marknaden igen.

Det var Stora Kopparberg som tillverkade REN såpa. Nu är Grummes såpa vanligast. Men jag har även linoljesåpa och Hälsingesåpa i mitt städskåp.

Och hörrini, såpa SKA vara GUL. Åtminstone här i norra delen av landet.

Kanske har även andra bloggare åsikter om Rensåpa, såpa, trasmattor, skurgolv, rengöringsmedel

Klirr i godisskålen

Det här är en enkel pressglasskål vars ljud jag känner så väl. För ljud finns det i den. Fortfarande är det härligt att lyfta på locket och ta en karamell - helst något annat än polkagrisarna på bilden. Skålen står än idag på buffén, högt ovan mindre barns räckvidd.

Det räckte med att mamma lyfte locket försiktigt för att jag skulle komma krypande från ett annat rum har hon berättat. Vilket godis som fanns där då minns jag inte.

Jag var tydligen ett noggrant litet barn, för jag brukade hänga om tvätt som hängde på tork på en ställning vid elementet. Eller om jag vek ihop den torra tvätten på mitt sätt, kanske. Det handlade om tiden innan jag började gå vilket var sent i livet, jag var 1,5 år då det hände. Men så fort mamma klirrade i glasskålen släppte jag allt jag hade för händer och kom farande från ett annat rum. Jag undrar om hon satte detta i system - Pavlovs hundar, ni vet...

Tvätt förr i tiden

Det finns tre tvättstugor kvar i byn. Inte illa tycker jag. Det är små hus som står nära någon av de två bäckarna. Den på bilden är mycket välskött och står intill den forsande Degermyrbäcken. Det forsar på det avscannade vårliga fotot, på sommaren är det inte mycket vatten som rinner där. En torr sommar i min ungdom bar jag och en kamrat hinkar med stenbit i upp till "badargrubban" där mer vatten fanns. Allt för att rädda fiskarna från de sinande vattenpölarna där de råkade befinna sig. Inte visste jag då att badargrubban var en fördämning som skapats av människohand för att dämma upp vatten till spånhyveln. Kanske t.o.m. för en skvaltkvarn i ett tidigare skede. Byn hade fem gemensamma platser för skvaltkvarnar vid laga skiftet 1869.


Tvättstugorna var dock privata. I den här har jag en gång varit med om att tvätta - eller spelar minnet mig ett spratt?
Tvättplatser fanns annars i bäcken. Bryggor hade byggts på flera platser ner i slänten. Kvinnorna tvättade i kokkärl på tomten och bar tvätten till bryggan för sköljning, sommar och vinter. Man tvättade inte många gånger per år, men det var storbyk då det väl skedde. Trasmattor både tvättade man och sköljde i bäcken.
Hemma hade vi en "vattevärmar" som eldades med ved. Tvätten kokades, sen sköljde vi i bäcken eller senare i rinnande vatten i ett ljusblått laggkärl. 1972 införskaffades elektrisk tvättmaskin. Tänk, först 1972. Det är underbart att ha varit med om livet före maskineran. Jag var ju liten, hade noll ansvar och drog inget tungt lass.
Men som sagt - det finns tvättstugor kvar i byn. Hoppas de värderas och bevaras av sina ägare. De är kulturhistoriska nu.