En tunnel kan vara ett nöje att passera genom. Som Brunkebergstunneln.
.
.
"Vad som doldes i de norrländska mörka bergens innanmäte var länge okänt. Men Sveriges genom tiderna mest snillrika ämbetsman, rikskanslern Axel Oxenstierna, hade sina aningar. "Nog kunna vi få medel åt kronan, om vi understödja bergen, ty vad som därpå användes, lönar kostnaden och riket blir därigenom rikt", skrev han redan 1636. han uppmuntrade dem som ville anträda den mödosamma färden till Lappland, som man sade på den tiden. De från Holland inflyttade bröderna Abraham och Jacob Momma antog utmaningen. De drev affärer i Mellansverige, var sanna entreprenörer, förmögna och äventyrslystna och gjorde gärna den långa resan norrut.
Det här var i slutet av 1650-talet. Sverige var en aggressiv stormakt och behovet av järn och därmed malm stort. Bröderna hamnade först i Tornedalen där de lyckades bryta både järn- och kopparmalm, "ödemarkens underjordiska skatter" som Abraham kallade fynden. De drog vidare västerut och gjorde fyndigheter i Svappavaara. För sina insatser adlades bröderna 1669 och fick namnet Reenstierna.
Malmbrytning var en riskabel verksamhet. Inte bara rent fysiskt utan också ekonomiskt. När den yngre brodern jacob dog 1678 var bröderna fortfarande rika, men sedan gick det utför. Stackars Abraham blev alltför spekulativ och vidlyftig, tog allt större risker och lån och sattes 1683 i gäldstugan, där han fick sitta i ett och ett halvt år. När han dog 1690 var han utblottad.
***
Det finns olika uppgifter om när Ernest Thiel började intressera sig för malmfyndigheterna i Norrbotten. När han lämnar Härnösandsbanken tog han ett nytt steg i sin karriär. Fram till 1890 hade det mest handlat om att förmedla lån, nu kastar han sig in i de industriella projekt som kommer att göra Sverige till ett rikt land. Det handlar om att utveckla snillet Gustaf de Lavals uppfinningar till säljbara produkter och det handlar om gruvorna i Malmberget och Kiruna och - inte minst - järnvägarna därifrån till Luleå och Narvik.
Det är komplicerade affärer: många aktörer, lån som avlöser varandra, aktier som byter ägare, spel under bordet, gigantiska risker, stora potentiella profiter. Över malmfälten svävar ett stort antal hårda affärsmän likt rovfåglar för att få sin del av bytet.
Det finns många skildringar av den här epoken. De skiljer sig mycket åt beroende på varifrån man betraktar scenen. Alla är överens om att den framgångsrika exploateringen av malmen uppe i Norrbotten var en viktig förutsättning för Sveriges ekonomiska framsteg. Men åsikterna går skiljer sig starkt åt när det gäller att utse dem som ska hedras för framgången och för att ägandet av gruvorna inte hamnade i utländska händer.
Det är också nödvändigt att påpeka att de här berättelserna sällan nämner dem som utförde grovjobbet. De skildrar inte rallarna som drog järnvägarna, inte dem som hade det tunga och farliga jobbet att ta upp malmen ur jorden. De berättar heller ingenting om de usla brädskjulen i vilka människor bodde - somliga till och med i jordkojor - inget om smutsen, kölden, mörkret och den knappa tillgången på mat.
Jag gör det inte heller. Det är en annan berättelse, men det är ändå viktigt att påpeka att utan dessa människor hade vare sig Ernest Thiel eller Knut Wallenberg kunnat göra några vinster eller förluster.
Det var, som tidigare nämnts, sedan länge känt att det fanns malmtillgångar i Norrbotten. Men malmen hade hög fosforhalt, vilket innebar att man med de metoder som tidigare fanns inte kunde göra smidbart järn av den. Först på 1880-talet utvecklades processer som gjorde det möjligt. Det fanns också många andra problem, inte bara mörkret och kylan utan framförallt transportsvårigheterna. Närmaste hamn var Luleå som under en stor del av året inte var isfri. Det var däremot hamnen i norska Narvik.
Transportfrågan kom att spela stor roll i kampen om malmfyndigheterna."
"Romanernas huvudperson är Didrik Mårtensson, en småbrukarson som driven av sin lidelse för "jernbanan" – för honom det medel som skall bryta byns isolering – blir socknens ordförande och en av de ledande i trakten. Han snärjs av de kapitalistiska krafterna, anklagas för förskingring och fängslas; ironiskt nog sänds han som fånge på ett av de första tåg som trafikerar banan. Berättelsen speglar universella koloniala förlopp, inte minst i hur erövrarna tar hjälp av en "bygdens son" för att röja väg för exploateringen av ett land."
"Bildning är en minst lika värdefull investering som guld. Bildning handlar om att förstå mer och mer samt om utveckla förmågan att tänka kritiskt. Bildning är rörelsen som leder mot vishet. Jag ser boken, den tryckta boken, som bildningens motor. Biblioteket är ett slags anordning vars möjligheter i sökandet efter kunskap ökar närmast exponentiellt. För varje ny bok man läser lär man sig mer. Det spelar nästan (det finns självklart undantag) ingen roll vilka böcker man läser; det är läsandet och reflektionen över det som blir läst och ställt i relation till det man läst tidigare som gör att graden av bildning växer. Det viktiga är inte VAD man läser utan HUR man läser böckerna, och självklart alla andra texter, även texter på nätet. Böckerna i det växande biblioteket utgör bildningsmaskinens (jag vill se det som ett slags maskin som arbetar för ens egen intellektuella utveckling) byggstenar och ju fler böcker man har tillgång till desto stabilare blir fundamentet som kunskapen man bygger upp vilar på.
(...)
Skriva om och diskutera dess innehåll med andra: En viktig källa till tillfredställelse med böcker är att man kan läsa av och inspirerar varandra. Hela universitetsväsendet bygger på den insikten, att det är genom att både läsa, reflektera och samtala om böckers innehåll som kunskap utvecklas. Och det är inte bara vetenskaplig litteratur man kan och bör diskutera, alla typer av böcker går att analysera och reflektera över, för att på det sättet skaffa sig perspektiv till sitt eget läsande och tänkande. Till exempel kan man läsa av andras misstag. Läsande handlar inte bara om att ta till sig information och fakta, lärande inbegriper mycket mer än att passivt ta emot. Kunskap utvecklas och förändras i samspel, och boken är ett utmärkt underlag för samtal.
Bildningen, det som finns kvar när minnet av dess innehåll bleknar: Både läsningen och ägandet av böcker, livet i biblioteket alltså, håller minnet av det man läst och förväntningarna på allt man (ännu) inte läst vid liv. Det värde som böckerna och det växande biblioteket står för ökar för varje år och bok som läggs till helheten. Filerna på datorn som behändigt ryms i fickan idag låter fantastiskt, men tänk på vem det är som säljer in idén och vilka argument som används. Tänk på det gamla ordspråket: Lätt fånget, lätt förgånget. Vägen till kunskap är en omväg och värdet av bildningen står i direkt relation till den möda som lagts ner på att utveckla den."
"Stäksön i Mälaren har i årtusenden varit en knutpunkt för sjö- och vägtrafik för resande från och till Dalarna, Västerås, Enköping, Sigtuna, Uppsala och Stockholm. Den branta backen upp från Ryssgraven var under lång tid en mycket svår passage för resande genom Upplands-Bro. Här vid Dalkarlsbacken kan man idag studera olika vägbyggen från 1600-talet, 1800-talet och till våra dagar.
År 1665 gjordes den första större förbättringen av framkomligheten. En 200 meter lång stödmur byggdes längs bergssidan mot Ryssgraven. (...)
Under 1800-talet belv Dalkarslbacken allt svårare att passera då vagnarna blivit allt större och tyngre. I mitten av 1800-talet sprängde man berget och gjorde en ny sträckning av vägen.
Den senaste radikala lösningen på trafikproblemet är motorvägsbygget från 1971 med sina broar. Innan motorvägen byggdes gick gamla E18, från 1930-talet, förbi här. Den var smal och besvärlig att ta sig fram på, särskilt när det var hatl. Genom området gick också järnvägen från 1876, som ursprungligen kom till på initiativ av ett privat bolag för att transportera malm från Bergslagen.
(...)
Ta gärna en promenad längs de två äldsta vägarna, ytterligare två skyltar berättar mer om de gamla vägsträckningarna."
"Den branta Dalkarslbacken ställde till mycket bekymmer för de resande genom Upplands-Bro i gångna tider.
Skyldigheten för bönderna att skjutsa kungen och hans sändebud fanns redan på 1200-talet. Under krigstider var bönderna också tvungna att skjutsa civila och militära ämbetsmän utan ersättning. Adeln reste också allt oftare med hjälp av skjutsbönder eftersom deras gods låg spridda över landet.
I slutet av 1500-talet beklagade sig bönderna i Bro över den betungande skjutsplikten. Både drängar och hästar togs i anspråk av de resande. Ibland måste man ansvara för hela resan in till Stockholm. Det dröjde till 1649 års förordning om gästgiverier innan skjutsplikten reglerades ordentligt. På gästgiveriet kunde de resande få mat och husrum. Där skulle det också finnas skjutshästar, vilka bönderna på gårdarna var skyldiga att hålla som reservhästar. Längs vägarna fanns även fattigt folk som förstås inte kunde använda sig av skjuts utan fick gå. Transporter av varor skedde med andra hästar och vagnar.(Är denne Jacob Cosswa vara sprungen ur den vallonsläkt som bodde i det som påstås vara Södermanlands äldsta bostadshus - Cosswatorpet i Åkers styckebruk?)
Det var jordägarna i bygden som skulle ansvara för vägarna men i detta fall var det regeringen som gick in med resurser. År 1665 fick 200 soldater från Dalregementet till uppgift att anlägga en vägbank över det sanka näset och "taga borth Stääks backa". De byggde den 200 meter långa stödmur som idag syns längs med bergssidan mot Ryssgraven. På detta sätt minskades lutningen av backen, men vägsträckan blev längre. Detta anses vara ett av de första mer organiserade vägbyggena i landet.
Ritningarna för det framgångsrika projektet var signerade av slottsarkitekten Jean de la Vallé som belönades med en kunglig medalj. Dalkarlarna fick som belöning dela på 3000 liter öl och dessutom lever minnet av deras bedrift vidare i namnet Dalkarlsbacken. Ansvarig för det praktiska arbetet var Jacob Cosswa som sedan blev utnämnd till vägmästare och fick ansvar för landets allmänna väg- och brobyggande."
"Postdiligenser för passagerare, brev och paket, började trafikera de svenska vägarna på 1830-talet. Sträckan Arboga-Stockholm, som gick förbi här, hörde till de linjer som tidigt fick diligenstrafik. Under 1800-talet blev det allt svårare att passera Dalkarlsbacken eftersom vagnarna blivit större och tyngre. Efter det att en postdiligens vält i backen beslutade myndigheterna om en total ombyggnad av vägen.
Genom den nya sträckningen av vägen kunde man undvika den gamla 1600-talsvägens skarpa kurva. Den nya vägen byggdes med förbättrad sprängteknik. man sprängde dock med vanligt krut, dynamiten var inte uppfunnen ännu. Stora mängder material fraktades bort, 5000 m3 sten och 8000 m3 jord. Stenen och jorden användes för att fylla ut vägbanken i Ryssgraven. Vid sprängningarna träffade man på en källåder. Sommartid kunde de resande svalka sig med kallt vatten men vintertid blev det isgata och besvärligt att ta sig fram.
Det var en omfattande trafik längs vägen i mitten av 1800-talet. Mellan gästgiverierna i Tibble och Barkarby var det i medeltal nio hästar om dagen som användes till skjutsningen. De flesta reste under vintern, tretton hästar per dag mot fyra per dag under sommaren. Förutom skjutstrafiken tillkom alla transporter av varor in till Stockholm, personer som reste med egna hästar och människor som red eller vandrade längs vägen."