Tunnelseende

En tunnel kan vara ett nöje att passera genom. Som Brunkebergstunneln.
.
.

Sista neonskylten ersatt

Fastigheten med Vallens enda konditori håller på att målas om. Neonskylten "Näslunds konditori" har varit nerplockad men fästpunkterna var kvar på den ommålade fasaden. Jag undrade förstås över vad som skulle hända...

Skyltens neonslingor försvann men fribokstäverna som kom tillbaka är sig lika. Jag har inte sett skylten lysa kvällstid så jag vet inte hur den ter sig då... Vi lokalbor bör vara tacksamma över att det ändå blev en skylt med samma logotype - i Nordmaling får man vara beredd på totala förändringar när det gäller mycket, många gånger till det sämre.

 Så här såg skylten ut då den dokumenterades av mig 2009:

 

Flera av neonslingorna var trasiga men ändå bevaransvärd i mina ögon. Lite rost, javisst, men inte utom räddning.

Av inredningen är det i princip bara glaspartiet mellan butik och caférum som är original.

Nu finns inte längre någon neonskylt från folkhemstiden kvar dära Vall´n. Men fastighetsägaren till Näslunds konditori ska ändå ha en eloge enligt mig.

Tack!

Här har jag dokumenterat de två neonskyltar som försvunnit under 2000-talet. De är inte många men var betydelsefulla för samhällets skönhet och identitet.

Wäringstams ekipering:

Byggnaden i centrum revs och ersattes av en asfalterad parkering. 

Där huset stod finns 14 p-platser tillhörande Coop.

Blommor,

en skylt ovanför blomsterhandeln från husets byggnadstid tills affären flyttade till andra sidan gatan. 

Tyvärr flyttade inte den nye ägaren med neonskylten.

Fotot kan klickas och bli större.

.

.

Högt trähus

Förra veckan var jag på studiebesök med kollegor till landets hittills högsta trähus. Korslimmat trä, KL-trä, har använts i stommen i det 9 våningar höga bostadshuset. Vi fick möjlighet att studera arkitekturen ingående både från ut- och insidan. Konstruktionen med KL-trä är intressant. I Österrike har det länge använts men nu ser en boom ut att ske här i landet. Fram till i år fanns endast en tillverkare av KL-trä - i norrländska Bygdsiljum. Nu startar fler fabriker.

Beräkningar har gett vid handen att genom att använda trä istället för betong har koldioxidutsläppen kunnat minskas med 550 ton i detta projekt. (Ett ton motsvarar cirka 400 mils bilkörning.) Tänk bara vilka utmärkta kolsänkor alla gamla timmerhus är! De är värdefulla av flera anledningar än de eventuella kulturhistoriska och ekonomiska värdena, de är bra för natur och miljö.

HÄR finns en artikel om Sveriges högsta trähus ritat av ett danskt arkitektkontor.
.
.

Att exploatera naturtillgångar med lokal hjälp

Har avslutat femte delen av Sara Lidmans Järnbanesvit och samtidigt läst Ernest Thiel, pengar & passion av Lars Ragnar Forssberg.

Det var väldigt passande, författarna skriver om samma tid men ur norrländskt (västerbottniskt) perspektiv respektive ett storstadsperspektiv. Det ena fiktivt men med en släktkrönika i bagaget den andre har skrivit en biografi över Thiel, riskkapitalisten med konstintresse. Som i början av förra sekelskiftet var landets rikaste man och som lät uppföra sin bostad på Blockhusudden i Stockholm1907 med Ferdinand Boberg som arkitekt. Byggnaden med all konst som, efter att aktieportföljen minskat i värde och tillgångarna försvann, inköptes av staten och blev Thielska galleriet.

Här är ett utsnitt ur Ernest Thiel. Pengar & passion av Lars Ragnar Forssberg, 2015.

Kolonisationsprojekt i ödemarken.

"Vad som doldes i de norrländska mörka bergens innanmäte var länge okänt. Men Sveriges genom tiderna mest snillrika ämbetsman, rikskanslern Axel Oxenstierna, hade sina aningar. "Nog kunna vi få medel åt kronan, om vi understödja bergen, ty vad som därpå användes, lönar kostnaden och riket blir därigenom rikt", skrev han redan 1636. han uppmuntrade dem som ville anträda den mödosamma färden till Lappland, som man sade på den tiden. De från Holland inflyttade bröderna Abraham och Jacob Momma antog utmaningen. De drev affärer i Mellansverige, var sanna entreprenörer, förmögna och äventyrslystna och gjorde gärna den långa resan norrut.

Det här var i slutet av 1650-talet. Sverige var en aggressiv stormakt och behovet av järn och därmed malm stort. Bröderna hamnade först i Tornedalen där de lyckades bryta både järn- och kopparmalm, "ödemarkens underjordiska skatter" som Abraham kallade fynden. De drog vidare västerut och gjorde fyndigheter i Svappavaara. För sina insatser adlades bröderna 1669 och fick namnet Reenstierna.

Malmbrytning var en riskabel verksamhet. Inte bara rent fysiskt utan också ekonomiskt. När den yngre brodern jacob dog 1678 var bröderna fortfarande rika, men sedan gick det utför. Stackars Abraham blev alltför spekulativ och vidlyftig, tog allt större risker och lån och sattes 1683 i gäldstugan, där han fick sitta i ett och ett halvt år. När han dog 1690 var han utblottad.

***

Det finns olika uppgifter om när Ernest Thiel började intressera sig för malmfyndigheterna i Norrbotten. När han lämnar Härnösandsbanken tog han ett nytt steg i sin karriär. Fram till 1890 hade det mest handlat om att förmedla lån, nu kastar han sig in i de industriella projekt som kommer att göra Sverige till ett rikt land. Det handlar om att utveckla snillet Gustaf de Lavals uppfinningar till säljbara produkter och det handlar om gruvorna i Malmberget och Kiruna och - inte minst - järnvägarna därifrån till Luleå och Narvik.

Det är komplicerade affärer: många aktörer, lån som avlöser varandra, aktier som byter ägare, spel under bordet, gigantiska risker, stora potentiella profiter. Över malmfälten svävar ett stort antal hårda affärsmän likt rovfåglar för att få sin del av bytet.

Det finns många skildringar av den här epoken. De skiljer sig mycket åt beroende på varifrån man betraktar scenen. Alla är överens om att den framgångsrika exploateringen av malmen uppe i Norrbotten var en viktig förutsättning för Sveriges ekonomiska framsteg. Men åsikterna går skiljer sig starkt åt när det gäller att utse dem som ska hedras för framgången och för att ägandet av gruvorna inte hamnade i utländska händer.

Det är också nödvändigt att påpeka att de här berättelserna sällan nämner dem som utförde grovjobbet. De skildrar inte rallarna som drog järnvägarna, inte dem som hade det tunga och farliga jobbet att ta upp malmen ur jorden. De berättar heller ingenting om de usla brädskjulen i vilka människor bodde - somliga till och med i jordkojor - inget om smutsen, kölden, mörkret och den knappa tillgången på mat.

Jag gör det inte heller. Det är en annan berättelse, men det är ändå viktigt att påpeka att utan dessa människor hade vare sig Ernest Thiel eller Knut Wallenberg kunnat göra några vinster eller förluster.

Det var, som tidigare nämnts, sedan länge känt att det fanns malmtillgångar i Norrbotten. Men malmen hade hög fosforhalt, vilket innebar att man med de metoder som tidigare fanns inte kunde göra smidbart järn av den. Först på 1880-talet utvecklades processer som gjorde det möjligt. Det fanns också många andra problem, inte bara mörkret och kylan utan framförallt transportsvårigheterna. Närmaste hamn var Luleå som under en stor del av året inte var isfri. Det var däremot hamnen i norska Narvik.

Transportfrågan kom att spela stor roll i kampen om malmfyndigheterna."

*****

Sara Lidman i sin tur berättar historien om järnvägen som skulle förbinda Norrland med Sverige och som invigdes 1894 med pompa och ståt. Huvudpersonen Didrik Mårtensson, vars förebild var Lidmans farfar,  kom att bli en kugge i maskineriet, en omedveten medhjälpare till de människor som exploaterade hans egen landsända.

"Romanernas huvudperson är Didrik Mårtensson, en småbrukarson som driven av sin lidelse för "jernbanan" – för honom det medel som skall bryta byns isolering – blir socknens ordförande och en av de ledande i trakten. Han snärjs av de kapitalistiska krafterna, anklagas för förskingring och fängslas; ironiskt nog sänds han som fånge på ett av de första tåg som trafikerar banan. Berättelsen speglar universella koloniala förlopp, inte minst i hur erövrarna tar hjälp av en "bygdens son" för att röja väg för exploateringen av ett land."

Från Wikipedia

*****

Min tro, även om jag på intet sätt önskar det, att den norra landsändan kommer att fortsätta vara en koloni. Så snart ett exploateringsprojekt startas (av någon söderifrån eller utrikes ifrån) så är det någon eller några landsbygdsboende som får ekonomiska fördelar av det hela och projektet fullföljs ofta. Det har jag erfarenhet av och det kan gälla gruv- och skogsnäring, vindkraft, vattenkraft...  De ekonomiska fördelarna för norrlänningarna är dock oerhört små i förhållande till vinsterna som exploatören gör sig. Och för att "lura" norrlänningarna behövs endast att staten eller exploatören/projektägaren påstår att det skapar arbetstillfällen för att en majoritet av de boende ska vara positivt inställda till projektet. Inför tillståndsansökan om 1101 vindkraftverk i Markbygden talade vindkraftsbolaget om att anlägga en betongfabrik i Piteå som skulle gjuta tornen till vindkraftverken. Kommunalråd och andra politiker jublade men av detta blev intet. Tornen tillverkas i Tyskland. Att man som norrlänning (på landsbygden) blir utnyttjad vägrar man inse.

• Ska jag tycka synd om människorna på den norrländska landsbygden som blir utnyttjade?
• Ska jag ta till mig inställningen att boende på den norrländska landsbygden har sig själva att skylla att de utnyttjas då de önskar ha det på detta vis?

Läs gärna En slags modernismens nyttiga idiot.
.
.

Blomsterprakt eller inte

Detta är den s.k. Kungsstenen i centrum dära Vall´n. Kommunen brukar plantera sommarblommor där. I år är så inte fallet. Varför frågar jag mig... Inte för att jag är rojalist men nog vore det väl fint för alla som passerar monumentet att få se och upplyftas av ett vackert blomsterarrangemang där jorden nu lyser tom på en central plats i samhället.

Kungsstenen invigdes 1921. Här syns den i en rondell på Kungsvägen. Inskriptionen är vänd mot kyrkan norr om vägen och lyder som följer:

Gustaf

Victoria

9/7 1921

Carl Gustaf

1/6 1976

Rest av Nordmalings sockenmän.

På fotot ovan syns till vänster handlare Mattssons gård, Mattssons hade herrekipering. Till höger ev Thundals. Båda gårdarna är rivna sedan länge och ersatt med Centrumhuset i brunt tegel uppfört omkring 1970 och Konsumbutiken som är något äldre. Foto Hanna Bäckman, VBM.

Här ett foto från kungabesöket 1921 med fanor, lövgirlanger och utlagd matta inför en lunch i det numera rivna kommunalhuset. Många människor har samlats, kyrka och begravningskapell skymtar i bakgrunden. Man ser i uppvaktningen samhällets dåtida elit med bl.a Elenor Ernberg född Taube (hustru till disponenten vid Olofsfors bruk), kyrkoherde Nygren, apotekare Konradsson m.fl. Foto Hanna Bäckman, VBM.

Kungsstenen med rondell och centralt belägen bensinstation på sent 60-tal. Trähusen är rivna sedan länge, Konsum, som skymtar till vänster bakom macken, är uppfört (med platt tak och taksarg av tidstypiskt brunlaserade brädor). Idag är Kungsstenen flyttad åt sidan, bensinstationen och även den gråputsade 60-talsbyggnaden med gavel i fonden riven - Wäringstams dam- och herrekipering revs 2017 endast för att skapa några ynka ytterligare parkeringsplatser till Coop/Konsum.

Asfalterade parkeringsplatser, funktionellt och fult. Någon ansvarig kompetens för samhällsbyggnadsfrågor kan inte finnas. Om jag räknat rätt har det tillkommit ca 10 nya p-platser. Till vänster strax utanför bild finns Kungsstenen.

Här finns mer att läsa om "monumentet" från 1921.

När jag återvänder till Mellansverige är det första jag ser en blomsterplantering i urna utanför Coop/Konsum. Till allmänhetens, till lokalbefolkningens glädje. Alldeles intill finns en större markplantering. Offentlig skönhet för alla. Jag återvänder dagen efter för att ta bilder i dagsljus.

Temat för kommunens offentliga sommarplanteringar detta är är "Guld & silver". Riktigt snyggt eller hur?

Jag tror inte det handlar om en kommuns storlek om man väljer att bekosta en blomsterplantering eller inte. Det kan inte heller handla om att en ekonomiskt tyngd kommun måste spara pengar, en enda plantering är ingen stor utgift. Det handlar om något annat. Men vad?
.

Library lover

Detta är ett lånekort avpassat för en sann ko-älskare! Och en library lover. En skön förening.

Ett kort som kan ge bildning:

"Bildning är en minst lika värdefull investering som guld. Bildning handlar om att förstå mer och mer samt om utveckla förmågan att tänka kritiskt. Bildning är rörelsen som leder mot vishet. Jag ser boken, den tryckta boken, som bildningens motor. Biblioteket är ett slags anordning vars möjligheter i sökandet efter kunskap ökar närmast exponentiellt. För varje ny bok man läser lär man sig mer. Det spelar nästan (det finns självklart undantag) ingen roll vilka böcker man läser; det är läsandet och reflektionen över det som blir läst och ställt i relation till det man läst tidigare som gör att graden av bildning växer. Det viktiga är inte VAD man läser utan HUR man läser böckerna, och självklart alla andra texter, även texter på nätet. Böckerna i det växande biblioteket utgör bildningsmaskinens (jag vill se det som ett slags maskin som arbetar för ens egen intellektuella utveckling) byggstenar och ju fler böcker man har tillgång till desto stabilare blir fundamentet som kunskapen man bygger upp vilar på.

(...)

Skriva om och diskutera dess innehåll med andra: En viktig källa till tillfredställelse med böcker är att man kan läsa av och inspirerar varandra. Hela universitetsväsendet bygger på den insikten, att det är genom att både läsa, reflektera och samtala om böckers innehåll som kunskap utvecklas. Och det är inte bara vetenskaplig litteratur man kan och bör diskutera, alla typer av böcker går att analysera och reflektera över, för att på det sättet skaffa sig perspektiv till sitt eget läsande och tänkande. Till exempel kan man läsa av andras misstag. Läsande handlar inte bara om att ta till sig information och fakta, lärande inbegriper mycket mer än att passivt ta emot. Kunskap utvecklas och förändras i samspel, och boken är ett utmärkt underlag för samtal.

Bildningen, det som finns kvar när minnet av dess innehåll bleknar: Både läsningen och ägandet av böcker, livet i biblioteket alltså, håller minnet av det man läst och förväntningarna på allt man (ännu) inte läst vid liv. Det värde som böckerna och det växande biblioteket står för ökar för varje år och bok som läggs till helheten. Filerna på datorn som behändigt ryms i fickan idag låter fantastiskt, men tänk på vem det är som säljer in idén och vilka argument som används. Tänk på det gamla ordspråket: Lätt fånget, lätt förgånget. Vägen till kunskap är en omväg och värdet av bildningen står i direkt relation till den möda som lagts ner på att utveckla den."

Så sant skrivet på bloggen Flyktlinjer.
.
.

Att vara torpare under kyrkan

Foto Hanna Bäckman, Nordmaling.

Valltorpare göra dagsverke på Prästbordet (ålderdomligare: Prästbolet)***. Det var i slåttertid och Valltorparna hade att fullgöra sina torparrenden. Denna dag var de samlade på "Hammaren" söder om kyrkan, nuvarande stora parken i samhället. Omkring sekelskiftet fanns 11 arrendatorer på Prästbordet. Gustaf Hallin?, Per Anton Wikman, Jonas Levander, Jonas Olsson, Per Taflin?, Leonard Lundkvist, Albin Åström, Magnus Hallin, Karl Ödmark, Vilhelm Ödmark och August Jonsson. Arbetsgemenskap och samarbete gällde.

Att vara torpare var något helt annat än vad som blivit innebörden idag. Idag ligger ett romantiskt skimmer över att ha ett torp. Det mesta i fritidshusväg benämns mestadels felaktigt som torp.

I bakgrunden syns Nordmalings kyrka och den fristående klockstapel. Just här låg folkhemmets lekpark då jag var barn, en numera ganska så outnyttjad och överbliven yta mitt i tätorten.


*** Prästbol eller prästbord är mark som används till prästernas försörjning inom kristna kyrkor. Den kan bestå av både jordbruks- och skogsmark och har i allmänhet också omfattat en prästgård. I Sverige var det regel att kyrkoherdarna själva skötte sina jordbruk och förfogade över avkastningen fram till 1910, då penninglön infördes. Därefter har avkastningen från prästborden tillförts en lönefond.

.
.

När stan är som vackrast längtar jag tillbaka dit

En vacker vy från Sofia kyrka i Stockholm. Den nedåtgående solen blänker i Södermalms skorstenar och ventilationshuvar.

De stugor där förr stans fattiga bodde är upprustade sedan länge och åtråvärda boendemiljöer för kultureliten. Så förutseende att de här små, "ruttna" och "eländiga" stugorna inte revs för några decennier sedan.
.
.

Nedsläckt gård

Under Jordens timme, 

lördag 30 mars 2019, kl 20:30-21:30, 

släcker jag och njuter.

Eftersom jag verkligen gillar mörker är det lätt att släcka alla elektriska lampor jag har makt över under den timmen. Och låta de elektriska apparaterna få stå oanvända. Precis som telefonen. Istället satsa på lugnet, att äta gott tillsammans med kompisar i stearinljusens, fotogenlampans och braskaminens sken. Ja, kanske eldar vi även i vedspisar och kakelugn. Med de möjligheterna är hushållet förberett även på ett verkligt strömavbrott. 

Men den 30 mars släcker jag ner för skönhetens, stjärnhimlens, naturens, solidaritetens och planetens skull.

 

Här är mina tidigare skrivningar om Earth Hour.

Ljusnedsmutsning - lightpollution- 2009

Earth hour 2010
Jordens timme 2011
Ljusnedskräpning och mörkerförstörelse 2012
Det goda mörkret 2013
Earth Hour 2018

Fint foto ur Vandrande by med text av Elly Jannes och fotograf Anna Riwkin-Brick.
En bok jag fick som tvååring.

Njutning av brasans sken i öppna spisen grundlades redan som barn.

På satellitbilden ser man att Europa konsumerar mycket energi.

.
.

Bortalängtan

Hembygdskär, javisst. Men ibland händer det att jag längtar bort till en gammal stenstad. Till kultur. Till kulturhistoria som finns i varje byggsten. Till minnesmärken. Till kollektiv stolthet.

Fotot lånat från nätet men jag minns inte varifrån. Älskar perspektivet, ljuset, arkitekturen...

Ikväll får det bli en annan stad än på bilden och mindre intressant i mina ögon. En vän och kollega har lockat mig ut för ett biobesök. Men ute faller snö så kanske jag blir insnöad. Jag tycker om det där med snö och värmande brasor lika mycket nu som häftigaste snöminnet då jag var liten.

Det har hänt att jag blivit fast i hemmet på grund av stor snömängd och blåst även i vuxen ålder. He kônn dreva rätt bra i Mellansverige :-)
.
.

Stad kontra landsbygd igen

Jag förstår inte texten men bilden talar ändå ett tydligt språk.

Har inte källkritiskt granskat sajten varifrån illustrationen är hämtad. Men jag litar på min turkiska arkitektväninna som länkade till den på facebook.

Världsvida omkring brer städerna ut sig. Jamen, folk måste ju ha någonstans att bo...!!! Eller va?
.
.

Folkhemmets lekplats

Så här såg lekparken dära Vall´n när jag var barn och även då jag gick i högstadiet på orten.

Det var en saklig, geometrisk anläggning i funktionalismens anda. Gungor på gungställning, balansgunga, karusell, rutschkana, sandlåda samt parkbänkar för mammorna. Minst en sida kantas av en blomrabatt. Allt på sandunderlag. Platsen är central i tätorten, i övre änden av lekparken går Kungsvägen på vars andra sida nya prästgården ligger och ytterligare en bit till vänster medeltidskyrkan med den vackra fristående klockstapeln av bottnisk typ. Till höger utanför bild löper Nygatan med många affärslokaler och bensinstation.

Det finns något fint och vältänkt över den nya anläggningen. Som idag är ett ingenting, ingenmansland. Foton finns men jag ska inte belasta er med det.

Som barn lekte jag inte här, landsbygden med sin fria och fantasifulla natur, och kanske en och annan lekstuga, var vad jag och mina kamrater höll oss till. Det var under högstadiets håltimmar vi slank förbi här efter att ha köpt en krämbulle på Näslunds konditori eller på väg att köpa godis på Häggströms kiosk.
.
.

Beroendet av varandra

Detta ser ut att vara ett globalt problem, stadens beroende av landsbygden och tvärtom. Kanske finns det ingen lösning...
.
.

Fyra generationer vägar

I början av maj besökte jag ett vägmuseum. Ute i det fria. Det var min man som hittat det tidigare och som nu visade mig. Underbart trevligt för en person intresserad av vägar - jag tror faktiskt jag fått honom att också få upp ögonen för gamla farleder på land :-)

Just här vid Dalkarlsbacken löper fyra olika sträckningar av samma väg parallellt med varandra. Topografin, teknikens och samfärdselns utveckling samt urbaniseringen gjorde att sträckan under flera hundra år varit stadd i förändring.

"Stäksön i Mälaren har i årtusenden varit en knutpunkt för sjö- och vägtrafik för resande från och till Dalarna, Västerås, Enköping, Sigtuna, Uppsala och Stockholm. Den branta backen upp från Ryssgraven var under lång tid en mycket svår passage för resande genom Upplands-Bro. Här vid Dalkarlsbacken kan man idag studera olika vägbyggen från 1600-talet, 1800-talet och till våra dagar.

År 1665 gjordes den första större förbättringen av framkomligheten. En 200 meter lång stödmur byggdes längs bergssidan mot Ryssgraven.      (...)

Under 1800-talet belv Dalkarslbacken allt svårare att passera då vagnarna blivit allt större och tyngre. I mitten av 1800-talet sprängde man berget och gjorde en ny sträckning av vägen.

Den senaste radikala lösningen på trafikproblemet är motorvägsbygget från 1971 med sina broar. Innan motorvägen byggdes gick gamla E18, från 1930-talet, förbi här. Den var smal och besvärlig att ta sig fram på, särskilt när det var hatl. Genom området gick också järnvägen från 1876, som ursprungligen kom till på initiativ av ett privat bolag för att transportera malm från Bergslagen.
(...)
Ta gärna en promenad längs de två äldsta vägarna, ytterligare två skyltar berättar mer om de gamla vägsträckningarna."

Tack, vi tar matsäcken med oss och ger oss av på en liten vandring i längs fornlämning nr 134 i Kungsängens socken, som vårdas av Upplands-Bro kommun.

Detta ser man från parkeringen. Två vägsträckor löper in i skogen. Den till vänster visar sig vara den äldsta och den till höger är 1800-talsvägen som sprängts ner i marken.

 

Läsvärda informationstavlor finns uppsatta på tre platser. Det är info från tavlorna som finns med i detta blogginlägg.

Dalkarlsbacken, 1600-talsvägen. Här står jag i den tvära kurvan och på vänster sida ser jag den 200 meter långa stödmuren av natursten som soldater byggde i branten mot Mälaren nedanför.

"Den branta Dalkarslbacken ställde till mycket bekymmer för de resande genom Upplands-Bro i gångna tider.

Skyldigheten för bönderna att skjutsa kungen och hans sändebud fanns redan på  1200-talet.  Under krigstider var bönderna också tvungna att skjutsa civila och militära ämbetsmän utan  ersättning. Adeln reste också allt oftare med hjälp av skjutsbönder eftersom deras gods låg  spridda över landet.

I slutet av 1500-talet beklagade sig bönderna i Bro över den betungande skjutsplikten. Både drängar och hästar togs i anspråk av de resande. Ibland måste man ansvara för hela resan in till Stockholm. Det dröjde till 1649 års förordning om gästgiverier innan skjutsplikten reglerades ordentligt. På gästgiveriet kunde de resande få mat och husrum. Där skulle det  också finnas skjutshästar, vilka bönderna på gårdarna var skyldiga att hålla som reservhästar. Längs vägarna fanns även fattigt folk som förstås inte kunde använda sig av skjuts utan fick gå. Transporter av varor skedde med andra hästar och vagnar.

Det var jordägarna i bygden som skulle ansvara för vägarna men i detta fall var det regeringen som gick in med resurser. År 1665 fick 200 soldater från Dalregementet till uppgift att anlägga en vägbank över det sanka näset och "taga borth Stääks backa". De byggde den 200 meter långa stödmur som idag syns längs med bergssidan mot Ryssgraven. På detta sätt minskades lutningen av backen, men vägsträckan blev längre. Detta anses vara ett av de första mer organiserade vägbyggena i landet.

Ritningarna för det framgångsrika projektet var signerade av slottsarkitekten Jean de la Vallé som belönades med en kunglig medalj. Dalkarlarna fick som belöning dela på 3000 liter öl och dessutom lever minnet av deras bedrift vidare i namnet Dalkarlsbacken. Ansvarig för det praktiska arbetet var Jacob Cosswa som sedan blev utnämnd till vägmästare och fick ansvar för landets allmänna väg- och brobyggande."

(Är denne Jacob Cosswa vara sprungen ur den vallonsläkt som bodde i det som påstås vara Södermanlands äldsta bostadshus - Cosswatorpet i Åkers styckebruk?)

Dalkarlsbacken, 1800-talsvägen

"Postdiligenser för passagerare, brev och paket, började trafikera de svenska vägarna på 1830-talet. Sträckan Arboga-Stockholm, som gick förbi här, hörde till de linjer som tidigt fick diligenstrafik. Under 1800-talet blev det allt svårare att passera Dalkarlsbacken eftersom vagnarna blivit större och tyngre. Efter det att en postdiligens vält i backen beslutade myndigheterna om en total ombyggnad av vägen.

Genom den nya sträckningen av vägen kunde man undvika den gamla 1600-talsvägens skarpa kurva. Den nya vägen byggdes med förbättrad sprängteknik. man sprängde dock med vanligt krut, dynamiten var inte uppfunnen ännu. Stora mängder material fraktades bort, 5000 m3 sten och 8000 m3 jord. Stenen och jorden användes för att fylla ut vägbanken i Ryssgraven. Vid sprängningarna träffade man på en källåder. Sommartid kunde de resande svalka sig med kallt vatten men vintertid blev det isgata och besvärligt att ta sig fram.

Det var en omfattande trafik längs vägen i mitten av 1800-talet. Mellan gästgiverierna i Tibble och Barkarby var det i medeltal nio hästar om dagen som användes till skjutsningen. De flesta reste under vintern, tretton hästar per dag mot fyra per dag under sommaren. Förutom skjutstrafiken tillkom alla transporter av varor in till Stockholm, personer som reste med egna hästar och människor som red eller vandrade längs vägen."

Vänder man sig om och tittar neråt backen kan man även se de två senaste vägdragningarna skymta: gamla E18 från 1930-talet och bortom en jordvall finns motorvägen E18 från 1971.

Längst ner där 1600- och 1800-talssträckorna möts finns denna stödmur av sprängsten där årtalet 1852 är inhugget i ett stenblock till minnet av det vägbygget.

Med ny kunskap i bagaget åkte vi vidare på mindre vägar.

.

.

Medeltida knutpunkt i majskrud

Jag är förtjust i gamla vägar. Vägar som finns kvar i samma sträckning som en gång i tiden. Vägar med historia. Eller stigar för den delen, och hålvägar.

I den här trevägskorsningen med medeltida ursprung står en blommande kastanj. Den är rätt vacker nu när den är översållad av sockertoppsblommor. Kastanjen har fått stå kvar trots att kronan sträcker sig över vägbanan, den har bara stammats upp lite på ena sidan. Den är stor och har värdighet men är väldigt mycket yngre än vägsträckningen.
.
.

Hem till byn

När jag flyttade hemifrån var det på alla fronter uppror för att Norrland blev styvmoderligt behandlat av övriga delen av landet. Vi flytt´ int´ var slagordet. Det skrevs dikter, det målades-etsades-snidades konstverk, växtfärgades och vävdes bildvävnader, det komponerades och sjöngs, demonstrerades. Kulturen användes för att försöka vända utvecklingen. Men hur blev det? Urbaniseringen bara ökade i omfattning, städernas befolkningstal har ökat på bekostnad av landsbygdens.

Jag hade ingen tv på den tiden, såg inte på tv. Därför missade jag Bengt Bratts serie Hem till byn helt och hållet. För ett par år sedan, i relativt rask följd, såg jag alla 52 avsnitt för första gången från början till slut påhejad av och tillsammans med min man som såg dem när de visades som nya. Ursprungligen sändes de i omgångar mellan 1971 och 2006. Först såg jag rätt motvilligt ska erkännas men snart nog var jag fast. Det jag såg var väldigt bra. De första säsongernas avsnitt var att påminnas om livet i hembyn en gång. Visst kände jag igen mej och och den samhällsstämning som då var. Och i många av de karaktärer som spelas i serien.

Samhällets och den politiska utvecklingen var mycket tydlig nu då serien sågs långt i efterhand. Idag har de som bor på landsbygden, som i tv-serien, fått det tillräckligt bra för att många ska slå sig till ro.

 

Foton ur "Hem till byn" från internet.

Urbaniseringen gestaltas och landsbygden visas upp i Hem till byn. Samtliga avsnitt finns med på SVT Öppet arkiv. Jag ska nog se om de första säsongerna vad tiden lider.
.
.

Vad kan man begära

Kan man begära mer av en person med 160 högskolepoäng än en med folkskola, eller grundskola? Kan man kräva mer då det gäller moral, etik och civilkurage? Nej, där är ingen skillnad enligt mitt sätt att se. Kan man begära mer av en man än en kvinna? Förvisso inte!

Är det rent generellt något som skiljer sig mellan en person med 160 högskolepoäng och en med folkskola (avskaffades slutligt 1972)/grundskola? Bildning kan den som söker bildning få och ha.

Kan man begära mer eftertanke av en högutbildad? Mer analys av en situation? Mer insikt då det gäller förståelse för den egna situationen? Kan man begära större problemlösningsförmåga och initiativförmåga, större förståelse för behov av faktagranskning, ifrågasättande av auktoriteter, lättare genomskådande av manipulativ omgivning...?

De välutbildade har ofta en vilja att påverka sin omgivning, påverka samhället. De har troligtvis större möjlighet att påverka genom sitt kontaktnät samt förmåga att uttrycka sig verbalt och skriftligt. Det innebär egenmakt. Man har lättare att aktivt handla för förändring av samhället eller omgivningen, i bästa fall till det bättre för alla, i sämsta fall enbart för egen vinnings skull.

Lågutbildade har inte samma möjlighet att formulera sig om man t ex känner sig orättvist behandlad. Det är lättare att knyta sina händer i fickorna än att engagera sig. I slutändan kan det vara förödande för samhället.

Förr i tiden gick lågutbildade till den skrivkunnige i bygden för att få hjälp att formulera skrivelser i diverse frågor. Man undertecknade med ett bomärke. Som hembygdsforskare i en rätt marginaliserad bygd blir det tydligt då man går igenom äldre dokument. Vart vänder man sig idag då ingen längre är analfabet...? Att skriva arga inlägg på facebook och digitala anslagstavlor i lokaltidningarna hjälper inte.

Svårillustrerat blogginlägg, bild härifrån

Det kan vara svårt att ha civilkurage i en liten by där den sociala  normen är väldigt stark, man vågar inte tycka annorlunda än de andra och de som har "makten". Därför sker förändring ytterst långsamt som bekant. Det ligger inte i de lokala "makthavarnas" intresse att höja kompetensen hos "de övriga", de som lyder blint utan att ifrågasätta. "Makten" inser inte att om alla skulle våga säga sitt blir samarbetet i byn bättre än om någon/några styr diktatoriskt. Är det i en liten by någon skillnad mellan olika utbildningsnivåer i vilja att bryta en hegemoni?

Jag tar frågeställningen som jag tog upp i början igen: Kan man begära mer av personer med många högskole- eller universitetspoäng än de med folkskola, eller grundskola?  Ja menar jag.

Kunskap är frihet och en väg mot oberoende. Men kunskap kan även innebära uteslutning och ensamhet. Men när bildningsbygget öppnar dörrarna för många nya röster och perspektiv så är det fint att vara där.
.
.

Järnpojke

När jag har möjlighet tar jag en sväng för att titta till min lilla favoritskulptur i Gamla stan, Bollhustäppan lite närmare bestämt. Tycker han blir lite förfelad med alla dessa mynt. Men fryser behöver inte Liss Erikssons "Järnpojke" göra :-) Han är lika fin på dagen som när det är mörkt och han tittar på "månen" i form av en liten smalstrålande spotlight som sitter på den låga takfoten intill.

En klar favorit! Tänk att hårt järn kan uttrycka en sådan mjukhet och värme.
.
.

Vad skönhet är...

Minns mina tankar som tonåring då jag någon gång satt och väntade på bussen i busstationens lilla vänthall. Busstationen låg då mitt i Vallens centrum. En vitputsad byggnad av folkhemstyp.

 Flygbild från 1965.

Där inne fanns ett keramiskt golv, putsade väggar, ett stort fönster utan spröjsar, vägghängda träbänkar som jag minns som fernissade. Materialvalen var utmärkta. En lucka fanns även där man hade kunnat köpa biljett och lämna gods men vid den här tiden köptes biljetter ombord på bussen direkt av chauffören.

Det skulle ha kunnat vara ett vackert rum men var nerslitet och sporadiskt städat. Cigarettfimpar slängdes på golvet, det luktade instängt, nå´t tomglas stod där det inte skulle stå, papperskorgen överfull, väggarna var nersmutsade men inte av "tags" då graffiti-epoken med sprayfärg inte begynt, utan av blyertsklotter.

Jag satt där och väntade på bussen och fantiserade hur det på ett enkelt sätt skulle gå att försköna miljön. Funderade på skönhet, på estetik, på livet, ja kanske till och med på framtiden. Längtade till det vackra i tillvaron. Kanske var det då som jag undermedvetet bestämde mig för att inte bo kvar. Inte vet jag, för det var aldrig något medvetet val att fly något som jag upplevde som tristess och estetisk valhänthet. Det medvetna valet som växte fram var en specifik utbildning som jag sökte mig till på närmast belägna utbildningsort. Som var storstan.

Idag innehåller byggnaden en pizzeria.
.
.

Punkt. Slut.

▲ Ett punkthus med hyreslägenheter har börjat uppföras i kommunal regi i Vallens omedelbara centrum vid Kungsvägen. Det ligger på promenadavstånd till resecentrum.

▲ Det påbörjade bygget får ersätta lägenheterna i den 60-talsbyggnad i centrum som Kooperativa Förbundet Fastigheter lät riva med butikslokal och lägenheter. Gick något material till återvinning, tro? Bild från januari 2017 hittad på nätet. Ytan har ersatts med en asfalterad parkering.

Det påbörjade punkthuset får också ersätta de tidigare olika planerna på bostäder vid havsstranden - Notholmen strand - som inte blivit verklighet. Det är sannerligen inte lätt för små kommuner att få igång bostadsbyggandet. Med stor säkerhet ansågs lägenheterna/bostadsrätterna för dyra eller så är läget inte tillräckligt intressant.

▲ Det här var första förslaget men av det blev det bara den träkajen där höghuset är placerat på illustrationen som genomförts.

Om de föreslagna bostadshusen finns att läsa här: 2012:1 & 2012:2

▲ Andra förslaget från 2016

▲ Myresjöhus gjorde senaste försöket att bygga vid vatten. Då skrev vi 2016. Skyltarna är nerplockade och projektet sedan månader borta från Hemnet.

Det har inte varit lätt att hänga med i svängarna då det gäller planerna för Notholmen. Den  byggda kajen har nu ställts i ordning med blomlådor samt bänkbord och Vallenborna verkar vara nöjda. Hur skattemedel har använts till denna undermåligt byggda träkaj skulle vara intressant att få en utredning om. I min nuvarande hemkommun skulle medierna ha bevakat ett likartat kommunalt projekt.

Men nu är alltså spaden satt i jorden och ett nytt flerfamiljshus på väg att byggas dära Vall´n. Happy happy joy joy.
.
.