Härbre dokumenterat år 1868

Artur Hazelius (1833-1901), var insiktsfull skapare av Skansen och Nordiska Museet. Skansen är det första friluftsmuseet i världen och grundades 1891.

Nils Månsson Mandelgren (1813-1899), var en svensk folklivsforskare, konstnär och konsthistoriker som reste land och rike kring och tecknade av och beskrev äldre byggnader, föremål och seder. Han dokumenterade fornlämningar, redskap, inventarier, bostäder och klädedräkter - alltså vår svenska kulturhistoria. Månsson Mandelgren var både ett barn av sin tid, den begynnande industrialismen då bondesamhällets levnadssätt försvann sakta men säkert, men han var även före sin tid eftersom få i de lägre samhällsskikten förstod vad som var på gång.

Hazelius och Månsson Mandelgren var stockholmare respektive skåning och låg i framkanten av forskning och dokumentation av kulturarvet under sin levnad.

I Europa var det engelsmännen John Ruskin (1819-1900)och William Morris (1843-1896) som var de tongivande i den här rörelsen som, något förenklat, ville värna hantverket. Morris gjorde så mycket mer än tapetmönster. Idéerna som Ruskin och Morris spred fick stor genomslagskraft och just nu är de "på tapeten" igen.

Tror ni att detta härbre i Håknäs här i socknen/kommunen, som Nils Månsson Mandelgren dokumenterade år 1868, finns kvar?

Hur gammalt det var 1868 är okänt men nu vet vi att ett timrat härbre av denna typ med takläggning av näver och takved med knäppen i nock fanns här. Och att takveden hölls på plats av en slana mitt på taket med sinnrik fastsättning i gavelröstet. Inga naturvuxna krokar av senvuxen gran eller fotbräda vid takfoten som takveden stötte emot användes på den här takkonstruktionen. Nej, knäppen i nocken höll fast takveden över näverlagren.

Lindrev

Har tagit med ej utnyttjat lindrev som köpts från Zikon till morfars hus. Rullarna med lindrev lär komma till större nytta här än i andra boendet där det nu har drevats klart.

Jag beställde en packe med 50 mm bred lindrev för ett antal år sedan. En rulle innehåller 15 meter. En förpackning rymmer 23 rullar. 6,5 rullar återstår av detta. Vem älskar inte lindrev... Fogskum skall icke användas här...!!

Bortom allfarvägarna

 

På resorna mellan de två boendena brukar vi ofta ta småvägar, åtminstone bitvis, under somrarna. Man hinner se mycket som är vackert och/eller intressant när man viker av från E4:n. Här är tre bilder från "bygatan" i Hedesunda tagna i farten genom bilens sidoruta. En välskött gård med faluröda hus, pardörr med överljus, gården omgärdad av rött staket och en vackert travad vedkast centralt på gårdstunet. Wow för den!

De fula soptunnorna i grön och brun plast finns där men döljs för förbipasserande av staketspjälorna på vilka blicken fastnar. Enkelt knep, ett gott sådant, om man nu inte drar in soptunnorna i ett uthus. Det blommande fruktträdet ger nog bra skörd till hösten, vädret är vackert och pollinerarna trivs och gynnas av det.

Farföräldrarnas hus

Se vilket fint litet timmerhus som syns på fotot.

Fasaden är ljusmålad - säkerligen med linoljefärg - och med grått stickspånstak. Grund av huggen granit. Huset är liggtimrat, det märks genom utknutarna som är panelade. Det finns ingen fotbräda utan sparrarna syns tydligt i framkant av takfoten (älskansvärt), vindskivor och vattbrädor är av trä och ljusmålade, skorstenen har vackert mönstermurat krön, entrén är en inåtgående pardörr av horisontella brädor och försedd med överljus, mittelbandslist och utknutar målade i samma kulör som fasaden. Tvåluftsfönster med mittpost och med spröjsar i bottenvåningen och låga fönster med två rutor på vindsvåningens långsida och på gaveln ett likadant fönster som i bottenvåningen. Entrébron är bred, av trä och utan handledare. Allt mycket typiskt för sin tid för en norrländsk hantverkarfamilj eller litet jordbruk.

Fotot är taget någon gång mellan 1904 och 1909. Fotoateljé Karlson & Bergström, Wasagatan 20 Stockholm står det tryckt på fotografiet. Varför en fotoateljé i Stockholm fotade huset vet jag inte.

En murare Löv lät uppföra den byggnad som jag minns som farfars och farmors hus. Muraren flyttade till Malmfälten och farfarsfar köpte huset och gav det i bröllopsgåva till sin äldste son, min farfar Gottfrid, och hans första hustru Selma. Huset var ett av de äldsta på Rundvik och hade lite tillhörande jordbruksmark. Det lilla timmerhuset, som senare byggts ut, revs ca 1970 för att ny infrastruktur, en bred tillfartsväg för timmerbilar till sågverket, skulle fram. Farfar och hans första hustru Selma (1876-1909)  gifte sig 1904. På fotot syns Selma sittande på en pinnstol i svart kjol och vit blus. Selma dog i tuberkulos eller som det står i dödboken - lungsot. De hade inga barn. Övriga personer är farfarsmor Erika längst till vänster och tre av farfars yngre bröder samt en bror till Selma näst längst till höger.

Till gården hörde ett litet jordbruk som födde en ko, under några år två. Man slog den egna ägandes åkermarken som låg där pensionärsbostäderna senare byggdes. När lägdan bebyggdes ingicks avtal med Olofsfors bruk att fritt varje år erhålla hö från brukets skördar. Jordbruket upprätthölls till någon gång efter Gottfrids död 1951. Efter det stod den lilla lagården tom förutom kaniner som kusinerna födde upp. Att ha ett jordbruk i Rundviks sågverkssamhälle var mycket ovanligt. 

 

Här står farfar och farmor (de gifte sig 1913), pappa och hans äldre bror någon gång på 1920-talet framför en hölada med spåntak och en hässja. Redskapen är en lie och räfsor. Kan det vara äldsta dottern i familjen som tar bilden???

Under somrarna flyttade familjen ut till Tennstrand där farmorsmorfar hade ett torp fram till 1927. Farfar och kon gick landvägen, gammelmorfar och farmor rodde till Tenstrana med de tre barnen. Det var ett härligt sommarliv som pappa framställde det. Han var 10 år då det upphörde i och med att gammelmorfar dog och torparrendet upphörde.

Fint som hus

Det finns hus.
Och det finns hus som har ädla proportioner.
Det finns hus med vackra detaljer.
Det finns hus med vackra skorstenar.
Det finns hus med smäckra, tunna takfötter som förr.
Det finns hus målade med äkta slamfärg.
Det finns hus med originalfönstren i behåll.
Det finns hus som pryder sitt landskap.
De finns hus som inte "växer på träd".
Men en gång i tiden var de träd.
Nu är de vackra timrade kolsänkor.

Det finns hus som är fina som snus.

Tunnbrödbak

 

Hemma i byn finns ingen bagarstuga i funktion. Det var länge sedan någon någonsin bakade tunnbröd där. Då får man ta och se till att baka i Mellansverige istället. Tunnbrödsbak är gemenskap - man förenar nytta med nöje. Som avslutning bakar man pizza till middag som förtärs i bostadshusets finrum med skurgolv, kakelugn och spetsgardiner. Det är så mycket trevligt jag får vara med om. Dock icke detta år med restriktioner.

I bondesamhället var det vanligt att storbak gick av stapeln i oktober, en månad då andra sysslor inte krävde arbetskraft i stor omfattning. Säden var skördad, torkad, tröskad och nymald till mjöl. Som uppvuxen i tunnbrödsbältet tycker jag att hårda brödkakor är minst lika gott som mjukt bröd. Norr om gränsen för tunnbrödsbältet har ojästa bröd varit vanliga, jästa söder om samma gräns. Hårt bröd, spisbröd, kontra rågsiktskakor. Gränsen separerar de två olika hushållningssystem som baserades på boskapsskötsel kontra åkerbruk.

Bloggliv med TIMMER & MASONITE

Om att bli hemmansägare.
Om släkt och kulturhistoria.
Om minnenas resa kors och tvärs genom tiden.
Om varför det som är, är som det är.

*

 *

OM glädjen och vedermödorna av att bli hemmansägare.
OM att ta hand om ett timmerhus.
OM att bevara en inredning av masonite från 50-talet.
OM släkten, hembygden, den "norrländska" landsbygden, kulturhistorien, samhällshistorien och byggnadsvården.
OM det som var och om dagens verklighet. Om varför det som är, är som det är. Kanske…

*

Ja, så var inriktningen tänkt från början. Och man kan väl säga att bloggen hållit sig inom dessa vida gränser. Fortsättning följer. Tack till er som läser.

Torpinventeringar

De obesuttnas boplatser kan finnas kvar, i storstadsområdena har de ofta blivit sommartorp, fritidshus.

Här ser ni en inventering av soldattorp i en sörmländsk socken. Varje torp är beskrivet med bild samt vilka soldater som bott där och när. Torpet markeras på kartan via en röd tråd. En gedigen hembygdsforskning har utförts.

 

 Helhetsbild av soldattorpsinventeringen.

 

Detaljer från två av de inventerade soldattorpen. 

Jag fascineras över den stolthet som finns bland de som utfört den noggranna inventeringen. Respekt!

Foton från den första torpinventering jag såg, fascinerades över och därför fotograferade hittar jag inte i brådrasket. Den visades på en tillfällig utställning i stan tillsammans med vackra textilier och broderier gjorda med stor sakkunskap (det som felaktigt brukar kallas förspilld kvinnokraft).

Likaså har hembygdsföreningen sammanställt platserna för de tvättstugor som en gång fanns vid detta bruk. Nio av totalt 18 kända tvättstugor ryms inom kartbilden.

Från min hemby minns jag flera av klappbryggorna som nu är borta och ett par tvättstugor som fortfarande finns kvar vid Degermyrbäcken. Den ena välbehållen, den andra lämnad vind för våg.

Kan man vara annat än stolt över att bo i ett landskap där spåren av tidigare generationer dokumenterats så väl! Förutom i böcker.

Jag har skrivit rätt många gånger om rotebåtsmän, roteringslängder och soldattorp. En roteringslängd från N-lings socken finns men var dessa båtsmanstorp låg geografiskt finns inte, varken markerade på karta eller i den fysiska verkligheten. Inte heller arrendetorp som låg under bondgårdar. 

Här är några tidigare inlägg:

Aktiv research
Roteringslängd anno 1785
Batsmanstorp i socknen
Syneprotokoll från 1887 

Skrapanäver

Skrapanäver (uttalas med öppna a:n) är det hjälpmedel som användes vid skurning av brädgolv förr i tiden har jag antecknat i min lilla svarta vaxbok. Golven skurades med borste och sand. I golvet fanns en "golvbrunn", en väldigt liten lucka i en av golvbräderna. Under den luckan fanns en träränna som förde ut skurvattnet ur huset.

För att samla ihop och ta bort skurvattnet innan man torkade användes en näverskapa som man skrapade/föste ner vattnet i den lilla luckan i golvet med. Ett skrapanäver, en raka, var ett flak björknäver som var hopvikt till en rektangulär, styv platta.

Uppfinningsrikedomen har varit stor genom tiderna och en period kunde uttjänta galoscher klippas till och nyttjas som skrapa. Idag har vi gummiskrapor på plastskaft för badrumsgolv och för fönsterputs.

 

Här syns på en skum bild, tagen en sommarnatt, utloppet för en skurränna i ett timmerhus. Den ligger under golvets nivå.

Så här syns rännan på närmare håll. Smart lösning må jag säga. På insidan finns alltså miniluckan i en av golvbräderna som man skrapar ner skurvattnet i. Vattnet hamnar då inte i grunden. Är stengrunden tätad med jord som i en mullbänkskonstruktion, är det särdeles viktigt att grunden hålls torr.

*

Jag googlade på näverskrapa och skrapanäver och hittade de här fina berättelserna från Västerbotten:

Skurningen och baden

För kvinnorna vidtog skurning av golven. Som skurborste använde man en ”gnägd” gnagd ”björkriskvast” som förut nötts ned ute på bron, så den blivit kort och styv. Med stöd av en stol eller ett skaft satte man ena foten på kvasten och förde den fram och åter i sanden och vattnet på golvet. Något tvättmedel användes inte, utan den fina sanden slipade golvet vitt och fint. Man skurade i ”vonen”, väder och det var ett drygt sparkande med kvasten för att få rent ett stort köksgolv. Efteråt tog man rent vatten och sköljde av golvet varvid sköljvattnet fick rinna ut genom ett hål i golvet, där en fyrkantig träbit. Satt som lucka. En del hade denna öppning nära källarluckan och under golvet en träränna som ledde ut vattnet till lämplig plats Efter sköljningen skrapades golvet torrt med en näverskrapa hopsydd av fler lager näver, för att få stadga.

Vår nuvarande skurborste kom i början av detta sekel.

 

Städning och pyntning (sidan 15)

Till  julens  förberedelser  hörde  naturligtvis storstädning. Som skurmedel användes sand och vatten, och smutsen lösgjordes med en kvast. Därefter torkades golvet med granris och slutligen togs en näverskrapa till hjälp för att få bort smutsen helt och hållet. Vattnet sopades ned genom ett hål i golvet.

 

Taklister

Taklisterna här i huset är inte av typerna svanhals, hålkäl eller skugglist. Och de är inte heller av polyuretan utan av trä.

På båda våningarna sitter samma typ av taklist. Har de varit vanliga här i trakten? Är de speciella just för detta hus? Jag måste erkänna att jag inte vet. Hur det än förhåller sig så tycker jag om just de här formerna.

Torka sädeskärvar på storhässjor

Jag har som semestersyssla läst på om storhässjor, kornhässjor.

Enkelhässjor, dubbelhässjor, flerdubbla hässjor (de två senare är takade med sadeltak men långt tidigare även med pulpettak), loghässjor. Stolpresning med saxar. Stolpar med genomgående huggna hål eller i kanten insågade hak. Stänger, hässjelänkar, led, bett, skesme...

Hässjebänk, hässjeblock... Hur sädeskärvarna placerades i hässjan finns beskrivet och hur man tänkte angående väderstreck, likaså hur kärvarna i toppen på en enkelhässja (utan tak) kunde anordnas.

Det enda man kan säga är att det är med stor skicklighet och stort kunnande som man byggde de här häftiga konstruktionerna! Det var en traderat kunskap.

"De dubbla och flerdubbla storhässjorna förekomma liksom de enkla vertikala här och var i hela Norrland och även i mindre utsträckning i Svealand, men deras huvudsakliga förekomstområde är de norrländska kusttrakterna, främst Västerbotten och norra Ångermanland samt tidigare även i Hälsingland.

Loghässjorna representera en särform  av storhässjan, som förekomma i mindre utsträckning i Härjedalen och Jämtland. Det är en fråga om kontaminationsform, där storhässjan är konstruktivt sammanbyggd med logen, ofta under samma tak som denna.

Jag är glad över att  i min barndom ha sett några av de där ståtliga skapelserna resa sig mot himlen medan de var i bruk. Numera är kunskapen om dessa hässjor akademisk och de som finns att se är museala. Den sydligast belägna museihässjan jag har noterat var i Hälsingland.

.

Funkisköket

Ett städat funkiskök. Med lysrör från 50-talets början i taket, linoleummatta från 50-talet på golvet, möbler (stolar, bord, sittbänk med förvaring, tidningshylla) tillverkade av mannen i huset, dörrbeslag i original, inga dörrfoder, tekoppar inköpta till köket 1958, spegel och kamväska i original från tiden då det begav sig för inflyttning i köket. Vaxduken och gardinerna är från senare tid.

En reproduktion av Nils von Dardels målning Indianflicka på väggen, Husqvarna elektriska spis från tiden, hemvävd handduk med broderat monogram av frun i huset, kakfat från 50-talet, inomhustermometer som alltid hängt vid dörren till farstun, strömbrytare i original...

...en glasglob på sned porslinssockel över spisen - ingen fläkt som i senare tider, endast en imkanal att reglera utsug med. Rostfritt stänkskydd bakom diskbänken och  platsbyggd köksinredning med Tryckobeslag. Snickerierna - dörrblad, luckor, golvsocklar är målade med blank eller möjligtvis halvblank färg (högt glansvärde), absolut inte matt färg som ger ett stumt intryck och som är svår att torka av. Funkisen var ren och rak.

Så var det, så är det.

.
.

Konstruktion med precision

50-talstapeten sattes upp med precision för 1,5 år sedan. Det gick tack vare ett rum utan skevheter.

Det är fint med ett gammalt timmerhus som än idag har räta vinklar och lodräta hörn. En konstruktion som är fullgod än idag. Limfärgstapeten med geometriskt mönster passade perfekt.

Så här gick det till att arbeta med limfärgstapeten från 1950-talet, alltså ingen retrotapet.

.
.

Sommarvärme i hus med självdrag

Förra sommaren var historiskt varm. Hettan mildrades med med korsdrag.

Här i huset finns väl fungerande myggfönster av enkelt slag. Fönstren stod öppna på natten och aldrig i direkt solljus (och just på bilden inför fotografering på dagtid).

Temperaturregleringen fungerade bra utan elektriska installationer och apparater som omvänd luftvärmepump eller fläkt. Men man måste ha koll och lägga ner engagemang för att hålla nere temperaturen. Fönster stängda - öppna, rullgardin ner - upp, spjäll öppna - stängda. Ett himla sjå.

Förra sommaren var minnesvärd både ur positiv och negativ synpunkt. I år har vi sommarvärme i slutet av april. Undrar just vad som väntas klimatologiskt den kommande sommaren? Det kittlar i byggnadsvårdsnerven...
.
.

Målbild

Så här såg morfars hus ut på 1940-talet. Amatörfotografen fick med en hel del himmel men inte hela huset. Man kan väl ändå säga att detta är en målbild. Men vill jag satsa?

Om vi enbart ser till snickerierna så byttes samtliga fönster på bottenvåningen på 70-talet vilket snarare hör till vanligheten än motsatsen vid den tiden och i de här trakterna. Då som nu ville man vara så modern. Vi har öppnat upp och vet därför att karmarna finns kvar i timmerstommen men mittposten är förstås avsågad och nya insticksfönster instoppade. Vilket medförde att ljusinsläppet minskade. Ett antal ytterbågar samt några innerbågar finns kvar i förvar, men inte samtliga. Några bågar fick grannarna Kalle och Hildur för att använda som drivbänk genom att placera dem snett mot södra lagårdsgaveln. Detta traditionella sätt att fixa drivbänk är jag lätt förtjust i.

Pardörren är bytt till en enkeldörr vilket är minst lika vanligt. På 80-talet byggde pappa en farstukvist, ni vet i en sådan där "romantiserad röd stuga på landet-stil" vilket jag hade, har och alltid kommer att ha väldigt svårt för och av den anledningen försökte få honom att undanhålla huset det tillägget. Övertalningsförsöket lyckades ej.
.
.

Som jag ser det

Nu har jag ordnat det så som jag inspirerats till under årens lopp. Först och främst en mörk/svart tapet med glimrande guldinslag. En fotogenlampa som lyser lagom starkt och ger möjlighet att njuta av mörkret och rofyllt reflektera över tillvaron. Vita, gamla spetsgardiner av bomull som dämpar övergången mellan fönstrets dagsljus och den mörka tapeten. Fönstren är original med vackert profilerade fönsterfoder och bågar samt gammalt ojämnt glas.

Inspirationen kommer bland annat från det här rivna huset i grannbyn. Där på bottenvåningen mot söder, i husets mitt, låg en kammare. (Ett av kammarens två fönster var dolt av en hägg som slagit rot vid stenfoten vilket inte hjälpte upp husets konstruktiva status.) Den där kammaren hade en av de vackraste tapeter jag sett, då, när jag besökte huset. För att inte tala om trapphallen med den elegant svängda trappan med det vackra räcket. Den där upplevelsen i kammaren fanns kvar länge och slutligen fick mitt eget hem också en guldglimrande upplevelse.

Den där gamla tapeten var magisk, de vackra blåsta glasen förtjusande, fönsterprofilerna gränsöverskridande, rummen hade vackra proportioner, trapphallen ovanligt majestätisk för att finnas just här. Så var det!

Huset är borta sedan flera år tillbaka och bostadshuset från 60-talet som skymtar till höger där bakom fick för ett par år sedan en utsikt mot en mörk fönsterlös modeindustrilokal uppförd av sandwichelement och med en stor, svart, obearbetad asfaltyta framför.

Den asfalterade ytan ligger mellan modeindustrilokalen och det äldre, vackra men rivna huset. I mina ögon ett nerbyte. Det här är ett lämpligt exempel eftersom det rivna och det nybyggda fanns/finns inom ett stenkasts avstånd. Men så många fler exempel skulle gå att visa på när det gäller nybyggande. Jag har en känsla av att man här på "norrländska" landsbygden tycker om det "rör sig", om "det händer något" är detta bra eftersom arbetstillfällen skapas. Jovisst, men för trivseln är även byggnadens skönhet eller estetik viktig.

Jag är glad över att få access till den där byggnaden som gav mig inspiration.

Landsbygd i små kommuner behöver en styrd och genomtänkt arkitekturpolitik. Det sägs att det går snabbt att få bygglov i små Norrlandskommuner och det är förvisso sant. Vem har kompetens att granska ritningarna? För att inte tala om rivningslov, det behövs knappt. Finns ingen fast bygglovsarkitekt utan en ambulerande sådan, som servar ett tiotal små kommuner, finns heller inte någon som har känsla för platsen, landskapet, samhället. Man tillåter rivning av goda, miljövänliga, vackert proportionerade traditionella byggnader. Man tillåter byggande av okänsliga volymer på fel platser.

Idag är arkitektur på landsbygden främst exklusiva retreats och designhotell, en plats för turister och influgna konferensdeltagare som vill njuta av natur, tystnad, mörker, kanske snö. Borde det inte satsas på de landsbygdsboende som bor permanent istället för de tillresta? Men lokal byggnadskultur, av och för landsbygdens invånare, har numera sällan med god arkitektur att göra. Jag kan känna en sorg över detta, att det satsas arkitektur och skönhetsupplevelser på andra än de landsbygdsboende själva. Visst är det så.

Tree hotel i Harads
Hotellidé vid Vindelälven
Bastun Solar egg 
Vad kännetecknandet för en plats, en by?

Visst är det viktigt för en by, likväl som för företag, med storytelling. Att bli stolt över sin historia.

.

.

Ångermanländska korsbyggnader

Korsbyggnader är en traditionell byggnadstyp för Ångermanland. Om dem kan man läsa HÄR om man vill.

Byns bäst bevarade korsbyggnad var nyligen till salu och köptes som fritidshus ("sommartorp" som mäklarna kallar det) i år. Här bodde för många år sedan Hanna Lindgren. Sen såldes hemmanet och huset har stått tomt. Fastigheten har nu styckats av, skogsinnehavet behåller tidigare ägaren som aldrig bott i byn. Fram till avstyckningen var detta en mangårdsbyggnad på ett hemman, inte ett torp. Skillnaden är betydande.

De 5 bilderna ovan är från Hemnet.

 En oinredd och oförstörd vind, så underbar!

På flygfotot från 50-talet ser man den då bebodda korsbyggnaden till vänster. Ladugården skymtar fram vid vänsterkanten. Det som sägs vara byns äldsta parstuga ("Västerbottensgård") syns till höger. Här förbi går även den äldsta vägen genom byn, den som inte är den allmänna Kustlandsvägen utan en lokal byväg som i båda sina ändar ansluter till Kustlandsvägen.

Det finns ännu en korsbyggnad kvar i byn ▲ men den har under årens lopp förändrats så mycket att jag har missat att se på den som en timrad korsbônning tills jag började fundera över vilka korsbyggnader som finns och funnits i byn.

Om man jämför det svartvita fotot nedanför ▼ med fotot ovanför kan man se att ursprungligen fanns två tätt sittande fönster till vänster, det som idag har bytts till ett bredare fönster. Till höger finns då som nu ett fönster men så mycket mindre nu för tiden. På övervåningen syntes förr tre låga fönster. Så såg huset ut då jag var barn.

Uppe till höger ser ni den ovan beskrivna korsbyggnaden inringad intill Kustlandsvägen på 50-talets flygfoto. Där förstår man tydligt att det är en enkelkorsbônning.

I änden av den raka vägen som går mot högersidans mitt stod en korsbyggnad fram till omkring 1940. Där, på hemman no 3, bodde en gång hemmansägaren Jacob Ersson med hustrun Ewa Christiansdotter, hon född i Rickleå. Då maken och ende sonen dött och hon blivit änka såldes hemmanet till N P Persson som i samma veva tog sig efternamnet Holmgren. Efterföljande släktingar rev mangårdsbyggnad, förmånsbyggnad/födorådsbyggnad, ladugård och bryggstuga samt delar av den ladugård som ersatte den rivna.

I grannbyarna Lögd´ å Mo finns korsbyggnader kvar. Ett exempel ses här. Det är mera regel än undantag att de här gamla timmerhusen rivits eller "älskats" till oigenkännerlighet i trakten.

 

▲  I Ava byggde sig bonden Ma´s Or´sen, (Mats Olofsson) en stor dubbelkorsbônning. Fram till 2002 fanns denna mäktiga korsbyggnad kvar men den och ladugården revs tyvärr då fastigheten bytte ägare. Gissa vem som gick omkring och sörjde i ruinerna? Me, myself and I. Det är minst sagt svårt att värna om kulturen här hemma i norr. Huset står som traditionella mangårdsbyggnader i öst-västlig riktning för att ta emot solinfallet på en långsida. Det var ett medvetet klimatsmart tankesätt hos generationerna före oss.

Den timrade mangårdsbyggnaden revs alltså 2002 och ersattes med ovanstående hus och dubbelgarage, båda byggda med regelkonstruktion och stenulls- eller glasullsisolering som fyllning. Huset är byggt i nord-sydlig riktning.

***

Jag hoppas innerligen att den enda oförstörda korsbônningen av tre i min hemby tas väl om hand av de nya ägarna. Och vet ni vad - jag har förstått att köparna är byns första egentliga byggnadsvårdare! De räddar ett ödehus. Jag önskar dem verkligen lycka till!!! Länge leve de traditionella bostadshusen utan förvanskande "reparationer".

Klicka på bilden för rejäl förstoring av fotot. 

Fotot visar de tre korsbyggnader i byn som jag med säkerhet känner till.

 Klicka på fotot för förstoring.

Ett utsnitt ur ett fotografi. Samtliga dessa byggnader är rivna. I gattet syns den rivna korsbyggnaden med födorådsbyggnaden framför. Husen i förgrunden är också borta, det till höger försvann 2006.

***

Läs lite mer om korsbyggnadernas planlösningar - enkelkorsbônning och dubbelkorsbônning: http://www.hallahus.se/dokument/bevaremigval.pdf
@jagraddadeettodehus #jagräddadeettödehus

.
.

Masonite är inte skit

Det kom ett mejl till viola.tricolor.l@gmail.com. Ett meddelande som gjorde mej mycket glad. Läs själva:

Hej

Timmer & Masonite, vilket fint namn på en blogg.

Båda delarna ligger mig varmt om hjärtat. Masonite då jag är uppvuxen som närmaste granne till Masonitefabriken i Rundvik. Från ett års ålder tills jag var åtta år bodde jag där men då behövde sågen utvidga och kom litet för nära så vi flyttade till Manhem istället. Timmer för att jag sedan ett år tillbaka har börjat utbilda mig till timrare, efter ett halvt arbetsliv i fordonsbranschen i Göteborg, där jag numera bor. Får se om det blir ett totalt yrkesbyte eller om det blir någon kombination så småningom.

Det är fint att se att någon bevarar Masoniten. Det skär alltid litet i hjärtat när jag läser på Byggnadsvårdsportalen på FB om folk som blir så lyckliga när de river bort Masoniten på sina dörrar och hittar spegeldörrar därunder. Jo, jo, fint det också förstås men roligare att läsa om någon som är glad över sin Masonite. Jag har en kompis i Röros som i sitt badrum har kvar den målade Masonite som sitter både bakom badkaret och handfatet och som kanske är från 50-talet med tanke på den milda gula färgen bakom badkaret och ljusblå bakom handfatet. Färgerna flagnar men jag tycker ändå att det är väldigt fint. 

(Åsså avsändarens namn.)

Och jag tänker: kanske är det så att man måste flytta bort från hembygden för att se det värdefulla i sin uppväxtmiljö...

Masonit är inte skit.  
Bild härifrån

.

.

Undertak

Den här fina undertaket  kom till på någon gång på 1930- och 1940-talen. Med tanke på tiden för tillkomsten kan det vara masonite från Rundvik som en målare utfört utsmyckningen på. Takmålningen är en imitation av bemålat, blästrat glas i metallramar, vanligt vid förra sekelskiftet. Stiliga plafonder med blästrat glas lyser upp.

Taket finns i den tillbyggda glasverandan i nuvarande Levar hotell. Ovanpå detta tak finns en altan och därför är undertaket vattenskadat på något ställe (utanför foto). Här en bild med undertak av glas från en annan restaurangmiljö som jag en gång i tiden gärna besökte.

1604 anlades gästgiveri i anslutning till kustlandsvägen genom Levar by. Den nuvarande byggnaden är dock inte så gammal. 1827 timrades en envåningsbyggnad med vind upp. På 1850-talet byggdes det till med bredare och högre mittparti, det man ser idag. Balkongen är dock borta.

Under 1930- och 40-talen skedde stora förändringar både invändigt och utvändigt, bland annat tillkom en glasveranda med ovanförliggande altan mot kustlandsvägen. Det var då undertaket på översta bilden kom till.

Inte heller den här sista bilden (ett vykort från 1980-talet) visar dagsläget exakt. Sedan ett par år tillbaka finns numera en utgång från verandans mittaxel ut till marken nedanför. Kustlandsvägen flyttades längre bort från fastigheten på 1990-talet vill jag minnas. Bilarna skulle absolut fram trots att riksvägen sedan 1960-talet är ersatt med Europaväg 4 som passerar utanför byn och samhället.Kustlandsvägen/Riks 13 flyttades.

.

.

Klimatskydd

Sån´t här roar vi oss också med på semestern - förutom slåttannan. Timret på rökbastuns norrgavel är fläckvis ganska skadat och bör få ett skydd. Istället för träpanel spikar vi spån på gaveln. Det är riktigt roligt och blir ju rätt snyggt. Spånvarven spikas från olika håll och ger ett randigt mönster. Arbetet kommer att bli klart väldigt snart. Här har blandats hyvlade och späntade spån, pärt.

Taket är spåntäckt sedan tidigare. Det blev färdigt under förra årets semester. Nu är faktiskt byggnadsvårdsåtgärderna då det gäller rökbastun färdiga. Det började med utbyte av syllstockar en gång i tiden.