Ett dygn hinner passera under några minuter när den här julkrubban i en av Roms kyrkor, Santa Maria in Via Lata, iscensätts. Från gryende morgon - solig dag - blå kvällstimme till mörkaste natt har Associazione Nationale amici del presepe, Sezione di Roma skapat väldigt elegant. En ny miljö utförs varje år inför julhelgen.
Många
av Roms kyrkor använder inför julen något av koren till för att bygga upp en hel miljö med
julkrubba, en konstinstallation där landskapet
runt omkring ingår. En underbart fantasieggande katolsk tradition.
Motivet är detsamma med födelsen i krubban men arrangemangen runt om är olika. Dagsljuset förändras över dygnet (tar ca 4-5 minuter, dagsljuset mörknar och en störtskur med regn faller och sedan kommer aftonsolen fram, en bäck rinner genom ett landskap och på bron över bäcken står en pojke som precis fått en sprattlande glitterfisk på kroken (fisken rör sig då den ibland nuddar det strömmande, riktiga vattnet). Fantasin är outtömlig. De vise männen anländer alltid först till Trettondagshelgen. Då är det Befana-fest, den dag då alla barn får gåvor.
Julkrubbor i Rom och Neapel är de som jag numera finner mest intressanta. Museer för julkrubbor finns både i Rom och Neapel men museet i Neapel är bäst, mäktigast, störst och väl värt ett besök när på året man än befinner sig i denna sprudlande stad. I Neapel finns också gatan Via San Gregorio Armeno där julkrubbsfigurer i olika skalor och tillhörande attiraljer säljs året om men högtidligast är det att befinna sig där i december månad. Vid fyra tillfällen har jag lyckats vara där under den myllrande julmånaden och aldrig blivit besviken.
Italienarna är mästare på att bygga upp stämningsfulla julkrubbor.
Då jag var liten fick jag en julkrubba. Där fanns den heliga familjen, en krubba för foder, en åsna och en oxe, en herde med tre får och de tre vise männen från "Österns länder". Jag ritade av den som jag såg den i min verklighet då. Jag antar att vi ser Josef och Maria på vänster sida om Jesusbarnet som ligger i krubban. Vilka figurerna till höger är kan diskuteras men kanske är den mindre en herde och den större är förmodligen en av de tre vise männen.
Stallet har tre högt sittande glasfönster! med spröjsar!, torvtak? och en skorsten som det kommer rök ur, haha... Jag ville tydligen förbättra boendesituationen för det var ju kallt utomhus till jul här hos oss i norr. Att leva sig in hur livet tedde sig i Mellanöstern för sisådär 2000 år sen är inte lätt för ett litet barn i kalla Norden, varken då eller nu.
Jesusbarnet i krubban är avbildad rakt uppifrån, utom de två pinniga benen på krubban. Så roligt det var att finna den här barnteckningen hopvikt med en notering om att jag ritade julkrubban den 22 januari 1961.
Så här ser krubban och dess figuriner ut i verkligheten:
Made in West-Germany står det på kartongen där den förvaras.
Att teckningarna finns kvar är för mej lite otroligt. De var vikta och instoppade i en bok, tänk att jag hittade dem.
Ett barn är fött på denna dag, så var Guds välbehag. Det föddes av en jungfru skär, Guds Son det barnet är. Dock vilar du i ringhet klädd på fattigdomens bädd. Välkommen var, o Herre kär! Vår gäst du vorden är.
Om världen ännu större var, av guld och pärlor klar, så vore den dock alltför klen till säng åt dig allen. Dock vilar du i ringhet klädd på fattigdomens bädd. Välkommen var, o Herre kär! Vår gäst du vorden är.
Text: Martin Luther/Olaus Martini 1617 – bearbetad av Johan Olof
Wallin 1817.
Vi tar det igen - en stjärngossa sprider ljus på Luciakvällen. Familjen firade Lucia på kvällen. Pappa kom cyklande hem i mörkret i ur och skur från arbetet på sågverket. Först åt vi middag sen stökades det till Luciastämning. På morgonen var det alldeles för ruschigt med
kossorna som skulle mjölkas och pappa som lämnade hemmet tidigt.
När vi ätit middag och rusat för luciakaffe var jag stjärngossa, allt annat var otänkbart. Något annat ville jag bestämt inte vara. En enkel strut med påklistrade stjärnor (jag minns dem som blankröda), en stor skjorta (pappas?) med ett brett sidenband runt midjan samt ett stearinljus i handen fullbordade ekiperingen. Det gällde att vara koncentrerad när ljuset brann.
Sen blev det kaffe eller saft/mjölk med dopp för alla tre generationerna i huset och eventuella besökare. Det var kul att hjälpa till med dukningen eftersom lussekatter, pepparkakor och sockerbitar las ut på bordet helt utan inbördes ordning. Luciasånger ljöd från radion eller än säkrare från grammofonen. Hur många år det här gick av stapeln vet jag inte men fotona ovan är från två olika år kan jag se. När skolan började hade jag med all säkerhet slutat vara stjärngossa men Luciakaffefirandet fortsatte länge än och har gett mig glada minnen.
Som jag fått det berättat och visat för mig som vuxen, användes olika tekniker för att bärga hö under 1900-talets första årtionden här i byn. De lägdor som kallas nylägdor, det vill säga de som plöjts, harvats och besåtts med korn eller havre och kanske även höfrö för påföljande år, och som gav god skörd då de befann sig tidigt i växelbruket, dessa lägdor hässjades för att det kraftiga gräset skulle torka bra. Det var på 1920-talet man började hässja hö och då använde man stånghässjor som jag kan se på äldre foton. Morfar var mån om att "setfoten" kring hässjan skulle vara noggrant räfsad. Där skulle inget utspritt hö ligga.
Under 50-talet införde pappa linhässjor. Som linor användes tjärade hampasnören. Det är den typen av hässjor jag själv minns från somrarnas slåttanna. Någonstans finns en VHS-film från 90-talets slut som jag spelade in där pappa visar hur gången är när en linhässja sätts upp. Hässjorna står alltid i öst-västlig riktning här i trakten.
Nylägden gav mer skörd än gammlägden där hö skördats under flera år efter senaste plöjningen och utarmades allt mera innan den plöjdes ånyo.
Stånghässja tidigt 1950-talLinhässja 1970 utan linor pga höladning.
Innan man började torka hö på hässjor, som är en 1900-tals företeelse, torkade man "på bredden" (tôrke på bredda). Och det var så man fortfarande gjorde med gammlägden då mamma var barn.
På morgonen slog man höet med lie. Varje slag fick ligga ett tag. När slaget torkat på ytan rörde man upp det, det vill säga att flera slag räfsades ihop till en fluffig sträng som fick torka.
På eftermiddagen "tvitte" kvinnorna. Det innebar att räfsan användes för att bre ut allt hö, sprida det så att det skulle torka i solen. Det var kammen på räfsan som användes. I mammas barndom gjordes detta på "gammlägder".
Innan kvällen förde man ihop höet igen till en sträng och av den gjordes flera "seten" Man "sete" för att undvika att dagg (och regn) förstörde höet. På morgonen kastades "setena" ut med harvtyget (räfsskaftet) igen för att torka ytterligare. Så höll man på
tills höet var torrt. Gissa om fröerna föll till marken...
När allt hö var torrt räfsades/föstes strängen ihop med räfsskaftet till en "dyscha". "Dyschorna" fördes med skrinda till hölage (höskullen)
Detta var att
torka "på bredden". Det var endast på gamla lägdor morfars familj gjorde så,
på nya lägdor (dvs nyligen plöjda och sådda med korn/havre och kanske höfrö) hade man börjat hässja med stånghässjor på 1920-talet.
Räfsning under olika decennier. På sista fotot hässjning av hö på linhässja. Pappa spänner ännu ett linvarv med dubbelt halvslag.
Höladning ute Aspänge´ (utmark där två hölador fanns)
***
Museala hässjor
Jag
tror faktiskt att jag är den yngsta i byn som varit med om småbrukets
göromål utan mycken maskinhjälp eftersom mina föräldrar hade kvar
jordbruket ända tills jag var 15 år vilket jag är stolt och glad över. Alla andra hade lagt ner jordbruken
före oss utom två bönder som då börjat med större jordbruk där t ex
hässjning inte ingick. Skulltorkar och snart nog plastat ensilage och
balar tog över. Det är inte så märkligt att jag intresserar mig för de här kulturfrågorna, för etnologi och folklivsforskning, då dessa handgripliga göromål vid ett småbruk är försvinnande vetskap. Snart nog är allt
enbart smal akademisk kunskap från att ha varit bred praktisk kunskap. Numera kan jag se några få hässjor när jag sommartid rör mig runt i
Sverige - men det är nostalgihässjor i det stora hela. Som ovan från
Jamtli i Östersund. Det är inte längre ett årligen återkommande MÅSTE
för att få mat till hushållet.
***
Lieslåtter och traditionell hässjning i Orsa
Detta är en film tagen vid en workshop om lieslåtter och traditionell hässjning i Orsa. Anordnad av nätverket Svenska kulturlandskap den 15 -16 juni 2016. Roland Öjeskog berättar och visar hur det nyslagna höet tas om hand under hässjningen på denna plats.
Här kommer en dikt på mål av ångermanlänningen NilsErik "Nicke" Sjödin ur boken Åslappe utgiven 1983. Diktboken funnen second-hand på PMU i Gullänget 2021. Köpte den såklart utan tvekan.
Målet kan vara vanskligt att förstå för många - i slutet av boken/dikten finns en förklarande ordlista. Bygdemål är verkligen ett försvinnande immateriellt kulturarv! Vem kan idag tala som man gjorde i hembyn för femti år sen? Jag är glad över de inspelningar jag gjorde och som finns bevarade - nu digitaliserade.
TRASMATTERN
Hele live - häll åtminstone hårta tå e - å styvt de ligg på gôlve.
Å på de far man å jodde å gå.
Stryk skull man ha.
Jodde å gå på sjålve live.
De som va.
Skelkesskjorta som han hädd på säg då åldri na va å gära.
Osleten syns den ranna.
Mang e förkläa. Ingrint å blekt borti.
Na gråbussarona som koa sitt kvär ti sä man häktes på matta.
Duken som låg ommapå förstradion. Genom spets´n hörle man att värla brann.
Men vacker va´n.
Huvekläa bögle tå blotrycke.
Förstpyjamas´n som han hadd ti slåttanna. Faan vet om int de va sist´n å.
Sofflocktyge vä flottfläcken på.
Svettfläcken men´jäg.
Sadusinern - ny värenda jul - gå bra å känn igen häri matta.
Ållting finns där.
Gammelvärla å pyltepåkläa å hårdasplaga.
Skreftesrocken ´n lit´n bit, fodre borti storväst´n, överdel´n tå fårskinnsfäll´n å langkalsongern´, brun, blå å hålvit.
Å tänk säg att dä ä tôcke man far å jodde å gå på.
Förklaringar av några dialektala ord i dikten: hårta - hälften styft - drygt gôlve - golvet jodde - traska skelkesskjorta - tunn skjrta åldri na - inte ett dugg osleten - psliten ingrint - "ingråtna" koa - kåda kvär - kvar häktes - snubbla bögle - bucklig sadusin - kort gardin [cafégardin är väl närmaste benämning idag] pyltepåkläa - kläder som man tar på sig varvtals mot kyla hårdas - helgdags- skreftesrocken - den man hade när man gick till skrift, oftast vid konfirmation hålvvit - halvvit, grå råttgnegen - råttgnagd
"Skohö var en viktig produkt från myrslogarna. En kär gåva för dem som inte längre själva hade möjlighet att skörda det. Det väl torkade och kammade skohöet flätades konstfullt i stora och väldoftande kransar och dockor. De prydde sin plats på köksväggen. När konstverket öppnats förvarades höet i en stol med särskilt förvaringsutrymme, en hajstol [höstol], som de säger i Burträsk."
Skohö i flätor i Rismyrliden, ett västerbottniskt nybygge från 1825.
"Ladriket är slåttervallarnas och det självväxande vinterfodrets
landskap. landet med blommande hackslogar, lummiga lövmarker,
soldallrande myrar, älvdoftande raningar och med lavrosor på
hässjevirket. Det är ett myller av arter. Blomprakt, en mängd mossor,
lavar, svampar, steklar, fjärilar, fåglar och andra djur. Variationen i
ladornas landskap består dessutom av människans byggnader och
anordningar samt alla de andra spår som odlingen lämnat.
(...) Den [ skriften] handlar om biologisk mångfald och om odlingslandskapets variation. Den vill stämma till eftertanke och väcka frågor."
Denna känslomässiga och vackra text är hämtad ur Biologisk mångfald och variation i odlingslandskapet, utgiven av den statliga myndigheten Jordbruksverket 1999.
De två mest synliga och centralt belägna ladorna i hembyn lever lite farligt.
Många lador jag minns har rivits eller tillåtits falla omkull i en hög.
Fätået här i byn var den stig mot väster som löpte längs med fastbandhagen (gärsgår´n´=gärdesgården) på skogssidan. Hagen skiljde skogsmarken från den uppodlade marken. Eftersom byn är långsträckt var fätået inte en stig/fägata/fålla med fastbandhage på båda sidor som på ställen där kreaturen skulle fösas mellan hustomter och uppodlade marker till betesmarken.
På kartan över byn från 1647 är fastbandhagen som
löper längs byns dåvarande inägomark väl utmärkt. Lantmätaren har ritat
inhägnaden som två längsgående streck och mellan dem på jämnt avstånd
två korta tvärgående streck. Utanför byns hank och stör fanns utmarken,
skogen, det vilda. Mitt i byn från norr till söder rinner den då livgivande bäcken. Kustlandsvägen syns prickad nere i söder och där den passerar bäcken bildar den en fägata, en helt inhägnad fålla.
På den sträcka i byn som är min finns numera en fastbandhage som skiljer skogen från den kultiverade marken. Precis som det såg ut fram till 1900-talets mitt och väldigt långt tillbaka i tiden.
När fäbodvallen övergavs, som låg mycket längre bort från byn och högre upp mot Aspfjället (Aspfjelle), byggdes sommarladugårdar och dessa låg på lötmark (hagmark) i direkt anslutning till
fätået och skogen i väster. Då var det lätt och nära att släppa ut korna och getterna på skogsbete. Den klokaste och pålitligaste kossan var ledarko och hade en skälla runt halsen. Korna återvände självmant till sommarladugårdarna på eftermiddagen då de ville bli mjölkade.
Både
sommarladugårdar och fästigen är borta, ladugårdarna sedan länge och
tået växte igen efter tre skogsägares avverkning och markberedning i direkt anslutning
till tået. Tået kan bitvis urskiljas än idag men inget hemmansägarna
intresserar sig för att rensa upp eftersom kulturhistoria är oerhört lågt prioriterad här.
"I byarna fanns flera fägator som gick från byns kärna till skogen vilken användes som betesmark. Fägatorna var omgivna av gärdsgårdar på ömse sidor. På dialekt kallas en fägata för tå (e ta), eller nöttå (nauwta) där nöt syftar på nötkreatur."
Jag måste berätta om en fantastisk smakupplevelse för ett par veckor sedan. Befann mig på Alsters herrgård och skulle passa på att fika. Kaffe förstås och något till. Tjejen bakom disken beskrev vad som fanns där bakom glaset. Morotskaka, Budapeststubbe, bla bla bla och Gunnerudskaka. Jaha, och vad innehåller den där sista kakan blev min fråga. Jo palsternacka, päron, kardmumma bland annat. Palsternacka, så spännande jämfört med morotskaka. "Jag tar en!"
Det var en värmländsk höjdare! Sedan har jag googlat och försökt hitta receptet och hittat det som ser ut att närmast stämma med min smakupplevelse.
200 g philadelphiaost
150 g rumsvarmt smör
3 dl (180 g) florsocker
3 tsk vaniljsocker
Zest från 1 citron och saft från 1/2
Alsters herrgård där den goda kakan avnjöts
Gör så här
Sätt ugnen på 150 grader. Ta fram smöret till toppingen så det hinner bli rumsvarmt.
Skala och riv palsternacka och päron (krama ut saften ur päronen).
Vispa ägg och socker riktigt poröst.
Blanda mjöl, vaniljsocker, bakpulver, kardemumma och salt. Sikta och vänd ner det i äggsmeten.
Rör försiktigt ner oljan och päronkonjaken.
Vänd sist i palsternacka och päron.
Lägg smörpapper i botten på en springform (innan du sätter fast
kanterna, så fästs pappret i botten), smöra eventuellt kanterna.
Höll i smeten och grädda långt ner i ugnen i ca 55 minuter. Låt kakan svalna lite innan den tas ur formen.
Medan kakan är i ugnen gör du toppingen. Vispa samman alla ingredienser med en elvisp till en slät kräm.
När kakan har svalnat, bred eller spritsa toppingen på kakan. Dekorera med zest från en citron.
* * *
Receptet kommer inte från en värmländsk site utan härifrån. Den där kakan har jag missat tidigare - undrar när den första Gunnerudskakan bakades, alltså hur gammalt receptet är? Jag odlar ju egna palsternackor så detta bör kunna bli en höstlig tradition att baka.
I linneskåpet finns en doftpåse med lavendel (det skulle lika gärna kunna vara skvattram). Den är liten och behändig och i somras bytte jag till färskt innehåll. Vem som broderat det enkla korsstygnsbroderiet kan jag bara gissa mig till. Det enda jag kan säga att inte är det jag - men glad är jag att någon har valt att lägga ner tid på den lilla grejen.
GUMMANS RÖSE Här vid gamla vägen mellan Åkers bruk och Skottvångs gruva fanns en så kallad kasthög (offerkast). Enligt
folkmun skulle en gumma ha ramlat av en skenande hästskjuts och
förolyckats just här. Till minne av gumman lades här färska kvistar
eller blommor. Gamla ortsbor berättade att denna tradition levde kvar
tills långt in på detta sekel.
Tyvärr försvann högen när vägen byggdes om.
Kan traditionen kanske återupptas?
Jo, återupptagits har traditionen som synes.
Gamla vägen syns i markerna där har markberedning inte genomförts. Vilken himmelsvid skillnad det är mellan denna plats och min gamla hembygd.
Skogsmarken där gummans röse finns ägs av Åkers Häradsallmänning är belägen söder om Strängnäs, en samfällighetsförening som den i min hemby. Åker häradsallmänning har 265 delägare. Delägarna är jordbruksfastigheter med mark i de gamla socknarna Fogdö, Helgarö, Härad, Länna, Strängnäs, Vansö och Åker.
Min far satte upp en liknande metallskylt fast mindre, på lämningarna efter Grans samebys vinterviste hemma i byn på 1980-talet. De sköra lämningarna av vintervistet var belägna i skogsmark. Skylten är borta sedan länge och inte ersatt av någon annan förklarande skylt. Arran (eldstaden) var delvis förstörd när jag senast besökte stället, kanhända är allt borta numera.
Att delägarna i samfälligheten skulle gå samman och göra något liknande som i Sörmland är inte att tänka på. Förståelse för kulturhistorien finns inte. Kanhända gäller det särskilt minnen av samisk närvaro här men det gäller även annat vet jag. Synd på så rara ärtor.
Serieskaparen Mats Jonsson om hipsterlivet på Södermalm, haha...
Detta lantliv på låtsas skrev jag något om HÄR : att kapa och klyva ved som livsstil. Jag kan ofta känna igen känslan av att ha att göra med töntar i detta krystade storstadsliv som jag rätt ofta träffar på i olika sammanhang. Det gäller inte enbart vedhantering utan så mycket mer. Vad värre är är att även landsbygdens folk tappar kunskapen om de förr så naturliga redskapen och verksamheterna. Då blir de lika mycket töntar som Södermalmarna! Det har jag svårt att fördra.
Igår skulle du ha fyllt år om du levat. Men igår var det bråda slåttannstider för mig så jag hann inte skriva något på bloggen då. Vi hade slagit ut gräset på gården och det hade nästan torkat färdigt. Och inom ett par timmar skulle det komma regn. Det blev brådis och det där känner du till och utöver det fanns arbete med uppdrag i mitt företag att sköta.
Det var du som en gång började slå med lie här under ett sommarbesök. Det gick så bra och blev så vackert så det fortsatte vi med varje sommar. Men inte blir det lika jämnt som när du hanterade lien. Jag hade ju hjälpt till i slåttannan sedan barnsben och när jordbruket lades ner fortsatte du slå ôppe hägna (hägnet), sommarstugan där sommarladugården stod, och jag hjälpte till med räfsningen och du försökte även lära mig hantera en lie. Det var inte lätt - hall ne tjyven sa du ofta :-) eftersom liebladets spets ofta åkte ner i marken när jag lärde mig det där med att hantera lien. Det där pågick under somrarna i 10-15 år tills jag flyttade från Stockholm till den plats där jag nu bor och har egen lieslåtter.
Och inte slog du gräs endast med tanke på den biologiska mångfalden, på floran, krypen, insekterna - du utförde ett hantverk som du lärt i tidiga år. Ett hantverk med flerhundraåriga anor som gynnade floran och faunan, som gav foder till kreaturen och därmed mat till människorna, ett hantverk som vårdade landskapet och gjorde det vackert att se på för alla - även för dem som inte var bönder. För turister t ex.
Här på vår gård har vi nu slagit ut gräset med liar, använt räfsa för att vända det så att det torkar, räfsat det i strängar, sen föst ihop det i högar för att med högrepen lyfta upp det på "skrindan". Jag är tacksam över det kulturella kapitalet du delgav oss, jag är tacksam över att jag fick det med modersmjölken och att du aldrig tyckte det var omodernt, att det var en överflödig kunskap, något som maskiner kunde göra lika bra - för det kan de inte. Och okej då, slåtterbalk går också an men är inte lika miljövänlig med
tanke på att det är ett motorredskap - men skärande egg har den dock vilket
en trådtrimmer inte har.
Jag glömmer aldrig när du slog vägrenarna som hörde till vårt hemman med
lie, den dikesslåtter som nu utförs av maskiner och i din del av landet
aldrig kommer att bli så varsamt och väl utfört som när du och andra bönder skötte detta.
Gräs ska slås med skärande egg för att överleva i längden, höet ska torkas på plats och luftas (röras om med räfsa) för att torka alternativt hässjas eller volmas. Då ger fröställningarna ifrån sig sina frön och ängsblommorna förökas och finns kvar. Och detta ska ske på rätt tid på sommaren. Allt det där som du bara gjorde är sådant som landskapsvårdare, biologer och länsstyrelsers naturvårdsenheter känner till numera. Och de som utbildar sig till landskapsvårdare (sådan utbildning finns) får arbete vid t ex slott, naturreservat, nationalparker - långt från den enkla jordbrukarmiljö du levde så nära hela ditt liv.
Hur ska jag kunna tacka dig för att du var den förste som fick mig att inse värdet av traditionell landskapsskötsel!? För mej är det ovärderligt ska du veta...
Den här tavlan ska ha suttit ovanför en av dörrarna i farmors och farfars hus. Om det stämmer vet jag inte. Om jag får gissa tror jag i så fall att den kommer från farmorsmorfar Jacob och farmorsmormor Brita Katarina och som följde med "gammelmorfar" Jacob till Rundvik när han flyttade in hos sitt barnbarn, min farmor. (Men säker är jag inte, tycker det är svårt att datera den stilmässigt.)
Den här tavlan kommunicerar hierarkier, den kommunicerar att överheten ska lydas. Den visar på en samhällsordning som en gång var. Under mycket lång tid. Jag tycker det är intressant och viktigt att förstå detta för att begripa hur samhället fungerade då och förstå de reminiscenser som fortfarande finns kvar bland befolkningen, trots vårt maximalt sekulariserade svenska samhälle.
I Martin Luthers lilla katekes, som publicerades 1529 och som så småningom kom att finnas i varje hem, står som sista avdelning överskriften "Hustavla". Lilla katekesen användes vid de årliga husförhören då befolkningen skulle se till att kunna delar av den utantill.
I Hustavla 4 beskrivs "Om överheten"
Varje människa skall
underordna sig den överhet hon har över sig. Ty det finns
ingen överhet som inte är av Gud, och den som finns är
insatt av honom. Den som sätter sig emot överheten står
därför emot vad Gud har bestämt, och de som gör
så drar domen över sig själva. Ty de styrande inger
inte fruktan hos dem som gör det goda utan hos dem som gör
det onda. Vill du slippa att leva i fruktan för överheten,
fortsätt då att göra det goda, så kommer du att
få beröm av den. Överheten är en Guds tjänare
till ditt bästa. Men gör du det onda skall du frukta, ty överheten
bär inte svärdet förgäves. Den är en Guds tjänare,
en hämnare som straffar den som gör det onda. (Rom 13:1-4)
**
I Wikipedia finns Hustavlan beskriven. Hustavlans värld innebär en samhällssyn som beskriver varje persons plats i tillvaron. Världen delas upp i det andliga ståndet, det världsliga och hushållets stånd. Det senare beskrivs så här:
I hushållet på denna tid innefattades alla som bodde och arbetade på
en gård, så förutom det man i dag ser som kärnfamiljen kunde det även
ingå pigor, drängar och äldre släktingar. Överheten i hushållet var
framför allt husbonden, men i många situationer var det snarare husmor
som genomförde de uppgifter som hörde till överheten. Rollen som
tilldelats överheten i hushållet var att både moraliskt och ekonomiskt
sörja för hushållets alla medlemmar, i detta ingick såväl att sätta mat
på bordet som att se till att alla var insatta i Guds vilja och bibelns
ord. Genom så kallade husförhör
kontrollerade prästerna att alla i hushållet kunde läsa och citera
viktiga delar av bibeln. Resten av hushållets uppgift var att göra de
uppgifters som tilldelades dem och att visa kärlek och vördnad för
husbonden och husmodern. Hustavlan är i detta sammanhang förmaningar
till de boende i hushållet.
”
När var och en sin syssla sköter, då går det väl, vad än oss möter.
Majbrasan har falnat och våren är hälsad! Sköna maj är här nu.
Maj månad kom
Maj månad kom som ett fotbad efter en lång marsch. För göken var det en strävsam tid. Nätterna seglade som dun på sjöarna. Hade inte grannens svarta hund skällt skulle vi drömma än.
Länsstyrelsen i Västra Götaland delar sedan 2017 ut ett pris till Årets slåtterängsskötare. Väldigt framsynt att denna typ av kulturarvsgärning premieras.
År 2018 fick slåtterängsvårdaren och kulturlandskapsskötaren Sune Broman priset. Han har en läsvärd blogg med vackra foton.
"Slåtterängar är mycket artrika och har ett stort biologiskt värde. De är också levande kulturhistoria och en viktig del av kulturarvet. Det behövs en årlig arbetsinsats för att inte ängsblommorna ska konkurreras ut och försvinna och ängarna är därför helt beroende av att någon sköter dem. Det är tack vare enskilda personer och föreningars årliga insatser som det fortfarande finns slåtterängar kvar i länet.
- För att uppmärksamma det viktiga arbetet med slåtterängar och sporra till fortsatta insatser har Länsstyrelsen tagit initiativ till utmärkelsen Årets slåtterängsskötare, säger Karin Persson, rådgivare på Länsstyrelsen.
Slåtterängar bidrar till miljömål
Länsstyrelsen arbetar för miljömålet Ett rikt odlingslandskap. Odlingslandskapets och jordbruksmarkens värde för biologisk produktion och livsmedelsproduktion ska skyddas samtidigt som den biologiska mångfalden och kulturmiljövärdena bevaras och stärks. Projektet med samma namn, Ett rikt odlingslandskap, vill visa på bra åtgärder som den som sköter jordbruksmark kan göra. Att sköta en slåtteräng bidrar till flera av preciseringarna för miljökvalitetsmålet.
Arealen slåtteräng har minskat drastiskt under 1900-talet i Västra Götalands län och i Sverige. Idag har nästan alla tidigare slåtterängar odlats upp, planterats med skog eller sköts som betesmark. Slåtterängen är den mark som förr gav vinterfoder till bondens djur. Ängarna blev magra, solbelysta och biologiskt rika genom den traditionella skötseln. Många växter, svampar och djur trivs just där. De kvarvarande ängarna är också vår levande kulturhistoria. Den årliga arbetsinsatsen måste ske för att värdena i ängen ska finnas kvar.
Landet som helhet behöver fler slåtterängar!!!
Var finns den privatperson som är Västerbottens meste slåtterängsskötare?
Läser på fb-sidan Norrlandsparadoxen ett inlägg av Arne Müller den 12/4 2021.
Bara i Norr- och Västerbotten har åkerarealen minskat med 36500 hektar under de senaste 40 åren. En av slutsatserna i boken "KliMat - på jakt efter den hållbara maten" (kommer från tryckeriet i maj) är att det gäller att det gäller att vända denna utveckling. Varenda hektar jordbruksmark kommer att behövas.
En färsk forskningsrapport i tidskriften Nature Climate Change ger stöd till denna slutsats. Den visar hur klimatförändringarna redan kraftigt minskat produktivitetsökningen i stora delar av världen. Delar av Afrika och Mellanöstern är områden som drabbats särskilt hårt.
De delar av världen som knappt påverkats, eller där klimatförändringarna till och med varit gynnsamma, finns långt i norr. För att klara den globala försörjningen av mat i framtiden kommer jordbruksmarken i de nordliga regionerna att bli allt viktigare.
Som vi visar i boken finns det också goda naturliga förutsättningar för att bedriva ett jordbruk med små klimatavtryck i norr. En stor källa till utsläpp från jordbruket är läckage av koldioxid från åkermark. De studier som gjorts över lång tid i norra Sverige visar att förutsättningarna för att hålla nere dessa utsläpp är gynnsamma. Det krävs också i allmänhet mindre bekämpningsmedel och gödselmängder när man kommer längre norrut.
Kunskapen finns som talar för en kraftfull satsning på att bygga ut jordbruket i Sverige, inte minst i norr. Detta borde vara en viktig del av klimatomställningen. Det som än så länge saknas är tecken på en stark politisk vilja att gå i denna riktning.
Till fb-inlägget finns en artikel samt kartbild över världen och de temperaturförändringar som registrerats.
I artikelns informeras om en bok som snart kommer ut- ”KliMat – På jakt efter den hållbara maten”(Ord&visor
förlag). Boken är resultatet av att den resa
genom Norrbotten, Västerbotten, Österbotten och ryska Karelen som ett
grupp svenska och journalister gjorde förra sommaren. Det låter spännande och intressant - själv har jag glatt mig mycket åt jordbruket i ryska Karelen och den mängd timmerbyggnader, vackra landskap och gamla metoder som fortfarande används "over there" i Karelen. Kanske är jag inte så ensam i mina tankar om miljövänligt och människovänligt jordbruk. Det är till sådana platser/länder jag väljer att åka på semester för att uppleva annat än andra turister.
Totalt i landet fanns förra året 2 600 företag som var specialiserade på mjölkkor
läser jag på en blogg från Jordbruksverket. Det är 17 % av de företag
som var specialiserade mot lantbruksdjur. Jordbruksföretagen blir
färre men större. Den centraliseringen har pågått länge, länge, länge.
En önskan, som känns rätt fåfäng, är en snar förändrad inriktning på jordbrukspolitiken. Jag är så "romantisk" att jag även hoppas att kossorna, grisarna och hönsen ska få det bättre än de har idag i djurfabrikerna.
Boken KliMat ser ut att vara ett inlägg i debatten om ett lands egenförsörjning på matproduktion och om globaliseringens verkan.
"En föregångare till sparkstöttingen var den så kallade drögen. I Nordisk familjebok
från 1911 anges den som ganska vanlig i Sverige. Drögen var en ganska
kort och bred kälke som var försedd med fyra upprättstående stöd, två
korta där fram och två något högre där bak. Den styrande står på ett ben
på den ena meden bakom kälken och passagerarna sitter på själva kälken.
Den användes i dagligt bruk som lastkälke. Ur detta fordon utvecklades sedan sparkstöttingen." Ovanstående kan läsas här.
En drög är lättmanövrerad och väldigt användbar på snö. Utmärkt att transportera tunga saker på. Till exempel mjölkkrukor som skulle till mjölkståndet/mjölkbordet för att hämtas av mjölkbilen och köras till mejeriet .
Jag minns den då pensionerade arkitekten som återfann ordet drög efter många långa decennier när han såg äldre foton med allmogens redskap och fordon
Han, en lovprisad, framgångsrik arkitekt med en bakgrund på den mellansvenska landsbygden som han kanske inte ville bli påmind om - kom lite tidigare än övriga i styrelsen till ett styrelsemöte i länets arkitektförening som gick av stapeln på mitt kontor. Där höll jag på att gå igenom svartvita kulturhistoriska fotografier. Han satte sig att beskåda fotona med redskap, föremål och djur som han hade sett i sin barn- och ungdom på hemgården.
Han såg en bild på en drög och drog sig till minnes att detta kallades drög och sa det till mig med häpen förundran. Det var riktigt häftigt att se hur han efter decennier återfann den barndomens glosa han så länge hade förträngt eller inte haft nytta av.
Vid ett senare styrelsemöte nämnde han i förtroende att han skulle flytta och hade frågat de båda sönerna om de ville ha gamla allmogemöbler som funnits i släktens ägo länge. Men nej, de behövde inga fler möbler och allmogemöbler platsade dessutom inte in i deras moderna Stockholmsboenden. Så skingrades släktinventarierna, han var något nedstämd över detta men ett ovanligt skeende är det knappast. Någon antikmarknad skulle inte finnas om inventarier inte släpptes till försäljning. Allmogens föremål blir värdefulla och kan hamna i välbeställda miljöer.
Lördag den 27 mars firas årets Earth Hour mellan klockan 20:30 och 21:30.
Earth Hour ska avnjutas med brasa i öppna spisen, levande lågor, något gott att inmundiga och kanske även högläsning. En trevlig kväll helt enkelt med en fridfull timme.
Numera finns ingen allmän vägsträcka i byn där man kan njuta av det rogivande mörkret. Skogen vid den sista fina sträckan av gamla Kustlandsvägen avverkades för något år sedan så numera finns inte mörker där, ljus från hus stör blicken. Som en HSP då det gäller elektriskt ljus, uppskattar jag mera då lättillgängligt mörker förekommer under den mörka årstiden. Synd att man mestadels bara kan uppleva fint mörker under vissa utlandsresor.
Som jag skrivit förut är det lättare att hitta och njuta mörker i södra och mellersta Sverige, märkligt nog. I norra Sverige ser det ut att ge högre status ju mer utebelysning man har, ju fler ljuspunkter som förorenar den mörka himlen. Det finns även en tävlan byar emellan. Det finns naturligtvis även en kulturell förklaring till hur elektriskt ljus används.
Allt sedan 2009 firar vi denna stämningsfulla timme. HÄRär de samlade skriverierna på den här bloggen.
