Starke man

I helgen tittade jag på Starke man, ett vinnande humorprogram som blir en serie till hösten. Jag såg det på SVT Play.Tro mej, kommunalpolitik med det grå kommunalrådet och tjänstemännen kan göras parodiskt och kul. Mycket om hur det kan gå till i en litenliten kommun var verkligen mitt i prick.

Ur programförklaringen: Lars-Göran är Svinarps starke man. Han styr den lilla kommunen med fast hand och klar vision. Tror han. Faktum är att han är ganska inkompetent, lat och obegåvad. Man skulle kunna säga att Lars-Göran har gjort lika mycket för kommunens rykte som Idi Amin gjorde för Uganda.
HÄR finns en lite blänkare om komediserien Starke man.

Bland annat skulle kommunen skaffa sig ny profil, bli "fräschare", efter att ha bottennoterats i en omröstning. Jag såg för min inre syn hur det gick till då "min" kommun på 80-talet skulle profilera sig. En kommun de styrande tydligen hade svårt att hitta något tydligt positivt, något som kommuninnevånarna kan vara stolta över. Resultatet blev en vajande PALM!!! med texten I den här kommunen finns ett speciellt klimat. Loggan har jag dessvärre inte kvar och lika bra är väl det, det var en mycket stel och stiliserad palm med knallgröna blad. Men jag hittade ett vykort som tryckts upp med en målad palm. I samma veva byggdes en ny aula, samlingslokal, vid högstadieskolan. Den fick givetvis namnet OASEN.

Jag kan berätta att loggan inte längre används!!! Av hänsyn till de inblandade är kommunens namn bortredigerat...

Dåtida loppisfynd

Det här köpte jag på en loppmarknad utanför Uppsala den 11 juli 1974 (prydligt inskrivet i boken) då min familj hälsade på kusinfamiljen:

* två kartor Gusums hakar & hyskor
* engelska boken Zoroaster av F. Marion Crawford
* och dessutom en grå rejäl bomullsskjorta med bröstfickor och axelklaffar (typ scoutskjorta).



Skjortan är borta, älskad, använd och utsliten trots den kraftiga bomullskvaliten. Den glömmer jag nog aldrig.

Hakarna & hyskorna köpte jag nog bara för att jag gillade utseendet på kartorna - och mängden. Det här var tiden för popkonsten och jag var influerad. Mängden, upprepningen och det gamla utseendet attraherar mej än idag! Samlare som jag är, har jag kvar dem i säkert förvar.

Men vad tänkte jag med boken? Har inte läst den ens. Kan inte påminna mej, men kanske för det ser ut att vara en historisk roman om Persien. Det intresserade tydligen redan då. Med tiden har jag läst "antikens kultur och samhällsliv" på universitetet eftersom de gamla grekerna och romarna intresserar. Och grekerna och perserna hade ju en hel del med varandra att göra. Historia kan verkligen få min fantasi att utveckla nya fåror... När jag pluggade detta på kvällstid var det flera kompisar och arbetskamrater som undrade vad jag hade för nytta av kunskaperna. Fantasilös fråga! Vaddå nytta... Det får mej att tänka på Peter Tillbergs målning "Är du lönsam lille vän?"

Men det skulle vara kul att veta hur jag tänkte om detta köp som 18-åring. Jag minns i alla fall fascinationen över loppisen i ett gammalt uthus inte långt från mina kusiners hem - något sådant fanns inte i mina hemtrakter. Där var det sommarauktioner som gällde. Fortfarande gillar jag loppmarknader bättre än auktioner - även om jag också fyndat på de senare. Men det tar så lång tid innan föremålen jag vill ha ropas ut, uja! Och väntans tider kan jag vara utan i de sammanhangen...

Äntligen!

Äntligen har Blogger skapat möjlighet att ha flera sidor/flikar på en blogg, upp till tio stycken. Som bloggare slipper man ha all konstant information i marginalen. Yeah! Nu gillar jag Blogger ännu bättre. Snabbt och användarvänligt, ganska lätt att lära sig genom att bara trixa sig fram själv. Topp!

Å se jett ja berätt en hemlis. Ja ha fått en nätkompis! En som ha töje reda på vem ja ä å mejla me. Han berätt ôm allt möjlit, till exempel ôm källgôbben som hotese då han va litten. Vi skriv dialekten åt varann iblann, men he ä sôm han säg att he ä se jobbit att skriv vårat språk se ve ta ofta dell svenskan.

Jag har fått bra kompletteringar och funderingar om det jag skriver. Man minns lättare människor från förr då man har någon att prata/skriva med/till. Frågetecken rätas ut och nya uppstår. Hur som helst är det värdefullt för mej. Kan ni förstå – jag hade glömt bort ordet ”stötting”. Va!!! En sån syns nederst på vinterbilden. Och än mer har jag fått det hela förklarat. Hoppas han börjar blogga om sina erfarenheter.

Å han ha en kompis sôm ä masonitnörd. Ha je hört!? Han höll på å drunken te Öreälven för läng sen när bôtten på masonitkanoten lôssa. He va då barnan! Snacka om äventyr!

Ni som läser - kommentera gärna smått som stort. Jag är idel öra.

SAAB - Svenska Aeroplan Aktiebolaget

Jag minns min första bil: en Saab V4 av årsmodell 1968. Den sista modellen med runda framlyktor, sen blev de rektangulära. Saaben var grå, den hade rattväxel, helljusknapp på golvet vid kopplingspedalen och den gick att frikoppla för att ta bort motorbromsningen. Min Saab hette Puttrik.

Jag var 18 år och några dagar då jag tog körkort. En stor händelse i min familjs liv. Den enda som hade körkort var jag! Pappa hade problem med synen, mamma var ju "bara" en hemmafru och det var inte så vanligt i vårt sociala sammanhang att kvinnor hade körkort, syrran var för ung för körkort. Det blev till att köra för mej och åka för övriga familjen. Det här strax efter att vi hadd hedd bort kräka, upphörde med kreaturhållning, så sommarsemester kunde vi ta.

Året efter körde jag ner till huvudsta´n för att börja på KTH. Det var modigt gjort av mej att köra ner med bil tyckte jag då och när jag tänker tillbaka på det hela så tycker jag det fortfarande. Det krävdes stor viljestyrka. Då Sthlm uppenbarade sig i form av muren av flervåningshus med neonskyltar vid Norrtull var jag lite nervös. Det hela förlöpte bra trots felkörning. Senare var jag ute på lördagkvällar och körde för att lära mig hitta i lågtrafiken då bara jag och taxibilarna var i farten. Och numera är jag inte den som bangar att köra i än större städer. Det är ofta väldigt kul! Min man, jo jag har faktiskt en sådan, överlåter gärna ratten till mej i större sammanhang.

Min trotjänare Puttrik hängde med till 1980 då motorn skar på Liljeholmsbron i samband med att jag lånat ut den. Min sorg var stor, men lättnad fanns också där: problemet med parkering upphörde.

Det här undre fotot är från midsommarnatten 1975, hemkom-men till gården. Jag vill minnas att jag och mina tjejkompisar hade vunnit en bilorientering bland idel killar och var förstås nöjda. Kvinnor kan...

Dialekten

Jag tycker att min dialekt är värdefull. Känner lite sorg då jag inser att vissa ord är borta. I min familj var det pappa som pratade dialekt utan urskillnad. Mamma tyckte vi skulle tala mer rikssvenska. Båda hade gått i skolan då lärarna ville att eleverna skulle tala just svenska. Vi barn valde pappas linje, åtminstone så att vi försökt hålla liv i orden. Nu när föräldrarna är borta är det svårare att vidmakthålla dialekten.

Trots allt har språket förändrats bara sedan min farmor var ung. Pappa kom ihåg två dialektala ord som hon använde men aldrig han i dagligt tal. Orden är darj kangj och nôgbrô:tan. (Jag önskar jag kunde skriva fonetiskt för att kunna visa uttalet.)

Det första ordet betyder gran-gren, det andra innebär den svaga skare som håller för en människa ibland men lika ofta innebär att man sjunker igenom. Den är svårgådd alltså.

Yngve Ryd har i boken Snö gjort en kulturgärning som sammanställt och förklarat 300 samiska ord för olika typer av snö. Boken kom ut 2007.

Institutet för språk och folkminnen har ett antal enheter varav ett är DAUM: Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet i Umeå. Lyssna på dialekter HÄR och HÄR.

Nu diskuteras inom Unesco immateriella kulturarv. I princip kan dialekter immateriella kulturarv, men det gäller nog inte min. Skånskan påstås vara hotad (?), älvdalsmål och gutemål är mer comme-il-faut än "bonnskan".

Ångvisslan

Där borta syns sågverket och masonitefabriken. Fotopunkten är på kajen dära Vall´n i år. Fjärden ligger frusen.

Sågverket startade i början av 1860-talet och masonitefabriken körde igång 1928. Där borta föddes pappa och där växte han upp. Där växte min farfar upp, där bodde han och farmor. Dit flyttade farfarsfar och farfarsmor. På vykortet nedanför syns ångsågen 1907. Alla byggnader som syns är borta numera.

På sågen började pappa arbeta redan som 13-åring. Han fortsatte att försörja sig och familjen på sågverket och senare som snickare på masonitefabriken. På kontore, som man sa om Masonitefabrikens kontor med tjänstemän, gjorde jag en veckas pryoperiod i årskurs 8. Det bör ha varit 1968. Jag fick lära mej att vika ritningar (det gör man inte hur som helst) och fick rita en maskindetalj med handledning. I slutet av veckan fick jag göra vad som föll mig in - så där satt jag bakom lutande ritbord och ritapparat och hittade på om hus.

Ångvisslan, som signalerade arbetsdagens slut klockan 4 på eftermiddagen, hördes ända hem till byn vid rätt vind och väderlek. Då visste man att pappa skulle komma cyklande hem om ca. 30 minuter beroende på årstid, i regn, snö, mörker och solsken. Så småningom samåkande i bil. På mornarna tjöt nog ångvisslan klockan 7, men då befann jag mig inomhus och hörde den inte. Skulle bra gärna vilja veta när ångvisslan slutade markera de arbetandes dag - det kan ha varit så sent som på 80-talet. Nån som vet?

Detta vykort, gissningsvis från 1960-70-tal, är lite ovanligt tycker jag. Inte alls vackert men ändå på nå´t sätt lite hjärtknipande för en hembygdsforskare. I förgrunden några bostadshus dära Vall´n och i horisonten på andra sidan fjärden syns sågen och masonitefabriken i Rundvik. Det hörde kanske till att kommunens största industri och arbetsplats skulle presenteras  på vykort. Men vilken turist köpte detta och skrev "här var jag"?

Härligt mönster

Det här mönstret sitter präntat långt inne i hjärnbarken på mej. Jag gillar det verkligen. Barndomens prydnadskuddar, två med volanger runt om, en ”plain” som på bilden. Tyget måste vara en metervara från 50-talet.

Kuddarna är fyllda med skumgummiplock, ni vet. Inte dun, ”raffelstop” eller andra gammeldags fyllningar. Nej modernt skumgummi i olika färger gällde då de syddes. Såna kuddar håller formen ganska bra men inte är det skönt att ha sådan stoppning i kuddar man sover på, det blir alldeles för "studsigt". Men helt klart är det en tydlig tidsangivelse som absolut ska behållas.

Dockansikte

Här överst i en Isakssons högvacuum-kaffeburk ligger ett dockansikte. Normalt får det sova med gult plastlock på.

Då jag var tre fick jag en lång docka av stoppat tyg som mamma sytt. Jag älskade Kicki-Maja oerhört. Riktigt mycket vilket fick till följd att hon med tiden blev ganska smutsig. I högstadiet var hon mer ett pynt i flickrummet. Då tyckte mamma att det var dags att byta ansikte på henne, ge Kicki-Maja ett nytt fräscht fejs. Fler ansikten låg ju på lager. Jag sa nej flera gånger, trots min ålder, tills jag slutligen lät mej övertalas.

Tygdockan fick det nya ansiktet, jag minns numera inte hur hon såg ut med sitt ursprungliga. Men då vi syskon gick igenom gömmorna återfanns det här tredje oanvända ansiktet. Det var en glad överraskning och ett minne väcktes till liv. Framöver ska jag presentera hela Kicki-Maja för er!

Gårdfarihandlare

Jag minns när vi fick besök av en gå:lförehannlar då jag var barn. Måste ha varit i förskoleåldern för minnena är inte alltför klara.Kanske hann jag vara med om två-tre-fyra sådana besök och jag tyckte om besöken. Om jag minns rätt kom han cyklande, alltså det måste ha varit barmarkstid och det var nog ljust ute. Så minns jag det. Han knackade på ytterdörren, öppnade och ombads stiga in i köket. Gårdfarihandlaren, en korpulent äldre farbror med kraftig kavaj med väst innanför, satte sig på en pinnstol, lade ner resväskan framför fötterna och öppnade den med locket mot sig. Kunderna, främst mamma och mormor, skulle se varorna ordentligt exponerade, systematiskt ordnade i flera lager. Inget huller om buller.

Att jag minns rätt kan jag inte garantera, men att stämningen var vänlig vet jag. Jag tror att han sålde strumpor men det är osäkert. Säkerhetsnålar, nålbrev, blixtlås, skur- och disktrasor vill jag minnas att det fanns i väskan. Kanske också borstar. Små ting.



Den bästa nålen (rostfri) köpte mamma av en gårdfarihandlare innan jag föddes. Hon berättade det för mej på gamla da´r och jag håller den nålen "helig". Hon kände även till namnet på honom. Den är verkligen bra - stor, lätt att trä på tråden men samtidigt smidig och mycket spetsig vilket gör att den lätt går igenom en tät textil utan att göra stort hål. Eftersom den är av rostfritt stål håller den spetsiga udden utan att gå av.

Snart nog upphörde gå:lförihannlaras besök, den nya tiden kom och det gick inte att leva på så små förtjänster och dessutom upphörde det att finnas hemmafruar som var hemma på dagtid. Och ingen bild får jag fram på en gårdförihandlare från 1960-talet som visar upp sina varor i den uppslagna resväskan av kartong med läderskodda hörn.

Luffare har jag aldrig stött på någonsin. Åtminstone inte i den gamla bemärkelsen med män som vandrade kring på vägarna. Däremot berättade mamma att då hon var liten fanns luffare och hon var rädd för dem.

Jag hittar inte mycket skrivet om gårdfarihandlare på nätet. Men HÄR finns en artikel från Skåne. Klicka på länken som heter Min barndoms gårdfarihandlare. Minnen från början av 1900-talet. Det var långt före min tid, det... Jag är faktiskt väldigt glad att jag fått uppleva en gårdfarihandlare innan samtliga försvann.

Lätt förgånget...

Jag vill gärna försöka få en bild av mina förfäder genom att koppla ihop dem med det landskap, den yttre miljö de levde och verkade i, samt med de hus de bebodde. Visst, det är roligt och intressant att se dem på gamla kort, på gamla kartor eller muntligen få veta var husen har legat MEN ingenting går upp mot att se dem i verkligehten, gå in i rummen, uppleva med kroppen... När jag försöker få ett grepp om de hus som finns kvar blir jag beklämd.

Pappas föräldrahem har jag sett och varit inne i många gånger men det revs för att en väg skulle dras fram på 1970-talet. Fotot visar hur det såg ut före 1913, innan farfar och farmor gifte sig och byggde till. Mammas föräldrahem finns kvar.

Min farfarsmor Erikas föräldrahem finns kvar med instörtat tak. Det är inte i släktens ägo. Morfar Manfreds, mormor Almas och mormorsmor Amandas timrade föräldrahem är frivilligt rivna och nya hus uppförda på samma tomter.  De är i släkternas ägo. Mormors hem har jag en mycket svagt barndomsminne av, det har jag sett och varit inne i i förskoleåldern. Morfarsmor Klaras hem brann ner på 1930-talet. Farfar Gottfrids föräldrahem, ett litet timmerhus, är sålt, flyttat och sen länge sommarstuga.

Av farmor Olivias två boplatser som barn är åtminstone det ena rivet. Pappa, som ofta varit där som barn, har berättat och ritat hur planlösningen var och hur det var möblerat. Farmor allra första hem känner jag inte till, bara vilken by det låg i. Detsamma gäller morfarsfar Johan Olofs och mormorsfar Pers föräldrahem - jag  vet jag bara i vilka byar de låg, men inte var nånstans i byarna. Där behöver jag forska vidare. Kanske finns något av dem kvar…

Farfarsfarmor föräldrahem där hon knappt hann bo därför att fadern dog då hon var tre dagar gammal, vet jag inte om det finns kvar. Det var en tjänstebostad, ett båtsmanstorp och rimligen kan jag söka upp platsen om inte annat. Hembygdsföreningar med entusiaster och framåtanda brukar ha koll på var gamla torp finns eller funnits, soldater och båtsmän och deras torpplatser brukar också vara välkända av driftiga hembygdsföreningar. Vart modern, änkan, och hennes barn sedan flyttade får jag fram genom husförhören men inte i vilken byggnad de bodde.

Läs HÄR ett tidigare inlägg till allmogekulturens försvar. Har ni som läser det här bättre tur med att kunna besöka anfädernas gamla bostäder??? Kanske ni över huvud taget inte tänkt i de här banorna?

"Ikor´n"

Det här mjukisdjuret är jag uppväxt med som väggprydnad. Morfar Manfred har skjutit ekorren tycker jag ha fått mig berättat, sen blev den uppstoppad. Jag har förstått att uppstoppade djur var vanliga prydnadsföremål på 30- och 40-talet. Det fanns en hel del lokala konservatorer som kunde hantverket då.

Nu har det blivit både delvis förbjudet och politiskt inkorrekt då utrotningshotade djur och rovfåglar dödas för att stoppas upp och säljas dyrt i utlandet. Men Kurre Skutt blir kvar på väggen.

Utsikt borta Löta

Den här bilden tog jag strax efter 70-talets mitt då jag flyttat bort från byn. Det var jullov och självfallet åkte jag tillbaka hem. Jag fotograferade minnen att ta med söderut. Det var postlådor på rad, mjölkbord och vyer.


Bilden är tagen från min barndomskamrats hem ôppa Löta. Här stod fram till 60-talet deras bröjstu (bryggstuga) som vi lekte i (fantastiskt hus med två trappor varav en var "hemlig" och smal) och här på Löta fanns en gång i tiden före mej också flera av byns små gråa sommarlagårdar samlade. Byns platser för sommarlagårdar syns på laga skifteskartan.

Då Olga T eldade i bröjstuns öppna härd såg Selma J på andra sidan bäcken detta om hon ställde sig på lagårns uppkörningsbro. Lyste det, gick Selma lite tidigare för att få en pratstund med Olga innan de mjölkade korna. Det här var under somrar och höstar. Selmas och Johans lagård syns längst bort bakom Kalles & Hildurs lilla röda hus med gavel och långsida hitåt, mitt i bilden. Däremellan rinner bäcken. Åsså syns min lagård till vänster.

Färgbilden ovanför är från 2010. Det mesta är sig likt. Huset mitt i bild har målats om, några björkar har försvunnit, andra träd har vuxit sig stora, ett litet garge och en lekstuga har försvunnit. Men tiden har inte stått stilla...

Tankar kring ett nytt fotografi

Den här bilden, som jag inte alls tycker är bra, visar något av det jag tänker på:

1) hur man kan återanvända vitmålade galvaniserade plåtlådor från 50-talet som ens mamma då fyllde med vit singel och ställde krukväxterna ovanpå. Lådan vattnades för att inomhusklimatet inte skulle bli alltför torrt. Nu har fyller jag lådorna med granris och vatten till jul-nyår.

2) hur vacker och funktionell en gammal vattenfylld kamflänsradiator eller sektionsradiator är. De här radiatorerna ska bli kvar i huset, absolut! (Lenhovda Radiatorfabrik AB tillverkar nya om de skulle behöva kompletteras.)

3) de kopplade fönstren från SP-snickerier som sattes in 1971 eller 1972 på bottenvåningen i morfars hus. De kommer inte att bli kvar.
De allra första fönstren som morfar satte in var en konstruktion med enkelbåge och separat innanfönster. De byttes 1948 till likartade som tillverkades av snickare Leonard Karlsson. Efter dem kom de här kopplade fönstren som jag ogillar väldeliga. Storleken är mindre än de tidigare, mindre ljus kommer in, bågar och karmar saknar profiler, mittposten t ex är klumpigt kantig, spröjsarna är tunna och platta för att persienner ska rymmas mellan rutorna. Glaset är platt floatglas utan liv. De tidigare rutorna var av maskinglas och hade ojämnheter och bubblor. Jag minns att pappa var väldigt noga med att fönstren skulle vara spröjsade på riktigt, inte lös spröjs som kläms fast. Spröjsen blev märkligt tunn för att persienner skulle rymmas. Jag tycker inte persienner har något att göra i ett så här gammalt hus!!! De här fönstren som byttes på hela bottenvåningen vill jag alltså byta ut framöver. Det kommer att dröja några år – bloggar jag även då ska jag visa på vilken stor skillnad det blir!!! Tja, jag kan visa redan nu med hjälp av ett gammalt foto. Och i skriverierna den 7 januari -  Snö är bra till mycket - syns dagsläget.

Mer som jag tänker på då jag tittar på det övre fotot:
4) några vackra frostrosor, isblommor, på ytterrutan. Me like!

5) genom att sätta upp en lampa bakom gardinen blir ljuset inte bländande utan mycket mjukare och skonsammare än om en lampa hänger synlig mot fönsterrutan och bländar. Har man då vackra profiler på sitt fönster blir de väl belysta och lyfter rummet kvällstid (tycker jag). Fönstret på bilden är inte värt att belysa för sin egen skull men så vill jag också byta ut det.

Bilder borta bruke´

Hit till järnbruket kom min farfarsfar Israel som 11-åring år 1866. Han var i följe med en målargesäll på vandring norrut som hade honom som hjälpreda, lärling. Gesällen stannade till här då han fick målaruppdrag. Israel hjälpte till. Men gesällen slog den unge gossen som blev "räddad" av en hustru till en av de anställda på järnbruket. Pojken gömdes och blev kvar då gesällen vandrade vidare utan honom. Så säger "släktkrönikan".

Fotot visar bruket cirka 1870, alltså som Israel såg bruket. Det är taget ur "Av ris och rot" av Tyko Lundkvist. Bildtext ur boken: Byggnader från vänster till höger: Finbladiga sågverket uppfört 1855 - "Västra flygelbyggningen" uppförd 1764, ombyggd flera gånger - "Östra Flygelbyggningen" uppförd 1773 men ombyggd - Brukskontorsbyggningen uppförd 1796 men här salubod - masugn uppförd 1857 - gasrostugn uppförd 1863. (Jag tycker inte det stämmer riktigt. Brukskontoret är den ljusa byggnad med valmat tak som syns uppe till vänster i bild ovanför sågverket, vilket ersatts av den "rutiga kvarnen".)

I Olofsfors finns bl a masugn, manufaktursmedja, herrgårdsbyggnad, ladugård och ett stort antal bosäder och andra byggnader i en vacker och typiskt strikt och axialt planerad bruksort.

Vykortet här ovanför är som det hela såg ut omkring 1950 och likadant ser det ut idag. Och tänk er: till kvarnen, som syns som "rutig" byggnad ovan och på det pinfärska fotot nedanför, har jag följt pappa för att få vårt korn malet. Det var länge sen nu. Mjölnaren hette Ledström.

Då jag var tonåring var det på modet att bära smycke med en Olofsfors-sten, dvs. en slaggsten som slipats och polerats och bars i silverkdeja runt halsen. Det var guldsmeden Haeggman som tillverkade dem. Faktiskt väldigt vackra, slaggstenarna blev melerat blågröna. När jag tänkte fotografera det droppformade halssmycket inser jag att det är borttappat eller förlagt. Hoppas jag hittar det framöver. Man hittar många byggnader dära bruke där slaggsten från järnframställningen använts i murarna. Väldigt vackert...

En hel del pengar har satsats av EU-medel på Olofsfors bruk de senaste åren. Tanken är att bruket ska vidmakthållas som ett av länets turístattraktioner. Museum i bruksboden (som var affär långt efter att jag slutat högstadiet dära Vall´n), café i skolan, restaurang i herrgården, smed, keramiker och andra konsthantverkare gör att bruket lever. Och sist men inte minst att bostäderna, som till stor del är hyreslägenheter, fortfarande bebos av vanliga människor, allt annat än museala . Detta ger liv åt ett område som annars lätt skulle kunna bli stelt. Dessutom finns ju järnindustrin kvar. Kättingsmide pågår alltjämt. Precis som på Israels tid... fast ändå så eljest.

Snö är bra till mycket

Snö isolerar

Snö har skottats upp mot grunden, stenfoten, för att få bättre isolering av bottenbjälklaget. Det är vanligt att göra så här med hus som har traditionell torpargrund. Visst ser det ombonat ut?

Snö rengör

Idag har jag haft ut yllemattan i snön och kylan. Ren, kall snö gör mattan fräsch. Det är bara att hoppa, gå, på den så snön kommer åt alla veck och skrymslen. Sen får mattan ligga ute ett bra tag. Det här är ett gammalt beprövat kunnande som går lika bra med trasmattor och handknutna mattor.

Syjuntans delikatess

Till julfirandet hör bland annat en mjuk kaka med det speciella namnet syjuntans delikatess, förkortat till ”juntans”.

Den är lätt att göra, blir saftig och innehåller både äpplen och i glasyren apelsin. Det här är ingen mat- eller bakblogg men en blogg om bevarande hade jag tänkt mig, kanske platsar detta gamla recept ändå. Kakan har bakats här i oerhört många år och är still going strong. Receptet finns i Kaffekalaset, Folket i Bilds förlag 1952.

Smeten blandas till i en tidig svensktillverkad plastskål från MIA med ståltrådsvisp, skrapas ur med slickepotten ”Ideal” som fortfarande håller(!) och gräddas i en falsad sockerkaksform, inte en sentida gjuten sak med rundade kanter.
 

Min inställning till detta hus och dess inventarier är att det gamla ska användas i möjligaste mån, få ha kvar sin funktion. I dagsläget finns de här köksredskapen i bottenvåningens kök men ska i framtiden tillbaka till 50-talsköket en trappa upp.

Syjuntans delikatess

100 g margarin
3 dl socker
2 ägg
1 dl vatten
2 st finhackade, färska äpplen
4 dl vetemjöl
1 ½ tsk jästpulver

Garnering: apelsinglasyr

1. Vispa ägg och socker pösigt. Koka upp margarin och vatten. Slå den kokande massan ner i ägg-sockersmeten under kraftig omrörning. Sätt till äpplena. Blanda mjöl och jästpulver. Arbeta in mjölblandningen. Rör smeten jämn. Smörj och strö en rund form el. stekpanna.

2. Häll smeten i formen. Bred ut smeten i pannan.

3. Grädda kakan vid 200° i ca 40 min. Pröva kakan med vispsticka. Låt kakan stå kvar i formen några min. Stjälp upp kakan på sockrat smörpapper på plant underlag. Täck kakan med apelsinglasyr, när kakan kallnat.

Apelsinglasyr

1 ½ dl florsocker
3 tsk silad apelsinsaft
rivet skal av ½ apelsin
1 äggula

Blanda alla ingredienserna. Rör massan blank. Bred ut glasyren med hjälp av kniv.
(Jag använder alltså en avlång sockerkaksform på 1, 5 liter. Och det står att färska äpplen ska användas. Att det skrevs ut berodde nog på att man torkade  och konserverade äpplen i ganska stor omfattning tidigare, bakboken kom ut strax efter andra världskriget.)

Timmerhus att recycla

Konstruktioner av liggtimmer är så behändiga. Idag går det att läsa i Aftonbladet på nätet om ett småländskt timmerhus som flyttats och bebos av unga entusiaster. Det här gäller sydsverige där man kanske ser annorlunda på de gamla timrade allmogehusen??? Här är bloggen om samma hus.
Hur många gånger har jag inte hört att det är bara att "tutta på" eller riva ett hus som ser lite förfallet ut? Okunskap direkt!!! När ska vinden vända här i norr där knuttimringen levt kvar längre än söderut?

Gone for ever... Samtliga av de här byggnaderna är borta. Mangårdsbyggnad, bryggstuga och bostadshusen i bakgrunden. Morfar kunde se dem från sitt hus eftersom de låg i min by. Här gick han i skola. Huset till höger försvann för tre år sen. Mangårdsbyggnaden rakt fram kolades till träkol på 30-talet. Husen i gattet bortanför revs på 40-talet. Vad vill vi med vår kultur? Vad är kultur för oss???

Ängel i snön

Idag gjorde jag en ängel i snön. Intill Skåpviken. Det var underbart! Den syns om man vill se den.

Sen kakkalas hos faster.

Små organismer

Mossor & lavar. Obetydligheter i skogen som jag alltid tyckt om. Att plocka i egen skog är en alldeles speciell känsla. Kan man äga detta? Ända sen jag var liten och gjorde ett mossarrangemang på en sprucken taktegelpanna till morsdag har jag varti förtjust i dessa märkliga liv. Till denna jul har små konstgjorda papier-maché-svampar fått bli färgklickar i miniatyrlandskapet. Att den gamla typen av juldekorationer fortfarande går att köpa tycker jag är ganska härligt!

I ett lågt, runt kopparfat med rätt stor omkrets får det här ge julstämning just nu. Egentligen behöver man förstoringsglas för att njuta fullt ut. Det blir lite Tomtebobarnen över det hela...

Strass på djupblå sammet

Att kunna uppleva en stjärnhimmel så här är underbart och ganska svårt i min trakt om man inte traskar in i storskogen. På den mörka himlen gnistrar stjärnorna.

Det är så mörkt och så lite spill-ljus från elektrisk belysning (gatubelysning, gårdsbelysning och tätortsbelysning) att till och med Vintergatan kan ses. Granskogens silhuett syns mot himlen och den vita snön gör att man ser var man sätter ner foten. Kanske är det lite månsken som också ger tillskottsljus och ger snön lite blå skuggor. Norrsken kan vara magiskt en så´n kväll!