20 juli 2010

Att ta hand om en äng

Yes, jag har anmält oss till en kurs i hantering och vård av en lie. Allt om längd, slipning,bryning, jordläggning, orv, skötsel. Förutom själva hanteringen att slå gräs med den. Yes, det ska bli kul och nyttigt!

Du slô sôm n´jettar som min gamle far sa om min hantering av lien. Att slå som en getarpojke betydde att slå illa. De yngsta fick börja med att se till getterna och kunde ännu inte svinga en lie som en fullvuxen karl.

Höet fick vi in i ladan innan regnet på söndag förmiddag. Det doftar så gott och är så mjukt att jag slängde mej i hörskörden i ladan då vi var klara. Njutbart enligt mej!

"Den biologiska mångfalden och kulturmiljövärdena är beroende av ett aktivt jordbruk, men också av vilka metoder som används i jordbruket. Jordbruksmarken består av åker, betesmarker, och slåtterängar. Ett varierat och välhävdat odlingslandskap uppfattas av de flesta som vackert och ger goda livsmiljöer för många slags växter och djur.

På 1700- och 1800-talet tredubblades Sveriges befolkning och matproduktionen måste öka. Därför togs mer mark i bruk för jordbruk och boskapsskötsel. Betes- och slåtterbruket blev intensivare, och nya marker odlades upp. Under 1900-talet behövdes arbetskraften i industrin. Allt färre bönder måste föda allt fler människor som arbetade med annat än jordbruk. Det blev möjligt med hjälp av traktorer och andra lantbruksmaskiner, handelsgödsel och bekämpningsmedel, samt nya högavkastande växtsorter och djurraser. De nya metoderna ger stors skördar och mycket mjölk, kött och ägg, men ett mer enahanda landskap där mångfalden av växter och djur minskar."
Ur en liten skrift som heter Lärkor och lador från Jordbruksverket.

Joo, den skärande eggen är bättre för kultur- och naturmiljön än det söndertrasande, rivande redskapet.

19 juli 2010

Tydlig gräns

Vi var ute redan i fjol med förfrågan om bygge av fastbandhage. Den lokale gärsgårdsbindaren Ola som har detta som fritidssysselsättning, sade sig inte klara av de dryga 100 metrarna på en sommar, och han hade inte möjlighet att få materialet kört på plats. För Höga Kusten Gärsgård som därefter fick en förfrågan var det inga problem. Själva stängslingen gick på 2,5 dagar men man ska komma ihåg att cirka 60 % av förberedelserna var gjorda tidigare med huggning av material, utforsling ur skogen, bränning av störarnas ändar.Vidjorna måste dessutom vara helt färska.
Gran används till hank och stör, till vidjor och stöttor. Fastbandhagen smyger sig på vissa ställen inpå de levande granarna.

Vidjor färdiga att värmas upp i kokhett vatten för att lättare formas till  sammanhållande ”knutar”. Det finns mycket att skriva om ett gärsgårdsbygge, det här får bli en osammanhängande berättelse.

I tomtens högsta hörn påbörjades bygget. I hörnet placerades en vidja för varje liggande hank.

Ett snöre ger riktlinje. Störarna spettas ner i marken, här är bra morän. Ändarna är svedda.

Hagen växer fram i rask takt.
Här är ett annat hörn som löper på. Här placeras en vidja endast nere och uppe.

Störar nerspettade i marken och färdiga för bindning av hage.

Som förr i tiden mot fätåe. Fastbandhagen stängde korna ute från inägan. Där ladan står fanns förr sommarlagården. Idag är det det 14 år gamla kalhygget som stängs ute. 1996 var första gången som ett kalhygge nådde inpå byn då tre skogsägare avverkade intilliggande skogsmark samtidigt.

Så här ser gränsen mellan hägna och skogen ut igen. Det känns bra tycker jag, utan att vara enbart utfall av romantisk iver, det har ju funnits en fastbandhage här då jag var liten och den finns även utritad på laga skiftskartan från 1869.

Det här är en trevlig blogg om gärdsgårdar: http://svenskagardsgardar.blogspot.com/

16 juli 2010

Avslöjande

Jomen, det var det här som skulle hända ôppe hägna där sommarstugan står.

Nu står hank och stör som gräns mot skogen åter igen
Det var därför vi fällde häggen som hade stått i vägen om den varit kvar.

15 juli 2010

Älskade pion

Min älskade pion blommar ohämmat i år igen. Hur härligt är det inte att komma hem till den... Och solstrålarna kommer in genom norrfönstret fortfarande på kvällarna.

Lika slösande som vacker. Lika lätt förgången som njutbar. Livet är kort! Livet är härligt!!!

13 juli 2010

John Silver

Jag har en märklig förkärlek till cigarrettrök. Visst är det lite konstigt. Rökare är jag inte, har aldrig varit. Visst, pappa och jag brukade blossa på cigariller, mestadels av märket Bellman Siesta, på nyårsafton - annars inte.

Min morbror Bertil, gift med mammas syster, var rökare. Han rökte John Silver, självklart utan filter (fanns knappast då). På somrarna då hela hans familj kom upp till oss någon månad och hjälpte till med slåttannan, brukade jag försöka få sittplats vid middagsbordet bredvid honom. För efter maten tände han en cigarett av märket John Silver och jag gillade att få doften i näsan. Mmmm... Vi var tio personer runt bordet så det var inte alltid min plan att få plats bredvid honom lyckades.

Rökiga jazzklubbar och restauranger, ja. Men jag har inte enbart positiva minnen av rök. Min jobbigaste upplevelse av cigarettrök var under studietiden då jag under en termin satt mitt emot en kurskamrtat som rökte franska Gauloises ur vackra ljusblå paket och sände ut rökmoln rakt i ansiktet på mej. Det var urk! Att tala honom till rätta gick inte, på den tiden diskuterades inte rökförbud alls.

Gamla inrökta lokaler som stått ovädrade och tomma luktar illa. Men ibland kan jag tycka att en lokal, t ex ölhall, som sedan dess tillblivelse haft rökare, borde k-märkas och rökning vara tillåten där. Det är nåt speciellt att komma in i en rökig lokal. Det är bara så svårt att spara dofter, lukter som minne. Men de hör definitivt till mitt och allas opåtagliga kulturarv vare sig vi vill det eller inte.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

11 juli 2010

Sommarregn

PRELUDIUM
Vi var i en annan dimension
i den timrade ladan
när vi hörde regnet utanför
lyssnade på smattret mot
pärttaket

såg dagsljus
i springor mellan stockarna
uppe vid taket
tog svalorna sig ut och in
såg deras bon

sommaren
hade stämt möte
med oss barn
i ladan
när regnskurarna kom

bjöd på musik
preludium till livet

BARBRO GÖTESSON
DIKT I DAG
DN 2008-08-13


Vi kusiner satt en sommar under regniga dagar uppe på hässjstörarnas förvaringsplats vid rökbastun och låtsades röka cigaretter. Många störar var i användning på lägdorna, bara några få fanns kvar, och därför vi kom in där under ladans tak. Ciggen var tillverkade av vita tillklippta ritpappersark och som tobak använde vi röta, torvströ. Där satt vi på störarna och låtsades röka, för vi vågade väl ändå inte tända "cigaretterna"???

Dikten fångar stämningen så bra!

Torvströet, rötan, var ju annars var avsedd att användas under korna och i möckerömme. Möckerömme var rännan bakom korna där ko-rusen och urinen samlades upp. Torvströet sög åt sig fukt, mockades ut på gödselstacken inne i huven. På våren spreds alltihopa ut som gödning på åkrarna. Det kallas visst kretslopp...

9 juli 2010

En sômmarjänt

Här ser ni en sômmarjänt med mammas hemsydda klänning i vitt bomullstyg garnerad med svavelgult zigzagband runt krage och nertill vid fållen. Mamma (eller pappa) tyckte jag var så fin att klänningen skulle förevigas, vilket pappa gjorde med sin Kodak-kamera. Det var en somrig söndagsmorgon jag stod modell, pappa var ledig från sitt jobb.

Här står jag vid lägdans grässtrån, gräs som jag än idag finner mycket behag i att plocka, arrangera och binda kronor av. Slåttannan verkar ännu inte ha kört igång.

Här är det den yviga rosetten i ryggen som ska dokumenteras. Jag har ännu inte tröttnat på modellandet men lite trulig var jag hela tiden. Att fotograferas så här är inte riktigt min grej...

Jag minns så väl att jag fått en vit matrosmössa som var väldigt vanlig bland barn just då, åtminstone i vårt sociala sammanhang. Och jag minns hur intensivt pappa försökte få mej att vika upp den så att den såg ut som en matrosmössa. Men nej, jag var mycket bestämd. Brättet skulle vara nervikt. Så fick det bli. Jag måste ha tyckt att det såg bättre ut på mej, varför annars denna envishet? Greta Garbo hade jag nog inte sett bild på ännu.

Allt detta och lite till minns jag då jag ser bilderna. Det var en väldigt vacker sommarmorgon och bilderna togs bakom lagårn, intill rökbastun samt på gårdsplanen.

Stolparna i bakgrunden togs bort för två år sen då Vattenfall grävde ner ledningarna.

7 juli 2010

Favoritblomman

Kejsarkronor kallade min pappa de här trädgårdsblommorna. Kejsarkronor var hans absoluta favoritblomma. Han berättade att de här färgstarka liljorna växte vid hans mormorsfars torp ute Tenstrana. Jag är säker på att det var därför han gillade dem, hans förknippade dem med sin älskade gammelmorfar som dog då pappa var 10 år.

Gammelmorfar Jacob brukade trolla fram 5-öringar ur sitt långa gråa skägg då något av barnbarnsbarnen satt i hans knä. Efter att barnbarnet Olivia gifte sig, bodde han hos hennes familj till sin död 1927. Han blev 90 år gammal.

Fast kejsarkronor ser ju annorlunda ut har jag lärt mej. Det här är brandlilja eller brandgul lilja. Så vanlig vid gamla bosättningar, liljorna finns kvar länge efter att människor och hus multnat. Men för mej är det pappas favoritblomma - kejsarkronan. Idag är det hans namnsdag. Och liljorna ska vara av gammal sort och ha bulbiller, så det så.


Kanske andra bloggares har åsikter om , , ,

5 juli 2010

Barfota i daggvått gräs

Jag har starka minnen av min pappas glädje över daggvått gräs soliga sommar-morgnar. Han älskade att gå barfota och särskilt i dagg. Det gjorde han ända in på ålderns höst. Hans blev som barn på nytt med grönt gräs under fötterna.

Då mamma hade köksland där hon bland annat odlade morötter (ofta London Torg) tog han gärna en sväng till landet, drog upp en morot som han nogsamt torkade av på det daggiga gräset och mumsade förnöjt i sig. Detta är ett starkt pappa-minne för min del!

För övrigt hörde han till den generation som inte alls gillade grönsaker på mattallriken. Det fanns ju inte att tillgå under en stor del av hans liv, inte som nu. För att hårddra blev det kokta ärter och morötter till söndagsteken. Idag skulle han ha fyllt år om han levt.
.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

30 juni 2010

Kicki-Maja

Får jag presentera KICKI-MAJA för er! Här är hon:

Då jag fyllt tre år fick jag henne som julklapp. Lyckan var omedelbar.

Jag hade anat att någonting spännade var på gång. En gång före jul då jag inte kunde sova och klev upp ur sängen fanns inte mamma på övervåningen. Hon satt nere och sydde på mormors Singer trampsymaskin i kammaren i lampans sken. Då hon hörde mej komma gömde hon vad hon hade för händer och fick mej i säng igen. (Så minns jag det). Symaskinen, lampans sken i det för övrigt mörka rummet och den mörka ryggtavlan är ett säkert minne, omständigheterna lite osäkrare.
 
Vad hon hållit på med förstod jag långt senare men på julafton fick jag alltså en docka som var nästan lika lång som jag själv var.

Varför trampmaskinen och inte den egna elektriska symaskinen användes vet jag inte. Den elektriska var en Hugin i grön metallicfärg. Båda symaskinerna finns kvar, för allt i världen!
Nu kommer en kavalkad av bilder på min allra mest omhuldade docka:


Och hon kan förändra utseendet genom att fälla ut ”håret” eller vad det nu är, så hon ser ut att ha en bahytt.







Kicki-Maja fick nytt ansikte, en ansiktslyftning, omkring 1970, vilket var en vånda för mej att säga ja till. Hon var då ganska så smutsig vilket hon fortfarande är på armar och ben. Och så får hon förbli. Jag gillar henne skarpt ändå eller just därför.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

29 juni 2010

Klirr i godisskålen

Det här är en enkel pressglasskål vars ljud jag känner så väl. För ljud finns det i den. Fortfarande är det härligt att lyfta på locket och ta en karamell - helst något annat än polkagrisarna på bilden. Skålen står än idag på buffén, högt ovan mindre barns räckvidd.

Det räckte med att mamma lyfte locket försiktigt för att jag skulle komma krypande från ett annat rum har hon berättat. Vilket godis som fanns där då minns jag inte.

Jag var tydligen ett noggrant litet barn, för jag brukade hänga om tvätt som hängde på tork på en ställning vid elementet. Eller om jag vek ihop den torra tvätten på mitt sätt, kanske. Det handlade om tiden innan jag började gå vilket var sent i livet, jag var 1,5 år då det hände. Men så fort mamma klirrade i glasskålen släppte jag allt jag hade för händer och kom farande från ett annat rum. Jag undrar om hon satte detta i system - Pavlovs hundar, ni vet...

28 juni 2010

Neeej... jag vill ha vitt, renaste vitt

Nu har jag varit och knappat och tryckt på tangenter och fram kom en skugglinje runt om min blogg. Dessutom ändrades texten i bildhuvudet. Jag vill tillbaks till det gamla vita men vet inte hur...
Så kan det gå då man är nyfiken men inte tillräckligt kunnig. Arrrrghhh...

Plastöverdragen järntråd = stringprylar

Det här med plastöverdragen tråd är en uppfinning som fick stor genomslagskraft inom många bruksområden under några decennier. Plastöverdragen järntråd finns här i morfars hus som diskställ, tvålkoppar, stringhyllor. Den allra vanligaste inventarien med stringtrådar lär väl vara just stringhyllan, formgiven av den ångermanländske arkitekten Nisse Strinning. Gavlar av plastöverdragen tråd, hyllplan av teak, nu åter i produktion.

Så finns det fruktfat, telefonhyllor, badrumshyllor med mera, med mera... you name it!



















Jag har en spiralformad tvålkopp att fästa på kranen, nästan som hämtad ur artikeln i Vi husmödrar från 1953. Numera är både kranen, som bara är för kallvatten, degraderad som tappställe utomhus. Tvålkoppen har hängt med men jag ska se till att den inte går ett tråkigt öde till mötes. Den passar dock inte på den kran som finns på övervåningen numera. Jag skulle vilja byta tillbaka vattenarmaturen däruppe men den behöver två kranar - en för kall- och en för varmvatten - numera.


  
Gissa om här finns knallgröna Hook-krokar på sidan om den elektriska Husqvarna-spisen? De självhäftande krokarna som beskrevs i artikeln ovan. Jo men visst! Nice!!!

Jag har införskaffat en ampel för krukväxter av vita stringtrådar men det absolut märkligaste föremålet av stringtrådar är en bågformad ljusstake som jag köpte för ett par år sen på loppis. Den trivs jag utomordentligt med och den passar så bra in här på övervåningen om ett halvår igen.












Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

25 juni 2010

Midsommarblomster

Tryckta blomster på en kvadratisk tygbit. Ett ting som ger sommarkänsla och barndomsminnen.

Det här är en scarf, halsduk, huvudduk, ja en kvadratisk textil som jag sett sen barnsben och som jag alltid tyckt mycket om. Så vacker och skön att hålla i. Bomullstyget är glansigt och av tjock, mycket god kvalitet. Den har tillhört min mor en gång i tiden, mer vet jag inte.
Kanske är det en halsduk som hör till en folkdräkt, men någon sådan har aldrig funnits i min familj. Den kvinnodräkt som skapats för socknen är ny, från 1950-talets första år, och den hör inte ihop med denna. Mansdräkten är från 1974.
Jag bär det här blomstrande tygstycket ibland runt hals eller som huvudduk. Då med glädje och viss försiktighet. Jag vill att den ska vara länge än. Jag som inte är en "blommig" typ, älskar den...

23 juni 2010

Göra fint på 50-talet

I tidskriften Vi husmödrar nr 3/1953 kan man läsa hur man lätt gör sig en enkel tavla, allt för att öka folkhemmets kulturnyttjande. Jag växte upp med några sådana här tavlor bakom glas och fönsterremsa.
Här är en:




Nils von Dardels målning Kökspojke i Guatemala fanns säkerligen med som bilaga i en tidning. Den har här fått glas och fönsterremsa runt sig och vips blev det en tavla på väggen. Nils von Dardels målningar med porträtt av exotiska människor var vanligt förekommande. En annan vi hade hemma var Indianflicka med fläta, en mild och mörk skönhet.

Här är sidan ur Vi Husmödrar nr 3/1953. Chefredaktör var Birgitta von Hofsten.

Klicka på bilden för att läsa det tips som gavs till folkhemmets hushåll år 1953.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

21 juni 2010

Den förstfödda

Kolla, här är jag med mina föräldrar.
Jo, det är klart kul att ha det här fotot - undrar vem som fotograferade...

Är jag född, så vill jag leva och må väl på bästa vis...

Vägglampan finns kvar. Den har jag tagit fram efter att den varit undanstoppad i åratal. Skärmen är klädd i ljusgrön och blekgul veckad textil - 50-tals färger. Tavlan som skymtar till vänster på svartvita fotot syns på den nutida bilden. Soffan är den som jag åter burit in i vardagsrummet nere, sparad och förvarad på min begäran då föräldrarna "slängde" ut den. Soffbordet av fanerad alm kommer till sin rätt igen. Men de ska till övervåningen framöver.

Och ett annat riktigt trevlig återträffande var tapeten från den gamla bilden - tapeten sattes upp 1950 men är av 40-tals snitt. Vi finns ju i en lite retarderad del av landet. Då jag förra sommaren riktigt grundligt städade köksskåpen på övervåningen - gissa vad jag hittade under ett lager hyllpapper? Jo, en bit tapet som jag genast kände igen som barndomshemmets vardagsrumstapet. Den är djuppräglad med ett stort blommönster med guldstänk. Nu har jag färgerna bevarade, inte bara ett svartvitt kort.
Edit: har kommit fram till att tapeten måste ha använts på annan plats. Inga blommor går att se på den hittade tapeten. Men färgerna stämmer någorlunda med barndomsminnena.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

19 juni 2010

Byn omkring 1930

Det här är södra delen av byn sedd från Renbomsberget under första halvan av 1900-talet. Kortet är väldigt intressant för en hembygdsforskare för här finns hus som sen länge är borta. Fotografiet är taget efter 1913 eftersom morfars hus finns med och före 1940 då några hus som revs där omkring syns.

Klicka på bilderna så blir de större.

Man kan även se tre fyllda storhässjor, kornhässjor, så fotot bör vara taget på hösten.

På den undre bilden har jag fyllt i konturer på husen och markerat alla rivna byggnader med en röd prick. Men som sagt, morfars hus står kvar.  Klicka på bilden så syns hur mycket som försvunnit.



I landet för övrigt är Gotland ett paradis för människor som är måna om sin omgivning. Huspriserna är höga, Stockholm ligger nära. Likaså är Österlen ett eldorado för kulturintresserade människor som tycker att boendet är en viktig faktor för självbilden. Dalarna har under hela 1900-talet haft knätofsstämpel och gräsmattor "klippta med sax" (lite för välskött och museiartat alltså) och därmed har turistnäringen blomstrat, hälsingebönderna fick stora inkomster av linodling och har haft starkt självförtroende och kunnat bygga stort och bevarat detta. Dessa byggnader värderas högt idag man försöker få dem att hamna på världsarvslistan. Södermanland, Uppland, Östergötland och Skåne har sin adliga kultur med slott och herrgårdar.

Jag hörde helt apropå delar av en intervju med kronprinsessan Viktoria som såg fram emot att bosätta sig på Haga slott. Mycket beroende på att i detta 1800-tals slott med omgivningar hade hennes farföräldrar valt att bo och där var hennes far född och uppväxt. Hon tyckte sig komma sina farföräldrar, som hon aldrig träffat, mycket närmare. Huset finns ju kvar och med det minnen. Så HÄR skrev jag i ett av de första inläggen.

Men i min trakt verkar inte finnas självförtroende nog att vara stolt över det lilla vi har kvar. Den här självbilden kommer att finnas kvar i generationer tror jag, tyvärr. Jag har försökt analysera, javisst, och kommit fram till att det kanske kan bero på att vi norrlänningar är nybyggare och har kort historia på plats här (jaja, jag vet, en av mina bondeanfäder går att härleda till 1480-talet, men det är ju i en grå forntid med suddiga konturer). Sågverksindustrins framväxt med massor av sågar, gjorde att lobbyismen för regelstomme och sågspånsfyllning i husen blev högsta mode. Man ville ju hänga med, inte verka gammeldags och fattig, nya tider randades, de gamla timmerhusen revs och nya lösvikreshus med regelstomme uppfördes. Och någon tjänade på detta förstås. Inte var det de små människorna tror jag.

Jag kan till exempel se att i byns hembygdsbok, som kom ut 1980, står nämnt om det första lösvirkeshuset men ingen krönika om de traditionella timmerhusen. Och det var stora "västerbottensgårdar" och ångermanländska korsyggnader. Det här planerar jag att skriva mer om.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

18 juni 2010

ArgArgareArgast

Läser på nätet om ladors bevarande i ett projekt.
I min by är det kanske bara jag som ser något värde i lador. Inte många finns kvar av dem som fanns då jag var liten. Det är jag ledsen för. Och aningens arg, faktiskt... Kultur och historia är svårt att sätta en peng på och därför är alla lador hemma i farozonen. Jo så är det. Och eftersom så många mangårdsbyggnader och uthus och lador rivits har det kulturhistoriska värdet av hela byn minskat. Är något över huvud värt att bevara?
Lada målad med oljepastell av Christina Ärlestig.

Ska man skylla på befolkningens dåliga insikt eller på stat och myndigheter som inte lyckas få ut sitt budskap? Ni anar ett stänk av bitterhet i mitt inlägg, eller hur? Skulle vilja bo i en bygd där man går samman och värnar om dåtid, nutid och framtid för invånare och landskap. Sådana trakter finns. Men här kalhugger man skogsmark där jag är delägare utan att över huvud taget ta upp det på byastämma, markbereder tvärt emot stämmobeslut, man exploaterar bygemensam sandtäkt utan att ha täkttillstånd, man... Här lever man kvar i att en byålderman ensam har beslutanderätt. Den demokrati som en samfällighetsförening är tänkt att innebära är satt åt sidan. Diskussion, samtal och gemensam planering för byns framtid existerar inte. I maj fick jag veta att en privat bergtäkt planeras direkt angränsande mot vår bys endaste sjö, Vinsjön, som är bygemensamt ägd. Om detta nämndes inte ett ord på byastämman. Tur jag har en reträtt i en kulturbygd söderut. Jo, jag är riktigt arg då jag tänker på hur byn och gemensam mark och vatten sköts bara sen jag blev hemmansägare. Är detta en klassresenärs dilemma eller?

HÄR kan man läsa igen om att pengar till bevarande av lador kan erhållas. (Den första kommentaren är typisk, så typisk.)

16 juni 2010

Nix pix senapstub

För ett tag sen skrev jag om varumärken och efterlyste om nå´n minns hur en senapstub såg ut fram till tidigt 1990-tal. Jag fick ett tips av Gullapan Anki och Fredrik Jokijärvi om boken om Slotts AB på Tradera.

Nu har jag kört snikvarianten och fjärrlånat boken Det var en gång... sannsagan om Slotts på biblioteket (kostade bara 15 kr). Men tror ni att den vackraste av senapstuber fanns där. Nix pix!

Den bild som gjorde mej gladast i boken var den här:
Senap som turistförpackning! Undrar just om det var för campingturistande svenskar eller för utrikes turister att ta med hem till sej som minne! Vad tros? Kartongförpackningen var i alla fall tjusig tycker jag. Ser när jag läser noggrannare att det står för små hushåll och för camping.

Själv hör jag till kategorin som gärna skulle ha köpt en tub som reseminne. Jag köper städattiraljer och rengöringsmedel, tandkräm och fröer som reseminnen. Vardagsföremål att bli glad av lite ofta istället för en pryl i hyllan som samlar damm. En norsk sirapsburk finns i skafferiet, grekiskt vanillinsocker likaså. Nu senast var det tvålar jag köpte som minne.
Sista bilden i boken är det här glaset med den nya formgivningen på etiketten. Äsch, ska det vara så svårt att få återuppleva den vackraste av tuber... När jag får tid ska jag gå igenom tidskrifter från 70-80-tal för där borde väl en annons om Slottssenap finnas med den gul/vit/röd/svarta tuben finnas.

Okej, okej, jag vet att många tycker detta är bortkastad energi och att jag borde ägna mej åt nutiden istället. Men vi har alla våra egenheter, intressen och inriktningar!

14 juni 2010

Kornmjölsgröt´n

Mormor och morfar, mamma och pappa, de åt ofta kornmjölsgröt. Men jag tycker bättre om gröt på havregryn. Det är väl en generationsfråga och ibland kan jag känna lite ledsenhet för att kornmjölsgröten är på upphällningen i norra delen av landet där kornmjölsgröt var stor för inte länge sen. När jag hör att det serveras kornmjölsgröt på äldreboenden blir jag varm i själen, faktiskt...

Kallgröt´n som blev kvar efter ett grötkok kunde hämtas från skafferiet och ätas senare, kanske dagen efter, med mjölk och lingonsylt - precis som varm nykokt gröt. Den är grå och mycket slät på den yta som legat mot karotten.



Mamma berättade om hur hon som ganska liten ombads av mormor Alma under slåttannan upp i Degermyra, att gå hem lite i förväg och koka kornmjölsgröt så att den skulle vara klar då övriga familjen kom hem sent och hungriga. Lilla Karin gick för att utföra sitt uppdrag men då de andra kom hem stod hon i tårar... Hon hade fått upp eld i vedspisen och stod och tittade i grötpannan som var full av "tjickren". Det kändes inte roligt, ansvaret hon fått hade hon inte klarat (trodde hon). Tjickren är de mjölklumpar som bildas då mjölet blandas i kallvattnet. Med hjälp av gröt-tvaren och ordentlig koktid bryts de upp och blir till gröt. Det lärde henne mormor och efter det blev det många grötkok för min mor. En tvara används inte för att vispa utan man tar den mellan handflatorna och roterar den fram och tillbaka runt i kastrullen.

På bilden syns en gröttvara av gran med ett årsskotts kvistar. Till det en slev. På slevens skaft står med glödskrift Karin 2-8-41. Jo, visst måste det vara en namnsdagspresent från min blivande far till min blivande mor. Jag tror nog det.

Ska jag skriva något modernistiskt trist blir det att kvinnans plats ansågs vara vid spisen då de föddes. Jag tror faktiskt inte att detta behöver vara fel, bara samhället och de sociala omständigheterna stöder detta levnadssätt. Men i brytningstider blir det svårt. Jag är inte övertygad om att jag skulle ha vantrivts att leva i 1800-talets bondesamhälle, inte alls. Som bondmora. Kan ha varit jättecoolt.

Läs även andra bloggares åsikter om ,