Gungande myr

Myrar är speciella biotoper. De är öppna, man ser långt, ljuden hörs väl. Myrar kan vara farliga, man kan gå ner sig i en myr. Myrar är vackra, färgerna speciella, vegetationen likaså. Högst upp på vårt skifte finns en myr, Lattermyran (eller Laftermyra som pappa sa) och i direkt anslutning finns Orrmyran.

När vi skulle köpa fastigheten gick vi runt skogsskiftet för första gången tillsammans, min man och jag. Det var sommaren 1999 och pappa följde med en bit, han orkade inte som förr gå runt hela skiftet. Men det hade han och jag gjort flera gånger tidigare.

Då vi kom ut på myren högst upp på skiftet blev min man aningens hänförd. Som sörlänning hade han aldrig bevistat en sådan miljö tidigare. Här var karga, låga myrtallar, tuvor med mossa, starr och hjortron och framför allt öppet landskap under en blå himmel. Vi satte oss på en berghäll invid myren och drack vårt medhavda termoskaffe medan korparna kraxade.

- "Här borde vi bygga oss en liten stuga" tyckte min man. "I all enkelhet". Jag insåg att vad han menade med det var att komma bort från all stress, alla konstgjorda ljud, all trafik, ja vara utelämnad till naturen. Precis som då man seglar på havet, någonting han gjort sedan barnsben. För mej var skogsmiljön med myrmark storslagen men inte ovanlig, tillsammans med honom som såg det med nya ögon blev jag varse det ståtliga landskapet. Naturupplevelsen dubblerades. Vi drömde om hur det lilla pörtet skulle se ut. Framöver skulle jag komma att få ner det på papper.

Lite av den här känslan... Eremitens koja av inredningsarkitekten och formgivaren Mats Theselius. Foto från nätet.

Gungande myr

Jag har gått över stormyren vid Pårek

och ändå bara sett skymten.

Förra sommaren, två timmar

över en gungande myr.

Vi var små därute,

sårbara tog vi oss framåt,

steg för steg.

Under våra fötter

en gungande myr.

Hade naturens kraft varit stor nog,

hade den sugit oss ner, djupt ner.

När vi sakta gungade framåt förstod vi att vi var små, små.

Men vi tog oss ändå över myren.

Så vi är små men starka.

Och det handlar inte om att behärska.

Där vid Pårek,

under fötterna en gungande myr,

långt framför oss,

skymten av Pårtemassivet

med kalla snötäckta toppar,

därframme fanns inte plats för

härskare.

Du kan gå försiktigt över

en gungande myr så förstår du.

Och du lär dig överleva utan att härska.

Vi var små därute förra sommaren

men starka nog

för att inte slukas.

För hoppande, gungande, tog vi oss

över myren vid Pårek.

Lars Hedström

Edit. Kommunen lämnade inte bygglov till en liten stuga däruppe vid myren på den egna skogsfastigheten eftersom ljudet från de 40 vindkraftverken som nu har uppförts skulle bli alltför högt och störande.

Kanske har även andra bloggare åsikter om myr, myrlandskap, tystnad, storhet, pörte, eremitens koja, vördnad, mäktighet

Vårt uppdrag

Vi har detta uppdrag i världen:
att värma våra hem
med allt vi har:
Ved, våra kroppar, till och med våra tankar.

Göran Greider
Och dagarna är som små sekler, 2012
.
.
En poetisk landsfader var rubriken på Lotta Olssons recension i Dagens Nyheter av Greiders nya poesibok.
.
.

n´Lill-Elis

En av få byggnadsvårdare i bygden är borta, kanske den ende från och i bygden. Alldeles för tidigt. Han som så väl behövdes.

n`Lill-Elis, som jag brukade kalla honom, det namn han fick då han jobbade på sågverket i Rundvik, var bårda Mobacken och Lennart var hans rätta namn. Efter sågverkstiden, där han bland andra arbetade med min far, utbildade han sig till lärare i träslöjd och arbetade i Nordmalings skola.

Senare tog han arbetet som byggnadsvårdare på Olofsfors bruk där han var verksam i tio år. Självlärd byggnadsvårdare genom kurser och praktisk verksamhet. En av våra gemensamma nämnare från förr var Per och Amanda i Levar.

Minns när han glad kom emot mej en lunch och berättade om att ett ungt par som köpt ett äldre hus i Mo arbetade med att laga källaren med lerbruk. Lennart hjälpte dem och hade hämtat blålera i älvslänten. Vem annan än Lennart visste att det där var jag intresserad av, att sådant där kommer jag i kontakt med rent professionellt? Han förstod att det där tyckte jag var intressant. Det han inte visste var att jag själv planerar göra samma sak i mitt hus framöver, då hade det varit kul att kunna prata med honom ytterligare om lererfarenheterna. Vem annat än Lill-Elis hade förstånd om vikten att bevara med sådana metoder och material? Jag menar - i min hembygd. Själv bodde han i fädernehemmet, en av de få /två/ ångermanländska korsbyggnader som fortfarande finns kvar i bygden. Visserligen starkt åtgärdad av generationen innan, av pappa Elis, men kärleksfullt omhändertagen av Lennart.

Han var oerhört glad att få igång kättingsmedjan till brukets 250-årsfirandet i somras tillsammans med smeden Sebastian Reichlin från Agnäs nya smedja. Att Bengt Spade, storkännaren av svensk teknik- och industrihistoriska miljöer varit i Olofsfors och gett sitt starka stöd till projektet, var en glädje för lill-Elis.
Då jag träffade honom i maj på Levar hotell (som för övrigt nu gått i konkurs) hade han bytt arbetsplats till kyrkogårdsförvaltningen dära Vall´n. Ett arbete där han skulle ge mer utrymme till fastigheternas vård än föregångaren gett. Den vård- och underhållsplan som för flera år sedan upprättades, skulle börja brukas och vi diskuterade eventuell anledning till nyligen nedfallen puts.

Skötseln av kyrkogården fick ett uppsving redan ett par månader efter hans tillträde som jag noterade med glädje. Grusgångarna har alltid varit fyllda med trista spår efter traktorhjul, aldrig krattade eller kantskurna på evigheter, men nu syntes en förändring. n´Lill-Elis såg vad som krävdes.

Som nybliven hemmansägare kom jag i kontakt med en skrivelse han formulerat till samtliga byalag i trakten vid den första byastämma jag bevistade, det var år 2000. Skrivelsen var ett upprop mot sly och igenväxning. Som det ser ut på Moåkern är inget att ta efter tyckte han och jag med honom. Men byåldermannen i hembyn avfärdade det hela på stämman med att säga att vi inte har några problem med detta i vår by!!! Någon som helst diskussion var inte att tala om. Själv odlar denne man sly och granar lite varstans, saknar helt klart "seende ögon". Lennart månade om kulturlandskapet, inte minst om den fortfarande outbyggda älven som meandrar genom bygden.

n´Lill-Elis hade behövts mycket längre här i verkliga livet men så blev det inte. Han dog i sitt favoritelement, skidspåret.
.
Lennart Olofsson, Mo, Lögdeå, Nordmaling

Kreatur och öppet landskap

Jag vill ha min mjölk i tegelstenar 
Undertecknad bara avskyr de nya mjölk- och fil­mjölksförpackningarna i takåsmodell. Värst är de med skruvkork på. Först det där med att få upp korken. Jag kanske inte är så där jättestark i nyporna, men varken gammal och skröplig eller han­dikappad. Ofta sitter ändå kor­ken så hårt att jag måste ta till polygripen för att få upp den. Men framför allt är det miljöaspekten. Enligt en rap­port som Livsmedelsverket lå­tit genomföra orsakar takåsmodellen med skruvkork drygt 50 procent mer utsläpp av växthusgaser än den gamla heder­liga "tegelstensförpackningen". Dessutom får jag inte ur allt innehåll hur jag än klämmer och pressar. Mera matsvinn. Tacka vet jag de gamla tegelstenarna. Norröver finns det ett mejeri som valt att behålla de gamla förpackningarna, av miljö­hänsyn och för att kunderna önskade det. Tar något mejeri härikring efter blir jag defini­tivt kund.

Så skrev Marie Österman i en blänkare i en sörmländsk tidning för ett tag sedan.  
Bodde jag i Ångermanland permanent skulle jag förbli Norrmejerier trogna (till the bitter end). Att KF nu producerar egna mejeriprodukter i Grådömejeriet i Dalarna är bra. Deras produkter köper jag i de fall Arla är det enda andra alternativet eftersom jag ogillar Arlas företagande. Stort som blir större och det tror jag inte är bra i längden. Arla är ett dansk/svenskt företag, numera med mejerier i sex europeiska länder. Hur svensk mjölk står sig i längden kan man undra. Arla var även inblandad i mjölkersättningsskandalen i Asien.

På en resa i Ångermanland för några år sedan tillsammans med en vegan inklusive föräldrar,  nämnde jag detta med att mjölk- och köttproduktionen  hjälper till att hålla landskapet öppet. En ganska given sak att diskutera eftersom det i sakens natur ligger att en vegan är emot tamboskap med påföljande slakt. Men att mamman, i min ålder, inte tidigare insett sambandet mellan öppet landskap och djurhållning fick mej att tystna. Och fundera.

Nä, Norrmejerier vill jag gynna. Tyvärr finns inget ostbolag som tillverkar ost av nordnorrländsk mjölk vad jag vet - utöver mejeriet i Burträsk som gör Västerbottensost och några sorter till. Förr fanns t ex företaget Norrost, vars ostar jag föredrog att köpa eftersom jag hade en vilja att hjälpa norrlänningarna, människorna i den del av världen som jag kommer ifrån och som hjärtat då klappade lite extra för, att hålla öppet och slyfritt landskap. Man kan ju försöka vara ambassadör för" sitt folk" på olika sätt.

Allt är politik - så även maten vi äter. Det första föredrag jag någonsin höll utanför de trygga utbildningsmiljöerna handlade om Mat och makt. Mudimumsguiden har jag fortfarande tillgänglig.
Det här var den period i livet då jag engagerade mej i servering av grötfrukostar på söndagarna till vilsna och hemlösa i södra Stockholm. Det var långt innan finanskriser och de soppkök vi läst om. Det var givande. Det var minnesvärt.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om öppet landskap, mejeriprodukter, mjölk, vegan, logiska samband, litet är vackert, lokalproducerat, Mat och makt, Mudimums

Utsikt från ett fönster

En kär och vanlig utsikt. Lägdor i smala band. Där under snön finns öppna diken. Detta är ju norrländsk landsbygd. Längst bort skymtar Storrisberget. Längre fram Knösen. Riks13 till vänster i bild, gatlyktornas stolpar skymtar. Här över lägdorna gick jag på skaren i solen och njöt på väg hem från skolan. Där öppenheten sluter sig har sly växt upp på ytor som anses för krångliga att hålla rena. Höet är inget värt idag. Inga kor finns här. Bara hästar på ridskolan dära Vall´n. Det där slyet har jag ett inlägg om men än är "Landsbygd i förfall" opublicerat.

Jag tycker om den här utsikten. Ljuset och dess förändring över januaridagen. Opretentiöst. Bara två lador finns kvar på Radden av alla som en gång stod här på den öppna ytan. Jag jämför med bilder från 40-, 50-, och 60-talet. Här var mina gamla släktingar på morssidan verksamma.  Det är åtskilliga mansår nedlagda på de här lägdorna. Idag finns här en helt annan mentalitet, nu då jordbruket och den gemenskapen inte längre existerar.

 

10.42

12.52

 13.52

14.04

13.52

Om utvecklingen i världen fortsätter i samma spår som tidigare kommer den här vyn inte att finnas om några generationer, kanske räcker det med två. Här i byn kommer att finnas ännu färre invånare, den öppna marken kommer att vara igenvuxen med skog. Men vad vet jag, världsförändringen kan få en annan inriktning.

Men enbart från 1970-talet kan jag se förändringar som talar sitt tydliga språk om avfolknings- och glesbygd. Varför över huvud taget stå emot och hålla marken öppen? Höet behövs inte längre, ingen del av markarealen på Radden nyttjas numera till spannmål som korn eller havre. Varför skulle lägdorna hållas öppna enbart för ros skull, det blir ändå inte samma "landskapsvård" som då den hålls öppen för nyttans skull. Varför kämpa emot naturen?

Antal lantbruk i landet

1949              425 000 lantbruk i Sverige

1969              125 000         -”-

1989              80 000           -”-

                                            18 november 1993. Föredrag på Sthlms universitet av docent Per Thullberg.

Bönder i Tornedalen

1980              120 st

2000              20 st

                                            ”Naturbruk” i radions P1 den 12 dec 2000.

Sedan 1970-talet har antalet bönder i Sverige halverats. Det innebär att 8 bönder per dag har slutat med sitt jordbruk de senaste 30 åren.

                                            ”Naturbruk” i radions P1 den 3 april 2001.

Jag samlar på statistik över jordbruket. Här ovan syns några få siffror och deras källor. Då jag arbetade på Riksantikvarieämbetet minns jag min förundran över att varenda bonde i Sverige fanns registrerad i en databas med djupgående statistik. Det var väl bara hårfärgen som inte var registrerad :-) Med hänsyn tagen till böndernas åldrar kunde staten planera hur utvecklingen skulle gå. Nu bor fler människor i städer än på landsbygden. Trenden är tydlig över hela världen.

Så - jag passar på att njuta utsikten idag. Redan nu kan man se att där stolpar, lador eller andra hinder finns växer sly upp, det finns latent och slår rot så snart tillfälle ges. Det där ska vägverkets maskiner ta bort. Jaha. Det är ingen idé att stå emot då det jordbruksmark ger inte är värt något.

Minns hur pappa slog vägrenarna både längs Kustlandsvägen, gammvägen, och Riks13 med lie ända in på 90-talet. Nu är det vägföreningens och vägverkets sak. Floran förändras, avhugget sly står som spön ur backen. Älggräset sprider sig, en typisk ohävdsväxt. Kattfotens biotoper minskar med raketfart. Och egentligen behöver jag inte bry mej, jag bor ju någon annanstans där självkänslan är större, och med den framtidstron.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om jordbruksnedläggning, statistik, glesbygd, landsbygd, avfolkningsbygd, ljusets skönhet, vita vidder, lägdor, öppna diken, snö

Muppande dator och bloggverktyg

Jag läste här på bloggen en kommentar om en muppande dator. Sådan som inte gör som man vill, som lever sitt eget liv.
Min blogg har börjat muppa sig. Jag kan inte få in kommentarer i marginalen som jag har haft. De är borta och går inte att få dit igen via en "gadget". Det är alltför lätt att missa att svara om kommentaren finns i samband med ett skriveri för länge sen.
Varför gör blogger så här?

Annat var det under den analoga tidsåldern ;-)

.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om Blogger, blogspot, bloggverktyg, gadget, fel, krångel

Flugornas skräck

I ett jordbrukarhem finns flugor eftersom kreaturen drar till sig flygfän. Så var det även här en gång i tiden. Med hjälp av en flughåv dödar man flugorna utan att de blir en våt fläck på väggen eller vad de nu sitter på. Så blir ju resultatet om man använder en flugsmälla. Jag visade en bild på flughåven för länge sen och fick frågan hur den används. Egentligen borde jag lägga in en videosnutt för att visa med vilken elegans jag utför flugfångsten :-) men så blir det inte. I södra och mellersta Sverige känner jag inte till om sådana här håvar har använts, har i alla fall inte hört om det bland mina bekanta.

Hur som helst är det här ett bra sätt att fånga flugor om man bara övar upp tekniken och får in snitsen.

 

Smyg sakta mot flygfäet, gärna bakhåll. (Vingmuttern symboliserar här flugan.) Håll med höger hand i skaftet och med vänster hand håller man ihop bakre delen av håven så att den inte slänger och dänger och skrämmer flugan.

Går det att ta stöd mot en kant på möbeln, inredningen som flugan sitter på, så gör det. Smyg sakta men säkert på och överrumpla. De sista decimetrarna ska håven röra sig med raketfart mot flugan som flyger upp och fångas in i den då vidöppna håven.

Med snabba och bestämda tag för man håven fram och tillbaka i luften ett par gånger i luften så flugan med säkerhet hamnar i botten. Samtidigt tar man snabbt tag i håven och håller om den så flugan stängs inne. (Glömde ta bort vingmuttern som ju rimligen borde vara fångad på bilden ovan och "surra" i flughåvens nedre del.

Slå håvens nederdel mot en hård yta - flugan dör så klart. Jag tycker det här är ett bra sätt att avliva flugor som besvärar men så har jag övat sedan barnsben och börjar få in den rätta snitsen. Har i samband med dessa dödshandlingar även lärt mig en hel del om flugors mentalitet och beteenden. Jag - flugornas skräck ;-) Så olik min farmorsmorfar som inte ville döda ett enda kryp.

Det här var ett för tidpunkten väldans malplacerat skriveri. Flughåvar hör sommaren till :-)
.
. 
Kanske har även andra bloggare åsikter om flughåv, flugfångare, flugsmälla, kossor, jordbruk

Direkt från himmeln

Snöstjärnekudden har broderats av mamma,

som liksom jag tyckte om snö.

VYKORT

Vinterväg

Snön faller

Bussar går

i tovskor genom skogarna

Plogbilen

vinterdagens morrande Nike

sträcker ut sin vinge

och bereder väg

till ödemarkens hem

åt föreläsaren

med portföljen full av splitter

från världskrevaden

Birger Norman

ur

"Våg under vinden"

1957
.
.

Sällskapsspelens tid

God fortsättning!

Vintern var en bra tid för sällskapsspel i en jordbrukarfamilj. På sommaren fanns så mycket annat som krävde engagemang, vinterkvällar och storhelger som jul och påsk var lämpligt att ägna sig åt lekfullare gemensamma sysslor som dobbel och spel. Eller högläsning. Sällskapsspel och pussel hör för min del fortfarande ihop med jul. För många gör nog tv och internet att sällskapsspelen försvinner i den form som var, att fysiskt träffas över ett bord. Nu kan man spela spel utan att träffas annat än i smartphonen eller spela dataspel i sin ensamhet. Hela samhällsutvecklingen går mot individcentrering och ensam sysselsättning i  samband med teknikförändringarna.

Här är ett gäng hemma i vardagsrummet som spelar loppa. Pappa fotar förstår jag och det är första halvan av 50-talet. En mjuk duk eller filt ligger på bordet för här spelas loppa.  

En filt, små plastknappar i fyra färger, fyra av vardera och en lite större av varje färg samt en träkopp behövs. Sen är det bara att köra igång. Upp till fyra ensamspelare eller fyra lag. Enkla regler och inget direkt tänk krävs men väl koordination i rörelser och beräkningar av den kraft man lägger bakom varje "hopp". Det här spelet har vi haft mycket roligt med, mest för att det är trevligt med gemenskap.

 De små knapparna ska hoppa som loppor ner i koppen med hjälp av den större knappen som spelaren håller i sin hand.

Kartongen ser ut att vara 30-tal. Förmodar att pappa fått eller köpt det. Det borde härröra från plastens barndom. Och från en tid då enkla sällskapsspel fick människor i olika åldrar att träffas.

.
.

Kanske har även andra bloggare åsikter om sällskapsspel, loppaspelet, tv-spel, datorspel

Frid & fröjd!

I all hast, tillvaron har varit och är galet hektiskt. Mer än normal julrusch. Men stress - nej! Det är rooooliga saker som sker. Som traditionalist blir mycket som det brukar från och med imorgon.

Hur som helst vill jag bara önska alla inklusive mej själv :-) en

glad och fridfull julhelg.

Jag ska bara vara.

.

.

Ryktet

Ryktet går med vindens hastighet och alla tror att det är sant. Det gäller att sortera informationen och fråga sig vad som ligger bakom. Något uns sanning kanske ryktet innehåller men det kan bli förvanskat och förstorat upp till oigenkännlighet efter att ha gått laget runt. Eller så kan det vara elakt förtal som någon vill sprida. Bakom gardiner, i kikare och via fönstertittare i mörkret hålls storyn vid liv...

Inte hade jag berättat för någon i byn att jag bloggade då jag av en händelse fick veta av en person i byn att hen hade identifierat mig. Numera vet jag att Timmer & Masonite har en hel del "smygtittande" läsare i byn och bygden utan min egen marknadsföring  ;-) Och ryktet är absolut sant denna gång - den här bloggen finns faktiskt :-)

Ryktet av Ivar Arosenius 1905.
En satirisk bild av hur ett rykte förstoras och lätt kan bli till ett troll som i bilden kommer in på det lilla torget från höger. Metaforen kan lika väl appliceras på landsbygden.

Men det finns fördelar med landsbygdsboendet då det kan ge möjlighet till ro att fundera djupt och långt, inte bara skåda naveln:

Vi upptäckte mer och mer

och jorden blev större och större.

Upptäckte ändå mer

och jorden blev bara en prick,

en leksaksballong

i oändligheten.

Nils Ferlin

Från mitt ekorrhjul, 1957

.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om ryktet, Ivar Arosenius, ryktesspridnng, fönstertittare, troll, kikare

Frågetecken

Okej, visst berättade pappa vad det här var för slag. Nå´t gammalt, javisst. Men är det snöskor? För människa? Eller ska någon ha det på fötterna då hon utövar myrslåtter i våtmarker? Jag har glömt. Och jag har ingen här att fråga längre. Njet.

Så jag slänger ut frågan i rymden. Vet någon av mina kunniga läsare vad detta är? Ett par av något slag. Brännmärkt med initialer från min släkt på mammas sida, bönder stora hopen.

.

.

Jultrivsel

Det var då. På vinylplattornas tid. LP-skivor. EP-skivor. Här fanns 33-varvs vinylplattor med julvisor för barn att spelas på grammofon. Jomen visst har de skänkt mycken trevlig stämning i huset, inte minst till Lucia med familjens speciella sed som mamma alltid värnade om.

Här är Lisbeth Bodin med Jag såg mamma kyssa tomten.

.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om Kokosnöten, Povel Ramel, julvisor, EP-skiva, vinylplatta

Julskyltning

Minns ni barndomens julskyltningar? Hela familjen gav sig ut för att fönstershoppande samt slänga några ord med bekanta som också tog en eftermiddags- eller kvällspromenad. Det fick gärna vara mörkt för då syntes varorna i de belysta skyltfönstren så mycket mera. Julskyltning var förr en slags folkfest där människor möttes, där julinköpen planerades. Men handla gick det inte att göra på skyltsöndagen, på söndagar var alla affärer stängda.

Idag är RJ:s lanthandel en bostad, fotot är från januari 2012. Skyltfönster och dörr har bytts ut. Där nere syns Riks13 passera över fotot. Från fotografens plats på gammvägen, Kustlandsvägen, går den gamla byvägen sedan "hedenhös" nerför backen till Riks13 och vidare över spången upp mot Knösen - där byns första bosättning låg.

En lite soligare variant.

Det var förstås lite mer se under en tur i stan där utbudet var större. Ändå minns jag barndomens julskyltningar hos RJ:s livs i hembyn med stor glädje. En lanthandel. Massor med barn och ungdomar och även vuxna. Där stod vi i en tät klunga framför huset med två skyltfönster och en glasad dörr. En sådan med pinglande klocka då man gjorde entré, ni vet. En nickande jultomte fanns nog där och vadd över och under varorna. Exakt minns jag inte. Inget speciellt lockade mig som barn tror jag. Kaffe, kaffepannor och matvaror ville jag inte ha till julklapp ;-)

MEN förstår ni, på en viss tidpunkt då mörkret fallit, antagligen angivet i annonsen för arrangemanget, öppnade Reinert Johansson fönstret i sin bostad på övervåningen, fönstret mitt över ingångsdörren, och slängde ut enorma mängder med kolor över den samlade skaran nedanför. GODISREGN. Lycka och lite spänning att lyckas få några kolor. En intensiv gemenskap. Detta är ett glatt minne för livet. Människa är människas glädje, folk drar folk. Så sant!

Reinert och Cally Johansson med fosterdottern Eva-Lill bodde här några år och drev lanthandel. Årtalen minns jag inte, verksamheten måste ha lagts ner runt 1970. Innan RJ:s hade Cecilia Thurdin affär här. Jag kan tänka mej att det var efter 1942 då Riks13 invigdes. Cecilias affär minns jag inget av.

Och ännu längre tillbaka idkade handlar´ Forsberg handel, men den affären stod uppe i backen gammvägen, Kustlandsvägen, några meter bortåt höger på bilden. Jonas Forsberg dog 1887 samma decennium som LögdBoa startade. Forsbergs handelsboden är borta, likaså bostaden, västerbottensgården. Ett nytt hem byggdes på 1930-talet, ni ser det på bilden ovan.

Efter att Reinert Johansson stängde lanthandeln öppnade han RJ:s bok- och pappershandel dära Valln, en direkt efterföljare till Lindmarks bokhandel. Jag berättade aldrig för Reinert hur hans godisregn gett trevliga minnen.

.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om julskyltning, lanthandel, godisregn, skyltsöndag, handelsbod

Lanthandelns dåtida framtid

Minns ni John Hörnfeldt som var föreståndare på LögdBoa fram till 1982? Då hade han arbetat där i 50 år alltså sedan 1932. De sista åren som föreståndare efter att den tidigare butikschefen Erik Andersson gick i pension. De var under många år parhästar dära boa och jag minns dem mycket väl tillsammans med kvinnorna som satt i kassan.

John Hörnfeldt hade en tro på små butikernas framtid kan man läsa i tidningsreportaget: "Små livsmedelsbutiker ute i byarna kommer att få större betydelse i fortsättningen än för några år sedan. Vi har redan noterat en uppgång i försäljningsvolymen och den tror jag kommer att fortsätta."

Det var då det. 1982. Sedan dess har även Kennemans i Ava lagt ner. Inte heller finns RJ:s i hembyn eller lanthandeln i Olofsfors. Konsum i Rundvik har blivit Handlarn´s matkiosk. Konsum i Lögd´, mitt emot LögdBoa, försvann för ljusår sedan men min första cykel inhandlades där innan dess.

Klicka HÄR för att göra bilden större.

John var butiksföreståndare för LögdBoa, en lanthandel i aktiebolagsform som bildades på 1880-talet. Ända fram till 1990 (vill jag minnas), då affären byggdes ut,  var butiken ett aktiebolag. Då blev den privatägd. Så var lanthandeln tills den slutgiltigt gick i konkurs 2008. Nu står affären tömd på sitt innehåll, en påminnelse om vad som var. Fortfarande i byns centrum, byns hjärta, där vägen till Rundvik möter Kustlandsvägen och Riks13. Varifrån allt strålar ut som en parisisk boulevard.

Jag funderar lite grann emellanåt på landsbygd och landsbygdsutveckling. Vad vill vi? Hur bra är samhällsplaneringen? Nedläggningen av små livsmedelsbutiker pågår över precis hela landet. Dära Vall´n försökte man sig på ett liknande koncept men med det lilla samhällets möjligheter - Lekattens affärscentrum med busstation intill. idag är det mest rörelse vid Systembolaget och ICA. Ganska stillsamt i övrigt om lokalerna över huvud taget är uthyrda.

Än kan brev postas i byns centrum och anslagstavlan användas.

Bloggaren Stadsflanören har en läsvärd beskrivning av dagspolitiken då offentligt och privat blandas samman, OPS. En intressant fråga.)

Tillägg: Efter LögdBoa kom lilla Tempo som exixterade några få år.
Därefter stod lokalen tom innan Little Bobby´s uppstod (närbutik, loppis och café). Tror de startade 2015 och lade ner hösten 2017.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om lanthandelsdöd, glesbygd, köpcentrum, veckohandel, offentlig-privat samverkan

Tallberg

Vinter i Västerbotten.

Då.

Här bodde min mormorsmormor och mormorsmorfar, Brita (1845-1928) och Lars Petter (1839-1922).

Här föddes min mormorsmor Amanda 1866, den förstfödda i en barnaskara på tolv.

Här är en bild av ett hus som inte längre är.

Ett nytt byggdes och då revs denna överloppsbyggnad.

Så är det.

Undrar just hur livet levdes i det där huset?

Det jag vet är att hemmet var mycket religiöst.

Hur var panelen sågad? Ramsåg eller cirkelsåg? Det ger olika uttag ur stocken.

Hur såg fönsterprofilerna ut?

Spiselkransen?

Hur firade man jul?

.

Lustslottet Gunnebo

Gunnebo slott i Mölndal är väl värt ett besök. Ett träslott av hög kvalité. Jag var där förrförra helgen ty jag hann med mer än besök på Röhsska museet då jag ändå rest till Göteborg.

Det var den framgångsrike affärsmannen John Hall som lät bygga anläggningen som sommarbostad. Slottet stod klart 1796.Skaparen av lustslottet och dess omgivande trädgårdar och engelska park är arkitekten Carl Wilhelm Carlberg. Numera ägs och förvaltas Gunnebo av Mölndals kommun.

Vacker arkitektur med många klassiska detaljer.

Bildsköna skulpturer - här Våren.

 

Första gången jag var här var träslottet målat starkt gult med röd grund (jämför med Ekolsunds slott i Västmanland). Idag är det ljust grått med röd grund. I båda fallen ansågs originalet göras trovärdigare. Så föränderlig är restaurerirngskonsten.

Walter Bauer (1912-1994) rekonstruerade stilträdgården på 1960-talet.

Surdegsbröd bakat i egen stenugn. Självklart idag om man hänger med i utvecklingen. Alla går i samma riktning :-)

Detta är kaffehuset där mat och fika serveras. En prisvärd buffé med grönsaker och rotfrukter från de egna odlingarna serveras. Arkeologiska undersökningar visar att inget hus stått här tidigare, dock fanns C W Carlbergs ritningar till byggnaden och dessa ritningar följdes vid rekonstruktionen av timmerhuset - 200 år efter att arkitektritningarna kom till :-) Meningen med projektet har också varit att öka hantverkskunnandet i landet, att lära upp nya timmermän, andra hantverkare samt trädgårdsmästare.

 

Nästa rekonstruktionsprojekt är orangeriet som låg nere vid dammen i stilträdgården. Kanske står det klart nästa gång jag återvänder. Sedan förra gången har jag forskat fram att en släkting levde i Mölndal under en del av sitt liv. Johanna, farmorsmorfar Jacob Perssons yngsta dotter, torde vara begravd i Mölndals kommun år 1956.

Palmkålen står upprätt trots frysgrader. En ätbar skönhet. Blev inspirerad till att odla egen palmkål.

Jag har sett rätt många slott i mina dagar. Trä eller sten. Stora eller små. Gunnebo slott är en svensk liten ädel pärla. Motsvarigheten i Danmark är Liselund på Møns Klint, en annan liten ljuvlighet från 1700-talet. Enligt min mening är de läckrare än Versailles, som mest bara är överdådigt ;-)

Här inne i kaffehuset kan man äta och fika gott.

Samtliga bilder här ovanför kommer från Gunnebo slott och trädgårdars hemsida.

Här hade jag ingen kamera med. Inomhus i slottet får man öht inte ta bilder.

Spana även in deras blogg.

Det är intressant att som arkitekt kunna tillgodogöra sig föregångares tankar, förstå vad som ligger bakom form och funktion. Och att slott klarar sig bättre, vårdas omsorgsfullare, än allmogens byggnader det vet vi ju.

Sen var det ganska gött att på kvällen ta det lugnt på hotellet, äta älgcarpaccio med västerbottenscrème och löga sig inför julen :-)

.
.

Vilsamt

Ah, det här gillar jag. Vitt, vilsamt, vackert och eventuellt kanske tyst. Då menar jag naturens egen tystnad.

En illustration av Eva Andersson ur boken Sagan om Snipp, Snapp, Snorum från 1926 av Vivi Laurent, gift Täckholm. Jag har fascinerats av den här bilden i nästan hela mitt liv. Det finns två männsikortyper här i landet som lever jämsides - de som älskar snö och de som avskyr den :-)

.

.

Så får det bli

Efter att ha skrivit här på Timmer & Masonite sedan 2009 saknas fortfarande icke idéer och uppslag om nya inlägg. Jag har flera opublicerade inlägg om vad som timat förritin. Men kanske ska jag strama åt och skriva mer hembygds- och personhistoria. Jag har många påbörjade skriverier om dagens situation i byn men det inga lustfyllda nedslag i verkligheten.

Det handlar om avsaknad av demokrati, om hur okunnighet gör människor lättmanipulerade. Om makt och självhävdelse. Om hur människor blir marionetter, om att leda och låta sig ledas, om åsiktsförtryck. Om rädslor och maktutövning gentemot grannar och jämlikar. Om underkastelse och översitteri. Det som blivit uppenbart sedan jag blev hemmansägare är vad det innebär att bo i en fattig glesbygd med små sociala skillnader och låg utbildningsnivå, en sådan bygd där kollektiv självkänsla saknas. Det som intresserar mej är även hur en familj kan få så stor påverkan på byns invånare att rädsla och tystnad sprider sig som i en diktatur, ja helt enkelt hur man upprätthåller sin makt.

Dagens verklighet kommer att beskrivas i en ny blogg. Men en blogg är ett begränsat verktyg för en beskrivning. Därför tänker jag mej även en nutida hembygdshistoria på papper. Förebilden är Montaillou, en fransk by 1294-1324 av historikern Emmanuel Le Roy Ladurie, en skildring av en medeltida fransk by med inkvisitionens noggranna förhörsprotokoll som underlag. Mina skriverier kommer att baseras på åratal av brev, sms, skrivelser, protokoll, projekthandlingar, domstolshandlingar, överklaganden, kommunens handlande, länsstyrelsebeslut och regeringsutlåtanden. Utöver detta finns en kännedom om byn med dess invånare och att som klassresenär leva i två helt åtskilda världar med diametralt olika tankesätt. Det handlar om konsekvenserna av ett exploateringsprojekt i miljardklassen och hur det påverkat människors förhållanden till varandra. Om hur pengar korrumperar. Alltså inget nytt alls under solen - bara applicerat på hembyn.

Diktaturer runt om i världen har världssamfundets ögon på sig. Här i glesbygden saknas all inblick utifrån. Detta är något jag är glad att jag aldrig behövt uppleva på andra platser där jag bott. Demokratins fiende nummer ett är underordning, att debatten tystnar.


Tänk bara på huvudstaden där en ombyggnad av Slussen skapar debatt och demonstrationer bland stans intellektuella. Själv har jag suttit som sekreterare i en organisation för kulturarv som agerat emot vissa regeringsbeslut. Det är sunt tycker jag, att många får komma till tals. Då är vi långt från bymentaliteten.
Några nedslag i nutidshistorien blir det även på denna blogg i fortsättningen. Hejsan hoppsan...
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om demokrati, åsiktsförtryck, envälde, feodalism, maktutövning, rädsla

Stjärnan i det blå

Illustration: Lena Larsson

Då fanns de nya funkisfönstren med mittspröjs och smal fönsterbräda. En ljus gardinslana i sladdrig konstfiber. En beige tapet med prick- eller kvistmönster. Några röda kulljusstakar med eller utan blomma. Kristidsrinnig stearin. Fattigt julpynt.

                      Nåt ljushuvud kom på julstjärnan!

                      Med sex uddar, perforerade ljushål och plats för sladd och glödlampa. Julen 1944 hängde den för första gången i fönstren. Titta där! Och DÄR! Överallt. Först i stan men snart också i stugfönstren.

Stjärnan speglades i mörka blanka rutor. Lyste inifrån mot himlen.

I flera år hade vi levt med mörka rutor, i­bland mörkläggningsgardiner. Nu fanns en fredsvittring. Vi vågade tända ljus. Tända bloss mot ett sönderslaget Europa.

                      Några flickor började extraknäcka (ordet fanns inte då) med att klistra julstjärnor. Det gällde både att stansa ut grundmodellen i kartong och vika flikarna.

                      Sen gällde det att klistra ihop de flaxande uddarna.

                      Ett lätt jobb, tio öre stjärnan. Men klistret var dåligt och surrogatsegt. Jag vet inte vad det bestod av då för tiden, säkert naturliga råvaror, kanske kokta fiskben, lite mjöl och vatten. Vad vet vi i dag i syntetens giftiga tid om råvaror som man ännu kunde identifiera genom lukt och smak? Inte bättre kanske men klokare.

                      Flickorna klistrade stjärnor som galningar.

Blev fler och fler.

Alla beställde den nya julstjärnan. Ännu fanns bara en modell upphängd i liten tunn bygel i fönstren med mittspröjs.

Rutiga spröjsar, treluftfönster, optikblåsta rutor: jag tänker på alla nutida varianter ­vilken omöjlig tanke för 45 år sen.

En av flickorna ringde och sa: Nu jobbar vi hela nätterna - jag ser stjärnor var jag går och står. Vi har lyft av alla dörrar i lägenhe­ten och lagt dom som arbetsbord på bockar. Inte vet jag hur vi ska få bort alla limklumpar på linoleummattan.

                      Stjärnorna räckte inte alls till alla vardags­rum den där första julen.

                      Kan vi fatta det i vår överdekorerade nutid med alla elgnistrande serieljusstakar?

                      I Östtyskland, nära den raserade Berlin­muren, förstår man, hör jag just.

Lena Larsson

Krönika ur VI nr 51-52/1989

.

.