Jag hamnade på...

...kakbuffé på Lundgrens konditori i Österfärnebo härom lördagen. Det var en positiv upplevelse. Vi kom körande, tänkte stanna längre fram och fika medhavt. Vid ett ljusblått hus passerade vi rader av bilar vid 11-tiden. Vad var detta sa vi och vände. Det var kakbuffé.

Kakor, bakelser, wienerbröd, macarons, biskvier, munkar, kanelbullar...

Många kom för den goda och saftiga smörgåstårtan fick jag berättat för mig. För här strömmade folk till. Allt ifrån småbarn till 75-åringar skulle jag tro.

Under lördagarna i maj månad

kommer vi att ha vår buffé igen.

4 maj, 11 maj, 18 maj, 25 maj är

datumen som gäller.

Mellan kl 10-14 kommer vi att duka upp

med massa matiga, gräddiga och 

söta godsaker. kaffe, te och saft ingår.

80 kr/pers, barn (-12) halva priset.

Välkommen!

stod det på en skylt.

Det här kanske vore något för Näslunds konditori dära Vall´n att ta efter.

Närmaste granne - en halvt nedlagd bilverkstad. Tidernas väg passerar, ett sätt att få turister att köra bort från allfarvägarna och till en lite krokigare men mer upplevelsefyllda mil.

Det var härligt med den företagsamhet som präglade denna glesbygd.

.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om Lundgrens bageri i Österfärnebo, buffé, Tidernas väg, företaagsamhet i glesbygd

Lokala särdrag

Det finns etymologisk forskning kring benämningar som ortsbefolkning gett varandra eller sig själva, en forskning som säkerligen är intressant. Då tänker jag bland annat på de benämningar som använts på sockenborna i Gideå, Grundsunda och Nordmaling, tre grannsocknar:

. Gidelôrva

. Grônnsônnskôrva

. Nordmalings-tjeretratta

Anledningen till att nordmalingsborna fick heta tjärtrattar är uppenbar, man tillverkade många liter dalbränd trätjära i skogarna. Under en period var Umeå den hamn i landet som skeppade iväg mest dalbränd trätjära. Har ni någonsin sett en tjärdal igång? Det har jag, den allra finaste tjäran är sirapsgul och luktar gott. Dalen byggs upp som en tratt där tjäran rinner ut nertill. Men det här med lôrva och skôrva undrar man lite över. Det låter nedsättande, är det pga att nordmalingsborna satt namnen tro? Det görs ju mestadels försök att skönmåla sig själv men inte andra.

Härifrån är bilden hämtad.

Så finns det benämningar på en allt finmaskigare nivå. Människorna i några byar i min socken beskrivs som

vacker avabon,  stôgg rönnholmara,  fatti aspara och löjdtuppa. Jag har för inte länge sedan hört även andra och "snällare" benämningar på aspara men det är nog de själva som myntat de beskrivningarna :-)

Nå, jag har under senare år funderat på de här beskrivningarna av byarnas invånare. Jag har inte läst något vetenskapligt arbete om dem utan dragit egna slutsatser. Då har jag kommit fram till att benämningarna skulle kunna vara från tidigt 1900-tal, kanske sent 1800. Då skedde många arronderingar i min hemby som påverkade storleken på hemmanen. Historien finns kvar som ett osynligt lager men är även väl synligt från mitt köksfönster idag.

En trevlig facebooksida om dialekter att titta på HÄR.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om ortbors beämningar, dialekt, lokala särdrag, dalbränd trätjära, tjärdal, tjäretrattar

Ordets makt

Makten behöver häcklas.
Opposition krävs för att hålla demokratin levande.
Opposition tystas i diktaturer.
Oliktänkande fängslas och dödas i enväldiga regimer.
- allt detta tar jag för givet att ni läsare instämmer i!!!

En dissident är en person som aktivt motarbetar den rådande ordningen. Vanligen avser man en politisk dissident som, oftast med fredliga medel, sätter sig upp mot en totalitär regim. I Sovjetunionen var Andrej Sacharov och Alexandr Solzjenitsyn exempel på dissidenter, och i Kina anses Wei Jingshen vara den första dissidenten i modern tid. Dissident är den som stannar kvar inom det kritiserade systemet, medan den som lämnar det kallas flykting.

Författaren Roberto Saviano som 2006 skrev om camorran i boken Gomorra, den napolitanska maffian, och sedan dess lever under ständigt dödshot samt frilansjournalisten Kerstin Lundell som skrivit om Lundin Oils verksamhet i Afrika, är två starka personer som vet vilken makt det skrivna ordet kan ha. Men det finns oerhört många andra modiga ordbrukare.

Själv glimtar det emellanåt åt fram på bloggen hur ett exploateringsprojekt i miljardklassen påverkar en liten oansenlig bys invånare i norra delen av landet. Hur lojaliteter förändras, hur kusiner slutar hälsa på varandra, om kallhamrad  beräkning som möter naiv tro. Den människosyn de olika kontrahenterna har blir tydlig, personkaraktärer förstärks. Och jag har med tiden fått allt lättare att förstå kriget i 1990-talets Kosovo där grannar dödade grannar.

Under hela projektets gång har jag varit med och sett hur byns maktstruktur fungerar. Jag får och har fått sms, telefonsamtal, mejl, samtal öga mot öga och känner till väldigt mycket av det som hänt sedan 2003. Jag har sett härskartekniker på avstånd och på mycket nära håll. Konflikträdd bör man inte vara.

Utsändningen lördag den 4 maj i år av Medierna handlar om medier på små orter och dessa journalisters utsatthet och hur starka påtryckningar de utsätts för. Tänkvärt.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om opposition, demokrati, makt, dissident

Igår...

... kom hon, ladusvalan! Yes! Kvittret var sprallglatt där hon satt på telefonledningen.

Bilden kommer härifrån.

Storspovens glada drillar hörs sedan länge från lägdorna med brunt fjolårsgräs.

Det här fotot är taget av naturfotograf Jens Morin (http://www.pbase.com/jensmorin) och jag hittade det för länge sen på Sveriges Ornitologiska Förenings (SOF:s) hemsida.
.

.
Kanske har även andra bloggare åsikter om ladusvala, storspov

Klasser

I Storbritannien omvärderar man klassindelningen och skapar nu sju sociala klasser. Arbetarklass, medelklass och överklass är alltför vag indelning. I Sverige vill vi inte ens tala om sociala skillnader, vårt samhälle ska framstå som jämlikt. Det är att stoppa huvudet i sanden. Som boende och fastighetsägare i två vitt skilda delar av landet ser jag klasskillnaderna inom landet med förfärande tydlighet.

"Klassindelningen har traditionellt sett definierats av faktorer som yrke, förmögenhet och utbildning. Den klassindelningen har endast tre dimensioner – ekonomisk, social och kulturell. I den studie som BBC och forskarna genomfört har man undersökt faktorer som ekonomiskt, socialt och kulturellt kapital."

Prekarit som beteckning för en ny klass har jag snappat upp tidigare. Ett ganska nytt begrepp för de sämst lottade. Här kan du läsa mer om hur britterna nu ska delas in.

   

.

.

I sin dagboksroman Oktober i fattig-Sverige skriver författaren Susanna Alakoski om att trångboddheten gjorde att inget av barnens teckningar, små skriverier eller skolarbeten sparades. Det är något jag aldrig reflekterat över tidigare. "Och jag har inget kvar som visar hur tidigt jag började skriva, hur talangen möjligen såg ut. Jag kom ihåg att mina uppsatser lästes högt i klassen och att jag fick beröm." Hon citerar följande:

”/…/det hör ju också till fattigfolkets villkor att dokumentation bakåt i tiden för det mesta saknas. När det gäller mina förmödrar och förfäder finns av naturliga skäl ingenting efterlämnat i form av brevsamlingar, dagböcker, pianokompositioner, spröda små akvareller eller annat i den vägen. Inga biografier har skrivits över deras liv och inga runor har publicerats i tidningsspalterna efter deras död. Jag kan alltså inte veta om en skapande ådra funnits i min släkt, men förmodligen har det väl gjort det, även om den aldrig har fått komma till uttryck.” (Elsie Johansson, i Tala om klass, 2006)

Jag skriver: I förlängningen handlar tillvaron om vilken människosyn man har. Här i byn /bygden förpassar vi vår jordbrukande historia till sophögen, glömmer medvetet, förtränger, undertrycker. Vi utplånar oss själva. Vi anser oss inte värdiga, vi måste börja på nytt, göra oss bättre, glömma det som inte höjer oss till en högre klass. Så dumt för det innebär bara att vi utplånar oss själva, försöker visa upp en yta, en ny status. I stället för att sätta oss in i livet förr, förstå, berätta, föra vidare och inse hur vi, trots en bakgrund i arbetarklass eller jordbrukarklass, kanske torparbakgrund, är värda all uppmärksamhet, all ära. Och som alltid är det någon som vill bestämma över de andra - kanske de med sämsta självtilliten.

Trots att alla har rätt lika anor här i byn vill vi så gärna ha en ”fin” bakgrund som ger oss existensberättigande. För inte kan väl en liten människa ha rätt att bli ihågkommen, så enkla förhållanden hen levde under. Ut med allt gammalt rat, börja om och köp nytt på Ikea, eller om du kommit upp dig via studier eller företagande, köp antikviteter av högre dignitet, med högre pris än de allmogeföremål du slängde. Så att man trots allt tror att dina förfäder, trots bostadsorten, hade en gediget hög social status och ekonomiska möjligheter. Det är trots allt bara du och din släkt och gamla bekanta som vet i grunden din härkomst.

Det är synd om människorna!

.
.

Kanske har även andra bloggare åsikter om klasstillhörighet, prekariat, arbetarklass, medelklass, överklass, adel, präster, borgare, bönder

Snickeritips 1932

Handbok i snickeri för amatörer och nybörjare av John Svensson 1932. Inköpt i april förra året.

Här kan man lära sig hur man gör klädhängare, stövelknektar och måna andra praktiska prylar för hushållet. Innehållet speglar 30-talet, ett årtionde som jag lätt blandar ihop med 40-talet. Jag har mer att lära om årtiondets värderingar och politik. Så länge mer finns att utforska behöver man inte bli slö, slapp och likgiltig (som var ett begrepp under ungdomens 70-tal då medelålderslivet förmodades bli just slött, slappt och likgiltigt).

Bor man i masoniteland gör man dock klädhängare av träfiberboard så klart. Of course. Exakt när dessa är tillverkade vet jag inte men de hänger med än.

 

Och vad passar bättre till båtens öskar än en trästomme med masonite som botten i en konstfärdig design :-) Av pappa. Han byggde även en klinkbyggd träbåt tillsammans med farfar, en roddbåt med trästomme klädd med masonite och vår barndoms kanot av samma slag.

Uppfinningsförmågan i bygden och annorstädes har varit stor då det gäller den miljövänliga masonitens användningsområden. Nu vill jag knappt slänga en masoniteskiva om jag hittar någon från Rundvik. Kulturhistoriskt bra-att-ha-material :-)

.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om klädhängare, galgar, snickeritips 1932, masonite, öskar

Det autentiska

Nu blire myche text å läsa ôm man se vill:

SNART SAGT VARJE TRAKT har en egen broschyr som beskriver omgivningarna och möjligheten till förströelse och shopping. De är rena påhitten, bygger på osannolika överdrifter och ett märk­liga antaganden om vad en människa vill göra med sin lediga tid. Om man skulle tro dessa broschyrer är det glesa Sverige en blomstrande idyll där nedskärningar av service och samfärdsel aldrig ägt rum.

De är, mer än något annat, tappra försök att besvärja det mörker som Stig Claesson i Vem älskar Yngve Frej? redan 1968 såg falla över skogslänen.

För Sveriges många hårt drabbade landsbygdskommuner har turismen blivit den sista möjligheten. Det finns många motiv bak­om en turistsatsning: desperation, bristande skatteunderlag och möjlighet att starta delfinansierade projekt som i sin tur lösgör EU­-medel och skapar arbetstillfällen i uppbyggnadsfasen. Effekterna är omtvistade.

Klart är att det inte finns några större summor pengar att tjäna, omräknat i antal arbetstillfällen betyder några tusen sommarturist­er varken till eller från. Hittills har utgifterna på de flesta håll varit betydligt större än intäkterna. Dock kan man se att de pengar som satsas ofta kommer traktens innevånare till godo i form av bättre kommunikationer, service och ett större utbud av varor och tjänster.

De kommuner som tidigare drömde om företagsetableringar drömmer nu om en massturism som aldrig kommer att bli verklighet. Och det ironiska är att de turister den svenska landsbygden kan locka till sig stressade storstadseuropéer - ofta söker efter tystnad, frihet och vildmark, inte hotellnätter och rastlös konsumtion.

De är dessutom tråkigt nog måttligt intresserade av kultur­arvet, det vill säga det som traditionellt fått svenskarna att stanna till vid vägrenen. Svenskarna själva söker, trötta som de är på ödslighet och påminnelser om tidigare generationers fattigdom, det spektakulära. Med den sista lågkonjunkturen försvann bil­turismen som begrepp. Nu reser man till festivaler eller köper paketresor i kataloger.

       I Vem älskar Yngve Frej? uppfinner en skomakare, som just stängt igen verkstaden, ett fornminne. Egentligen handlar det om ett missförstånd. Han ska sätta upp en skylt nere vid vägen för att folk ska förstå att det finns något där i skogen. Skomakaren och hans syster bor i resterna av en by tillsammans med gubbarna Öhman och Eriksson. Byn heter Bråten och ligger dold bakom gra­narna längs en grusväg mellan två småstäder. Hans syster tycker att skylten är en dum idé - de får ju gå där som fornminnen i alla fall- och skomakaren tar henne på orden. Han målar ordet "forn­minne" på skylten.

Då kommer turisterna. De svänger av landsvägen för de vill så gärna ha något att titta på när de är på semester. Man ska titta på saker när man har semester. De kommer upp på gårdsplanen och frågar. Skomakarn, som ju inte hade tänkt på möjligheten att någon skulle komma dit, pekar upp mot skogen och säger att där uppe, där i gläntan ligger fornminnet. Det är egentligen bara en stenhög, resterna av knekten Yngve Frejs undantagsstuga. Han säger att det är en gammal grav, vilket ju är sant på sätt och vis. Det är den grav där de själva ska hamna en vacker dag.

Nu har Bråten, med sina fyra invånare, sitt fornminne. Yngve Frejs grav. I själva verket en övervuxen torpargrund från början av nittonhundratalet. Men turisterna kommer pliktskyldigt. De vill deras gamla orv och trasmattor. Gubbarna tar det som intäkt att världen har blivit galen. De får tio kronor metern. När det finns plast.

Om Yngve Frejs grav verkligen varit ett fornminne hade det san­nolikt inte existerat längre. Kanske inte ens byn Bråten. Enligt en ny undersökning har kanske så mycket som sextio procent av de svenska fornminnena förstörts av det svenska skogsbruket. Med fornminnen menas oftast stigar, fångstplatser, boplatser och andra lämningar som de flesta för länge sedan slutat bry sig om. Detta är givetvis en tragedi, en av många tragedier skogsindustrin gjort sig skyldig till, men från affärssynpunkt - i broschyrerna - gör det var­ken till eller från. Fornminnen har för länge sedan upphört att locka turister. De flesta av dem vill inte ens se människornas lämningar.

Fornminnen finns det dock gott om efter de svenska vägarna. Och om definitionen av ett fornminne vidgas till att vara något som ska­pats av människor som levde under andra betingelser än vi, blir näs­tan hela den svenska landsbygden ett enda stort fornminne.

Däremot, och fullt i linje med utvecklingen av äventyrs- och upp­levelseturismen, har historien blivit ett populärt turistmål förutsatt att den perverteras och presenteras i festivalform. Medeltidsveckan i Visby, med människor i pantalonger och mjöd i dryckeshorn är ett populärt evenemang, liksom de stenåldersbyar som vuxit fram genom privata initiativ de senaste åren.

Historien, i turistsammanhang, är inte längre liktydig med faktis­ka händelser och förlopp, historia handlar mer om myter och om möjligheten att fly vardagen – inte till en annan tid utan till en annan verklighet. Vi har, på både ont och gott, upphört att använda historien som späkning; hur pliktskyldigt har vi väl inte stått och stirrat på stenhögar och svårtydda spår i mossan. Vi har känt oss tvungna att hitta den där kopplingen till det förgångna. Så vad finns det då att titta på?

Den genuina upplevelsen av Sverige står inte att finna i broschy­rer. Det finns inga skyltar som pekar ut verkligheten. Man vill ju så gärna att Sverige ska träda fram ur det svenska och bli någonting, inte bara Sverige utan någonting specifikt, en trakt känd för sina träskålar, sina rotkorgar, visor eller kanske sin surströmming.

(...)

Det parlamentariska intresset för turismen ökar för varje som­mar som går. Besöksnäringen anses allmänt vara en av de starkast växande näringarna i landet, särskilt i storstäderna. På kulturde­partementet ser man turismen som en motor för bevarande och bru­kande av kulturarvet och betonar speciellt de bieffekter en turist­satsning kan få på landsbygden. ”Semestrande och bofasta konst­närer ställer ut och kan, liksom stadsvandringar, fäbodturer, vägkyrkor med mera som är vanliga inslag i ett lokalt turistutbud, öppna ögonen också på den egna befolkningen för kvaliteter man annars inte uppfattar." (Kulturpolitikens inriktning SOU 1995:84)

Under sommarmånaderna är det aldrig långt till en hytta, ett lin­neväveri, tunnbrödsbageri eller ett bygdespel med historisk karak­tär. Att anföra ett kvalitetsperspektiv på dessa företeelser skulle i många fall vara djupt orättvist, och kanske till och med irrelevant.

Kanske är det också elakt att fråga sig om dessa attraktioner är historiskt korrekta. Det är de givetvis inte. Umberto Eco framförde frågan om de imiterade medeltidsslotten i Texas kanske till och med är verkligare än originalen eftersom de många gånger strävat efter ett slags korrigerad superrealism där resultatet kommer att likna mänskliga minnet, komprimerat och retuscherat. De flickor som serverar tunnbrödsmackor i linneförkläden på n sommaröppna skvaltkvarnens kafé är just verkligare än sina förlagor i sin strävan efter att skapa illusionen av en gemensam dåtid vi alla kan referera till. Även tunnbrödet är verkligare än ori­ginalet. Den nybakta känslan garanteras av konsistensgivare.

När turismen först uppstod fanns det fortfarande en verklighet att betrakta. Dalaturismen, som på allvar tog fart i mitten av 1800­-talet, kunde locka med vanliga arbetande människor i en oförstörd miljö. Det höll inte så värst länge, ju fler turister som sökte sig till landskapet, ju mer pengar och moderna impulser fick dalfolket. Ganska snart urartade det hela till en konflikt där turisterna på oli­ka sätt försökte bromsa dalfolkets utvecklingsiver eftersom de, när de väl blivit moderna människor, inte skulle vara lika roliga att beskåda. År 1930 skrev Ivar Lo-Johansson i Stockholms- Tidning­en att "Hemslöjdskullor stå nigande i sommarpensionatens korri­dorer där de bjuda ut sina varor -väskor och trasdockor, lappri och strunt, som synes vara enkom förfärdigat till turisternas ögonfröjd och icke till annan nytta." Han avslutade harangen med en önskan om att dalfolket borde återgå till det gamla.

I slutet av Slas Vem älskar Yngve Frej? plockas fornminnesskylten ned av den stockholmare som under sitt besök i Bråten lärt sig älska både gubbarna och Yngve Frej. Han vill inte se dem exploateras.

Dalarna är nu ett av de minst genuina landskapen i landet. Om man i begreppet genuin lägger att landskapet är omedvetet om sin karaktär och påverkan på besökare. Det är den stora stötestenen.

Frågan är då om det existerar något genuint alls för den som turistar i Sverige. Det öppna landskapet har länge betraktats som genuint, men nu när jordbruksstödet lagts om så att det är själva odlingen, inte nödvändigtvis grödan, som berättigar bidraget har också det öppna landskapet förlorat sitt ursprung. Landskapet är inte, precis som hyttorna, linskäkten och vattenkvarnen, i bruk på grund av ett försörjningsbehov. Det är i stället helt andra saker som blivit genuina i vårt samhälle - bankerna, bensinstationerna, Konsumbutikerna.

Inte ens naturen kan betraktas som särskilt genuin. Naturen i sin nuvarande metafysiska form uppfanns under industrialism o existerar mest som en kontrast till det civiliserade. Det är svårt att peka på något ursprungligt i den svenska kulturmiljön. På må sätt har landskapet fallit ur sin kontext. De orsaker, eller mänskliga behov, som format landskapet är inte desamma. Landskapet bli alltså i sig ett museum, en miljö värd att bevara eftersom den berättar en historia som förenar oss och förklarar vår plats i existensen. Men att återskapa historien blir däremot omöjligt, en paradox eftersom själva återskapandet tar död på historien.

Men man kan konstatera att landskapet berättar en historia. Kanske historien om ett land som genom sin välfärd står handfallet inför både natur och kultur.

Resterna av den sista sommarladugården i hembyn.

Resterna av Hörnings båtsmanstorp i grannbyn numera

och som det såg ut på 1960-talet.

Det finns ett otal andra glömda husgrunder på byns mark. Än sen då. Gammgval´n ä va he ä.

Ur kapitlet Det autentiska ur NORRLAND av Po Tidholm. En essä för Dagens Nyheter skriven 1999.

Att essän har några år på nacken ser man bl a på hur Tidholm beskriver det som idag blivit det genuina i samhället - bankerna, bensinstationerna, Konsumbutikerna. Även de är på väg bort.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om autenticitet, glesbygdskommuner, turism, uppelvelseturism, natur och kultur, landsbygd, Po Tidholm, Norrland, vår egen historia

Sista fysiska påminnelsen

Det här är det sista minnet av en tid i jordbrukets historia då byns kor släpptes på skogen under sommaren. Den period som följde då fäbodkulturen tog slut och som varade fram till andra världskriget så där.

 

Vad är väl detta mot Roms ruiner? 

Jo, denna träruin är viktig för mig eftersom jag vill förstå och påminnas om min bakgrund och byns historia.

.

Det här är resterna av den sista sommarladugården i byn. Absolut inte märkvärdig utan en mycket enkel konstruktion - ändå ser jag intresse i träruinen. Sommarladugården var inte timrad utan bestod/består av en regelkonstruktion med brädväggar. Brädväggar hade även vår sommarlagård, konstruktionen borde ha varit densamma men då den revs var jag för liten för att minnas. Det är intressant att den här kulturen levde kvar här så länge. Detta beroende på att skogsbetet krävdes för att kunna hålla det djurantal som behövdes för att få hushållen att gå runt på de små gårdarna där få människor utvandrade till Amerikat. 

Den här träruinen står på en av byns allmänningar nära Degemyrbäcken. Byns sommarladugårdar var grupperade på två platser, den här hör till den södra. Jag skulle gärna se att den rustades och bevarades för den gemensamma historien, men vem är väl jag att plantera in en sådan idé som troligen betraktas som egendomlig här i byn. Det här med bakgrund i jordbrukarlivet är jag stolt över. Vem mer? Att ta tillvara det gamla, minnas och lyfta fram, är inget som går stick i stäv med modernt tänkande, vilket många tror. Sommarlagården har förfallit ännu mera sen sist jag fotade den. Den hör till den näst siste bonden i byn, han som blev tvungen att ge upp mjölkkorna i början av 2000-talet.

Då denna sommarlagård var i användning kom korna tillbaka på kvällen för att mjölkas efter att ha ätit sig mätta av det skogen bjöd. Ingen antibiotika behövdes, naturen gav det som krävdes för att hålla kossorna friska. God mjölk och utmärkt kött blev resultatet.

Skällkon kom först, sen de övriga kossorna och kvigorna. Kan ni föreställa er ljudet då skogen var levande? Numera förekommer det att koskällorna är pikanta och romantiska inslag i inredningar. Är det drömmen om livet som var som visas i detta???

.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om sommarlagård, kor på skogen, jordbrukskultur, omärkvärdig, glömska, träruin

Igelkottar

Ett vykort från 70-talet i min samling.

Vilka älskvärda djur igelkottar är, riktiga urtidsdjur som överlevt till vårt millennium.
Men så få de har blivit. Minns igelkottafamiljer som levde här då jag var barn och ung. En unge som fick namnet Kalle Igelkott, spatserade mellan gårdsplanen och sommarstugan vid skogsbrynet. Första natten efter att vi hittat honom alldeles ensam, fick han bo i en kartong med hö. Kalle kom tillbaka till oss några år i rad. Men en julimorgon hittade vi honom i sommarladugården - enbart som ett skinn. Det var för sorgligt. Teorin var att en räv tagit honom som munsbit. Kalle Igelkott fick en grav med gravsten mellan stugan och sommarladugården.

Vi tränger undan naturen mer och mer, vårt levnadssätt ger vissa djur problem. Reservat och djurparker blir så krystade lösningar.

Att hålla en igelkott i sin hand är en fin upplevelse, vilka fina känsliga nosar de har, vilka söta små ansikten. Nu är det länge sedan någon dök upp i min väg. Saknar.

2013 börjar Svenska Naturskyddsföreningen med en undersökning med hjälp av oss medborgare angående antal igelkottar och var de finns: Efterlysning - har du sett en igelkott?
Det ser ut som de ökar i städerna (villaområden) och minskar på landsbygden.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om igelkott, natur- och kultur-krock, urtidsdjur

Skolnedläggning

Japp, då är det klart. Min gamla skola där jag gick årskurs 1-6 läggs ner. Skolbyggnaden är en ordinär 50-talsskola vars typ återfinns över hela landet, byggd då framtiden för landet var ljus och tillitsfull. Materialen är mycket gedigna som 50-tals arkitetur brukar vara. Gult tegel, förmodar att det är 1 1/2-stens murtegel i förband, träfönster, grå kalksten i trappor, korridorgolv och fönsterbänkar. Det var där jag lärde mej vad ortoceratiter är för något och det sitter kvar ännu. Vackra, fantasieggande, förstenade bläckfiskar med en tidslinje som var svår att fatta för ett barn, ja till och med för en vuxen människa.

Gymnastiksalen var stor, vacker med ljusinsläpp via stora, högt sittande fönster. Det var innan energibesparingsåtgärderna på 80-talet då fönstren byggdes för på ett oestetiskt sätt. Matsalen ljus med fönsterband mot öster och söder, köket ligger mot väster. Fortfarande lagas den goda maten på plats. Slöjdsalen låg i samma byggnadskropp som matsalen. Jag skulle kunna beskriva allt så mycket mer ingående, minnet av rumsupplevelserna sitter djupt. Ändå har jag aldrig varit på återbesök inne i skolan efter att jag gick ut 6:an. Mycket har förändrats men jag antar att grundmaterialen finns kvar, ganska orörda.

Ja, nu läggs den ner.

Bygden blir ytterligare glesbygd. Skolbarnen bussas in till kommuncentra, närmaste gymnasium finns i Umeå alternativt Örnsköldsvik.

Skolnedläggningar sker över hela landet, men på norrländsk glesbygd får det oerhört stora negativa effekter. I min nuvarande hemkommun startade nyss ett föräldrakooperativ en friskola i den skola som kommunen lade ner. Att något sådant skulle ske i Lögdeå tror jag inte är realistiskt.

Detta trots att vi itutades att de bygdemedel, mutpengar, småsummor från de 40 vindkraftverkens produktion, skulle kunna användas till att bygga daghem och äldreboende i bygden. Åtminstone framförde La Famiglia det så för att få alla byns invånare positiva till det vindkraftsprojekt familjen tjänar många pengar på. Och många lät sig luras, även min högskoleutbildade vän trodde på pratet. Att bygga offentliga byggnader kostar många miljoner, en bråkdel sägs ska delas ut varje år. Dessutom bestämde La Famiglia att pengarna inte skulle gå till bygden i en enda pott, utan varje by (4 st) skulle få en fjärdedel var. Familjen var rädd att grannbyn Lögdeå skulle vara starkare och driva igenom sina idéer utan hänsyn till vår egen lilla by och dess styrande familj. Gissa om det kommer att gå att samsas om ett gemensamt mål? NEJ. Samarbete är inget som fungerar här i de gamla bondbyarna. Här har man i alla tider varit konkurrenter om mark och skog och så förblir det med nuvarande maktstruktur (om inget under inträffar). Hur egendomligt den ekonomiska vindföreningen i byn är upplagd skulle kunna bli ett eget lååångt inlägg.

Fast före 1970-talet, då de sista självförsörjande bönderna drog sin sista suck här i landet, var samarbete ett måste för att få livet att gå ihop, det kan jag tydligt utläsa av hushållets loggböcker, nu värdefulla dokument för att förstå det som var. Därefter uppstod jordbruksindustrin, där bönderna blev företagare och mångt större arealstorlek krävdes. Den avpersonifierade matindustrin uppstod, den industri som talet om konsumentmakt knappast rår på.

Nu är vi där.
Skolnedläggelse.
Inte bara en utan tre skolor.
Lång resväg för skolbarn.
Arbetstillfällen försvinner.
Dagligvarubutiken gick i konkurs 2008, Posten försvann för länge sen. Hur ska man ta sig ur detta och samtidigt erhålla den för länge sedan förlorade självkänslan i byn?

Så här definieras glesbygd enligt NE, Glesbygdsverket, Sveriges Kommuner och landsting:

• Glesbygd, i svensk befolkningsstatistik motsatsen till tätort. Enligt folk- och bostadsräkningarnas definition bor cirka 15 procent av Sveriges befolkning i glesbygd. mer allmänt betecknar glesbygd glesbefolkade områden, vari även mindre tätorter inräknas.
• Till glesbygd räknas områden som har mer än 45 minuters bilresa till en tätort med över 3000 innevånare.
• Glesbygdskommuner är kommuner med mindre än sju invånare per kvardratkilometer och mindre än 20 000 invånare.

DN 2013-01-11.

 N-lings kommun har drygt 7000 invånare. Man hoppas att läget längs kusten samt Botniabanan ska hjälpa upp situationen.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om glesbygd, Lögdeå skola, skolnedläggning, politiskt beslut, friskola, föräldrakooperativ, ortoceratit, bra byggmaterial, samarbete, norrländsk jordbruksbygd, självkänsla

Udda figur

Så här udda blir du om du studerar vid universitet. Jodå, det är så här Umeå universitet gör reklam för sig på nätet. Efter examen blir slutresultatet att du får en ovanligt hög panna och därmed stor hjärna som rymmer mycket. Och du är man förstås. Viljestark. Målmedveten.

Jag säger dig, läs inte vid universitetet om du vill bo i glesbygd. Du märks lite väl mycket, du får knappast ett arbete du behöver för din karriärutveckling. Bara i en större stad hittar du gelikar. I stan kan du försvinna i mängden.

Ah, nu var jag cynisk, men jag tycker faktiskt inte att detta är bra reklam för högre studier. Inte alls.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om universitetsstudier, avancerad nivå, eftergymnasial utbildning, reklam, Umeå universitet

Språket som klassmarkör

"
Det var tur för mig att jag i alla fall hade läst så pass mycket som jag hade, fröken Hansson använde ett helt annat språk än det jag var van vid. Fröken Vigren i fortsättningsskolan hade kanske pratat på det där viset, men mycket livligare och mer förklarande. och i prästgården, där jag vistats en hel del, rörde man sig också med andra ord och framför allt en annan betoning, långsammare och högtidligare, men av en präst väntade man sig heller inte annat, han skulle ju stå i kyrkan och predika. Av fröken Hanssons sätt att tala framgick det klart att hon var en så kallad bildad person. Ihop med prästens, doktorns, klockarns, Burvalls sommartid, syster Hedvig skulle jag tro, den pensionerade kaptenen i vitvillan innanför granhäcken och några till, utgjorde hon det där som kallades "bättre folk". Det fanns också de som gick under benämningen "lite bättre", även om gränsdragningen var svajande, jag antar skogvaktarn och fjärdingsman hörde till de senare, mejeristens var jag osäker på. Bönderna, de större vill säga, som inte slogs ihop med torpare och arbetare, var rätt och slätt bönder, och handlarns var handlarns, en egen kategori. Min snälla småskollärarinna med sitt skälvande ansikte, som stod i bönhuset och sjöng med gitarren på magen, var just ingenting. Det var väl den där troskyldiga blicken och Jeusviskandet som låg henne i fatet, misstänker jag.

Fröken Hansson hade hamnat i den här byhålan och på sin anspråkslösa befattning (postkassörska) på grund av olyckliga omständigheter (fadern fabrikören tvingades göra konkurs).

"

Utdrag ur Elsie Johanssons Mosippan från 1998, andra boken i en trilogi om en flicka och en uppväxt på 40-talet. De andra böckerna är Glasfåglarna och Nancy. Just som ovan upplevde jag inte min egen barndom.

Tänk, det är först nu jag läser trilogin, eftersom vi i den lilla litteraturgrupp jag deltar i, bestämde oss för att läsa Elsie Johansson. Nya perspektiv öppnar sig, de enkla interiörerna med kök och kammare, sättet att leva slår emot mig med full kraft. De är ger en målande beskrivning och en förnämlig komplettering till alla de svartvita fotografier jag sett, nu kulturhistoria. Mera skönlitteratur åt folket.

Leo och Olga Abrahamsson i Norra Tresund.

Foto: Sune Jonsson, 1961. 

Ur Den stora flyttningen.

Googlar man "torparliv" kommer man till en typ av bilder som skiljer sig rejält från det som då var verklighet. Torp har fått betydelsen fritidshus, särskilt i södra delen av landet men benämningen sprider sig norrut märker jag, först i de intellektuella kulturkretsarna. Torpinstitutionen försvann i Sverige 1943. Jag brukar påminna mig om att väldigt många i min hemby var redan födda då torparsystemet upphörde. Bara det.

 

 En bild av idag som dyker upp om man gogglar torparliv.

.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om Elsie Johansson, Mosippan, skönlitteratur, ökad förståelsen

Norrlands situation igen

Magnus Bard, utflyttad västerbottning, tecknar träffsäkert i DN. Denna gång Norrlands situation.

Bananrepubliken

Banandemokratin

Bananmonarkin

Klicka på bilden för att förstora.

HÄR finns fler teckningar signerade Bard.

 .

Och så här ser norrlands invånare på sin landsända:

Och aldrig mötas de två synsätten på ett sakligt sätt. Status quo.

.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om Norrland, självbild, exploatering, råvaror på export, bananrepublik, förljugenhet

Systemfel

All erfarenhet har visat att människor är
mer benägna att lida - 
om det onda är uthärdligt -
än att avskaffa de styrelseformer
vid vilka de har vant sig.

Utdraget är taget hämtat ur USA:s självständighetsförklaring.

Detta dokument framhåller amerikanska staten med stolthet i sammanhang då man visar upp sig gentemot övriga välden där demokratin på många håll inte existerar eller är satt ur spel.

Människor är sig lika lokalt i en liten by som internationellt. Vad är demokrati? Hur omsätts det i praktisk verklighet? Det finns ett hav av exempel att ösa ur hur demokratin sätts ur spel i min närhet :-) Hur människor vill ha ledare även om det enbart gagnar ledaren, inte de ledda. Hur människor till och med åsidosätter rätten till sin egen mark bara för att inte gå emot ledaren och få sig en bassning. Ja, världen är obegriplig ganska ofta här i byn. Men tydligen bara ur mitt utifrånperspektiv, jo men visst. Norrlandsdissidenten ;-)

Nu kan jag det norrländska kynnet inifrån och ut. Jepp... Det är intressant att se, förstå och analysera men som alla förstår, beklagligt på en och samma gång.
.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om självständighetsförklaring, demokrati, diktatur, ledare, osjälvständighet, självbild, självkänsla

Docksta skofabrik

Docksta slippers har jag sett i hela mitt liv. En sådan självklarhet att de knappt märks. Tofflor av perforerat skinn med korksula. För herrar. För pappor.

Men på 90-talet hamnade Docksta skor på catwalken - på kvinnor. Unga stadsbor som ville hänga med köpte dem, jag minns det som igår.

 Foto från Docksta skos hemsida, foto Fredrik Wannerstedt.

Och nu har gossen Ruda inom svensk formgivning satt sin prägel på dem :-) Brogues kallar han dem :-) Roligt att en gammal skofabrik kan hänga med. I Docksta i Ångermanland.

 Ska nog köpa ett par som present till min man. Han har bara standardtypen idag.

Och kanske ett par till mej själv?

.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om Docksta sko, Brogues, Mats Teselius, tofflor, catwalk, skofabrik

Resa i Masonite-landet

Jag fick ett mejl för ett tag sedan från Anders Linné som äger en Saab 95/1962. Han bifogade ett reportage i pdf-format ur tidningen Klassiker. Sommaren 2012 åkte Anders, Claes Johansson och Jonas Fröberg runt i Masonite Country och skrev om upplevelserna här i bygden.

 Klicka på bilden så öppnas hela den vackra och intressanta artikeln.

Masonite var mirakelmaterialet som lånade sig till det mesta.
Golv, tak, kanoter med grabbtycke och en aldrig sinande framtidstro.
Vi reser till masonitens hjärtpunkt i en svenskt masonitförsedd
kvalitetsbil som även den blivit ett industriminne.

Läs och njut!!!

Och du som läser men inte varit här - skriv ut artikeln och ta med den på semesterresan hit!

Min första bil var en Saab 96/1968 och den glömmer jag aldrig. Så personlig kompanjon i 6 år. Masonitekanoten pappa gjorde till oss barn har jag kvar att presentera för er :-) Och de platser som beskrivs i reportaget är min, vår, hembygd.

Vill du ha mer av gamla bilar, se Klassiker.

.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om Tidningen Klassiker, Saab 95, kulturhistoria, Broarna i Masonite Country, Nyåkers pepparkakor, Tallbergsbroarna, Rundviks sågverk och masonitefabrik

Där ingen skulle tro att någon kunde bo

Har ni sett det här? Finns på SVTplay till den 10 maj.
Där ingen skulle tro att någon kunde bo - Del 1


Att det finns en bok med samma namn visste jag inte förrän jag letade på nätet.

Norrmännen är fantastiska, som ett enda stort härligt hembygdsmuseum.
Så olikt. Här.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om Där ingen skulle tro att någon kunde bo, Norge, slitsamt, givande, meningen med livet

Välvårdat

Man kan ju inte bli annat än glad av att se detta hus med ekonomibyggnader i Nordmalings muncipalsamhälle och kommuncentrum.

 Här bor någon som tycker om sitt hus, en sann byggnadsvårdare.

Trots smutsig snö gör gör denna fastighet mej väl till mods.
Mer sådant, tack...
.
.