22 april 2013

Språket som klassmarkör

"
Det var tur för mig att jag i alla fall hade läst så pass mycket som jag hade, fröken Hansson använde ett helt annat språk än det jag var van vid. Fröken Vigren i fortsättningsskolan hade kanske pratat på det där viset, men mycket livligare och mer förklarande. och i prästgården, där jag vistats en hel del, rörde man sig också med andra ord och framför allt en annan betoning, långsammare och högtidligare, men av en präst väntade man sig heller inte annat, han skulle ju stå i kyrkan och predika. Av fröken Hanssons sätt att tala framgick det klart att hon var en så kallad bildad person. Ihop med prästens, doktorns, klockarns, Burvalls sommartid, syster Hedvig skulle jag tro, den pensionerade kaptenen i vitvillan innanför granhäcken och några till, utgjorde hon det där som kallades "bättre folk". Det fanns också de som gick under benämningen "lite bättre", även om gränsdragningen var svajande, jag antar skogvaktarn och fjärdingsman hörde till de senare, mejeristens var jag osäker på. Bönderna, de större vill säga, som inte slogs ihop med torpare och arbetare, var rätt och slätt bönder, och handlarns var handlarns, en egen kategori. Min snälla småskollärarinna med sitt skälvande ansikte, som stod i bönhuset och sjöng med gitarren på magen, var just ingenting. Det var väl den där troskyldiga blicken och Jeusviskandet som låg henne i fatet, misstänker jag.

Fröken Hansson hade hamnat i den här byhålan och på sin anspråkslösa befattning (postkassörska) på grund av olyckliga omständigheter (fadern fabrikören tvingades göra konkurs).
"
Utdrag ur Elsie Johanssons Mosippan från 1998, andra boken i en trilogi om en flicka och en uppväxt på 40-talet. De andra böckerna är Glasfåglarna och Nancy. Just som ovan upplevde jag inte min egen barndom.

Tänk, det är först nu jag läser trilogin, eftersom vi i den lilla litteraturgrupp jag deltar i, bestämde oss för att läsa Elsie Johansson. Nya perspektiv öppnar sig, de enkla interiörerna med kök och kammare, sättet att leva slår emot mig med full kraft. De är ger en målande beskrivning och en förnämlig komplettering till alla de svartvita fotografier jag sett, nu kulturhistoria. Mera skönlitteratur åt folket.
Leo och Olga Abrahamsson i Norra Tresund.
Foto: Sune Jonsson, 1961. 

Googlar man "torparliv" kommer man till en typ av bilder som skiljer sig rejält från det som då var verklighet. Torp har fått betydelsen fritidshus, särskilt i södra delen av landet men benämningen sprider sig norrut märker jag, först i de intellektuella kulturkretsarna. Torpinstitutionen försvann i Sverige 1943. Jag brukar påminna mig om att väldigt många i min hemby var redan födda då torparsystemet upphörde. Bara det.
 
 En bild av idag som dyker upp om man gogglar torparliv.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , ,

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Tyck till om du vill...