Tvätta trasmattor

Allt i ordning för mattvätt. Vattevärmarn Värmos fylld med kallt vatten. Näver och tändstickor i en liten jutesäck allt sedan den tidigare användning fram till 70-talets början. Då tvättades direkt i grytan, denna gång ska bara vatten värmas. Veden framburen. Trädgårdsbordet, såpan och kallvattenslangen framme. Baljor finns där.

Det är bara att fyra på vedbrasan. Jag har bett för den plåtgrytan när mina föräldrar sagt sig vilja göra sig av med den. Underbart att de lyssnade till min vädjan!

Trasmattorna ligger i blöt i kallt vatten en stund innan tvätten börjar. Därefter läggs de i tvättvattnet som inte får vara för varmt. Jag blandar det heta vattnet från vattenvärmaren och kallt vatten ur slang. Blir vattnet för varmt kan mattorna blöda, färga av sig och blandas till något grådaskigt. Trädgårdsbordet tjänstgör som tvättyta. En rotborste (med riktigt styva strån) och såpa gör tvätten ren och väldoftande. Såpan breds med snabba drag ut på mattan, borsten doppas i vattnet och sen är det bara att skrubba med och mot randningen samt i kors. Såplöddret är lent. Fast gul såpa är att föredra men den tog slut så den flytande fick också användas. Nu blir kanske problemet att få tag i ny fast såpa på burk.

Idag då vi har bilar och handlar på storköp spelar vikten ingen roll, vatteninblandning i det traditionella rengöringsmedlet såpa har blivit en självklarhet. Men visst är det lite märkligt att vi konsumenter betalar för vattenutspädda produkter? Minns ni Glimt fönsterputs? Blå flingor i små platta förpackningar som späddes ut i vatten hemma och blev utmärkt att putsa fönster med. Jämför med de putsmedel som finns och alla de hårdplastsopor som blir följden.

Den här mattan som jag vävt i tuskaft tvättades senast i maskin och blev trist onyanserad.

Den fick tillbaka något av sin tydliga randning efter såptvätten för hand.

Mattorna sköljs i rinnande kallt vatten i flera omgångar. Flera baljor krävs - plast är behändigt men laggade tunnor går an om de fått svälla bort och inte är för gistna. Planering alltså. Sen kommer the American wringer till pass, fastskruvad på tunnan (där det sista sköljvattnet egentligen ska vara). Med den pressen körs den rensköljda mattan dubbelvikt mellan valsarna två gånger. En stor del av vattnet pressas ut.

Mattorna hängs på tork. Sol och lagom blåst passar perfekt. Mattorna hängs på längsen med ränderna lodrätt för att eventuell överskottsfärg ska rinna längs randningen och inte färga intilliggande ytor. Att hänga torkande över staket är perfekt om man har ett sådant. I självhushållets tid, eller föritin, då det här var en rutin för varje husmor, var det viktigt att börja tidigt på morgonen så mattorna hade torkat till kvällen då daggen föll. Uppe med tuppen var inte jag, så de mattor som inte hunnit torka helt hängde jag in under tak i ett väl luftat uthus. Utom de som torkades liggande på häcken, de fick ligga kvar över natten. Det krävs många meter klesträck (klädstreck, tvättlinor) när alla de mattor som jag tvättade ska få plats :-)

Klockan fem var vi bortbjudna på middag, en perfekt avslutning på tvättdagen!
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om mattvätt, tvätta trasmattor, såpa, rotborste, sköljvatten, pressa ur vatten, American wringer, sommarsyssla, hänga på tork

Här händer massor :-)

 Plocka blåbär.

 Äta frukost.

Bli förevisad sten, på platsen för ett tidigare torp, med vacker inskription i skogen: J P SM  Den 25/7 1893.

En källa med timrad skoning hörde till. Mycket intressant att se den konstruktionen.

Cykla förbi morfarsmormorsfarfars gårdstun och se att här håller man ställningarna...

Slipstenen finns där fortfarande. Jag och min man gjorde en översiktlig inventering av slipstenar i byn på andra halvan av 1990-talet. Det var inte många kvar då och än färre nu. Vår har en skyddad plats under tak och finns kvar samt används, Gun har sin kvar - heja på! En kulturgärning. Så sent som på 60-talet fanns en slipsten vid i princip varje litet jordbruk i bygden. Slipstenar går knappt att köpa idag. Att gårdens kornbod dessutom rustats upp är bara att glädjas över.

Och vad mer sker på gården? Jo, tvätten torkas på lina mellan träd, inte på kompakt vinda eller i torktumlare eller torkskåp inomhus. Jag ser detta här ända hemifrån och gillar det skarpt. Inom vissa inhägnade bostadsområden i USA, gated communities, är det förbjudet att hänga tvätt utomhus. I Sverige är det tillåtet - fortfarande. Tvätt som torkat ute luktar så gott och är så miljövänligt, inte en gnutta elektricitet krävs för torkandet. Och tvätten ger liv i en alldeles för tyst by. Fram för flera tvättlinor mellan trädstammar, precis som på bilden. Inte är det oordentligt på något sätt, tvärtom...
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om blåbär, hjortron, fil, torp, inskription, grävd brunn, slipsten, tvättlina, miljvänligt

Lampan i lagårdsporten

Den här armaturen som skyddar en glödlampa, har "alltid" lyst upp lagårdsporten. Av opalglas med en finurlig skruvanordning för fastsättning i underlaget. Hur gammal den är vet jag inte, kanske från tiden då gården elektrifierades. Man kan se märket av den avklippta glasmassan i toppen/botten på glaset.

Ljuset är inte starkt men tillräckligt för att kunna utföra det som skulle utföras - hämta hö för att stell koena, sila mjölken efter mjölkningen, ställa in mjölkflasken te kylrômme. Med dagens mått mätt och jämfört med många av dagens ljuskällor, är ljusstyrkan låg.

Glaskåpan har varit nertagen under de tre år som lagårdsportens golvkonstruktion bytts ut mot ny. Vi har jobbat med långa bjälkar och brädor och jag var rädd att den skulle råka få en törn och gå sönder då vi svingat dem. Lampan har tvättats och är uppsatt igen.
.
.

Gediget byggt

I vår ångermanländska närhet finns ett gediget bygge som kan besökas. Här är en vacker beskrivning av gården gjord av en mellansvensk besökare som sade sig häpna. LÄS och GLÄDS och åk dit om du inte varit där!!! Jag blir riktigt stolt över att vara ångermanländska när någon beskriver hus i mitt landskap så kärleksfullt :-)


Ett annan fin gård som ligger litegrann längre från oss är skogshemmanet Gudmundtjärn med sina 22 byggnader omgärdade av ängs- och hagmarker. Gården ligger inte så långt från platsen där min farmorsmor Anna, född här i byn, bosatte sig med sin familj och även slutade sina dagar. På sommaren levandegörs gårdens brukande och där används även gårdens gamla utedass i ladugården av besökarna för att skapa ett riktigt autentisk tillvaro.

Gudmundtjärns gård. Foto: Christer Sunesson.

Tänk så miljövänligt att urin och fekalier får komma naturen till godo som gödsel istället för att spola bort det med rent vatten som därefter ska renas i ett reningsverk. Om det nu inte släpps direkt ut i en bäck. Utedass är lyx inser jag allt oftare  :-)
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om timmerhus, gediget bygge, Myckelgensjö, Gudmundstjärn, kulturhistoria, skönhet, funktionalitet

Röta av bra slag

Nu har vi sedan flera dagar ett färdiglagt golv i hela lagårdsporten. Sista färdigställda delen var det smala rötrômme där torvbalarna från Lantmanna förvarades. Torvströet levererades av Renlund i Håknäs.
1965 var ett årtal jag hittade präntat på väggen, antar att det var då denna smal del byggdes till. Har väldigt suddigt minne hur det såg ut innan dess.

Självklart ska jag framöver besöka Sveriges enda torvströmuseum.
”Ryttarens torvströfabrik anlades 1906 och har kontinuerligt utnyttjas för industriellt bruk ända in på 1990-talet. Anläggningen speglar på ett pedagogiskt sätt en intressant del av den industriella utvecklingen på Sveriges landsbygd. En intressant och värdefull industrihistorisk miljö där natur, kultur och teknikhistoriska  upplevelser förenas." Museet är beläget utanför Falköping i Västra Götaland.

Masoniteförrådet är åter på plats.
Längst in finns ett 2x2 meters utrymme som kan avbalkas och en gång i tiden rymde 5 kubikmeter koks för vintereldningen.

Under golvbrädorna har vi golvbjälkar med kortlingar mellan. Det här ska nog hålla några år tror vi. Röta i virke som vi säger om murket, ruttet, trä är inget att sträva efter, men röta i form av torv är något användbart och bra.
Betonggolv - nej, inte här inte. Som förr ska det var. 1 3/4 tums golvbrädor, 3x6 tums bjälkar.
Med den inställning som jag har till restaurering får här inte bli alltför snyggt, det känns viktigt att minnas och se hur det fungerade då mamma och pappa drev jordbruk här. Städa och bränna för mycket tar bort verklighetskänslan anser jag. Kalla mej inte kultursnobb :-)
.
.

Följetongen fortsätter

Ser man på. Något har hänt dära kajen. Faktiskt.

 

Så här ser det ut nu i juli på Notholmen Strand som projektet så vackert kallas.

Ser ni skillnaden från i maj?

Så här såg det ut då:

Högt kravallstaket från Gunnebo då. Nu låg stängsling med brädor.

Gissar att det blir för dyrt att hyra Gunnebostängslet. Skadeståndsprocessen som tydligen pågår antas väl bli långvarig.

För övrigt har ingenting hänt med bygget. Man ser att stålkonstruktionen är som den ska, jag kan tänka mej att konstruktionsritningarna följts fullt ut. Men träarbetena... de är verkligen ett skämt. Den gamla kajkanten har bara bilats bort där primärbalkarna av stål löper ut. Där träbjälkarna ska fram hindras de av den kvarvarande betongkanten och träbjälkarna har därför minskats i dimension, kapats, stämpats upp eller hopfogats på ett väldigt  oprofessionellt sätt. Vem utförde arbetet? Hur såg upphandlingsunderlaget ut? Det vore intressant att veta. 

NCC - FÖRVÄNTA  LITE MER

Peab står som kommande byggare av de planerade bostäderna. NCC bygger kajen som underentreprenör till Peab eller hur detta nu går till.

*****

Har följt projektet i tre tidigare inlägg:

http://morfarshus.blogspot.se/2012/02/graddhyllan.html

http://morfarshus.blogspot.se/2012/08/notholmen-strand-igen.html

http://morfarshus.blogspot.se/2013/05/Nothomen-strand-Nordmaling.html

Detta är läget i januari 2016:

https://morfarshus.blogspot.se/2016/01/Notholmen-Nordmaling-bygga-vid-vatten-2016.html
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om Notholmen Strand, Nordmaling, kajen, strandnära boende, havet, Bottenhavet, Nordmalingsfjärden, Peab, NCC - förvänta lite mer

Vilken bro!

Körde genom Strömbacka bruk. I byggnaden där byggnadsvårdsföretaget Barrolin tidigare huserade tog jag äntligen bilder på den fantastiska entrétrappan, bron som vi säger.

Helt traditionell utformning, likadan som förekom frekvent här i byn och bygden för hundra år sedan och längre tillbaka. Då i trä men här i järnbruket med översta vilplanet, planstegen och sättstegen av tjock järnplåt. Sidorna uppmurade med gråsten och kalkbruk.

Plåten visar sig vara från 1846. Inte illa alls. Nytänkande för sin tid men ändå traditionellt, precis som jag ser på god restaurering av idag.

Här kommer broar i byn av samma typ, byggda med samma idé, men i trä:

Söderströms brokvist

Einar Rönnbergs brokvist.

Båda broarna, entrétrapporna inklusive husen är borta sedan länge.

.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om entrétrappa, bro, Strömbacka bruk, traditionell brokvist, träbyggnadsteknik, skönhet, bortrivet

Sommarsvalt

Det är inte lätt att finna intressanta saker att köpa på etablerade loppisar här i trakten tycker jag. Men så skedde ändå tidigare i år. En yllepläd från Tidstrands Yllefabrik i Sågmyra blev min för 40 kronor. Viola Gråstens designade "Snark" i massor med färger, den jag köpte är klarblå.

Pläden kan komma till pass nu när nätterna är svala och täcket tunt. Sommarvärmen är vikande just nu men vad gör väl det då filtar och plädar värmer.

Jättedaggkåporna blommar så grant just nu. Färgen är mycket mer illande limegrön än bilden visar. Daggkåporna blommar bara längre om det inte är olidligt hett :-)

.

.

På jakt efter platsen för farfarsfars hus

Efter flytten från Olofsfors bruk till Rundviksverken bodde farfarsfar och farfarsmor i den timrade stugan som syns närmast i bild. Jag träffade ingen av dem, såg aldrig huset, vet knappt var det stod, har pappas berättelse att gå efter. Rundvik har förändrats oerhört, särskilt på 1970-talet hände mycket för att få bättre infrastruktur för timmertransporterna som då kom landvägen och inte medelst flottning.

Israels och Erikas stuga köptes och flyttades, förmodligen efter deras bortgång, till Järnäsklubb. Där är den idag en del av ett fritidshus. Det enda som är original torde vara timmerstockarna. Jag kan alltså sluta mig till vilken storlek huset hade: en enkelstuga. Där levde en familj med  sex barn.

Då var stugan säkerligen panelad eller brädfodrad som man säger, för att öka lufttätning/isolering. Nu är timret synligt i ett utslag av romantik.

Vykort med parti från Rundvik. Postgången 1907.

Kan det vara byggnaden i förgrunden eller någon liknande? Huset låg vid bergets fot som jag fattat det, någonstans där företagshälsovården ligger (om den fortfarande existerar, huset finns i alla fall kvar). Däruppe på berget kom ett kapell att byggas 1930 som byggdes till och blev kyrka 1953.

Kanske kan fotot vara taget uppifrån berget. Ytterligare en taknock skymtar i förgrunden och där borta ligger Nordmalingsfjärden. Den här vyn har jag aldrig skådat.

.
.

Typiskt och vackert

En urtjusig lagård presenteras härmed. Slamfärgad faluröd med gröna dörrar och portar, pannplåt på taket. Rostfläckarna bekommer inte mig. Å om vi hade pannplåt på vår lagård istället för fabriksmålad brun plåt.

En fröjd att se den här typiska västerbottniska gårdsplanen. Öppen mot söder förstås för solinfall, lagård i öster, bagarstuga i norr och mangårdsbyggnad i väster. En lyx är det bevarade utedasset placerat i anslutning till den täckta gödselstacken. Lyx de luxe är att där finns tre hål, plats för tre sittande.

Har nyss fått höra att Nordmalings kommun har en utmärkt tjänst då det gäller latrin. Man tar alla dagar i veckan, dygnet runt, emot fulla latrintunnor som lämnas på en given plats nära "Strandvallen". Samtidigt som man lämnar hämtar man en ny tunna. Allt kostnadsfritt. Hurra för kommunen denna gång!

Lagården byggdes till på 30-talet genom att förhöjas. Det syns tydligt var takfoten gick tidigare. Jag gillar den här sortens årsringar. Snyggt i sin operfekta anslutning. Like! Inredningen i fähuset är kvar, till och med halm i båsen ligger kvar från tiden då jordbruket upphörde omkring 1990.

Gårdstunet är öppet, endast mot söder finns en häck och några växters som t ex pion. Detta är fortfarande en bondgård och inte en villaträdgård. Observera de sparade osymmetriska fläckarna med vitklöver. Bra för humlorna och bina, snyggt för ögat. Hur kan man betrakta vitklöver som ogräs???

Bagarstugan har bytt ytterdörr och modern färg på väggarna men har kvar lertegel på taket och gamla fönster.

Som grädde på moset en vitmålad trädgårdsmöbel av trä intill vårdträdet - en präktig och vacker rönn. Rönn hör ihop med den västerbottniska bondekulturen. Jag älskar dem, har en själv på gården och önskar mig en rönnhäck någonstans :-)

Finfint J, kul att se!
.
.

Hurra för 100-åringen

I år är det 100 år sedan morfars hus stod färdigt. Morfar timrade själv, förmodligen med hjälp av andra men vem eller vilka det var förtäljer ingen historia.

Morfar Manfred var en av de sista som hanterade en täljyxa för att timra sig ett hus. Morfars hus, mitt hus, är ett av de sista timmerhusen som byggdes i byn. Något senare känner jag inte till men det ska sägas att full koll på byggnadstid för samtliga bostadshus här i byn har jag inte. När jag går igenom bostadshusen här i byn ser jag att en övervägande del är från 1930- och 1940-talet, sådana med fyrdelad kvadratisk planlösning ni vet som staten önskade sig. Drygt fem bostadshus är uppförda på 70-talet och 80-talet. Politiken har under 1900-talet styrt bostadsbyggandet hårt. Och jag är född i en landsända som är politiskt följsam och river sina gamla hus för att bygga nytt. Man ville inte verka omodern och bo kvar i det gamla. Annat var det i Hälsingland, Dalarna, på Gotland och Öland samt i herrgårdslandskapen. Där har många förstått värdet av att bevara för att visa på sina anor.

Ladugården här på hemmanet fick sin påbyggda vinkel 1937. Morfar byggde. Fähusdelen, som då flyttades, är är timrad men för övrigt har lagården med hölager, hölage, och genomkörningsport en stolpkonstruktion. Stolparna är skrädda och urtagna med täljyxa. Min mamma Karin, som var 16 år då vinkelbyggnaden kom till, berättade hur träflisorna flög vid timringen. Under tiden morfar täljde lossade en bit ur yxeggen och den blev obrukbar. Istället för att köpa en ny yxa såg han till att få stockarna fyrkantsågade. Så de allra sista stockarna i ladugården är sågade.

Yxan med sin förstörda egg finns kvar. Jodå.

Morfars bror Gustaf (1882-1927) byggde sig även han ett hus. Han gifte sig 1914 med Evitoria från Björna och då antar jag att huset stod färdigt. Jag gissar att det är liggtimrat också men är inte säker. Huset ligger alldeles intill bäcken. Gustav bedrev garveri.

Detta är Gustavs hus. Gustav minns jag inte av förståeliga skäl. Men jag minns att hans änka "faster Evitoria" bodde här och låg i en säng intill fönstret på övervåningen med utsikt mot gammvägen, Kustlandsvägen. Så minns jag det. Evitoria dog 1973.

Alldeles nära men på andra sidan bäcken bodde den äldste brodern Johan (1872-1918). Det huset brann och ett nytt hus med den typiska planlösningen med central murstock uppfördes, Per-Albinstugans signum. Johan hade övertagit föräldrahemmet, föräldrarna Johan Olof och Klara flyttade i samma veva till sin andra mangårdsbyggnad dära Halla.

Västerbottensgården, langkakesen (långkatekesen) på Halla, fick senare yngste sonen Adrian överta. Det vackra västerbottenshuset revs på 30-talet och ett egnahem byggdes på samma plats, en Per-Albinstuga.
HÄR kan man läsa om dessa egnahem för arbetarsmåbruket.

Den här timrade enkelstugan med tillbyggnad på baksidan neråt slänten, är det hus Johans, Manfreds och Gustavs syster Karin bebodde dära Halla, på Hallbacken längs Kustlandsvägen. På somrarna flyttade hon ut i bagarstugan på andra sidan gammvägen, vilken fortfarande står kvar. Karin var ogift och enkelstugan revs efter hennes död 1953 för att ge plats åt en ny byggnad till brorsonen Johan med familj. Denna 50-talsbostad är i sin tur det enda arkitektritade huset i byn.

Min morfarsmor Klara och morfarsfar Johan Olof fick alltså ha alla sina barn som nådde vuxen ålder i sin närhet. Jag tror det var en medveten strategi från deras sida att dela de två hemmanen mellan sönerna. De hade mist tre barn, 1, 4 och 8 år gamla i difteri 1879. Bara sonen Johan, född 1872, överlevde den farsoten. De värderade barnen högt och ville inte att någon skulle tvingas emigrera.

Morfars hus blir 100 år i år. Ett av de sista timmerhusen som byggdes här i byn, ja kanske det allra sista. Det vore intressant att, om tid och lust finns, återföra det till som det såg ut som nybyggt. Ett sådant projekt kräver noga övervägande eftersom nerlagt kapital inte förräntar sig på den norrländska glesbygden! Idag är fönstren på bottenvåningen bytta och huset klätt med masonite och påspikad läkt, även det en årsring över ett funktionalistiskt ideal som snabbt byggs bort. 

.

.

Gräsligt eller...

Tänk så här såg ut under den jordbrukande tiden! Inte hade man åkgräsklippare på gårdarna på den tiden. Gräset växte i trädgården där bakom det som ska föreställa karaganhäcken. Och i den växte också höga strån. Jag minns att pappa slog med lie där bakom häcken en eller två gånger per sommar.  Så var det med det. Där hade vi vår trädgårdsmöbel. Det är så intressant att studera gamla kort och se hur idealen förändrats på några decennier.

Morfar kollar regnmätaren Pluvius. Där på andra sidan gammvägen syns grannen Kalles lagård.
Det är 60-tal.

Mitt på gårdsplanen, som ju användes dagligen, fick aldrig gräset chans att växa högt. Där trivdes bland annat groblad och gatkamomill.

På lägdorna slogs det ordentligt även längs och i de handgrävda dikena med nästan lodräta kanter. Det gjordes mest för att förhindra sly att rota sig och dikena att becka igen. Åsså behövdes allt gräs till korna förstås.

Nu har det blivit tvärtom. Det är än tydligare ju fler fastigheter som styckas av och avsöndras från åkermark och skog. Åkermarken är näst intill värdelös men den ger ju EU-bidrag. Sly rotar sig snabbt, först i dikena. På villatomterna sköts gräsmattorna minutiöst. Vars och ens lilla paradis, sådant som bara var gångbart hos folk med betjäning en gång i tiden. Nu, när man har så många maskiner och apparater för att hålla naturen i trim, satsas allt mindre på marken utanför tomten. Gräsmattorna blir små öar i det vilda.

Åkgräsklippare, motorgräsklippare, trådtrimmer, klingtrimmer, slåtterbalk, elektrisk häcksax, motorsåg av olika storlek, röjsåg, betestugg, fyrhjuling med olika tillbehör. Så enkelt livet är???

På grund av all denna teknik har gräsklippare av handjagarmodell blivit på modet i vissa små kretsar - även lien lever men båda är på upphällningen trots att de är miljövänliga och bara kräver grötmotor, ingen bensin eller diesel, samt ger utövarna en viss motion.

.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om förändrade ideal, gräsmatta, villaträdgård, motordrivna hjälpmedel, gräsklippare, lie, slåttanna

Tredje året gillt

Semester? Vad är det :-)

Tredje årsetappen med åtgärder för ladugårdsportens golv. Sen är det klart. Vi talar långsamhetens och eftertankens och möjligheternas språk. Höghastighetssamhället göre sig inte besvär här. Bättre långsamt och bra än snabbt och illa. River den gamla uttjänta lagården gör inte vi. Gjuter betong inte heller. Den bärande delen av konstruktionen skulle ruttna nerifrån om vi gjorde det. Jag har sett alltför mycken övertro på just betong som parat med felaktigt utförda arbeten mer skada än nytta. (Ladugårdsdelen med kobås  - stall kallat numera - har dock betonggolv. Den vinkeln byggdes till på 30-talet.

Härifrån rötrummet", som också är tillbyggt men troligen på 50-talet, kommer jord att skyfflas ut. Här förvarades balar av torv som användes som strö under korna. Torven sög upp urinen alldeles utmärkt och gjorde gödseln finfin.

Längst in hittade vi upplaget för koks. Koks började man elda i vedpannan i köket under natten i samband med att jag föddes. Det skulle inte bli utkylt under natten med en baby i huset. Nu ska jag räkna ut hur många kubikmeter koks som gick åt under en vinter. Avbalkningen finns kvar så det blir inte svårt.

Virkesleverans med golvbjälkar och golvbrädor kom i veckans slut. Det blir bra det här. Snart kan vi ha sommarkalas. Rätt stort om så skulle vara. Golvytan vi lagt om är 113 kvm. De två första åren köpte vi god hjälp med att få golvbjälkarna på plats av P-E som även levererat allt virke. I porten som man kör igenom för att lassa av hö återanvände vi de gamla brädorna med sina märken efter hästskor och annat som aldrig går att få tillbaka. I det avbalkade hölaget och i rötrummet blev/blir det nya brädor att slita på.

Nu är våra ekonomibyggnader ladugård och rökbastu omhändertagna. Under tiden har två ladugårdar här i byn rivits.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om ladugård, byggnadsvård, golvbjälkar av trä, golvbrädor, långsamhetens lov

En resa i minnet

Idag skulle pappa ha fyllt 96 år om han levat.
Min far gillade att sjunga, gärna slagdängor från 30- och 40-talet eller Taube-visor. En bilresa från Borås och norrut som vi gjorde på 1990-talet minns jag med ett leende på läpparna. Det var sommar, jag körde, mörkret föll, natten inträdde och med den tröttheten. Han, som inte hade körkort, insåg att det han kunde göra var att hålla mej vaken genom att sjunga. Och som han sjöng och tjoade. Att somna vid ratten var inte att tänka på. Hela hans minneskapacitet med gamla schlagers kom väl till pass. Det var en trevlig resa att minnas!!!

Favoriterna mina är skillingtrycken I låga ryttartorpet och Alpens ros :-) Som jag levde mej in i de texterna då jag var liten.
.
.

Efternamn

Hittade en intressant sammanställning i lokaltidningen i våras, alltså 2013. Där hade man sammanställt de vanligast förekommande efternamnen i vår kommun. De är:

1 Eriksson (260)
2 Johansson (225)
3 Jonsson (163)
4 Andersson (139)
5 Jakobsson (117)
6 Nilsson (105)
7 Lindgren (92)
8 Persson (85)
9 Forsberg (82)
10 Karlsson (80)
11 Hägglund (79)
12 Åberg (69)
13 Nyberg (69)
14 Berggren (66)
15 Lundström(64)
16 Björklund (63)
17 Olofsson (58)
18 Gustafsson(58)
19 Edlund (57)
20 Öberg (56)
21 Lindberg (55)
22 Larsson (52)
23 Häggström(50)
24 Holmgren (50)
25 Nygren (49)

Från bröllopsdukning,  sommarutställning på Träslottet i Arbrå. 

En upplysande verksamhet i en gammal hälsingegård startad av Willy Maria Lundberg.

Många av namnen har passerat revy under min släkt- och hembygdsforskning. Patronymikon var det allra vanligaste fram till slutet av 1800-talet och flera av dessa efternamn har stannat kvar men som familjenamn/släktnamn då det gäller son-namn. För att urskilja olika släkter bland dessa har man börjat stava lite annorlunda, byta ut en bokstav till exempel, men det framgår inte av sammanställningen. Kvinnor har börjat nyskapa släktnamn med metronymikon vilket visar på en dubbel stolthet tycker jag. Anna Katarina Ullasdotter heter inte många och man skiljer ut sig ur mängden. Robin Malinsdotter, hur coolt som helst...

Patronymikon - (även fadersnamn) - efternamn bildat av genitiv av faderns förnamn, med tillägg av -son, eller -dotter, t.ex. Andersson, Svensson eller Olsson, respektive Andersdotter, Svensdotter eller Olsdotter, dvs. Anders, Svens eller Olofs son respektive dotter. Patronymikon kännetecknas av att de ändras i varje generation.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om efternamn, släktnamn, patronymikon, metronymikon, Träslottet, Willy Maria Lundberg, bröllop

Händelser på berget

Rent vatten är så vanligt hos oss i Sverige, det tas som något självklart. Men det ska man absolut inte göra. Redan efter ett år händer det miljöOvänliga saker uppe på bergsplatån ovanför byn. Sådant som inte skulle inträffa enligt miljökonsekvensbeskrivningen.

Efter att uppemot 1000 liter olja läckt ut riskerar ett vindkraftföretag att åtalas. Klicka för att läsa notisen.
Det är länsstyrelsen i Västerbotten som gjort en åtalsanmälan. Detta med anledning av att företaget Svevind solutions misstänks ha brutit mot miljöbalken i samband med ett oljeläckage vid Gabrielsbergets vindkraftspark i Nordmalings kommun.

Händelsen inträffade i mitten av januari vid transformatorstationen vid Gabrielsbergets
vindkraftpark.

Läckaget inträffade nattetid i samband med byte av transformatorolja i ställverket.
Bolaget har uppskattat läckaget till mellan 700-1000 liter olja. De tror att delar av oljan har fångats upp i den betongbehållare som omger transformatorstationen.

VK 23 april 2013

All olja samlades på inget vis upp i betongbehållaren enligt saneringsföretaget. Nix! Åtal? Knappast, med tanke på hur länsstyrelsen i Västerbotten arbetat för att få tillstånd denna gruppstation.

Vi är rätt många hushåll i de två byarna nedanför berget som tar sitt vatten från källor eller en sjö som har sina upprinnelser uppe på myrmarkerna på bergsplatån. Olja sprider sig lätt med vatten. Om framtiden kan vi bara ana och oroa oss för den miljövänliga energi med tyska intressen som produceras och förs bort till andra nordeuropeiska länder via Nordpol. Det här lär inte vara sista gången ett oljeläckage inträffar.

Denna icke-möjliga händelse beskrivs i MKB:n för vindkraftparken i kapitel 9 - Utsläpp till luft och vatten: Inga utsläpp till mark förekommer. Inga oljor eller kemikalier som förekommer i exempelvis växellåda kommer att förvaras i anslutning till verken. Om transformatorer innehållande olja kommer till användning placeras dessa i transformatorstationer som inte tillåter utsläpp vid eventuellt läckage.
Fina ord utan betydelse, skrivna av det konsultföretag som betalats av vindkraftsbolaget.

Visst är det ett tjusigt mönster av en obehaglig verklighet? Bild från nätet.

*****
Strax efter den ovanstående notisen kan vi läsa om en händelse tre mil norrut där samma vindkraftsbolag projekterat en mindre vindpark som sålts till Umeå Energi, vilka verkar agera med laissez-faire policy:

Ett rotorblad på ett vindkraftverk har slungats ut i skogen.

I höstas träffades ett vindkraftverk av blixten på Jubrånet i Hörnefors berättar Folkbladet. Stora delar av rotorbladet har nu slungats ut i skogen cirka 150-200 meter bort. Umeå energi, som äger verken,
menar att rotorbladet skadades när det träffades av blixten, men att det är först nu som det trasats sönder.
- Säkerhetssystemet har fungerat, men det är svårt att skydda sig mot vädrets makter, säger Lars C Johansson som är projektledare för Sol, vind och vatten på Umeå Energi, till Folkbladet.

VK 4 maj 2013

I Västerbottens Folkblad kan man läsa lite  mer djupgående, se HÄR.
Tänk om ett rotorblad hamnar på Botniabanans räls. Eller på E4 eller...

Foto från händelsen. Botniabanans banvall och ett av de sex kraftverken syns i bakgrunden.

Fotograf Per A. Adsten, från Västerbottens folkblad 4 maj 2013.

Det kommer fler händelser vid vindkraftverken på Gabrielsberget med tiden, var så säker. Tillståndet varar i 49 år.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om oljeläckage i våtmark, vindkraftverk, säkerhetsrisk

Vattenbrunnar

Tillsammans med arkeologkompisen var jag på en tvåveckorsresa i Turkiet med humaniora som förtecken. För ett antal år sedan. Bortom allfarvägarna reste vi. Till utgrävningarna av Çatalhöyük kom vi bland annat. På Konyaslätten. På vägen tillbaka fångade jag detta:

Här fanns inte en enda turist. Här rörde sig en fåraherde med en stor fårhjord genom byn. Solen gassade. Byns namn vet jag inte.

De var på väg genom byn där det fanns en brunn vid trevägskorsningen. Brunnskaret var hugget i sten och upphämtnings-anordningen var en "hinkflöjel" av trä med en lerkruka i ena änden av repet. Det var häftigt att se. I bruk. Som en berättelse ur Bibeln.

Vill ni se en svensk variant så har Sigurd Erixon kort beskrivit Om brunnar vid landsvägen i Ö. Ryds socken, Östergötland

Denna del av nuvarande Turkiet ingår i det som kallas den bördiga halvmånen, den plats där jordbruket uppstod. Jag intresseras av denna del av världen. Att besöka det stora område där jordbruket uppstod och samtidigt ha varit med om den tid då småjordbruken lades ner i hemlandet långt uppe i norr ger en enorm spännvidd till världshistorien.

Husen här på slätten var byggda av soltorkat lertegel precis som för 8000 år sedan. Soltorkat tegel var skorstenen på morfars hus och så många andra i byn ursprungligen var byggda av, ingen finns kvar vad jag vet. Däremot förekommer de fortfarande sparade i andra delar av vårt avlånga land vilket gör mig något lite förnöjd.

Åsså åter till hembygden och vattenförsörjningen för i tin. Här är det mamma som på 40-talet hinkar upp vatten ur grannens källa. Ni ser väl hinkflöjeln med en sten som motvikt, den emaljerade gula hinken med grön rand från Kockums??? Den som tog bilden missade dock den väsentliga brunnen :-) Någon hinkflöjel har jag inte själv upplevt i byn. Då jag föddes kom rinnande vatten ur en kran.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om vatten, bunn, brunnskar, hinkflöjel, Çatalhöyük, Konya, Turkiet, lerhus, soltorkat tegel

Ordförandeskap

Efter 1940-talets slut har vi här i bysamfälligheten inte haft någon ordförande (eller det som fram till 2007 var detsamma som byålderman) som varit barnfödd här i byn. Det tycker jag säger en hel del om min hemby. Vi infödda hemmansägare måste ha en mycket svag jag-känsla.

Tre ordföranden/byåldermän har suttit under de senaste 64 åren. De har varit män så klart. De har suttit i 27 år, 22 år och den nuvarande i 15 år hittills. Sekreteraren har suttit i 37 år :-D  Att små byar på landsbygden är statiska och förändringsobenägna är känt sedan tidigare :-)

Skogsindustrins samt skogsstyrelsens branschtidskrifter som skogsägare får, tar nu och då upp frågan om hur skogsbruket förändras då utbor som bor i en stad äger skog. Och om utbon dessutom är kvinna.

För mig är det intressant att studera hur jag som utbo tänker i förhållande till åbor. Jag är utbo men har kvar bostadsfastighet med ekonomibyggnader, alltså byggnadsbeståndet. Övriga hemmansägande utbor på långväga avstånd har styckat av och sålt bostadsfastigheten men behållit skogen. Såklart att de inte är intresserade av vad som händer i byn - vilket jag är. Minns mycket väl då bysamfällighetens sekreterare på en stämma sa till mig att jag inte hade rätt att uttrycka någon mening (med tanke på utbo-situationen), haha... Så galet ovederhäftigt, är man medlem i en delägarförvaltning eller samfällighetsförening så har man talerätt. Jodå.

Utopiskt...

.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om byastämma, byålderman, samfällighetsförening, ordförande, patriarkaliskt, jag-känsla, självtillit

Fara med osanning

Här i byn är vi hemmansägare delägare i en husbehovstäkt med sand. En husbehovstäkt är inte avsedd att sälja ur, för detta krävs tillstånd. Om detta har vi hemmansägare olika åsikter trots att regler och lagar är tydliga. Ordföranden började med att sälja redan 2008 utan att vi delägare visste något och därmed inte heller fattat något gemensamt beslut. Ordföranden föreslog 2009 att vi ska sälja utanför delägarkretsen. Bert sa då att detta kräver tillstånd från länsstyrelsen men tystades ner och stämman beslutade att försäljning skulle ske framöver.

På byastämman i maj påstod ordföranden mycket tydligt åter igen inför samtliga närvarande att det är helt i sin ordning att fortsätta sälja sand utanför delägargruppen. Att detta är galet visste jag men att säga detta på årsmötet skulle vara som att kasta vatten på en gås. Därför skickade jag en tid efter årsmötet ett mejl till handläggaren på länsstyrelsen som ordföranden sade sig ha varit i telefonkontakt med och av vilken han skulle ha fått beskedet att försäljning är i sin ordning. Svaret blev som följer:

Klicka på bilden för större text.

Varför ljuger ordföranden i samfällighetsföreningen oss alla på årsmötet rakt upp i ansiktet? Vad tjänar han och styrelsen på det? Hela styrelsen är förstås insatt i frågan som beretts och kände till att felaktig info lämnades på stämman.  Redan i maj 2012 ringde ordförande Tomas till länsstyrelsen enligt mejlet och fick besked, alltså för ett år sedan. Varför vill samfällighetsföreningens styrelse föra alla medlemmar bakom ljuset?

Om man ljuger i en fråga som är så oerhört lätt att kontrollera - bara att slänga iväg ett mejl än en gång - i hur många andra frågor ska man inte vilseleda medlemmarna??? Ett kustnära jägarsamhälle där egna lagar upprättas är vad vi lever i här. Tja, he är väl int se falitt, det handlar ju bara om vår egen miljö säger någon. Miljöbrott och jaktbrott tar man lätt på i dessa trakter, kanske ger de till och med "guldstjärnor" till utövarna som i det patriarkala lokalsamhället betraktas som "riktiga karlar", he-man, machomän. Som utbo är det bara att gapa och se på hur det går till här :-O

Då jag ser till vår miljö hävdar styrelsen att jag är ogin. Jag undrar - vem tar miljön, naturen, i försvar? I byns samfällighetsförening är det endast jag och min man, sådana där knasiga typer som inte fattar vad som är bäst för byns befolkning. Ni vet, sådana där miljömuppar som ska hållas kort. Ni skulle se hur det sandtag som blev resultatet av bygget av Riks13 har använts. Skrotupplag till ingens glädje och i samma veva försvann kulturhistoriska lämningar.

I styrelsen sitter även högskoleutbildade. Om det är så att ordföranden för de övriga styrelsemedlemmarna bakom ljuset anser åtminstone jag att det är allvarligt. Men jag anar och tror att nästan alla tycker det är ok, man underordnar sig utan att kontrollera fakta. Alla styrelsemedlemmar får inte ens läsa samtliga inkommande dokument, man kräver inte ens att få göra detta. :-O   Att överlåta åt någon annan att bestämma, bara finna sig, slippa tänka själv, det syndromet visar sig fullt ut. Demokratins fiende nummer ett är underordningen. Så länge man saknar demokrati inskränks frihet och kreativitet. Yes!

Här är sand från vår grop. Försäljning ska fortsätta anser samtliga i styrelsen och de medlemmar som bevistade årsmötet 2013. Ett beslut från 2009 innebär att 100 kubikmeter per person kan säljas till priset av 35 kr/kbm.
Passa på att fynda!

Till saken hör att ordförandens son Robert E. utbildat sig till miljöinspektör och arbetar sedan några år på länsstyrelsens miljöenhet och är kollega till den man som handlägger "vårt" ärende som också är den man som 2009 polisanmälde vår bysamfällighet för detta med att vi säljer ur vår husbehovstäkt utan tillstånd.

Fadern måste tycka att sonen Robert har en fullkomligt onödig utbildning och en tjänst vars innehavare man inte behöver bry sig om eller ta på allvar. Modern röstar med fadern på årsmötena. Jodå! Det är ett intressant fenomen som ger mycket märkliga signaler.

Styrelsen tackades med idel lovord samt var sin blomsterbukett innan stämman avslutades. Så går det till i syndikat. Någon förändring är inte att vänta på grund av en maktstruktur som finns.

Edit: Sedan  2014 har Robert övertagit hemmanet. Det blir intressant att se om han vågar gå emot sin far i frågan om försäljning ur husbehovstäkten.

Jaha, det börjar bli ganska många inlägg som syftar på nutiden i byn. Här är några: ett, två, tre.
.
Tomas Erixon, pensionerad polis i Nordmalings kommun.
Kanske har även andra bloggare åsikter om miljölagen, miljöbrott, miljöinspektör, egna lagar, egen policy, länsstyrelsen, , husbehovstäkt, grusgrop

Subvaliditet

Valfrihetens frihet är total!

Det är svårt.

Men här är det odelat kul, haha...
Fortfarande.

.

.